PDF-format - Till sportfiskebilder.se

Misterhult
Figeholm
Oskarshamn
Kråkelund
2 FISKEJOURNALEN 9/2006

Abborrfiske för
monsterdiggare
Tänk dig en fet och rund abborre som är en
halv meter lång. I den småländska skärgården
är det ingen orimlighet. Men var och hur
fångar man dessa monster?
OSKARSHAMN, FIGEHOLM, Misterhult och Kråkelund.
För många är dessa namn inte mer än fyra platser
belägna efter Smålandskusten. Men för inbitna monsterdiggare
är samhällena synonyma med stora abborrar
efter att namnen dominerat på storfisklistornas högre
platser. De största abborrarna som fångats på spöfiske i
dessa vikar och fjärdar, har haft storlekar på runt en halv
meter och vägt mer än tre kilo – näst intill ofattbara mått.
Som tonåring nåddes jag av ryktena om dessa
monstruösa abborrar. De största fiskarnas
sades finnas där kärnkraftverket spolade
ut sitt varma kylvatten – i
Hamnefjärden. Under
årets kallare
perioder
lockades tydligen stora mängder abborre till det varma
vattnet. Ivrigt men regelvidrigt provade jag att fiska i
fjärden. Jag lyckades fånga en bastant pjäs som passerade
två kilo – en bjässe bara det!
Men det är också ett fiske som jag minns eftersom mina
nerver fick ett frispel då jag trodde mig vara avslöjad av
fiskekontrollanter. Det visade sig emellertid att de båda
männen var två av landets mest kända specimenfiskare,
vilka också lockats dit av abborrarna. Efter det återvände
jag aldrig mer med spöt i handen. Det var inte värt att bli
ett nervvrak bara för att fånga stor fisk. Fisket vid
Oskarshamns kärnkraftverk fortsatte emellertid och det
har aldrig varit någon hemlighet i initierade kretsar att
många storabborrar under 1990-talet fångats just här
och inte på de ställen som officiellt uppgivits.
En av de storfiskare som på den tiden började utforska
lagliga vatten utanför kärnkraftverket, var den unge
Figeholmssonen Johan Hedman. Resultaten lät inte
vänta på sig. Redan som tjugoåring hade han fångat fler
stora abborrar än de flesta av oss kommer att möta
under en hel livstid. Framgångarna var av den omfattningen
att många storfiskare tvivlade på om Johan verkligen
fångat fiskarna i lagligt vatten. Bara vid kärnkraftverket
var sådana resultat möjliga, ansåg de.
Läget är hett
Sedan jag lärde känna Johan, har vi jagat öländska gräskarpar,
östgötska färnor och småländska malar tillsammans.
Nu är det dags att fiska efter Smålandskustens
stora abborrar ihop. Med mig på detta äventyr har jag
även Richard Johansson – en erfaren monsterdiggare
som just nu behöver lite framgång efter flera resultatlösa
abborrpass i Västmanland.
När vi hälsas välkomna av Johan kvällen innan första
fisket, är det efter en intensiv korrespondens om förutsättningarna.
Läget verkar hett. Några dagar tidigare har
Johan fångat ett 80-tal abborrar vid ett enda tillfälle.
Flera av dem vägde över ett kilo. Sedan dess har sydliga
vindar och högtryck ökat chanserna för bra fiske.
FORTS.
Av: John B
Eriksson
FISKEJOURNALEN 9/2006 3
▲

Abborrfiske...
Temperaturen sägs också bli fortsatt hög, stadigt över tio
grader, trots att kalendern visar på sista dagen i oktober.
Vi är laddade. Innan vi släcker lyset för natten bläddrar
vi igenom Johans fotoalbum en sista gång där stora
abborrar täcker sida upp och sida ner. Richards ögon
glöder av iver.
Rivstart
- Här blir det väl bra? ropar Johan från sin båt, mer som
att konstatera att det är dags att stänga av motorn, än för
att höra vad vi tycker.
Vi nickar. Min lott är att sköta ankaret.
Ett par minuter senare drillar Johan abborre. Jag har
hunnit missa två hugg. Richard är stressad och undrar
varför han inte får hugg. Rivstart är ordet som landar i
mitt huvud.
Vi fiskar med quiverspön – spön med känsliga toppar
vilka är konstruerade för mete – och paternostertackel
med löja som bete. Taktiken varierar. Antingen fiskar vi
med betet liggande på botten eller så tas det hem med
varierande hastighet. I dess snabbaste form tas löjan
”Att förlora stora abborrar
på detaljer som vi råder
över vore skralt.
hem precis som en jigg. Napp registreras genom att den
känsliga toppen indikerar att en fiskätare – abborre eller
gädda – tar betet. Är fiskarna aktiva, är det en fördel med
korta tafsar till krok och sänke. Är de tröga kan det vara
läge med tafsar längre än en meter.
Efter en stund avtar huggrushen. Vi byter taktik och
driftar över fjärden med våra beten på släp. Snart håller
Johan upp en bastant fisk som väger runt kilot. Därefter
kommer inga mer hugg.
Vi beger oss mot andra jaktmarker – dit Johan veckan
innan tog 17 abborrar på lika många kast. Utan ekolod
sicksackar han bland öar, skär och massiva stenblock i
den förtjusade miljön medan vi registrerar varenda
meter på vår plotter för att undvika framtida olyckor.
Den fjärd vi nu ska fiska i ger antalsmässigt mycket fisk,
men tiden mellan de riktigt stora baddarna är lång. Vi ser
det litet som uppvärmning inför de kommande bataljerna.
Under någon timme är abborrarna verkligen på
hugget. I början är mina mothugg för snabba. Jag
tvingas titta på Richard som efter att ha registrerat hugg,
för spöt fram mot fisken i något ögonblick innan
Vi fiskar av förtjusande
fjärdar och vackra vikar
och markerar varje hugg
på plottern.
4 FISKEJOURNALEN 9/2006

En rejäl borre, lurad
till hugg av en löja som
släpades bakom båten.
mothugget kommer. Fiskarna sitter varje gång. Även
Johan drar fisk på löpande band från sin båt. Snart sitter
de även för mig.
Fiskbestånd i kris
Den stora mängden abborrar som nu tycks finnas här
glädjer oss. De senaste årens rubriker om fiskbeståndens
utveckling i Kalmarsund med omnejd, har annars handlat
om kraftigt försvagade bestånd och fiskdöd. Sportfiskare
döpte området till ”dödens sund” eftersom det plötsligt
fanns så lite ung fisk i området, ett område som tidigare
kanske var det bästa i hela landet för sportfiske.
De första larmrapporterna om att allt inte stod rätt till
kom i slutet av 1980-talet från fiskare som noterade att
gädda och abborre blev allt sällsyntare söder om Kalmar.
Fiskeriverket provfiskade. Misstankarna bekräftades.
Men larmrapporterna fick ingen större genomslagskraft.
Det var först i mitten av 1990-talet, när bara rester av de
en gång i tiden så livskraftiga bestånden fanns kvar, som
vi tog till oss vidden av problemet. För varje år förvärrades
situationen. 1998 var läget så akut att det första fiskeförbudet
efter gädda och abborre infördes. Från statligt
håll anslogs emellertid bara småpengar för att hitta
källan till problemet.
Därför är det heller inte konstigt att teorierna om vad
som ligger bakom problematiken har varit så många. Vi
har läst om alger som förgiftar vattnet, om att mellanskarven
ätit upp all fisk, om att spiggen äter upp ägg och
yngel, om miljögifter, om utfiskning och om övergödning.
Det uppslag som nu tycks hysa störst uppmärksamhet
är hypotesen att det råder brist på zooplankton
i Östersjön under den tid då ynglen kläcks,
svältdöd således.
Till jättarnas områden
Att gnälla på att den ena lilla abborren efter den andra
hugger känns därför opassande. Men vi är ju här för de
stora och någon av de bjässar som simmar här, borde
också bli sugen på löja eller jigg.
Vi beger oss tillbaka dit vi startade på morgonen. Vi
är uppvärmda.
– Det var där jag fick den på 1,8 kilo när du var med
John, ropar Johan och pekar med hela handen för att
upplysa Richard att vi är inne på heta domäner igen.
Men första dagen blir aldrig riktigt het och när skymningen
gör entré, bryter vi för att slå läger. Snart njuter
vi av ett halvdussin utvalda och glödgrillade abborrfiléer.
Som sällskap på vår lilla ö har vi alla småländska
stjärnor och kall, frisk luft. Hemmavid tyckte de synd
om oss som skulle bo i tält.
Enstjärtade jiggar
Nästa morgon är Richard och jag tidigt ute. Vi alternerar
löja och jigg. Jiggkropparna är 10-15 centimeter och
sitter på huvuden som väger 10-15 gram. Krokarna är
marknadens bästa. Att förlora stora abborrar på detaljer
FORTS.
FISKEJOURNALEN 9/2006 5
▲

Abborrfiske...
som vi råder över, vore skralt. Fiske är svårt nog med
alla faktorer som inte kan påverkas.
Johan har berättat att röda och gröna curlytails lurat
många abborrar på sistone – alltså jiggar med bara en
stjärt. Därför fiskar vi nu med sådana beten. Då och då
provar jag också mina 12 centimeters shadjiggar i olika
färger – sådana som gav den ena stora abborren efter den
andra under fisket som jag inte hade rätt till. Men idag
fångar de ingen fisk. Tvärtom är fisket trögt. Men vi
stormtrivs i den småländska skärgården. Det härliga
vädret, den magnifika miljön och vetskapen att det här
simmar riktiga jätteabborrar gör att vi njuter.
När Johan möter upp igen kryddar han omedelbart
vår tillvaro.
– Här fick Niklas Graberg och jag elva abborrar över
1,4 kilo vid ett enda tillfälle, säger han och pekar mot ett
stenröse som sticker upp ovanför vattenytan.
Richard ler avundsjukt. Längtan i hans ögon går inte
att ta miste på.
Vi fiskar resten av dagen i detta område. När mörkret
blir kompakt har vi strategin klar för nästa dag: All tid
skall satsas här – på den plats som vi bedömer ger störst
chans till stor fisk.
Storhugget kommer
Vår taktik börjar bära frukt på eftermiddagen. Huggen
är visserligen inte många, men fiskarna vi fångar väger
Löja och jiggar med en stjärt,
så kallade curlytails, var
receptet denna gång.
”Röda och gröna curlytails har
lurat många abborrar på sistone.
i närheten av kilot eller däröver. Bäst går det när vi
släpar löjorna bakom båten. Efter en stund tycker vi oss
ha hittat några punkter som är hetare än andra. Varje
hugg markeras på plottern som allt eftersom fylls med
linjer som berättar hur vi har åkt.
När Richard tar en fisk på 1,4 kilo i ett litet område
som vi identifierat som det allra hetaste, bestämmer vi
att fiska där resten av tiden.
Timvisaren snurrar ett par varv på mitt armbandsur
och kvällen gör entré.
– Nu är det verkligen hett, säger jag, för att påminna
om att det är läge att njuta.
Solen färgar himlen lila. Vinden har tröttnat. Richard
svarar inte på tilltal. Förväntan är stor. Utan tvivel är det
här den mest laddade stunden på hela turen. Det stora
hugget kan komma vilket ögonblick som helst.
Min quivertip ger utslag. När fisken går tungt efter
botten efter mitt mothugg, börjar mitt hjärta att dunka
tonårsslag. Precis som det brukar göra några gånger per
år.
Framför mig ser jag resans största fisk på andra sidan
linan, fortfarande dold i det mörka vattnet. Jag ler överlägset
mot Richard och nickar mot spötoppen som är
djupt böjd.
När en tvåkilosgädda når ytan känner jag hur mitt
överlägsna ansiktsuttryck förvandlas till en fåntratts.
– Ah, det där gör väl inget, du fick väl din kick i ett
par minuter i alla fall, säger Richard och ler hånfullt mot
mig.
Han ser ett finger och ett leende.
Johan Hedman hade redan som tjugoåring
fångat fler stora abborrar än de flesta av
oss kommer att möta under en hel livstid.
6 FISKEJOURNALEN 9/2006