Jaderen Mordet.pdf

Ett morddrama i Västerhaninge.
av Viktor Pettersson 1934
Denna kortberättelse, upptecknad
1934 av södertörnsskildraren
Viktor Pettterson, skall
jämföras med den genomarbetade
berättelsen om mordet i
Bo & Anita Stjernströms bok
”Liv och död på Näringsberg”
från 2002.
Boken beskriver på ett livfullt sätt
händelserna om och kring mordet
år 1853.
Den är vackert illustrerad med
teckningar av Åsa Halin.
Vill du veta mer om boken?
maila:
Landsbygdens befolkning förr, bestående av statare och torpare, var i
allmänhet ett laglydigt folk, som tåligt bar sin fattigdom under arbete och betryck.
Hur tåligt än detta folk var kunde det någon gång av en brutal och
orättvis herre bli pinad till bristningsgränsen. När arbetaren kände sig kuvad
och orättvist behandlad, kunde nöden och hatet driva honom att taga till
olagliga medel och befria sig från sina förtryckare.
Historien har otaliga exempel på hur det kan gå, då en herre ej värderar en
arbetare högre än ett djur, ty sådana herrar fanns förr, och de voro långt ifrån
sällsynta. Att pina och sko sig på sina underlydande var mera förenligt med
då gällande lagar och förordningar än att sätta sig upp emot sina
överordnade. Om det nu endast var en mindre förseelse, blev straffet ofta hårt
och kännbart för arbetaren.
Ett mord, där förtryckaren med sitt liv fick sona sina synder, ägde rum vid
Näringsberg, Västerhaninge, år 1853 natten mellan den 31 juli och 1 aug.
Häradshövding Jäderen till Näringsberg var hård och sträng emot sina
underlydande. Tillståndet måste ha varit olidligt för lite var av undersåtarna.
Det mesta är väl nu i det närmaste glömt, men så mycket finns dock bevarat,
att man kan få en klar uppfattning av tillståndet vid gården vid mitten av förra
seklet. Det är en mörk och hemsk kulturbild från slaveriets dagar, som rullas
upp, påminnande något om livegenskapen i Ryssland under tsarismens
dagar.
Författaren har lyckats träffa en äldre man, som ur minnet kom ihåg några
verser av en visa, som diktades på gården. Den är betecknande och säger en
del. Verserna lyda:
Nu har jag varit ute
Nu har jag haft brått
Nu har jag varit till mina drängar
Och smörj har dom fått.
Frun uti huse
Hon gör på samma vis
Hon piskar sina pigor
Med skurtrasor och ris.
Två gånger i veckan
Då får dom äta fläsk
Och det är av en fargalt
Som göddes med en häst.
Två gånger i veckan
Då får dom äta kött
Och det är av en oxe
Som utav hunger dött.
1

En kväll eller närmare midnatt kommer Jäderen åkande med sin skjutspojke.
När de kom i närheten av gården, finna de, att grinden är stängd. I samma
ögonblick, vagnen stannar, rusar två karlar fram och stjälper vagnen.
Vagnen skulle ha varit en s.k. gigg med två hjul. Något försvar var ej tänkbart,
ty innan Jäderen knappt hunnit resa sig, slås han till marken av två krakstörar,
som vina i luften. Skjutspojken, som skyndat efter hjälp, kom till sist med flera
man, men för sent. Jäderen låg död i diket. Av mördarna syntes ej ett spår.
Skjutspojken kunde ej i mörkret känna igen någon av dem, då bägge hade en
säck över huvudet med öppning endast för ögon, näsa och mun.
I närheten av mordplatsen låg en stuga kallad Täppstugan. Stugan lär finnas
kvar än.
En tillfällighet gjorde, att mordet blev uppdagat. Ingen visste, att de voro att
söka bland gårdens folk, och fanns någon, som hade en sådan misstanke,
teg han. En tid efter sedan mordet begåtts, var en präst för en tid bosatt på
Näringsberg. På gården fanns en dräng, litet efter i förståndet. Drängen, som
hette Anders, kunde ju ej gärna misstänkas, då litet var ansåg honom för
enfaldig.
Prästen tyckte, det var roligt att driva med drängen, och en dag säger
prästen: "Jo, du Anders, du har burit dig åt, du har ju slagit ihjäl Jäderen".
Orden kom så oförberett för drängen, att han ej kom att tänka sig för utan
svarar: "Nej, nej, det var inte jag, som gjorde det, utan det gjorde Gustav",
skyllande ifrån sig på den andre.
Nu var det bara att hämta länsmannen, och efter ett kort förhör häktades
drängen och hans medhjälpare, en stalldräng vid gården, men bosatt på ett
mindre torp under Näringsberg. Men här fanns en tredje, som var själva
anstiftaren, som vid tiden för mordet arbetade vid gården och sedan kom till
Berga i Västerhaninge, där han var sysselsatt med ett bygge den dagen, han
hämtades av länsmannen och med de andra införpassades till häktet i
Stockholm.
Inför rätten avlade alla fullständig bekännelse men vidhöllo dock, att det ej
från början varit meningen att döda Jäderen. Men när de sågo, hur slagen tao-it,
tyckte de, att det var bäst göra pinan kort och ge honom dråpslaget.
Om en tid föll domen. En dömdes till döden, en fick livstids straffarbete och
den tredje fem eller tio år. När domen blivit uppläst, sade den dödsdömde:
"Jag gjorde illa för mig själv men gjorde väl för andra".
Då allt var klart och dödsdomen vunnit stadfästelse, kom dagen, då den
olyckliges huvud skulle fala för bilan. Innan fången lämnade Stockholm, fick
han, då skjutsen passerade Södra Hamburg, Götgatan, ett glas vin att styrka
sig med. Glaset räcktes honom från gatan, där han satt i vagnen.
När fången anlände till avrättningsplatsen tillika med kronobetjäningen, var
mycket folk samlat. Tidens sed tillät vem som helst att närvara. Dessutom
hade folk uppbådats från skattebyarna, en från varje hemman eller matlag.
Runt avrättningsplatsen hade bildats en s.k. spetsgård, varefter den dödsdömde
fick lägga ned sitt huvud, sedan ögonen först förbundits. En mördare
fick ingen kyrkogård utan jordades på avrättningsplatsen. Graven var upptagen
så nära stupstocken, att huvudet sedan det skiljts från kroppen rullade
ned där, varefter kroppen med kläder och skodon kastades efter i graven.
Detta hände år 1855 och var den sista avrättningen på prästmalmen i
Västerhaninge.
Under natten efter avrättningsdagen hade likplundrare varit framme och grävt
upp graven. Den dödes stövlar, som voro nya och vilka han fått med sig i
graven, fanns ej kvar, stövlarna hade tagits för visst ändamål, fast det knappt
är troligt, att tjuven själv begagnat dem.
En stöld från ett lik får nog lov att ses ur en annan synpunkt, sett efter den tidens
vidskepelse och folktro. Vi veta, att förr troddes stålet besitta den
egenskapen, att det skyddade mot alla onda makter, mot sjukdomar, ja mot
allt. I ett sådant här fall var det främst spikarna och klackjärnen, man ville åt.
Bar man sådana saker på sig, som tagits från en mördares lik, räddes man
varken för hin eller trollen, makter, som fruktades värre än något annat.
Stövlarna hade tjuven möjligen kunnat sälja, sedan klackjärnen och spikarna
avlägsnats, fast det då var fara värt, att han blivit fast.
Invid Berga i Västerhaninge levde ännu våren 1934 en 87-årig man, som var
med den dagen, då mördaren avrättades. Han var då en gosse på åtta år,
men händelsen har så etsat sig in i minnet, att han klart och tydligt minns den
dagen, som skulle det varit i går. Gubben är troligen den sista levande, som
var med, då mördarens huvud föll. Den åldrige Västerhaningebon har lämnat
flera värdefulla upplysningar till denna berättelse, som blev upptecknad i elvte
timmen liksom mycket annat i denna bok.
2