Norrpada – paradis i norr! - Torbjörn Peterson - Botaniska sällskapet ...

20 Daphne 1997
V
Norrpada - paradis i norr!
ar ligger Norrpada? Norrpada skärgård
ligger som namnet antyder norrut i
Stockholms skärgård, 16 km sydväst om Söderarms
fyr (se fig. 1 och 2). Norrpada består
av något tiotal större öar och över 15 mindre
kobbar och skär. Ögruppen ligger väl synligt
från Rödlöga i sydväst, men är trots detta
exotisk då inga reguljära båtturer går hit.
Goda ankarplatser för fritidsbåtar är också
begränsade, särskilt vid hårdare vindar. Rakt
österut från Norrpada ser man siluetten av
Röderskärgården. Därifrån kan man i öster se
Svenska Stenarna - den östligaste utposten i
hela Stockholms skärgård. Se även (Peterson
1993).
1996 beslöt jag ta mig an Norrpada som
inventeringsobjekt. Jag hade tidigare bara
legat inblåst där vid en minimal klippa under
ett dygn 1992, då jag i väntan på bättre väder
kunde konstatera att klippan hyste 53
kärlväxter. Norrpada visade sig dock ha
betydligt mer än så att bjuda på.
Konserverande väder
Försommaren 1996 var sval och bjöd på ett
frekvent småregnande långt in i juli. Slutligen
började högtrycket dominera, värmen
steg och regnet upphörde. Det var dags att
kasta loss! Det svala vädret hade konserverat
floran. T ex blommade flädern på Lidingö
20:e juli - cirka 3 veckor senare än den
normala blomningen kring midsommarhelgen.
Även i normala fall ligger blomningen i
skärgården 1-2 veckor efter fastlandets och i
detta fall försenades skärgårdens fägring
ytterligare.
På väg
Under färden till Norrpada hittade jag en
smärre raritet! Vid en promenad utanför
bastuanläggningen på Träskö-Storö mellan
TORBJÖRN PETERSON
Lådna och Möja fann jag mig plötsligt stående
mitt i ett stort bestånd av stor bockrot
Pimpinella major, uppskattningsvis 330 individ!
Bland övrig flora där kan nämnas
blodnäva Geranium sanguineum, gulmåra
Galium verum, bergsslok Melica nutans,
luddlosta Bromus hordeaceus, skogsvicker
Vida sylvatica, brudbröd Filipendula
vulgaris, nysört, Achillea ptarmica,
lundkovall Melampyrum nemorosum,
gaffelbräken Asplenium septentrionale,
svartbräken A. trichomanes, och stenbräken
Cystopteris fragilis. På östra delen av ön
finns en vacker liten insjö med näckrosor,
vattenklöver Menyanthes trifoliata och
bredkaveldun Typha latifolia.
Genom stiltje blev jag tvingad till ännu en
övernattning på Kallskär där jag hann se bl a
olvon Viburnum opulus och kustarun
Centaureum littorale, paddor på kvällen och
få anbud om nyrökt sik från öborna, allt innan
natten föll på.
Den "höga bulan"
Väl framme på Norrpada lyckades jag lotsa
in båten till ett skyddat läge norr om en liten
ö kallad Högbulen (se fig. 3), där jag sedan
kunde ligga en hel vecka framåt vid rådande
vindar. Vid min ankomst i stiltjen var det 18
grader i viken och efter att en frisk sydvind
blåst upp höll det sig ännu på 17 grader så det
gick att simma några varv.
För att kunna nå de många hägrande skären
runtom hade jag till min hjälp en gummibåt
av en dubbelverkande typ - den läckte
ut luft samtidigt som den läckte in vatten!
Denna första dag hann jag dock inte få i
ordning den eftersom även pumpen var dubbelverkande
- den läckte ut lika mycket luft
som den pumpade in!

8(1-2) Daphne 21
Figur 1. Markerad fyrkant anger Norrpadas placering i
Stockholms norra skärgård (se fig. 2).
Figur 2. Översikt över delar av Stockholms norra skärgård.
Helt naturligt ägnade jag resten av dagen
åt att studera Högbulens flora. Den verkade
först enahanda eftersom ön var torr och
bergig. Längs i söder fanns dock små partier
vacker ängsmark med en del intressanta
arter. Bland annat fanns här flera mycket
storvuxna exemplar av spenört Laserpitium
latifolium, med sina stora blomflockar flitigt
besökta av blomflugor, solitära bin och
skalbaggar. Här fanns också bergmynta
Satureja vulgaris, kungsmynta Origanum
vulgare, småborre Agrimonia eupatoria,
toppdån Galeopsis bifida, gulmåra,
blodnäva, liljekonvalj Convallaria majalis
och äkta johannesört Hypericum perforatum.
Något djuprött lyste på ett par ställen i
grästuvorna. Det visade sig vara en liten
raritet i form av endast 2 exemplar av
korskovall Melampyrum cristatum. Där
fanns också en annan växt som även den var
en sällsynthet. De

22 Daphne 1997
Figur 3. Kartan visar de centrala delarna i Norrpada skärgård.
oansenliga små vita blomkronorna drog inte
till sig uppmärksamheten, det gjorde däremot
de spiralvridna, breda fröskidorna. Arten i
fråga var grådraba Draba incana.
I en djup bergsskreva lite längre bort
sträckte sig några gulblommande gängliga
exemplar av bergkårel Erysimum
hieracifolium mot det livgivande ljuset och
ännu längre söderut i ett strandsnår fanns 9
exemplar av grönvit nattviol Platanthera
chloranta. Bara på denna korta
eftermiddagstur fann jag 96 arter på
Högbulen, en siffra som skulle stiga till 105
genom smärre nyfynd under veckan. Bland
annat förbisåg jag länge en ensam buske av
berberis Berberis vulgaris nästan vid båten.
...och dess spegelbild
Dagen efter, 27 juli, stod grannön,
Spegelkobb, i tur. Dit kunde man gå
torrskodd med
stövlar över det 8 meter breda, mycket grunda
sundet. Spegelkobb är jämnstor med
Högbulen och hade en snarlik flora. Inslaget
av idegran Taxus baccata var större, liksom
förekomsten av spenört som här dominerade
ängsmarken på öns södra delar. Flera av
spenörtens plantor hade starkt rosafärgade
flockar och alla var omsvärmade av
pollinerande och nektarlystna insekter.
På östra stranden i en liten ängsficka i en
klippskreva fanns ett litet bestånd av växter
med för mig nytt utseende - strävbladiga,
småblommiga, med en flyktig likhet med
förgätmigej. De små glänsande, grå, stenlika
fröna satte mig på rätt spår. Det var stenfrö
Lithospermum officinale. Även här fanns
grönvit nattviol i skuggad buskmark i söder -
17 exemplar kunde räknas in. Trots likheten
mellan de bägge öarna saknades på Spegelkobb
25 av de arter jag fann på Högbu-

8(1-2) Daphne 23
len, framförallt hänförbart till en artfattigare
strandflora. Några ytterligare observationer
på Spegelkobb kan anses vara typiska för
skärgårdens natur; en död svan på stranden;
en busksnäcka Bradybaena fruticum
inkapslad i sitt skal på en gren i det varma
vädret och en stor vacker rosett av slånlav
Evernia prunastri på en gren av getapel
Rhamnus catharcticus.
Skinnaskär
Spegelkobb var bara ett halvdagsjobb, så
efter en stärkande lunch beslöt jag åka på den
första längre turen till den rätt stora kobben
Skinnaskär. Efter att ha åkt genom Norrpadas
inre skärgård kunde jag efter att ha färdats
den sista kilometern över öppet vatten landa
på en låglänt strand i en liten vik på
sydvästra Skinnaskär. Där fanns stora
tångvallar med frodiga bestånd av näringsgynnade
växter. I tångrabatten växte
lysande varmgul videört Lysimachia
vulgaris, rosalysande fackelblomster
Lythrum salicaria och mustigt gröna
brännässlor Urtica dioica. Utanför
tångvallen i vattnet fanns blåsäv Scirpus
tabernaemontani , rörflen Phalaris
arundinacea, de grobladslika blomstänglarna
av havssälting Triglochin maritima och här
och där det karakteristiska skärgårdsgräset
gultåtel Deschampsia bottnica med sina
yviga vitgula ruggar och hoprullade
bladskott, liksom lysande violetta grupper av
strandaster Aster tripolium. Bara lite längre
bort på stranden väntade nästa nya art. Den
kompakta häcken av högvuxen kråkvicker
Vicia cracca framför strandens galleriskog
av al Alnus glutinosa ersattes plötsligt av en
släkting med ännu intensivare djupt violetta
blomkronor, längre och vassare småblad och
stora bladbasstipler. Släktingen var kärrvial
Lathyrus palustris, en högvuxen inte alltför
vanlig gäst på sank, näringsrik mark. På den
låga udden mot väster fanns förutom
tångvallar även gott om fåglar (Skinnaskär
ingår, med flera andra öar i norra delen av
Norrpada, i ett naturreservat). Den sålunda
dubbelt gödslade floran i
strandkanten kunde där uppvisa monstruösa
exemplar av strandkrypa Glaux maritima
och gigantiska spjutmållor Atriplex prostrata
som närmast påminde om energiskog.
Mållornas blad smakade utmärkt - de var
tjocka och saftiga och hade en pikant naturlig
sälta från havet - en smaksättning som
inte kunde gjorts bättre av en gourmekock.
God var också kärleksörten Sedum telephium
med sin friskt neutrala smak.
Fjärilsblommor
Detta var dock bara en försmak av Skinnaskärs
kvaliteter. Ovan stranden ligger en mot
väster lätt lutande ängsmark, stor som en
fotbollsplan och badande i sol och friska
havsvindar. Här fick jag en av dessa trollbindande
skönhetsupplevelser som skärgården
så frikostigt bjuder på. Jag fick syn på en
orange fjäril mot en blå strandveronika
Veronica longifolia och samtidigt en blå
fjäril (blåvinge) mot violett kråkvicker som
lutade sig mot rosa kustarun. När jag ser mig
omkring upptäcker jag över 20 fjärilar i olika
färger som sitter på olika örter och ibland till
synes lättjefullt i den dallrande sommarvärmen
fladdrar upp och byter blomma - en
mängd stilleben i mättade färger. Jag känner
mig som en priviligierad gäst i naturens eget
konstgalleri. I den stämningen upplever jag
mer av Skinnaskärs flora; en sky av rosa
mjölkört Epilobium angustifolium i motljus i
eftermiddagssol. Här och där i ängsmarken
knallgula färgklickar av gulsporre Linaria
vulgaris och lika gula, på nära håll doftande
småborre. Vid ett litet hällkar står ett bestånd
av den märkliga ormtungan Ophioglossum
vulgatum med sitt nästan sciencefictionaktiga
utseende. När jag råkar stöta till dem
släpper de ifrån sig små rökpuffar av gulvita
sporer som lägger sig tillrätta på
ytspänningen i hällkarets varmbruna
humusrika vatten. Övriga arter på ängsmarken
var liljekonvalj, smultron Fragaria
vesca, gulmåra, vildlin Linum catharticum,
bockrot Pimpinella saxifraga, svarta vinbär
Ribes nigrum, kärleksört, rödblära Silene

24 Daphne 1997
Ormtunga Ophioglossum vulgatum. Teckning: Bengt
Nicolson.
dioica, renfana Tanacetum vulgare och styvmorsviol
Viola tricolor, samt även här
grådraba, glest men regelbundet utbredd.
På andra sidan bergskrönet i ängsmarkens
ovansida fanns mosseliknande sankmarker
med det mesta man kan förvänta sig i denna
miljö; tranbär Vaccinium oxycoccus, odon V.
uliginosum, ängsull Eriophorum angustifolium,
tuvull E. vaginatum, blommande
rundsileshår Drosera rotundifolia med små
vita blomkronor på decimeterhöga stänglar,
kärrsilja Peucedanum palustre, kråkklöver
Potentilla palustre och hjortron Rubus
chamaemorus. På lite mindre sank mark
växte hönsbär Cornus suecica, grönvit
nattviol och frossört Scutellaria galericulata.
På torrare mark fanns hallon Rubus idaeus ,
åkertistel Circium arvense, måbär Ribes
alpinum, blåbär Vaccinium myrtillus,
skogsstjärna Trientalis eurpaea, getrams
Polygonatum odoratum, grässtjärnblomma
Stellaria graminea, rönn Sorbus aucuparia
och ask Fraxinus excelsior. Mollusker är inte
vanliga på de yttre skären, men här fann jag
en art i sig dessutom sällsynt i skärgården,
till yttermera visso även i en mindre vanlig
färgvariant - en helgul trädgårdssnäcka
Cepaea hortensis. Antalet funna arter på
Skinnaskär landade på prick hundra
(mollusker oräknade) - en vacker summa för
en vacker ö.
Östra Hästskär
Även det vackraste paradis är på gott och
ont. På väg hem från Skinnaskär, när jag stod
och samtalade med ett par nyss anlända
kajakpaddlare - förutom jag själv de enda
människor på ön under hela dagen, stack det
till i ögat. Det måste ha varit någon torr
växtdel som kommit blåsande med vinden.
Den fastnade inne i ögat, låg och skavde mot
hornhinnan vilket orsakade stor smärta,
vätskeflöde och ljuskänslighet under de följande
två dygnen. Jag försökte med ögonbindlar,
kallvatten, tigerliniment och andra
fantasifulla lösningar men inget hjälpte.
Nästa dags inventeringstur till Östra Hästskär
blev därför en smula avslagen, när jag
halvblind snubblade runt kobben och utan
större framgång försökte se både var jag satte
fötterna och om det fanns någon intressant
flora.
Jag vet inte i hur stor omfattning det berodde
på mitt tillstånd, men jag upplevde
floran på Östra Hästskär som rätt trivial i
jämförelse med hittills inventerade öar och i
relation till sin storlek (till ytan något större
än Skinnaskär).
Jag kunde räkna in 81 arter. Värda att
nämna är darrgräs Briza media - den enda
hittills nya arten, samt återigen grådraban
med sina säregna spiralskidor. Vidare
blodnäva, äkta johannesört, strandråg
Leymus arenarius, vildlin, kungsmynta,
bergmynta, småborre, grönvit nattviol och
styvmorsviol. Här fanns också våtmarker
med ängsull, rundsileshår, hjortron, tranbär,
odon och kärrsilja.

8(1-2) Daphne 25
Stora Kålskär
Frampå förmiddagen nästa dag blev ögat
bättre och genast väcktes lusten att sjösätta
gummibåten igen. Denna gång lockade Stora
Kålskär i norr. Ön hör inte till Norrpada
skärgård, utan tillhör Kålskärs skärgård strax
norr om Norrpada. Det var den mest
avlägsna ön hittills och efter mycket guppande
kunde jag runda sydostudden och landa
i en liten vik. Redan på udden möttes jag av
den mest charmerande sommaräng med
bergmynta, kungsmynta, småborre, stenbär
Rubus saxatilis, smultron och gulmåra samt
välgödda och enormt storblommiga exemplar
av vägtistel Circium vulgare. Här fanns
också ett stort bestånd av ormtunga, rakvuxna,
högväxta exemplar, varav flera stycken
närmare 30 cm långa! I den lilla viken öppen
mot söder, på andra sidan udden, frodades
stora ruggar av havssäv Scirpus maritimus
och blåsäv tillsammans med havssälting och
strandgroblad Plantago major ssp. winteri i
strandkanten, här och där med enstaka
blomstänglar av strandrödtoppa Odontites
littoralis.
En bit inåt land norr om viken fanns en
låglänt och särpräglad friskäng med smultron,
hirsstarr Carex panicea, ärtstarr C.
oederi och hundstarr C. nigra. Öster om denna
äng fanns i en liten vindskyddad glänta
med en del orkidéer, både ängsnycklar
Dactylorhiza incarnata och grönvit nattviol.
Längre västerut på södra stranden fann jag
mig plötsligt stirrande på en växt med förbryllande
utseende. Den var högväxt, rikt
grenig, spenslig och spretig, med nästan barrlika
små blad. Den växte bakom en låg klippa
och stod alldeles ensam. Växten gav en
flyktig association till någon odlad kryddväxt
i dillsektorn, men visade sig istället höra till
familjen liljeväxter. Det var vildväxande
sparris Asparagus officinalis, en tämligen
sällsynt växt i skärgårdsmiljön. I närheten
fanns flera små vackra bestånd av ormtunga,
och vid ett låglänt strandparti längre bort
storvuxna exemplar av strandmålla Atriplex
littoralis och vackert rosablommig knölsys-
ka Stachys palustris. Det goda sommarvädret
var nu på tillfällig reträtt. Det mulnade på,
vinden friskade i och ett vätande strilregn
inträdde.
I bästa Robinson Cruse-anda hade jag
lämnat gummibåten endast iklädd shorts
(och lämnat ryggsäcken med regnkläder).
Kurande under en enbuske och sedermera
retirerande till en liten aspdunge, uthärdade
jag pärsen och kunde vandra vidare.
Huttrandet upphörde, nyvärmt blod
pumpades ut i avlägsna kroppsdelar och jag
kände mig snart rentav som Fredag.
En bit inåt land fann jag en ny variant av
fingerört, det var finsk fingerört Potentilla
intermedia. De nära släktingarna femfingerört
Potentilla argentea och gåsört Potentilla
anserina var annars de mest vanligt
förekommande. Jag hade nu hunnit ut på
norra udden och där stod ett stort bestånd av
vacker gråbinka Erigeron acer i full blom i
en sänka i klippan. På himlen avtecknade sig
en dubbel regnbåge över Söderarm, efter det
bortdragande regnet och värmen återvände
tillsammans med en generöst skinande sol.
Hela Stora Kålskär är mycket låglänt och
hyser sank lövskog i centrum präglad av asp
Populus tremula, sälg Salix caprea och gråvide
S. cinerea med enstaka inslag av vårtbjörk
Betula pendula, och glasbjörk B. pubescens.
På ostsidan av ön var strandvegetationen
bitvis så tät att jag tvingades ta av mig skorna
och vada längs stranden för att ta mig
fram. Vattnet var kallt men man vande sig
efterhand. Snart kunde jag åter "angöra land"
och fann en förhållandevis stor äng på östra
stranden, fullständigt dominerad av enorma
mängder vitmåra Galium boreale och strax
därefter en hel åker av brännässla. Stora
Kålskär visade sig vara tämligen artrikt.
Totalt fann jag 137 arter på ön som därmed
tog tätplatsen i artrikedom i området, och
större delen av ön är också avsatt som
naturreservat (undantaget är endast sydvästra
strandremsan p g a annan markägare).

26 Daphne 1997
Ett kraftigt bestånd av vejde lsatis tinctoria på sydudden av Hästskärsharan. Vid horisonten 8 km. SO ses siluetten av
Roder Storskär, beläget strax väster om Svenska Stenarna
Hästskärsharan
Små skär kan vara svåra att angöra i hård
vind genom sjöhävning mot branta stränder.
Därför valde jag den soliga och lugna 30:e
juli för att besöka Hästskärsharan. Det är den
östligaste av kobbarna i Norrpadas skärgård
av tillräcklig storlek för att kunna hysa en
varierad flora, men samtidigt en av de minsta
öarna jag inventerade. Med hjälp av den
trogna gummibåten fann jag en trevlig liten
grusstrand på ostsidan av kobben. Där låg
drivor av uppsvallade blåmusselskal på
gruset och värmen strålade ut från de solheta
klipporna på sidorna av stranden. Hästskärsharan
motsvarade mer än väl förväntningarna
för utkobbar av denna storlek.
Artrikedomen är sällan imponerande, men
med desto mer iögonfallande individuella
variationer, och inte sällan kan man på sådana
kobbar hitta nya säregna arter, eller
finna i övrigt sällsynta arter i större bestånd.
Små utkobbar är också ivrigt besökta av
fåglar som tackar för gästfriheten genom att
göda växtligheten med sin kväverika
spillning. Övriga spår efter fåglar minner om
kretsloppet i form av livets begynnelse och
dess slut i form av rester av fågelbon - mestadels
av ejder och mås - och deras fjädrar
och skelett när de ändat sin levnadsbana.
Trots sin litenhet uppvisar Hästskärsharan
ett varierat landskap. På sydudden finns
kuperad klippterräng med vackra blomsterarrangemang
i form av rosa fackelblomster,
gul videört och vit strandklo Lycopus
europaeus mellan smärre hällkar där två
mycket små vattenväxter kunde återfinnas,
andmat Lemna minor och sommarlånke
Callitriche cophocarpa. I ett strandnära
överspolat hällkar påträffades en tredje
vattenväxt, vit-stjälksmöja Ranunculus
baudotii. Vid ett annat hällkar framhärdade
en gul svärdslilja Iris pseudacorus, nu
överblommad. I en

8(1-2) Daphne 27
klippspringa nära stranden på västsidan av
sydudden hade en både spännande och mystifierande
växt kilat fast sig. Ännu fanns ingen
blomstängel, endast något köttiga grågröna
blad, ungefär lika långa som en hand och
hälften så breda. De påminde något om
strandkål Crambe maritima, men ägde ej
dennas karakteristikt krusiga blad. Ett annat
alternativ kunde vara bunge Samolus
valerandi som dock normalt har avsevärt
mindre blad. Frånvaron av såväl blomstängel
som utvuxna blad, blomkronor och fröställningar
gör detta fynd tills vidare osäkert.
Växtplatsen var inte heller typisk för någondera
arten. Strandkål förekommer normalt på
sandstränder, medan bunge företrädesvis
växer på lerjord.
En bit av östra stranden utgjordes av
klappersten, underbart mjukslipade och rundade
och detta klapperbälte fortsätter ett bra
stycke upp mot öns högsta punkt i form av
fossil strand (en liknande fossil klapperstrand
finns på bergstoppen på norra delen av
Storskär, cirka 20 meter upp i luften). På
denna strand växte bland annat femtio plantor
av vejde Isatis tinctoria samt flera exemplar
av strandkvanne Angelica archangelica
ssp littoralis. Här demonstrerade
Hästskärsharan den paradoxala variation i
individutveckling som man så ofta ser i
utsatta växtmiljöer i skärgården. En
fullmogen planta i frö av vejde var bara 10
cm hög (den blir normalt mer än meterhög),
medan en kvanne alldeles i närheten vuxit till
väldiga dimensioner. Vid stjälkbasen var den
armstjock och sträckte sig till brösthöjd, 135
cm. Liknande dimensioner nåddes av flera
andra exemplar av vejde här på
klapperstranden. Högre upp på stranden
väntade ett kulinariskt sceneri. Plötsligt såg
jag rött. Vart jag vände blicken upptäckte jag
nya röda prickar. Jag befann mig i kanten av
en magnifik smultronäng, där smultronen var
marktäckande och fullständigt dominerande.
De solvarma, stora smultronen hängde tunga
från böjda blomskaft. Jag plockade minst en
halvliter på stående fot - ett mellanmål
värdigt nobelfesten.
Små skär som detta har en mycket vacker
och tydlig geologi som en följd av att väder
och vind renblästrat klippan. Över norra
delen av ön löper kiselådror som grenar sig
och åter löper ihop, starkt konstrasterande
med sin vita färg mot det grå berget. På
sydudden ses geologins samspel med livets
intåg. Här har en snedställd, hårt nedvittrad
svart basaltgång börjat koloniseras av
strandkvannens friskt gröna bladbuketter,
strandbaldersbråns Matricaria maritima ssp.
maritima gula och vita blommor samt lysande
orange skorplav. Ett halvt avsnört, överspolat
hällkar med instängda spiggar väcker
tankar om den biologiska evolutionens
verktyg och effekter. Öns trädflora representerades
av en vindpinad liten rönn och en lika
vindpinad enbuske och den enda vedartade
floran i övrigt utgjordes av svarta vinbär.
Totalt kunde jag räkna in 49 arter på
Hästskärsharan. Trots sitt ringa artantal var
Hästskärsharan en stark upplevelse genom
sitt läge i absolut yttersta havsbandet och sin
överblickbara litenhet, men ändå variabla
geologi, flora och fauna. Organismernas
motståndskraft imponerar med tanke på att
vädret under majoriteten av årets månader är
rätt bistert på dessa exponerade utkobbar
(bland annat demonstrerat av en obefintlig
strandvegetation), och det soliga och mycket
varma vädret under mitt korta besök är
knappast representativt.
Skinnaskärskobben
På hemvägen gjorde jag ett strandhugg på
Skinnaskärskobben, strax sydost om Skinnaskär.
Det gick att landa i en långsträckt vik
i norr som för inte så länge sedan varit ett
smalt sund tvärs genom kobben, avslöjat av
ett bälte med torrsatt klappersten och ängsmark
mellan de bägge högre öhalvorna. Floran
föreföll efter omständigheterna rätt trivial,
men här fanns återigen grådraba, vidare
strandkvanne, strandråg, bägge arterna av
vänderot - läkevänderot Valeriana officinalis
och strandvänderot Valeriana salina. Den
senare arten kännetecknas av en bredare
ändflik på stjälkbladen, samt en rödlila

28 Daphne 1997
stjälk. Ängsmarken visade sig vara ännu en
ypperlig smultronäng, rikt fruktbärande med
saftiga bär i julihettan. Här fanns en liten
våtmark utan andra karaktärsväxter än
hönsbär. På kobben fanns en enda ask, endast
cirka 10 cm hög. Forskning har visat att
sådana askar, åtminstone i skuggande undervegetation,
kan vara upp till 10 år gamla,
bidande sin tid i väntan på gynnsamma
växtbetingelser. Övriga träd var en al i norra
viken och några få enbuskar.
Skinnaskärskobben hyste sju arter fler än
Hästskärsharan, säkert beroende på det mer
vindskyddade läget mellan de bägge
öhalvorna.
Gummaskär - soliga sommarängar...
Sista juli och fortsatt hett sommarväder.
Dags att inventera mer närbelägna öar i arkipelagen.
Valet föll på Gummaskär, vilket
visade sig vara ett lyckokast. Hela sydudden
av ön utgörs av en plan sluttning mot söder,
som i sin helhet är en veritabel blomsteräng.
Här blommade småborre, rödklint Centaurea
jacea, liljekonvalj, gulmåra, blodnäva,
midsommarblomster Geranium sylvaticum,
spenört, gulvial Lathyrus linifolius, korskovall,
bockrot, getrams, kungsmynta,
bergmynta, rödblära och gullviva Primula
veris (utblommad). Enstaka exemplar av
stenfrö stod också att finna. Båtfolkets
respekt för den vackra floran var tydlig och
smalast möjliga stigar löpte genom
blomsterängen. På klipphällen längst upp i
backen hade några av dem lagt ut småsten
från ett klapperstensfält intill i läsbara
mönster. Där kunde man t ex läsa
"Björn/Linnea/Elsa Rodhe" och "grattis
mamma/Sonja/ Gustav/Åsa".
...utmärkta utkikspunkter..
Klipphällen höjde sig gradvis till alltmer vertikala
formationer för att avslutas med en
iögonfallande bergsplatå cirka tjugo meter
över havet. Från denna ser man de lika höga
utkiksbergen på Högbulen och Storskär. Från
alla dessa har man en vidunderlig utsikt över
hela Norrpada skärgård som ligger som ett
lilleputtrike runtom, samt även angränsande
skärgårdar längre bort. Härifrån
kan man njuta av vackra solnedgångar och
stora gula fullmånar, eller försöka knäcka
ljuskoderna från de olika fyrarna längs stora
farleden i norr förbi Söderarm, samt inte
minst spana ut intressanta inventeringsobjekt
och finna bra färdvägar dit.
...lummiga lundar...
På östra sidan av Gummaskär är landskapet
dramatisk annorlunda. På låglänt mark, inbäddad
in en tät skog av idegran på strandsidan
och lövskog inåt ön, ligger här en genuin
lundvegetation med utöver mer vanliga
lundväxter även en del smärre rariteter. Här
fann jag bland annat luden johannesört
Hypericum hirsutum, ramslök Allium
ursinum, trolldruva Actaea spicata, välvuxna
tvåblad Listera ovata 70 cm höga, vidare
hässlebrodd Milium effusum, grönvit nattviol
och tandrot Cardamine bulbifera. Området
lockar inte bara botanister, för här ligger
Norrpadas "kulturella centrum" i form av
toaletter, komposter, sopmaja och solcellsdriven
(!) telefon.
Norr om lunden vidtar högörtsängen från
sydudden, här mer buskig av en, samt med
dominerande inslag av spenört, varav flera
når den imponerande höjden av 2 meter.
Ängsmarken tonar ut mot den norra uddens
klippterräng. På norduddens östra sida finns
en välutvecklad jättegryta på en låg, strandnära
klipphylla och utanför denna en grund
botten med ett hav av violettblommande
strandaster utanför en flat strandhäll.
...och härdiga huggormar
När jag skall ta mig över en snårig sänka mot
uddens västra sidan upptäcker jag en mycket
stor huggormshona på den delvis enristäckta
sten jag siktat på. Vi upptäcker varandra
ungefär samtidigt och hon retirerar in i ett
kraftigt bestånd av krypen. Detta var den
första huggorm jag sett i skärgården för året
och jag hade börjat fundera över hur många
individer som dukat under efter den kalla
och snöfattiga vintern vi haft, då kylan trängt
djupt ned i marken och decimerat många
växelvarma djurarter.

8(1-2) Daphne 29
Ett kraftigt exemplar av strandkvanne Angelica archangelica ssp. littoralis på sydvästra udden av Hästskärs-haran. På
klapperstensstranden finns talrika stycken av istransporterad ordovicisk kalksten.
Gummaskär visar sig artrikt intill sista
metern. På en liten strandäng växer både
segstarr Carex extensa, gulkämpar Plantago
maritima och kustarun. Något längre söderut
på västsidan finns en kullerstensstrand med
ett bestånd av bockrot så storvuxna att de
skulle kunna förväxlas med stor bockrot.
Endast en teknisk granskning avslöjar den
korrekta arttillhörigheten. Ännu något längre
bort i en sluttning mot en grund vik växte
mycket stora exemplar av getrams omkring
60 cm långa. Storrams Polygonatum
multiflorum finns rapporterad från ön, men
skiljer sig genom sin släta, runda, ej kantiga
stjälk. Jag kunde inte återfinna arten.
Vikarnas vanligaste vattenväxter
På hemvägen åkte jag ett varv runt Hallskär-
Idskär i öster. I norra viken - bland 16 båtar
som pressat sig in där i skydd för sydvinden
- växte vitstjälksmöja och i den mycket långgrunda
södra viken kunde jag lägga ytterligare
ett par arter till listan. Med risk att
stranda i den friska sydvinden lyckas jag
belägga både ålnate Potamogeton perfoliatus
och trådnate P. filiformis från knappt
meterdjup mjukbotten.
Norrpadas flora kring sekelskiftet Även om
vi befinner oss endast några år från det
kommande sekelskiftet, avses i detta fall det
gångna sekelskiftet. Ett litet fåtal botaniska
fynd är rapporterade från Norrpadas skärgård
i Stockholmstraktens växter (Almquist
1937). Där rapporteras fynd gjorda av Du
Rietz av ramslök, lundskafting
Brachypodium sylvaticum, nässelklocka
Campanula trachelium, tandrot, backdunört
Epilobium collinum, nejlikrot Geum
urbanum och stenfrö. Fyndort för samtliga
av dessa anges endast såsom "Norrpada".
Mer specificera-

30 Daphne 1997
de är Du Rietz fynd av luden johannesört på
"Idskär" (idag sammanvuxet med Hallskär),
spenört från "Norrpada Storskär och Idskär".
Romell har rapporterat löktrav Alliaria
petiolata från "Norrpada Storskär". Gemensamt
med Du Rietz har Romell ospecifikt
angivit förekomst av nässelklocka och stenfrö
från "Norrpada". Därutöver rapporterar
han korskovall och revfingerört Potentilla
reptans från "Norrpada". Slutligen omnämns
av Zeipel fynd av "2 a 300 ex" av Idegran på
"Norrpada Storskär". Samtliga dessa fynd
härstammar från perioden 1910-1920.
Det förefaller således som om delar av
Norrpadas flora är mycket väletablerad och
klarat sig under lång tid. Av de här nämnda,
vid sekelskiftet funna arterna, kunde jag nu
drygt 80 år senare återfinna ramslök, tandrot,
stenfrö, luden johannesört, spenört,
korskovall och idegran.
I Stockholmstraktens växter beskrivs ytterligare
några arter som mer eller mindre
allmänna i denna del av skärgården, vilket
får exemplifieras av följande: - Grådraba
"Rådmansö socken: yttre skären tämligen
allmän in till Sundskär" (Sternvall c:a 1875).
- Gråbinka "kalköarna traktvis allmän". -
Havtorn Hippophae rhamnoides "Rådmansö
socken: skärgården (även den yttre) tämligen
allmän". -Vildlin "(kalköarna mycket
allmän), även på yttre skären". Gemensamt
för de senare arterna är att de är mer eller
mindre kalkberoende.
Som en parentes kan nämnas att Åsmanboda
Storskär som ligger i ögruppen
Rödlöga skärgård strax söder om Norrpada
också är en berömd botanisk lokal och här
finns flera exklusiva fynd noterade redan
kring sekelskiftet, vilket kan exemplifieras
av följande växtförteckning:
Backruta (Thalictrum simplex)
Backsmörblomma (Ranunculus polyanthemos)
Brudsporre (Gymnadenia conopsea)
Brunklöver (Trifolium spadiceum)
Bunge (Samolus valerandi)
Grusbräcka (Saxifraga tridactylites)
Korskovall (Melampyrum cristatum)
Krissla (Inula salicina)
Kärrvial (Lathyrus palustris)
Loppstarr (Carex pauciflora)
Lundkardborre (Arctium nemorosum)
Lundskafting (Brachypodium sylvaticum)
Rävstarr (Carex vulpina)
Säfferot (Seseli libanotis)
Sankt Pers Nycklar (Orchis mascula)
Sårläka (Sanicula europaea)
Tagelsäv (Eleocbaris quinqueflora)
Trolldruva (Actaea spicata)
Ängsfräken (Equisetum pratense)
Kalkflora
Det fanns flera indikatorarter för kalkhaltig
jord i Norrpada Skärgård. Arter som vildlin
och ormtunga - som här var talrika och
välvuxna - är kalkgynnade. Mer strikt
kalkberoende är arter som ängsnycklar,
blodnäva, havtorn Hippophaé rhamnoides,
grådraba, korskovall, stenfrö och idegran.
Idegran fanns på Högbulen, Spegelkobb,
Stora Kålskär och Gummaskär och är där
beståndsbildande. Havtorn med sina
långsträckta, silvergrå blad är markant för
ögruppen och jag fann arten på Skinnaskär,
Skinnaskärskobben, Östra Hästskär och
Stora Kålskär, ofta bildande vidsträckta
buskage.
Basiska bergarter
Om man letar i klapperbältet på både Skinnaskär
och Hästskärsharan finner man utan
svårighet gråvita bitar av sedimentär kalksten.
Dessa kalkinslag i Stockholms norra
skärgård anses härstamma från lossbruten
och istransporterad kalksten under den senaste
istiden för 10.000 år sedan. Den kalkrika
havsbottnen i Gävlebukten är välkänd,
men på senare år har geologiska undersökningar
kunnat bekräfta ett flertal isolerade
områden med sedimentära bergarter under
den nuvarande havsytan, så långt söderut i
Stockholms skärgård som vid Stora Värtan
utanför Lidingö! I det senare fallet rör det sig

8(1-2) Daphne 31
dock om över 500 miljoner år gammal
sedimentär sandsten från kambrisk tid. Av
större intresse för floran är förekomsten av
kalksten. Sedimentär kalksten med en
mäktighet av mellan 10-60 meter finns på
flera platser, t ex mitt i Singöfjärden, strax
utanför hamnbassängen norr om Gräddö och
i Öregrundsgrepen.
Av särskilt intresse för Norrpadas del är
två områden helt nära ögruppen. Ett stort
område med ordivicisk kalksten har påvisats
i Vidingefjärden mellan Vidinge Skärgård
och Vidingsöra och ett andra område sveper
söderut tätt förbi stora Kålskär och upphör
strax väster om Askskäret i norra delen av
Norrpada skärgård (se fig. 2). Mäktigheten
hos dessa lager har uppskattats till minst 40
meter. Det är inte svårt att föreställa sig hur
inlandsisen kunnat transportera sådana betydande
mängder kalksten att det varaktigt
gynnat floran på ett flertal platser i hela norra
skärgården. Även dessa kalkpackar har en
hisnande ålder på nacken. De bildades för
runt 450 miljoner år sedan - i en tid då både
däggdjur och fåglar ännu var fullkomligt
okända livsformer på jorden, och är
jämnåriga med motsvarande lager i Billingen,
Kinnekulle, Öland och Gotland.
Trilobiter var vanliga och deras fossil kan
man ännu idag finna i dessa kalkskikt. Det
hisnande är inte bara att kalkstenen är så
fruktansvärt gammal. Lika hisnande är att
den bildades så fruktansvärd långt bort,
jämfört med dagens läge. Kontinentaldriften
medför att när den ordoviciska kalkstenen
bildades, låg denna region (embryot till
Skandinavien) långt söder om ekvatorn, i det
område vi idag kallar Söderhavet! Det är en
märkvärdig tanke, att vi människor idag här
kan njuta av en överdådig flora som delvis
har sitt upphov i korallorganismers idoga
arbete, tiotusentals kilometer, och hundratals
miljoner år från vår tid. Där kan man tala om
ekologisk helhetssyn!
Andra, även på land belägna och för floran
gynnsamma bergarter såsom grönsten
(gabbro, diorit) eller vulkaniska bergarter
(leptit, leptitgnejs, hälleflinta) finns bl a vid
östra Svartlöga, östra och västra Lagnö vid
Ljusterö, Gräddö, Norrtäljevikens södra
strand, Idö och småholmarna norr om Lidö,
samt flera platser på Väddö från Älmsta och
angränsande fastland norrut till Singö.
Biologisk mångfald
Diversiteten, dvs den biologiska mångfalden,
är stor för Norrpadas flora. Endast nio arter
(gultåtel, träjon, mjölkört, älgört, en, hallon,
bergssyra, rönn, grässtjärnblomma) fanns på
samtliga av de inventerade öarna. Inte
mindre än 53 arter fanns däremot bara på en
enda av de inventerade öarna! Det är värt
eftertanke med avseende på inventeringsmetodik
- för varje ö man struntar i att
inventera är risken stor att man missar flera
arter. Metodiken med representativa "provrutor"
fungerar inte i skärgården. Det är
också intressant med tanke på skydd av biologisk
mångfald. På Stora Kålskär finns 137
kärlväxter - men de ytterligare arter som tillkommer
på öarna runtom utgör nästan 40
procent av artantalet på Stora Kålskär. Om
man som en punktinriktad naturvårdsinsats
ger en sådan artrik ö någon form av skyddstatus,
kan det således innebära att endast
drygt hälften av områdets flora har fått
skyddstatus!
Slutsatsen måste bli att all natur är lika
värdefull och att mikromiljöer och säsongens
väder, såväl som slumpfaktorn, är ekologiska
faktorer som svarar för en väl så stor
andel av den biologiska mångfalden som väl
dokumenterade botaniska "hot spots" i form
av skyddade områden, även då de senare
uppvisar det enskilt högsta artantalet.
Litteratur
Almquist, E. & E. Asplund 1937: Stockholmstraktens
växter. Botaniska Sällskapet i Stockholm, Stockholm.
Peterson, T. 1993: Intryck från Upplandsfloran 1992.
Daphne 4(1): 14-22.