Läs mer om Sverigehuset och dess aktiviteter i Anna Dahlsteins ...

Det var en grupp visionära klubbmedlemmar som kom på och verkställde idén att resa ett
Sverigehus. Med det menade de en byggnad som inte bara skulle tjäna som en fast punkt för
Svenska Föreningen utan även skulle utgöra ett centrum för andra svenska institutioner och
företag. Det bildades naturligtvis en kommitté för planeringsarbetet -- just svenskar verkar ha en
speciell förkärlek för kommittéer -- och bland dess medlemmar förekom många bekanta namn:
Olof Alm, Knut Beregård, Johan Bohman, Bengt Carlmarker, Hans Ekerén, Oscar Kraepelien,
Bror Orstadius, Rune Pettersson Jorge Schenström, Rolf Schröder, Harry Wickström... Så
småningom delegerades ansvaret till en enda person som blev ad honorem chef för projektet:
Torsten Dalborg.
Redan 1920 hade grundfonden för ett “Eget Hem” skapats efter flera års påtvingat “nomadliv”
som beskrivs i Kapitel IV. Men det var vid mitten av femtiotalet som klubbens byggnadsplaner
började komma igång på allvar. Dels hade det blivit realistiskt att tänka sig en investering: under
krigsåren hade klubben lyckats sälja sin estancia och tagit emot ännu en generös donation från
Axel Ax:son Johnson. Dels såg sig Svenska Föreningen helt enkelt tvungen att fatta ett beslut om
sin framtid: ägaren till byggnaden på Hipólito Yrigoyen 673 där man hyrde en våning
tillsammans med Det Norske La Plata Samfund ville riva kåken. Samtliga hyresgäster ombads
1955 att utrymma sina lägenheter. Skandinaverna bad om dispens men insåg att det var bråttom
att finna en lösning.
Den ursprungliga idén hade varit att bygga nya klubblokaler på tomten som föreningen ägde på
Venezuela 540/44. Den gamla fastigheten på den adressen hade tjänat som skola men utrymdes i
samband med att klubben köpte marken 1945. En känd svensk arkitekt hade redan förberett
skisser på hur det nya huset skulle se ut. Det var bara det att under tiden hade rivningsobjektet
ockuperats, ett vanligt fenomen i stadsdelen San Telmo. Ingen visste hur länge det skulle dröja
innan man fick igenom ett dekret om utrymning, rivningstillstånd och byggnadslov...
Den 5 mars 1956 fick man nys om att en annan tomt i närheten fanns till försäljning. Runt hörnet
från Centro Escandinavo låg markplätten, som beskrevs som “idealisk” i klubbens böcker: den
var inte bebyggd, dimensionerna passade precis och läget var perfekt. Svenska Föreningen slog
till och köpte lotten på Tacuarí 147 exakt en månad efter upptäckten gjorts. Lika snabbt handlade
man efter byggnadslov hade utverkats från stadens myndigheter i februari 1957. Vid det laget
hade redan en arkitekt valts -- schweizaren Edmundo Klein, som hade ritat svenska kyrkan och
flera kolonimedlemmars bostäder -- och hans ritningar hade godkänts av byggnadskommittén.
Fast några medlemmar protesterade att det var alltför riskabelt, fattade klubbens ordförande Otto
Kottmeier det djärva beslutet att påbörja bygget meddetsamma -- utan att veta hur alla kostnader
skulle täckas. Den svensk-argentinske byggnadsingenjören Kjell Henrichsen fick uppdraget att
utföra projektet som fortfarande kallades “Edificio Suecia” och en enkel invigningsceremoni för
bygget utlystes till Svenska Flaggans Dag, den 6 juni 1957.
Kort före ceremonin lade ambassaden fram förslaget att byggnaden skulle döpas “Casa de
Suecia”, det vill säga “Sverigehuset” liksom dess motsvarigheter i andra länders huvudstäder (jfr
“Maison de Suède” i Paris och “La Casa di Svezia” i Rom). Grundstenen lades under högtidliga