tas hem som PDF-fil - Jonas

Indien Indien 2000 

2000 

Tre veckor under våren år 2000 var jag, morsan och brorsan i Indien. Vi var bland annat i Bhopal 

där morsan sysslat med saker som har med den stora gasolyckan att göra, i Dharampur där TUFF 

stödjer en del projekt, samt hos ett par miljöaktivister i en stad vars namn jag glömt bort. 

Här nedan följer en dagboksliknande reseberättelse, som antagligen innehåller en hel del 

felaktigheter och tillvirringar. Namn och sånt svårhågkommet kan dessutom förändras genom 

berättelsen. 

Hoppas den kan vara till glädje för nån. 

Jonas Eckerman (jonas@truls.org) - 2000

Den här texten får spridas fritt så länge den inte ändras på något sätt eller och så länge ingen 

form av betalning tas ut för den. Så det så! 

Jag som skrivit den finns på jonas@truls.org, och texten finns på www.truls.org/jonas/texter/.

Dag 0, 12/2 

Resan Startar 

Kl 15:42 

Buss från Ted mot stan. Allt utom stålarna klart. Lite pirrigt & djävligt bra det här. 

Skulle vilja ha med en viss person (för er som undrar, nej, det handlar inte om nån ny flickvän), eller iaf 

krama om henne ordentligt innan vi sticker (gjorde iofs det i förrgår men...). 

Fan! Det är skönt(!) att komma bort ett tag, och jag är nyfiken på morsans ”familj”! Undrar hur mycket/lite 

sånt här skrivande det blir... Undrar en hel massa saker! Hubba, hubba, hopp i snurrhuvet! :-) kl 23:23 

Så sitter man på planet mot Delhi! 5452 km kvar att resa. Vojne! Kl senare 

Flygplansflygande. Massor med flygplansflygande. Mer flyplansflygande. Ätade under flygandet, fick 

whisky före och efter maten. Sov efter maten. Lite sådär lagom obekvämt. :-/ 

Dag 1, 13/2 

Fortsatt Resa. Framkomst till och avresa från Delhi 

Väcktes så småningom av nånting, och Hampus fick mig att titta ut genom fönstret. Utanför fönstret fanns 

berg. Massor med många med berg, minst lika mycket som flygplansflygandet. Otroligt öde dessutom. 

Snö, snö, snö och sten. Inget mer. 

Så smångingom dök det upp en stad under oss, som tydligt visar på människans galenskap. Bygga en 

stad i ett landskap där det bara finns snö och sten? Alla galningar har inte flyttat till norra norrland! 

Mer berg ett tag, följt av en plötsligt uppdykande mur med grönt på ena sidan och brunt på andra. Ett klart 

bevis för att talesättet ”Gräset är grönare på andra sidan muren.” stämmer, även om det kanske inte gör 

det om man byter ”muren” mot ”ån”. 

Efter att ha flugit över berg och annat fick vi så småningom snurra runt Delhi ett tag på hög höjd i väntan 

på att avgaserna skulle lätta tillrcäkligt mycket för att piloterna skulle kunna se vad dom gjorde. 

Flög ner mot landningsbanan, vilket innebar att vi nästan landade på taken till de hus som bygtts precis 

bredvid banan, och stannade tvärt. Efter det var det samma sorts taxande som var som helst. 

Gick av planet, och morsan fick åka rullstol med personal som påputtare. Trevligt på sitt sätt. Hon fick 

därför hamna i passkontrollen med en skylt som det stod ”special handling” på. Detta innebar att de som 

åkte rullstol fick gå före i kön, medan alla andra fick extremt långsam service av en man som tycks 

anstränga sig för att vinna titeln ”Världens långsammaste passkontrollant” i år. Följden av det blev förstås 

att morsan kom igenom snabbt, för att sedan få vänta och vänta på mig och brorsan på andra sidan 

kontrollen. Tid tog det! 

Väl utanför passkontrollen stack vi och hämtade våra väskor samt rullade vidare mot pengaväxlaren. Där 

växlades resechecker till sedlar (närmare bestämt till 500-lappar, vilket visade sig vara en dum idé 

eftersom massa folk vägrar ta emot såna då de alltför ofta är importerade från pakistan). 

Efter detta köpte morsan en sk ”prepaid taxi”-tjosan. En sorts dyr papperslapp som gjorde att man i flörväg 

vet precis hyr svindyr taxin man tar är (dvs, i jämförelse med dom andra taxibilarna som har annan färg och 

är mycket billigare och som man i förväg tycks kan ett pris med). 

Iväg till Taxin. Helt plötsligt vill nån ge oss en AC-taxi som är ännu dyrare, och nån annan vill rulla 

bagagekärran. Låt gå för rulla kärran, men va fan ska vi med AC till när det iaf inte är nåt varmt? Kärran blir 

rullad, och vi hamnar i en taxi som kör iväg oss till hotellet. 

Indien 3 2000

Vid hotellet bestämmer vi oss för att åka till presidentens 

trädgård som för en gångs skull skall vara öppen för 

allmänheten och lägger oss på sängarna. Efter ett tag lyckas 

vi ta oss upp ur sängarna för att ta oss ner för trapporna och 

snabla lite med turistbyråfolket (dom hade faktist ett par 

windows-maskiner med Internet-koppling (uppringd tror jag) 

man kunde använda en stund för fast tidskostnad) och 

sedan leta efter en auto för att åka till trädgården. 

En auto var inte helt lätt att hitta. Där fans först ingen, sen 

en, sen några, fast ingen som förstod vad ”presidents 

garden” ellerv”presidents palace” innebar oavsett uttal (man 

ska uttala saker på indisk engelska ibland när man snackar 

med autonissarna (en auto är fö en sorts riksha med motor 

och tak)). Efter en stund stod där en hel drös folk där och försökte hjälpa till att förstå vad katten vi ville 

egentligen. 

Mitt i detta virrvarr dök en sikh upp med en auto och tyckte han kunde köra oss dit för 10 rupies. Överdrivet 

billigt, men, tja, varför inte tyckte vi. Han tyckte om att snacka och kallade oss för bröder och sånt när 

morsan berättade att hon hjälpte de drabbade från olyckan i Bhopal, coh sa då att han skulle köra oss 

gratis och förklarade hur bra sikherna var. Väl vid trädgården var det 500 meters kö (vilket sikhen förstås 

visste från början), och killen frågade om han kunde köra oss till en shoppingplats ist. Varför inte tänkte vid, 

vi skulle inte köpa nåt men hade tid att fördriva i väntan på tåget till Bhopal, så vi lät honom köra oss till 

sina polare med mattor, små statyer och annat indiskt till extra höga priser. Vi lät dessa lirare visa oss lite 

mattor (fast vi var ärliga och sa att vi iaf inte skulle köpa nåt, även fast nissen erbjöd oss 48 timmars 

hemleverans över hela världen och betalning vid ankomst via visakort som man gav koden för i förväg 

(påhittiga dom)) och annat innan vi gick ut och lät sikhen köra oss (fortfarande gratis, fast nu var han inte 

lika glad och pratsam längre) till sikh-templet (som låg nära hotellet och som vi ändå tänkt besöka). 

Sikh-templet var trevligt. Gratis käk till de som behövde och massor med folk. Knatade in där dom ville 

förstagångsbesökare skulle titta in och fick information och tygbit till skalleknoppen (man måste ha det i 

templet) av en vänlig sikh (tog av oss skorna gjorde vi också). Vi knatade in i templet, och fick efter en 

stund sällskap av den trevlige karln som visade oss runt litr och förklarade lite för oss. Templet höll på att 

repareras, men var ändå stort och vackert. Tyckte om sikherna jag. Flera folk hade fö svarta smurfmössor 

på sig. 

När vi besökt templet och skrivit i gästbok och tagit på oss skor, 

lämnat tillbaka tygbit och sagt hej till den trevlige letade vi efter lite 

snabbmat och hittade en stekt fruktsallad med potatis (trevligt 

kryddad och gott). Efter att ha ätit denna och en 5-15 ggr låtit bli 

att köpa Pepsi till ballongförsäljaren knatade vi till hotellet igen. 

På hotellet sov vi ett par timmar. 

När vi vaknade gick vi upp efter en stunds velande, åt middag, tog 

en taxi (billigare och med öerenskommet pris) till stationen, fick en 

kuli (fast det tog en stund att övertyga dom om att vi inte ville ha 

två (att vi öht ville ha någon var för att dom, till skillnad från oss, 

hittar tågen på stationen) som knatade iväg med en väska på 

huvudet och visade oss på rätt platser i rätt vagn i rätt tåg och sedan försökte få dubbla överenskomna 

betalningen med hänvisning till att han tog upp väskan på tåget också (han fick inte det, men han fick iaf 

120 rupies istf 100 som var överenskommet). 

På tåget satt vi och pratade en stund, och nån sorts platsbyte förekomm också så morsan och brorsan 

hamnade i närheten av varandra (jag låg en bit bort). Tågnissen kom några gånger och frågade vilka som 

sov var och skulle av vid vilken station. Sedan sov vi. 

Indien 4 2000

Dag 2, 14/2 

Framkomst till Bhopal. Första mötet med familjen och kliniken. Lite 

kringvisning samt besök på Bharat Bhavan. 

Väcktes av tågnisse då han snällt och vänligt stall sängkläderna från sängen jag låg i. Satt en stund och 

samlade ihop mig och mina saker och funderade över varför jag inte fick ha kvar sängkläderna, och över 

varför han måste sno handduken också innan jag fick en chans att ta mig till tvättfatet i ändan av vagnen. 

Hade efter en stund vaknat tillräckligt för att klättra ner från sängen och ta mig iväg till morsan o brorsan 

och säga gomorron. Väl där kom en annan nisse och frågade om vi ville ha kaffe, vilket jag förstås ville. 

Fick plastmugg och en liten plasttermos som innehöll en sorts söt mjölk som var nästan, men inte helt, 

totalt olik kaffe. Nåja, den var drickbar och gratis och innehöll kanske koffein också. 

Kom fram till Bhopal, där vi inte mötes av Sedickis. Tog istället två autos till Hotell Banjara (dom tävlade 

verkade det som, fort gick det iaf). Väl på hotellet var det dags att skriva i liggaren, och i den andra 

liggaren, och på extrapappret. Tog en bra stund att fylla i alla namn, adresse, namn på fäder, 

passnummer, datum hit och dit, osv, och tre gånger. Under tiden dör Sedickis upp. Hälsa, hälsa, glada, 

glada (trevliga dom)! 

Upp till hotellrum. Rent och helt ok (har sovit i mycket värre). Bad om toapapper, vilket förvirrade stackar 

hotellgrabben den mindre, men den större tycktes förstå att vi ville ha sånt där papper på rulle som dom 

sedan inte visste riktigt var dom skulle ställa, så dom placerade det i hallen, och om kokat vatten (obla 

padi?) vilket fick dom att undra en del också. Och i termosen ville vi ha det. Knepiga vi. 

Åkte till Sedickis, där vi fick en enorm fruktost bestående av en massa saker och förstås av te (en sorts söt 

varm mjölk som påminner en del om det ”kaffe” som vi fick på tåget, men som har en antydan åt tehållet 

istf kaffehållet nånstans där inne i sig). Blev bjuden på cigg av mr. Sedicki (han vill bjuda på saker), dels ett 

paket Marlboro Light och dels en indisk cigg med betydligt mera, om än inte särskilt finstämd, smak. Satt 

sedan och pratade och tog det lungt en relativt lång stund. 

Efter detta åkte vi till kliniken (Sambavna? Hur katten stavas det nu? Nåja.) där man tar hand om offren för 

den stora gasolyckan (16000 döda, and counting (först var det ”bara” 10000 (fy fan! (och Union Carbide vill 

inte ta nåt djävla ansvar alls (och staten (som ägde 49%) är inte bättre dom)))), och fan vet hur många med 

bestående men (man räknar med ca 500 000 personer (många av dom var barn då))). 

Knatade runt på kliniken och blev visade vad som fanns där (bibbeltek, labb, datorrum (med tröga gamla 

datorer), medicinblandningsrum för traditionella mediciner, apotekrum för moderna, gymnastikrum, mm). 

Satt sedan och snackade en stund med vad han nu heter som bla sysslar en del med datorer. Becky (som 

sysslade med nåt där) och Sati (som sysslar med massa med mycket där) (fö hör dom ihop). Trevliga dom! 

Efter detta vidare till Farah(?), hennes man och deras dotter Tabla(?) (som är charmig som jag vet inte 

vad, och bortskämd). Det första ungen visade oss var den lilla gojan som satt i en alldeles för liten bur, och 

sen lekte hon med lego (gissa var det kom ifrån) och sparkade efter ninerna och var som charmiga 

bortskämda ungar kan vara. Morsan satt i en sån där hängkorgstol där hon trivdes så vi inte gick in i 

rummet där man annars sitter. Ätade ärtor o nötter och drack ”te”. Söt hon Farah, särskilt när hon spricker 

upp och släpper det inlärda allvaret. 

Efter detta stack vi till Sedickis igen, men tog en sväng förbi 

Union Carbides fabrikshelvete först. Stängsel runt alltihopa (dom 

vill inte ha in folk där, men skall göra en turistattraktion av skiten 

ist (iaf enligt förslag från turistministeriet)). Gott om målad text på 

murarna, men oläsbart om man inte kan hindi. Kunde dock tydligt 

läsa den stora tydliga texten ”HANG ANDERSON” som var mitt 

emot grinden (Anderson var ansvarig), och texten ”KILLER 

CARBIDE” på sidorna om dödskallar. 

Hos Sedickis pratade vi och tog det lungt och glodde lite på TV 

innan vi åt en hel massa mumsimat (picklad mango (och gegga) 

är gott). Efter en stund stack morsan iväg för att vara med (en 

stund) på begravningen av orföranden för de som har kliniken 

Indien 5 2000

(han dog precis, och hela begravningen är på 13 dagar eller nåt 

sånt). Jag o brorsan satt kvar en stund och pratade och drack 

”te”. 

Så småningom åkte vi iväg med mr Sedicki i en auto (eller 

snarare, han åkte iväg med oss) för att köpa lite musik. 

Första anhalten blev förstås den stora Moskén. Riktigt stor 

(mycket), och väldigt vacker. Delar av den är dessutom väldigt 

gamla. Efter den fina moskén åkte vi vidare, och fick sjön (Upper 

Lake, fö en damm som är hur gammal och stor som helst och 

byggdes av mogulerna) visad för oss. Fin den. Sedan fick vi den 

visad för oss igen, fast på en annan plats. Efter detta åkte vi till 

en park där vi fick se den andra sjön (Lower Lake, betydligt 

mindre, men fin, och med fin utsikt kring sig 

(det var fö fin utsikt från moskén också)). Efter 

detta fick vi den stora sjön visad för oss, fast 

nu från en tredje plats. Vi åkte sedan till New 

Market (där allt var stängt, som det alltid är på 

måndagar) och mr Sedicki köpte lite nötter 

som vi käkade under färden sedan. Efter detta 

åkte vi lite hit och dit i auton, tills vi så 

småningom kom till ett litet kontor där mr 

Sedicki visade upp oss och sitt fina paket 

cigariller i plåtask som han fått av Hampus. I 

detta kontor satt vi sedan och satt en stund 

och drack lite pepsi. Efter detta åkte vi till 

hotellet. Totalt ägnade vi nog 2-2,5 trevliga 

timmar åt att inte köpa musik. 

Väl på hotellet tog videt lungt en stund, och 

jag började skriva lite på den här lilla 

reseberättelsen eller vad det nu ska föreställa. 

Efter lugnandet åkte jag och morsan till en dansuppvisning på Bharat Bhavan (en sorts lungt och 

avslappnat (kan behövas) kulturcentrum. Ball nisse som dansade nån sorts utrycksfull modern indisk 

ballettaktig dans (med ögonbryn). På dansen var också Becky, Satio, Tim och (vad hon nu kan heta), som 

alla tycktes tycka ungefär som jag om den fascinerande dansaren. 

Efter detta stack vi tillbaka förbi hotellet där vi hämtade Hampus för att åka vidare till Sedickis. Hos 

Sedickis satt vi en stund och pratade och drack te, varefter vi satt en stund utanför och pratade vid en eld 

(normalt sitter männen där utanför och pratar, meda kvinnorna är där inne, och då har männen nån sorts 

strikt stolshierarki där gäster är bästast (och ju ovanligare desto bättrigare) i prioritet, och ålder avgör i 

andra hand efter gästigheten, men var det inte riktigt så). Efter en stund stack jag och ena sonen (Raja, 

Ashad?) iväg på scootern för att köpa tomtar till morsan och ingen musik. När vi kommit tillbaka satt vi en 

stund och pratade vid elden. 

Efter detta käkade vi middag (och det är nåt ruggigt vilken god mad ms Sedicki lagar (vojne!)), varfeter vi 

satt en stund och pratade och drack ”te”, för att sedan spela lite kortspel (svarte petter har aldrig brukat 

vara så roligt annars) och konaschack. 

När vi sysslat med detta en stund, åkte vi hem till hotellet igen, och gick och la oss en aning trötta (festår 

inte varför). Att sova var dock inte det lättaste med tanke på all trafiken, tutandet och brummandet från 

autos och motorcyklar nedaför fönstret, tågtutande vid järnvägsstationen, plingplingandet i korridoren, 

slagsmålet utanför fönstret och de där larmen eller vad det var som också ville hjälpa till i oväsendet (nu är 

det lugnare, men tågtutor och hundar finns det lite onödigt många av här), men det gick så smångingom 

iaf. 

Indien 6 2000

Dag 3, 15/2 

Utflykt till gamla buddhisttempelplatsen och runtåkning i jeep. 

Väcktes av morsan nån gång på morgonen och gick upp och duschade (självklart är duschen placerad 

framför toaletten, och duschdraperistången sitter så att om där fanns ett draperi så skulle toaletten hållas 

torr men man skulle ändå behöva plaska i det blöta för att komma fram till den, och lika självklart flyttas 

baljan som står i vägen under duschen tillbaka till sin dumma plats varje städning (dvs, samtidigt som 

tandborstar och toalettpapper och annat tas ut från toaletten för att läggas på det lilla skrivbordet i rummet 

(som för är ett väldigt rent och fint rum (har bara sett två kackerlackor och inget annat ohyrigt alls) istället). 

Efter duschen knatade vi ner de tre trapporna till receptionen för att beställa frukost (telefonen i rummet 

funkar inte på dan eftersom strömmen stängs av på förmiddan varje dag). Fick upp omelett och te, och 

rostad bröd med smör på (vi hade beställt ”plain slice” som annars betyder vitt orostat bröd utan nånting) 

och åt detta. 

Efter frukosten tog vi en auto till Sedickis, och den här gången var det faktist så att vi var sena och dom 

hade av nån förunderlig anledning blivit klara med alla förberedelser och sånt till den tid vi skulle varit där. 

Konstigt. Nästan hela familjen där (minus Farah, en av döttrarna (och nån sorts syster till mig numer alltså) 

och Ashad (eller var det Raja?) som åkte motrocykel istället) trasslades in i en jeep (som jag fö senare fick 

veta att den från början ägdes av sin nuvarande ägares farfar, en Ford Jeep från 1937 (i fullt fungerande 

skick) var det (och här räknas den bara som gammal, nåt ”fint” veteranfordon är den inte...)). Tror vi var nio 

personer i den lilla jeepen (som hade plats för max 6-7 personer egentligen) från början, men som mest 

under dan var vi nog 11 i den. 

I denna jeep åkte vi sedan ut ur Bhopal på en oftast hyffsad men ibland risig väg. En bra bit åkte vi, men vi 

stannade förstås för att dricka te på vägen (skönt var det). Efter en hel massa åkande plockade vi upp 

Fairy (morsans favorit (själv skulle jag vilja stoppa ner Tabna 8 väskan när vi åker hem, den ungen är för 

härlig (och hon är liten nog att få plats också)), hon ser Fairy som barnbarn (hon är 6 år och fick ledigt från 

skolan i en vecka för att ”mormor” och henner uncles från sverige var här) och Fairy är lika förjust tillbaka, 

kul!) i skolan hon går i (familjen är muslimsk, men Fairy går i en kristen skola (antagligen för att den helt 

enkelt är bättre än de andra skolorna i området (området är inte Bhopal, utan en mindre plats flera mil 

utanför stan)). Kul med alla ungarna som kom och sa ”hello” och tittade på oss. 

Åkte vidare för att plocka upp Oma(?) (också dotter) och hennes karl också där dom bor, men där fanns 

ingen hemma, så vi fick ta oss till Omas jobb istället. Alltså åkte vi åt annat håll, bort från stora vägen, med 

jeepen. Efter en liten stund stötte vi på en järnvägsövergång med nedfällda bommar (eller snarare 

gallergrindar). Där stannade vi, och stod ett tag. Och ett tag till. Och ytterligare ett tag. Och några fler tag. 

Något tåg såg vi dock inte (fast vi hörde dom tuta på avstånd). Efter en massa väntande knatade mr 

Sedicki iväg för att leta efter nån stationsvärd eller så på järnvägsstationen där bredvid. Efter några tag till 

kom han tillbaka med en karl, som efter en stund faktist fällde upp bommarna. Att dom var nedfällda 

berodde visst bara på att han inte orkat fälla upp dom sist det passerade ett tåg eller nåt sånt. Vid det här 

laget var där kö på båda sidorna om järnvägen, och kön på andra sidan varade en liten stund eftersom 

fordon nummer två i den var en trilskande traktor. Nåväl, iväg kom vi ju till slut iaf. 

Åkte vidare på en gropig och risig väg (bra att vi hade jeep, en vanlig bil skulle jag inte velat föra fram där) 

och kom så småningom fram till en skola där massa barn satt utomhus på kuddar, och det satt lite annat 

folk också (fö jobbar alltså Oma på den skolan, som lärarinna om jag minns rätt). Här satt vi i de 

sedvanliga stolarna och pratade en stund innan vi gick in i klassrummen för att de barnen också skulle få 

se de underliga människorna (det är fullt möjligt att en flera ungar i den här skolan aldrig sett en vit 

människa förut, och nu var där tre stycken helt plötsligt), och morsan sjöng ”vem kan segla” i båda 

klassrummen. Kul. Efter detta gick vi ut till stolarna igen för att sitta och prata och dricka te en stund. 

När vi nu fått tag i Oma åkte vi tillbaka hem till henne igen (den här gången var bommarna uppe från 

början), och där fanns då hennes karl och lilla Rohan(?) också. Var där en kort stund innan vi trasslade in 

allihop i jeepen för att ta oss till målet för utflykten. 

Målet var ett jättegammalt alldeles speciellt gammalt budistiskt kloster och tempel som numera var i ruiner 

(Sanchi, när Bhopal (Sanchi är namnet på platsen där Oma mfl bor också)). Där var underliga stora runda 

stenkullar med gångar runt och antennliknande saker på toppen, gamla ruiner av klosterhus, gamla tempel 

med statyer av Buddha och annat. Den största av de runda stenkkullarna hade fyra ”ingångar” (man kan 

Indien 7 2000

inte gå in i själva kullen eftersom den är fylld av sten, men in till gången runt kullen, och trappa upp till en 

uppbyggd gång en bit upp på den) som var imponerande och vackra med massa figurer och scener i sten. 

Stället har varit heligt väldigt, väldigt länge, och där finns saker från olika tider, och saker på äldre saker på 

äldre saker. Tror ingen vet varför alla munkarna försvann, men numera har flera statyer fått huvuden eller 

ansikten förstörda (antar att det är nån sorts folk som inte gillar buddhismen som gjort det). Det kan ju vara 

så att en varning på ett par gamla stora pleare var riktig. På dom pelarna har det ristats in av nån helig man 

att en shism inom temple skulle göra slut på det eller nåt i den stilen. 

När vi kommit till den här platsen knatade vi runt en kort stund (och såg faktist två andra vita personer 

också (blev förvånad av det, annars har jag inte sett några andra vita personer än oss och ett par stycken 

på kliniken) innan vi satte oss att äta (där var medtaget riktigt god och trevlig mat, och en hel del av den, 

och frukt och saker). Indierna vart förvånade när jag knaprade i mig en färsk grön chilifrukt (stark men oj 

vad god (jag har förut fått för mig att jag inte gillar dom, men jag måste ha smakat fel chilisar i Sverige, den 

här var jättegod!), antar att dom är vana vid att vitingar inte fixar så starka saker (och sedan tog dom fasta 

på att jag tyckte om den, så nu langar dom fram några chilisar till varje måltid). Efter maten knatade vi runt 

en bra stund bland templen, klosterruinerna, kullarna (eller vad de nu kan kallas) och se runda 

meditationssakerna av sten och grus. Fascinerande plats! 

När vi kände oss klara med detta så trasslade vi oss återigen in i jeepen (efter att ha samlat ihop allt folk 

och saker (Tabna och Fairy sprang fö runt och var glada hela tiden också)) och åkte tillbaka till Omas hem. 

Där satt vi en stund innan Ashad ville hemåt och jag och han stack iväg med motorcykeln som han skjutsat 

dit Farah och Tabna på (de andra stannade dock kvar en stund och hade sig, och blev hindrade av ett 

sinnesförvirrat tåg på vägen hem). Det var betydligt bekvämare (och snabbare) att bli skjutsad hela vägen 

på den lilla bågen istf intrasslad i en för liten jeep. 

Väl hemma igen så satt jag och Ashad och glodde lite på TV, drack te, och pratade ett tag. Ett par andra 

personer dök upp också. Såg lite av vilken musik och så dom visar på TV i det här landet. Kul att se. Såg 

också att dom i vissa rockvideor på en kanal vågar vissa betydligt mer närgånget beteende mellan 

pojke/flicka än dom normalt visar i TV-program och filmer här. 

Så småningom kom resten av familjen (inkl morsan o 

brorsan) indrällande också, och vi satt och pratade och 

drack te en stund inan det var dags för middag (och den 

var som vanligt alldeles väldans god). Efter middagen 

satt vi och pratade lite (detta innebär för dels sitta inne i 

rummet och prata, där kvinnorna sitter, och dels sitta 

ute i stolarna där männen sitter (Raja och Ashad sitter 

nästan alltid där inne (de räknas kanske inte helt som 

män ännu, eller nåt), och jag är väl lika mycket inne som 

ute tror jag, iaf vill jag ju vara på båda ställena ungefär 

lika mycket). Uncle (tror det är mrs S. Uncle, men är 

inte säker) tyckte mr S skulle fixa brorsan hår med lite 

handpåläggning och ramsor och sånt (bland mycket 

annat (som tex självlärd TV-reparatör) sysslar han med 

ramsor, handpåläggning och underliga mediciner), men 

så blev det inte. Så smånignom spelade vi kort också. Att spela Svarte Petter med ms Sedicki är nåt helt 

fantastiskt (här döljs inte vem som har Svarte Petter, och framför allt inte om det är hon som har den (hon 

skrattar nåt underbart). 

Efter kortspelet åkte vi till hotellet igen, för att gå och lägga oss i det nya rummet vi skulle flyttats till under 

dagen eftersom det var så väsnigt i det andra. Flyttats hade vi dock inte, det hade borglömts. Vi sa till om 

det, och receptionisten sa att hotellpojkarna skulle komma och flytta oss om fem minuter. Efter ca 45 

minuter gjorde vi oss i ordning för natten hellre än att säga till igen om saken, eftersom vi tyckte det var 

lagom tid att gå och lägga oss. Vid det här laget var iaf jag ganska trött, så det var rätt skönt att få sova. 

Indien 8 2000

Dag 4, 16/2 

Besök på bank, ny marknad, klinik och alkoholbutik. 

Vaknade ganska så sent. Skönt det, men ville självklart sova längre (fast det vill jag ju i princip alltid). 

Duschade och ordninggjorde oss. Bytte rum (den här gången gick det fort (jag gick in på muggen, och när 

jag kom ut igen hade var allt försvunnet från rummet och visade sig befinna sig i det nya rummet (inkl 

förpackningen till Hampus kalsonger som dom prydligt vikt ihop och lagt fint på bordet))). 

Väl vakna och rumsbytta tog vi en auto till banken. Först till fel bank, och sen till rätt (enligt morsan är det 

rätt stor skillnad på de olika bankerna). Där fick vi komma in innanför den stora disken och stolar ställdes 

fram vid ett skrivbord där vi fick sitta en stund medan personalen irrade lite. Efter en stund fick morsan o 

brorsan langa fram sina resechecker som raskt försvann till ett annat bord. Efter ytterligare en liten stund 

fick dom skriva på checkerna och ett papper också (två ggr bredvid varandra på pappret också). Efter detta 

knatade vi ut med de två små nuffermynten och satte oss att vänta utanför kassorna, där dom så 

småningom fick sina pengar när rätt nummer dök upp på en hiskeligt spelande nuffertavla. 

Från banken gick vi tvärs över vägen till ”new market” där det fanns en massa folk och såldes en massa(!) 

saker. Åt konsiga friterade rödaktiga maskliknande sötaktiga frassaker. Såg en musikaffär och köpte ett 

par kasettband för att ha med sig lite indisk pop hem, alltså sån som dom lyssnar på här och som hamnar 

som videosar på TV och inte den som exporteras. Kan vara lite kul det. Betalade enligt Ashad och Raja ett 

överpris, men det var ju betydligt billigare än i Sverige ändå, så det må va hänt. 

Efter att ha knatat runt i där en stund och sett en sorts politiskt ”möte” så tog vi en auto till Bharat Bhavan 

(kulturhusmuseumtjosan med park) som var stängt (fö finns det en vild panther som springer runt i Bhopals 

motsvarighet till Skansen som dom inte lyckas fånga (dom tror den kommer från Zooet där bredvid, men 

ledningen där påstår förståd att det är omöjligt)), så vid bad auton ta oss till templet i närheten istället. Sagt 

och gjort. Auton for förbi templet och vidare längs vägen vis sjön och stannade så småningom vid nån sorts 

turistplats där man kunde hyra små båtar och sånt. Satt där en stund och åt banan och snackade (inför 

publik) med två studenter som dök upp (varav en samlade på utrikiska mynt (Hampus hade trevligt nog 

massa enkronor, så dom fick såna (och en tjuga också för säkerhets skull))) och kunde engelska. 

Efter en stund tog vi en auto igen för att åka till Sedickis. På vägen passerade vi Bharat Bhavan (som nu 

var öppet) för att inte hämta ett program (dom har inte såna) över deras föeställningar. Hos Sedickis 

hämtade vi upp Fairy, som vi sedan tog med till kliniken (fast hon hade det nog rätt så tråkigt där hon, så 

det var nog lite meningslöst). På kliniken träffade vi lite nytt folk igen, bla lite fler utlänningar som hade sig 

där, ochj den glada nissen som kan mest om EPInfo (datorprogram dom använder). På kliniken tog jag och 

brorsan och kollade in deras datorer för att se om dom kunde förbättras eller om vi kunde göra nåt annat 

som behövdes med dom (en av maskinerna var fruktansvärt trög, vilket vi ville åtgärda genom att helt 

enkelt proppa i lite mer minne i den (word 97 på en P60 med 8 meg...). Mellan datortittandet satt vi och 

snackade med folk där. 

Från kliniken tog vi oss sedan (både gåendes och med auto har 

jag fått för mig) till Sedickis igen, där vi satt och pratade och drack 

te en stund (samt lyssnade lite kort på kassettbanden jag köpt 

(lite lustigt ett av dom)). 

Innan det var dags för middag ville mr Sedicki skaffa lite alkohol 

att bjuda oss omuslimska svenskar på till maten (tidigare har han 

bla bjudit mordsan på vodka och vatten). Eftersom jag och brosan 

var där ville han ha lite hjälp att välja sort eftersom han själv 

förstås inte vet nånting alls om såna drycker. Iväg på scootrar (jag 

bakom mr Sedicki och Hampus bakom tystrevlarn) till 

alkoholaffären. I alkholoaffären fick vi komma in bakom disken 

och sitta vid ett bord där vi fick varsin kopp te och så ställde dom fram lite förslag på saker att köpa (bara 

sprit (det fanns öht bara starksprit i affären, massor med sorter (eller, tja, där fann öl av en enda sort 

också))). Bla ställdes det fram nåt som på pappkartongen sades vara ”Single Malt Scotch Whisky”, men 

där det sedan på själv flaskans framsida stod ”Blended and bottled in India” och på baksidan av flaskan 

dessutom sades vara helt gjord i Indien, samt en vodka som enbart tillverkas på grönland med 

specialflaska som på baksidan hade texten ”Made in India”. Det vi till slut valde var nåt som hette ”Orange 

Indien 9 2000

Gin” (hade inte vi följt med hade det antagligen blivit den underliga whiskyn, vilket hade varit mindre lyckat 

eftersom morsan inte dricker whisky (dessutom ville mr Sedicki köpa två flaskor vilket vi avstyrde (han har 

ju ingen aning om effekten av att kombinera starksprit och värme)). 

Vi åkte tillbaka och nu var det dags för middag igen (mycket mat i det här landet, och en nästan aggresiv 

gästfrihet (ordet ”bas” är livsviktigt)). Till middagen serverades vi omuslimska svenskar varsit glas ”Orange 

Gin” (nån sorts gin med apelsinsmak) utspätt med vatten (funkade hyffsat, vilket ju var vad vi hoppats på). 

Middagen var förstås mumsegod, den tycks alltid vara det. 

Efter middagen spelade vi kort igen. Roligt det! Efter kortspel gick vi över till att spela koronn, vilket visade 

sig funka lite annorlunda här. Man har inga pinnar att skjuta iväg ringarna (som var plattor och inte ringar) 

med, utan sprätte med fingrarna, och man måste ha skjutplattan inom ett litet område på sin sida av 

koronnet när man skjuter iväg den. Kul var det, fast inte var jag nåt bra på det inte. 

Efter koronn och prat åkte vi till hotellet för att ta det lungt och sova. 

Dag 5, 17/2 

Datortrixande på kliniken, knatande i "old town", samt lite umgänge. 

Väcktes av Ingrid som vanligt. Visade sig att Hampus inte mådde så bra. Seg och trött och dum mage. Vi 

beställde frukost och kokt vatten. Den här gången tog jag kaffe istf te till frukost eftersom jag insåg att dom 

hade det också, fast, tja, kaffe och kaffe... Kaffet smakade som teet ungefär (men inte exakt), och det tog 

mig en stunds luktande att lista ut vilken liten termos som innehöll vad. 

När vi kände oss mornade så åkte jag och morsan till kliniken där vi satt ett tag och pratade och klurade 

och försökte få ordning på en del saker i EPIInfo (dom hade gjort nån sorts underliga försök att ändra 

årtalen i databaserna från tvåställiga till fyrställiga och fått allting krångligt för sig). 

Efter en stund visade det sig att de flesta satt upp på takterassen och åt lunch, så vi knatade upp dit vi 

också och åt och pratade en stund. 

Efter lunchen återgick vi till att försöka reda upp och fixa till deras trasslade databaser så att saker skulle 

funka som de borde igen. Både jag och morsan behövdes eftersom jag förstår mig på databaser men 

aldrig använt den programvaran nånsin, medan hon använt programvaran men inte förstår hur det hela 

fungerar egentligen. Efter en hel massa klurande och testande fick jag för mig att jag lyckats lösa de flesta 

problemen, och det hade jag också. Hurra för oss. Så småningom lyckades jag klura ut de kvarvarande 

problemen av samma typ också. Hurra igen. Skrev ned proceduren jag kört på en lapp och visade för 

datorkunnighetsnisse hur jag gjort så att han skal kunna göra samma sak med alla databaserna de har i 

den programvaran på lite olika maskiner (nätverk ligger i framtiden än så länge). 

Finns fortfarande en del problem kvar som jag misstänker är beroende av begränsningar i programvaran i 

sig, men som kanske kan lösas (antingen genom att jag upptäcker att möjligheten faktist finns där, eller att 

jag mha något av de tre gränsnitten som finns för att programmerare skall kunna utöka programmet ser till 

att det går att göra det som behövs (eller så kanske jag får hacka ihop nåt som jobbar direkt mot 

databasfilerna (formatet är specat och öppet) för att skapa nåt som kan användas, får se)). 

Datorkunnighetsnisse ska skicka upp alla databaserna till mig så jag kan leka lite hemma med det hela 

(programmvaran är gratis så den kan jag hämta själv från var den nu finns). 

Förresten... Programvaran används för att registrera alla patienter inkl symptom, behandlingar, var de 

befann sig under olyckan, och annat, för att sedan kunna göra diverse statistiska analyser och se vad man 

kan få fram för att klura över lämpliga behandlingar och för att få veta mer om efekterna (Union Carbide 

envisas med att hålla all information dom har om behandlingar mot och effekter av de gifter de spridde ut 

hemliga (fan, ju mer man får veta, desto mer förbannad på det där djävla företaget blir man)). 

Från kliniken tog vi oss sedan tillbaka till hotellet och tog det lungt en stund inna vi alla tre vandrade iväg till 

”old town” där vi skulle ha tag i nån sorts ”hantverksaffär”. Nån sån hittade vi inte, men vi knatade omkring i 

den otroliga(!!) trängseln av folk, fordon, stånd och djur (och förorenad luft) ett tag och såg oss omkring. 

Fascinerande och absurt! Så småningom tröttnades det på detta (iaf av morsan eller brorsan) och vi letade 

fram en auto (det visade sig sen att vi vi det här laget var vid Berasia Road (den väg som leder mot 

Indien 10 2000

Sedickis och kliniken (bara för sakens skull kan jag också nämna att hotellet ligger nära Hamidia Road)) 

och åkte förbi hotellet där Hampus hoppade av och sedan vidare till Sedickis. 

Hos Sedickis satt vi och pratade ett tag (först inne, och sedan satte jag mig ute ett tag, där bla Uncle (vems 

har jag inte riktigt fattat, men han tycker iaf att jag är en gentleman, och han är helt klart en smart och 

trevlig karl) också befann sig (och mr Sedicki förstås). Efter en stund dök Tabna (heja!) upp bakom min 

rygg och vinkade och sa ”hejdå, hejdå, hejdå, hejdå” (otroligt charmimg hon) och hade sina föräldrar med 

sig. Efter det var det dags att äta mer mumsegod mat! Efter maten satt vi och pratade mer (först ute sen 

inne) och charamdes mera av Tabna, och när jag började känna mig lite tröttig så kom mr Sedicki fram och 

la rättade till mitt sittsätt lite, la handen på mitt huvud en lång stund och mumlade ramsor för att få mig att 

kännam mig mer avslappnad och piggare (vilket jag också blev). Lite udda sådär. Vi fortsatte att prata ett 

tag och drack te (köpt den här gången, ingen orkade laga så mr Sedicki knatade iväg och köpte en kanna 

(smakade annorlunda, var bla salt i också (ms Sedickis te är godare)). 

Så småningom så skjutsade Bodo (Tabnas pappa) och mr Sedicki oss till hotellet meddelst MC och 

scooter. Väl där tog vi det lungt ett slag och gick sedan och la oss. 

Dag 6, 18/2 

Umgänge samt besök i nya huset. 

Vaknade (tycks som om ganska många av dagarna i Indien inleds på just det sättet). Beställde ostomelett, 

bröd samt scrambled eggs på toast till frukost och fick följdaktligen ostomelett, bröd samt vändstekta ägg 

utan bröd. Ketchup fick vi självklart, det får man oavsett vad man beställer att äta (dom i köket tycks tro att 

vi utlänningar vill ha ketchup till allt (och då menar jag allt)). 

Efter frukost och sånt åkte jag och Ingrid till kliniken igen dät vi pratade med folk, ätade mumsimat, skrev 

ett långt mail (som senare visade sig inte gå iväg som det skulle, kanske fick nån det, kanske flera, kanske 

ingen, jag vet inte). Becky är en trevlig hon (hophörandes med Satio (fast det har jag säkert redan skrivit)) 

och vi sanackade om ditt och datt ett tag, och Jennifers lilla unge är alldeles gullig (fast det är ju så med 

små barn). 

Från kliniken åkte vi sedan förbi Sedickis och sedan vidare till hotellet. På vägen såg vi en hel mängd med 

massa poliser och nån sorts blåa soldater eller nåt liknande. Fick senare veta att dom var i stan eftersom 

Bajang Dal (hinduistiska nationalister) skulle trassla runt i mängder i stan den dagen (äschlans skrämmor! 

(usch och fy!)). 

Väl vid hotellet passade jag och morsan på att glömma en flaska cola i auton. Morsan upptäckte det i 

trappan och utroppade ”auton!” högt och gick flera steg neråt och tittade upphetsat mot hotelldörren. Detta 

ledde till en del aktivitet. Tre personalpersoner rusade ut på gatan, och jag gick efter. Väl utanför såg jag 

en 5-6 personer vinkande upphetsat och en rödskjortat kille som spran bort längs kvarteret och runt hörnet 

och kom tillbaka mer auto (inkl colan). Och jag hade inga pengar till dricks på mig (fan (dessutom hade jag 

det visade det sig sen, men jag visste inte att jag hade det (kände mig taskig då))). 

Efter detta tog vi det åter lungt ett tag innan vi åkte till 

Sedickis alla tre (fast för en gångs skull stannade vi inte vid 

photocopy-haket). Vi åkte sedan vidare med Fairy och mr 

Sedicki (han och jag på scooter, morsan, brorsan och Fairy 

i auto) till Nanis (ms Sedicki enligt Fairy (bla)) skola där vi 

satt ett slag och väntade på¨henne innan vi åkte utan henne 

eftersom hon var nån annan stans. Vi åkte sedan vidare till 

Sedickis nya hus som det byggts på några år. Huset ser ut 

att bli fint (3 sovrum, ett matrum, ett stort kök, ett 

mottagningsrum, en toalett per sovrum, två tvättplatser, 

lagringsutrymmen och takterass (som kan bli våning två 

nån gång i framtiden (är förberett (fast då får takterassen 

åka upp en våning hoppas jag))), och ligger i en förort som 

verkar mycket(!) lugnare än det området i ”old town” där 

Indien 11 2000

dom bor nu (och med lite fält utanför och så också (men ändå med affärer och sånt som man behöver)). 

När vi inspekterat och kommenterat huset ett tag stack mr Sedicki iväg och kom tillbaka med kex, och en 

stund senare dök det upp en grabb med te till oss också, så vi kunde sitta i huset en stund och prata och 

dricka te (huset saknade fö vettigt golv, puts på väggarna, el, vatten mm, men väggar och tack samt det 

mesta av kabeldragningen (med kablar inuti väggarna!) var klart). 

När vi var klara i huset stack vi till hotellet igen (där dom förstås tagit ut toapappret från muggen som 

vanligt (antar att dom oroar sig för att den underliga pappersrullen med okänt användningsområde skall bli 

blöt annars (dom tycker nog vi är rätt underliga som hela tiden ber om både kokt vatten och underligt 

papper))), med ett stopp hos Sedickis där Fairy hoppade av, för att läsa och sova en stund (Ingrid såg såna 

där underliga vita människor på hotellet, konstigt). 

Efter att ha sovit där en stund åkte jag och morsan till 

Sedickis igen (vi åkte auto hela tiden fast avstånden var 

korta nog för att gå om det inte vore för morsans höft). 

Väl där satt vi och pratade en stund innan vi stack 

vidare hem till Farah, Tabna och pappan (Bodo? (att 

vissa namn o smeknamn ska vara så svåra att komma 

ihåg, charmig är han iaf)) tillsammans med Ashad, Fairy 

och tystrevlaren (fast jag är osäker på om vi åkte 

tillsammans eller inte). 

Väl där satt vi först och pratade en stund, och jag tog 

lite foton (bla ett där Fairy och Tabna gungar i 

hängstolen tillsammans med tysttrevkaren (som visade 

sig vara en arbetspolare till Bodo). Vi såg också 

kravallerna mellan polisen och Barjang Dal på TV. Vad 

som sas fattade jag inte, men det behövdes inte riktigt heller. Massa bråk var det, och polisen kastade sten 

dom också (de flesta snutar här är beväpnade med träpåkar och inte skjutvapen eller fina batonger). Galna 

skrämmor till nationalister dom där Barjang Dal, och fan vet om polisen är mycket bättre dom. 

Motdemonstrationer och sånt kör dom inte med, dom flesta tycks vara nöjda med att nationalisterna och 

poliserna slåss utan att fler blandas in (jag förstår dom). 

Smygrökte gjorde vi också (Bodo vågar inte 

röka så hans mamma (hon och lite annat folk, 

bla en unge som från början var extremstel 

och alldeles ordningsam av sig, men som nån 

gång efter maten faktist lekte med Fairy och 

Tabna (det var skönt att se), var också där) 

ser det (karln är kanske nåt år äldre än mig, 

men morsan är visst rätt tuff). Fairy och 

Tabna lekte med lego ett tag (först bara 

Tabna, det tog en stund innan hon lät Fairy 

bygga saker också (legot har Tabna fått av 

morsan fö, här finns inte sånt (öht så har 

ungarna normalt inga leksaker som 

uppmuntrar till kreativitet och 

experimenterande, och skolorna uppmuntrar 

inte heller till nåt sånt (tvärtom snarare, 

ungarna får bara lära sig kopiera saker 

(suck))). Så småningom var det dags att äta 

mera mumsimat (vad dom äter mycket i det här landet) och en fruktefterrätt, för att därefter knata upp på 

taket för en cigg (rullade åt Bodo och tysttrelarn (fast han ville rulla själv först, vilket inte gick så bra) och en 

titt på stjärnorna (dom är alldeles felplacerade ju). Förresten anser Tabna att ”mormor” (morsan alltså) åker 

flygplan när hon inte är i Indien (varje gång ett flygplan flyger över så pekar hon på det och säger 

”mormor”). 

In i vardagsrummet igen sen, för att sitta ett tag och prata samt titta och peka och använda Tabnas 

skolböcker (som hon lär sig engelska med) tillsammans med Tabna och Fairy (Tabna är en aning vårdslös 

med böckerna, men söt och charmig är hon (vilket jag nog skrivit några gånger vide det här laget)). Vi 

spelade lite Svarte Petter igen (fantastiskt vad kul det är här, alla vet vem som har honom hela tiden 

eftersom bågra (framförallt ms Sedicki) inte kan låta bli att skratta om dom vet var den är. När jag och 

Indien 12 2000

morsan vart kvar sist och hade två kort var vek hon sig dubbel av 

skratt, och när hon i nästa omgång blev Svarte Petter själv 

skrattade hon så hon till slut la sig och gömde huvudet under ett 

bord! Vi spelade Black Seven också, men det är mera bara 

trevligt än hysteriskt roligt. Morsan körde ett par låtar på fiolen 

också (bla Zun, Zun-låten, som alla i Bhopal tycks kunna texten 

till). 

Så småningom var det iaf dags att dra sig därifrån igen. Vi tog en 

sväng förbi Sedickis där vi satt och tog det lungt och drack te, 

innan vi stack tillbaka till hotellet för att sova igen. 

Dag 7, 19/2 

Affärsbesök, middagsgästande samt ivägresande mot Surat. 

Återigen så vaknade vi (dvs, morsan väckte mig och brorsan). Beställde jam on toast till omeletten, och det 

var faktist en antydan till sylt på de rostade brödbitarna. Läste i tidningen om bråken som var i stan dagen 

innan. Enligt tidningen hade Barjang Dal (hindunationalisterna) enbart bestått av stackars daglönearbetare 

som ville förbättre sina villkor och som då de helt fredligt hade försökt ha ett möte i staden blivit 

attackerade av den otroligt ondsinta och desutom berusade polisen. Tidningen var öht ortoligt positiv till de 

olika hindunationalistiska grupperna och till BJP (som får stöd från RSS som Barjang Dal, VHP och annat 

skräp är underavdelningar till) som tyvärr har regeringsmakten i landet. Hela framsidan var fylld med hur 

bra dom var. På baksidan fanns en lite artikel där stans nån fick anklaga Barjang Dal för att bråka, men tre 

fjärdedelar av den artikeln handlade om att vad Barjang Dal tyckte om anklagelserna. Fö tycks det som om 

det alltid blir bråk så fort Barjang Dal ska ha nåt möte eller demonstartion nåntsans i landet. 

Efter frukost och sånt tog vi en auto till en stängd park där massa kvinnor som på olika sätt drabbats av 

gasolyckan (fy fan!) inte hade något lördagsmöte (vilket de annars har varje lördag). Från parken åkte vi till 

en Kashmir-shop vid Kings Hotell (det är mha hotellet man hittar dit). Tittade lite i affären, men inte så 

mycket eftersom vi inte hade så mycket tid (ska tillbaka tid när vi är tillbaka i Bhopal igen om ett par dagar 

(sitter i lilla staden jag glömt bort namnet på just nu). I den affären hittade jag en underbar svart skinnväst. 

Åtta fickor (plus en till) har den. Två normala innerfickor, två stora(!) fickor, och ett gäng mindre fickor. 

Genomfifflig. Morsan köpte en varm ulljacka i present till Fairy, och brorsan köpte en skinnsbag (han hade 

väldigt lite väska med sig och behövde plats för eventuella inköp) och tittade på en skinnjacka. 

Från Kashmirshopen knatade vi över gatan (förresten finns visst en gata in i the Chawk där bredvid också) 

till en bokaffär, där brorsan köpte en genombillig bok om trådning i Java (datorbok alltså), morsan köpte en 

bok av en författare hon gillar, och jag köpte en bok med ett gäng indiska populära noveller i (tänkte det 

kan vara kul att se vad som är poppis att läsa här). Eftersom brorsans väska hade ett feligt blixtlås gick vi 

sedan tillbaka till Kashmirshopen igen där han fick byta väskan och dessutom köpte en skinnjacka (snygg 

svart sak). 

Efter shoppandet åkte vi tillbaka till hotellet igen där vi snabbt packade om saker eftersom vi nu hade en 

väska att stoppa sånt vi inte behövde ha med oss till Valod (dit vi alltså skulle sen) i, samt gick på muggen 

och så. Efter detta åkte vi till Kliniken (en halvtimme sena (vi skulle vara hos Satio för att kunna äta hej till 

honom och de andra där en stund men skulle få hjälp att hitta dit av folk på kliniken (dessutom skulle vi 

lämna lite väskor där))). Eftersom vi var sena hade dom förstås ett stort möte som morsan fastnade en 

halvtime i. När mötet väl var slut promenerade vi iväg hem till Satio (trevlig anarkist han fö). Hos Satio 

befann sig också Becky, Tim och flickan vars namn jag inte minns, och så småningom dök Jennifer och 

Chris upp också. Vi drack nån sorts mumsig dryck innan vi åt mumsig mat varefter vi pratade om ditt och 

datt (blir en del politikprat med det folket (och ett par poem av Satio också)). Morsan spelade lite fiol igen, 

och sen lånade Jennifer (som gått och lämnat sin egen fiol hemma när hon och Chris stack till Indien och 

som saknade den rejält nu) den och visade sig vara genomduktig på klassisk musik (vojne!). Henne lilla 

flicka (bebis) var avundsjuk på fiolen, men en stund fick hon spela iaf. 

Indien 13 2000

Från Satio åkte vi sen till Sedickis där morsan 

gav Fairy henner present (jackan alltså), och 

där vi sen sa en massa hej till familjen (fast vi 

kommer iaf tillbaka dit om ett par dar nu), 

varefter vi åkte till hotellet för att hämta väskor 

och lite mackor dom gjorde åt oss (två liter 

mineralvatten langade dom med på köpet 

också). 

Med packningen tog vi sen två autos till 

stationen, där vi hoppade av, betalade och 

trasslade oss fram till rätt perong (morsan 

frågade en järnvägsnut om vart vi skulle). På 

perongen var det dags att hitta rätt vagn. 

Vagn- och platsnummer ståt självklart inte på 

biljetten (det vore för enkelt), utan man får 

först titta på nån sorts centralt placerad lista 

där namn på alla passagerare med bokade 

platser finns och försöka förstå vad som menas med alla siffror där (jag misstänker att både vagnsnummer 

och nummret på vagnens plats vid perongen står där), för att sedan leta bland vagnarna och läsa den lista 

som finns på varje vagn och se om ens namn står där (och där står platsnummret man fått också). Vi 

hittade vår vagn och våra platser och placerade oss och våra saker där och förberedde oss att vänta en lite 

stund på att tåget skulle gå (dom går oftast i tid). Egen polis hade vi i vagnen också (det fanns en i varje 

vagn, och massor av dom på perrongen). 

Helt plötsligt dök det upp folk i vagnen. Mr och ms Sedicki, Bodo, Tysttrevlarn och en karl jag inte sett förut 

som visade sig vara en fackföreningsledare av nåt slag (i facket Bodo är med i) samt ha nåt med den 

konstant pratande högtalarsystemet att göra. Vi sa en massa farväl till dom och gick så småningom ut och 

pratade på perrongen (den här gången gick tåget inte i tid). 

När vi stod där ute kom plötsligt en hel massa skrämmor hojtande och skränande längs med perrongen till 

vagnarna längst bak i tåget. Massor av dom. Och massa snutar också. Misstänker att dom togs direkt från 

fängelset till tåget för att skjutsas ut ur stan. Oväsen förde dom iaf, och det var absolut inga 

daglönearbetare det handlade om. Dom hade alldeles för bra kläder, såg alldeles för välmående ut, och 

allihop var nånsting kring 20 år. Typiska skränande bråkmakare tyckte jag dom verkade vara iaf 

(internationellt fenomen det). 

Så smångingom sa vi mera farvläl till familjen, och tåget åkte faktist (och där fanns fortfarande en polis i 

varje vagn (behövdes väl för skrämmorna antar jag (för skränade och skrek dom vid varje station vi 

passerade också, oväsniga))). När vi hade åkt ett tag åt vi våra grönsaksmackor (självklart hade dom 

skickat med en påse ketchup också), och efter ytterligare ett tag gjorde vi i ordning galonbritsarna för 

sömn. 

Att sova var inte det allra lättaste. Nån filt hade jag inte (men en tunn jacka iaf, och skinnvästen), vilket 

innebar att jag frös om fötterna hela natten. Kudde hade jag inte heller utan fick använda ryggsäcken som 

innehöll inte så mjuka vattenflaskor. Tåget skumpade förstås också. Hade kunnat ta dom sakerna om det 

inte vorde för att skrämmorna dessutom fortsatte skräna vid varje station (idioter). Två stationer var lite 

speciella. Vid en av dom sprang alla skrämmorna omkring och skränade en lång stund ute på stationen, 

akompanjerade av polisvisselpipor och annat väsen, och vid stationen efter den vart det ännu mera 

springande, skrikande, visslande, oväsnande och jag vet inte vad. Stod stilla fick tåget göra också medan 

dom höll på. Man ska inte behöva åka tåg med skrämmor på natten. 

Nåja... Sov iaf även den natten, och efter de där onda stationerna så var skrämmorna lugnare (dom blev 

färre också allteftersom delar av dom hoppade av vid olika stationer). 

Indien 14 2000

Dag 8, 20/2 

Framkomst till Valod och Veddchi. Besök i skola. 

Morgon på tåget. Vaknade. Usch! Ville sova mera! Men... Måste vara vaken innan framme och sånt. Efter 

att ha varit vaken en stund var vi så smångingom framme i Vadårå (eller Baruda eller Vadodara som det 

heter enligt de flesta här), där vi bytte till ett annat tåg (gick rätt fort att trassla sig över till det tåget, 

behövde bara fråga ett par personer om saken, och dessutom hade vi turen att det stod inne vid perongen 

redan och att avgången var inom lagom tidsavstånd). Tyvärr visste vi inte riktigt hur mycket tid vi hade på 

oss, så något te fick vi inte (och morsans fölsedag var det också). En del av skrämmorna vi haft med oss 

från Bhopal bytte också till det tåget vi tog nu, fast de var fortfarande i en annan del av tåget, och var nu 

mycket lugnare än förut. Så smångingom åkkte tåget iväg, och nånstans på vägen kom snälla människa 

och sålde te till oss så världen blev snäll igen. 

Efter ett par timmar kom vi fram till den smutsiga staden Surat (ungefär lika stor som Bhopal tror jag) där 

Bhiku mötte oss på perrongen. Trevlig karl han, men gav ett lite vimsigt intryck. Han hade oroat sig för att 

vi skulle komma i tid eftersom han var det (dvs, han hade oroat sig för hur katten han skulle hitta oss i den 

folkmassa som varit på stationen när de två tidigare tågen kommit in, men eftersom vårt tåg så påpassligt 

försenats av skrämmorna så blev det inget problem). Vi knatade iväg efter honom ut till 

fordonshärveringsplatsen utanför stationen där Tuff-jeepen och den braiga chaffören redan befann sig i 

vänteläge. 

In med alla saker i bilen. Väskor och sånt. Snäll chafför hjälper till och vi åker iväg ut ur den gåra och 

smutsiga staden (som dessutom hade höghus av modell betongkloss). När vi tagit oss ut ur staden såg 

Bikhu till att vi stannade för att köpa lite Coca Cola till brorsan (han hade blivit uppmanad att göra det för att 

brorsan skulle vara på gott humör och komma hem med glada och positiva tankar i bagaget (dvs, Åke och 

Gunnar hade sagt att det var en lämplig metod (fast morsan tyckte vi skulle köpa Thumbs Up istf för att 

gynna den inhemska industring (vilket Bikhu inte tyckte spelade nån roll eftersom dom företagen var lika 

kapitalistiska dom)))). Vidare åkte vi. Bort från gråstaden, till den mindre staden Valod (eller var det kanske 

först i Valod vi köpte CC?). Från Valod åkte vi vidare till Veddchi, där Bikhu bor (och cookie också för den 

delen). 

Puff! Skillnad. Här var det alldeles lungt och stilla, inte alls som där vi varit tidigare. Och det syntes att vi 

hamnad i rikare hus nu. Stort fint hus. Ett alldeles eget ett till oss tre gäster, med två sovrum, två duschar, 

två toaletter (den ena (stolmodell dessutom) i en av de två duscharna dock), vardagsrum med soffa och 

stolar (anpassat för svenskar alltså) och ett kök med kyl och allt. Helt annorlunda... Så pass nåt så att vi 

alla tre la oss och sov (fast den kan förstås bero på att vi tågat hela natten också). 

Efter att ha sovit så vaknade vi (som tur är (jag menar, annars hade jag ju knappast kunnat skriva det 

här)). När vi varit vakna en liten stund så bar det av med jeepen igen. Brum brum. Till en skola som inte låg 

alltför långt bort. Vojnefin skola det. Fina hus och en stor fin trädgård 

med odlingar och träd och saker (bla balla krångelträd (en palm i 

mitten, och så ett underligt träd som liksom växer sig med 

”stammarna” runt palmen (inte en parasit dock) så att palmen liksom 

sticker upp mitt ur kronan på ett lövträd, kul)). Målningar på kanterna 

av scenen, upphöjningarna runt de större träden, upphöjningarna runt 

skolorna, osv. Bhiku visade trädgården och förklarade vad som 

odlades (organiskt fö) och vad sakerna hette och så. Det hade varit en 

del jobb att bygga skolan, eftersom ”vägen” dit inte var den bästa (inte 

den sämsta heller märkte vi senare). Vi fick se ”the Sandin Well” 

också (döpt efter Åke). Lustigt ju. 

Efter att ha sett oss omkring satte vi oss i de obligatoriska stolarna och pratade och drack te en stund 

(morsan satt redan där och pratade), och flyttade så småningom stolarna bort till scenen (fast innan dess 

kändes det som om stolarna var scenen eftersom alla ungarna satt som publik på marken och tittade på 

oss) eftersom ungarna skulle ha nån sorts uppträdande. Det hade dom. Wow. Dans och sång och 

akrobatik (pojkar som står på pojkar i ring och en pojke som knatar omkring högst upp medan dom längst 

ner knatar i ring). Häftigt uppträdanden (flickorna hade klätt om till fina kläder medan vi knatat omkring 

(alltihop var oplanerat, dom i skolan visste inte att vi skulle dyka upp så vi var ganska impade av att dom 

helt plötsligt hade så mycket uppträdande (egentligen menad för föräldradagen fick vi veta nån annan 

Indien 15 2000

dag))). Morsan körde lite fiol och sjöng lite också (fast 

zun-zun-låten var inte lika kul här, dom kunde vare sig 

låten eller bra hindi (ungarna alltså)). Lite små ätsaker 

fick vi också att mumsa på. 

Efter uppträdanden och prat så tog vi bilen till 

hemhusen igen. Mörkt var det vid det här laget, coh vi 

mötte massa lastbilar som jag fick för mig var dom onda 

elaka lastbilarna som kom rullande missinassen för att 

tvinga sockerrörsarbetarna (koytas) att jobba fast dom 

redan jobbat hela dan. Väl tillbaka var det dags för 

middag (vegetarisk eftersom vi nu fanns hos hinduister, 

men i övrigt på många sätt rätt lik middagsmat i Bhopal. 

Middags ätades inne hos Bhiku och Cokkie (ja, ja, hon 

stavar nog Koki egentligen, men hon för heta Cookie iaf 

fast hon nog snarare är en Cake). Efter middagen var 

det tillbakadragningsdags, så vi knatade in till huset vi 

sov i och tog det lungt en stund. 

Så småningom var det dags för en cigg förstås, vilket 

fick mig att knata bort en liten bit för att nuta av 

stillheten samtidigt. Wow igen! Massor(!) med stjärnor 

(om än placerade på fel platser på himlen), månsken, 

syrsor, stilla, fint, heja! Där stod jag mao ett tag och 

bara njöt av kvällen, som jag kan göra på natten på 

Nämdö också. Efter att ha ägnat mig åt den njutningen 

ett tag så gick jag in igen för att sova i mitt lilla 

miniatyrtält av impregnerat myggnät som vi mha snören 

och saker lyckats spänna upp över sängen min. Lite 

udda kändes det att behöva trassla sig in i det innan jag 

kunde ligga och läsa med ficklampan min. 

När jag sedan skulle sova var det en fin liten kisse som jamade utanför fönstret också (hade sett den 

innan). Utan att jag först tänkte på det så fick det jamandet mig att alldeles genast känna mig mer hemma, 

och kanske mer avslappnad för sömn, än jag gjort sen jag åkte. Katter är katter är katter, och jag är ju vid 

det här laget rejält invand vid att det ska finnas katt i huset när jag ska sova. 

Påpekande: 

Tror att Sandin well är döpt efter Åkes brorsa, inte efter honom. Ska kolla. [Hampus] 

Dag 9, 21/2 

Kringelåkande med jeep i berg och besök i massa skolor. 

Väcktes av en mystisk moder (jag hörde hennes röst genom dörrn men sen var det 

bara brorsan där och morsan hade inte varit där alls på ett bra tag enligt honom) och 

steg i och med det upp något mer förvirrad än vanligt (ni som känner mig vet vad det 

innebär). Efter uppstigandet tog jag en kall elak dusch i duschrummet där duschen 

självklart var utanför toaletten som alltid och där det dessutom satt två strömbrytare 

(en vanlig indisk skapelse och en sån där stor sak som man brukar ha vid 

tvättmaskiner, båda relativt öppna förstås) inom räckhåll för duschstrålen (mycket 

fiffigt, jajamen). Knatade sedan ut för att återigen inte läsa min email (helt kört att 

göra det, otroligt (och då menar jag otroligt) seg koppling som höll max 5 minuter åt 

gången) och skriva ett litet mail till lite vänner. 

Efter uppstigning, frukost och sånt bar det iväg med jeepen igen med Cookie. Ut på 

mindre och mindre vägar (nåja) länge och längre ut på landet. Ut bland byar och 

Indien 16 2000

sånt och inga städer med brungrå dimma kring. Fint och trevligt (både i sig och som oväxling). 

Skumpetiskump (men skön bil och en mycket duktig förare). 

Efter en stund kom vi fram till en skola (som 

med stor sannolikhet hade ett namn, vilket 

står uppskrivet på ett papper tillsammans med 

namn på de ansvariga lärarna och sånt (fast 

det pappret har jag självklart inte här). På den 

skolan dök fyra svenska lärarinnor (finklädda 

dessutom (dom hade finklätts av kvinnorna i 

skolan), fast en av dom (yngre än de andra) 

var fritidspedagog och inte lärare). Lite 

förvånande eftersom iaf jag inte hade minsta 

aning om att dom skulle dyka upp (dom kom 

fför övrigt från Strängnäs där dom i 10 års tid 

skickat stålarna från operation dagsverke till 

det här projektet). Även denna skola var 

väldigt fin, med fina hus och målat och gjort 

med. Vi åt lunch där (ordet ”bas” som ju är 

extremt användbart så fort man blir bjuden på 

mat betyder för något i stil med ”det räcker 

nu”, och används oftast med ett ”tack” efteråt (och tack hette nåt i stil med ”abar” eller så på gujarati (som 

dom pratar i den delstaten) och ”shugeria” eller nåt liknande (kommer inte ihåg riktigt) på hindi (annat 

användbart ord (eller två ord snarare) är ”obla pani” som betyder kokat vatten (också på hindi))), i ett litet 

rum, och kollade i klassrummen och så och gick omkring lite och tittade och fick lite saker beskrivna och 

berättade av lärarinnorna. Dessutom fick jag nån att umgås med när jag knatade iväg för att ta en cigg 

(ville inte göra det så barnen såg det, är ingen alls bra idé att de främmande västerlänningarna gör det 

tycker jag) eftersom fritidspedagogen också var rykare. 

Så småningom lämnade vi den skolan för att tillsammans med 

lärarinnorna fara iväg på de små vägarna igen och ta oss längre 

bort från världen och så småningom fram till ännu en skola. 

Denna skola var lika fin den (alla skolorna är det verkar det som). 

Vid den här skolan var det massor med folk. Visade sig att det var 

deras föräldradag (dvs, ungarnas föräldrar kom dit och dan var 

ägnad åt att låta ungarna visa upp sig och för att ungarna och 

föräldrarna skulle få umgås med varandra (skolorna är alltså 

internattjosan)). Dessutom fanns där vitklädda studenter från nåt 

universitet (Gandhi Vidjapith tror jag (det ligger nära där Bikhu och 

Cookie bor (Cookie har nån sorts position där)), har nåt sorts vagt 

minne att dom bla utbildar sig till nån sorts socialarbetare eller nåt 

liknande). På den här skolan placerades vi på podie (dvs, en 

radda stollar sattes i kanten på scenen för uppträdandena och där 

placerades vi så att hlea publiken skulle se oss). Att sitta på podie 

på det där sättet är obsalut inte något jag trivs med måste jag 

säga, men dom ville ha oss där och tyckte det var så speciellt 

med de svenskiska gästerna så, tja, bara att sitta och känna sig 

idiotisk då. Medan vi satt där på podiet körde dom sitt balla 

uppträdande med en massa ball sång och saker, och en pjäs 

också har jag för mig. Dom är nåt ruskigt duktiga dom där barnen. 

Fantastiskt! Efter uppträdandet var det förstås dags att dricka te 

efter en stund (vi han knata runt ett tag innan dess och titta på 

skolan och så också (ungarna hade försvunnit iväg för att äta och 

umgås med sina föräldrar här och där i omgivningen, men lite stundenter fanns det kvar att prata med). 

Den här gången var det ingen mjölk i teet, men lika mycket socker som vanligt, med resultatet att det var 

som att dricka varm sirap (teet smakar nästan inget te alls i det där konstiga landet). Efter teet knatade 

lärarinnorna och lite annat folk iväg nedför en stig ner mot floden och sa att vi skulel följa med (ingen 

förklarade varför vi skulle göra det, men jag och brorsan hakade förstås på för att se vad det var dom ville 

att vi skulle se. Väl nere vid floden fanns en stor öppen brunn (de brunnar som inte är djupa borrade 

brunnar är helas tiden betydligt större än svenska brunnar). Efter en stund insåg vi att brunnen hette ”The 

Indien 17 2000

Kari Well”, och var en av lärarinnornas 50-årspresent (hon heter Kari och hade önskat sig en brunn i 

Dharampur, och hade fått det också (kul tycker jag)), så det är klart vi skulle se den (hon hade inte sett den 

själv heller förut. När vi kommit tillbaka upp från brunnspromenaden började folk samlas kring den tutande 

(morsan syntes inte till (hon hade inte hakat på till brunnen eftersom promenaden verkade besvärlig för 

henne (hennes höft var ju elak så hon gick med käpp (ibland två))), vilket jag tolkade som anledningen till 

tutandet) bilen, där vi väntade in morsan för att sedan åka vidare på färden. 

Vidare på färden innebar ännu mindre och 

smalare ”vägar” med branta stup vid sidan, 

uppåt, uppåt och mera uppåt (brant också 

här och där) i bergen. Efter att ha ägnat en 

tid åt detta uppåtstigande med kringelkrångel 

kom vi så småningom fram till en by högt 

uppe i det vackra landskapet. Denna by åkte 

vi igenom för att komma fram till den 

vackrasteavdefinaskolorna.Vojnesåfint! 

Högt uppe i bergen och med en fantastisk 

utsikt vid en liten by där kvinnorna och barnen bar vatten (minns 

framförallt en pojke som såg ut att vara jättestolt över att han kunde gå 

med vattenkannan) på huvudet) och det låg hö i träden. Knatade omkring 

lite i skolan, i trädgården (Cookie älskar trädgårdar, med följden att alla 

skolorna har fina såna (hon är också mycket för renlighet med följden att 

skolorna är mycket renare än det mesta i Indien)). Knatade iväg till en 

TUFF-brunn också, i vilken det fanns de absolut största grodor jag 

någonsin sett (de var verkligen stora (som fullvuxna och inte alltför små 

marsvin åtminstonde)!). Naturen där uppe var till stor del brun och torr, 

men ändå väldigt fin på något sätt, som antagligen hörde ihop med 

stillheten och långtbortifrånalltvarandet. Bergigt och kulligt, med floddalar 

(fast inte mycket vatten i floderna just nu inte). Efter att ha tittat oss 

omkring lite satt vi ett tag och tog det lungt och pratade och drack te (tror 

vi fick bananer också), för att sedan se oss lite mer omkring innan det var 

dags för middag (där morsan satt ännu mer i högsätet än vanligt). Efter 

middagen var det alldeles kolsvartmörkt ute och jag och brorsan knatade 

iväg en bit på vägen som tar slut (den gör det, efter ca 100 meter). 

Massor(!) med stjärnor i den kolsvarta himlen (otroligt vackert och fint), och helt plötsligt fick jag syn på nån 

liten glimmande sak på marken också. När jag skulle titta närmare för att lista ut vad det var för nåt så 

flyttade den på sig en bit, så jag var ju tvungen att lista ut vad katten det var frågan om. Såg mer på saken, 

och fick plötsligt för mig att jag hade en aning om vad det var för nåt. En eldfluga! Sa till brorsan och vi 

tittade mer på den, och visst var det en sån. En liten rackarns fluga som flög och gick omkring och 

blinkade. Otroligt ball liten insektssak. Efter en stund flög den lilla flugan upp och satte sig på brorsans 

byxor, så vi kunde se närmare på den. Den var inte stor alls, men den blinkade ganska regelbundet med 

ett ganska kraftigt ljus. Otroligt ball som sagt! Efter att ha fascinerats av den lilla flugan en stund knatade vi 

tillbaka in i skolan och berättade för dom andra, som av någon outgrundlig anledning också ville se 

eldflugor (där fanns ett par till även om vi bara tittat nära på en av dom). Vi visade dom ungefär var vi sett 

flugorna, men dom hade tydligen smitit sin väg, så dom andra fick inte se några tyvärr. Efter en stund 

letande knatade vi tillbaka och satt och pratade ett tag till inne vid skolan. 

När vi pratat en stund stack jag, morsan, brorsan, Cookie och 

snälla chaffisen iväg igen i mörkret med jeepen. Kolmörkt var det, 

men lite folk var ute ändå, och efter att ha åkt runt en stund på de 

små vägarna (jeep är bra) kom vi fram till en liten stad eller by 

eller nåt i vilken det fanns en statlig skola. Den skolan åkte vi in i 

eftersom vi skulle sova där. Helt tom på folk var den eftersom 

lärarna och eleverna var ute på nån utflyckt av nåt slag (nåja, där 

fanns lite vaktmästare och så kvar). In i den skolan som sagt, och 

visade ett rum med två sängar och skåt och bord (och ett 

extrarum med toalett och tvättplats och handfat i hörn av stor 

bänk). Langade in våra saker (som vi inte fick bära själva) i 

rummet och satt ner ett tag. Efter en stund knatade vi ut igen och 

satte oss på en upphöjning ute på skolgården och tittade på den 

Indien 18 2000

vackra månen och drack te (som en nisse kom med efter en stund). Vackert, stilla, lungt och mysigt. Lite 

kallt efter en stund (men morsans sjal räckte för två). Efter att ha setat där en stund och myst gick vi och la 

oss och jag läste ut den fina boken jag fått innan det var dags att sova. Någon gång på natten dök det 

dock upp en ondsint och jätteelak mygga som surrade omkring (vi hade inte spännt upp myggnär eftersom 

det var så ont om mygg (men en fanns ändå)). Den började med att terrorisera brorsan, men efter ett tag 

tröttnade han och kravlade sig mödosamt upp ur sängen och smetade på sig myggmedel (fast då sov jag). 

Efter det lämnade den honom, flög över rummet, och väckte mig istället genom att surra i örat mitt och 

sedan höll den sig kring huvudet och surrade till dess att även jag orkade kravla mig upp och stappla fram 

till bordet och smeta på mig samma medel som brirsan. Myggan gav då upp försöken att tortera mig också, 

och vart den sedan tog vägen vet jag inget om, men jag hörde av morsan att dom också hade en mygga 

den natten. 

Dag 10, 22/2 

Slagsmål med spindel, besök på berg och i skolor. 

Vaknade på morgonen (började nästan bli en vana) och var ganska trött (beror antagligen på 

kombinationen av högt i bergen, fara runt mycket och göra saker dan innan, och störas av elak mygga 

under natten). Nisse kom med varmvatten (hurra! (värmt med solvärme för övrigt, i en 

solvärmeanläggning)), och jag knatade in i tvättrummet för att tvätta mig. I tvättrummet befann sig en 

mycket stor, ful och elak spindel (brorsan hittade den och tyckte inte om den alls). Först tänkte jag att 

eftersom spindeln satt i ett hörn så kunde jag tvätta mig ändå, men så fort jag satte mig ner så började den 

krypa mot mig istället och det tyckte jag inte alls var en trevlig tanke. Knatade alltså ut för att hitta nåt att ta 

kål på otäckheten med, och hittade toapappret och nånting (har glömt vad) hårt att slå och trycka på saken 

med. Sagt och gjort. Knatade tillbaka in i tvättrummet, fram mot spindelsaken, och tryckte till den ordentligt 

med hårdpappertyckare, samt smetade för säkerhets skull rint lite. Säker på att saken är stendöd och 

mosad lyfter jag på mitt mordredskap och ser hemskheten, nu inte bara stor och ful utan dessutom 

förbannat, springa mot mig. Lämnar hastigt tvättrummet igen och undrar vad fan som krävs för att få tvätta 

sig egentligen. Bestämmer mig för att jag ska tvätta mig, och spindelskiten ska dö. Knatar tillbaka in i 

tvättrummet efter att ha väntat ett tag och hoppas att spindeln ska ha lugnat ner sig igen. Det har den, så 

jag trycker till hårt som fan på den med mitt fina mordredskap, och smetar sen av alla krafter runt skan på 

väggen. När jag denna gång lyfter på redskapet är jag säker på att spindel är död, och har nästan rätt. 

Spindeln är trasig. Ett ben sitter på en plats och sprattlar. 20 centimeter därifrån sitter en liten bit spindel 

med två ben som även de sprattlar. Ytterligare en bit upp på väggen sitter spindeln med övriga ben och ser 

ut som den försöker ta sig loss från väggen. Jag tittar en stund på denna obehagliga scen innan jag åter 

beslutar mig för att ta itu med denna odöda insekt från helvetet och smetar in skiten i muggpapper som jag 

sedan kramar om rejält innan jag slänger det. När nu spindeln väl är död(?) och bortkastad får jag 

belöningen för min strid och mitt mod när jag tvättar mig med alldeles äkta varmvatten. Skönt! 

Efter tvätten knatar vi ut och sätter oss på samma plats som på kvällen innan och dricker te och äter lite 

frukost. Fint och mysigt att äta där (och inte så kallt som kvällen innan). Jag och brorsan knatar sedan iväg 

för att se solpanelen och lite av skolan. Solpanelen är en sån där stor mörk sak med massa vattenrör 

mellan en mörk skiva och en glasskiva som värmer vatten till en tank som står bredvid. Utmärkt land att ha 

solpaneler i, fast glasskivan kanske skulle tvättas av nån gång under sin existens också. Reagerar på de 

två störtsa skillnaderna på den här statliga skolan och projektets skolor. Den här skolan har skräp liggande 

överallt bakom byggnaderna, och saknar helt trädgård. Medan vi knatat omkring har vaktmästarna eller 

vad de egentligen jobbar med kokat massor med vatten åt oss, och hällt upp i alla flaskorna (vi hade ingen 

aning om att dom tänkte göra det, men snällt var det iaf). När vi väl slutat knata och se oss omkring tog vi 

och packade våra väskor som vi sedan bar ut till bilen och efter det bar tillbaka till rummet igen. 

Dags att åka igen. Iväg med jeepen på mindre och mindre, brantare och brantare vägare (bör kanske 

nämna att med ”väg” menas en smal remsa mark på vilken det är möjligt för en jeep att ta sig framåt), 

uppåt och uppåt, till en plats som kallas Wilson Hill. Den platsen var värd att besöka (alldeles väldigt). Högt 

uppe på ett berg som enligt uppgift är högre än Mount Everest (fast, samma uppgiftslämnare föreslog 

också en snabbtripp på ett par timmar till havet som bara låg 200 km bort, så avståndsnuffror kan tas med 

ett saltkar), med en fantastisk utsikt och ett litet kärlekshus (nåja, ett monument som en gång haft en staty 

Indien 19 2000

i sig var det väl tänkt att vara, men med den utsikten ser iaf jag (och en del andra) huset som ett 

kärlekshus (så det så!)). Knatade runt en stund och fascinerade av, samt tittade på (fotade också, men det 

är ju ändå kört att få ett vettigt foto av sånt) utsikten, för att sedan åka iväg på de så kallade vägarna igen 

(som tur är inte på samma extremt branta ”vägar” längs med ännu brantare stup som vi kom upp på). 

Efter bergsbesöker bar det iväg till den skola vi varit på kvällen 

före. Skolan var lika fin fortfarande, men nu var om dom 

förberedde sig för föräldradagen som det var tänkt att vi skulle 

gästa. Vi satt en stund och pratade innan vi gav oss iväg igen för 

att åka iväg på vägar som nästan osynligt gick över fält och 

gropar och som ledde till en liten(!) by (i vilken det fanns en liten 

skola med nästan inga elever (ungarna var ute och lekte istället)). 

I denna lilla by besökte vi ett litet hus (i Sverige hade det dock 

knappast räknats som hus med de ”väggarna” som det hade). 

Huset bestod av ett kök, ett rum (utan möbler) att vistas i och ett 

rum för lite djur (get & kossa typ). De tre små rummen var ungefär 

lika stora, dvs som en klädkammare ungefär. I vistelserummet 

fanns det lite saker hängande i taket (bland annat frön som låg ordentligt inlindade och skyddade för att 

användas vid nästa sådd), och utanför det lilla huset stod en radda lerkrukor (som användes vid 

trädplantering av nåt slag, där krukorna såg till att trädet fick vatten i lagom takt istf att allt skulle rinna bort 

eller drickas av trädet alldeles direkt (fiffigt (de ingår i nån sorts projekt där bybor får träd att plantera eller 

nåt sånt))). Efter att ha tittat i det lilla huset besökte vi (vi var alltså i byn för att Cookie ville att vi skulle få 

se hur byborna i bergen lever och inte bara få se hur projektets skolor ser ut) ett som var en liten aning 

större, där det satt en kvinna och sysslade (i det här lilla huset fanns dessutom en handkvarn (den övre 

kvarnstenen har ett handtag så man liksom kan veva på den)). Efter att ha besökt de två små husen 

besökte vi ett lite större hus med veranda och allt, byggt med kfatiga vägar. Det huset hörde till en person 

som jobbade på nåt sätt och körde saker (med lastbil) och byggde och sånt (jag minns inte exakt vad han 

gjorde, men det var för att han var ”contractor” som han hade ett 

så fint hus iaf), och hade ett rum med ett gäng vävstolar där dom 

vävde med bomull. Väveriet var ett koperativ som ägdes 

gemensamt av byn, så att de delade på inkomsterna från det 

(enligt Cookie är arbetsförhållande bättre i koperativen också 

(och barnarbete är betydligt ovanligare)). Vi blev förstås erbjudna 

att dricka te av han som bodde i det här huset, vilket vi dock inte 

hann med eftersom vi strax skulle tillbaka till skolan igen. Precis 

bredvid vägen höll byborna på att bygga en massa med tegelsten 

(tegelsten tillverkas förresten på en massa platser längs vägarna 

bla utanför Bhopal), och det visade sig att det var en kyrka 

(kristen alltså) de skulle bygga där (jag blev aldrig helt klar över 

varför den var så viktig för dom, men det var nåt iaf). 

Vi lämnade iaf byn och åkte tillbaka till den fina skolan. Nu var där en hel massa folk (som kommit dit för 

föräldradagen), men inte alls lika uppstyltat som i den andra skolan vi var på sån dag på (betydligt 

mysigare tyckte jag iaf). Innan uppträdanden och sånt fick vi en hel massa lunch, och morsan satt återigen 

extra mycket i högsätet, och hann ta det lungt ett tag innan det var dags för uppträdandet. Även 

uppträdandet var roligare den här gången (fast det var ju fantastiskt på de andra skolorna). Bla uppfördes 

en pjäs där eleverna busade med läraren (något man känner igen även om man inte förstår ett ord av 

språket), och där ett stackars barns farsa söp alldeles väldigt och slog ihjäl morsan när han var packad 

(vilket resulterade i en massa rabalder där farsan greps av snuten, och ingen brydde sig om barnet (även 

detta förstår man utan att fatta vad som sägs)). Efter den pjäsen framfördes en pjäs om en kung med 

jättestora öron och en frisör som spelades av en otroligt rolig pojke (han var verkligen bra, vojne vad rolig 

han var, helt obetalbar), vars handling vi fått höra lite om i förväg av de svenska lärarinnorna som varit med 

när de övat på den. Ungarna framförde och de där fantastiska dansare av samma sort som vi sett tidigare. 

Sist bland uppträdandena så var morsan framme och körde lite svensk folkmusik på felan, och sedan var 

det de svenska lärarinnornas tur att uppträda. Dom körde en sorts sånglek med dodelido i där dom hade 

röresler till orden (som var nonsensord), vilket ungarna älskade alldeles. Vojne vad kul att se just därför. 

Dom fick tom köra den extra för några entusiastiska ungar både en stund efter samt när det var dags att 

åka iväg igen (för oss alttså, när dom åkte vet jag inte). Efter uppträdandet tog vi det lungt, pratade, drack 

te samt knatade runt och såg oss om runt skolan och på utsikten en sista gång innan vi lämnade den. 

Indien 20 2000

Efter att ha lämnat skolan åkte vi iväg på de små 

vägarna igen, hit och dit, och så småningom nära en 

flod med vatten i, för att komma fram till ytterligare en 

skola. Den skolan såg lite annorlunda ut, och verkade 

mindre än de andra (dessutom höll dom på att göra om 

nåt i köket, så dom hade ett tillfälligt kök utomhus 

istället). Det visade sig att det var den första skolan som 

byggdes i projektet, och den låg precis bredvid branten 

ner till floden. Medans morsan satt och tog det lungt 

knatade jag och brorsan iväg ner mot floden på en 

antagligen rätt korkad och besvärlig väg (till dess att det 

kom en liten pojke som visade oss hur han tyckte man 

skulle gå för att komma dit). Vi gick en stund nere vi 

floden och njöt av att där faktist fanns vatten (så pass 

mycket att det kändes i luften (något som jag annars 

saknat (och som jag vill ha ibland om jag ska trivas i längden (vatten är bra)))). Där fanns lite båtar och folk 

som gjorde vad dom nu gjorde i och vid floden (några tvättade nog). Efter att ha varit vid floden en stund lät 

vi pojkarna (på nåt sätt hade pojken vid det här laget blivit två pojkarna) visa oss bästa vägen tillbaka upp 

till skolan (en betydligt bättre väg (en stig faktist) än den vi trasslat os ner på). Uppe vid skolan satt vi en 

stund och drack te, innan vi fick titta på mer fina uppträdanden (dom skulle ha föräldradag nästa dag eller 

nåt sånt). 

Efter att ha sett uppträdandena där så åkte vi återigen iväg. Denna gång tillbaka mot Valod och Veddchi. 

Vägen visade sig vara ganska så lång och klockan var inte mitt på dan när vi åkte, så det var mörkt uten 

när vi åkte runt på de små vägarna, och så småningom på större vägar med trädtunnlar (alldeles fint, 

massa träd som böjde sig och växte över vägen så att det blev som tunnlar av dom (tyckte jag om)). 

Efter att ha åkt en alldeles lång stund kom vi tillbaka till huset vi bodde i (inte den där statliga skolan alltså, 

utan där hos Bikhu och Cookie), där vi fick mat inne hos oss (Cookie var av förståeliga själ trött, och var 

nog inte särskilt upplagd för att ha gäster inne hos sig). Vi åt den goda maten, och sedan knatade jag ut en 

stund för att njuta och titta på stjärnorna där bredvid fälten. Skönt! Knatade sedan in för att skicka ett mail 

till. Vid datorn kom det en fruktanvärt ful och stor flygande insektssak (såg ut som en sorts fetare korsning 

mellan trollslända och mygga eller nåt (fast brunare)) och snurrade för att efter ett tag flyga in i morsan 

byxben. Idiotisk insektssak, det tyckte hon ju inte alls om (jag bankade ihjäl mojängen när hon fått ut den ur 

byxbenet). Läsa email gick självklart inte att göra den här gången heller. Efter emailförsöken var det åter 

dags att gå och lägga sig under sitt myggnätstält (fast innan dess fick vi ta och dra fram det myggnät som 

hängde i en klump ovanför morsans säng (oimpregnerat till skillnad från de vi hade med oss, men större 

och ganska trevligt i övrigt)). 

Påpekande: 

Hej. Pjäsen där elak fader slog stackars moder var i skolan innan. [Hampus] 

Dag 11, 23/2 

Långvandring i värmen, utflykt till Gandhi Dandi samt stads- och 

familjebesök. 

Vaknade i myggnätstältet (inte helt oväntat), och gick upp och ordningjorde mig som vanligt. Drack lite te, 

och knatade ut till datorn (hade fått höra att det funkade bättre med Internetkopplingen på morgonen) där 

jag som vanligt inte kunde kolla min post. 

Väl vaknade och allt fick jag och brorsan skjuts in till Valod med den blå lastbilen (efter att ha åkt den en 

liten stund är jag gald att jag inte behövde åka med den skumpetiskaksaken uppe i bergen (vojne!) som 

barnen som skjtsas runt i den gör), en resa som säkert tog fem minuter eller så. Valod är en trevlig och 

lugn liten stad, där vi knatade iväg längs med huvudgatan och såg oss omkring (trevligt som sagt, och 

annorlunda då vi bara varit i hyffsat stora städer innan (mycket lugnare)) för att sedan knata tillbaka längs 

Indien 21 2000

den igen utan att ha hittat nån keps (eller annan lämplig typ av mössa (skulle vara till brorsan eftersom 

hans gula keps gått paj)). Vi knatade då iväg till stadens början (om man kommer från Veddchi) där 

brorsan tyckte sig ha sett ett stånd med kepsar. Mycket riktigt fanns där ett stånd med kepsar, bälten och 

solglasögon. Brorsan provade ett helt gäng med kepsar, samt några bälten och solglasögon. Då han 

provat ett tag insåg vi båda att det här ståndet sålde saker för barn och inte vuxna eftersom alla kepsar och 

bälten, och nästan alla solglasögon, var alldeles för små. Vi lämnade ståndet utan någon keps (men väl 

med ett par glasögon (ett par alldeles ”äkta” Ray-Ban för 40 rupies (6 spänn?)) som brorsan tyckte kunde 

vara trevliga, och bestämde oss för att knata tillbaka igen. 

Sagt och gjort. Vi letade reda på vägen som vi kommit med lastbilen på, och gav oss av. Vi promenerade i 

lagom takt och såg oss omkring på omgivningen och hade det ganska trevligt en stund, tills vi började inse 

att vi kommit in på Vägen som inte leder någon vart. Där var likadant hela tiden, hur mycket vi än gick 

kändes det inte som vi kom nån vart alls. Vi gick och gick och gick och gick. Längre och längre längs med 

en oföränderlig omgivning. Efter att ha vandrat i evigheters evigheter längs denna varma (som tur var 

skuggades vi ganska ofta av trädtunnlarna (vilket vi båda tackar världen för)) enformiga väg började vi 

frukta att den onde var ute efter att ha lurat oss. Vi gick vidare, vattnet tog slut och fotfarande hade 

omgivningen inte ändrat sig. Långt gick vi. Vi undrade då och då om vi hamnat på fel väg, men varje gång 

tvivlet fick fäste i våra hjärtan dök nånting (ett hus, ett läger, en brunn, nåt annat) upp som någon av oss 

(eller båda) kände igen. Vi visste att vi valt rätt väg, och vi visste att vi inte passerat husen vi skulle till. Vi 

gick och vi gick. Vi undrade igen, och vi räknade efter (hur snabbt åker en lastbil, hur lång tid tog det till 

stan, hur fort går man och hur länge har vi gott) för att försäkra oss om att vår promenad inte var orimligt 

lång. Vi upptäckte både till vår glädje och förtvivlan att den inte var orimligt lång, så vi vandrade vidare och 

vidare längs denna oföränderliga väg, då och då avbruten av en igenkänning. Helt plötsligt tog asfalten slut 

och övergick i en bygata av sand och grus. Nu började vi verkligen udnra var vi var, eftersom vi aldrig 

passerat denna plats tidigare. Osäkert vandrade vi in i den lilla byn, där en onykter (mycket) man bestämde 

sig för att försöka hjälpa oss. Han förstod inte vad vi sa, och vi förstod inte vad han sa, men han var 

mycket säker på att vi skulle gå vidare genom byn iaf. Vi bestämde oss för att vi lika gjärna kunde se efter 

vad som fanns på andra sidand en innan vi vände (utsikten att behöva vandra en och en halv timme 

tillbaka på den varma eviga vägen var inte särskilt lockande). I byn stötte vi till vår lycka på två studenter 

som kunde lite engelska, och som (återigen till vår lycka) visste vem Cookie var och var hon bodde 

(alldeles i början på vår långa vandring, vi hade vandra i nästan en och en halv timme efter att ha passerat 

vårt mål). Hurra (för studenterna alltså, inte för att vi som de idioter (fast våra beräkningar var nog hyffsat 

korrekta även om grunddatat med stor säkerhet var fel (vi har samma fina tidsbegrepp båda två, så tiden 

det tog att åka till stan var inte särskilt lätt att lista ut)) vi är knatat på tills vägen tog slut)! De två 

studenterna hjälpte oss också att förklara för chaffisen till en taxijeep (dvs, en vanlig jeep som ägaren 

använder som taxi när han känner för det (alla bilar tycks vara presumtiva taxisar ute på landet)) vart vi 

skulle, och vi åkte så småningom iväg i den (och då var där gott om plats eftersom vi som sagt befann oss 

vid vägens ände, även om den senare fick folk som stod utanpå också). Skönt att få sitta och åka bil en 

stund. När vi var nästan framme vid målet stannade taxin helt plötsligt och vi hoppade av och betalade 

(vilket vi antagligen inte behövt göra om vi inte ville) för att hoppa in i TUFF-jeepen som vi just mött 

(chaffisen hade lyckats se oss i taxijeepen genom fönstret). I den befanns sig Bikhu som gett sig av att leta 

efter oss eftersom vi var en halvtimme försenade till lunchen (att leta var inte så svårt, bara att fråga vilket 

håll de två vita männen som alla tittat på varit på väg). Vi åkte de få metrarna, insåg att vi tom stannad och 

tittat lite på diket som rann under vägen precis exakt vid infarten till husen vi bodde i utan att lägga märke 

till vara vi var. Suck (idioter! (vi alltså))! 

Efter att ha ätit och skrattat (samt blivit skrattad åt) och så en stund så samlade vi ihop oss (dvs, jag, 

morsan, brorsan, Bhiku, Cokkie och chaffisen) för att ge oss iväg mot havet i jeepen (lärarinnorna var inne i 

stan dom tror jag). Iväg åkte vi, länge och längs massa olika vägar. Så småningom insåg vi att vi var på 

väg till Ghandi Dandi. En klart speciell plats. Det var dit Ghandi ledde den första av sina stora marscher 

(dessutom den första marschen där kvinnor var med ordentligt och protesterade). Marschen som ledde till 

havet där Ghandi med flit bröt mot britternas saltlagar (dom hade monopol på att göra salt och hade 

förbjudit befolkningen att göra det, ens för husbehov (om jag fattade det rätt)), och efter det blev 

arresterad. Vi knatade först ner till stranden där han samlade vatten och gjorde salt (nåja, vi knatade dit där 

stranden är nu, den har flyttat sig en bra bit ut i vattnet jämför med var den var då). Nån direkt lust att bada 

i det inte särskilt rena vattnet hade man inte, men titta på de små stjärnorna som gjorts av nån sorts små 

djur var ju bra, och att öht vara vid ett hav kändes också väldigt bra (ja, jag gillar vatten och hav). 

Efter att ha tillbringat en stund vid havet knatade vi upp igen mot ingången till detta område (för övrigt 

passerade vi en järnvägsstation och en järnvägsövergång som båda var döpta efter Ghandi). Vid ingången 

såldes det läskeblask, så vi köpte ett par såna. Eftersom morsan ville stödja den inhemska tillverkningen 

Indien 22 2000

köpte vi Thumbs Up (en coila) i stället för Coca Cola eller Pepsi 

(fast jag är iofs lika nöjd oavsett vilken Cola det är), vilket innebar 

att hon tyckte vi var dumma när vi sedan retade henne (hon hade 

pratat om Thumbs Up som bättre alternativ sen vi kom till Indien) 

efter att jag läst på flaskan och sett att Thumbs Up tillverkades av 

the Coca Cola Company (som fö självklart tillverkar även Coca 

Cola i Indien). Själv tyckte jag Thumbs Up var en helt ok cola 

(påmann kanske om Premier-cola som alltid är billig i Handen), 

men brorsan var inte alls nöjd med den. Vi knatade iväg med våra 

läskeblask för att se lite på omgivningen och sitta en stund och ta 

det lungt på en trappa. I omgivningen fanns bland annat en bur 

med pippisar i (där fanns några balla gojor, lite små lustiga 

hönssaker som påmann om duvor också (en av dom såg ut att ligga på ägg, och en annan höll på och 

bökade på det mest underliga sätt (vi funderade på om den skulle bygga bo))). Efter omgivningstitten 

lämnade vi tillbaka tomflaskorna och satte oss i bilen igen och åkte iväg. 

Med bilen åkte vi till ett Gandhi-museum som visade sig finnas där bredvid. Det 

mueet var inplacerat i huset där Gandhi fick sova i samband med saltbrottet och 

demonstrationerna där, och låg precis bredvid den exakta plats där han faktist gjorde 

saltet (på den platsen stod ett stort monument nu). Museet var rätt enkelt (massa 

foton med text till, en jätte-Ghandi och det stora fatet Ghandi använde vid tillfället), 

men också rätt bra. Man kunde följa Gandhis utveckling och liv och de händelserna 

och sakerna som ledde fram till det som hände sen. Hans klädstil förändrades för 

övrigt markant (det blev tydligt när man såg det på foton på det sättet) under hans liv 

(från europeiska kläder och mustacher allt mer och mer indiskt tills han till slut 

knatade omkring i sina vita lakan). 

Efter att ha besett museet och monumentet åkte vi iväg igen, tillbaka mot där vi varit 

innan, fast stannade vid en liten plats där det fans en liten parkliknande sak med tre 

träd och ett par bänkar och ett par skyltar. Den platsen, och ett av träden (vilket vet man inte riktigt) var 

platsen där Gandhi satt under ett träd och lovade Löftet (det där om att inte återvända hem förrän Indien 

var oberoende (och då menade han ju oberoende också)). Ballt att besöka 

platsen där hela köret liksom tog fart ordentligt (jätteballt)! Träden han satt 

under var såna där lustiga träd, men nån sorts underliga luftrötter som 

liksom söker sig ner till marken och när de hittar den så slår de rot så trädet 

får som flera stammar, och så kan de fara omkring där nere också (så de 

tre träden på den här platsen kan mycket väl vara samma träd, om man vill 

se det på det sättet (roliga trädsaker dom (dessutom förstod jag nu varför 

ett företag valde namnet Bunyan Vines (vilket dom där rotsakerna heter) 

som namn på det dom gjorde))). 

Efter att ha tyckt saker var ballt ett tag så stack vi återigen iväg med bilen för att åka tillbaka (antog vi, 

eftersom vi egentligen inte hade nån aning om vart Bhiku och Cookie tänkt sig att vi skulle). Vi tog nu en 

helt annan väg, som även denna gången var ganska lång. Efter en stund hamnade vi plötsligt i en trång 

stad som vi åkte runt i ett tag utan att hitta några som helst kepsar (det visade sig att vi åkt in i stan för att 

leta efter en keps åt brorsan, vilket var sig han, jag eller morsan hade nån aning om). När vi åkt klart i den 

staden (vad den nu hette) åkte vi vidare och hamnade så småningom i Valod igen, där vi plötsligt och utan 

förvarning befann oss i en Khadishop (dvs, en affär där man säljer bomullstyger och bomullskläder från de 

koperativa bomullsväverierna (alldeles Ghandianskt är det)). Riktigt varför vi hamnade där fattade jag 

aldrig, men när vi ändå var där tyckte jag att jag kunde kolla lite efter skjortor (mina var smutsiga (utom den 

jag fått av Sediqqis, som jag ville skulle vara ren när vi kom tillbaka till Valod), bomullen är trevlig och det 

kostar inte så mycket). Började med att kolla efter långärmade vanliga skjortor utan krage, men såna fanns 

inte där (synd tyckte jag eftersom jag tycker om såna, och jag sett syntetiska såna på andra ställen). Där 

fanns kortärmade skjortor med krage, och såna där långa Indiska skjortor utan krage. Det slutade med att 

jag köpte två ganska tunna långa skjortor (kortas?) till Bikhus och Cookies förjusning, och brorsan köpte en 

kortärmad skjorta i ”bomullssiden” (dom spinner bomullen på nnåt mysko sätt (Cookie gör visst sånt tyg 

också)). Små toastmackor fick vi också. Gott, fast vad katten dom langat med ketchup för förstod jag inte 

(det är nåt otroligt vad dom kan langa med ketschup till allt om det ska vara lite fint och kanske lite 

västerländskt). Helt plötsligt kom också brorsan och Bikhu in i affären med en helt otrolig mängd kakor 

(visade sig sen vara jättegoda kokoskakor). Av nån återigen okänd anledning hamnade vi sen i en skoaffär 

med massa läderskor, fast ingen var intresserad av att köpa några. 

Indien 23 2000

Efter affärandet stack vi vidare och hamnade hoss Cookies mamma och lite familj av nåt slag mitt inne i 

Valod. Vi satt där och snackade ett tag och tittade på folket som knatade omkring på gatan och på barnen 

som lekte och som kom och pratade med oss (bara barnen inte är för stora går det ju umtärkt att prata 

oavsett vilka språk man pratar). Fast ungarna fick man hålla lite koll på så att de inte sprang ut på gatan 

eller så. Efter en stund knatade vi in i huset också och satt och drack lite te och pratade en stund. Så 

småningom lämnade vi familjen och åkte tillbaka hem till Bikhu och Cokkie tillsammans med en av ungarna 

(den ungen trivdes där ute eftersom han kunde springa fritt omkring utan att alltid bli stoppad av föräldrar 

som oroade sig för stora bilar och sånt). Ganska kul unge (som dessutom lånade min ena penna och 

kartongbiten från mitt block och satt och ritade med dom när jag skrev ner de korta minnesanteckningarna 

jag just nu använder för att skriva det här (fast han fick en liten dumknäpp helt plötsligt och ville slå mig 

med både pennan och kartongen (tron det var när jag inte lät honom få de papper jag själv använde för att 

skriva på) och tycktes först inte begripa att vi tyckte det var fel att slå (han såg inte arg ut, utan glad, när 

han gjorde det) folk sådär (men han kom senare och bad om ursäkt vilken vi förstås tog emot och sa att 

det var lungt))). 

Resten av dagen (kvällen) ägnades åt att ta det lungt. Jag knatade in till datorn igen för att inte kolla min 

mail, och så småningom kom lärarinnorna tillbaka igen. Pratade och läste lite innan vi gick och la oss. 

Dag 12, 24/2 

Besök i tältskolor och andra skolor samt stads- och affärsbesök utan 

kepsköp. 

Vaknade även den här dagen. Tog en kall dusch. Upptäckte att det inte fanns nån el (ganska normalt iofs, 

den försvinner en stund varje dag (men jag är övertygad om att telefonlinjerna var perfekta och att 

Internetkopplingen funkat utmärkt bara vi haft nån ström till datorn)). Vi åt en massa frukost som 

lärarinnorna gjort i ordning (kokoskakor och frukt bla, och rostat bröd (och kaffe (riktigt!)). Ägnade en stund 

av morgonen åt att ta det lungt och prata lite, innan vi stack iväg med jeepen igen (mycket jeepande här). 

Med jeepen tog vi oss iväg för att hälsa på i vad de kallade för 

”pleasure schools”, små tältskolor för små barn som sattes upp i 

de flyttande sockerörsarbetarnas läger. Dom sa att tanken med 

skolorna var att helt enkelt ge barnen en möjlighet att leka och att 

ha lite barndom, men dom körde med pedagogiska leksaker och 

uppmuntrade till kreativitet, sång och sånt (och uppövande av 

finmotorik och sånt också), vilket om man jämför med hur sånt 

funkar annars gör att jag iaf tyckte det var en form av utbildning 

inblandad också. Vi började med att besöka en liten sån skola där 

det var lite färre barn än dom väntat sig eftersom hela lägret som 

den låg i hade flyttat iväg under natten och nu befann sig nån 

annanstans (flyttande arbetare som sagt). Sa hej till ungarna och 

lärarna och tittade lite på vad dom gjorde (dom satt med lite olika leksaker, och några med små böcker har 

jag för mig (fast jag är övertygad om att jag blandar ihop saker gällande de små skolorna)), och morsan 

spelade lite fiol och barnen sjöng (så vart det för i de andra tältskolorna också sen). 

Efter att ha besökt den skolan åkte vi vidare till en stor skola där 

projektet varit med och sponsrat en latrin, och efter att ha besökt 

den skolan bar det av till ytterliager en tältskola (den här gången i 

ett läger som inte flyttat). I den här skolan fanns det fler ungar 

(och när vi dök upp kom det dit lite extrabarn som inte gick i 

skolan), och om jag minns rätt så satt dom och dekorerade mitten 

av golvet där dom hade mönster som dom fyllde i med massa 

små färglada saker (snäckskal och sånt). Jättemysigt faktist (och 

på nåt sätt tycker jag att de fattiga ungarna med rufsigt hår och 

slitna kläder som inte passar är nåt otroligt gulliga och söta 

samtidigt som jag vet att de ser ut som de gör för att deras 

Indien 24 2000

föräldrar inte har pengar och tid nog att kamma dom och fixa schyssta kläder (blandade känslor där 

(mycket))), och glada var dom när dom och morsan musicerade (synd bara att ingen av oss kom ihåg den 

där dodelido-sången lärarinnorna (de svenska alltså) körde med, den hade varit fantastisk). Riktigt ball 

skola att besöka den, fast svårt att beskriva varför den var det (men det var den iaf, så det så!). 

Efter att ha besökt den skolan bar det iväg igen mot universitetet 

Gandhi Vidjapith (på vägen passerade vi en bit ifrån skolan vi just 

var vid, och alla ungarna kom uppspringande till stora vägen och 

ropade och vinkade (så mycket att de andra billisterna och 

motorcyklisterna som var på vägen alla vände sig om för att se 

vad som egentligen stod på (hi, hi! Kul! (några ungar som inte 

gick i skolan hade genat på nåt sett inne i lägret, så vi blev 

avvinkade flera gånger där också))), och på andra sidan den 

vägen fanns en tältskola (som vi dock inte besökte) i ett riktigt 

fattigt läger (där vi just varit hade dom iaf hyddor, i det på andra 

sidan vägen hade dom knappt pressenmingstält ens). Mitt inne på 

Gandhi Vidjapiths område (där dom bland annat sysslade med 

organisk odling och sånt) fanns en liten miniskola till, med barn i, och hela områdets (det stora området 

alltså) enda lekplats(!). Till den här skolan skjutsas barn med den blåa lastbilen (skumpetiskump alltså) från 

här och där. Det var mycket roligt att efter ett tag se alla ungarna springa ut till lekplatsen (en fin en med 

klättersaker och gungsaker och andra saker) och springa runt och stoja som barn gör (första gången jag 

såg massa barn vara så mycket barn och fara runt och stoja som jag inuti känner att barn ska göra). När vi 

lämnade universitet visades vi också på lite annat som projektet sponsrat där (en byggnad bla). 

Efter kringåkandet kom vi tillbaka till husen igen, där vi fick en frukt som nån skaffat för att vara snälla mot 

oss och lärarinnorna (det var en speciell frukt sa dom). Den frukten var inte det godaste jag ätit (brorsan 

beskrev den som en korsning mellan gurka och manet (en bra beskrivning, genomskinnligt vitaktiga 

sladdriga slemmiga saker som var nästan helt smaklösa och gav ett tuggmotstånd som i all slemmigheten 

påmann om gurka (jag lyckades äta en frukt, men det var nog mer än någon annan klarade så den frukten 

fick bli liggande (synd, när dom varit så snälla att skaffa den åt oss)))). Tog det lungt och skrev lite ett tag. 

Lärarinnorna (som vi mött på vägen hem när de var på väg bort (fast de såg inte oss (de promenerade 

längs vägen))) kom tillbaka efter ett tag, och vi åt gottig mat tillsammans i gästhuset, och efter det tog vi 

det lungt igen och jag skrev lite till. 

Efter lugnandet bar det återigen iväg med jeepen mot nya okända mål. Vi hamnade efter ett tag i en stor 

skola med massor med elever i. Knatade runt och tittade där dom lärde ut håshållssaker och annat, och i 

nåt rum dom kallade för ”lab” av nån anledning där eleverna hade tillverkat massa balla saker (små söta 

kaniner, landskap, hus, collage och prylar (landskapen (tredimensionella alltså) illustrerade dessutom nån 

sorts sagor eller sånger. Här hittade vi dessutomk en absurd mössa som vi köpte till ett kusinbarn. I den 

här skolan hade projektet också sponsrat lite saker, bland annat samlingssalen som kallades ”Sweden 

Hall” och en anläggning där man samlade upp avföring från människor (framförallt) och djur, samt 

ruttnande växtdelar och sånt och av dom fick ut gas som man använde till spisar och andra saker där man 

ville ha gaslågor. En stor solugn med parabolspegel fanns där också, och organiska odlingar, samt nån 

sorts medicinskt labb som var under uppbyggnad. 

Efter att ha besäkt den skolan bar det av till en stad av nåt slag där Bikhu skulle köpa lite saker och där vi 

allihopa köpte varsit glas pressad apelsinjuice. Den juicen tog en otroligt lång tid att pressa (vi misstänkte 

att dom först ville gjöra rent maskiner och plocka riktigt fina apelsiner och så för att 

kunna bjuda de vita gästerna på riktigt fin juice), så när den väl var klar befann vi oss 

i en silveraffär och tittade på små silversaker (och köpte nåt också) så 

juiceaffärsnissen kom knatande tvärs över vägen med brickan med juicglas på (och 

juicen var mycket god när vi väl fick den). När vi druckit vår juice åkte vi vidare för att 

hita kepsar åt hampus, och kepsar hittade vi. Massor med kepsar! Brorsan provade 

hur många kepsar som helst (vi stod länge där, och efter ett tag var där en 

folksamling omkring också med massor med folk som stod och skrattade och hade 

kul åt att alla kepsarna var för små (och kepsförsäljaren letade och letade och 

packade upp fler och fler kepsar ur påsar för att hita nån enda keps som passade), 

innan vi till slut gav upp hela tanken på kepsar (vi insåg nu dessutom att det där 

ståndet i Valod med små kepsar, glasögon och bältet inte alls sålde saker för barn 

utan att det helt enkelt var normalstorlekar i det här landet)). 

Indien 25 2000

Efter stadsbesöker for vi vidare till en skola helt befolkad av en massa flickor. I 

den skolan fanns det första som TUFF stödde i hela det här projektet, nämligen 

ett tak på en byggnad som skolan själv inte haft råd att bygga (var därför vi var 

där, för att se var det hela startade egentligen (kul)). Här knatade vi iväg till en 

sorts uteplats med tak som låg bakom deras gästhus (där de svenska gästerna 

(som dom haft ett gäng av genom åren (apropå det så sa dom ”hej då” i en del 

affärer i Valod (där den här skolan alltså inte ligger)))) där vi satt och pratade om 

ditten och datten. Vi pratade bland annat om att regeringen (eller om det var 

delstatsparlamentet) bestämt att alla elever ska få datorutbildning och att dom 

sedan skött det på ungefär samma intelligenta sätt som i Sverige (dvs, dom såg till att skolorna skulle 

kunna köpa datorer, men glömde bort det där med att lärarna skulle kunna använda sakerna (och här 

måste lärarna kunna lära ut det hela eftersom inga elever har tillgång till datorer nån annan stans) och att 

det kanske vorde bra med nån plats att ställa datorerna också), så i den här skolan och omkring hade dom 

bestämt sig för att börja med att utbilda lärarna så att dom i sin tur ska ha nån sorts möjlighet att utbilda 

elever. Till detta har dom fått datorer av staten, men den enda lokal som finns att använda är en plats utan 

väggar (men med tak) och utan el, och några pengar för att bygga dit väggar och dra in el får dom förstås 

inte (fast där skulle vi kunna hjälpa till kanske, jag och brorsan borde försöka samla ihop lite stålar från 

datornördar här (som sen femdubblas av sida) att skicka ner (det 

ligger nämligen utanför TUFFs saker)). Vi knatade också kring o 

tittade på de organiska odlingarna som skolan hade. Efter en 

stund knatade vi bort till scenen där dom körde sin kvällsliga 

bönsång (med ganska abstrakt bön som inte är så där alltför 

religionsberoende), och där morsan sen körde lite fiol (och vi 

sjöng ”Vem kan segla” tillsammans (varvid Bikhu då han hörde 

oss förstod sångens mening också vilket han inte gjort när vi 

bara översatt texten för honom))). Efter musicerandet knatade vi 

tillbaka till uteplatsen igen där vi satt och åt en bit mat mitt i den 

kolsvarta världen (nåja, där vi satt hade vi små soluppladdade 

lampor, men utanför så var det alldeles kolsvart), innan vi åkte 

tillbaka till husen igen. 

När vi kom tillbaka var lärarinnorna i färd med att packa alla sina miljoner saker (stora 

trummor, kläder och jag vet inte vad) som dom skulle ha med sig hem, och vi kom 

överens om att vi skulle ta med oss lite saker till Gunnar och Margareta som låg där 

nere i väntan på såna som oss. Jag knatade och lät bli att kolla min mail även denna 

kväll, och jag och brorsan satte oss en stund och räknade pengar och beslöt oss att 

ge 3000 rupier (absurda pengar förresten) till projektet samt hittade en sedel med ett 

ICQ-nummer på (ska skicka en hälsning till vem det nu kan vara som har det 

förresten), och jag kom underfund med att jag tyckte den omoderna håligolvetmuggen 

var betydligt bättre än den moderna som också fanns där (detta då den 

omoderna saken iaf gick att spola ordentligt (fast jag tror jag var rätt ensam bland 

svenskarna om den uppfattningen)). Knatade som vanligt ut under stjärnorna och njöt 

en stund och refleterade dessutom över det här att brottsligheten är så låg som den är 

ändå, och att folk faktist inte stjäl och har sig mer än dom gör med tanke på hur 

många fattiga det finns i landet. I många länder skulle man vara orolig och rädd i många områden där man 

i Indien inte alls är rädd på det sättet. Samtidigt är folk också mer nöjda med det dom har och jobbar inte 

för att ta sig rätt till jämlikhet och någon form av schysst fördelning heller. Kanske hör ihop det där, och är i 

så fall klart dubbelbottnat. Tål att tänkas på. Satt och skrev ett slag också, och innan vi gick och la oss så 

fick jag se till att få ut en ond och elak syrsa ut sovrummet också (langade ut den i ett buskage (har 

tillbringat en natt med syrsa i sovrum tidigare (för massa år sedan) och vill absolut inte göra om det (vart 

inte mycket sömn alls den gången)). 

Indien 26 2000

Dag 13, 25/2 

Bilresa till nästa mål, samt natt i ungdomsläger. 

Återigen så vaknade jag (blev ni förvånade nu?). Gick upp och knatade ut och kollade lite mail (ja, det är 

sant, det gick faktist att göra (fast jag tror bara jag lyckades läsa två brev innan det hela blev omöjligt 

igen)), knatade in igen och åt lite frukost och sa hej, hej till de svenska lärarinnorna som stack iväg till 

Bombay för att påbörja sin hemresa till Strängnäs. Tog en kall dusch, och knatade sedan ut för att ta farväl 

av de lugna fälten och platsen där jag stått på kvällarna och njutit innan jag började packa lite smått (fast 

eftersom allt i princip redan var packat så var det inte mycket sånt att göra nu). 

Så småningom packade vi in våra saker i en blå jeep (som funkade som nån sorts taxi (på samma sätt 

som nästan alla bilar, men den här tror jag var auktoriserad eller nåt för det satt en liten lapp innanför 

framrutan också)), langade över de 5000 rupierna till Bikhu och tog farväl av Bikhu, Cookie och lite annat 

folk och rullade iväg på färden mot nästa mål. 

Färden mot nästa mål var en ganska lång färd längs en massa vägar och förbi en väldans massa djur som 

inte alltid förstod sig på att blir rädda för tutande bilar eller ens orkade maka sig undan lite slött (de små 

vildsvinsgrisarna var rätt balla (och kamelerna också för den delen)). 

Nånstans på vägen fick vi sällskap av en person till som var en vän till han som hade bilen och som följde 

med en bit på vägen. Vi stannade förstås också vid nåt litet ställe för att dricka te (och äta lite friterade 

saker (på den platsen fanns dessutom något så absurt som en polis som faktist brydde sig om att bilen 

stod väldigt dumt parkerad och kom och sa till killen att flytta den (vi blev lika förvånade allihop (när han 

sedan flyttade bilen så den stod dubbelparkerad på en annan plats blev polisen nöjd)))). 

Vi åkte vidare längs med alla de hyffsat bra vägarna och helt plötsligt blev vägen alldeles dålig och vi kom 

rakt in bland massa vägarbete där en massa fattiga flyttande arbetare (både kvinnor och män precis som 

det alltid är) arbetade med att förbättra vägen (utan moderna verktyg (det normala är ju just det, arbetskraft 

i mängd (som sliter skiter ur sig tyvärr) snarare än maskiner)). Bland vägarbetarna fanns också en hel del 

barn (de äldre knatade med spadar och saker, och de yngre (alldeles för små!) sysslade med att borsta 

rent vid kanterna av den trafikerade vägen (inte alls kul att se, men det funkar ju så (hela familjen jobbar, 

även de som är sex bast (och de här flyttande arbetarna är ju så fattiga att dom i princip måste göra så 

(usch))))). 

Efter ett tag åkte vi också förbi ett bröllop där dom dansade och spelade musik och bar runt på en karl i 

fina kläder (antar att det var brudgummen) som vi stannade en liten stund och tittade på (Indier tycks för 

det mesta tycka att de är helt ok om folk stannar och tittar på dom (och tar foton), och stannade själva och 

tittade på oss på samma sätt). Så småningom åkte vi förbi ett stort platt prärieområde och kom efter det 

fram till bergigare område med en stor sjö (vad skönt det kan kännas att se en mängd vatten helt plötsligt) 

som antagligen var en stor damm och ingen sjö, varefter vi kom in på en massa serpentinvägar bland 

bergen (vi var antagligen rätt högt upp fast vi stigit så långsamt att det inte märktes). Serpentinvägarna 

ledde så småningom (och efter ett par vägfrågor) fram till en större väg som i sin tur ledde fram till en stad i 

vilken killen med bilen letade och frågade sig fram till miljötomtarna som vi var på väg att besöka. 

Väl framme i miljötomtarnas lokaler (kontor och övernattningslokaler, med kök och dusch) träffade vi 

Annanas (har glömt bort vad han egentligen heter) och en kvinna (vars namn jag också glömt) och satt och 

snackade ett tag (om miljöfrågor förstås, och om vad vi skulle göra under vårt besök där). Fick bla reda på 

att ABB är inblandade i dammbyggen som bland annat kommer att innebära att en massa stamfolk blir av 

med vattnet dom behöver (ingen överaskning precis, ABB brukar ju gilla att hålla på med sånt (fast 

Skanska var för en gång skull inte inblandade)). De här miljöaktivisterna sysslar med att informera folk om 

farorna med alla gifter som släpps ut vid industrier, demonstrationsuppmaningar (uppvigling kanske det 

heter enligt vissa) för protester mot dambyggen, industriidiotier och sånt. Efter att ha setat och pratat en 

stund knatade vi upp i de övre våningarna där vi fick lite madrasser på golvet och la oss att vila (fast efter 

en stund somnade vi alla tre och sov ordentligt ett tag (trötta vi)). Tittade ut på den lilla balkongen också, 

och såg dels ett stort ballt kråkslott tvärsöver gården (eller vad det ska kallas) och dels en gris som 

knatade runt med sin kråkpolare på ryggen (dom var riktigt söta tillsammans). 

När vi väl vaknat och piggnat till var det dags för en utflykt. Annanas hade fixat fram en gammal vit bil av 

nåt slag som kördes dels på bensin och dels på nåt han kallade ”liquid petrol gas” som var billigare men 

gav lägre effekt också (och som bilen inte ville startas på (det satt en omkopplare inne i bilen som man 

Indien 27 2000

använde för att byta mellan tankarna)). Eftersom 

Annanas inte kunde köra bil blev det morsan som fick 

köra, vilket gick alldeles utmärkt trotr den ganska 

besvärliga bilen (det var inte särskilt mycket trafik där vi 

skulle åka, som tur är). Vi åkte bort från vanliga vägar 

och in på en liten grusväg och sen av från den på en 

mindre väg på vilken vi fick lämna bilen eftersom vi 

skulle vidare längs en stig sen. Den stigen visade sig 

gå precis bredvid en flod som hade sjöljt bort marken 

stigen befann sig på. Resultatet var att vi fick gå en bit 

på en smal avsatts längs med ett högt stup, och 

dessutom hålla oss borta från kanten eftersom den 

kunde ramla ner (och på andra sidan fanns ett staket 

och träd och sånt så vid ett tillfälle fick man hålla i sig i 

ett träd och liksom slinka förbi en smal liten bit av stigen 

(efter nästa regnperiod lär den stigen inte vara brukbar 

längre, utan då försvinner den nog helt)). 

Stigen ledde så småningom fram till en sorts ungdomsläger med en massa små runda hus i där det satt 

folk åt skulle äta middag (och mitt bland folket befann sig dessutom Suyata (rund och god och glad och söt 

tjej som var ansvarig för den finaste av de fina skolorna i bergen (hon är från stad och utbildad och allt men 

har bestämt sig för att hon vill bo i en liten by och arbeta med nåt som är bra och fint så hon jobbar i 

projekten, först i en annan skola men hon ville längre ut på landet än den (fast den ligger rätt långt ut) så 

hon hamnade i den längst bort av alla när den byggdes))). Vi knatade iväg längs med en stig till det runda 

hus jag och brorsan skulle sova i (Annanas och en dramatiker skulle också sova där) och lämnade våra 

saker, för att sedan knata tillbaka till middagen för att sitta och äta och prata en stund. Trevlig överraskning 

att träffa Suyata igen (vare sig hon eller vi hade nån aning om att vi skulle hamna på samma plats igen). 

Efter middagen var det dags för ett möte där de olika grupperna i lägret skulle visa och berätta vad dom 

sysslat med under dagen, och där lägret tillsammans kunde diskutera och prata om saker. På mötet 

började dom med att sjunga lite tillsamman, fortsatte med att prata, för att sedan köra upp en gatupjäs 

vilken i sin tur ledde till nån sorts diskussion, varefter dom körde en pjäs till som verkade vara väldigt rolig 

eftersom alla skrattade en hel massa åt vad dom nu sa dom som spelade upp den (lägret var alltså 

uppdelat i fyra grupper, där en sysslade med teater, en med information till folk, och dom andra två har jag 

glömt vad dom gjorde (dumma minne)). När dom var klara körde morsan lite musik på fiolen, och när hon 

körde en gånglåt började dom plötsligt dansa (vilket vi inte alls var beredda på eftersom det som sagt var 

en gånglåt (och efter en stund försökte dom få morsan att dra upp temport också (hade förresten redan 

lagt märke till att varje gång morsan spelade den låten i en skola så drog dom upp tempot på klappandet 

vid samma tillfälle i den, verkar som om det för Indier är naturligt att tempot i den låten ska dras upp, och 

just där dessutom))) indisk traditionell dans till den. Trumma började dom göra också, och dansa iväg ut på 

en öppnare plats så smångingom. Dansa, dansa dansa! 

Efter mötet så knatade vi runt och omkring och såg på stället och hamnade så smpningom i ett rum 

tillsammans med karln som liksom höll i stället vi var på som ville berätta vad han och några andra 

sysslade med. Dom visade sig hålla med med en mängd små förbättringar för organiskt och småskaligt 

jordbruk på olika sätt, och en hel del andra anknutna saker. Efter detta hjälpte jag morsan att sätta upp 

hennes myggnät och gick sen och tittade på alla stjärnorna (vacker och mycket) och försökte få ordning på 

den felaktiga stjärnhimlen. Knatade sedan in och satte upp mitt myggnät (brorsans satte vi upp före 

middan), suckade över kakorna som vi (idioter som vi är) hade lämnat i en påse på golvet (antar att 

djur(et/en) som smulat sönder, slängt omkring och antagligen ätit dom inte suckade däremot) för att sedan 

lägga mig och läsa och så småningom försöka sova. Strax efter att jag bestämde mig för att sova började 

dramatikern (som inte vill arbeta för pengar) snarka (och snarka kunde han verkligen (vojne vad det lät 

(och inte slutade han heller så efter ett tag letade jag reda på mitt muggpapper och tuggade till små 

öronproppar åt mig så att jag skulle få nån chans att sova (det hjälpte)))). 

Indien 28 2000

Dag 14, 26/2 

Lugntagning, industriområdesbesök samt föredragshållande. 

Vaknade lite trött men ok ändå efter snarknatten (brorsan tyckte jag fuskade med mina öronproppar). Rev 

ner myggnätet och packade undan (brorsan sopade smulor också, och så hälde vi ut kakskräpet bland 

buskarna och tog med oss den trasiga påsen för att slänga nån annanstans). Knatade iväg och åt frukost 

med hela gänget och sa så småningom hej till dom när dom knatade iväg till sina olika aktiviteter. 

Efter att ha tagit det lungt ett tag så knatade vi iväg till mittenplatsen för att sedan knata tillbaka till bilen 

tillsammans med Annanas och Suyata (hon skulle tillbaka och fick skjuts av oss istället för att åka buss (vi 

hade dessutom sällskap av två hundar (den ena var skadad och haltade (den hade ett ordentligt sår på ena 

benet (dessutom var den rätt kaxig mot andra hundar)) på promenaden (fast dom hakade inte på i bilen)). 

Väl framme vid bilen märkte vi att den inte alls var på humör att oss nånstans, men efter en hel del 

övertalning (i form av puffande fram och tillbaka fler gången än vad som var roligt) så fick vi den iaf att 

uppföra sig någorlunda (med den blev fruktansvärt trög så fort vi gick över på det billigare bränslet (det var 

den inte dan innan) så efter en stund bytte vi tillbaka till vanlig soppa igen), och den tog oss utan att stanna 

hela vägen till kontoret. 

Tillbaka vid kontoret tog vi det lungt och vilade medan vi väntade på vad vi nu väntade på. Passade på att 

sitta och skriva ett tag tills strömmen försvann, då jag började läsa istället. Av nån anledning fick jag nåt 

förbannat ont i huvet också (och inte var huvudvärkstabletter tillräckligt för att få bort den ordentligt heller 

(fy fan!)). Efter att ha legat så ett tag åt vi lunch tillsammans med Annanas och diskuterade skolor ett tag 

)och på den fronten tycker jag Annanas var en aning överradikal eller nåt (jag är iofs själv väldigt kritisk till 

skolor så som dom oftast sköts (med tanke på indoktrinering, lydnadslärning, kreativitetsborttagning samt 

ansträngningar för att stoppa kritiskt tänkande), men han tyckte det öht var helt fel att ha skolor (men han 

är en bra karl ändå). Efter pratandet gick morsan och la sig en stund till (tror jag) medan jag och brorsan ut 

en sväng för att ringa ett samtal till Åke i Tyresö (och jag passade på att köpa cigg också). När vi kom 

tillbaka sov Annanas (han behöver sova och vila mer än han gör men tycks ha lite svårt för det), och jag 

gick också och la mig att sova med min huvudvärk. 

Så småningom vaknade jag igen med samma huvudvärk, och det var dags för oss att sticka iväg igen (den 

här gången i en ganska fin jeep med en ganska lustig förare och med blinkande litet plasttempel i vindrutan 

(den här bilen inkl förare var hyrd)). Vi for ut på en väg till en annan stad, och på vägen dit passerade vi ett 

antal stora(!) högar med restprodukter från gruvbrott som bara slängts ut på fält som använts som 

betesmark eller för odling. Trist och usch! 

Så småningom kom vi fram till ett fruktansvärt läbbigt 

industriområde (och då menar jag fruktansvärt (jag 

skulle fan inte vilja bo där i närheten ens i två dagar)). I 

området fanns ca 1500 fabriker, varav de flesta 

kemiska, som bara spyr ut all sin skit rakt ut utan nån 

form av reniong alls, en del i vattnet, en del ute på fälten 

och en del i luften (dom hade visst minskat en del av 

vattenföroreningarna genom att skaffa utrustning som 

separerar en del av skiten ur vattnet, men den skiten 

slänger dom ut på fälten istället så när det regnar 

hamnar den i vattnet iaf (och luftavgaserna släpper dom 

ut på natten så att ingen ska kunna se vilka fabriker 

som släpper ut dom, med resultatet att det inte går att 

vara ute då, och att tågen ibland tvingas stanna för att 

sikten är för dålig (fy satan vad läbbigt det där ställer är))). Det vi såg av området är dessutom efter att dom 

minskat skiten lite tack vare massa protester och under en lågkonjunktur som innebär att området går i 

ungefär 60% av full fart. Nedanför området finns ett stort slumområde samt en massa byar, en chansning 

på antalet människor som bor där (där det är som skitigast) är 30000, och i det området har grundvattnet 

analyserats och bland annat visat sig innehålla 180 gånger Indiens högsta tillåtna gränsvärde av kvicksilver 

(i grundvattnet alltså, det som går till brunnarna folk behöver för att kunna överleva (man blir för fan 

mörkrädd av det där området)). Vi körde en sväng genom själva industriområdet (och passerade bland 

annat en tankbil med svavelsyra (och ett utlopp ur vilket nån sorts underlig röd vätska sprutade ut för att 

Indien 29 2000

sedan blandas rinna ut i en bäck (det utloppet gick Annanas ut ur bilen och fotade åt oss (han ville inte att 

vi skulle fota själva eftersom det skulle öka risken att vi blev jagade av företagens vakter, vilket ett 

europeiskt filmteam blev, alldeles i onödan)))) för att vi skulle få se hur det såg ut där (även inne på 

området låg det högar med det mest underligt färgade tjosan utspridda här och var). När vi passerade 

området kom vi ut bredvid några felt som vi knatade ut för att se hur de såg ut (det låg en massa högar 

med grönt, rött och jag vet inte vad för färgat avfall från de kemiska fabrikerna där) och för att se en liten å 

som WHO sponsrat för att fixa vatten åt folk i området (den ån var ren och fin, rätt trevlig (men det var 

ovanför industriområdet)). Vi åkte sen vidare runt lite och passerade samma å en gång till, nu nedanför 

industriområdet. Nu var ån inte fin längre utan man kände den otäcka underliga kemikalielukten från den 

på 10 meters avstånd, och den såg ut som nån sorts skummande rödbrunt underligt slem och PH-värdet i 

den var uppmätt till 2 (fan, vad det var i ån nu det vete fan, mend et var iaf inte vatten längre utan nån sorts 

underlig kemikalisk djävla syra (och det känns ju riktigt fint att veta att den ån rinner ut i floden som 

befolkningen fiskar i (skulle inte förvåna mig om fisken blir självlysande där en vacker(?) dag))). Det där 

djävla området är ruggigt, verkligen ruggigt (har aldrig sett nåt så dvävla vidrigt), och företagen i det (med 

myndigheternas goda minne) är fan i mig inget annat än mördare (vore helt klart intressant med en lista 

över företagen (Annanas skulle se om han kan ordna en) så man kan se vilka man känner igen härifrån 

och vilka svenska företag som är med och dödar). 

Nåväl, efter att ha sett en del av den där skiten åkte vi och träffade några vänner till Annas vid en liten affär 

och drack lite te (en av dom var fö frimärkssamlare) för att sen åka vidare till en annan plats (vid en annan 

liten affär (och tillsammans med ett par av vännerna)). I den affären gick vi in och satte oss (eller snarare, i 

bostaden bakom affärsrummet). Efter en stund insåg vi att dom letade efter en skarvsladd som skulle 

användas till diaprojekter som morsan skulle ha till sitt föredrag hon skulle hålla (om hur farliga en del 

ämnen som släpps ut kan vara och lite om vilka effekter de ger och hur de sprids (handlade om POPs, 

Persistent Organis Pollutants), påspätt med lite bilder som illustrerade tydligt vad effekterna av Agent 

Orange kunde vara (med koppling till att en del av företagen sysslar just med sånt (tanken var förstås att 

folk som bor i området ska få veta hur farligt det faktist är att bo i närheten av den där skiten, och att de 

ska fatta att de borde vara djävligt förbannade))), och att föredraget skulle hållas i ett tempel i närheten. 

Efter ytterligare en stund insåg vi att föredraget skulle hållas på gatan där vi befann oss istället eftersom 

fler folk kunde se det då, och det gjordes i ordning för att visa diabilder på husväggen (det var mörkt ute vid 

det här laget, så det funkade ju bra). 

Medan morsan och Annanas (och en tjej som också var med oss från kontoret (och alltså också hörde till 

miljögruppen)) förberedde föredraget stack stack jag och brorsan och ett par av vännerna iväg med bilen 

för att köpa film (all vår film var slut nämligen), och hamnade efter en stund vid en liten fotostudion (som 

också sålde lite saker som hade med foto att göra). När vi kom till fotohaket visade det sig dock att hans 

film var slut (och då kollade han dessutom bland sina egna prylar som han hade för sitt eget jobb), så han 

fick skicka iväg en kille på båge (tog bara en indisk minut) för att köpa film. Efter 10 minuter (svenska) 

ungefär kom han tillbaka utan film och undrade vilken sorts film det var frågan om, varvid jag fick försöka 

förklara för dom och till slut tog och pekade på en tom förpackning för att dom skulle förstå (egentligen 

hade dom velat titta på kameran, men den var kvar där föredraget skulle hållas). Efter tragglande 

förklaringar stack bågenisse iväg igen (bara en indisk minut även denna gång) och kom tillbaka efter 10 

minuter med lite film åt mig (bara 100 ASA, men jag vågade inte tänka på hur många extra minuter det 

skulle gå åt för att få tag i snabbare film, så jag köpte tre av de filmerna (behövde bara två trodde jag, men 

eftersom jag inte litade på det morsan sa om att hon absolut inte vill ha nån ny film så köpte jag en åt 

henne också (vilket var helt rätt eftersom hon ville ha en rulle hon med))). 

Efter att ha köpt filmen åkte vi tillbaka till föredragsplatsen där morsan, Annanas och flickan vid det här 

laget hade fått ordning på allt och höll på med lite introduktion, och en del folk hade samlats omkring dom 

för att se vad det var frågan om. Så småningom drog morsan igång med det rätt så viktiga och läbbiga(!) 

föredraget, med diabilder på husväggen och Annanas som tolk till gujarati (antar jag att det var, fast det 

kan ju ha varit hindi). Fler och fler folk samlades och efter ett tag var där ganska så mycket folk, varav de 

flesta lyssnade uppmärksamt på föredraget (och stod ivägen för de bilar som ville förbi (och det var rätt 

uppenbart att stillastående föredragslyssnare och deras cyklar hade företräde gentemot bilar som ville köra 

förbi på den lilla grusvägen)). Klart speciell upplevelse att se sin morsa stå och leka uppviglare på en liten 

gata i Indien (heja!). Efter föredraget var det en del folk som kom fram till mig och brorsan också och 

undrade saker om både oss och om det morsan talat om. Kan förstå att många var både intresserade och 

förbannade (man blir lätt lite sne när man får veta vad effekterna av sånt företagen spyr ut kan vara (att bli 

steril är väl ingen önskedröm för de flesta tex)). 

Indien 30 2000

Efter föredraget och lite eftersnack åkte vi iväg för att 

äta lite mat på en restaurant (första restaurantbesöket i 

Indien för mig och brorsan (lustigt ju)). God mat var det, 

och lite lustig restaurant på nåt sätt, och inte kostade 

det mycket heller (180 rupier för 4 personers rejäla 

middag och en person som bara drack lite te). Efter 

middagen åkte vi tillbaka till kontoret igen (den här 

gången fick jag sitta bredvid chaffisen eftersom han 

pratade så absurt mycket och Annanas inte stod ut med 

det längre (fast eftersom jag inte snackade hans språk 

pratade han inte lika mycket nu, men han kom iaf med 

några stycken observationer av det uppenbara under 

resan (jag var dessutom rejält trött och hade fortfarande 

ont i huvudet så jag var nog en aning trist sällskap))). 

Så småningom var vi iaf framme vid kontoret där vi 

riggade upp våra myggnät, plockade fram lite tecken samt försökte få fläkten på lagom fart för att få en 

balans mellan temperatur och storm i rummet, för att sedan gå och lägga oss (fortfarande med huvudvärk 

för min del (tröttsam den)). 

Dag 15, 27/2 

Lugnttagande, par- och dammbesök samt avresa med buss och tåg. 

Vaknade igen (med huvudvärk, suck) och tog det lungt ett tag för att efter en stund ta en inte alltför varm 

dusch. Åt frukost (bestående av te och kakor) och pratade om vad ”de” sysslar med i området förutom att 

sprida skit omkring sig. Bland annat byggs en mycket stor damm i närheten, en damm som kommer att 

dränka ca 180 byar (de officiella siffrorna (som normalt brukar vara ordentligt underdrivna) är att ca 

100.000 människor kommer att mista sina bostäder, odlingsmarker och betesmarker). Dammen är officiellt 

tänkt för att bevattna ett väldigt torrt område som liggen en bra bit därifrån, men vid alla andra såna projekt 

har vattnet används av industrier som ligger mellan dammarna och torrområdena (den här dammen är 

dessutom sponsrad utifrån (av WHO tror jag det var)), och inget tyder på attdet blir annorlunda den här 

gången (dessutom är dammen placerat på ett så fiffigt sätt att själva byggnaden i Gujarat och Gujarat får 

alla positiva effekter av den, medan tre andra stater (framförallt Marja Pradesh) får alla problemen). Det 

räcker förstås inte med att dränka områden, utan i Gujarat byggs också den gyllene remsan (eller vad den 

nu kallades) som i princip är ett helt gäng stora(!) industriområden av den typ som vi besökte dagen innan 

liggandes i en remsa genom hela staten (Gujarat kommer att bli en enda stor hög med giftiga föroreningar 

om dom fortsätter så där), ett antal hamnar stängs för de vanliga fiskarna när industrierna tar över (å andra 

sidan så är vattnet längs kusten redan så skitigt att man inte kan fiska där och de vanliga fiskarna får inte 

fiska på djupare vatten eftersom de stora företagen äger rättigheterna där, så frågan är om dom kunnat 

använda hamnarna även om dom fick) och en massa mark som tidigare varit publik betesmark har tagits 

över av storföretag (verkar ju dumt att ge folk nån chans att ha nåt att leva på...). Fan vad ”dom” håller på! 

När vi pratat ett tag om sånt gick vi över till att prata lite mer om oss själva oclkså, berättade lite om vad vi 

jobbar med och sånt. Så småningom kom vi in på piratradio (när Annanas insåg hur pass enkel en 

piratsändare faktist kan vara blev han intresserad, kanske borde försöka få tag i lite radiotomtar här som 

kan hjälpa till att fixa bättre uppgifter år dom så dom kan leka med en sån också (användbart i det landet)), 

och lite annat som dom ville göra och ville ha hjälp med (dom behöver experter inom olika områden som 

kan hjälpa till att analysera rapporter och de fakta om fabriker som företagen lämnar ut när de söker 

tillstånd för att bygga dom (den faktan är skriven så att vanligt folk inte ska förstå vad där står så dom 

slipper protester)). Vi snackade också lite om vad vi skulle göra under dagen, och om vi skulle kunna ta 

oss till den stora dumma dammen (som iofs var förbjuden mark för utlänningar). Efter att ha pratat så ett 

tag knatade jag med min huvudvärk (som jag vid det här laget var djävligt trött på) upp för att sova en 

stund. 

Efter att jag sovit en stund så åt vi en enkel lunch för att sedan åka iväg i världens plåtigaste bil (en 

jeepliknande sak (och den var verkligen mycket plåtig)) och hämta upp Swati (flickan som hörde till 

Indien 31 2000

miljögruppen och som var med igår också) och två till (som var ganska nygifta (i ett arrangerad men inte 

bröllop (dvs, dom var arrangerade att gifta sig men vägrade, sen tog dom tillsammans hand om Annanas 

när han var sjuk och förälskade sig i varandra så dom gifte sig ändå))) vid en busshålplats inte så långt 

ifrån det där lägret vi var på (dom vi hämtade (och alla andra vid busshållplatsen) kom just från lägret som 

tagit slut). Vi åkte vidare till ett par som körde med organisk odling, avträdesuppsamling till gas, egen liten 

brunnspåfyllnadsdamm, en sån där fin gnisselvindsnurrepump som finns i västernfilmer (helst av Leone) 

och en massa andra fiffigheter. Trevligt besök hos trevligt folk. Från dom åkte vi sen vidare för att se på 

den enorma stora dammen (den var stor (eller enorm kanske passar bättre)), där vi lät bli att fotografera 

eftersom sånt bara riskerar att förvärra saker om det skulle dyka upp såna där jobbiga människor i uniform 

(vi lät också bli att åka särskilt nära eftersom vi hade en buss att passa och inte hade tid att trassla med 

såna där jag nyss nämde (det var som sagt förbjudet område för utlänningar (och inte alldeles tillåtet för 

miljöaktivister heller misstänker jag))). Efter att ha tittat på dammen åkte vi iväg till en liten stad som bara 

fanns för dammbygget där bussen skulle gå, väntade där en kort stund tills bussen kom, och sa hej till de 

snälla människorna vi varit med. 

Bussen vi sen åkte med var en rätt så plåtig sak som inte var gjord för att köras fort på guppiga vägar 

(vilket chaffisen gladeligen ignorerade, de här bussarna borde ha en ganska begränsad livsstid) och var 

uppenbarligen inspirerad av Chitty-Chitty-Bang-Bang (den försökte flyga, men stor och lastad som den var 

så ramlade den ner på backen varje gång). Bussen funkade dock ganska bra ändå (så länge chaffisen inte 

svängde åt vänster, för det tycket den inte om) och efter att ha studsat och flugit omkring längs med vägar 

och genom små städer kom vi så småningom (tog några timmar) fram till Vadådå där vi skulle av (det var 

bussens ändhållplats, så det skulle dom andra också (vi snurrade dock en bra stund runt i stan innan vi var 

framme vid stora busstationen, och passerade lite palats och sånt)). 

När vi gått av bussen frågade vi lite folk och började leta oss iväg mot järnvägsstationen, och efter att ha 

gått mot den en stund så bestämde vi oss för att ta en auto istället eftersom det verkade vara dels 

bekvämare och dels en ökning av chansen att vi skulle hitta stationen. Vi trasslade in oss alla tre och all 

packning i den lilla auton och puttrade iväg i en spiralformad resa mot huvudingången (att den var 

sprialformad beror inte på autoföraren utan på att trafikfolket och stationsfolket planerat sin värld på det 

sättet). Väl framme vid den stora stationen knatade vi in för att lista ut var vårt tåg skulle gå och eftersom 

morsan vid det här laget var alldeles grinig av sig satte vi (jag och brorsan alltså) henne på bagaget och 

knatade iväg utanför stationen och köpte bananer och friterade saker att äta. Dessa saker innebar att 

morsan blev mindre grinig, så vi lät en Kuli hitta vårt tåg och vår plats åt oss, väntade där på tåget en stund 

och drack en läsk under tiden. Så småningom kom tåget och vi knatade upp, letade reda på våra platser 

samt trasslade runt med platserna och bytte med andra och hade oss i en kvart innan alla i den biten av 

vagnen tycktes anse att allt löst sig riktigt bra (det var bla ett par som ville ligga nära varandra men som 

placerats mindre nära varandra, och lite sånt (att det tog tid beror inte på nån sorts bråk eller så (alla var 

vänliga som vanligt) utan på att vi inte pratade samma språk så det tog en stund innan alla var med på 

noterna)). När detta med platser väl var ordnat så la jag mig ganska snart för att läsa ett tag och för att så 

småningom sova också. 

Dag 16, 28/2 

Tillbaka i Bhopal. Bankbesök, föredragshållande och drakflygning. 

Vaknade av nån form av till en början oigenkännlig musik (jag känner dock inte igen mycket alls när jag 

just vaknat), som visade sig komma ut ur en tokig sjungande människa som helt saknade könsla för hur 

folk vill ha sin omgivning när de sover (han var väl helig också eller nåt, men det ska väl inte vara en 

anledning att hålla på sådär när jag är trött heller). När jag nu ändå var vaken och det var för mycket 

rörelse (och fler sjungande dårar (varför skall allihopa sjunga just på morgonen, och varför just i vårt tåg 

(annars var dom där sakerna inte alls så vanliga)?)) så fortsatte jag morgonen med att ligga och läsa i 

väntan på att tåget skulle komma fram till Bhopal. 

Så småningom kom tåget fram, och vi lät alla de andra trassla sig av i högar (de stod förstås redan vid 

utgångarna och hade köat i korridoren den senaste halvtimmen) innan vi också gick av och knatade iväg till 

den sida av stationen som låg längst från hotellet. Där tog vi och trasslade in oss alla tre i en liten auto, och 

åkte iväg för att ta våra sedan en vecka bokade hotellrum i besittning. Några hotellrum åt oss fanns dock 

Indien 32 2000

inte, alla var upptagna (och då hade vi ändå sagt både vilken dag och vilken tid vi skulle komma, samt blivit 

lovade exakt samma rum som vi hade innan (suck)). Vi fick tillfälligt langa in oss och vårt bagage i ett stort 

fint rum med AC i väntan på att få nåt annat. Efter att ha tagit det lungt ett tag och njutit(!) av en varm(!) 

dusch så ville dom ge oss det där rummet som vi bytte från förra gången och som dom alltså visste att vi 

inte ville ha. Efter ytterligare tjafsande blev det så att jag och brorsan stannade kvar i AC-rummet, och 

morsan tog det dumma oväsniga rummet. 

Efter en stund bestämde jag och brorsan oss för att sticka ut en sväng (och passa på att fylla i alla 

papprena på vägen ut (dom hade bett oss flera gånger och verkade lite oroliga att vi skulle skippa 

ifyllningen)), men då mötte vi Satio i trappan så vi knatade upp till morsans rum alla tre och satt där och 

vimsade (man gör det om morsan vill planera nåt när andra personer (än hon själv alltså) är närvarande) 

ett tag i stället. Så småningom knatade jag och brorsan ner för att fylla i papprena (och lät Satio och 

morsan vimsa vidare utan oss (papprena är alltså den första stora liggare (med farsans namn osv), den 

andra stora liggaren (med hans namn igen, plus ännu fler saker) samt det rosa specialpappret)), och 

knatade efter en halvtimme upp för att vimsa vidare (under det här vimsandet ville dom ett par gånger få 

ner morsan för hennes ifyllande men Satio fick dom att komma upp istället (han skrattade åt hur vansinnigt 

mycket papparestrassel det var)). Under vimsandet lyckades vi också få morsan att ge oss en beskrivning 

av hur man tog sig till den banken (som hon också namngav) hon tyckte var bäst och vilken bank (som 

autoförarna ofta ville ta en till) som man inte skulle in på. 

Jag och brorsan knatade ner och försökte förklara för en autoförare vart vi ville, och visade dessutom 

lappen med bankens namn på, vilket fick till följd att där efter en stund var ett helt gäng med autoförare 

som försökte lista ut vart vi ville. Efter ett tag verkade det som om dom kommit underfund med det så vi 

hoppade in i en auto och åkte iväg. Mdean vi åkte höll vi koll på vägen också för att förgäves jämföra den 

med morsans beskrivning (enligt den skulle vi till höger efter två rondeller nära varandra, men där fanns 

ingen bank alls (men efter en hel radda av ytterliggare rondeller (varav flera nära varandra) började det 

dyka upp en del banker), och autoföraren stannade så småningom vid en bank som hette nåt helt annat än 

den vi hade uppskriven på lappen. Eftersom vi strax innan passerat en bank som funkade (även om 

morsan sagt att vi inte skulle till den) så hoppade vi av och knatade bakåt en bit och gick in på den banken 

som visade sig vara precis den bank vi skulle till (fast den låg till vänster och inte höger, och hade fel namn 

(och var dessutom den morsan sagt att vi inte skulle till (om det överhuvudtaget existerade nån bank med 

det namn morsan skrivit upp har jag ingen aning om))). Vi knatade alltså in på banken och fick sätta oss 

vid ett bord innanför disken där vi langade fram resecheckar och dollarsedlar. Först fick inte brorsan växla 

in alla checkarna eftersom dom hade ett tak på $200, men när killen på andra sidan bordet insåg att vi var 

Ingrid Eckermans söner så gick det ur bra som helst. Vi fick skriva under checkerna (två extragånger för 

mig eftersom mina namnteckningar var slarviga) och extrappren (tre undesrskrifter per extrapapper) och 

fick våra små nummrerade mynt som vi tog med oss utanför disken där vi satt och väntade på att den 

fruktansvärda nummermojängen (den spelade en otäck trudelutt varje gång den bytte nummer) skulle visa 

nåt trevligt. När vi väntat en alldeles väldigt lång stund så visade den brorsans nummer och han gick fram 

och fick sina pengar, och efter en inte lika lång stund dök även mitt nummer upp och även jag fick mina 

pengar, och vi kunde lämna banken igen. 

Då vi lämnat banken tog vi en auto för att åka vidare till Ghnadi Medical Collage där morsan skulle hålla 

föredrag (samma föredrag som i industristaden, fast i version anpassad för medicinstuderande den här 

gången (och med TV och tidning på plats också (det hade medan vi var borta blivit nåt mycket större av det 

än det var från början (dom pratade om att nån borgmästare eller så skulle dyka upp också)))). På colleget 

letade vi oss ganska lätt fram till rätt sal, där det än så länge var tomt men där vi till vår förvåning såg en 

stor skylt om att morsan kom från nåt WHO-projekt och 

talade (att det hade anknytning till WHO var en lika stor 

överaskning för henne som för oss (och att WHO-projektet 

var något hon inte helt stödde var ju också en underlig detalj 

i det hela)). Vi la våra saker där och väntade lite och tog en 

kort sväng förbi deras läbbiga museum (fult med foster och 

människordelar i flaskor och burkar) och efter en stund dör 

Satio upp också med diabilderna. Efter att vi varit där en 

stund utan att hjälpa till (Satio hade bett oss vara där för att 

hjälpa honom med diaprojektorer och sånt, men det skötte 

en annan lirare som hörde till platsen) annat än genom att 

låna ut en bok som fick ligga under ena diaprojektorn så dök 

även morsan upp och tittade på den underliga skylten och 

började förbereda sig. Ytterligare en stund senare dök 

Indien 33 2000

dunderhippien Steve upp (han bor i Kashmir eller nånstans åt det hållet (i bergen alltså) och var kiropraktor 

på kliniken ibland (han ägnade sig dessutom åt att lära upp en kiropraktor som inte bor långt därifrån)), 

trevligt karl han. Vi väntade ett tag till, och så småningom dök en hel mängd studenter upp, och föredraget 

kunde börja. 

Föredraget började med att nån nisse i vit skjorta kom fram och mumlade 

en massa saker med ordentligt säkerhetsavstånd till micken, varefter det 

kom en dam med blommor åt morsan (dom glömde hon tyvärr senare på 

ett kontor (blommor fick vi förresten jättefina i den skolan där vi satt på 

podie (små saker arrangerade av barnen))). När lite sånt väl var klart så 

kunde föredraget börja också, fast lite extra saker var en dam tvungen att 

säga innan morsan fick prata. Morsan höll sitt föredrag, och gjorde det 

ganska bra tror jag men jag är osäker på hur bra studenterna hängde med 

(läkarutbildning i den här staten är mer eller mindre ett skämt). När det var 

fem minuter kvar av morsans långa föredrag kom en nisse som såg ut att 

vara president i nån bananrepublik in och satte sig innanför dörren, och när föredraget var klart kom han 

fram och satte sig och fick blommor han också. Han visade sig vara vice chancellor för universitetet. Som 

sådan var han föstås tvungen att säga några ”korta” meningar han också. Det gjorde han, tyvärr. Suck. 

Han började med att förklara att han höll med morsan (han hade alltså bara hört de sista fem minutrarna 

(morsan hade bland annat sagt att vi måste minska användandet av pesticider) för att strax efter säga 

massa saker var precis tvärtemot det hon sagt (han tyckte vi måste använda mycket pesticider). När han 

sagt lite underligare (tex att han visste precis vad POPs (Persistent Organic Pollutants) innebär eftersom 

han på 60-talet varit med om att göra en undersökning med fiskar (som förstås inte hade nåt med POPs att 

göra)) saker kom han in på DNA vilket uppenbarligen var nåt han älskade att tala om, och ville visa att han 

visste mycket om (det gjorde han inte). Något förundrade till en början, men så småningom roade och 

uppgivnia fick vi höra honom berätta om de stora genombrotten inom genetiken. På 60-talet kom det första 

genombrottet då vi hade kartlagt all DNA komplett. Det andra genombrottet kom på 70-talet då vi lyckades 

klyva DNA (försök inte förstå vad han menar). Det tredje genombrottet kom förstås på 80 talet, då vi 

lyckades sammanfoga DNAt igen (han verkade faktist tro på det han sa, och dessutom verkade han stolt 

över sina kunskaper). Nu på 90-talet kom det senaste genombrottet som ledde till att vi nu har full kontroll 

över all DNA (vilket ledde fram till den poäng jag misstänker att hela den femton minuter långa DNAutläggningen 

skulle leda fram till, nämligen att vi har full kontroll över DNA, men inte över föroreningar). 

Efter DNA-svamlet kom karln in på de fyra sfärerna en stund. Han menade att de fyra sfärerna är 

atmosfären, stratosfären, jonosfären och bisfären, och att dessa i sin tur motsvarar luft, vatten, jord och liv 

(och att liv i sin tur är DNA). Så småningom slutade människan (som alltså är vice chancellor för ett 

universitet där man utbildar läkare) att svamla och satte sig ner igen, och då var det bara lite krafs från 

damen samt lite mummel från mummlaren kvar innan tillställningen var slut. Efter tillställningen försökte 

dom ragga upp oss till te-drickning tillsammans med svamlaren inne på nåt kontor, men jag, brorsan och 

vadhannuhette lyckades smita från den (puh!). Istället tog vi en auto ner mot stan tillsammans, och jag och 

brorsan hoppade av i närheten av Sediqquis medan vadhannuhette (hans namn finns med nånstans 

tidigare i den här berättelsen (det är karln som hör ihop med Jennifer)) åkte vidare till kliniken. Vi fick 

senare veta att vi missade tillfället då en av nissrna på universitetet stolt visade morsan sin fina rapport, 

och morsan efter en stund insåg att all texten i rapporten var direkt stulen från en rapport hon skrivit (säger 

en del om hur saker sköts på det univeristetet (suck)). 

När vi kom till Sediqquis fanns bara Raja där och vi satt en stund och pratade och drack te och tog det 

lungt. När Raja förstod att vi tyckte drakar var lite kul såg han till att få en grabb att springa iväg och köpa 

en liten pappersdrake åt honom som han sedan satt och trixade med och gjorde i ordning (en hel massa 

snöre hade han redan (och när han fixade med draken var det millimeterprecision på snörlängder och 

sånt)). Efter en stund var han klar med draken och vi gick ut för att se när han flög den. Vi gick inte ut på 

nåt fält eller så utan stannade utanför huset där han fick en av ungarna att hålla i draken och slänga upp 

den på kommando, och sen bara ryckte han i snöret så flög den (det såg otroligt enkelt ut när han gjorde 

det (duktig han)). Efter ett försök där den slog i trädet och behövde lagas fick han upp den igen, och på 

nolltid hade han fått den högt upp (han är otroligt duktig på att flyga drake), och högre och högre fick han 

den. Jag försökte lite själv att hålla den där lilla fläcken uppe och få den högre, men var tvungen att langa 

tillbaka linan när den började veva runt som jag vet inte vad. När han fått den så långt bort att jag knappt 

såg vart den tagit vägen vevade han in den lilla draken igen, och nånstans i den vevan dök mrs Sediqqui 

upp också och vi knatade in igen för att dricka lite te och äta lite bröd. 

Efter ett tag dök även Fara med familj (heja Tabna!) upp, och så småningom också morsan, Oma med 

familj (Fairy blev genomglad). Vi satt ett tag och pratade allihop (och som vanligt satt jag både inomhus 

Indien 34 2000

och utomhus (lustigt det där)). Efter en stund av sånt lugn frågade Ashad om jag skulle haka på honom när 

han skulle nånstans (vart visste jag inte) på bågen (tror det var Godos båge egentligen). Iväg åkte vi och 

hamnade så småningom mitt i den trängsta delen av stan där vi stannade vid ett gathörn och drack lite te 

som en nisse i ett testånd gav oss. När vi druckit teet knatade vi och en av nissarna i teståndet in i ett hus 

och uppför en trappa där karln bodde tillsammans med en tjej som Ashad presenterade som sin syster (jag 

fattade aldrig riktigt hur det hörde ihop, och morsan hade aldrig hört talas om nån tredje dotter i familjen) 

och deras son. Vi satt sen där en stund, och drack te och åt rulltårta, men eftersom ingen av dom kunde 

särskilt mycket engelska (fast sonen kom fram och hälsade och sa vad han hette och frågade vad jag 

hetter på engelska (han höll just på att lära sig sånt i plugget (lite blyg var han dock))) så vart det inte 

mycket samtal. 

Så småningom brummade vi tillbaka till Sediqquis igen 

och kom precis lagom till middagen. Vi åt middagen, 

och sen satt vi och pratade och tog det lungt och 

spelade black seven och svarte petter (jag vann 

massor, heja mig!). Under hela kvällen hade folk 

dessutom hållt utkik efter morsan på TV, men hon dök 

aldrig upp där och någon insåg så småningom att det 

berodde på att dom hade fel kabelbolag. Vid slutet av 

kvällen kände jag mig väldigt seg (kopplade det till 

huvudvärken som fanns där förut men som nu var 

borta) och kände mig lite krasslig och vi bestämde oss 

så småningom för att åka tillbaka till hotellet där vi hade 

fått vår rena tvätt och sängen var bäddad med ett enda 

stort överlakan istället för varsitt (dumt ju!). Vi la oss att 

sova, och stördes inte alltför mycket av livet från gatan 

(det var ju inget slagsmål utanför fönstret i alla fall, det var på en annan sida av hotellet). Under natten sov 

jag tyvärr inte alltför bra efctersom min mage blev elak och trasslade och ville ha in mig på muggen hela 

tiden (den har för inte hämtat sig helt nu när jag skriver ner det här heller, och det är ändå en nästan en 

månad senare). 

Dag 17, 29/2 

Papperskvinnor, affärer och umgänge. 

Vaknade även denna dag (en viss likhet mellan Indien och Sverige kan noteras, även här tycks många 

dagar inledas på just det sättet). Tog en dusch och glodde lite i tidningen, där Ingrid fanns med i en liten 

inte onödigt korrekt notis med bild. Var inte så där onödigt bra i magen heller, så jag proppade i mig lite 

magtabletter också. 

När vi vaknat oss fördigt och ätit frukost och sånt knatade vi ut och letade oss en aning förvirrade (vi gick 

dock inte alltför långt fel, utan bara sådär lite lagom (fick en känsla av att det var så länge sen morsan var 

dit vi skulle så att hon fick gå efter en internt beskrivning, och då 

blir det förstås konstigt)) fram till en plats där hon visstats en hel 

del när hon gjorde sina intervjuer. Det var en plats där massa 

kvinnor satt i två stora lagerlokaler och buntade (och gjorde annat 

med) massa papperstravar (en del barn fanns där också, fast de 

jobbade inte utan vara där för att morsorna var där (kvinnorna var 

för övrigt offer för gasolyckan)). Morsan hade setat i ett kontor i 

ett hus bredvid de två lokalerna när hon gjorde sin undersökning 

(hon sa att kontoret på den tiden inte var lika fullt av prylar dock). 

Kvinnorna tyckte om att bli fotograferade, men jag fick göra flera 

av dom besvikna (ville inte ha hur många foton på 

pappersbuntande kvinnor jag inte känner som helst. 

Efter att ha besökt de kvinnorna knatade vi vidare mot något som kallades Emporium (vars fönster vi 

tittade i förre gången vi letade efter kvinnorna (men den gången hittade vi dom inte utan hamnade runt i 

Indien 35 2000

trevliga kringelkrokar och folk istället)), som är en hantverksaffär (och till skillnad från många andra affärer 

som kallas ”handicraft shops”, så är den det också). I den affären knatade vi runt en bra stund och tittade 

på en hel massa balla prylar (hade velat köpa ett stort plåtträd med folk på, men det hade jag omöjligt 

kunnat ta med hem (och jag litar inte på att dom packat och fixat ordentligt om jag hade bett dom skicka 

det (hade jag sett trädet första dagarna eller så så hade jag nog köpt det och själv fixat en trälåda och 

packat och skickat saken)))), och köpte så småningom lite saker (bland annat så köpte jag en ball 

metallgubbe med klubba och svans (brorsan köpte en sån han också) och en fantastiskt hiskelig tehuv). Att 

köpa saker var dock inte alls lika lätt som att titta på dom (av den enkla anledningen att det var en statlig 

affär). Vi fick ta med oss akerna till en disk och lägga dom där. Personalen (dom var flera stycken) 

plockade då ihop sakerna i varsinn bunt och knatade iväg till en annan disk. Där räknade dom ut vad det 

hela kostade och såg till att det låg i påse. De skrev upp allt väldigt ordentligt på kvitto och lämnade till oss. 

Vi plockade fram pengar och gav till dom, som då kallade på mannen som fick sköta sånt. Han kollade vad 

det var för pengar och knatade iväg nånstans inne i butiken (jag förstod det som att han knatade till kassan 

eller så) och kom tillbaka. Han tog sedan han om första kvittot, tittade på det, tog betalt, skrev ett kvitto och 

trasslade och pratade med dom andra och lämnade tillbaka kvitto och växelpengar och trasslade lite, och 

gjorde samma sak för de andra två sen. Tog en bra stund att betala där (byråkrati kan dom verkligen i 

Indien). När vi väl köpt våra saker knatade vi iväg till hotellet med dom. 

Efter att ha lämnat sakernas på hotellet tog vi en auto till Kashmirshopen som vi besökt tidigare (den här 

gången visste jag att jag skulle köpa lite saker som jag redan då funderade över (men då ville jag inte köpa 

dom eftersom jag först ville se vad mer vi kunde stöta på för fint)). I affären köpte jag ponchon och västen 

jag redan bestämt mig för (fast jag tittade ett tag först förstås, för att klura ut vilka färger som var finast och 

fundera över storlek). Morsan köpte hon också, och brorsan köpte en jacka till sig (så kunde han sedan ge 

bort den han hade med sig till Sediqquarna (sönerna alltså)). 

Från Kashmirshopen knatade jag och brorsan (morsan tog en auto nån annanstans (kliniken har jag för 

mig)) snett över gatan och in i bokaffären som låg där för att se vad dom hade för billiga böcker. Bland alla 

böckerna hade dom The Dilbert Principle för ett pris långt under priset här i Sverige, och nån datorbok (och 

nåt mer (ett seriealbum?) som brorsan köpte) som jag förstås köpte med mig. 

Vi knatade sedan vidare in i the Chawk som man kom in i på en väg precis bredvid (och kände igen att vi 

faktist hamnat genom den då vi misslyckades med att hitta papperskvinnorna). The Chawk är ett område 

med massor med små gator med massor av små affärrer (och av försåeliga själv inte särskilt mycket 

motortrafik), och med en moské mitt i. Vi knatade omkring ett tag i detta virrvarriga område utan natt ha 

nån aning om vilket håll vi egentligen gick åt, hur man tog sig ut ur det, eller var man hamnade när man 

tagit sig ut. På vägen såg vi diverse affärer som sålde allt möjligt, bla massa väskor, kokkärls, tyger, 

kläder, fruktansvärt fult krimskrams och det mesta annat man kan ha i en liten affär (tex örngott, som jag 

köpte två stycken (den smala lilla krafsgatan hörde till en av de vi tittade lite extra på också)). En sak dom 

däremot inte hade var såna där metallskulpturer som brorsan letade efter. 

Eftersom metallskulpturer saknades i the Chawk tog jag och brorsan en auto till New Market för att kolla in 

i en affär brorsan sett där som hade metallsaker av sån typ. Väl framme i New Market vimsade vi runt ett 

tag eftersom vi inte kom ihåg var affären låg (vi försökte komma in på samma spår som vi gått med 

morsan sist vi var där, men misslyckades ett par gånger (och gick i cirkel en gång också)), vilket vi så 

småningom också gjorde. Vi hittade affären och insåg att det var en blomaffär med lite metallskräp vid 

sidan om (inget av metallskräpet föll brorsan i smaken). Vi knatade ut ur området för att ta en auto och 

passerade ytterligare en blomaffär med ointressant metallkrafs på vägen (tycks vara normalt att ha sånt i 

blomaffärer). 

Med auton åkte vi ner till kliniken och sa hej till lite folk. Becky hade lite problem med datorn (hon skulle 

scanna in en rätt stor bild som blev alldeles för stor för att mailas, och visste inte riktigt hur hon skulle 

hantera det underliga scannerprogrammet (ett sånt där nån idiot fått för sig att göra det lättanvänt för 

nybörjare och därför gått ifrån alla konventioner av alla slag och skapat ett genomunderligt , totalt ointutivt, 

men alldeles flashigt gränsnitt). Vi hjälpte henne vilket gjorde henne alldeles glad (och vi ska dessutom 

komma ihåg att skicka ner lite smidigare programvaror för bildbehandling och sånt än de som dom hade 

där). På kliniken träffade vi också Ella (Jennifers dotter (Jennifer var också där)) när jag ville ut och ta en 

cigg. Hon tyckte alldeles fantastiskt mycket om vår fantaflaska (vi hade faktist försökt köpa en annan 

apelsinläsk, men den fanns visst bara för syns skull (ungefär som i en annan affär där dom hade två Coca 

Cola flaskor stående på kylen fast dom inte sålde sånt)), och ville absolut inte överlämna den till mig när 

jag ville dricka lite ur den (jag lyckades dock övertala henne, och hon stod tålmodigt och tittade på mig när 

jag drack och blev glad när hon fick tillbaka den igen (innehållet var hon helt ointresserad av, det var 

flaskan som var rolig)). 

Indien 36 2000

Efter att vi varit på kliniken en stund dök även morsan upp där, för att vara med på nåt slags möte. Hellre 

än att vänta på morsan stack jag och brorsan iväg för att äta en bit mat i en auto tillsammans med Becky 

(trevlig hon). Vi skulle till ett ställe hon tyckte var bra som visade sig ligga inom gångavstånd från vårt hotell 

(Indian Coffee House (en sorts Ghandiansk kollektivägd restaurantkedja), som vi hade passerat ett antal 

gånger utan att besöka). På vägen dit passerade vi hotellet och langade in våra saker och knatade sedan 

vidare mot restauranten, som vi dessutom gick in i (och åt mat i dessutom (en sorts stor indisk 

crèpesliknande sak (kommer inte ihåg vad den hette längre, men skulle antagligen känna igenn den om 

jag såg den på en meny, och god var den) med massa gottis i och god sås till, samt ovanligt bra kaffe för 

att vara i Indien (det liknade riktigt kaffe). Vi satt där en stund och snackade innan Becky stack iväg med 

en auto och jag och brorsan knatade till hotellet igen (och köpte cigg på vägen också (stor priskillnad 

mellan rika och icke rika områden, samma cigg som kostar 30 rupies i old town kostar 90 vid new market 

(jag trivs rätt bra med den prisfilosofin jag)). På hotellet låg vi och läste och sov lite (trötta vi), och svarade 

på lite frågor (morsan ringde oss) om datorn som skulle köpas till kliniken. 

När vi legat på hotellet ett tag dök morsan upp där också, för att ta det lungt en liten stund innan hon åkte 

iväg till Sediqquis. Jag och brorsan tog det lungt en liten stund till, och knatade sedan iväg vi också (men 

promenerade istället för att åka auto, eftersom vi inte tyckte det var så långt dit (kankse 20-30 minuters 

promenad)). Hos Sediqquis satt vi som vanligt och pratade ett tag (inne och ute). Oma, Fairy och Rohan 

hade fått varsitt par glasögon (solglasögon till Fairy och Rohan, Oma hade fått nya vanliga glasögon 

(billiga(!), 150 rupies för bågar, glas, slipning och synundersökning)). När vi setat där ett tag dök även 

Tabna med familj upp så sällskapet utvidgades. Vi åt en god soppa av nåt slag till middag (dessutom 

delade jag, morsan o brorsan på en stor flaska stark öl (starkare än vanlig svensk öl alltså) som mr 

Sediqqui hade inhandlat åt oss)), men nu satt plötsligt barnen och kvinnorna i köket och åt (tydligen är det 

männen och gäster som sitter i rummet om inte alla får plats (kändes konstogt det)). Fairy var ledsen en 

stor del av tiden eftersom morsan skulle åka om ett par dagar, och jag och brorsan nästa dag, och 

stämningen var ganska låg under kvällen (och vi sjöng ”Vem kan segla” med mer känsla än vad jag är van 

vid (vemodig stämning som sagt (och nu känner jag mig vemodig när jag skriver det här också bara för 

det))). Vi spelade black seven och svarte petter också mot slutet av kvällen (äsch, jag vill inte känna mig 

vemodig nu, men det hör väl till när man minns). 

Kvällen blev tröttig såsom kvällar brukar så småningom, och vi åkte tillbaka till hotellet där morsan ägnade 

en stund åt att irrvimsa oss lite innan vi gick och la oss. Att sova var lite besvärligt eftersom min mage 

fortfarande var lite elak, trots alla tabletterna (fast nu när jag skriver detta har magen faktist varit ok i flera 

dagar), men det gick iaf efter ett tag. 

Dag 18, 1/3 

Metallköp, farvälande samt resa till Delhi. 

Väcktes av morsan som ville nåt (misstänker att hon ville väcka oss helt enkelt). Tog en dusch och 

packade ihop sakerna (mina och brorsans). Vi knatade upp med bagaget till morsans rum och lät morsan 

irrvimsa oss en stund innan vi gick ner för att checka ut (vilket gick bra, fast det tog en liten stund att 

övertyga dom om att morsan inte skulle checka ut hon också). 

Efter detta stack jag och brorsan iväg med en auto till den plats som stod uppskriven på en lapp vi fått av 

mr Sediqqui (där det enligt honom skulle finnas metallskulpturer). Affären fanns där den skulle vara (eller 

iaf där chaffisen släppte av oss), men var tyvärr stäng och förbommad. Den förbommade affären fick oss 

att ta en promenad genom the Chawk (som viasde sig ligga precis bredvid, fast det här måste varit andra 

änden jämfört med den vi gick in i förra gången (affärerna i chawken höll på att öppnas och göras i ordnign 

dom också, så vi gick mest och strosade) i väntan på att den skulle öppna, och när vi kom tillbaka var den 

fortfarande stängd. Vi bestämde oss för att knata runt lite till och hittade då en annan afför med metallsaker 

som var öppen och knatade in i den istället. Den affären var fylld av indisk kitch (dom har gjort kitch till en 

konstart, har aldrig sett så mycket hiskeliga saker), och brorsan hittade två statyer han ville ha i den (en 

sån där med massa armar (han köpte båda)). Vi knatade sedan iväg till den stöngda affären igen, och nu 

var den öppen så vi kunde titta i den också. Mera vojniga saker! Jag köpte en hiskelig klocka (en ful 

skrattande Buddha som höll uppe en ful klocka över huvudet, gjord i billig skräpmetall som målats för att se 

ut som koppar (den var oemotståndlig (synd bara att Klara inte lever och får se den, fast hon ser den 

Indien 37 2000

kanske ändå))) och brorsan köpte en underlig draktutemojäng. När vi köpt sakerna insåg vi att vi behövde 

en väska till om vi skulle ta hem dom också, så vi knatade in i chawken igen på jakt efter alla väskaffärerna 

vi sett där tidigare. Det väskaffärerna hadde effektivt dragit sig undan och gömt sig för oss (dumma dom). 

Efter att förgäves ha vandrat runt i kringelkrokarna utan att hitta väskor bestämde vi oss för att försöka lura 

verkligheten och satte igång att leta efter kokkärl istället. Vi letade och letade efter kokkärl utan att hitta ett 

enda, men efter en stund dök väskaffärerna upp istället. Vi knatade in i en affär där brorsan köpte en stor 

billig väska med hjul på som vi stoppade ner våra påsar och brorsans ryggsäck i. 

När vi nu hade fått tag i både pryttlar och väska tog vi 

en auto med alltihop till kliniken där vi satt en stund och 

snackade datoriska med Prenne (han ska skicka massa 

databaser i mail till mig, så jag kan klura över dom, och 

så ska dom ju stoppa in minne i en maskin också). Efter 

en stunds pratande knatade vi upp till taket och åt lite, 

och sen satte vi oss och snackade mer datoriska (av 

helt annan karaktär) med Satio. Efter datorsnackandet 

tog vi farväl av de som var kvar, knatade ut och fick en 

auto hämtad åt oss och kramade om Satio (jag gillar 

karln). Från kliniken tog vi en tur förbi den onda (elaka, 

dumma, vidriga, otäcka och rent fördjävliga (hang 

Andersson!)) fabriken för att ta ett par bilder på muren 

utanför, och åkte sen vidare till Sediqquis. 

Hos Sediqquis satt vi och pratade ett tag innan jag bestämde mig för att jag 

ville gå iväg och ta lite foton från taket på ett högt hus i närheten (utsikten 

från det taket var suverän, så jag ville ta bilder av hur stan såg ut därifrån). 

Iväg gick vi, och upp i husets trappor, men upp till taket kom vi inte 

eftersom där var en dum gallergrind ivägen, så jag fick nöja mig med att ta 

lite bilder från trappan (det blev ett par utsikts bilder (fast inte med så 

mycket stad som jag ville) iaf, och en på barnen (som inte kan ha varit 

samma barn som alltid fanns kring utanför där Sediqquis bodde eftersom 

dom var uppenbart ovana vid att 

se vita (och några verkade lite 

rädda också)) nedanför trappan. Vi (jag och brorsan alltså) 

knatade tillbaka till Sediqquis där vi satt ett tag och åt lite grand. 

Nu var stämningen mer vemodig en dagen innan, och tyvärr var 

inte alla där (och vi hade inte tid att vänta eftersom vi skulle med 

tåget till Delhi senare på dan (vi hann inte ens dricka te efter 

maten)). Vemodigt, vemodigt. Efter en stund knatade vi ut för att 

ta en auto till hotellet, och sa massa farväl och så. Tabna var 

alldeles ledsen (och lite sur) och grät och ville absolut följa med i 

auton (jag fick iaf krama henne, fast det var på gränsen (hon blir 

sur när hon blir ledsen den tjejen))), vilket förstås inte fick. Iväg 

åkte vi iaf... 

Vi åkte till Hotellet där vi packade färdigt (vi hade ju fler väskor nu, så det vart en ommöblering av allting 

och en omväskefördelning också). Vi tog med oss våra väskor och knatade ner och tog en auto (på vägen 

fick vi förklara för personalen att morsan inte checkade ut när vi gick) till stationen. Vi letade reda på rätt 

tåg och rätt vagn och trasslade oss ombord (och trassligt var det, det här var första klass så vagnen var full 

med odrägliga överklassmänniskor som inte tog någonn som helst hänsyn till någon alls och absolut inte 

kunde tänka sig att hjälpa varandra eller stiga åt sidan eller vänta eller såna underliga saker (suck)). Mitt 

när jag stog instängd av en tant som absolut ansåg att hennes väsker skulle upp på hyllan bakom mig 

innan jag lämnade platsen där jag stog ivägen för väskan (det var en ung man som skulle krångla upp 

hennes stora väska, och jag hjälpte honom när jag insåg att jag inte kunde få komma ut för att lämna plats 

så han kunde få upp den själv (men nåt tack fick jag förstås inte för att jag trasslade upp den enorma tunga 

saken)) dör mrs Sediqquis upp i vagnen och vinkade och ropade. Kul ju! Vi trasslade oss ut ur 

överklasshärvan för att ta oss ut ur vagnen, och där stod morsan och Fairy och några okända bekanta till 

familjen också. Ut och krama om Fairy och prata och säga mer hej och farväl. Efter en stund kom Farah, 

Godo och Tabna också, stressade eftersom tåget skulle gå om bara nån minut (dom släppte ner Tabna på 

marken när hon såg oss, så sprang hon fram till oss och såg glad ut). Mera prata och mera farväl. Efter en 

stund till kom mr Sediqqui springande (en syn, hade aldrig kunnat tänka mig honom springa om jag inte 

Indien 38 2000

sett det själv (han hade en ganska så skön, avslappnad Sediqquisk stil) i sista sekunden (enligt klockan 

alltså). Eftersom tåget var försenat vart det tid till mera pratande och farvälande och jag hann krama om 

flera av dom (och den här gången fick jag krama Tabna utan protester (hon välsignade oss också)). Men... 

Efter en stund var det ändå dags för oss att kliva upp på tåget som skulle röra sig iväg och vi stod i 

dörröppningen och vinkade när det åkte längs perrongen (och de på perrongen vinkade förstås tillbaka). 

Vemodigt (och återigen blir jag vemodig av att skriva om det, vill tillbaka nu när jag skriver det här, suck)... 

Tåget åkte som sagt, och på tåget fanns en snäll och trevlig tågnisse. Han hade stått med ett leende i 

tåget och sett på allt vårt farvälande på perrongen och vinkandet och när vi knatade in i tåget efter att ha 

vinkat klart hälsade han och frågade var vi kom ifrån och välsignade oss. Han verkade uppriktigt tycka om 

oss (med tanke på att han var van vid de där odrägliga överklassvarelserna så kan det ju vara det att vi 

faktist flyttade på oss när vi stod i vägen för honom tillsammans med att vi tog ett så långt och hjärtligt 

farväl av icke överklassfolk som gjorde det (han hade förresten ett speciellt utseende, håret var fläckvis 

rödaktigt ljusare och han hade blåa ögon)). 

På tåget fick vi efter en stund varsin flaska mineralvatten. En stund efter det fick vi mangojuice (i liten 

tetra), och sedan fick vi nån sorts papplåda med nån sorts måltid i som vi lade undan så länge. Vi fick 

sedan tepåse, pulvermjölkspåse, stor sockerpåse samt en tesked på en liten plåtbricka. Dessa satt vi med 

en stund innan det kom en tågnisse (dom var två, så ibland kom han som gillade oss, och ibland en annan 

karl) med en frigolitmugg med varmvatten. Vid det här laget var jag lite sugen på vanligt te, så jag skippade 

sockret och mjölkpulvret, tills jag insåg att teet i sig inte smakade nånting då¨jag hällde i påsarna iaf för att 

åtminstonde få nånsmak (söt varm mjölk är godare än varmvatten). Tåget åkte och åkte och åkte, och vi 

sat och satt och satt medan det åkte och åkte och åkte. Efter att ha sysslat med detta ett tag plockade jag 

fram den lilla måltiden i vilken jag hittade en macka, en underlig sak, och en sötsak (och så fanns där 

ketchup också förstås (suck)). Det såg ok ut, så jag åt måltiden (men inte ketchupen) och drack min juice. 

Efter ytterligare en mängd stunder av den ovan nämnda sysselsättningen blev tågets radio alldeles on mot 

oss, den spelade en indisk hiskelig smörsång med smörig musik baserad på temat till ”Den Onde, den 

gode den fule” (isch!), och en stund efter det kom en tjock och ful gubbe fram och ställde sig och glodde på 

oss en stund innan han gick sin väg. Vi åkte vidare. Helt plötsligt kom en hel drös vita ombord på tåget vid 

en station, vilket gjorde oss mäkta förvånande och undrande (vi insåg senare att det var vid Agra, där det 

är helt normalt). 

En stund efter den stationen kom dom och gav oss tomatjuice, och sedan yoghurt i lerburk och sen en 

större måltid. Den måltiden var påhittad av en komplett idiot, eller iaf sättet att servera den. Först får man 

en bricka med bestick och servett och sånt på som passar rätt lagom att hapå det lilla bordet, sen får man 

en stor sån där uppdelad mjuk plasttalrikssak som är för stor för bordet och dessutom förpackad i en 

platpåse som är designat så att det är nästan (men inte helt) omöjligt att få ut maten utan natt luta på det 

hela. Lutar man på det så dräller man eftersom det är soppaktig mat där i (självklart). När man väl lyckats 

få ut den idiotiska tallrikslådan ur den lika idiotiska påsen ska man ställa den på brickan den inte får plats 

på med följden att den förstås står och lutar på ett sätt som nästan (men inte helt) garanterar att man 

spiller igen. Under tiden ska man också fundera över var fan dom har tänkt att man ska ställa lerbukurken 

med yoghurt (och har man öppnat juicen får man fundera över den också) när nu hela bordet tas upp av 

tallrikssaken. När man väl fått ordning på den saken gällde det att utan att knuffa till sin tallrik försöka 

trassla upp den idiotiskta folietrasslan i vilken brödet befann sig, och att sedan lista ut var man egentligen 

skulle lägga brödet nånstans om man ville hålla det torrt från maten. Efter att ha lyckats med allt detta och 

faktist fått i sig maten utan alltför stora missöden återstod att försöka få in skräpet i påsen igen, och lämna 

alltihop till tågnissen, vilket som tur är inte var riktigt lika besvärligt. Som belöning för att man klarat av 

middagen utan att polis eller läkarhjälp fick man en liten rund pappersbytta med god glass (och det 

förtjänade man). 

Inte särskilt lång tid efter det var tåget framme i Delhi. Vojne! Stan var minst lika jobbigt som vi redan fått 

för oss. Usch. Massa påträngande folk, bärare som tjatade och tjatade och tjatade och autoförare och 

taxiförrare som tjatade lika mycket. Vi lyckades efter en stund trassla oss förbi de flesta av bärarna (fast en 

efterhängsen en som envisades med att visa att han hade en plåtbit var nästan omöjlig att bli av med), och 

följde med en av taxilirarna eftersom vi ju faktist tänkte ta en taxi eller auto till hotellet. Fast taxiliran var lite 

underlig, när vi visade honom lappen med adressen envisades han med att vi skulle till YWCAs kontor som 

låg tvärs över vägen från stationen fast vi frösökte säga till honom att vi bokat rum på hotellet och bara ville 

bli körda dit. Vi hakade iaf på honom till kontoret för han sa nåt om att dom kunde ordna så vi fick billigare 

resa till hotellet (inte för att vi var säkra på det, men vi insåg iaf att han tyckte det var viktigt att vi gick dit 

först, så vi hakade på). På kontoret envisades personalen med att vi skulle ringa hotellet för att bekräfta 

bokningen av nån anledning som vi inte heller förstod (krångligt det där när dom inte är så bra på 

Indien 39 2000

engelska). Även detta gjorde vi, fast det gick inte särskilt bra (några gånger funkade det inte alls utan vi 

fick ringa om, och de gånger vi faktist kom fram upprepade nisse i andra ändan bara att det var fullbokat 

och frågade om bokningsnummer (när jag sa att vi inte hade nåt nummer men att det var bokat i våra 

namn så envisades han återigen med att det var fullbokat)). Nånstans medan vi trasslade på kontoret 

knatade taxinissen ut, och när vi gick därifrån (utan att ha nån aning om varför vi varit där eller varför vi 

försökt prata med hotellet i telefon) så var han borta, men en autoförare som försökte ragga upp oss på 

stationen hade följt efter och stod och väntade där utanför. Vi åkte iväg med den genompigge (han var 

verkligen pigg, och bar vår största väska gjorde han också) killen och hoppade i hans auto och visade 

honom lappen. Iväg for han i hög fart och for omkring som en tätting på massa underliga vägar kors och 

tvärs genom stan. På vägen fick han stanna och fråga några packade taxichaffisar (dom satt i en taxi och 

söp) om vägen, för att sen fara vidare på samma sätt. Fram till hotellet kom vi, och resan gick på 170 

rupies (vojne(!) tyckte vi som var vana vid Bhopals priser, men gav honom 200 iaf eftersom vi ändå hade 

mer pengar kvar än vi egentligen behövde). 

På hotellet (YWCA står det på det, men det drivs visst gemensamt med YMCA, så jag fick vara där, men 

bredvid ligger nåt som bara är för kvinnor) checkade vi snabbt och smidigt (langade in passen, nisse 

bakom disken skrev upp lite snabbt, och så satte vi dit våra kråkor i liggaren (viss skillnad mot Bhopals 

regler)) och knatade upp till rummet (där dom hade placerat duschen innaför muggen (genialt) och hade ett 

duschdraperi också (det ni! (och muggpapper fanns från början dessutom))). Från rummet knatade vi 

sedan ner för att kolla upp hur vår guidade turisttur i Agra funkade och insåg att vi måste gå upp klockan 

halv sex på morgonen nästa dag (vi är idioter!). Upp till rummet igen, begära väckning i receptionen och 

ställde nallen också för säkerhets skull (den gick inte att ringa med, men pipa kunde den ju göra ändå), 

käkade magpiller och la oss för att sova (det var ju mitt i natten). 

Dag 19, 2/3 

Agra, Taj Mahal, Agra Fort, Röda fortet samt lite affärer. 

Vaknade mitt i natten av att telefonen ringde (och av att nån sa nåt som jag var alldeles för trött för att 

begripa i luren när jag försökte lista ut vad det var frågan om (inte kan jag komma ihåg att jag begärt 

väckning när jag just vaknar)). Gick upp och knatade in i duschen där det inte fanns nåt varmvatten (hur 

katten skulle vi kunnat veta att vi skulle ha slagit på varmvattenberedaren kvällen innan?). Usch! Klädde på 

oss och knatade ner och ut förbi den sovande receptionisten för att be nisse i resebyrån att fixa en taxi åt 

oss. Brorsan knatade in i resebyrån men ndär var tomt sa han, men när jag såg efter så fanns där en kille 

som sov bakom skrivbordet (jag tror han beställde taxin utan att vakna så han sov nog vidare när vi gått). 

Efter en stund kom taxin och vi åkte med den till stationen där en pojke pekade ut rätt tåg åt oss. Gick på 

tåget och hittade våra platser och satte oss. 

Tåget åkte förstås iväg så småningom, och jag ägnade större delen av tiden åt att läsa the Dilbert Principle 

(bra bok), medan brorsan sov. Efter ett tag fick vi te och kaka, följt av liten juice-tetra och varsin 

vattenflaska. Ytterligare ett tag senare fick vi nån sorts mysko vegobullar och bröd att äta. Även på det här 

tåget spelade dom den hemska versionen av ”Den onde, den gode, den fule”, flera gånger (suck). Tåget 

hade dessutom en riktig toalettstol och toalettpapper (överraskande det). 

Efter ungefär 2 timmar var tåget framme i Agra. Där möttes vi av en sikh som stod på perrongen och 

väntade och som tog med oss till en jättefin alldeles ny vit bil med chafför. Sikhen visade sig vara en nisse 

som ordnade allt som hade med det hela att göra och undrade om vi ville ha en guide också förutom 

chaffören (vilket vi ville, det kostade inte särskilt mycket extra alls (snacka om lyxturistdag vi var på väg till, 

egen bil med chafför och guide)). Vi åkte iväg till ett absurt lyxhotell (en alldeles otrevlig skapelse i 1800tals 

kolonialistisk stil med massa plastturister, marmor och hyperbritter i (så pass hiskeligt att vi bara ville 

därifrån (all kolonialtidsromantik (eller vad man ska kalla det för) gjorde oss bara illamående, men jag antar 

att det finns dom som vill ha en semester på det sättet (och jag misstänker att jag vill slippa umgås med 

dom)))) där sikhen skulle fixa fram guiden och där vi fick sitta och vänta ett tag. 

När vi väntat en stund kom sikhen tillbaka och vi knatade ut till bilen igen och åkte iväg med guide också 

(fast sikhen hakade inte på, han var ju ordnare). Vi blev först körda till Taj Mahal (och allt snack om en 

svart Taj Mahal är bara myter). Vi åkte inte bil hela vägen eftersom man inte får köra fram dit (för övrigt är 

Indien 40 2000

industrier inte tillåtna alls i området kring staden 

eftersom det skulle skada Taj Mahal och de två forten) , 

utan fick åka med en sorts liten mopedbusssak sista 

biten (och ignorera alla (många!) som ville sälja vykort 

och skräp till oss (dom fanns överallt, och samma sak 

vid de två forten senare under dagen)). Där gick vi först 

in i en sorts stor muromgärdad park som var ganska så 

fin, och sen fick vi passera vakter med metalldetektorer 

(vi fick inte ta med oss piloter in) för att komma igenom 

nästa muringång som ledde in till den vackra parken 

med själva huvudbyggnaden (och några andra 

byggnader) på andra sidan. Wow! Taj Mahal är vackert. 

Och det är imponerande. Stort, vackert, vitt, massa 

marmor, hypersymmetriskt och alldeles fullt med 

steninläggningar i marmorn. Det går inte riktigt att 

beskriva det byggnadsverket, utan man måste se det för att fatta riktigt. Det är en stor kupolbyggnad med 

fyra torn helt gjord av vit marmor, precis bredvid den stora floden. Hela alltet byggdes som 

begravningsmonument för den 5:e mogulens fru (han var verkligen fäst vid henne (och han tycks ha varit 

fanatisk skönhetsälskare och symmetrist (han ritade en hel del av det hela själv om jag förstod det rätt))). 

Vi gick runt ett tag och tittade både på huvudbyggnaden, själva gravmonumentet, och på byggnaderna 

bredvid. Helt klart en upplevelse, och vi var glada över guiden som berättade massa saker om det hela 

(även om han var en lite lustig filur). 

När vi sett oss mätta på Taj Mahal knatade vi ut igen och fick tillbaka piloterna och åkte vidare med bilen 

och hamnade i en affär där dom sålde marmor med inläggningar av samma typ som den i Taj Mahal. Där 

visade dom oss hur dom gjorde inläggningarna och berättade om varifrån marmorn och stenarna kom 

samt visade dom olika stenarna (marmorn är lite genomskinlig, så ljuset går liksom in och igenom den på 

nåt sätt, och en av stenarna som användes till inläggningar var också lite genomskinlig). Vi tittade runt lite 

bland det dom sålde efter att ha fått visningen och hade jag varit rik hade jag köpt en del fantastiskt vackra 

saker (nu köpte jag en ask som jag hade råd med, vacker den men inte så där fantastisk som en del andra 

saker (smart försäljningsteknik dom har, att helt bygga det på att lura turister till affären men på ett sätt 

som gör att turisterna trivs med att bli ditlurade eftersom dom visar hur dom gör det och så också)). Längst 

bak i affären visade dom en marmormodell av Taj Mahal, kanske två meter hög och fantastiskt vacker, 

som inte var till salu (och fan vet hur mycket den skulle kostat om den var till salu, men man ska nog vara 

oljeschejk eller Bill Gates för att ha råd med sånt) för att vi skulle se krafsaffären som låg där bakom (där 

jag inte köpte nåt, men brorsan köpte en pryttel). 

Från affären åkte vi sen vidare till Agra Fort, ett stort häftigt fort byggd i samma röda sten som flera av 

byggnaderna kring Taj Mahal. Fortet byggdes av den 3:e mogulen som ville bli gtenomstora härskaren. I 

fortet fanns både muslimskt och hinduiskt tempel eftersom mogulen (som var muslim (det var guiden 

också, han var jättestolt över allt fint muslimerna gjort och hur 

toleranta dom var (chaffisen var också muslim, han hade ett litet 

minitempel av plast fram i bilen))) ville visa att han inte på något 

sätt ville sabba för hinduerna (han hade dessutom en hinduisk 

fru). När det stora fortet byggdes så gjordes det framfröallt 

praktiskt (det var ju et fort), men den 5:e mogulen fortsatte på 

fortet och gjorde det vackert också, med målningar på väggarna 

och vackra stenhuggningar som mer liknade träsniderier i hur 

dom var gjorda (fantastiska). I slutet av sitt liv fick han (5:e 

mogulen alltså) sitta i husarrest (8 år) i det här fortet (han satt och 

tittade på Taj Mahal som man ser bra från fortet (det ser otroligt 

vackert ut därifrån också där det ligger bredvid floden)). 

Från fortet åkte vi sen till en restaurant, och det här var helt klart en turistrestaurant (inte vår stil alltså, men 

antagligen ett ställe där många som åker guidad tur trivs). Jag beställde en löksoppa (som när jag fick den 

visade sig sakna lök nästan helt (var mest en buljong med en antydan till löksmak)) och nudlar (som var 

alldeles för mjäkiga (jag geggade in nästan all chilisås vi fått till bordet i dom för att få lite fart på det hela 

(vilket kyparn verkade lite förvånad över))). Helt klart en turistanpassad restaurant, inget fel på maten men 

alldeles för lite smak (kanske får dom många engelska turister?). Från restauranten åkte vi vidare till en 

mattaffär där dom visade oss hur man gör persiska (det är sådana dom gör i området, och det var 

mogulerna som tog med sig mattknytandet från Persien) mattor (hur de knyts och trimmas och has med 

Indien 41 2000

(killen som satt och knöt en matta var nåt otroligt snabb, innan han saktade in fanns det inte en chans att 

se vad han egentligen gjorde)), och hur man känner igen en handvävd matta och sedan bedömmer 

kvaliteten på den. Dom fortsatte sedan fröstås med att rulla upp en hel mängd jättefina mattor som dom 

ville sälja till oss, men det var förstås för dyrt för oss två (och dessutom ingen bra idé för mig att köpa en 

dyr fin matta bara för att sedan låta katterna fylla den med hår och klösa sönder den (fast brorsan köpte en 

liten minimatta)). 

När vi var klara i mattaffären åkte vi iväg till en annan stad en 

timma från Agra (snackade en del med chaffisen (han var trevlig 

han) på vägen, han hade varit med sin familj på semester i 

Bhopal för inte så länge sen och sa att han tyckte om stan (och 

på Bharat Bhavan hade han varit där (och tyckt om (lite kul det))). 

På vägen till den staden hajade både jag och brorsan till när vi 

passerade personer med brunbjörn i koppel som stod och gick vid 

vägkanten (hade ingen aning om att det fanns folk som knatade 

omkring med björnar som om det var hundar (vi passerad några 

stycken på den vägen, men ingen annanstans såg jag några)). 

När vi kom fram till stan fick vi stanna vid stadsmuren för att 

betala tull innan vi blev insläppta (snacka om hopp i tiden). Hela 

staden låg innanför stadsmuren, som byggts samtidigt med fortet vi skulle besöka istan, och alltihop 

byggdes av den 3:e modulen (3000 pers hade stan byggts för då (han byggde det hela för att han hade 

tänkt att det skulle bli centrum för hans välde i Indien, hjälpa honom att skapa väldet och hjälpa honom att 

bli vän med de hinduiska maharadjorna, men eftersom det hela var byggt på en plats där det inte fanns nåt 

vatten så övergavs hela staden efter 16 år)). Fortet i staden var riktigt ballt och fint det också, och hade 

haft massa fina målningar och sakert från början (och även i det här fortet fanns tempel för både muslimer 

och hinduer). Vi knatade runt i fortet en stund innan vi lämnade det och knatade iväg till Moskén som ligger 

bredvid. En stor, vacker och imponerande moské det, och på gården i den finns också en mindre byggnad 

av vit marmor i vilken graven för en apostel (minns inte hans namn) ligger (den aposteln välsignade 

mogulen för att han skulle få föda en arvinge (han hade inte fått det fast han varit gift flera år) och inte 

skulle besegras av någon (det tycks ha funkat, för han besegrades aldrig och han fick en arvinge). Dit in 

gick en hel del folk för att be om hjälp på olika sätt och för att lämna bidrag till kyrkan (jag langade dit en 

del själv (eftersom dom användes för att hjälpa fattiga tyckte jag det var en rätt bra idé)), och om dom fick 

det så knöt dom snören i väggarna (det fanns gott om snören). Vi knatade runt ett tag och beundrade 

moskén och gick också ut på en trappa med utsikt över staden, innan vi återvände till bilen. 

Med bilen åkte vi sedan tillbaka till Agra där vi besökte en bokaffär och köpte bok om Taj Mahal med fina 

bilde ri och en kalender (brorsan köpte lite annat också) för att sedan åka vidare till en juvelaffär. Den 

affären tittade vi i en stund, och brorsan köpte en ring. En nisse i affären ville sälja ett hängsmycke med en 

sten (som ger tur) i till oss också, men vi tyckte den var lite dyr (vi visste vem vi skulle ge den till om vi 

köpte den), men när han gått ner 100 rupier i pris och la med en silverkedja också så köpte vi det. Från 

juvelaffären åkte vi till hotellet vi varit i på morgonen för att vänta på sikhen där (vi hade haft tid att göra 

mer innan dess, men vid det här laget var vi båda rätt så trötta (guiden tog betalt (och fick massa dricks) 

och försvann där).) Nu fanns där också en indier iklädd gammaldags brittisk uniformssak från kolonialtiden 

(och stora genombrittiska mustacher hade han också) som sa ”good evening sir” så fort nån gäst kom i 

närheten av honom, och ischlig musik hade dom på också (riktigt genomtrist pianplink efter en stund), så 

nu trivdes vi ännu mindre än förra gången vi var där. Vi väntade där i en 

och en halv timme (satt och läste, trött jag) innan sikhen dök upp och ville 

att vi skulle fylla i ett formulär där vi fick säga hur bra bilen, guiden, 

chaffisen, sikhen, och annat var (vi hade bara bra kommentarer om allt, så 

han blev säkert glad när han läste pappret efteråt). Medan vi fyllde i 

formuläret knatade en amerikansk clown runt i foajen också (alltså, han 

fattade nog inte själv att han var en clown, men det var han (jättestor och 

jättetjock men hemsk skär kortärmad skjorta och hiskeliga knälånga shorts 

och fånig mössa på huvudet (gick inte att låta bli att skratta när jag såg 

honom (fast jag fick aldrig tillfälle att ta ett foto av varelsen tyvärr)))). 

När vi fyllt i formuläret lämnade vi det hemska hotellet och åkte till stationen (där vi gav chaffisen dricks 

(och sa hej) och betalade sikhen). Sikhen knatade med oss till perrongen och väntade på tåget med oss. 

På stationen dök clownen upp igen så jag kunde visa honom för brorsan (han skrattade (och suckade) han 

också). När tåget väl dök upp (20 minuter försenat) sa vi hej till sikhen och knatade ombord i en trängsel av 

folk och trasslade med platser en del innan vi kunde sätta oss och ta det lungt. Vi åkte och åkte (ca två 

Indien 42 2000

timmars resa) och nu var vi riktigt trötta (lång dag var det). Båda av oss tackade nej till tågmiddagen den 

här gången eftersom vi inte tyckte maten var värd allt besvär det var med att trassla runt med den, och 

återigen fick vi stå ut med förstörelsen av ”Den onde, den gode, den fule” (suck). En stor del av resan 

ägnade vi åt att sova. 

Då tåget väl var framme i Delhi blev vi förstås påhoppade av alla taxi- och autoförarna igen (och av några 

bärare även fast vi bara hade varsin liten ryggsäck med oss). Vi följde med en taxichaffis som var lite 

lugnare och inte så påträngande som dom andra, och hamnade då efter en promenad vid en vanlig bil 

(antingen en svarttaxi eller nån annan sorts fuling alltså), men karl hade ingen nyckel till bilen så han 

knatade iväg för att hämta en. Eftersom vi tyckte det verkade idiotiskt att stå och vänta på en person som 

kunde vara en otrevlig en så knatade vi iväg och tog en riktig taxi i stället, och åkte i lugn nattrafik till 

hotellet med den (rakar väg en med auton kvällen innan). På hotellet kom vi ihåg att slå på varmvatten 

beredaren innan vi la oss och sov (beställa väckning kom vi också ihåg att göra). Somnade gjorde jag 

snabbt eftersom jag var hur trött som helst vid det här laget. 

Dag 20, 3/3 

Flyplatser och flygplan. Resan slutar. 

Vaknade på morgonen en kort stund innan telefonen ringde för att vöcka oss. Gick upp och duschade 

(med varmvatten den här gången (fast det befann sig nånstans långt in i varmvattenberedaren så jag fick 

vänta en stund på att det skulle komma fram)). Vi packa och omfördelade irrvimsigt våra saker och 

knatade ner för att få frukost. Min ischmage ville egentligen inte ha nån frukost och jag kände mig inte det 

minsta hungrig men åt lite ändå (vilket visade sig vara en bra idé). 

Efter frukosten knatade vi ut och bad turistbyrånissen att beställa en taxi åt oss, och åkte sedan iväg till 

flygplatsen (på vägen passerade vi massor med soldater (eller om det var poliser) med automatvapen (kan 

ha funnits en koppling till pakistanbråket där (det var en massa militärbilar mellan Agra och den andra 

staden också (den staden ligger rätt nära pakistan om jag fattade saken rätt, men med mina 

geografikunskaper kan jag ha vimsat till det alldeles (vet i alla fall att Agra har en hel mängd militära saker 

(bland annat massa officershus som en gång i tiden var brittiska kolonisatörernas hus))))). Taxin kostade 

en bråkdel av vad den förbetalda taxin åt andra hållet kostade när vi kom dit tre veckorn tidigare. 

Väl på flygplatsen (där vi inte blev påhoppade av en enda bärare) knatade vi fram till SAS-disken och stod 

en liten stund i kö. Helt fel. Vi skulle förstås först iväg till en röntgenmaskin som hörde till ett helt annat 

flygbolag för att få våra väskor röntgade och få små klisterlappar på dom (idiotiskt, vore hur lätt som helst 

att stoppa i nåt i väskan efter röntgen utan att sabba den löst sittande klisterlappen (som inte ens satts på 

öppningen på ett par av väskorna)). Knatade tillbaka till SAS-disken igen och stod i kö ett tag innan vi fick 

komma fram och checka in. Vid incheckningen fick vi en genomfint erbjudande som vi inte kunde tacka ja 

till eftersom jag skulle vara på 30-årsfest dan efter (planet var överbokat och om vi hade väntat en dag 

hade vi fått 800 dollar att använda till resor, 200 dollar kontant samt en natt med allt betalt (middag, dricka 

mm) på ett femstjärnigt hotell (varför kommer dom med ett sånt erbjudande just den gången då jag inte 

kan ta det? (dumma!))). Vi knatade iväg från disken där jag också plockat en sån där lapp man behöver ha 

för att få komma ut från landet (brorsan hade inte tappat bort lappen han fick när vi kom in i landet, så han 

behövde inte nån ny). Fyllde i lappen och knatade iväg för att ta oss till det inre av flygplatsen. Visade 

boardingpass för en vakt för att han skulle släppa fram oss till tullaren som ville se på boardingpasset och 

passet innan han stämplade boardingpaset dom och släppte in oss. Kom in i tax-free-området där jag 

köpte lite whisky, ett par pilsner (till festen) och lite choklad, samt tittade lite i svindyra souveniraffärer. 

Knatade iväg mot gatearna och visade boardingpass för en vakt för att han skulle släppa fram oss till 

säkerhetskillarna som kollade boardingpass innan vi fick langa handbagaget i röntgenapparaten och gå 

igenom metalldetektorn som ledde fram till killarna som visiterade oss, kollade i handbagaget och 

stämplade i boardingpasset. 

Vid gaten satt vi och väntade ett tag, tog en cigg (jag alltså, inte brorsan), drack Cola som vi inte borde ha 

druckit (den var gjord i automat och kan mycket väl ha innehållit kranvatten (fast vi blev inte sjuka så det 

gjorde inget (med korkat var det))) och beskådade föroreningsdimman utanför fönstren och den hiskeliga 

utsmyckningen inomhus. När vi väntat ett tag var det dags för bordning, och som vanligt ignorerade nästan 

Indien 43 2000

alla passagerarna vad dom sa i 

högtalarutroppet och skulle in allihop på en 

gång (suck). Vid ingång i lilla tunnelbiten 

kollades boardingpass igen och det visade 

sig att brorsan saknade en stämpel som 

behövdes, så han fick knata tillbaka till 

säkerhetskontrollen (där dom blev alldeles till 

sig över att han kom och ville kollas igen och 

grävde och letade och hade sig alldeles 

mycket (och blev ännu mer till sig av hans nyckelring som ser ut som en liten låtsatspistol (men dom inså 

till slut vatt det är extremt sällsyt med pistoler vars kulor är 1 millimeter tjocka och 7 milimetter höga))). Jag 

däremot släpptes in direkt och knatade in och satte mig och väntade på brorsan som kom efter en stund 

(och hade sett dom som oroligt stod kvar utanför och inte släppts in eftersom dom inte fått några platser 

angivna på boardingpasset och ingen visste om dom fick plats eller ej (tur för oss att vi varit på flygplatsen 

tidigare än vi trott var nödvändigt)). 

Flyget flög som sig bör efter en stund, och vi fick se ungefär samma landskap som när vi flög åt andra 

hållet (kan bero på att vi flög ungefär samma väg (fast tvärtom)). Fick middag och åt lite av den (inte 

särskilt hungrig (ovanligt för mig, jag brukar glufsa i mig hela middagen och vilja ha extra bröd). Efter ett 

tag drog dom igång en tråkig film, och jag somnade. Vaknade och upptäckte att dom precis nyss dragit 

igång en James Bond-film (som inte fanns med i programmet) och satt och tittade på den istället för att 

sova. I slutet av filmen kom dom plötsligt med tvättlappen, och senare med frukosten, och vi insåg att det 

inte var så långt kvar till Köpenhamn (den resan bara försvann den). När vi närmade oss köpenhamn (och 

flög en stund över Sverige bara för att retas) fick vi sälskap av en rund cirkelformad regnbåge som åkte 

med utanför planet en stund (kanske en halvtimme (ball sak den, alldeles mystisk)). Vi kom fram och 

landade i blåsten vid sundet och gick av planet och tog en cigg(!). 

På flygplatsen knatade vi runt och irrade och letade efter de affärer som 

fanns där sist vi var där (virrigt och flygplatsigt var det) och lät bli att köpa 

läsk (vi orkade inte med den där krångliga flyplatssakpelsen (där allting 

dessutom var dyrt (även tax-free-sakerna))). Vi knatade förbi en disk där vi 

inte behövde checka in igen och pratade i Telefon med Ted (som jag 

skickat ett SMS till (skickade ett till Pia- Mia också)) och farsan (som 

tydligen hade kollat upp tidtabellen och visste att vi borde vara där då) och 

knatade iväg mot gaten när den väl dök upp på informationstavlorna (tog en 

timme tills dess från det att vi gick av planet). Vid gaten satt en svensk kille 

som varit på samma plan från Delhi (han hade knatat hela vägen längst bort 

på flygplatsen (där dom sagt i informationen att planet skulle gå från) och 

tillbaka (eftersom gaten som sen visades på tavlorna var i motsatta änden)) 

så vi satte oss och snackade med honom ett tag, och efter en stund kom 

ytterligare två från samma plan (en svensk kille och en utrikisk flicka (minns 

ej varifrån (alla tre var förresten i ungefär samma ålder som vi))) dit och vi 

knatade in i gaten när den så småningom öppnades (vi satt utanför innan). 

Satt och snackade om lite ditt och datt som hade med Indien att göra (om 

Bhopal-olyckan bland annat förstås) medan vi väntade. 

Efter ett tag bordade vi flygplanet och tog ingen svensk tidning eftersom dom av nån anledning bara hade 

utrikiska tidningar och gick och satte oss. Planet flög, och jag fick en Bloody Mary (fast lite konstig) och det 

vanliga lilla snackset. Ganska snart var vi framme i Stockholm, knatade iväg ut genom passkontrollen, 

plockade upp bagaget och gickl ut genom tullen (fascinerande(!) vad smidigt det var jämfört med Indien). 

Möttes av farsan som hade övertalat oss (innan vi reste) att han skulle hämta oss vid flygplatsen (skönt), 

och åkte iväg hemåt. Passerade en MacDonalds eftersom brorsan längtat efter redig köttmat ett bra tag 

(och jag personligen var sugen på nåt som inte var små tryckkokta geggiga saker oavsett om det var kött i 

eller ej). Kom hem till Handen och knatade upp med väskorna. Skönt att vara hemma i lugnet och hos 

katterna igen, men ensamt och tomt också. Kände mig deppig och ensam, men var rätt så trött och 

väntade mig en roligare nästa dag med fölsedagsfest. Snackade lite i telefon och la mig och sov sen. 

Slut på berättelsen. 

Indien 44 2000

tas hem som PDF-fil - Jonas

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?