Ladda ned skriften i PDF-format - UKV | Unga kvinnors värn

Skyddat boende 

– och sen? 

Erfarenheter i mötet med unga kvinnor utsatta för sexuell människohandel 

B

Denna dokumentation finansieras av projektmedel från Länsstyrelsen i Stockholms län. 

Produktion Stiftelsen Unga Kvinnors Värn och Kommunikaform (www.kommunikaform.se) 

Foto Fredrik Welander – sidan 1, 4, 10, 14, 17, 21, 22, 25, 26-27, 29, 35 och 39. 

Kari Kohvakka – sidan 43 och 44. 

Tryck Alloffset, Stockholm september 2010 

A

Innehåll 

Inledning 

“Allt är kaos. Vad ska hända nu?” 

Så säger lagen 

Samlade kunskaper om människohandel 

Möten med kvinnor utsatta för sexuell människohandel 

Mirakeldagen 

Nedslag i en ung kvinnas verklighet 

Samarbetspartner: Polisen 

Intervju med poliserna Cajsa Ojakangas och Karin Svedlund 

Samarbetspartner: Prostitutionsenheten 

Intervju med socialsekreterare Jonas Flinck 

Samarbetspartner: Socialtjänsten 

Intervju med socialsekreterare Katja Eriksson 

Intervju med socialsekreterarna Linda Östman och Ewa Nillgård 

Att återvända hem 

Till sist 

Om Stiftelsen Unga Kvinnors Värn, UKV 

5 

6 

10 

12 

14 

26 

28 

30 

33 

34 

38 

43 

46

Stiftelsen Unga Kvinnors Värn, UKV, har sedan början av 2000-talet tagit 

emot ett femtiotal kvinnor utsatta för sexuell människohandel. Kvinnorna 

har kommit till stiftelsens skyddade boende i det akuta läget då polisen 

sprängt en miss tänkt bordellverksamhet, hittat kvinnorna och bedömt dem vara i 

behov av skydd. De har varit i åldrarna 17 till 32 år. 

Att ge en fullständig bild av mötet med kvinnorna skulle kräva femtio personliga 

berättelser. Varje kvinna har sin egen historia. Vi vill beskriva hur UKV upplevt 

dessa möten och vad arbetet med att möta människor utsatta för sexuell människohandel 

inne burit. Vi vill också ge en bild av samarbetet med andra aktörer i det 

här arbetet. 

UKV har i detta material inte ambitionen att presentera någon metod för att arbeta 

med dessa kvinnor. Vi vill istället lyfta fram det komplexa, det svåra och det vi lärt 

oss. Syftet med beskrivningen är helt enkelt att dela med oss av våra erfarenheter. 

Det är många i samhället som på olika sätt kommer i kontakt med unga kvinnor 

utsatta för människohandel: socialtjänsten, polisen, Migrationsverket, frivilligorganisationer 

med flera. Genom att dra lärdom av varandras kunskaper och 

erfarenheter kan vi tillsammans bli bättre på att möta de här kvinnorna och stötta 

dem i allt från placering på skyddat boende till återvändande till hemlandet. 

5

A 

“Allt är kaos. 

Vad ska hända nu?!” 

Klockan är en bit efter ett på natten när Nadja plötsligt hör oväsen utanför sitt lilla 

kala och opersonliga rum i lägenheten i förorten söder om Stockholm. Nadja har 

precis släppt iväg en kund, den femte sedan förmiddagen. Ytterligare en kund återstår, 

men Nadja har några minuter på sig att samla kraft innan han ska dyka upp. Hon 

känner sig sliten och trött och längtar efter att få använda den smala, hårda sängen i 

rummet till annat än jobb. 

Men vad är det som låter därute? Upprörda röster på svenska. Språket som hon 

fortfarande inte förstår många ord av trots att hon varit här i drygt ett år nu. Nadja 

känner hur rädslan griper tag i henne när hon försiktigt öppnar sin dörr och kikar ut 

i den mörka, smala hallen utanför. Flera poliser tränger sig in lägenheten och två av 

dem håller på att sätta handfängsel på en skrikande och svärande Vladi. 

Vladimir som på samma gång representerar fara och trygghet – slavdrivare och 

beskyddare. Det var Vladi som tog henne hit. De har växt upp i samma kvarter i 

slummen utanför huvudstaden i hemlandet. Han hamnade tidigt i kriminella kretsar 

och det dröjde några år då hon inte såg honom alls, förrän han plötsligt kom tillbaka. 

Han visade upp en fin bil, en tjusig klocka och löften om guld och gröna skogar bara 

hon följde med honom och jobbade i hans ”firma” i landet norröver som hon aldrig 

hade hört talas om. Nadja var desperat. Hon kunde inte försörja sina två små flickor. 

Deras pappa hade dött i en överdos och hennes egen familj hade aldrig tagit sig ur den 

slum där hon växt upp bland droger, övergrepp, fattigdom och, trots allt, också en viss 

sammanhållning. 

Så hon valde att tro på Vladi, även om han inte kunde precisera vad hennes arbete 

skulle gå ut på. Vad hade hon annars för val? Hur skulle hon kunna ge sina älskade 

små tjejer en framtid? Det slet hjärtat ur kroppen på henne att lämna dem hos mormodern, 

men hon gjorde det för deras skull. Deras framtid. 

*** 

Det tog inte lång tid i Sverige förrän hon insåg att Vladi fört henne bakom ljuset. Hon 

hade varit oerhört naiv, insåg hon. Redan efter någon dag i den sjabbiga lägenheten 

– som hon inte bara delade med Vladi utan också med en eller ibland ett par andra

unga tjejer – beordrades hon att ha sex med sin första kund. Vladi var som förbytt 

och hotade med att överlämna henne till polisen om hon inte gjorde som hon blev 

tillsagd. ”I Sverige är det förbjudet att sälja sex”, förklarade Vladi ”och de svenska 

poliserna är om möjligt ännu värre än de där hemma”. 

Nadjas erfarenhet av poliser är allt annat än god. Som tonåring våldtogs hon brutalt 

av en av lagens väktare när han kom för att leta efter hennes efterlyste bror och fann 

henne ensam i kyffet som de bodde i. När hon senare, chockad och skamsen, såg sin 

bror misshandlas av samme polis i gränden utanför hade hon redan förlorat tron på 

statsmakten. 

Nästan allt Nadja vet om Sverige har hon fått veta av Vladi. Lite har hon också lyckats 

snappa upp genom sina kunder och när hon går för att handla mat i livsmedelsaffären 

i närheten. Några av hennes medsystrar i lägenheten har också berättat ett och 

annat, men bilden av Sverige är fortfarande väldigt vag. 

Visst har det funnits dagar då Nadja funderat på att bara gå därifrån. Att försöka ta 

sig hem till sina barn. Men hon är rädd och maktlös. Hur gör man när man inte vet 

var man är? Inte vet vem man kan be om hjälp eller vem man kan lita på? När man 

inte kan göra sig förstådd på något språk och absolut inte vågar gå till polisen. När 

man inte har några pengar eller något pass? När man är livrädd för att de där hemma 

ska få reda på varifrån man fått de få slantar man lyckats skicka över. 

En gång har en av tjejerna faktiskt stuckit, men Vladis vänner letade snabbt upp 

henne och gav henne så mycket stryk att hon blev sängliggande i en hel vecka. Och 

inte slapp hon kunderna för det. Vladi fortsatte att skicka in dem till henne, trots att 

hon var blå slagen och hade ont överallt. 

Nadja känner sig slut. Utpumpad. I sin vildaste fantasi hade hon aldrig trott att det 

skulle bli så här. Att ta emot mellan tre och sju kunder om dagen, sju dagar i veckan 

sliter på både kropp och själ. Och längtan efter barnen är nästan outhärdlig. 

*** 

Poliserna har börjat leta runt i lägenheten nu och öppnat dörren till Lenas rum. 

Hennes kund är fortfarande kvar och har skyndat sig att få på sig sina kläder när han 

hört oväsendet i hallen. Mannen ser skräckslagen ut. Som om han hellre vill dö än bli 

upptäckt här. 

Nadja ser att Lena får ett utbrott, skriker hysteriskt och slår mot en polis som 

försöker lugna henne och faktiskt talar till henne med vänlig ton. Själv reagerar Nadja 

istället med tyst och förtvivlad gråt. Vladi skriker fortfarande åt poliserna medan de 

för ut honom ur lägenheten. Allt är kaos. Vad ska hända nu? 

B

A 

Nu säger en kvinnlig polis något till Nadja. Hon förstår inte. Önskar att hon hade fått 

lära sig mer än ja, nej, hej, tack och en rad ord om sex eller pengar. Nadja förstår bara 

att poliserna har bråttom att få dem med därifrån och när hon vänder sig om för att 

hämta sina viktigaste ägodelar i rummet – fotot på barnen, mobiltelefonen, de få slantarna 

som hon lyckats spara – hindras hon av poliserna som snabbt för henne och Lena 

med sig ut ut lägenheten. 

I några av fönstren i lägenheterna runt omkring tittar grannarna nyfiket ut. De 

måste ha väckts av oväsendet i trapphuset. Nadja försöker gömma sig och går snabbt 

in i den polisbil hon blir visad till för att slippa blickarna. Lena däremot gör ett desperat 

försök att fly. Snabbt vrider hon sig ur polis mannens grepp och hinner springa 

några meter innan hon övermannas och förs in i bilens baksäte bredvid Nadja. 

*** 

I tjugo minuter kör poliserna genom Stockholmsnatten. Det är sommar och ganska 

ljust ute. Mitt i chocken över nattens händelser konstaterar Nadja att hon får se mer 

av Stockholm än hon gjort sedan hon kom hit, full av förhoppningar, förra våren. 

Bredvid Nadja och Lena i baksätet, sitter ytterligare en kvinna som Nadja också såg i 

lägenheten tillsammans med poliserna. Hon har ingen uniform på sig, men ser ut att 

jobba tillsammans med poliserna. Nadja har ingen aning om vem hon är, men hon 

pratar hela tiden engagerat med poliserna. Nadja förstår inte någonting av vad de 

säger. Hon sitter i egna oroliga tankar. Vart för de dem? Ska de bli utsatta för misshandel? 

Vad händer i Sverige med sådana som hon? Fängelse? Hon tänker på barnen 

och på sin gamla mamma därhemma. Hur ska det gå för dem nu om de inte får 

hennes få men viktiga slantar? Hon tänker på sakerna som är kvar i rummet. Och 

hon tänker på sitt pass som Vladi lagt beslag på sedan länge. 

Mitt i alltihop tänker hon också på kunden som skulle komma om en liten stund. 

En stammis är han. Kommer någon gång i veckan. Alltid sent på natten. På senare 

tid har han blivit allt mer dominerande och våldsam. Hon har pratat med Vladi om 

det, men han har sagt att de inte kan avvara en sådan regelbunden kund. Hon får stå 

ut. Och det har hon gjort, men med allt större obehag och rädsla. Trots allt är det en 

lättnad att hon slapp honom i natt. 

Bilen stannar framför en oansenlig port i en fastighet som ser ut att vara ett vanligt 

bostadshus. Det verkar inte vara ett polishus, noterar Nadja. Hon kan inte bestämma 

sig för om det är ett gott tecken eller inte. Känner sig bara mer förvirrad. 

Den ena polisen och kvinnan som Najda inte vet vem det är tecknar till dem att 

följa med. Paniken stiger plötsligt inom Nadja och hon vill bara springa därifrån, men

följer ändå med in i porten och uppför en trappa. Där knackar polisen försiktigt på 

en dörr som genast öppnas av en kvinna i fyrtioårsåldern. Hon är klädd i jeans och 

tshirt, verkar vara beredd på att de ska komma och ler vänligt mot Nadja och de 

andra. Hon sträcker fram handen, ser dem i ögonen och säger ”välkommen”, ett ord 

som Nadja faktiskt förstår. Kvinnan tecknar åt gruppen att följa med längre in i det 

som ser ut att vara en ganska rymlig, men vanlig lägenhet. De passerar några stängda 

dörrar. Kvinnan pekar på dem och lägger ihop sina båda händer mot kinden som ett 

sov tecken. Det ligger alltså folk och sover därinne. Vad är det här för ett ställe? Ett 

väldigt konstigt fängelse? Eller en ny bordell? 

När de kommit in i ett större rum, liknande ett kontor, får alla sätta sig ner i en soffgrupp. 

Ytterligare en person finns i rummet. Hon presenterar sig, på Nadjas eget språk, 

som tolk. Kvinnan som tagit emot i lägenheten försöker förklara vart de kommit, men 

Nadja förstår inte mycket av det, trots tolkningen. Efter en stund lämnas Nadja och 

Lena, en i taget, ensamma med poliserna och tolken. Nadja försöker, trots att hon är 

livrädd, att svara på polisernas frågor om vem hon är och var hon kommer ifrån. De 

frågar om Vladi också, men då vågar hon inte säga ett ord. Hon har sett vad han är 

kapabel att göra mot dem som sviker honom. 

Nadja känner sig utpumpad när lägenhetskvinnan äntligen kommer tillbaka. Hon 

vill bara sova. Orkar inte ens vara rädd längre. Hon vet inte ännu att hon och Lena 

kommit till ett skyddat boende för kvinnor som dem, för brottsoffer av olika slag. 

Kvinnan visar dem till ett fint badrum som luktar rent och till varsitt sovrum med 

en nybäddad säng i. ”Sleep now, you are safe here”, försöker kvinnan på engelska. 

”Talk tomorrow”. 

Berättelsen om Nadja är påhittad. Samtidigt är den helt sann. Varje del i berättelsen har 

upp l evts av någon av de unga kvinnor som UKV mött. Ungefär så här kan det gå till när 

kvinnorna kommer till oss, ledsagade av polisen och Prostitutionsenheten. De kommer direkt 

från en traumatisk upplevelse och ett kaos som de inte förstår mycket av. Och med en felaktig 

uppfattning av hur det går till i Sverige och vad som ska hända dem nu. 

Det är då UKV kommer in i bilden. Vår uppgift och vårt mål är att finnas där just i den svåra 

situationen och ge konkret skydd, förmedla trygghet och omtanke. Vi vill vara med och bidra 

till att det kaos som kvinnorna kommer direkt ur också kan bli en vändpunkt och första steget 

på en resa tillbaka. Ibland tillbaka rent fysiskt till det egna landet – ibland tillbaka till frihet 

och insikt om rättigheter och möjlighet till egna val. 

B

Så säger lagen 

§ 

§ 

SEXKÖP 

Den som skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse 

mot ersättning, döms för köp av sexuell tjänst till 

böter eller fängelse i högst sex månader. 

Brottsbalken 6:11 

Lagen har nyligen utvärderats på uppdrag av regeringen. 

Utredningens slutsats är att förbudet mot köp av sexuell 

tjänst har haft avsedd effekt och utgör ett viktigt instrument 

för att förebygga och bekämpa prostitution och 

människo handel för sexuella ändamål. 

Läs mer Förbud mot köp av sexuell tjänst. En utvärdering 

1999–2008 (SOU 2010:49), www.regeringen.se 

§ 

KOPPLERI 

Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt 

utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella 

förbindelser mot ersättning, döms för koppleri till 

fängelse i högst fyra år. 

Brottsbalken 6:12 

Erfarenheter visar att om en gärning åtalas som koppleri 

eller grovt koppleri istället för människohandel har det i 

en del fall lett till att de brottstutsatta hanterats som vittnen 

istället för målsägande, vilket bl.a. medfört att de inte 

kan yrka ersättning inom ramen för brottmåls processen 

eller få biträdas av målsägandebiträde. 

Läs mer Människohandel och prostitution ur ett svenskt 

perspektiv (Länsstyrelsen i Stockholms län 2009), 

www.ab.lst.se 

§ 

MÄNNISKOHANDEL 

Den som genom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande 

av någons utsatta belägenhet eller med annat 

sådant otillbörligt medel rekryterar, transporterar, 

överför, inhyser eller tar emot en person i syfte att 

han eller hon ska exploateras för sexuella ändamål, 

avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångs arbete eller 

annan verksamhet i en situation som innebär nödläge 

för den utsatte, döms för människohandel till fängelse 

i lägst två och högst tio år. 

Brottsbalken 4:1a. 

Definitionen av människohandelsbrottet är ny sedan den 

1 juli 2010. Den tidigare bestämmelsen var otydlig och svår 

att tillämpa. Ändringarna innebär bl.a. att kravet på att 

gärnings mannen ska ta kontroll över offret har tagits bort. 

Läs mer Förstärkt straffrättsligt skydd mot människohandel 

(Prop. 2009/10:52), www.regeringen.se 

§ 

UPPEHÅLLSTILLSTÅND 

Tidsbegränsade uppehållstillstånd kan beviljas för en 

utlänning som medverkar vid förundersökning eller 

huvudförhandling i brottmål. 

Utlänningslagen (2005:716) 

Den 1 juli 2007 infördes även en möjlighet för bevispersoner 

(vittnen i en brottsutredning) att få betänketid 

för att ta ställning till om han eller hon vill samarbeta med 

de brottsutredande myndigheterna. Vill bevispersonen ha 

betänketid ska, på ansökan av förundersökningsledaren, ett 

särskilt tidsbegränsat uppehållstillstånd om 30 dagar meddelas. 

Det tillfälliga uppehållstillståndet ger bevispersonen 

möjlighet att få bistånd från de sociala myndigheterna. 

11

12 

Samlade kunskaper om 

människohandel 

Mellan 600 000 och 800 000 människor faller årligen offer för 

människohandel 1 . Av denna handel utgörs cirka 79 procent 

av människohandel för sexuella ändamål och cirka 18 procent 

av människohandel gällande tvångsarbete. Människohandeln 

är en miljardindustri som involverar människor i de 

flesta av världens länder och den utgör ofta en del av finansieringen 

av organiserad brottslighet. Det har beräknats att 

människohandel är den mest lönsamma i världen efter illegal 

drog och vapenhandel 2 . Av de personer som är i tvångsarbete 

i sexindustrin är 98 procent flickor och kvinnor 3 . 

Det saknas säkra uppgifter om hur många kvinnor och 

barn som faller offer för människohandel för sexuella 

ändamål i Sverige, men en siffra som nämns är att det kan 

handla om cirka 400600 personer varje år. Antalet personer 

som identifieras i Sverige som utsatts för människohandel är, 

enligt Rikskriminalpolisen, till stor del avhängigt de resurser 

som de olika polismyndigheterna lägger ner på att upptäcka 

denna brottslighet. 

I Europa är det främst centrala och sydöstra Europa som 

rapporteras vara ursprungsländer för människohandel. Offer 

från denna region rapporteras ofta hamna i Västeuropa, men 

även inom den egna regionen. Centrala och sydöstra Europa 

uppges också vara en huvudsaklig transitregion. Till Västeuropa 

kommer också människohandelsoffer från Vitryssland, 

Moldavien, Ryssland och Ukraina 4 . 

1 U.S. Department of State 

2 Förenta Nationernas organ för kampen mot droger och brott, 

UNODC:s globala rapport om människohandel från 2008 

3 International Labour Organization (ILO), 2005 

4 Människohandel för sexuella ändamål, Polisens Lägesrapport 

2008 och 2009. 

Sverige utgör såväl destinationsland som transitland för människohandel. 

De brottsutsatta har haft sin hemvist i Albanien, 

Estland, Polen, Bulgarien, Ryssland, Rumänien, Serbien, Slovakien, 

Kosovo och Montenegro 5 . Andra länder som nämns 

är Nigeria, Thailand, Lettland, Tjeckien och Ukraina 6 . 

Flickornas och kvinnornas åldrar har varit mellan 13 och 

36 år. Flertalet tillhör minoritetsgrupper i sina hemländer 

eller kommer från en hemmiljö där det förekommit missförhållanden 

såsom misshandel, sexuella övergrepp och 

social utslagning. Polisen beskriver i sin lägesrapport 7 att 

av domar framgår att flera av dessa kvinnor aldrig tidigare 

har rest utanför sina hemländer innan de utsatts för människohandel 

för sexuella ändamål. De har därför helt saknat 

kunskap om hur det svenska samhället fungerar och om 

möjligheterna till att söka hjälp och skydd från polis, sociala 

myndigheter och frivilligorganisationer. Endast ett fåtal av 

kvinnorna och flickorna har förstått eller talat svenska och 

bara ett fåtal har behärskat det engelska språket. 

Andra möjliga stressmoment för de brottsutsatta kan vara 

det faktum att de vistas i landet illegalt. I vissa fall tror de 

brottsutsatta dessutom att det är olagligt att sälja sexuella 

tjänster. Därutöver kan de vara rädda för att släkt och grannar 

i hemlandet ska få reda på att de har varit i prostitution. 

Det kan hända att den brottsutsatte inte uppfattar sig själv 

som brottsutsatt och inte har någon kunskap om människo 

5 Människohandel och prostitution ur ett svenskt perspektiv, 

Länsstyrelsen i Stockholms län 2009 


2008 och 2009. 


2008 och 2009.

handel utan kanske till och med uppfattar sin situation som 

en konsekvens av egna dåliga beslut och känner sig tvungen 

att fullfölja det avtal som han/hon ingått 8 . 

De nätverk som finns inom människohandeln består av 

både män och kvinnor med olika etniska ursprung. De män 

och de fåtal kvinnor som har legat bakom den verksamhet 

som upptäcktes under 2006 i Sverige har varit från Estland, 

Ryssland, BosnienHercegovina, Serbien och Montenegro, 

forna Jugoslavien, Syrien, Rumänien, Slovakien, Makedonien 

och Sverige. Flertalet av de kvinnor som är involverade har 

tidigare varit i prostitution eller varit utsatta för människohandel. 

Kvinnorna används som rekryterare och ”platschefer” 

då de antas ha lättare att få andra kvinnors förtroende 9 . 

Nästan samtliga som åtalats eller dömts för människohandel 

för sexuella ändamål, eller människohandelsliknande 

brott som koppleri och grovt koppleri, har haft en stark 

anknytning till det land som brottsoffren kommit ifrån eller 

där de varit bosatta. Detta innebär att gärningspersonerna 

bör ha haft goda kunskaper om brottsoffrens levnadsförhållanden 

och deras ekonomiska och sociala förutsättningar i 

ursprungslandet, och denna kunskap har utnyttjats för att rekrytera 

och kontrollera kvinnorna. Majoriteten av gärningspersonerna 

har vistats under längre tid i Sverige, eller haft sin 

hemvist här. De behärskar svenska, och ibland även engelska, 

samt besitter kunskaper om det svenska samhället 10 . 

8 Rapport från Länsstyrelsen i Stockholms län, 2009 

9 Rapport från Länsstyrelsen i Stockholms län, 2009 


2008 och 2009. 

Offer riskerar att bli bestulna 

på sin brottsskadeersättning 

Brottsoffermyndigheten, BRÅ, har på upp drag 

av regeringen genomfört en studie av rutiner för 

utbetalning av brottsskadeersättning till personer 

i andra länder utsatta för människo handel 

i Sverige. BRÅ konstaterar att brottsskadeersättning 

som utbetalats till personer i utlandet 

som utsatts för människo handel för sexuella 

ändamål i Sverige med något undantag kommit 

offren tillhanda. De utesluter dock inte att 

offer som återvänder till sina hemländer riskerar 

att utsättas för ny kriminalitet i samband med 

utbetalningen av brottsskade ersättning. Myndigheten 

anser därför att det i viss utsträckning 

finns skäl att ändra rutinerna när det gäller 

dessa utbetalningar. BRÅ anser även att offer för 

människohandel bör kunna få målsäganderätt 

och rätt till kränkningsersättning oavsett vilken 

brottsrubricering rätten väljer och att det är 

omständigheterna i det enskilda fallet som ska 

fälla avgörandet 1 . 

1 Utbetalning av brottsskadeersättning till offer för 

människo handel, Brottsoffermyndigheten 2010 

13

Möten med kvinnor 

utsatta för sexuell 

människohandel 

På Unga Kvinnors Värn, UKV, arbetar tio kvinnor. Tillsammans har vi och våra 

tidigare kollegor genom åren tagit emot tusentals unga kvinnor som varit i akut 

behov av skydd och stöd. För cirka tio år sedan fick vi vårt första möte med en 

kvinna som varit utsatt för människohandel. Ett möte som följts av många fler. 

Femtio kvinnor är en väldigt liten del av alla de kvinnor som 

fallit offer för människohandel i Sverige. Men vi har lärt oss 

mycket av dem och vi har skaffat oss kunskaper som vi vill 

dela med oss av till andra. 

Det är många enskilda tjänstemän på myndigheter och 

organisationer som bara möter någon eller några få kvinnor 

utsatta för människohandel i sitt yrkesliv. Tjänstemannen kastas, 

ofta utan förvarning, rakt in i ett akut skede som kräver 

snabba beslut. Kunskaper om andras tidigare erfarenheter 

skulle underlätta besluten och förbättra förutsättningarna för 

den utsatta kvinnan att få den hjälp hon behöver. Hjälpen och 

stödet för de unga kvinnorna kan förbättras. Vi tycker att alla 

vi som möter dem är skyldiga att göra vårt bästa för att lära 

av varandra och dela med oss av våra kunskaper. 

UKV har tagit emot de flesta av de här femtio kvinnorna i 

direkt anslutning till att polisen sprängt en misstänkt bordell. 

Några har också kommit mer planerat för att de ska vittna i en 

rättegång och därför är i behov av skyddat boende. Kvinnornas 

åldrar har varierat mellan 17 och 32 år och deras ur 

All röd text i artikeln 

är direkta citat från 

personalen på UKV. 

sprungsländer har varit Ungern, Polen, Ryssland, Vitryssland, 

Estland, Litauen, Rumänien, Venezuela, Angola och Nigeria. 

Kvinnorna som vi mött är ingen homogen grupp, men 

vi kan se vissa gemensamma nämnare, som vi vill försöka 

beskriva. Gemensamt för många är deras förhoppning att 

kunna förbättra sin levnadsstandard, en önskan om att 

kunna leva ett bättre liv. Fattigdom och ansvar för försörjning 

är ofta anledningar till att dessa kvinnor inte ser något annat 

val än att göra det de gör. 

UKV:s hållning är att se på alla kvinnor som utsatts 

för människohandel som brottsoffer oavsett vilka deras 

omständigheter är och hur rekryteringen har gått till. 

Det förhållningssättet är nödvändigt för att vi ska kunna 

bemöta och arbeta med dem på ett professionellt sätt. 

Samtidigt är individperspektivet viktigt att ha med i mötet 

med varje kvinna. Oftast upplever de sig inte själva som en 

grupp brottsoffer, utsatta för människohandel. 

Hur kvinnorna har kommit i kontakt med hallickarna har 

sett olika ut, liksom synen på vad de varit med om. Många 

15

16 

kvinnor har lurats till Sverige i tron att de skulle arbeta som 

exempelvis servitriser, dansare eller i privata hushåll. När det 

väl har uppdagats vad det egentliga syftet är, så har kvinnorna 

inte haft någon möjlighet att fly. Ytterligare andra har 

tvingats in i prostitution genom att ha blivit kidnappade, inlåsta 

och våldtagna innan de ansetts ”redo” att prostituera sig. 

UKV har också mött kvinnor som själva ”valt” att komma 

till Sverige för att sälja sexuella tjänster. ”Valt” står inom citationstecken 

då kvinnornas berättelser visar att de inte anser 

sig haft något annat val. De kommer ofta från mycket fattiga 

förhållanden utan någon känsla av att de har någon framtid i 

sitt hemland och med ett stort försörjningsansvar. 

”Jag blev provocerad av att hon skulle sälja sex för 

att hon skulle finansiera sina studier. Det var svårt 

att hantera. Hur hjälper man?” 

Svåra uppväxtförhållanden 

Många av kvinnorna som vi mött berättar om svåra uppväxtförhållanden 

i familjer med stora problem. Det kan handla 

om fattigdom, alkoholism och andra former av missbruk. 

Det är inte ovanligt att kvinnorna berättar om någon farmor 

eller mormor som de bott mycket hos och som har varit 

extra viktig för dem. I för övrigt trasiga uppväxtförhållanden 

fanns där en mormor eller en storasyster som kvinnan kunde 

prata om och hålla fast vid. 

”De kvinnor som tycktes kunna se ljust på framtiden 

hade någon person i hemlandet som funnits 

där som en trygghet under uppväxten.” 

Det är vanligt att kvinnornas familjer inte vet vad de gör i 

Sverige. Kontakterna med familj och släkt i hemlandet har 

oftast verkat vara distanserad. 

”De känner skamkänslor och vill nog skydda både 

sig själva och sin familj genom att inte berätta. De 

har inte sagt hur illa det är”. 

En del av kvinnorna som kommer till boendet har barn som 

finns kvar i hemlandet hos familj eller nära släkt. En 20årig 

kvinna berättade att hon dragits in i människohandel på 

grund av att hon måste tjäna pengar för att kunna ”köpa” 

tillbaka vårdnaden om sitt tvååriga barn. Fadern till barnet, 

som kvinnan ansåg olämplig som förälder på grund av 

alkohol missbruk, hade fått vårdnaden om barnet genom att 

muta en advokat. Kvinnan fick inte överhuvudtaget träffa sitt 

barn, bara tala med henne i telefon, via farmor. 

”Det var en sådan tung och sorglig historia. Det 

var ju dottern som var orsaken till att hon kom till 

Sverige och hon talade mycket om henne. Hon var 

så uppfylld av sitt barn, det var svårt för henne att 

tala om något annat”. 

Liten kunskap om Sverige 

De flesta av kvinnorna har varit en kort tid i Sverige och talar 

inte svenska. Under den tid de vistats i Sverige har de levt 

relativt isolerade och har ingen eller väldigt liten kunskap 

om det svenska samhället. Det enda lilla nätverk de har i 

Sverige är deras hallickar, kunder och de andra kvinnorna. 

Två systrar som bodde på UKV beskrev hur utbredd korruptionen 

är i deras hemland och att de inte litar på polisen 

där. Vi fick en känsla av att kvinnorna inte vågade berätta vad 

de utsatts för, dels på grund av skamkänslor, men också på 

grund av brist på förtroende, både för oss på UKV och för 

polisen. Systrarna verkade vilja tona ned vad som hänt dem. 

Den krock som uppstår mellan olika länders syn på brott och 

lagstiftning blev väldigt tydlig. 

Ett annat exempel är en 20årig kvinna som fick information 

om sina rättigheter till skadestånd för det brott hon varit 

utsatt för. Först då berättade hon att hon blivit misshandlad 

av hallickarna och inte kunnat neka till att ta emot kunder. 

Skydd, mat och sömn 

Det basbehov som dessa kvinnor har när de kommer till 

oss är skydd. UKV har ett bra skydd med tydliga säkerhets

– Hon var så uppfylld av sitt barn. Det var 

svårt för henne att tala om något annat. 

17

18 

rutiner och handlingsplaner. I det första skedet när kvinnorna 

kommer, de flesta i något slags kristillstånd, är det mycket 

viktigt att ta hand om deras grundläggande behov – mat, 

sömn, trygghet, möjlighet att få samtala, få svar på frågor osv. 

”Hon satt vid köksbordet första gången jag träffade 

henne. Hon visade inga känslor alls, ingen mimik” 

Många av kvinnorna vet inte vart de har kommit och vad 

som väntar dem. Polisens tillslag har oftast varit en chockartad 

upplevelse för dem. De har blivit fråntagna sina 

mobiltelefoner och ibland en del av sina kläder. Tillslaget 

har naturligtvis skett helt oförberett. Deras ägodelar och den 

bostad som de vistats i står givetvis för en slags trygghet i ett 

främmande land. Fokus vid ankomsten blir därför mycket på 

polistillslaget och frågor kring vad som hände och vad som 

ska hända, praktiska frågor om deras tillhörigheter osv. 

”Jag minns särskilt en kvinna som var mycket upprörd 

över att polisen tagit hennes pengar. Hon ville 

ha nya kläder och kunde inte tänka sig att tvätta.” 

Vår erfarenhet är att det är otroligt viktigt med tydlig information 

i det akuta läget, vilket försvåras av att kvinnorna 

befinner sig i chock och även av språksvårigheterna. Det är 

mycket sällan som vi har möjlighet att få fram en tolk till 

kvinnorna i det akuta skedet. 

”En 25årig kvinna berättade för oss att hon upplever 

att hon behandlas av polisen som om hon 

begått ett brott i Sverige. Hon tror att hon inte får 

lämna boendet utan personal, hennes bild är att 

hon kommit till något slags fängelse. Vi hade trott 

att hon inte vågade gå ut utan personal.” 

Den information som personalen på UKV kan ge i det akuta 

läget räcker oftast inte till för att svara på deras outtalade 

frågor. I ljuset av denna bakgrund är det inte möjligt för 

kvinnorna att berätta om vad de varit med om. Tilliten, 

förtroendet och kunskapen är något man bygger upp över tid 

och dessa placeringar är oftast relativt korta. 

Tydlig struktur 

På UKV finns en miljö med tydliga ramar och ett strukturerat 

innehåll i vardagen. Vi väcker på morgonen, vi har gemensamma 

måltider, det finns program med gemensamma 

aktiviteter som t ex motion, skapande verksamhet m.m. Vår 

erfarenhet är att rutinerna är till hjälp i en kris. 

Alla kvinnor som kommer till UKV får två kontaktpersoner 

ur personalen som fungerar som extra stöd, även 

om kvinnan kan ta hjälp av hela personalgruppen. 

Kvinnan, kontaktpersonerna och placerande socialsekreterare 

arbetar tillsammans fram en genomförandeplan 

med kort och långsiktiga mål utifrån kvinnans resurser, 

behov och förutsättningar. UKV har utarbetat tio olika 

behovs områden som det fokuseras på. Kvinnan förväntas så 

långt som möjligt själv ta ansvar för att nå de uppsatta målen. 

Hur omfattande och detaljerad genomförandeplanen är 

beror naturligtvis på boendetidens längd. 

UKV ger mycket praktisk hjälp. Vi följer t ex med som ledsagare 

och stöd i kontakten med myndigheter såsom socialtjänst, 

polis och hälso/sjukvård. Vi finns med i rättsprocesser 

och hjälper till med intyg. Det är också viktigt att finnas med 

som stöd när det gäller att hitta en fungerande sysselsättning 

och ett eget boende för kvinnorna. 

Den boende och kontakt personerna har regelbundna 

samtal där kvinnan stärks att formulera sin egen vilja och 

arbeta mot en fungerande vardag och framtid. 

Alla kvinnor som kommer till UKV erbjuds samtalsstöd. 

UKV kan också hjälpa till att etablera externa samtalskontakter. 

Vår erfarenhet är att dessa kvinnor generellt 

kommer från så tuffa förhållanden och samhällen, att de inte 

är vana att samtala om svåra saker. 

”När det har blivit längre boendetider så har det 

blivit fler samtal, förtroendet har vuxit och kvinnorna 

har ’använt’ UKV mera”. 

De kvinnor som bott på UKV under en längre tid har fått 

mer ”med sig”. Boendetiden är väldigt avgörande för vilka 

slags samtal det blir. De flesta samtal handlar mest om ”här

och nu”, kvinnorna vet oftast inte hur länge de ska stanna. En 

konsekvens av det blir att vi anpassar frågorna som vi ställer i 

samtalen. Att få förtroende och skapa en relation tar lång tid. 

De skilda språken skapar också svårigheter, eftersom vi oftast 

inte har tillgång till någon tolk. 

”De kvinnor som stannat en kortare tid har inte 

hunnit landa och då har det oftast inte funnits så 

mycket utrymme för samtalsstöd”. 

”De här kvinnorna är ju ofta svikna och har så 

trasiga bakgrunder, man vill inte gå in för mycket – 

göra mer skada än nytta. Plötsligt ska de flytta och 

man kan inte fortsätta kontakten”. 

Mötet med en 28årig kvinna som bodde på UKV några 

dagar under 2009 medförde många känslor och frågor hos 

personalen. UKV hade mycket lite information om hennes 

situation, vi visste i princip att hon ville återvända till sitt 

hemland. 

”Hon var så rädd, som ’ett djur i bur’ när hon 

kikade ut genom dörren till sitt rum. Det tar tid att 

bygga upp förtroende hos en människa. Vilka blir 

vi för henne?” 

Olika slags utsatthet 

UKV får ibland frågan om det finns nackdelar med att ha 

kvinnor med olika slags utsatthet i sin bakgrund boende 

tillsammans. På UKV har vi beslutat att inte ha fler än två 

kvinnor som blivit utsatta för människohandel boende hos 

oss samtidigt. Beslutet grundar sig på ett säkerhetstänkande, 

men även utifrån gruppdynamiken på boendet. Vi för alltid 

ett samtal om orsaken till behovet att bo på UKV och avväger 

den mot aspekten av hur den totala boendegruppen påverkas. 

Vår erfarenhet är att majoriteten av kvinnorna utsatta för 

sexuell människohandel har mycket svårt att berätta vad de 

varit med om. Intrycket är att dessa kvinnor befinner sig 

EXEMPEL PÅ PRAKTISKA BEHOV 

SOM UKV HJÄLPT TILL MED 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Tolk 

Kontakt med anhöriga i hemlandet 

Sjukvård 

Tandvård 

Ekonomi, t ex fickpengar, klädbidrag 

Förmedla fondmedel, t ex till barnkläder 

Kontakt med Migrationsverket om 

tillfälligt uppehållstillstånd 

Ansökan om fyra sista siffror i 

person nummer 

Sammankalla och delta i möten med 

det professionella nätverket 

Externa samtalskontakter, t ex 

traumabearbetning 

Delta vid förhör 

Delta i möten med målsägarbiträden 

Delta vid rättegång 

Påtala brister i handläggningen 

Olika slags intyg 

Ansökan till skola 

Anordna volontärhjälp t ex språkträning 

Förmedla bostad via kontakt i UKV:s 

nätverk 

Förmedla kontakt med andra 

organisationer 

Ledsagning till hemlandet 

19

20 

långt ned i en hierarki. Andra kvinnor utsatta för hot och 

våld, som också bor på UKV, pratar ibland med de andra 

på boendet om vad de varit med om. Där skiljer sig den här 

gruppen åt. De talar inte om sina erfarenheter med varandra, 

åtminstone inte öppet. 

Vi upplever dock att de andra i boendegruppen oftast 

förstår anledningen till att dessa kvinnor bor på UKV, även 

om det inte talas öppet om det. Vissa kvinnor signalerar vad 

de varit utsatta för genom sitt sätt att fråga om pojkvänner, 

sex m.m. De kan också ha svårt med gränssättning. 

Vid ett tillfälle satt några boende och en av oss i personalen 

i soffan och som av en händelse visades ett program om 

människohandel på TV. Det blev en ganska ingående diskussion 

bland de boende där de också frågade om det verkligen 

är möjligt att något sådant hemskt kan hända. De hade ingen 

aning om att det samtidigt fanns en kvinna placerad på 

boendet som just var utsatt för människohandel. 

”Då det oftast blir så korta boendetider känns det 

som att de inte ingår i UKV:s ’vanliga’ boende. Det 

kan bli lite känslan av ett hotellboende. Vad kan vi 

egentligen göra för dem, har jag tänkt ibland”. 

Det har funnits diskussioner i personalgruppen om vad 

det innebär för UKV att ta emot kvinnor som utsatts för 

människo handel. Vissa har känt oro för att det skulle kunna 

påverka de andra som bor där negativt. Att de här kvinnorna 

skulle kunna ”dra med sig de andra.” En gång inträffade just 

det, att en kvinna som var på boendet påverkade två andra 

kvinnor som var hos oss att ”ställa upp” och sälja sex. Vår 

främsta erfarenhet är dock den motsatta, att många kvinnor 

har varit till hjälp och stöd för varandra. 

”Det väcker skuld att inte kunna skydda resten av 

boendegruppen, man vill skydda de andra”. 

Rättegångarna 

Många av de femtio kvinnorna som vi arbetat med bor hos 

oss i väntan på och under pågående rättegångar. De har 

fått tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige eftersom polisen 

behöver dem som bevispersoner. 

För många av kvinnorna är det svårt att under rättegångsprocessen 

behöva återuppleva och berätta i detalj vad de 

utsatts för. UKV fungerar som stöd under den här tiden. 

Kvinnorna kan känna sig pressade och väldigt rädda för att 

vittna. De skäms för att vittna och undrar vad som ska hända 

dem när de har vittnat, samtidigt som de vill att den som 

utsatt dem för brott ska dömas. 

En del av kvinnorna ville ha med sin kontaktperson från 

UKV under rättegången. 

”Hon tyckte att det var skönt att jag var med. Jag 

fick en större förståelse för hennes situation och vad 

som hade hänt henne. Det var bra att få en mer detaljerad 

bild och veta var det inträffade geografiskt. 

Jag tror att det hände något positivt i kontakten 

med kvinnan efteråt, hon visste att jag visste. Hon 

sa vid ett tillfälle: ’du är min mamma’. Samtidigt var 

det jobbigt att få ett ansikte på förövaren”. 

En annan medarbetare beskriver hur jobbigt det var med 

en kvinna som inte ville ha med sin kontaktperson under 

rättegången. Kvinnan stod på hallickarnas sida och följde 

rättegången med oro för hur det skulle gå för dem. 

”Det väckte mycket känslor att hon valde att gå 

på rättegången, fast hon inte behövde, istället för 

att gå till kris och traumaenheten och träffa en 

psykolog. Men man måste dra en gräns för sin roll 

och funktion, polisrollen är inte min.” 

”Jag promenerade tillsammans med en kvinna från 

tingsrätten till boendet och det var ju oroligt med 

tanke på att det var grovt kriminella typer. Jag kan 

fundera på säkerheten”. 

På senare år är UKV dock inte längre med på förhör och 

rättegångar. (Läs mer om detta i intervjun med poliserna 

Cajsa Ojakangas och Karin Svedlund på sidan 30).

VÄRDEGRUND 

Vi vill erbjuda kvinnor utsatta för olika former av våld och förtryck en plats för skydd och 

stöd. UKV ska arbeta för att stärka kvinnors känsla av makt så att de kan erövra/återerövra 

arenor i sitt liv, alltifrån sin egen kropp till arbetsliv och samhällsinflytande. 

Människan har ett okränkbart värde oavsett kön, ålder, etnicitet, religion, sexualitet 

samt oavsett vad hon gör eller vad andra gör mot henne. Varje person är unik och 

bör mötas utifrån sina individuella förutsättningar och behov. Var och en har rätt och 

möjlighet till handling och förändring och bör därför uppmuntras att fatta egna beslut 

och ta ansvar för sina livsval. Människor är relationella och förändras i mötet med andra 

men var och en äger sin livsberättelse. På UKV vill vi stärka kvinnors makt över sina egna 

villkor och rätten till sina egna liv. 

21

22 

Riskmedvetande och ökad trygghet 

UKV:s skyddade boende ligger på en hemlig adress i Stockholm 

dit endast de boende kvinnorna och deras professionella 

nätverk är välkomna. Vi arbetar ständigt med att öka säkerheten 

för de boende på olika sätt. Alla som bor på UKV får 

en säkerhetsutbildning som handlar om hur man bör agera 

för att öka säkerheten på boendet. Samtal förs kring riskmedvetenhet 

och vad man kan göra för att öka sin trygghet. 

UKV har beredskapsplaner för olika nivåer av externt hot. 

Vi har även en krisledningsgrupp med representanter från 

personal och styrelse som sammankallas vid behov. 

”Jag har varit orolig för säkerheten, både när det 

gäller de enskilda kvinnorna och att vår hemliga 

adress ska röjas. Finns det en risk att hallickarna 

letar aktivt och hittar kvinnorna på UKV?” 

UKV har fått frågan om det bör finnas särskilda rutiner 

och regler på boendet för kvinnor utsatta för sexuell människohandel. 

Vi har inte olika regler för olika boende. Av 

sekretesskäl kan ingen särskild grupp av kvinnor skiljas ut 

gentemot andra. Däremot har en del generella regler på 

boendet diskuterats och förändrats i och med att denna 

grupp av kvinnor började tas emot hos oss. Vi har infört 

begränsningar i möjligheten att surfa på Internet. Detta på 

grund av att UKV inte vill medverka till att någon råkar illa 

ut under boendetiden genom kontakter som tagits på nätet. 

Några kvinnor har också sålt sex under tiden på UKV och vi 

vill inte möjligöra att kvinnorna ska få sådana kontakter via 

UKV: s internetuppkoppling. Den dator som de boende använder 

är placerad i ett öppet rum så att personal kan se den. 

UKV rekommenderar alltid kvinnor utsatta för hot, våld 

och trakasserier att byta telefonnummer till sin mobil. 

Frivilligt boende 

Boendet på UKV är alltid frivilligt. Vi har ingen rätt att hindra 

en kvinna från att gå ut om hon önskar, även om det finns 

en stark hotbild emot henne. Däremot finns det en del rutiner 

kring när en kvinna går ut. Vi ser alltid till att ha kvinnans 

mobilnummer i de fall det är möjligt. Samtal kring att tänka 

utifrån ett säkerhetsperspektiv även när kvinnan inte vistas 

på boendet, förs regelbundet. Då det gäller kvinnor utsatta för 

sexuell människohandel rådgör personalen med polisen om

huruvida det är lämpligt att kvinnan går ut ensam eller sover 

borta under boendetiden. Ibland avråder polisen en kvinna 

från att gå ut själv eller från att sova borta. Detta brukar vara 

särskilt angeläget under själva rättegångsperioden. 

”Jag kommer ihåg två tjejer som kom till oss direkt 

efter tillslaget vid en misstänkt bordell. När de 

fick klart för sig att det var ett frivilligt boende så 

lämnade de UKV. Den ena sa: ’Vad ska vi göra här, 

när vi kan bo på Grand Hotel?’ Jag tror att de gick 

tillbaka till lägenheten. Det var så sorgligt, och det 

är extra sorgligt att de visste vad de gav sig in i. De 

gjorde ett medvetet val att gå tillbaka. En av kvinnorna 

hade berättat att hon hade en mormor att 

försörja och ville även bekosta sin egen utbildning”. 

Att sätta ord på det som hänt 

För oss på UKV har det efterhand blivit alltmer viktigt att 

sätta ord på vad det handlar om, att kvinnorna vet om att vi 

vet att de sålt sex. 

SAMVERKAN 

”I början var det lite ’halvdant’ när det gällde att 

verbalisera vad dessa kvinnor gjort. Vi är alla kvinnor, 

vi ville kanske hålla det lite på avstånd”. 

Det är viktigt att ha en beredskap för vad som kan uppstå när 

det tydliggörs, både hos personalen och hos kvinnorna. UKV 

har alltid välkomnat dessa kvinnor på boendet, men samtidigt 

har det emellanåt varit svårt att vara tydliga inför oss själva 

och inför dem. När kvinnorna flyttar in på UKV informeras 

de om att det inte är tillåtet att sälja sex under boendetiden. 

I början uttalades detta inte så tydligt, men senare började vi 

formulera oss på det sättet, vilket visade sig vara positivt. 

”Vi hade ibland svårt för att sätta ord på saker som 

för dem var vardagsmat. Det var svårt att vara rak 

och hitta det rätta kommunikationssättet. Jag hade 

velat tala mer med dem om deras verklighet, men 

det var svårt att veta vilket som var det bästa sättet 

att kommunicera på och nå fram.” 

I mötet med kvinnorna upplever man ibland sorg över vad 

de fått gå igenom, men samtidigt en känsla av kraft och 

UKV:s roll är till stora delar att vara samordnare mellan kvinnan och de aktörer som har olika ansvar för henne i egenskap av brottsoffer. 

På det lokala och regionala planet har UKV ett nära samarbete med Socialtjänsten, Polismyndigheten, Migrationsverket, Åklagarmyndigheten, 

sjukvården, målsägandebiträden, m fl. Läs intervjuer med Polisen, Prostitutionsenheten och Socialtjänstens på sidorna 3037 . 

UKV ingick under åren 2005–2007 i det nationella partnerskapet Samverkan mot Trafficking. Ett 20tal organisationer och myndigheter 

arbetade mot ett och samma mål; att aktivt bekämpa människohandel. Samverkan mot Trafficking är ett av de största initiativen på operativ 

nivå i Sverige och hade också ett europeiskt utbyte. Inom partnerskapet gjordes en resursinventering inom frivilligorganisationerna. 

Detta resulterade i resursteam som kan bistå dessa kvinnor med stöd och praktisk hjälp. Organisationen Insamling mot trafficking kan ge 

direkt stöd till utsatta i de fall där samhällets resurser inte räcker. UKV har samarbete med dessa nätverk. UKV fyller även en kunskapsinhämtande 

funktion på området och har deltagit i intervjuer, kartläggning, forskning m.m. 

UKV har internationella kontakter med länderna Lettland, Grekland, Italien, Vitryssland, Förenade Arabemiraten, Togo, Giorgien och 

Litauen. Samverkan med dessa länder har skett i form av studiebesök, föreläsningar och erfarenhetsutbyte. 

23

24 

förhoppningar om att någon insats ska kunna leda till någon 

sorts förbättring. 

”Trots svårigheter så ingjuts jag av känslan att det 

finns hopp för många utsatta. Med individuellt 

stöd kan mer göras och det finns möjlighet till 

förändring”. 

Färre placeringar och kortare boendetider 

Under drygt första halvan av 2000talet ökade antalet kvinnor 

utsatta för människohandel som placerades på UKV för 

varje år. År 2006 var antalet 13 kvinnor, men året efter var 

siffran betydligt lägre och den har fortsatt att sjunka. Detta 

har troligtvis flera orsaker. 

På senare tid rekryteras allt fler kvinnor bland de som sedan 

tidigare arbetar med prostitution. Hot och våld används 

därför inte i samma utsträckning och en konsekvens av det 

är att allt färre betraktas som bevispersoner, som kan ges det 

tillfälliga uppehållstillståndet, och allt färre får därför bistånd 

i form av skyddat boende. (Läs mer om funderingar kring 

varför färre placeras i skyddat boende i intervjun med Jonas 

Flinck från Prostitutionsenheten på sidan 33). 

Förutom att färre kvinnor utsatta för människohandel 

över huvud taget placeras på skyddat boende, har också 

boendetiden blivit kortare och kortare för dem som ändå 

kommer till UKV. I början kunde en del av kvinnorna bo 

några månader, ibland upp till ett år. Under de senaste åren 

har kvinnorna oftast bara bott några dygn eller någon vecka. 

Det medför bland annat att personalen inte känner till lika 

mycket om kvinnornas livssituationer och inte har tagit del 

av deras berättelser i samma utsträckning som tidigare. 

UKV: s roll gentemot kvinnorna har med andra ord förändrats 

mycket under det tiotal år som vi tagit emot dem på vårt 

skyddade boende. 

Återvändandet 

De allra flesta av de kvinnor UKV mött vill återvända till sina 

hemländer, och gör också det. I början, när kvinnorna oftare 

bodde hos oss under längre perioder, återvände de hem när 

rättegångsprocessen var över. På senare år återvänder de flesta 

hem efter en relativt kort tid på boendet. Vi vet sällan vad 

som händer med dem efter hemresan. Flera har uttryckt rädsla 

för vad som ska hända och de flesta väljer att inte berätta 

vad de varit med om när de kommer hem. Känslor av skam 

och skuld gör att de inte talar om vad som hänt i Sverige. 

Många gånger är det mycket farligt för kvinnorna att återvända 

till sina hemländer. Att ställa upp som vittne är ofta 

förenat med stor risk för den egna säkerheten. Hallickarna 

kommer ofta från kvinnornas ursprungsländer och inte sällan 

finns en risk att kvinnorna fångas upp av de kriminella 

nätverken när de kommer hem. 

”Jag tycker att dessa kvinnor är utsatta på flera sätt 

och de återvänder oftast till fortsatt utsatthet.” 

En sak som skiljer sig i arbetet med de här kvinnorna jämfört 

med andra kvinnor på boendet är kontakterna med organisationer 

och boenden i andra länder. UKV var med och 

förberedde ett återvändande för en kvinna genom att söka 

efter ett skyddat boende i hennes hemland. UKV var också 

delaktiga i planeringen av hur hennes skadestånd skulle kunna 

betalas ut på ett säkert sätt till hennes konto i hemlandet. 

(Läs mer om detta i artikeln Att återvända hem på sidan 38.) 

Efter att en 23årig kvinna från Ryssland bott på UKV under 

drygt en månad väcktes frågan om hon ville ha kontakt 

med en kvinnojour i hemlandet, vilket hon kunde tänka sig. 

Hon ville dock inte bo för nära sina föräldrar, men ändå i 

närheten. Kvinnan berättade att hon trodde att mamman visste 

”hur läget var”, men de hade inte talat om det. Hon hade 

ringt till mamman vid ett tillfälle sedan hon flyttat till oss på 

UKV, men de hade aldrig talat om vad hon gjorde i Sverige. 

UKV har förstås även mött kvinnor som velat stanna kvar i 

Sverige. En del har haft möjlighet att göra det, andra har tvingats 

åka hem. Det är också vår erfarenhet att de kvinnor som 

varit i Sverige under en längre tid, i högre grad har funderat 

på att stanna här. Några av dem har också kunnat göra det 

tack vare att de varit medborgare i ett EUland.

”Uppfattningen att kvinnorna vill åka 

hem, kan lätt bli en ’sanning’ som inte 

visar hela bilden” 

Vi lär oss 

Vårt perspektiv i mötet med dessa unga kvinnor 

är främst individperspektivet. Det är utifrån det vi 

lär oss. Vi betraktar dem alla som brottsoffer med 

rättigheter och egna styrkor och resurser. Vi ser 

också behovet av ökat samarbete och erfarenhetsutbyte 

över landsgränser. Vi har tydligt upplevt att 

det svåraste för oss att arbeta med, men framför 

allt för kvinnan, är den skam hon upplever. 

Återigen är information ytterst viktigt för dessa 

kvinnor och ett gott samarbete mellan de olika 

aktörerna är avgörande. 

25

A 

Mirakel 

“ 

Hur ser din mirakeldag ut? 

Suraya och Wera är två unga kvinnor som fått skyddat boende på UKV. 

Där fick de frågan om hur deras önskedag skulle se ut. 

Solen skiner. Jag öppnar ögonen och det känns att det hänt 

något, det känns bra i kroppen. Min bästa vän skulle se att det 

‘lyser i ögonen’. 

Jag bor i en lägenhet med stora fönster och utsikt mot havet. Det finns persienner 

som man kan öppna mot havet. Det är en stor lägenhet, man kan 

flytta på möblerna och få mycket plats. Det är ljusa färger. 

Förhoppningsvis bor jag med en man och har minst ett barn, gärna två – 

en pojke och en flicka. Jag kanske arbetar som vd, har något eget där man 

är mer fri att välja sina tider och inte har för många uppgifter. Det ska inte 

vara någon stängd verksamhet, inte nån slags byrå. Något där man får 

utlopp för känslolivet. 

Jag väljer hellre att ha lägre lön där jag får bestämma själv. Att bestämma 

själv kan handla om hur man själv vill städa, hur man själv vill klä sig, hur 

man själv vill röra sig och hur man själv vill sitta. 

Suraya, 24 år

dagen 

“ 

En dag då allt är precis som du önskar. 

Mina föräldrar är här. Allt är bra. Det är som en riktig familj. 

Lugnt och skönt och mamma är där. Det är mörkt i mitt rum, 

ett rött ljus. 

“ 

Jag går i skolan i min gamla klass. Glad. Jag skulle vara förändrad inuti och 

det skulle märkas på utsidan. Jag går ut med mina klasskompisar, vi går på ett 

torg vid ett slott. Det är jättevackert. Det är tjejprat med mina klasskamrater. 

Jag går hem och gör min hemuppgift i musik. Jag tittar på rysk tv. Pappa sitter 

i köket, mamma springer omkring och farmor bor bredvid. Det är vinter och 

jag åker skridskor. Farmor promenerade och är redan hemma. Hemma äter jag 

farmors piroger. Jag går och lägger mig vid klockan 22. 

Tänker på ingenting, somnar. 

Wera, 18 år 

B

28 

Nedslag i en ung 

kvinnas verklighet 

Många gånger är UKV:s möten med unga 

kvinnor bara ett kort nedslag i deras verklighet. 

Några få dagar, veckor eller månader i en 

tillvaro som har varit svår i många år. Maria 

från Polen är en av dem. 

När Maria är 15 år lämnar hon föräldrahemmet i Polen där 

hon vuxit upp upp med sin mamma, pappa och tre yngre 

syskon. Den första tiden hemifrån mår hon mycket dåligt 

och har svårt att få tag på mat. Hon har slutat skolan och tar 

arbete som sällskapskvinna på en bordell. 

Efter en kort tid börjar Maria prostituera sig under helgerna. 

På veckorna reser hon hem till sin familj för att dela 

med sig av sina inkomster och se till sina yngre syskon. Hon 

beskriver det som att hon aldrig haft någon mamma eller 

pappa ”som brytt sig”. Pappan är alkoholist och det händer 

att han blir mycket våldsam och misshandlar både Maria 

och hennes mamma. Mamman har problem med spelmissbruk, 

vilket har försatt familjen i mycket svåra ekonomiska 

situationer. Tidvis under uppväxten har Maria bott hos sin 

mormor. De står varandra mycket nära. 

Skuld att betala 

När Maria är 18 år fyllda kommer hon till Sverige och 

arbetar under en kvinnlig hallick. Maria har fått information 

om att hon ska arbeta som sällskapskvinna i Sverige, men det 

visar sig att hon ska sälja sex till kunder. Hon beskriver att 

hon inte har något val, eftersom hon är skyldig för biljetten 

de har ordnat till Sverige. Hon är också skyldig att betala en 

skuld för sina föräldrars räkning. 

Redan första dagen i Stockholm börjar Maria ta emot 

kunder och har två till sex kunder per dag. Maria hotas och 

låses in i lägenheter i väntan på kunder som hallicken ordnar. 

Hon beskriver att det är värre att arbeta under en kvinnlig 

hallick. Maria blir också våldtagen av en medhjälpare till 

hallicken. När polisen gör ett tillslag mot den misstänkta 

lägenhetsbordellen påträffas Maria där och hon kommer till 

det skyddade boendet i mars 2005. 

Saknar mormor 

Trots alla svåra upplevelser säger Maria till personalen på 

UKV att hon inte har behov av att prata med någon om hur 

hon mår. Under en period handlar samtalen med kontaktpersonerna 

enbart om praktiska saker och om de regler som 

finns på boendet. Regler som Maria har svårt att hålla sig till. 

Kontaktpersonerna får lägga ned mycket tid på att ordna det 

som Maria har behov av rent fysiskt, eftersom det inte finns 

några upparbetade rutiner kring sjukvård och tandvård för 

en kvinna i Marias situation. Kontaktpersonerna upplever 

det som att de tilldelas en föräldraroll av Maria. Maria känner 

sig ensam och längtar efter sin mormor och sina syskon. 

Det är mycket viktigt för Maria att tjäna sina egna pengar, 

hon ordnar ett extrajobb och börjar också läsa svenska. Marias 

tillfälliga uppehållstillstånd ger henne samma rättigheter som 

en medborgare i Sverige. För Maria blir det dock ett dilemma

hur hon ska kunna få tillgång till det hon har rätt till, utan att 

berätta för mycket om sig själv och sin bakgrund. 

Polisen uppfattar det som att Maria känner sympati för sina 

hallickar och inte förstår vad hon blivit utsatt för. Hon får träffa 

en läkare som är specialist på Norrmalmstorgsfenomenet 1 , 

d.v.s. att offret får en känslomässig bindning till sin förövare. 

Maria reflekterar då kring att hon känner sig ambivalent gentemot 

sina hallickar, hon börjar gråta under samtalet. 

En förrädare 

När det är dags för rättegången vill Maria ha med sig sina 

kontaktpersoner på UKV. Hon beskriver att hon med sitt 

förstånd kan förstå att hallickarna har utnyttjat henne, men 

att hon känner sig som en förrädare under rättegången. Hon 

tycker synd om de åtalade och vill inte att de ska hamna i 

fängelse. Hon säger till hallickarna under rättegången att hon 

ångrar att hon berättat för polisen. Efteråt tycker hon att det 

känns skönt att de hört henne säga det. Maria ses också på 

stan med en av de åtalade under rättegångsperioden. I slutet 

av rättegångsprocessen behöver inte Maria vara med längre, 

men väljer ändå att vara det, ”för att stödja de åtalade”. 

När det tillfälliga uppehållstillståndet i Sverige upphör 

uppstår frågan hur Maria kan få fortsatt stöd och hjälp. På 

grund av att hon kommer ifrån ett EUland kan hon stanna 

i Sverige om hon ordnar sin egen försörjning via ett arbete. 

Maria söker också asyl, men vet att hon i princip inte har 

några möjligheter att få det. Maria ordnar ett arbete 

och flyttar till ett rum som inneboende. 

1 Norrmalstorgsfenomenet, eller Stockholmssyndromet, är ett 

psykologiskt fenomen där en person i en hotsituation börjar 

sympatisera med gärnings mannen och försvarar dennes agerande. 

Det har fått sitt namn efter en aspekt av gisslans upplevelser under 

Norrmalmstorgsdramat, ett gisslandrama som ägde rum den 

2328 augusti 1973 på dåvarande Kreditbanken vid Norrmalmstorg 

i Stockholm. 

29

30 

Poliserna Cajsa Ojakangas 

och Karin Svedlund: 

– Människohandel 

prioriterades inte 

i polisarbetet 

De två poliserna Cajsa Ojakangas och Karin Svedlund har 

under de senaste tiotal åren samlat på sig mycket erfarenhet 

av arbete med sexuell människohandel. De har gjort tillslag 

mot lägenhetsbordeller efter långa perioder av spaning och 

mött många unga kvinnor med olika bakgrund som tagits till 

Sverige för att arbeta på dessa bordeller. 

Inom polisen har arbetet med dessa kvinnor utvecklats 

under åren. När de första tillslagen gjordes fanns förstås inte 

den erfarenhet och kunskap som finns idag. 

I början gick polisen in aktivt i att leta efter skyddat 

boende för dessa kvinnor. 

– Vi fick ringa runt för att hitta boenden som ville ta emot 

kvinnorna, men det var svårt att få plats för dem. Vid den 

tiden var UKV de enda som tog emot de här kvinnorna. På 

andra boenden menade de till exempel att det fanns en risk 

att dessa kvinnor skulle förleda de andra kvinnorna som 

bodde hos dem, till prostitution. 

På grund av att polisen till en början var inblandad i att 

ordna boende så användes det emot dem vid rättegångar. 

Hallickarnas försvarsadvokater anklagade dem för att ha 

gjort vittnena partiska. Försvaret hävdade att polisen ordnat 

lyxboenden och lovat uppehållstillstånd för kvinnorna i 

utbyte mot deras vittnesmål. 

Samarbetspartner: 

POLISEN 

Det är efter polisens tillslag mot 

en bordell eller liknande som 

kvinnorna placeras hos UKV. 

Polisen behöver också vittneshjälp 

från kvinnorna i den rättsprocess 

som följer efter tillslaget. 

– Ur vårt perspektiv är det bäst om vi kan hållas helt utanför 

boendet, säger poliserna Cajsa och Karin. 

Numera är det inte heller polisen som ansvarar för detta, 

utan socialtjänsten. 

Många diskussioner 

Samarbetet med socialtjänsten kring de här situationerna var 

inte helt lätt till en början. Poliserna upplevde att det fanns 

mycket liten kunskap hos socialtjänsten om kvinnorna och 

vad socialtjänsten skulle bistå med. Det ledde till många 

diskussioner mellan de olika parterna, bland annat kring 

ekonomi. ”Om vi betalar för den kvinnan så kanske vi måste 

prioritera så att en femåring inte får den hjälp som han eller 

hon behöver”, är exempel på en kommentar de fått höra. 

Under tiden som kvinnorna bor på UKV har de beviljats 

ett tillfälligt uppehållstillstånd för att de är vittnespersoner 

i en rättsprocess. Polisen har därför också mycket kontakt 

med Migrationsverket. Ofta kan det handla om att polisen 

behöver mer tid för att hinna förhöra kvinnorna innan de ska 

skickas tillbaka till sina hemländer. 

– Tidigare hände det att vi tryckte på för att vissa ärenden 

skulle hamna längst ner i högen på handläggarnas skrivbord 

på Migrationsverket, för att vinna tid.

Även om polisen inte längre har ansvar för att ordna ett skyddat 

boende för kvinnorna, så är boendet viktigt för dem. 

– Det är oerhört angeläget att kvinnorna har det så bra 

som möjligt på det skyddade boendet och att de kan känna 

sig trygga. Ur vårt perspektiv är det viktigt att det skapas bra 

förutsättningar inför förhören. Det blir lättare att hålla förhör 

om kvinnorna har det bra och mår okej när vi kommer för 

att träffa dem. 

I början var personal från UKV ofta med vid polisförhör. 

Polisen såg det som en fördel att personalen kunde följa med 

i processen på ett annat sätt, då de var med på förhören. När 

kvinnorna senare fick målsägarbiträden var det inte längre 

aktuellt att personal från UKV skulle närvara vid förhör. 

Felaktiga föreställningar 

Förhören med kvinnorna beskriver Karin och Cajsa som 

mycket svåra, svårare än många andra sorters förhör. Tidigare 

fanns det en föreställning inom polisen att kvinnor i 

prostitution alltid skulle förhöras av män, inte av kvinnliga 

poliser. Föreställningen handlade om att kvinnorna skulle 

kunna provoceras av att utredas av till synes ”lyckade” kvinnor, 

eftersom kvinnorna själva hade ”misslyckats”. Detta 

skulle alltså kunna försvåra en förhörssituation. Karin och 

Cajsas erfarenhet visar att det inte stämde, de uppfattade att 

kvinnorna upplevde det tryggare med kvinnliga poliser. 

– Jag klär mig medvetet på ett ”ofarligt” sätt inför de här 

förhören, berättar Karin. Jag väljer att till exempel sätta på 

mig en säckig ylletröja och inga strikta tjänstemannakläder 

för att underlätta mötet och tona ner de olika rollerna. 

Det visade sig snarare vara så att kvinnorna var duktiga på 

att manipulera män. 

– Man skulle nästan kunna säga att de var ”präglade” på att 

läsa av män. Kvinnorna hade varit tvungna att lära sig att läsa 

av de kunder de mött och hade ungefär fem sekunder på sig 

att skaffa sig en uppfattning om den människa de har framför 

sig. Är denna person farlig eller inte? Vad vill han ha? 

Om kvinnan upplevde mannen som farlig hade hon lärt 

sig att klara sig ur situationen genom manipulation. Om hon 

reagerade direkt och instinktivt kunde situationen bli än farligare, 

t ex om hon visade sig rädd, skrek eller sprang sin väg. 

Hon måste därför vara oerhört påhittig och uppfinningsrik i 

att hitta andra sätt att klara sig undan faror. 

– De här förhören skiljde sig från andra förhör i och med 

att de blev mer terapeutiska i sin karaktär, berättar Karin och 

Cajsa. Kvinnorna verkade bära på mycket skuld och skam, de 

skämdes och hade svårt att tala om vad de varit med om. 

Karin utvecklade en metod att rulla sin kontorsstol snett 

bakom kvinnan, så att deras blickar inte behövde mötas, hon 

märkte att det underlättade för kvinnorna att kunna berätta. 

Förhören blev ofta mycket detaljrika, bland annat för att 

åklagaren behövde ha många detaljer för att underlätta en 

fällande dom. Det saknades ofta teknisk bevisning och då 

blev kvinnornas berättelser extra viktiga. Karin beskriver att 

de kvinnor som verkligen hade varit utsatta för människohandel 

ofta gav mycket detaljrika berättelser. 

– Det är lätt att skilja på när någon hittar på eller talar sanning. 

Icke trovärdiga berättelser saknar detaljer. 

“Får skylla sig själva” 

Förhören krävde mycket av de poliser som höll i dem. I 

efterhand kan de se att de hade behövt avlastningssamtal 

efteråt, men det var aldrig aktuellt. I och med att förhören 

blev så detaljrika så kunde också varje förhör ta väldigt lång 

tid och pågå under en lång tidsperiod, vilket Karin och Cajsa 

inte fick någon förståelse för av sin chef. Överlag så upplevde 

de inte att de hade stöd av sin chef i att de prioriterade dessa 

ärenden. Vid den tidpunkten då Karin och Cajsa började 

arbeta med människohandel var denna kriminalitet relativt 

ny, det vill säga att den inte var uppmärksammad i samhället 

och inte inom polisen. 

– Vår teori är att det finns många hierarkiska strukturer 

inom polisen och att man inom dessa har svårt för att anamma 

ny brottslighet, säger Cajsa och Karin. En konsekvens 

av detta blir att det tar lång tid för organisationen att ta till 

sig nya fenomen och förändra sig utifrån det. Dessa kvinnor 

prioriterades inte i det totala polisarbetet. 

31

Vid ett tillfälle möttes Karin av sin chefs kommentar när 

hon kom ut efter ett långt förhör; ”Ska det ta så lång tid att 

förhöra en jävla hora?”. ”De får väl skylla sig själva” var 

andra omdömen som fälldes gällande kvinnor utsatta för 

sexuell människohandel. 

Karin och Cajsa kan se det etiska dilemmat med att polisen 

spanar på en misstänkt bordell under flera månader, medan 

kvinnorna fortsätter att utnyttjas mitt framför ögonen på 

dem. Det finns också ett etiskt dilemma med att kvinnorna 

”behövs” som vittnen i en rättegång och när de har vittnat 

och gjort sin del, så är det som återstår att återvända till en 

oftast fortsatt destruktiv miljö. 

“ 

Dubbla offer 

Karin och Cajsa menar att det finns oerhört många olika 

föreställningar om dessa kvinnor, men i verkligheten finns 

det inga typiska brottsoffer. Det som skiljer denna grupp från 

andra brottsoffer är att de är dubbla offer. De tillhör ofta en 

minoritetsgrupp och har redan en svår situation i sitt hemland. 

Gemensamma nämnare är att de ofta har ett bristfälligt 

UKV:s reflektioner 

Under de första åren då vi kom i kontakt med den här 

problematiken hade vi ett betydligt tätare samarbete med 

polisen än vi har idag. Det var mer fokus på rättegångarna 

då och personalen på UKV var mer inblandade i dem. Vi 

satt ofta med på förhören, vilket var positivt, eftersom det 

alltid är bra att ha så mycket information om kvinnans 

situation som möjligt. Det är förutsättningen för att vi ska 

kunna ge det stöd som behövs. Vi håller förstås fortfarande 

kontakt med polisen, men numera ges inte så mycket 

information från deras sida. 

Ibland uppstod situationer av “utpressningskaraktär” 

eftersom polisen hade kvinnornas pass. Kvinnorna var kluvna 

till att lämna vittnesuppgifter, samtidigt som de helst 

32 

socialt nätverk, att de sällan har haft någon som tagit hand 

om dem när de växte upp. Många har varit gatubarn. 

– Jag kommer ihåg en kvinna som knappt kunde skriva sitt 

eget namn, säger Karin. 

Denna ursprungssituation ligger ofta till grund för att de 

blir ett ”lättare byte” inom människohandeln. Ofta har de 

varit utsatta redan innan de ”rekryterats” av hallickarna. 

I förhören som poliserna gjort med hallickarna, kallade de 

vissa kvinnor för ”smutsig flicka”. Det var kvinnor som redan 

innan de fångades upp av hallickarna hade varit utsatta för 

övergrepp. En kvinna som de kallade ”smutsig flicka” hade 

tidigt blivit sexuellt utnyttjad av sin styvfar och sedan av flera 

män i hennes hemkvarter. Den man som lurade henne till 

Sverige hade vuxit upp i samma kvarter. 

De flesta människohandelsoffer vill, trots en svår bak grund, 

tillbaka till sina hemländer. För dem är inte Sverige förknippat 

med något positivt, och därför vill de återvända hem. 

– Dessa kvinnor är inga ”gulliga”, ”rosiga” brottsoffer. De är 

överlevare, betonar Cajsa och Karin. 

av allt ville återvända hem. Polisen å sin sida var i behov av så 

omfattande vittnesmål som möjligt. Vi har funderat mycket 

på hur vi ska förhålla oss till detta. Vår upp gift är att ställa oss 

på kvinnornas sida, men det är inte lätt att ifrågasätta polisens 

arbetssätt och vi kunde säkert ha varit mer pådrivande i det. 

Två etiska dilemman nämns i artikeln. Dels att använda 

dessa kvinnor som vittnen i en rättegång och ge dem mycket 

stöd och hjälp så länge det pågår, för att sedan “strypa” resurserna 

och möjligheten att stanna när rättegången är över. Dels 

polisens vetskap om hur unga kvinnor far illa under tiden 

som de spanar på en misstänkt bordell utan att ingripa. Det 

är dilemman som bör diskuteras – även om det inte är lätt att 

hitta lösningar för att undvika dem.

Jonas Flinck, Prostitutionsenheten: 

– Behovet av skyddat 

boende för de här 

kvinnorna har minskat 

Jonas Flinck arbetar som socialsekreterare på Prostitutionsenheten 

i Stockholm. Det är en unik enhet. som under ett 

och samma tak erbjuder rådgivning, samtals behandling och 

medicinsk rådgivning bland annat till personer som har utsatts 

för människohandel för sexuella ändamål. Det är sedan 

några år tillbaka Jonas och hans kollegors uppgift att ordna 

skyddat boende för dessa kvinnor efter ett polistillslag. 

Enligt polisen är det ungefär samma antal kvinnor som 

de kommit i kontakt med gällande sexuell människohandel 

under de senaste åren som tidigare. Trots detta är det färre 

kvinnor som placeras på skyddat boende nu. 

– En av anledningarna är att hotbilden mot kvinnorna 

generellt minskat och att man av den anledningen inte är i 

behov av skyddat boende. En annan anledning är att polisen 

på senare tid haft fler ärenden med svenska kvinnor/flickor 

och i denna grupp finns inte samma behov av skyddat 

boende, eftersom det finns ett större skyddsnät, säger Jonas. 

Hem så snabbt som möjligt 

Boendetiderna har också minskat och polisens erfarenhet 

är att kvinnorna själva väljer att åka tillbaka till sina hemländer 

så snabbt som möjligt. Polisen har också utvecklat sitt 

utredningsarbete under åren, vilket kan tänkas innebära att 

behovet från polisens sida att kvinnorna stannar under en 

längre tid i Sverige, har minskat. 


PROSTITUTIONS ENHETEN 

Prostitutionsenheten finns med när 

polisen gör tillslag mot en misstänkt 

bordell, ordnar med det skyddade 

boendet och erbjuder stöd till de 

drabbade kvinnorna. 

– Min bild är att det är ganska tydligt att hallickarna idag 

använder sig av mindre våld och hot om våld, säger Jonas. I 

större utsträckning ges kvinnorna ett förslag eller erbjudande 

om att åka till Sverige för att prostituera sig. De får själva 

organisera sin resa och sitt boende för att ett mindre juridiskt 

ansvar ska läggas på hallicken. 

Jonas tror inte det skett någon förändring med kvinnorna 

om man tittar på dem psykosocialt. Han tror att det är 

samma kvinnor som tidigare, med upplevelser av traumatiserande 

händelser som har format deras liv. 

– Men hallickarna lägger större ansvar på kvinnorna. Det 

är en tydligare delaktighet från kvinnornas sida. 

Boendet ska stå för det goda 

När det gäller samarbetet med det skyddade boendet tycker 

Jonas att det är viktigt med kontinuerliga möten mellan 

inblandade parter. 

– Det ska finns ett samarbete med tydlighet i fördelning av 

arbetsuppgifter och ansvar. Vad dessa består i kan se olika ut 

mellan olika ärenden, men det är viktigt att man pratar om 

det varje gång. 

Jonas menar att den viktigaste rollen ett skyddat boende 

har är att skapa en känsla av trygghet och säkerhet och att 

försöka bygga upp en relation med varje kvinna. 

– Boendet måste få stå för det goda och inte belastas 

med negativa aktiviteter. 

33

34 

Socialsekreterare Katja Eriksson: 

– Vi måste bli bättre på att 

involvera kvinnorna i det 

som händer omkring dem 

När de första fallen av sexuell människohandel dök upp 

i Sverige, saknades det helt rutiner för hur socialtjänsten 

skulle arbeta med de utsatta kvinnorna. 

– Det fanns ingen erfarenhet och samlad bild att utgå 

ifrån. Oklarheterna var stora och det ledde till många 

frågor: Vad skulle socialtjänsten göra? Vilka föreställningar 

finns och vem ska göra vad? 

Det menar Katja Eriksson, socialsekreterare som samarbetat 

med UKV i ett fall av sexuell människohandel. 

Erfarenheterna som Katja fick med sig har gett henne en 

ny inblick i samarbetet med polisen och Migrationsverket. 

Nästa gång kommer hon att ha en helt annan kunskap om 

hur det går till i de här fallen. Erfarenheterna är viktiga 

att ha med sig för att hela tiden förbättra socialtjänstens 

insatser för de här kvinnorna. 

Lugn och ro 

Det som först och främst låg på Katjas ansvar när det gällde 

den här utsatta kvinnan var boendet. Den unga kvinnan 

måste fort få lugn och ro. Under boendetiden kom det sedan 

upp behov hos kvinnan som gällde hennes hälsa och att få 

bearbeta det hon varit med om. 


SOCIALTJÄNSTEN 

Det är socialtjänsten i den kommun 

eller stadsdel där kvinnan påträffas 

som ansvarar för att ge henne ekonomiskt 

bistånd till skyddat boende. 

– Hon var så ung, så utsatt och hade så lite kunskap om den 

situation hon befann sig i, minns Katja. Det väckte många 

frågor hos mig: Vad var hennes egen tolkning av händelserna? 

Hur såg hennes liv och hennes berättelse ut? I slutet när hon 

åkte iväg till ett annat land blev frågorna ännu fler. Hon hade 

blivit så utnyttjad av män, blivit fråntagen sitt värde. Vad 

skulle hända nu? 

När Katja ser tillbaka på tiden då kvinnan bodde på UKV 

önskar hon att hon hade kunnat ge kvinnan mer löpande och 

tydlig information om vad som skedde, eftersom kvinnan befann 

sig i kris. Troligtvis hade det gett Katja en bättre kontakt 

med kvinnan. 

– Jag önskar också att vi hade talat mer om återvändandet 

till hemlandet under boendetiden, säger Katja. Det hade nog 

kunnat förberedas bättre tillsammans med kvinnan. 

Hallicken ger bilden av Sverige 

Katja ser en dubbel utsatthet hos dessa kvinnor – att vara 

prostituerad och att vara från ett annat land. Den kunskap 

som man har om ett nytt land får man oftast genom sina 

närmaste och den wblir till sanning. De här kvinnorna får 

sin bild av det svenska samhället av sina hallickar.

– Har man varit ett tag i en situation så lär man sig att 

bemästra den, nästan oavsett hur svår den är, tror Katja. Det 

är därför det kan uppstå bindningar mellan hallickarna och 

kvinnan. 

Avstånd 

En lärdom som Katja vill dela med sig av för att förbättra 

för kvinnorna i den här situationen framöver är att sträva 

efter att ta med kvinnan själv i processen på ett helt annat 

sätt. Hon menar att det tydligare borde ha klargjorts för 

kvinnan vem som gör vad, de olika rollerna i det professionella 

nätverket. 

– Det handlade om kvinnans liv, men hon befann sig ofta på 

avstånd från allt arbete som pågick. Det var svårigheter för 

henne både på grund av språket och på grund av att det inte 

är enkelt att tala med myndighetspersoner, det är säkert extra 

svårt i ett främmande land. 

35

36 

Socialsekreterare Linda Östman och Ewa Nillgård: 

– Det är frustrerande att inte 

kunna hjälpa till på längre sikt 

Linda Östman och Ewa Nillgård arbetar båda som socialsekreterare. 

De har varit handläggare för några kvinnor 

utsatta för sexuell människohandel. De arbetsuppgifter som 

det inneburit har varit att ordna skyddat boende samt besluta 

om ekonomiskt bistånd. 

– Denna grupp av kvinnor är oerhört utsatta, beskriver 

Linda. De har ofta inte någon annan länk till samhället än 

genom sina egna kontakter. De vet inte vart de kan vända sig, 

de vet inte sina rättigheter, kan ofta inte språket, etc. När de 

dessutom riskerar att få återvända till sitt hemland (under 

förutsättning att de inte är EUmedborgare) för att de inte 

kan få uppehållstillstånd, kan man förstå att de inte alltid 

ställer sig öppna till att lämna information om sin situation. 

Snabba beslut 

Både Linda och Ewa har upplevt känslor av ilska och frustration 

när de jobbat med dessa kvinnor. Ilska över hur kvinnorna 

utnyttjas för vidriga syften och frustration över att det 

inte funnits möjlighet att hjälpa till på längre sikt. 

Det som skiljer arbetet med dessa kvinnor jämfört med andra 

grupper är att det blir ett mer akut och direkt ingripande, 

menar Linda, lite som arbetet med våld i nära relationer. 

Kvinnorna har behov av snabba och täta kontakter med det 

professionella nätverket. 

– Det kändes på sätt och vis inte som något direkt ”arbete” 

eftersom jag aldrig träffade kvinnorna, säger Ewa. 

Det är tyvärr inget ovanligt. Akuta ingripanden och snabba 

beslut innebär ofta att socialtjänsten inte möter kvinnorna 

personligen. Socialtjänsten riskerar att bli ytterligare en i 

raden av personer och myndigheter som beslutar över kvinnornas 

huvuden. Även om det är i gott syfte. 

– Det kan vara svårt att förklara hur systemet i Sverige 

fungerar om de inte har någon skolbakgrund eller kunskap 

eller inte litar på vad ”byråkrater” säger. 

Samordningen måste fungera 

När det gäller samarbetet med UKV eller andra skyddade 

boenden poängterar Linda och Ewa att det är viktigt ur socialtjänstens 

perspektiv att informationen gällande kvinnan 

blir tydlig för alla inblandade parter, både för boendet och 

socialtjänsten. 

– Samordningen måste fungera innan information lämnas 

till den person som det rör. Det behövs för att undvika missförstånd, 

för högt ställda förväntningar etc. Att socialtjänsten 

kontaktas så snart något av vikt inträffar som rör personen 

eller boendet är också viktigt. 

De andra aktörer som Linda hade kontakt med i de här 

fallen var handläggande polis, socialtjänstens samordnare 

hos Prostitutionsenheten och Migrationsverket. 

– Samarbetet flöt på bra eftersom alla visste sina arbetsuppgifter. 

Dessutom hade de personer som jag hade kontakt 

med erfarenhet av denna typ av ärenden sedan tidigare, vilket 

gjorde att jag fick inhämta information från dem. Det var bra 

eftersom jag saknade den erfarenheten själv, säger Linda.

UKV:s reflektioner 

“Våra erfarenheterna bekräftar bilden som socialsekreteraren Katja Eriksson ger av att det 

funnits stora oklarheter i vad som är socialtjänstens roll i arbetet med kvinnor utsatta för 

sexuell människohandel. 

Ett konkret exempel på detta är när en 18årig kvinna kom till UKV efter att ha vittnat 

i en rätte gång och därefter inte vågade återvända till sitt hemland. Det uppstod stora 

oklarheter om vilken stadsdel eller kommun som var ansvarig för att ge henne bistånd i 

form av skyddat boende. Hon bollades mellan det område som UKV låg i, det område där 

bordellen låg och det område där hon blivit utsatt för en våldtäkt. UKV ville då få veta vem 

som var ansvarig och socialtjänsten fick vända sig till en jurist på Länsstyrelsen för att få 

veta vad som gällde. I detta fall blev det den social tjänst som geografiskt fanns där UKV 

låg, som bedömdes som ansvarig. 

Det var mycket arbete med att ringa och söka socialtjänsten i början, när de första fallen 

dök upp. Det konkreta samarbetet skedde med polisen och det kom mycket sällan socialsekreterare 

på besök för att träffa kvinnorna. Intrycket blev att de inte hade så stort intresse 

för kvinnan. Socialsekreterarna var oftast väldigt osynliga och det kändes ibland som att de 

motvilligt stod för notan, att detta inte var något som skulle hamna på ”deras bord”. 

De korta boendetiderna kan också vara en förklaring till att socialtjänsten inte blev så 

inblandade, något som också berörs i intervjun med socialsekreterarna Linda Östman och 

Ewa Nillgård. Det kanske också var ovissheten gällande hur många dygn det skulle bli, var 

det någon idé alls att träffa kvinnorna? I praktiken blev det mer som att UKV jobbade på 

uppdrag av polisen. När uppdragen inte är tydliga kan konsekvensen lätt bli att boendet 

”uppfinner” sina egna uppdrag, behoven är så stora och det är svårt att inte gå in i dem. 

Det hade varit önskvärt att socialtjänsten hade träffat kvinnorna mera, lyssnat på dem och 

givit UKV ett uppdrag utifrån det. Socialtjänsten och boendet skulle ha samarbetat mera, 

UKV tog på sig rollen av att vara både boende och socialtjänst. 

UKV instämmer också i Katja Erikssons tankar kring att börja tala om återvändandet 

mycket tidigare under boendetiden. Svårigheten är att kvinnan ofta är i en akut krissituation 

och befinner sig mest här och nu. Dock är vår erfarenhet att tankar på återvändandet 

hela tiden är närvarande hos kvinnan, naturligtvis mer eller mindre beroende på 

hennes situation. 

Under de senaste åren har socialtjänstens handläggarfunktion för dessa kvinnor, alltmer 

lagts över på en socialsekreterare på Prostitutionsenheten. Den personen fungerar i praktiken 

som kvinnans handläggare och den ansvariga stadsdelen eller kommunen står endast 

för det ekonomiska biståndet i form av skyddat boende. 

37

38 

Att återvända hem 

Sveriges ansvar för kvinnor som fallit offer för 

människohandel sträcker sig längre än enbart 

för den tid kvinnan vistas i Sverige. När kvinnan 

väljer, eller tvingas, att återvända till sitt hemland 

behöver hon hjälp med förberedelser och hon 

behöver också stöd på plats. Annars finns det risk 

att hon råkar illa ut igen. 

En av de kvinnor som UKV stöttat i återvändandet 

är Anna, som reste hem efter ett och ett halvt 

år på UKV:s skyddade boende. 

När Anna flyttade till UKV i början av 2002 var hon bara 

18 år gammal. Hon befann sig i en lägenhetsbordell i 

Stockholm när den sprängdes av polisen och nu var hon, 

som offer för människohandel och tvingad in i prostitution, 

ett viktigt vittne i den kommande rättegången. 

Direkt efter att bordellen sprängts hamnade Anna på en 

flyktingsluss där hon vantrivdes och mådde väldigt dåligt. 

Polisen insåg att Anna behövde få bo någonstans där hon 

kunde få mer stöd inför och under den kommande rättegången, 

så de valde att bekosta boendet på UKV eftersom 

de sociala myndigheterna inte ville betala. 

Anna blev kvar längre än planerat på UKV eftersom 

rätte gångarna – som ledde till flera fällande domar – blev 

flera och drog ut på tiden. För att ha rätt att vistas i Sverige 

under den här tiden uppmanades Anna att söka asyl hos 

Migrationsverket. Handläggaren på Migrationsverket 

lovade att inget beslut skulle fattas i ärendet förrän rättegångarna 

var avslutade, det låg ”fryst” på begäran av 

polisen. Med hjälp av Migrationsverket fick Anna möjlighet 

att studera svenska under den här tiden och hon fick 

också praktikplats i en butik. Svenskundervisningen och 

praktiken betydde mycket för Anna. Hon mådde bra av att 

ha något betydelsefullt att göra på dagarna. 

Anna funderade mycket på om hon skulle fullfölja sin 

asylansökan. Från olika håll fick hon höra att möjligheten 

för henne att få asyl i Sverige var mycket liten eftersom hon 

kom från ett baltiskt land. Hennes största chans att få stanna 

i Sverige skulle vara grundad på humanitära skäl. Hon skulle 

då bli ett pilotfall eftersom ingen tydlig lagstiftning om 

möjlighet till uppehållstillstånd för kvinnor i hennes situation 

fanns. När rättegångarna var över bekostade polisen 

boendet på UKV i ytterligare fem veckor. 

Anna var sedan hänvisad till en flyktingförläggning, 

efter som det är det enda slags boende Migrationsverket kan 

erbjuda en asylsökande. Annas negativa minnen från vistelsen 

på flyktingslussen och hennes hemlängtan till sina anhöriga 

bidrog till att hon till slut bestämde sig för att resa tillbaka 

hem sommaren 2003, efter ett och ett halvt år på UKV. 

Många praktiska förberedelser 

Nu började förberedelserna för att göra återvändandet hem 

möjligt. UKV fanns där för Anna som behövde mycket praktiskt 

och mentalt stöd för att ordna pass, pengar, boende osv. 

Liksom många andra i hennes situation hade Anna blivit 

berövad sitt pass av de män som kontrollerade henne. För att 

kunna resa hem måste hon via sin ambassad få ett tillfälligt 

pass. Kontakten med ambassaden upplevde hon som svår. 

Frågorna var många. Bland annat undrade de hur hon kunnat 

vistas i Sverige så lång tid utan uppehålls tillstånd och vad 

hon gjort här. Anna ville inte berätta sin historia för ambassadpersonalen, 

så situationen blev väldigt jobbig för henne. 

Till slut blev hon i alla fall beviljad ett tillfälligt pass så att 

hon kunde resa tillbaka hem.

– Mannen på ambassaden som intervjuade henne var 

inte så trevlig, berättar Annas kontaktperson på UKV, 

som var djupt engagerad i alla förberedelser inför Annas 

hemresa. Han ställde många misstänksamma frågor till 

Anna. Situationen blev knepig, eftersom hon av säkerhets- 

och integritetsskäl inte skulle och ville berätta vad hon 

varit med om och gjort i Sverige. De pratade på Annas 

språk, vilket gjorde att jag hade svårt att förstå riktigt 

vad som hände. Ett tag trodde jag nästan inte att hon 

skulle få något pass. Jag skulle önska att polisen med sina 

kontakter kunde ordna ett pass på ett smidigare sätt. 

Anna vågade inte flytta till landets huvudstad. Hon var rädd 

för att vänner till de dömda brottslingarna skulle hitta henne 

och hämnas. Den egna familjen var inte heller ett alternativ 

att flytta till, eftersom Anna kommer från väldigt trasiga 

hemförhållanden. Genom en organisation i Annas hemland, 

som stödjer offer för människohandel, fick Anna numret till 

ett stödcenter i en mindre stad. Där skulle hon få bo, med 

tillgång till stöttande personal. Migrations verket lovade att 

betala för resan för Anna och även för två ur personalen på 

UKV som skulle följa med och hjälpa Anna till rätta. Det 

gjorde att den kommande resan kändes lättare för Anna och 

från UKV:s sida kändes det bra att Anna inte skulle behöva 

åka ensam och att få göra en ordentlig överlämning till det 

nya stödboendet. 

– Vi ville vara två som åkte med. Det kändes tryggare 

eftersom resan innehöll många praktiska arrangemang. 

Vi upplevde också att det fanns en hotbild mot Anna 

även om den inte hade uttalats från polisen. Dessutom 

kändes det bra att vara fyra ögon och öron i mötet med 

personal på det nya boendet. 

Innan resan behövde också ekonomin ordnas för Anna. 

Enligt uppgift på telefon med personal på stödboendet skulle 

detta vara gratis de två första veckorna och sedan kosta cirka 

100 kronor per dag. Anna väntade i det läget besked från 

Brottsoffermyndigheten om det skadestånd som hon hade 

blivit tilldömd, men hon visste varken hur mycket pengar det 

handlade om eller när hon skulle få tillgång till dem. Några 

andra pengar hade inte Anna, men stödboendet gick med på 

att få betalt i efterskott. 

UKV ansåg att det var orimligt att Anna skulle behöva 

betala för sitt stödboende själv. Hon borde få använda 

pengarna från sitt skadestånd till att investera i sin framtid. 

De vände sig därför till sin kontaktperson på Regeringskansliet. 

Handläggaren kontaktade myndig heterna i Annas 

hemland. Det visade sig att stödboendet redan fått pengar 

för att täcka kostnaderna för deras verksamhet och att hela 

vistelsen där skulle vara gratis. 

– Sedan ringde de från boendet och lät upprörda och 

undrade vad vi hade fått det ifrån att det skulle kosta 

något. Jag antar att de kanske blivit kontaktade av 

myndigheterna där. Jag nämnde mitt samtal med en av 

personalen och den uppgift jag fått av henne. Det kändes 

som om de inte riktigt trodde mig. Så här i efterhand 

undrar jag om kvinnan som sade till mig på telefon att 

det skulle kosta försökte lura till sig pengar. Jag har ingen 

aning, men rörigt och tråkigt blev det. 

Anna hade inga fickpengar inför hemresan. Det saknas tydliga 

riktlinjer kring detta i Sverige. Enligt stödboendet som 

Anna var på väg till finns ingen socialtjänst eller liknande i 

hemlandet, så Anna hade ingen möjlighet att få ekonomiskt 

bistånd där för boende eller mat. Det slutade med att Annas 

39

40 

ena kontaktperson startade en privat insamling bland sina 

vänner för att ge Anna lite egna fickpengar i början. 

Annas skadestånd blev så småningom klart att betalas 

ut. Eftersom Anna saknade de fyra sista siffrorna i sitt 

personnummer hade hon inte rätt att öppna ett bankkonto 

i Sverige. Anna blev varnad av polis och advokat för att åka 

hem med så mycket pengar på fickan. För att hitta en snabb 

lösning innan Anna reste iväg öppnade UKV ett konto, 

med en fullmakt från Anna till Brottsoffermyndigheten om 

att skadeståndet skulle sättas in på det kontot. Pengar har 

sedan, på Annas begäran, förts över från UKV:s konto 

i Sverige till ett konto som Anna öppnat i sitt hemland. 

Resan hem 

Till slut var alla förberedelser klara och resan hem kunde 

börja för Anna. Resan började i god stämning och Anna 

var på gott humör. Precis som livet på UKV hade nedresan 

en positiv känsla av ”här och nu”. Båten – som snarare var 

en fraktbåt än en passagerarbåt – var ganska sjabbig, men 

Anna och hennes medföljare fick båtens finaste hytt. 

– Jag kände mig som en slags vakt på båten, minns en 

av kontaktpersonerna. Inte för Annas säkerhet, för jag 

var inte rädd alls under resan, men för att hon hade 

så lätt att få kontakt med män. Hela båten var full av 

män och jag ville skydda henne från alla deras blickar. 

Alla Annas erfarenheter av män handlade om utnyttjande 

och utsatthet. Hennes perspektiv på vad man kan förvänta 

sig i en bra, jämlik relation var helt förvridet. Personalen på 

UKV reflekterar över att även de kan ha påverkats av hennes 

tidigare historia. I ljuset av hur Anna utnyttjats av hallickar, 

sexköpare och ett flertal män som hon kallade sina pojkvänner, 

kan de i efterhand se att de tyckte att det var ganska 

okej att Anna hade en svensk pojkvän, som var gift och 

hade barn, ”han var i alla fall bättre än alla de andra”. 

– Vi bortsåg omedvetet från att han hade familj. Vi 

ville se att Anna var på väg åt rätt håll och hade blivit 

hjälpt av oss på UKV. Ville så gärna se det positiva. 

Bilden av sexköparen kan så lätt bli stereotyp. Den svenske 

pojkvännen passade inte in i den bilden. 

Om själva resan hade skett i positiv stämning, så blev känslorna 

desto jobbigare när de kom fram. De hade kommit till 

ett uppenbart mycket fattigare land än Sverige och standarden 

på stödboendet var betydligt sämre än på UKV. 

–Vi blev mötta av personalen på boendet. De verkade 

snälla, men dämpade. Det var något jag reflekterade 

över hela dagen som vi var där, att de var så lågmälda. 

De verkade nästan blyga och inte särskilt varma och 

glada, men däremot var de ju vänliga. Anna blev också 

mer dämpad när vi kom dit, vilket förstås påverkade oss 

också. Kanske blev det först då verkligt för henne att vi 

snart skulle åka därifrån och hon skulle vara kvar. 

UKV:s personal följde med Anna in på hennes nya rum och 

hjälpte henne att installera sig. En av kontaktpersonerna hade 

med sig ett hjärta i trä som hon ställde på nattduks bordet. 

Anna var nedstämd och tyst. Huset var tomt och kändes öde. 

På nätterna fanns ingen personal på boendet. UKV:s personal 

uppfattade boendet som okej, om än inte fantastiskt. 

Förmodligen var det det bästa de hade att erbjuda. Personalen 

som tog emot talade varmt om sin arbetsmetod som 

handlade om att återförena flickor och unga kvinnor med 

sina familjer. I Annas fall kändes det inte helt bra med tanke 

på hennes hemsituation. 

– När vi väl skulle åka blev Anna väldigt ledsen. Hon 

grät på ett sätt som jag inte sett henne göra under hela 

tiden på UKV. Där kunde jag ibland uppleva henne som 

känslomässigt avstängd, men nu kom många känslor på 

en gång. Det var förstås väldigt jobbigt för oss med. Det 

kändes som om vi övergav henne. 

Rätt beslut 

Personalen som reste med Anna till hemlandet är glada över 

UKV:s beslut att skicka med dem dit. Särskilt med tanke

på hur länge Anna bott på UKV, så hade det känts fel att 

skicka iväg henne ensam till en ny plats i landet och ett nytt 

stödboende. En förberedd överlämning är positivt och det 

är också oerhört lärorikt att få se hur andra jobbar och vad 

som finns utanför Sverige för de här kvinnorna eftersom 

återvändande till hemlandet är en viktig del i arbetet med de 

här kvinnorna. 

– En av sakerna vi funderat på efteråt är om det faktum 

att vi var två som reste med från UKV gjorde att Anna 

fick för lite utrymme. Vi var ute och åt på stan under 

dagen med tre ur personalen på det nya stället och på 

det sättet blev det mycket prat mellan UKV och dem. 

Vi funderar runt maktfaktorer här. Å andra sidan är 

vi helt överens om att det är bra att vara två utifrån 

UKV:s perspektiv. 

Efter en tid på stödboendet valde Anna att flytta hem till sin 

familj. Det visade sig inte vara någon bra lösning för henne. 

Efter ett tag fick hon dela lägenhet med en kompis. Hon 

började studera för att kunna arbeta på fabrik. 

SAKER ATT TÄNKA PÅ DÅ EN KVINNA VÄLJER ATT ÅTERVÄNDA HEM 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Annas skadeståndspengar har orsakat en del uppståndelse, 

enligt stödcentret. Brodern har troligtvis använt en del av 

pengarna till alkohol. Detta trots att Anna inte velat berätta 

att hon har pengar. 

För en tid sedan blev personalen på UKV mycket oroliga 

för Anna. Hon hade kontaktat stödcentret i hemlandet, sagt 

att hon hade problem och frågat om hon kunde flytta tillbaka 

dit igen. Det är oklart vilken sorts problem Anna hade, men 

den första informationen UKV fick från stödcentret var att 

några män som varit med och sålt Anna till Sverige skulle ha 

kontaktat henne igen. Annas mobiltelefon var ur funktion. 

Ett brev skickades till Annas familj om att hon skulle höra av 

sig till UKV, men Anna hördes inte av. UKV fick av svensk 

polis information om att en polisanmälan endast kunde 

göras till polis i Annas hemland. Detta framfördes till stödcentret 

som kontaktade polisen i den stad där Anna bodde. 

De lovade att söka efter Anna. Efter några dagar kom besked 

om att de hade hittat henne och att hon mådde bra. 

Fickpengar 

Ett tydligt utrett betalningsansvar om kvinnan ska bo på ett stödboende eller liknande i hemlandet 

Möjlighet till skyddad identitet i hemlandet 

Polisskydd (många kvinnor är livrädda för vedergällning om de återvänder) 

Passhantering (finns det något enklare sätt att lösa inresetillstånd på?) 

Möjlighet att öppna ett konto i Sverige för att sätta in pengar från ett eventuellt skadestånd 

(kvinnans säkerhet kan äventyras om hon upptäcks ha ett konto med en stor summa pengar i hemlandet) 

Arbete eller annan sysselsättning vid ett återvändande 

41

Till sist 

UKV har på nära håll och på ett konkret 

sätt kommit i kontakt med området sexuell 

människo handel under ett tiotal år. Vi har följt 

förändringarna som skett och de konsekvenser 

det får för kvinnorna som är utsatta. 

En tydlig konsekvens av att boendetiderna på UKV under 

senare år blivit betydligt kortare är att det primära i vårt 

bemötande numera är att ta hand om krisens uttryck. Vår 

erfarenhet är att UKV:s rutiner och struktur fyller en viktig 

funktion när det gäller att möta kvinnor i kris. Kvinnan har 

tillgång till personal dygnet runt, vilket är ett viktigt stöd i 

krisen. Hon lämnas inte helt ensam med sina tankar och sin 

oro som hon annars skulle kunna vara i ett enskilt boende. 

Att föra samtal om och få stöd i att kunna upprätthålla 

rutiner kring mat, sömn och aktivitet, är oerhört viktigt i 

det kaos som kvinnan befinner sig i. Att någon vid sidan 

om kvinnan signalerar trygghet och möjlighet till samtal är 

en viktig faktor för hur hon kommer att kunna hantera sitt 

mående i nuet, men också i framtiden. 

Behov av ökad kommunikation 

Kvinnan behöver få tydlig information om vad som händer 

omkring henne, något som kan bidra till att skapa begriplighet 

mitt i krisen. Dock är språket ett stort hinder som försvårar 

detta. Eftersom UKV:s medverkan vid möten, förhör 

och rättegångar har minskat blir konsekvensen att vi sällan 

möter kvinnan i samtal med hjälp av tolk. Tolk ingår inte i 

boende kostnaden och det blir därför en fråga för socialtjänsten 

att bevilja det. Här finns behov av en ökad kommunika 

tion mellan de olika aktörerna omkring kvinnan i syfte att 

få en samlad bild av hur hennes situation ser ut och vilka 

hennes behov är. UKV är den plats där kvinnan bor, även om 

det är under en kort tid, och vi behöver därför kunskap om 

hennes situation via polis och socialtjänst. Viktigast är dock 

att kvinnan, med hjälp av tolk, får information och möjlighet 

till samtal. I avsnittet Samlade kunskaper om människohandel 

på sidorna 1213 citeras polisens lägesrapport (not 7) 

som beskriver att flera av dessa kvinnor aldrig tidigare rest 

utanför sina hemländer. De saknar därför kunskap om det 

svenska samhället och bara ett fåtal av dem kan engelska. 

Brottsoffer oavsett 

UKV:s hållning att se på dessa kvinnor som brotts offer oavsett 

deras omständigheter och hur rekryteringen gått till, har 

blivit en viktig del i det professionella förhållningssättet. Det 

betyder inte att vi inom personal gruppen undvikit att sätta 

ord på det svåra, det problematiska och det som provocerat 

oss. Vår erfarenhet är att det är nödvändigt att samtala om 

och få handledning kring vad det väcker för tankar och 

känslor hos personalen att möta kvinnor utsatta för sexuell 

människohandel. Ett professionellt förhåll ningssätt innebär 

att vara uppmärksam på vad mötet med en kvinna och 

hennes berättelse väcker och att därefter kunna sätta ord på 

det i personalgruppen och i handledning. 

De korta boendetiderna har medfört att UKV lärt sig att 

ha realistiska förväntningar på vad vi kan utföra och i vilken 

grad kvinnorna kan ta emot det stöd som er bjuds. Vetskapen 

om kvinnornas bakgrund med olika slags utsatt het innebär 

att deras förmåga att relatera och knyta an är utgångspunkten 

för mötet med dem. Polisens lägesrapport visar även att kvin 

43

44 

norna ofta tillhör minoritetsgrupper i sina hemländer eller 

kommer från en hemmiljö där det förekommit misshandel, 

övergrepp och social utslagning. I vårt bemötande har vi med 

oss aspekten att de troligtvis kommer att flytta relativt snart 

och fokus blir då mest på situationen här och nu. UKV har 

lång erfarenhet av att möta kvinnor i akuta situationer och 

med korta boendetider, så det är förutsättningar och villkor 

som vi är vana att arbeta under. 

Etiska dilemman 

UKV har ställts inför etiska dilemman när vi mött kvinnor 

utsatta för sexuell människohandel. UKV:s perspektiv är den 

enskilda kvinnans och hur hon påverkas av det sammanhang 

hon befinner sig i. Kvinnor som vittnat i en rättegång fråntas 

all rätt till bistånd från socialtjänsten när det tillfälliga uppehållstillståndet 

upphör. Om kvinnan inte är medborgare i ett 

EUland har hon mycket små möjligheter att stanna i Sverige, 

om hon önskar det. Ett annat dilemma är polisens vetskap 

om att kvinnor far illa under tiden de spanar på en misstänkt 

bordell utan att ingripa. Det finns en risk att kvinnan i båda 

dessa exempel blir ett redskap för att kunna åtala och lagföra 

de skyldiga. Vem tar ansvar för hur en sådan process kan 

drabba en enskild kvinna? 

Att återvända till hemlandet 

Det är viktigt att fundera vidare kring i vilket skede och på 

vilket sätt samtalen kring att återvända till kvinnornas hemländer 

uppstår. UKV har mött många kvinnor som velat återvända 

till sina hemländer, vi har mött kvinnor som stannat 

i Sverige och vi har mött kvinnor som velat stanna i Sverige, 

men tvingats åka hem. Vår erfarenhet är att de kvinnor som 

varit i Sverige under en längre tid, i högre grad funderat på 

att stanna här. Här behövs en ökad kunskap om hur samtal 

kring återvändande ska genomföras. 

En del kvinnor vill betrakta tiden i Sverige som en ”parentes”, 

det är alldeles för svårt att kunna se och bearbeta det de 

utsatts för. Risken kan då finnas att de i krisen ”flyr” till baka 

till sitt hemland, utan att få tid och möjlighet att i samtal fundera 

kring i vilken riktning de vill att deras liv ska gå. 

Skuld och skam 

Länsstyrelsen skriver i sin rapport 2009 (sid 13, not 8) att 

kvinnorna till och med kan uppfatta sin situation som en 

konsekvens av egna dåliga beslut. Känslor av skuld och skam 

är starkt närvarande hos kvinnorna och det genomsyrar deras 

agerande och sätt att hantera det de utsatts för. De har mycket 

svårt att sätta ord på det de varit med om och de talar inte öppet 

om sina erfarenheter med andra kvinnor på boendet. Under 

rättegångarna har vi sett att de själva vill ta på sig skulden 

och istället skona sina hallickar. Att berätta för sina familjer 

vad de utsatts för i Sverige verkar vara uteslutet. Att bearbeta 

känslor av skuld och skam tar tid. Frågan är när och hur kvinnor 

utsatta för sexuell människohandel ges den möjligheten? 

Skyldiga att samarbeta 

För UKV har mötet med dessa kvinnor inneburit kontakter 

med organisationer och boenden i andra länder. Vår 

erfarenhet är att en direkt kontakt med samarbetspartners i 

det aktuella landet är mycket viktig. UKV har i vissa fall varit 

länken mellan kvinnan och den nya kontakt hon önskat få i 

sitt hemland. Det bästa är naturligtvis att kvinnan får en egen 

kontakt med boendet eller organisationen redan medan hon 

vistas i Sverige. UKV ser samarbetet med de aktuella aktörerna 

i Sverige och i andra länder som en förutsättning för att 

kunna stödja kvinnan i ett återvändande till hemlandet. 

Behovet av samarbete mellan alla oss organisationer och 

myndigheter som möter kvinnor utsatta för människo handel 

gäller förstås inte bara kring ett eventuellt återvändande 

till hemlandet. Det är en förutsättning för att vi ska kunna 

förbättra arbetet med kvinnor som kommit till Sverige och 

utnyttjats som handelsvaror. Vi anser att vi är skyldiga dem 

den hjälpen och vi är skyldiga att tillsammans göra vårt bästa 

för att återupprätta deras tro på människor och på livet.

46 

Stiftelsen Unga Kvinnors Värn driver ett kris- och 

motivations hem på en skyddad adress i Stockholm 

och har plats för nio kvinnor mellan 18 och 30 år. 

UKV finns för kvinnor som är utsatta för våld, övergrepp 

eller kränk ningar och som behöver ett skyddat 

boende. UKV är ett HVB-hem (hem för vård eller boende) vilket innebär att de står under 

tillsyn av Länsstyrelsen och har tillstånd att bedriva verksamhet som riktar sig till våldsutsatta 

kvinnor och kvinnor med psykosociala problem. UKV tar också emot kvinnor som befinner sig 

i en kris och behöver bo hemifrån ett tag. Kvinnorna kommer till UKV via socialtjänsten. 

UKV har ett tiotal kvinnor anställda. De flesta har socionomutbildning eller annan beteendevetenskaplig 

utbildning. Flera har också vidareutbildningar såsom steg 1-kompetens, utbildning 

i krishantering, samtalsmetodik, religionspsykologi, muslimsk familjerätt, mänskliga 

rättigheter m.m. Det finns även en kökspedagog och en hantverkspedagog som arbetar 

med skapande verksamhet. 

UKV är en fristående ideell stiftelse med anknytning till Svenska kyrkan och grundades 1914 

av Jakobs församling tillsammans med Ersta Diakonisällskap. UKV har bedrivit arbete med 

kvinnor i utsatta situationer i snart 100 år, vilket gör dem till Stockholms äldsta kvinnohus. 

Jakobs församling såg behovet av stöd hos många av de unga flickor som kom till huvudstaden 

från landsbygden för att söka ett arbete och kunna tjäna pengar för att skicka hem till 

sina familjer. Många av dessa flickor riskerade att hamna i utnyttjande och prostitution och 

många gjorde också det. En röd tråd genom UKV:s historia är fokus på den enskilda kvinnan 

och hennes behov.

A 

Läs mer om vårt arbete med 

utsatta kvinnor på www.ukv.se

Ladda ned skriften i PDF-format - UKV | Unga kvinnors värn

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?