Den sorglösa flickan i vattnet - Iona Rosin

Kreativt skrivande HT 2006 1 ”Den sorglösa flickan i vattnet”
Den sorglösa flickan i vattnet
Utan betänkligheter mosade jag skalbaggen under skon. Den lämnade en gul
och motbjudande smet efter sig, klibbade fast i sulan. Jag tittade upp på Judit,
mötte hennes tomma, dumma blick och suckade. Enfaldiga kossa. Tänk om jag
kunde göra mos av dig med.
Vi stod i morgondiset vid brunnen under mors apel. Luften var rå och
håret klibbade i fukten. Judit huttrade bland de multnande löven och kastade
ängsliga blickar mot himlen.
här.”
”Solen finns där någonstans.” sa jag torrt. ”Bakom alla moln. Kom, ta den
Jag räckte över en hink med vatten, bara till hälften fylld. Mer skulle hon
inte orka bära, det klena våpet. Själv tog jag två fulla hinkar och satte kurs
mot stugan.
”Kom, Judit. Du blir förkyld här ute.”
Hon följde motvilligt efter. Demonstrativt skvalpade hon med hinken,
stapplade fram som om tyngden vore outhärdlig och flåsade tungt. Jag var så
trött på hennes eviga knorrande.
Framme vid trappen ställde jag ner hinkarna för att öppna dörren och i
samma ögonblick hörde jag hur Judit släppte taget om sin. Jag vände mig om
och såg henne springa mot stallet. Hon löpte i panik som om hon vore jagad
av självaste Hin. En bit från mig rullade hinken över gräset. Det är inte första
gången du förslösar dricksvatten…
Jag var så trött på hennes infall, särskilt de som kom så ofta att de liknade
rutin. Jag hade god lust att skrika efter henne, men lät bli. Far var sjuk och
ängslig. Jag ville inte väcka honom i onödan. Istället tog jag ett behärskat
andetag och satte kurs mot stallet jag också.
Hö, lort och fräna dofter vittnade om att stallet hade hyst hästar en gång i
tiden. Men inte nu längre. När mor dog och far insjuknade, så var vi tvungna
Iona Rosin 1 a03ionro@student.his.se

Kreativt skrivande HT 2006 2 ”Den sorglösa flickan i vattnet”
att sälja alla djur. Om livet var besvärligt innan, så var det inget mot vad det
blev efteråt. Jag var jäntan som aldrig log. Så sa byborna i alla fall. Som om
jag blott vore missnöjd och otacksam. Men vad hade jag att vara tacksam för?
Så länge jag kunde minnas hade jag behövt ta hand om min sinnesvaga
syster som jag aldrig lärt mig älska. Idag var hon sexton. Jag var arton.
Min barndom hade glidit mig ur händerna.
Jag klev fram till stegen som ledde till loftet.
”Judit! Kom ner! Nu!”
Jag hörde hur hon bråkade runt med allsköns prylar, stressat och
jämrande. Utan att invänta svar greppade jag den solkiga stegen och följde
efter.
”Judit?”
Jag hade tappat räkning på hur många gånger jag hade behövt delta i
detta skådespel. Hon stod i vanlig ordning på den sneda röda pallen och
vinglade nervöst. Träbenen klapprade taktfast mot golvplankorna och repet
låg slarvigt om halsen. Jag förstod inte hur det sinnessjuka kräket gång på
gång förmådde arrangera denna anordning. Hon hade ju inte ens förstånd till
att snyta sig.
Jag stod en bit ifrån och bara tittade. Jag vet att du inte tänker slå omkull
pallen. Ibland önskade jag dock att du faktiskt gjorde det.
”En dag gör jag mig olycklig på dig…” sa jag bittert och gick fram med
tunga steg. Rutinerat lirkade jag loss snaran och hjälpte henne ner. Hon såg
på mig med den där vidrigt skuldtyngda blicken som fick mig att vilja knuffa
henne utför loftkanten. Men det gjorde jag ju givetvis inte.
Hon slog sina smutsiga armar runt min hals och pep något som skulle
kunna ha varit ett försök till att säga mitt namn. Jag motade bort henne,
ganska omilt. Jag noterade att hon hade smuts runt munnen som enligt
stanken var gammal hästavföring. Hur det hade hamnat där ville jag inte
veta.
”Gå ner!” befallde jag så behärskat jag förmådde.
Iona Rosin 2 a03ionro@student.his.se

Kreativt skrivande HT 2006 3 ”Den sorglösa flickan i vattnet”
Judits humör kunde minsann vända på en femöring. Hon skrattade
lekfullt och skuttade ner för stegen. Nu var det min tur att kliva upp på
pallen för att lossa snaran från takbjälken. Om jag ändå visste var hon fann
all rep. Den här är stumpen måste brännas, precis som alla andra. Men det tycks ju
inte göra någon skillnad. Om några dagar står hon där igen.
När jag kom ut från stallet så hade Judit sprungit tillbaka till stugan. Hon
satt och gnolade på trappen vid hinkarna med dricksvatten. När jag kom dit
så såg jag att hon tvättade sina händer. Där och då ville jag döda henne.
”Judit! Nej!”
Utan betänkligheter gav jag henne en rungande örfil så att hon for i
backen. Det var vårt dricksvatten din idiot! Vi hämtade det ju alldeles nyss!
Sekunden efter besinnade jag mig. Judit sa inte ett knyst, men vägrade att
möta min blick. Hon såg eländig ut, smutsig och våt.
Jag doppade en flik av mitt förkläde i vattnet och satte mig bredvid.
”Lika bra att tvätta dig nu. Du blev smutsig i stallet.” sa jag och
skrubbade bort lorten från hennes glåmiga ansikte, ganska hårdhänt. ”Jag
hämtar nytt vatten sedan. Oroa dig inte.”
Hon stretade emot och gnällde upproriskt. Jag noterade att hon inte hade
fått någon rodnad efter örfilen. Det var bra.
När jag var klar och släppte taget så for hon upp som om hon hade blivit
stungen av ett bi. Själv hade jag blivit lugnare. Jag slog ut armarna och
pressade fram ett leende.
”Vi glömmer det här, Judit. Kom, ge mig en kram.”
Men Judit fräste, vände på klacken och störtade in. Med all sannolikhet
satte hon kurs mot bäddsoffan i allrummet. Om hon ändå kunde låta stackars
far vila ifred.
Jag hämtade nytt vatten och eldade i spisen. Den råa kylan utifrån tycktes
finna sina vägar in mellan timmerstockarna. När jag besökte far för att
servera kålsoppa så satt Judit på sängkanten. Hon tycktes ha glömt vår
incident för hon log med hela ansiktet.
Iona Rosin 3 a03ionro@student.his.se

Kreativt skrivande HT 2006 4 ”Den sorglösa flickan i vattnet”
Fars blick var blank och uttryckslös. Det var i samband med mors död
som han hade blivit svårt sjuk av sorg. Ingen medicin rådde bot. De senaste
dagarna hade gått särskilt hårt åt på honom och doktorn trodde inte att han
skulle överleva vintern. Man kunde nästan se hur livet rann ur hans kropp
för varje gången minut.
Jag hjälpte honom att sätta sig upp och ryste vid anblicken av hans
skulderblad som nästan skar ut genom ryggen. Jag matade honom med ett
leende och pratade om ditt och datt.
Judit var full av energi och hade svårt att sitta still. Vid flera tillfällen var
hon nära att välta skålen i hans knä, och när jag för fjärde gången bad henne
att lämna rummet så morrade hon ilsket och satte sig på golvet. Trotsigt
började hon repa upp mattkanten med förstulna blickar mot mitt håll.
”Förebrå henne inte.” sa min far med svag röst. ”Hon förstår inte bättre.”
Jag visste att han älskade oss båda. Kanske Judit ännu mer, sårbar och
hjälplös som hon var.
”Jag vill att du lägger blommor på er mors grav.” fortsatte han rossligt.
Själv hade jag förlorat greppet om tiden. Jag kastade en blick mot
almanackan och insåg att ett år hade förflutit. Ett helt år. På dagen.
Jag nickade och torkade honom runt munnen.
”Ta med dig din syster.” fortsatte han.
Jag stelnade till, men pressade fram ett leende.
”Ja, visst. Det skall jag göra.”
En stund därefter släpade jag en motstridig Judit över åkrarna. Det var
svårt att hitta blomster på senhösten, men jag visste var det växte prustrot.
Judit blev betydligt gladare när vi skymtade de vita kronbladen i dimman.
Jag plockade dem snabbt för att hon inte skulle trampa sönder dem.
Vi fortsatte att gå och strax bar det uppför berget. Judit ville leka kull.
Hon var lika stor som jag men begrep inte sin egen styrka och när hon
oavbrutet knuffade mig så höll jag på att tappa humöret.
Men det var bara att bita ihop.
Iona Rosin 4 a03ionro@student.his.se

Kreativt skrivande HT 2006 5 ”Den sorglösa flickan i vattnet”
När jag skymtade mors minnesmärke på utsiktsplatån så tog jag hårdare
tag i Judit. Däruppe var det brant och ravinen var djup. Jag sa med eftertryck:
”Här uppe knuffas man inte, Judit.”
Hon förstod nog inte allvaret i min blick. Mina misstankar.
Hon fick syn på gravstenen och ville dit, så vi gick försiktigt närmare och
slog oss ner på backen. Hon grävde fingrarna i jorden och kletade sörjan över
stenen.
”Nej, Judit.” väste jag skarpt, slog bort hennes hand och pekade. ”Det är
ett minne över mor.”
Jag tog ett knippe visset gräs och torkade av kladdet. Judit såg förvirrad
ut. Blicken irrade och sökte sig mot branten.
Minns du någonting, du som var ensam med henne? Berätta vad som hände!
Hon bet sig i underläppen och verkade tankfull, men sedan brast hon i
skratt och slet till sig blommorna. Innan jag visste ordet av hade hon borrat
ner dem i jorden så att stjälkarna gick av. Den här gången orkade jag inte
banna henne.
”Mor tyckte om prustrot.” sa jag istället eftertänksamt. ”Eller julros som
farmor kallade den.” Jag såg uppgivet mot Judit som stoppat några kronblad
i munnen. ”Vet du vad prustrot heter på latin?”
Jag klappade henne på huvudet och räckte henne fler blad att tugga på.
”Den heter Helleborus. Det betyder ’den som ger förståndet tillbaka’.”
Jag kunde inte låta bli att skratta torrt. ”Men inga julrosor i världen kan
hjälpa dig. Seså, spotta ut nu.”
Jag stoppade fingrarna i hennes mun och grävde runt.
”Spotta! Prustroten är giftig! Du kommer att ligga och kräkas halva
natten.” Dumma kossa.
Judit gurglade och fräste.
”Så…” Jag reste mig upp och borstade av kläderna. Jag fick en märklig
lust till att se över kanten.
Iona Rosin 5 a03ionro@student.his.se

Kreativt skrivande HT 2006 6 ”Den sorglösa flickan i vattnet”
Där nere bland klipporna hade de hittat henne. Söndertrasad. Det hade
varit blod och tarmar över allt. En röra utan dess like. Det hade tagit flera
dagar att hitta henne.
Jag kastade en mörk blick mot Judit. Den tröga snärtan hade inget velat
säga då hon kom trallandes hem ensam. Byns alla karlar hade fått leta i
blindo och hemma satt en sinnessjuk flicka som knep käft.
Jag fick en illavarslande känsla i bröstet.
”Kom Judit. Vi går.”
När vi kom hem var far död. Kroppen låg på golvet.
Judit tittade på honom länge och med huvudet på sned. Lite besvärat,
men nyfiket. Jag kände att vi behövde städa.
”Trasor...” sa jag med skarp röst. ”… och såpa. Det finns i brygghuset.”
Som om hon skulle lyssna. Hon tittade upp, fick syn på skatan utanför
fönstret och ögonblicket efter var hon på fågeljakt.
I takt med den fallande skymningen blev vårt hem allt renare. Jag tvådde
trösklar, speglar, fönster och golv tills mina armar inte orkade mer. Byltet på
golvet lät jag vara. Jag hade ännu inte beslutat vad jag skulle göra med den. I
farten hade jag vikt ner kragen och slätat ut vecken på skjortan.
När jag var någorlunda nöjd upptäckte jag att himlen blivit svart utanför.
Judit hade inte setts till på hela tiden.
Jag plockade med mig en fotogenlampa och steg ut på trappen.
”Judit!”
Som en gast hoppade hon fram ur skuggorna, svart och tovig. Jag
spärrade ingången för detta monstrum av lera och skrek i raseri.
”Vad har du gjort!”
Men hon bara fnittrade. Över min döda kropp att den lorten skulle få
komma över tröskeln. Jag kände mig gråtfärdig. Jag hatar dig, din enfaldiga,
vidriga åsna! Du förpestar varje sekund av mitt liv!
”Kom!”
Iona Rosin 6 a03ionro@student.his.se

Kreativt skrivande HT 2006 7 ”Den sorglösa flickan i vattnet”
Jag grep tag i henne så hårt jag kunde och släpade henne nerför trappen.
Med ens tappade hon sitt goda humör och gjorde motstånd.
”Vi skall ner till sjön.” sa jag ansträngt. ”Du skall bada. Streta inte emot
för då smäller jag till dig.”
Jag började gå med beslutsamma steg. Judit snubblade och föll. Hon
spjärnade emot med händer och fötter och körde naglarna i marken så att
jordkokor flög. Det bekom mig inte. Jag kunde släpa henne hela vägen om
det skulle vara så.
Väl framme vid stranden släppte jag henne fri. Själv föll jag ner på knä.
Först nu kände jag hur utmattad jag var. Och tom inombords.
Vart förde mina tankar mig? Jag vet inte, men timmar förflöt utan att jag
lade märke till det.
När Judit knackade mig på axeln så nalkades gryning. Det var
fortfarande dunkelt, men horisonten badade i azurblått. Judit log med hela
ansiktet och höll upp en sten. Den hade slipats len av vattnet och var
purpurfärgad.
Andaktsfullt stoppade hon dyrgripen i en av fickorna på förklädet. Sedan
tog hon upp en till. Och ännu en. Alla vackra stenar som fanns inom synhåll
plockade hon på sig. Fickorna tycktes rymma hur mycket som helst.
”Du kommer att ha sönder förklädet.” sa jag. ”Det blir för tungt.”
Men Judit lyssnade inte och jag började istället hjälpa henne att plocka.
Svarta stenar, mossgröna, blekt blå. Stranden var som en palett med färger.
Det var fantastiskt vackert.
Men så kände jag hur varje rörelse blev än mer långsam och tung. Snart
låg jag i sanden, oförmögen att resa mig upp. Stilla betraktade jag vattnet och
lät mig vyssjas av vågorna.
Judit var inte trött. Med fickorna fulla släpade hon sig över stranden och
upp på bryggan. Hon hade fått syn på en groda.
Judit ville klappa.
Iona Rosin 7 a03ionro@student.his.se

Kreativt skrivande HT 2006 8 ”Den sorglösa flickan i vattnet”
Det plaskade högt när vattnet svalde det skrattande byltet. Jag såg sköra
bubblor spricka på ytan, som en kaskad av paniska rop.
Men de avtog. Och försvann.
Med hjärtat i halsgropen for jag upp ur sanden och upp på bryggan.
Pulsen slog bedövande hårt.
När jag lutade mig över kanten var det som om all världens bördor föll
från mina axlar. Ytan var blank. Svart som ebenholts.
Två vakna ögon.
En vit rad av tänder.
Det var kallt och förbjudet, oförlåtligt och grymt. Och så uppriktigt.
Jag ser en flicka i vattnet. Hon ler.
Iona Rosin 8 a03ionro@student.his.se