Jag arbetar som stationsföreståndare i Dalston och det här är vår ...

”Jag arbetar som stationsföreståndare i Dalston och det här är vår uniform.
Privat händer det sällan att jag bär slips, bara någon gång ibland.”
Al Springer, tågstationsföreståndare, London
36 37

44
KAPITEL TVÅ
LESS IS MORE
ELLER
MORE IS MORE?
En vanlig missuppfattning är att en dandy har färgglada kläder och påfågelsmässig
inställning till vad han har på sig. Sanningen är tvärtom.
Extravagant klädsel stämmer bättre överens med dandyns stilföregångare.
En dandy levde för att få uppmärksamhet tack vare god smak, inte
genom tokiga utspel av extravagans. Egentligen skulle en dandy inte
märkas alls. En tumregel var att om någon vände sig efter dig på stan
var det ett tecken på misslyckad klädsel – att de satt för dåligt eller var
på tok för trendiga. Enkelt och diskret, men perfekt – det var melodin.
Dandyismen och dess funktionalism var en reaktion mot det mode
som gällt åren före – då mottot snarare var ”more is more”.
På 1760-talet spårade ett gäng societetslejon ur fullständigt i
London. Inspirerade av dåtidens italienska societet utvecklade de en
stil som var mer extravagant och överdriven än något som tidigare skådats.
De kallade sig macaronis, som en flirt med italiensk pasta och
blåste på med mer puder, större peruker, mer parfym och snirkligare
broderier än vad Englands gentlemän någonsin vågat fundera på.
Macaronirörelsen började egentligen med en tanke som var helt
tvärtemot dandyismen, men ändå på många sätt påminner om den.
1764 grundade en samling män från Londons finare sällskap en klubb
som skulle hylla en klädsel som var enkel och inte så strikt, utan en
massa juveler och krimskrams. Tyvärr fick sällskapet in några mindre
bra element som tog spjärn mot den ädla grundtanken och studsade
iväg i motsatt riktning.
Med tanke på macaronisarnas extremism borde det varit svårt för
Macaroni.
KAPITEL TVÅ
45

86
KAPITEL FJORTON
SÅ FUNKAR EN
KVALITETSSLIPS
Typiskt, du köper en snygg Armanislips för en förmögenhet. Så kommer
grannen med en thailändsk variant som kostat honom lika mycket
som två liter mjölk i mataffären – och dessutom med Armanietikett.
Det är lätt att känna sig lurad, men det är inte rätt att göra det.
Du behöver inte titta särskilt noga för att konstatera att den thailändska
kopian inte är värd mer än tjugo kronor.
Att skilja skräp från kvalitet är inte alltid lika enkelt som med de
thailändska kopiorna. Bland dem brukar det mesta vara bristfälligt,
utom möjligtvis etiketterna. Kopiorna brukar inte ens vara gjorda av
siden, och en sådan brist är ganska lätt att fastställa. Det är lätt att se
och känna eftersom siden är ett säreget material. Och sen är det enkelt
att bevisa, dra bara loss en liten bit tråd från ”sidentyget” på slipsens
baksida. Tänd eld på den, smälter tråden är den gjord av syntetmaterial.
Brinner den och släpper aska är det en silkestråd.
Det svåra är att se vad som är bra och vad som inte är bra bland
slipsar som säljs i så kallade ”riktiga butiker”. Det fuskas mycket,
även med slipsar som säljs på platser där man inte förväntar sig fusk.
Ett snabbt sätt att kolla hantverk och materialkvalitet i en slips är
att hålla slipsen i den smala ändan och låta den hänga fritt. Vrider sig
inte slipsen är det ett tecken på att tyget skurits korrekt.
Ett annat diskret trick du kan göra direkt i affären är att ta tag i
slipsens båda ändar och försiktigt sträcka ut slipsen. Är slipsen något
att ha är den flexibel och återtar direkt sin form.
Slipsens foder är viktigt. En billig slips kanske är fin första gången
du använder den. Men om den är dåligt fodrad börjar slipsen snart
vecka sig konstigt i nacken och förlora formen. Riktiga kvalitetsslipsar
brukar vara fodrade med två tyger: ett ulltyg som gör att slipsen får
The peek-a-boo. En ung Marilyn Monroe på Richeliuslips (1991).

112
KAPITEL SJUTTON
MOTIVMÖNSTER
I motivslipsarnas värld finns massvis med vackert, men även det
fulaste av det fula.
Blommor gjorde entré i slipsarnas mönstervärld på 1940-talet. Sedan
gjorde de comeback under flower power-eran för den slipsbärande
massan som ville känna att de minsann hängde med i tidsandan. Flower
power-kidsen dissade dock slipsen helt.
På 1980-talet fullkomligt exploderade blomtrenden ännu en gång
när varumärken som Kenzo, och även Georgina von Etzdorf, fyllde
sina kollektioner med blommor och träd på tryckta sidenslipsar. Just
naturen är en vanlig inspirationskälla för motivslipsar med löv, träd,
vass och i tveksamma fall palmer.
Motivslipsen är ibland som en textilvärldens kofångardekal. Slipsen
blir en skylt av siden där man på ett inte särskilt subtilt sätt kan
säga något till omvärlden om sitt liv och sina intressen. På 1920-talet
i England kom de första sportslipsarna, vilka tillät bärarna att skylta
med att de spelande golf, cricket eller fotboll.
Vissa använder slipsen som ett konversationsverktyg, något att
bryta isen med. Intresset för slipsar man kan prata om är stort, därför
finns det många konstiga mönster. Bilar, båtar, flygplan, telefoner,
fiskar, tennisrackets, katter, hundar – nämn ett intresse eller yrkesområde,
det finns garanterat en slips som gestaltar det.
Många småmönstrade slipsar
är också motivslipsar. Hermès
slipsar med elefanter som
sprutar vatten är ju självklart
motivslipsar, men eftersom elefanterna
är så små att de bildar
ett mönster på håll räknas de
också till kategorin småmönstrat.
En klassisk underkategori
bland motivslipsarna är högtidsslipsen.
Julslipsar har nog de
flesta stött på, men det finns
även motivslipsar för påsk, midsommar
och nyår.
De roliga motivslipsarnas
popularitet går upp och ned.
Elefantslips, Hermès (2007)
och Georgina von Etzdorf (1990).
Senast det ansågs modemässigt
okej var i början av 1990-talet.
KAPITEL SJUTTON
PAISLEY
På senare år finns det nog inget mönster som blivit så hånat som
paisley. Mönstret var populärt på 1960-talet men hade sin verkliga
storhetstid på 1980-talet. Då var paisley grejen med stort G. Den massiva
populariteten ledde till överdos och sedan dess har mönstret varit
mobbat, men det kanske räcker snart och paisley will rise again.
Paisley behöver inte vara så pjåkigt, även om mönstret ser ut som
simmande spermier. Som mycket annat kan det bli riktigt snyggt om
det görs rätt. Att göra slipsar med paisleymönster är ett 1900-tals fenomen,
men själva mönstret kan spåras tillbaka så långt som flera hundra
år före Kristus.
Det sägs att mönstret är en persisk fruktbarhetssymbol, vilket på
sätt och vis skulle förklara kroppsvätskelikheten. Det argumenteras
fortfarande om inspirationskällan till mönstret är just spermier eller
om det kanske är en livmoder eller om det är något så trist som en
amöba.
Namnet paisley har mönstret dock inte fått från Persien. Mönstret är
döpt efter ett vävarsamhälle i Skottland.
OTTO (2007), Oscar de la Renta (90-tal), Antonio Calafatano (90-tal).
113

134
KAPITEL NITTON
CUT AWAY
Den coolaste kragen och den kragmodell som dominerat modet under
de senaste åren. Kallas även kent-, spread-, windsor- eller boldkrage.
Cut away passar extra bra till breda slipsar och stora slipsknutar.
Kragsnibbarna är skurna från varandra, därav namnet cut away. Kragen
finns i olika varianter med olika mycket höjd på kragen och med olika
mycket ”cut away”. Enda problemet är att kragen inte är optimal att
bära tröja över eftersom snibbarna då gärna hoppar utanpå.
Personer som fick välja studentmössa med liten storlek bör undvika
kombinationen stor cut away-krage och windsorknut eftersom
kragen är lätt att drunkna i.
KLASSISK
Den klassiska kragen, eller turndownkragen som den också kallas,
har nog funnits så länge som mannen känt behov av att ha krage. Den
klassiska kragen kan se ut på många sätt. Storleken på mellanrummet
mellan snibbarna kan skifta mycket, liksom snibbarnas längd och
form.
Variationen gör att det finns en klassisk krage för så gott som alla
slipstyper. För en smal slips passar en med små snibbar och mindre
glipa medan motsatsen kan fungera för en rejälare slips med stor knut.
Den klassiska kragen är bra för folk med runda ansikten eftersom
de nedåtpekande snibbarna skapar illusionen av att ansiktet är mer
avlångt.
KAPITEL NITTON
BUTTON DOWN
Engelsmännen och amerikanerna tvistar fortfarande om vem som
uppfann den här kragen. Vem som vinner går inte att utläsa ännu.
Amerikanerna älskar sina button down-skjortor mer än något folk i
hela världen. På senare år finns gott om slimmade skjortor med button
down-krage även på vår sida av Atlanten.
Button down skjortan är mer avslappnad och mindre formell än
till exempel cut away. Kragen är därför perfekt om man vill klä sig lite
”down to earth”. Stiffa människor gillar inte button down. Inte helt
oväntat passar button down bäst till leisure och gärna under stickade
tröjor eller till tweedkavajer. Button down är utan tvekan den krage
som lämpar sig bäst för fasanjakt på söndagseftermiddagar, men den
passar inte så bra till slips eftersom den kan låsa fast slipsen på ett
inte så snyggt sätt. Button down-skjortor görs ofta i grova tyger som
oxford och flanell. Skjortor med button down-krage syns därför sällan i
uppklädda sammanhang.
MINIKRAGE
Minikragen är egentligen ingen kragtyp utan en liten variant av i princip
vilken krage som helst, förutom möjligtvis barrelkragen. Minikragen
är perfekt till smal slips med liten knut. Snygg till tajta kostymer
för en nutida mods-look. Med en stor slips och stor knut blir det knas.
Minikragen är lite av en antikrage och därför bra om man vill ha en
slapp slipslook, det vill säga en knapp uppknäppt i halsen och inte
särskilt åtdragen knut. Möjligtvis gör kragen sig bäst helt utan slips.
135