Vår bygd genom sekler 1 - Håbo kultur

FÖRORD
Håbo kommun hör till Upplands vackraste platser. Vad man som
nyinflyttad lägger märke till är Mälarens glittrande fjärdar
och den vänliga och omväxlande bygd som breder ut sig mellan
fjärdarna. De äldsta kända spåren av människor i Håbotrakten
härrör sig från senare delen av stenåldern ca 4 000 - l 800
f Kr. Fram till dess låg större delen av nuvarande Håbo kommun
under vatten. Det var endast några få områden som stack
upp som öar i havet. I detta skärgårdslandskap bosatte sig
de- första människorna i Håbo.
Under hösten 1987 startades en studiecirkel i ämnet "Vår
bygd genom sekler". Cirkelledare var Valter Säfström Initiativtagare
var PRO och DHR, studiearrangör ABF.
Med tanke på de inledande raderna var det alltså en stor uppgift
cirkeldeltagarna hade framför sig, om de under några korta
studie veckor skulle titta på sin bygds utveckling under 50
sekler. För att åtminstone kunna skumma lite på ytan av händelseutvecklingen
under denna långa tid delades cirkeldeltagarna
upp i grupper, där varje grupp fick sig ett område tilldelat.
Genom att leta i gamla arkiv, läsa den litteratur som
fanns samt intervjua äldre personer kunde en del material tas
fram. Detta presenterades på sammankomsterna och diskuterades,
för att slutligen sammanställas i denna skrift. Då ämnet är
så stort och spänner över så lång tid kan inte vår lilla skrift
ge annat än korta men mybket summariska inblickar; i "Vår bygd
genom sekler".
Vår förhoppning är dock att kommande studiecirklar utvidgar
och kompletterar detta material så att det kan bli en källa
till information om bygdens utveckling för alla de människor
i kommunen som är undrande över hur denna trakt sett ut förr,
och vad är det som har drivit fram detta fina samhälle.
. ~\

FORNTID
Några axplock ur studiematerialet från Stenåldern och framåt
i tiden.
STENALDERN
Människans ankomst till Håbo härrörs från senare delen av sten-
åldern ca 4 000 år f Kr. Håbo var då ett s k skärgårdslandskap
med många sjöar och vikar beroende på att havsnivån låg då ca
25 meter högre än i dag. Även på annat sätt var stenåldersmänniskan
gynnad - det var fuktigare och varmare klimat. Sommartemperaturen
låg ca 2 - 3 grader högre än idag. Det var en
rik lövskogsvegetation, främst ek, alm, lind, hassel och ask
med något inslag av gran. Området hade goda rårutsättningar för
jakt och fiske. Ett begynnande jordbruk hade uppkommit med
i~huvudsak vete och korn. Man höll sig med får, getter och
svin. En stenåldersboplats har påträffats i Dragonbacken i
ävergran där man funnit gropar som troligen varit kokgropar,
vidare stolphål, eldstäder och ett stort antal kvartsbitar bearbetade
för att kunna användas till skrapor. Även keramik
som man benämner "gropkeramik".
Hur sådana här samhällen var organiserade och hur deras sociala
uppbyggnad såg ut vet ingen med säkerhet, men man räknar
med stamsamhällen, uppdelade på: olika hushåll (familjer). Samhället
vid Dragonbacken har tydligen inte hört till de större
och dessutom är det uppenbart att platsen inte varit permanent
bebbdd utan utnyttjad aven stam, som allt efter årstiderna
eller av andra skäl valt olika uppehållsplatser.
Det andra märkliga fyndet, en båt eller stridsyxa, har påträffats
ca l km från Dragonbacken. Båtyxekulturen anses ha existerat
samtidigt med den gropkeramiska kulturen men antas ha
haft en annan livsföring. De har haft boskapsskötsel som huvudnäring.
De i båtform utarbetade yxorna, denna kulturgrupps
viktigaste kännetecken, är utomordentligt vackra och välformade,
och man antar ofta, att de inte bara hade betydelse som
vapen utan att det också varit statusföremål för de manliga
individerna.
Det finns ytterligare tre ställen i Håbo som har indikationer
på forntida boplatser, som kan bedömas möjligen härröra från
stenåldern. Viktigt och karaktäristiskt för stenålderns sista
del är den typ av gravar som kallas hällkistor det vill säga
storstensgravar. En hä~lkista är en större eller mindre grav,
uppbyggd' av sten som en kista. De största hällkistorna kan
vara uppåt tio meter långa och innehålla gravläggningar av
intill 50 - 60 individer. Troligen en typ av kollektivgravar
för en grupp människor, troligen tillhörande ett och samma
stenålderssamhälle.

BRONSALDERN
Tidsperioden har fått sitt namn av det nya material, brons
som börjat användas för framställning av vapen, arbetsredskap
och prydnadssaker. Tidsskedet omfattar ungefär åren
l 800 - 500 f Kr. Även under denna tid har samhällena gynnats
av ett varmare klimat än idag. I Håbotrakten har under
dessa 1300 år landhöjningen medfört att socknarna Övergran,
Yttergran och Kalmar har bildat en sammanhängande landmassa
en stor ö med ett smalt sund vid Draget.
Inte långt från Dragonbacken har man funnit en bronsåldersboplats.
Man har funnit spår aven byggnad storlek 12 x 15
meter med takbärande stolpar och trampat jordgolv.
Ännu en bronsåldersplats har påträffats vid ApalIe i Övergran
en mycket intressant såpan från i huvudsak bronsåldern, det
rör sig om ett jättestort boplatskomplex som tycks omfatta
bortemot l km2. Området är täckt med ett metertjockt lager av
ett skikt av avfall, bebyggelserester mm. Vid utgrävningar
har man hittills kunnat fastställa spår av två långhus och
två andra, ovanliga ovala hyddliknande konstruktioner.
Att förutsättningarna för bosättning varit gynnsamma förstår
vi av att ett rikt bestånd av fornlämningar finns i Håbotrakten.
Föremål av brons är dock inte så vanliga, beroende att
bronsen var importerad söderifrån och var en dyrbar metall.
Karaktäristiskt för bronsåldersboplatserna är den enormt stora
mängden av skärvstenar oftast med eld och sotmärken. Stenarna
har troligen bland annat använts för matlagning på så sätt att
stenarna först har upphettats över eld och sedan lagts ner i
vattenfyllda kärl, vilka har varit tillverkade av lera, skinn
och trä och därmed inte kunnat sättas direkt på eld. De varma
stenarna har värmt vattnet men samtidigt spruckit genom den
snabba avkylningen. Skärven kan också ha uppstått vid annan
verksamhet, t ex vid bronsgjutning.
Vid stora fyndplatsen vid ApalIe har andra fynd framkommit,
ett rikt material av djurben avspeglar innevånarnas matvanor
och samhällets bestånd av boskap. Andra fynd är keramikskärvor
från både inhemska och importerade lerkärl, vidare lerklining
för tätning av väggar, andra föremål av brons, bennålar,
bärnstenspärlor, dräktnålar samt en degel sannolikt
från bronsgjUtning.
Betydelsefulla bland de fasta fornlämningarna är de talrika
gravarna som förekommer både ensamliggande och i mindre gravfält.
Gravarna från denna tid utgörs av rösen och stensättningar.
Intressanta är resultaten av utgrävningar av några gravar som
ligger på krönet aven bergsrygg i det fornlämningsrika området
vid DragonbackenDe uppvisar både skelett som brandbegravningar.

Ungefär vid mitten av bronsåldern ca l 000 f Kr, skedde en
övergång i hela Europa en allmän förändring av begravningsskicket.
Man övergick från jordbegravning till likbränning.
Gravarna vid Dragonbacken återspeglar kanske detta skifte
och omspänner då ett långt skede av bronsåldern.
Under bronsåldern kom också hällristningarna, som troligen
hade ett budskap som för oss är fördolt, men som bör ha haft
stor betydelse för bronsålderns människor. I Håbo finns ett
stort antal, för närvarande har hittats 600 älvkvarnar och
ca 70 st figurer, bl a skepp - fotsulefigurer och geometriska
figurer.
Ett studium av utbredningen av och det inbördes förhållandet
mellan boplatser, gravar, hällristningar o s v kan visa på
intressanta samband och ge en fördjupad bild av bygden och
bosättningarna under bronsåldern. Det är uppenbart att bosättningen
i trakten har ökat under denna tid. Landhöjningen
hade gjort nya, stora områden beboeliga och strandängarna
gav säkert goda betesmarker. Boskapsskötseln tycks ha utvecklats
starkt men även åkerbruket öch odling av vete, korn
och havre kan konstateras vid boplatsen i ApaIle) där även en
primitiv plog har hittats. Men både jakt och fiske fortsatte.
Fornlämningsbilden under bronsåldern återspeglar samhället
som genom befolkningstillväxten sannolikt också blivit mer
komplicerat och där man~å~:anta uppkomst av gruppbildningar
och förmodligen av lokala hövdingadömen.
JÄRNALDERN
Detta skede av forntiden omfattar tiden ca 500 f Kr - l 100
e Kr. Under äldsta järnåldern förekommer järn mest i form av
importerade prydnadsföremål, men så småningom börjar människorna
i Sverige att utvinna järn ur egna fyndigheter och få
igång en egen tillverkning av vapen, redskap och smycken.
Vid tiden för övergången mellan brons- och järnåldern skedde
en klimatförändring som innebar en utveckling till kallare och
fuktigare förhållanden, likt våra dagar. Man kan anta att den
viktiga boskapsskötseln har kommit att påverkas av denna förändring.
Det har blivit nödvändigt att hålla djuren i stall
under vintern och insamla foder åt dessa under sommaren. Aker-
bruket har förmodligen även förändrats och det är möjligt att
under den tidiga järnåldern infördes s k ensädesbruk d v s
permanenta åkrar uppstår, något som gynnades av den ökade tillgången
av gödsel som följde av stallskötseln. Efter järnålderns
slut ligger strandlinjen ca 5 meter över nuvarande nivå. Området
för Håbo kommun består nu ej längre av så många öar utan
bildar till stora delar en sammanhängande landmassa.
Fynden och fornlämningarna pekar på att ett annorlunda samhälle
hade utvecklats vid denna tid. Antalet kända fynd och fornlämningar
som kan hänföras till järnåldern är avsevärt större än
från de tidigare perioderna.

Bland fornlämningarna från järnåldern domineras bilden av gravfälten.
I Håpo kommun har vid fornminnesinventeringar registrerats
ca 90 gravfält. Typiska för äldre järnåldern är s k varierade.
gravfält, där det ofta ingår stensättningar med ett flertal
olika former, t ex runda, triangulära och kvadratiska.
Ett mycket märkligt dokument om aktiviteter utanför det vardagliga
livet utgör den s k Häggebystenen. Stenen uppmärksammades
på 1600 talet då den ingick i golvet i Häggeby kyrka. Den togs
upp 1863 och såldes till historiska museet för att lösa församlingens
ekonomiska problem. På den ena sidan avbildades ett skepp
med roddare och på den andra sidan ett par hästar och två män.
En anmärkningsvärd fornlämningstyp är fornborgarna. Dessa anläggningar
är svårdaterade, men de brukar anses tillhöra järnåldern,
speciellt folkvandringstiden 500 e Kr. Det är få fornborgar
kända i Håbo två i Skokloster, en i Häggeby och en i
Övergran.
Andra fornlämningar är ju storhögarna, Drakhögen i Brunnsta -
Kungahögarna i Rölunda, två i HassIa och en utgrävd i Viby.
Järnålderns slutskede uppdelades i två perioder, dels den s k
Vendeltiden från 500 år e Kr till ca 800 e Kr, samt den andra
delen fram till 1100 talet. Den senare delen är ett särskilt
begreppr;(Vikingatiden) och den finns på många håll rikt dokumunterad
i Håbobygden.
En befolkningsexpansion hade ägt rum det visar det ökade antalet
gravfält. Spåren efter den tidens bosät~ningar är mindre talrika
- men vissa intressanta fynd har gjorts~Man har funnit indikationer
på vikingatida bosättningar som varit bebodda även på sen
tid. En av dessa ligger i Pollista på dess gamla by tomt som
övergavs först på 1900-talet.
Under vikingatiden tillkom runstenarna. Våra sjöfarare som gjorde
sina strandhugg lite varstans i Europa lärde sig runskriften
och förde hem sin kunskap. Håbotraktens förnämsta runmästare
hette Bolle. Runstenarna var inga gravstenar utan minnesstenar
över stora och mäktiga vikingar. Bland de märkligaste stenarna
har vi Ingvarstenen vid Varpsund och troligen den vid Ekilla
bro, Sjusta i Skokloster - Låddersta - Kålsta i Häggeby och
stenarna vid Skokloster kyrka - Häggeby kyrka och Kalmar kyrka.
Det finns 36 runstenar bevarade i Håbo men det skall finnas 14
st till som troligen är flyttade eller på annat vis försvunnit.
Enligt hörsägen skall en båt kantrat utanför Biskops-Arnö med
last av runstenar, kan det vara de 14 försvunna stenarna somn
ligger gömda där?

MEDELTIDEN 1060 - 1521.
Medeltiden avlöste Vikingatiden. Birka som var det stora handelscentrumet
under Vikingatiden 800 - 1000 talet e Kr - och där
Ansgar predikade kristendom under tiden 829 - 850 avlöstes nu av
Sigtuna som handelscentrum. Olof Skötkonung anlade Sigtuna omkring
100O-talet på utmarker på dennes Kungsgård Sigtuna.( Singhildsberg)
pårett mycket strategiskt läge efter segelleden -
Uppsala - Stockholm. 1060 grundlades i Sigtuna Svealands första
Biskopssäte. Hur mycket Sigtuna betydde som centrum för Håbos befolkning
är väl sv~rt att veta - i varje fall hade Håbos norra del
- Skokloster och Häggeby mycket bra förbindelser till Sigtuna medan
den mellersta och södra delen hade kan hända annat centrum.
Under de gångna seklerna har väl Håbo byggts upp av små samhällsbildningar
med ledare som bestämde om hur de små samhällena skulle
reagera vid de olika situationer som måste uppstå vid den utveckling
som Håbo måste stå inför.
Detfrö som Ansgar sådde i Birka på 800-talet när det gällde kristendomen
har slagit rot och växt så att i slutet av lIDO-talet
började kyrkorna byggas i Håbo. Kyrkorna byggdes ej långt från
vattenvägarna och av den befolkning som hade en beröring till
kyrkan.
Den nuvarande odlingsbygden i Håboområdet var i stor utsträckning
koloniserad med fast bebyggelse vid övergången från yngre järnålder
till tidig medeltid. Vid samma tid uppkom bybildningen.
Under medeltiden fortsatte nya gårdar att etableras inom utmarksbetonade
skogsområden och samtidigt sker en förtätning av bybebyggelsen.
Under medeltiden utvecklades även det Världsliga frälset ur den
förmögna storbondeklassen som med all sannolikhet vuxit fram redan
under järnåldern..Grunden för stormännens privilegier lades
i Alsnö stadgan omkring 1280. Då beslutades att alla som gjorde
vapentjänst till häst skulle i gengäld erhålla skattebefrielse.
Till en början kunde frälsefriheten återkalla~ eftersom den inte
var knuten till jordegendomen - men därefter ändrades lagen och
blev ärftlig - därmed bildades ett särskilt frälsestånd. Även
prästerskapet var befriat från skatt och utgjorde andligt frälse.
Friheten av skatt gav den nybildade stormansklassen möjlighet
att utöka sina jordegendomar. Under medeltiden fanns 23 st Säterier,
under 1680 reducerades antalet med Il st.
NYA TIDEN
Under 1600-talet fick adelsmännen makt över landets jordegendomar.
Kronan hade dåligt med kontanter - varför adelsmännen erhöll jorddonationer
för utförda tjänster.
Under några decennier i anslutning av 30-åriga kriget fyrdubblades
antalet adelsmän och i samma utsträckning utvidgades deras
innehav av skattefri jord. Efter deb militära indelningsverkets
tillkomst 1682 indelades flera mindre herrgårdar med indragen
sätes frihet att bli boställen för officerare.

Nya Säterier fick nu inte bildas och under 17DD-talet förlorade
adeln successivt sin ensamrätt att förvärva frälsejord. Endast
Säterierna med tillhörande jord kom att vara förbehållna adeln.
1810 försvann även denna rättighet och därmed var frälsejorden
helt frisläppt för den öppna marknaden.
Det var först mot slutet av 16DD-talet, under den karolinska tiden
som herrgårdarna började ges en mer medveten arkitektonisk
utformning. Tidens praktfulla slottsarkitektur kom framför allt
att präglas av berömda utländska arkitekter. Skoklosters slott
som var en av stormakttidens mer betydande anläggningar uppfördes
efter ritningar dels av tyske arkitekten Vogel samt av de
Valle och Tessin. Håbobygden präglas do~k främst av ett flertal
välbevarade mindre herrgårdar - gårdarnas huvudbyggnader utgör
vanligast de äldsta husen medan ekonomibyggnaderna är av yngre
datum.
Jordbruksnäringens utveckling under 18DD-talet medförde en stor
förändring av ekonomibyggnadernas funktion och utseende. Detr
byggdes stora ladugårdar för mjölk och köttproduktion. Storlekarna
på gårdarna krävde ett större antal hästar och oxar.
Den bättre kunskapen om växtodling gav större skörda~ vilket
gav till resultat att behovet av lagringsmöjligheter ökad~varför
det byggdes större logar och lador mm. Hela det här nytänkandet
och utvecklingen ställde krav på att anställa ett stort
antal folk. För att få denna arbetskraft måste gårdarna bygga
ett antal bostäder för statarna. På många gårdar kom de beryktade
statarlängorna till - med ett stort kök som då skulle rymma
de stora familjerna, det var endast befallningsmannen -
trädgårdsmåstaren och ladugårdsförmannen som hade ett rum och
kök. Statarlängorna var väl inte så vanliga i Håbo. De flesta
stugorna var för två till tre familjer och omfattade ett rum
och kök. På herrgårdarnas utmarker byggdes torpställen upp,
även de för att skaffa arbetskraft till jordbruket - torparen
som arrenderade stället skulle utföra 3 dagsverken i veckan
som arrende för torpet. Varje torp omfattade ca 10 tunnland
jord och hade små ekonomibyggnader så att de kunde ha en häst
och några kor. Torparen hade rätt till grässlog på ängar och
backar för att erhålla hö till djuren.
Herrgårdarna krävde en stor och varierande arbetsstyrka - under
17DD-talets slut och början av 18DD-talet blev den jordlösa
jordbruksbefolkningens antal allt större - samtidigt som gårdarnas
efterfrågan på arbetskraft ökade - vilket medförde att
gå~darna inte hade några större svårigheter att rekrytera folk.
En herrgård med självaktning skulle givetvis ha en trädgård
och klimatet i Mälardalen var lämpligt förfruktodling,så varje
trädgård hade ett stort antal fruktträd. Dessutom odlades kryddoch
medicinalväxter och så förstås olika grönsaker. Dessutom
var sparris en stor produkt som odlades i Håbo men det är svårt
att få fram fakta angående sparris. På många lättare sandjordar
har odling skett inom Håbo.
Trädgårdsnäringen blomstrade upp betydligt under 18DD-talet på
grund av att ångbåtstrafiken kom igång på våra vattenvägar.
Det var inte bara herrgårdarna som producerade trädgårdsalster
utan även smågårdarna och det växte även upp enskilda träd-

gårdsodlare. Överskotten kunde säljas till städerna. Håbo
hade två vattenvägar dels den östra med brygga vid Katrinedal
via Överhassla - Skokloster till Uppsala eller via Sigtuna
till Stockholm,'dels den västra leden från Svannäs -
Krägga - Karlmarnäs - Bistaborg och Kalmarsand till Stockholm.
Fisket var en annan näring som i första hand kombinderades med
jordbruket. Det dröjde ända fram till 1600-talet innan någon
särskild fiskarbefolkning uppstod. Från 1600-talet fram till
1800-talets kraftiga befolkningsexpansion på landsbygden
ökade fiskartorpen stadigt och fisket uppläts i allt större
utsträckning på den nya befolkningsgruppen av obesuttna fiskartorpare.
Fiskararrendet betalades genom dagsverken eller fiskleveranser
till huvudägaren. I Håbo levde under 1800 - 1900talet
ca 47 personer på fisket, 18 i Övergran, 16 i"Häggeby,
7 i Skokloster och 6 i Kalmar. Det innebär att det funnits
över 20 fiskartorp.
För förädling av jordbruksprodukterna har funnits 5 st vattenkvarnar
placerade, Kvarnlöt och Österkvarn i Skokloster - Skadevii
Häggeby - Krägga i Övergran och Ekilla i Yttergran.
12 väderkvarnarplacerade- Kvarnbaden i Skokloster - Finstaholm
i Häggeby - Biskops-Arnö - Segersta - Katrinedal - Vij -
Backa i Övergran - Grans gård och Bålsta i yttergran - Eneby -
Väppeby och Granelund i Kalmar. Sågverk fanns under 1800 -
1900 talet i Skokloster - Ekilla och Backa. 1940 tillkom Kyrkängen
i Övergran.
Mjölkhushållningens ökade betydelse under 1800-talet medförde
att ett flertal mejerier anlades för tillverkning av smör, då
mest i anslutning till de större gårdarna. Skokloster och Vij
var väl de som tog initiativet till att bygga större mejerier
dels på Skoklosters gård oph Varpsund. Varps und betjänade en
stor del gårdar i Övergran.
LANDSVÄGARNA
Under förhistorisk tid och långt in i medeltiden utgjordes
landsvägarna främst av röjda rid- och klövjestigar - som var
följsamt terränganpassade längs naturliga stråk, utmed grusåsar
och vattendrag. Dessa stigar var inte lämpade för tyngre
transporter. Tyngre gods kunde bara fraktas med slädar på
vintern eller båt under sommaren. Huvudleden E 18 har under
de senaste 300 åren haft samma sträckning. Även det mindre
vägnätet som korsar Håbo överensstämmer med de gamla bygdeoch
sockenvägarna. En väg som var inritad på 1860 års kartor
emellan Draget - Grans gård har försvunnit, likaså den vägbank
på 360 meter mellan Väppeby och Mansängen. Över de sanka
ängarna och längs brobanken var flera runstenar resta. På en
av stenarna som numera är försvunnen omtalades att ett par
personer gjorde "Mansenki bro breda". Ytterligare en runstensbro
har funnits vid Ekilla. Dessutom fanns broar vid Varpsund
och Ekolsund och på senare tid kom bro anlagt till Biskops-
Arnö. Utefter huvudleden, nuvarande E 18, fanns två Gästgiverier,
Bålsta och Jädra. Under 1700-talet flyttades gästgiveriet
till Grans gård. Grån Grans gästgivaregård utgick
skjutslinjer
i Hjälsta.
till Tibble i Håtuna - Litslena och Tunalund

Gästgivargårdensroll som centralpunkti bygden medförde även
att tingsställe och exercisplats förlades till gästgiveriet.
Därmed kunde man på ett enkelt sätt lösa inkvarteringen för
häradsrätten och de militära befälen. 1858 flyttades gästgiveriet
åter till Bålsta där både gästgiverirörelse och
tingshus uppfördes. 1903 upphörde Bålsta som tingsställe
och omkring 1950 lades gästgiveriet ner, båda byggnaderna
är rivna, endast den lilla arresten finns kvar. Utöver gästgiveriet
fanns ett antal krogar belägna inom Håbo, Pungpinan -
Loppkrogen intill Dyaren, Sotkrogen på vägen mot Hjälsta samt
Skokloster. Dessutom fanns 2 sjökrogar, Stavsund utanför
Skokloster och vid Sandvik intill Ekolssundsviken.
1800-talet var ett fantastiskt sekel. I början av seklet kom
ju ångbåten som skötte transporterna av varor och människor.
I slutet av seklet närmare bestämt 1876 började Stockholm -
Westerås - Bergslagens järnvägsaktiebolag att trafikera denna
sträcka med tåg drivna av ånglok för transport av olika saker.
Inom Håbo fanns två stationer Bålsta och Krägga samt två anhalter
Kalmarsand och Nyckelby. De första ångloken hade väl
inte så stor kapacitet för enligt hörsägen: samtidigt som
tåget startade vid Bålsta startade mejeristens son springande
från Varpsund och de var samtidigt i Enköping.
1800-talet var inte endast teknikens sekel utan även skolunder-
visningen kom igång under detta sekel, visserligen med i huvudsak
kristendom som kanske enda ämne. (Kyrkan och skolan får
egna kapitel).
SJUK OCH SOCIALVARD
På landsbygden löstes inte denna fråga förrän 1571 då kyrkoordningen
rekommenderade socknen att ansvarar för de hjälpsökande,
men inte förrän 1734 stadgades det i lag att socknen
var skyldig att ta hand om de behövande. I fattighuset
fick alla hjälpbehövande bo tillsammans - det var b~de sjuka
och fattiga - det var gamla och barn som fick samsas om utrymmet.
I Håbo fanns fattigstugor i varje socken. De byggdes
på kyrklig mark i närheten av kyrkan. 1860 reformerades
sjuk- och fattigvården. 1918,tillkom en ny författning och
under dess genomförande började benämningen ålderdomshem att
antas. Då de nya tidsenliga ålderdomshemmen skulle byggas
bildades vanligtvis kommunalförbund. Bålsta fattigvårdsförbund
utgjordes av nio kommuner som under 1928-29 uppförde
vårt nuvarande ålderdomshem. Gästgiveriet.
Under 1800-talets andra hälft började folkrörelserna att ta
fart. Ur rotlösheten, fattigdomen och maktlösheten uppstod
folkliga reaktioner som så småningom utvecklådes till krav
på medinflytande.
,
Väckelsailirelsen var den första stora folkrörelsen. I Håbo-
bygden bildades de första frikyrkoförsamlingarna sent. Först
1893 tillkom den ännu verksamma baptistförsamlingen i Bålsta.
1895 bildades missionsförsamlingen i Övergran, 1907 en i
Kalmar. Samtidigt med väckelserörelsen bildades nykterhetsorganisationer,
den första IOGT-logen 558 Hjort bildades
1883 i Bålsta - genom åren har 19 nykterhetsföreningar varit

verksamma inom Håbo, främst då IOGT och Blå bandet. I Håbo
bildades de första idrottsföreningarna i början av 1920tqlet
de fanns i Kalmar - Bålsta och Övergran, onder~1940~
tal~t:till~6m~Sk6~och~Öv~rgrans-IF~ -de hade fbtboll~ci~h~ållmän
idrott på programmet.
De politiska föreningarna: Högern - Frisinnade, nuvarande
Folkpartiet - Bondeförbundet - Socialdemokraterna och Kommunisterna
hade säte i varje socken men efter sammanslagningen
1952 har de gått samman. Varje parti har nu en förening i Håbo
dessutom utöver de redan uppräknade finns KDS och De gröna.
Jordbrukets organisationer tillkom också som RLF och Jordbrukarungdomen
(JUF) bildades 1928.
Lantarbetarnas föreningar bildades 1919-1920. Kampen mot lantarbetarnas
svåra situation leddes av folkskollärare Oskar
Sjölander, Kungsängen. 1918 bildades Upplands Lantarbetarförbund
och dess första ordförande blev Sjölander. Förbundet
verkade till 1930. 1930 sammanslogs de små länsförbunden till
Svenska lantarbetarförbundet. För att få en inblick i utvecklingen
under de senaste 100 åren, vill jag notera den statlista
som blev normgivande för statarna i södra och mellersta Sverige
Städsel 3~-
Sängklädespengar
Kontant lön
samt 0,84 hl vete =
6,59 hl råg
0,82 hl ärter
3.30 hl korn
10,6 kg fläsk
42.5 kg kött
34 kg sill
25.5 kg salt
0,9 kg ull
ett par tyska stövlar
l par svenska stövlar
475 liter söt mjölk
730 liter skummjölk
städsel och sängkläder för
summa totallön
kommande
3:-
3:-
65:-
9.32
52:.72
3.30
23.10
6.36
21.25
8.16
0.77
1.80
10.-
6.-
38.-
29.20
år 6 .-
291. 88.
Nggra gr senare kom även fri bostad, fritt potatisland - fritt
bränsle, Det första lantarbetaravtalet från 1920 gav då en årslön
på 1.175 plus stat.
Mellan 1902 - 1948 uppfördes nya lokaler, Övergrans missionshus
- Kalmar missionshus, IOGT-lokalen i Bålsta, JUF-lokalen
i Bålsta - Skoklosters Bygdegård - Idrottslokalen Bålsta, Folkets
hus i Bålsta - Bålsta baptistkyrka - Bålsta medborgarhus. Dessa
lokaler och så kommunalrum och skolors avklädningsrum användes
för ortens föreningsliv.
Från 1930 bildades även politiska kvinno- och ungdomsföreningar.
1934 bildades konsumföreningen i Bålsta. Övergrans hembygdsförening
bildades 1952 och ombildades till Håbo härads hembygdsförening
1967 som från 1974 förvaltar Fridegårdsmuseet.

Under senare delen av 1900-talet har det växt fram ett otal
föreningar som betjänar alla åldrar i samhället.
Vad som saknas iHåbo det är lokaler till alla föreningars verksamheter.
Här bör byggas ett Folket hus, det finns en förening
som arbetar med detta projekt. Fackföreningsrörelsen som på
andra håll är den bärande faktorn i folkets-hus-rörelsen sak-
nas i Håbo. Fackföreningarnas krav på större enheter för att
bli slagkraftigare innebar att huvud föreningen finns i Stockholm,
Uppsala, Enköping. Bålsta,har endast sektioner som inte
har några behov av expeditioner.
När det gäller jordbruket kommer säkert den utveckling som
har varit att fortsätta. De större gårdarna köper in eventuella
gårdar som är till salu för att få större enheter mm. I
Yttergran och Kalmar socknar kommer en del av den gamla jordbruksmarken
att försvinna på grund av tätorten Bålstas expansion.
Det kanske är på sin plats att dokumentera Håbos
större gårdar även mindre som kan ses vara i farozonen.
KALMAR
De gårdar som med säkerhet kommer att vara kvar är: Karlmarnäs
och Låddersta, ett frågetecken måste sättas för Sandvik och
Väppeby som kommunen naggar i kanten tätt som oftast, så är
det även med Skörby. De som redan försvunnit är: Mansängen,
Dyarne, Fånäs, Aronsborg, Bistaborg, Mellanby, Gyllendal, Råby,
Torresta, Viby och Vilunda. Höglunda, Frösunda finns kvar fortfarande,
och Granbacken. Borta är Eneby gårdarna och Gillmarken.
YTTERGRAN
I yttergran har funnits ett flertal gårdar som också fått ge
vika för utbyggnaden av samhället, nämligen: Ellensborg, Uppåkra,
Hellen, Järneke, Nyhagen, Fågelsången och gamla Bålsta.
Kvar finns Brunna, Lundby, Ekilla och Grans gård som utgör bibehållna
jordbruk.
ÖVERGRAN
När det gäller Övergran - Häggeby och Skak laster kommer troligen
de stora jordbruken att finnas kvar sen beror det väl på
utvecklingen. Av jordbruken kommer det att skapas alternativa
odlingar som är lönsamma även för de små gårdarna. De gårdar
som med all säkerhet kommer att finnas kvar blir: Katrinedal,
Biskops-Arnö, Skrikjädra, Lillkumla, Aby, Prästgården, Vij,
någon gård i Brunsta, Stora Hällby, Lästängen~ Valla, Nyckelby,
någon gård i Apalle,Högsta, Krägga, Segersta och Kivinge, JungfruIund.
Borta som jordbruk är bland andra: Hukan, Fiskvik,
Tjäderleken, Stämsvik, Lilla Segersta, Eklunda, Abylund (Ingenting),
Lilla gården i Aby, Dankumia, Nibbelbacka, Buskvreten,
Alby, LillHällby, Granhagen, Lill Brunsta Brunstamalm, Lövhagen,
Vila, Katrineberg, Tångan, Torget, Skräcklinge med flera.

HAGGEBY
Gårdar i Häggeby som: Rölunda, Värsta, Finstaholm, Häggebylund,
någon gård i n.Hassla, Över HassIa, Viksjö, Sandvik
och Skadevi kommer säkert att fortsätta som jordbruk.
SKOKLOSTER
Skoklosters gods, Baggarbo och ApalIe kommer väl att leva
kvar som jordbruk. De övriga gårdarna kommer säkerligen att
införlivas med godset. Det är viktigt att de införlivade
gårdarnas byggnader får bli kvar som minnesmärken eftersom
de är av gammalt datum som för byarna: Sanda, Säby, Sjusta,
Berga, Råberga Sanda, Övra och Nedra Sånka samt Hammarby,
Kvarnbacken och Klockarbord m fl. Det har funnits 9 soldattorp,
8 finns kvar välbevarade. De torp och s k backstugor
som är bevarade tjänstgör nu som fritidshus för sommargäster

KYRKAN
Kristendomens införande under 100O-talet medförde stora
samhällsförändringar. Nu byggdes stora kyrkor, till en
början av trä men så småningom av sten, enligt kontinentalt
mönster. Ofta valdes ett strategiskt lämpligt läge
längs de betydande vattenvägarna. Intill kyrkorna anlades
gemensamma begravningsplatser och som en följd härav
övergavs de hedniska bygravfälten. Sockenkyrkorna utvecklades
till centrala mötesplatser. Intill kyrkan bosatte
sig prästen och klockaren och med tiden kom sockenstugan,
fattighuset och skolan att ingå i kyrkomiljön.
Mälardalen var redan tidigt centrum för den kyrkliga organisationens
framväxt och de första stenkyrkorna i Uppland
uppfördes i Sigtuna, som omkring 1060 blev biskopssäte.
Inom Håbobygden utvecklades en tidig kyrklig organisation
vars framväxt således bör ha påverkats av det1:geografiskt
närbelägna Sigtunaområdets starka kyrkliga ställning.
I de fem socknarna Skokloster, Häggeby, Övergran, yttergran
och Kalmar, som ingår i den nuvarande kommunen, uppfördes
tidstypiska romanska sockenkyrkor under lIDO-talets slutskede
och i början av 1200-talet. De romanska landsbygdskyrkorna
byggdes av gråsten som fogades samman med kalkbruk
och de bestod vanligen av långhus, smalare kor med
absid samt ofta även ett västtorn. Av de kyrkor i Håboområdet,
där kyrkans ursprungliga utseende är känt, hade
Flasta kyrka i Skokloster denna utformning, liksom Yttergrans
kyrka, som dock fick sitt västtorn tillbyggt något
senare. Kalmar kyrka har troligen också varit en absidkyrka.
Häggeby kyrka är uppförd med ursprungligt västtorn
medan kyrkans ursprungliga utseende för övrigt är okänt.
Den ursprungliga utformningen av Övergrans kyrka är i dag
mer höljd i dunkel.
Yttergrans kyrka och Flasta kyrka antas ursprungligen vara
uppförda som gårdskyrkor för betydande stormannaätter. Yttergrans
kyrka karaktäriseras än i dag av sin ringa storlek.
Flasta kyrka står numera ruin efter det att den senare tillkomna
klosterkyrkan redan under 1200-talet övertog den tidigare
sockenkyrkans uppgifter. En särställning bland sockenkyrkorna
inom kommunen har Skoklosters kyrka, vilken ursprungligen
är byggd som klosterkyrka. På 1230-talet anlades
nämligen ett kloster för cisterciensernunnor på skohalvön.
Uppförandet aven klosterkyrka i tegel påbörjades
vid mitten av 1200-talet. Kyrkan som var sammanbyggd med en
klosteranläggning stod helt färdig först omkring 1300 då den
invig~es. Kyrkan, som är byggd med Mariakyrkan i Sigtuna
som förebild, hör till en av de tidigaste tegelbyggnaderna
i Mälardalen. Den arkitektoniskt medvetet utformade kyrkan
är en tidig representant för den gotiska stilen. Efter reformationen
indrogs klostret till staten och klosteranläggningen
fick förfalla. Dock är den mäktiga klosterkyrkan bevarad
åt eftervärlden, medan kloster flyglarna och klostergården
är borta.

Håbobygdens kyrkor har genom tiderna haft skiftande öden.
Befolkningsökningar inom församlingarna, nya funktioner,
stilideal samt dramatiska bränder har medfört att kyrkorna
byggts om och förändrats. yttergran, Övergran och Kalmar
kyrkor som ursprungligen saknade torn fick sin försvarskaraktär
förstärkt då tornbyggnader tillkom redan vid 1200-talets
början för de förstnämnda kyrkorna, medan Kalmar kyrka fick
sitt torn först vid mitten av 1400-talet. Numera präglas
kyrkorna starkt av de ombyggnader som är gjorda under 1800talet.
Numera präglas kyrkorna starkt av de ombyggnader som
är gjorda under 1800-talet. Emellertid bevar~Yttergrans kyrktorn
en något äldre karaktär. Att församlingarna växte under
1200-talets slut och i början av 1300-talet avspeglas i att
samtliga kyrkor då moderniserades och utvidgades. Övergran,
Häggeby och Kalmar kyrkor uttikas och byggs om till salskyrkor.
Enligt vanligt utbyggnads- och ombyggnadsmönster under
1400-talet tillkommer både vapenhus och tegelvalv i.gråstenskyrkorna.
Efter tegelvalvens tillkomst försågs, under 1400talet,
Övergran, Yttergran och Kalmar kyrkor med kalkmålningar
av den välkände kyrkomålaren Albertus Pictor. Nya stilideal
gör sig gällande under 1700-talet och de rikt dekorerade
valven vitputsas. Numera har Albertus Pictors bildvärld
knackats fram på nytt och av stort intresse är framförallt
målningarna i Övergrans kyrka, vilka räknas till Albertus
Pictors tidigaste. Interiörmålningarna i Häggeby kyrka är för
uppländska förhållanden mer ovanliga, då kyrkan under 1600talets
slutskede dekorerats med en växtornamentik i renässansstil.
Under stormaktstiden får kyrkorna en ny roll som begravningskyrkor
åt ståndspersoner. Detta framträder tydligast i Skokloster
kyrka där det ståtliga Wrangelska gravkoret uppfördes
1639. Även Häggeby kyrka bär tydliga spår av ståndsmässiga
gravplatser. Bland annat har kyrkan flera vapensköldar och
begravningsvapen, av vilka de två största är knutna till släkten
Planting, som under 1600-talet innehade Finnstahol'ms säteri.
Mycket vanligt var att adelspersoner donerade dyrbara.inventarier
till kyrkorna. Exempelvis kan nämnas predikstolen
i Övergrans kyrka, vilken är en gåva från grevinnan Ebba
Brahe, gift med riksmarskalken Jacob de la Gardie, som vid
1600-talets mitt var ägare till Biskops-Arnö.
Kyrkobyggnaderna i Håbo präglas i dag i sitt yttre utseende
av 1700- och 1800-talets ombyggnader. Som redan nämnts har de
tidigare spetsiga tornspirorna ombyggts. De små medeltida
fönstren har förstorats för att ge bättre ljusinsläpp i kyrkorummet
och under 1800-talets första hälft var det också van-
ligt att kyrkklockorna flyttades upp i tornen från de tidigare
nyttjade fristående klockstaplarna. Vid Yttergrans och Skokloster
kyrkor finns klockstaplar från 1700-talet bevarade.
Det är inte bara de mindre stenky~korna som ombyggts under århundradena.
Även Skokloster kyrka har genomgått förändringar
efter 1620-talets omfattande renovering som utfördes genomn
Herman Wrangels försorg. Omkring 1730 gjordes flera yttre förändringar
och 1893-94 genomgick kyrkan en hård restaurering
under arkitekten Emil Langlets ledning.

Inom den nuvarande kommunen har det under medeltiden även
funnits en ärkebiskopsborg, där biskoparna vanligen reside~ade
under sommarhalvåret. På 1320-talet lät ärkebisko-
pen Olof Björnsson uppföra en palatsliknande anläggning
på Arnö i Övergrans socken. Vid reformationen 1527 indrogs
egendomen till kronan. Idag återstår delar av den medeltida
ärkebiskopsborgen i den nuvarande gårdsanläggningen
på Biskops-Arnö. Intressant och mycket vacker är den gotiska
pelarsalen som numera tjänstgör som samlingssal.
Prästerna, liksom andra civila ämbetsmän och militära befäl,
hade som löneförmån boställen som uppläts av kronan. Även
prästerna var skyldiga att bo på gården och bruka jorden.
Redan i Upplandslagen 1296 finns det bestämmelser om prästgårdarnas
storlek och bebyggelse. Ett visst antal hus med
vissa funktioner skulle finnas och dessa s k laga hus var
bönderna skyldiga att uppföra. Undewhallet av byggnaderna
var däremot prästens ansvar. Denna byggnadsskyldighet upprepades
i flera lagar och resolutioner och det var främst
1720 och 1727 års resolutibner som klargjorde bestämmelserna
om de laga husen och deras utformning. Bland annat angavs
bostadshusens storlek och lämplig planlösning. Den sexdelade
planen introducerades under 1700-talet på kyrkoherdeboställena
och vid den tiden fick prästgårdarna alltmer karaktär
av mindre herrgårdar. Den ännu bevarade huvudbyggnaden
vid Kalmar prästgård, som är uppförd 1740, hör till en av de
tidigast kända kyrkoherdeboställena i Uppland, där den sexdelade
planlösningen kom att genomföras. Mangårdsbyggnaderna
på prästgårdarna i Skokloster, Häggeby och Övergran har
även de sexdelade planlösningar, vilka dock har tillkommit
under 1700-talets senare del och ISOO-talets början. Under
ISOO-talets början blev det vanligt med tvåvånings huvudbyggnader
på prästgårdarna och enligt tidens ideal påbyggdes
Övergrans prästgård med en övervåning.
191ID genomfördes en ny prästgårds- och prästlöneform som på
ett radikalt sätt skilde prästbostaden från jordbruket. Enligt
den nya boställsordningen skulle själva prästgården utgöras
av mangårdsbyggnad, brygghus, visthus, källare, vedbod
och hemlighus. Arrendatorsbostäder uppfördes vanligen i anslutning
till jordbruket. Äldre timrade ekonomibyggnader av
kulturhistoriskt intresse finns bevarade på flera av prästgårdarna
i Håbo. Bland annat kan nämnas den tiodebod från
ISOO-talet som står vid Häggeby prästgård. Kaplanen, som sedan
ISOO-talets mitt kallades komminister, var kyrkoherdens medhjälpare.
Till en början var kaplanen bosatt på prästgården
och det Oar8först~~å 16S0~talet som kaplanerna fick egna boställen.
Det var kronohemman som anslogs till kaplanboställen
och det var oftast ordinära bondgårdar, som inte alltid låg
i närheten av kyrkan. Kaplansgårdarna var ofta anspråkslösare
än kyrkoherdeboställena, eftersom kaplanen själv svarade för
både uppförandet och underhållet av byggnaderna. Ett välbevarat
komministerboställe av ålderdomlig karaktär finns i
NederhassIa i Häggeby. I yttergrans by finns också ett relativt
välbevarat komministerboställe. Komministerboställen har
även funnits i Bista i Kalmar och i Kivinge i Övergran. I
Kalmar socken har kyrkoherde bostället under en tid även nyttjats
som komministerboställe.

SKOLAN
Redan under 1600- och 17DD-talen förekom skolundervisning
på landsbygden. Det var kyrkan som organiserade det spirande
skolväsendet och genom flera förordningar ålades församlingens
klockare att fungera som lärare. Undervisningen
blev många gånger bristfällig därför att skolhus saknades,
men kanske framförallt för att barnen var en stor arbetskraftstillgång
i hemmet. Det ansågs kanske ibland att arbete
gick före skola.
Kristendomskunskap var främsta ämnet. Katekesen och ABCboken
användes sida vid sida. Kunskaperna kontrollerades
sedan vid husförhören.
Vid flera av de adliga storgodsen grundades skolor under 1600talet.
Detta skedde även vid Skokloster, där ett skolhus be-
kostat av Carl Gustav Wrangel uppfördes 1663. Gårdsfolkets
barn undervisades i denna skola medan de grevliga barnen hade
egen informator.
'-- 1768 utgick en förordning om inrättande av sockens kolor med
lärare. Prästerna tog på flera håll initiativet till ambulerande
skolverksamhet. Socknarna delades in i skolrotar och
dessa skulle svara för skollokaler och lärarnas uppehälle.
~
Undervisningen, som bedrevs turvis på olika platser, kunde
inrymmas i någon bondgård, klockargård eller i sockenstugan.
I nuvarande Håbo kommuns socknar har barnundervisningen under
17DD-talet och början på 18DD-talet bedrivits av klockarna.
Men även bondhustruar, klockarfruar, kaplaner och dragoner
har haft hand om "bokläsning och cristendomskunkap" bland
barnen.
Intresset för landskolor ökade alltmer och det var vanligt
att skolhusen tillkom med hjälp av privata donationer. Så
var också fallet med de skolhus som under 18DD-talets början
uppfördes i Håbo. Genom godsägarens på Segersta, justitierådet
Örbom, försorg byggdes 1813 Segersta skola i Jungrulund.
De långa avstånden till skolan i sockenstugan vid Övergrans
kyrka och det stora antalet torparbarn i den västra
delen av socknen var anledningen till skolans tillkomst. Fram
till 1885 bedrevs undervisning i Segersta skola, då verksamheten
flyttade till Storkumia.
I Bålstalund i Yttergran byggdes ett skolhus 1818. Det uppfördes
på initiativ av löjtnanten och ägaren till Norrgården
i Bålsta by. De första åren undervisade en dragon. Sedermera
anställdes en skolmästare och bostad till denne åstadskoms
genom att skolhuset byggdes på en våning. Skolbyggnaden revs
1970.
Den första skolbyggnaden i Kalmar socken uppfördes omkring
1830 strax norr om prästgården. Skolhuset, som kallades Skolhyddan,
nyttjades för småskoleundervisning fram till 1918,
då Eneby skola tillkom~

I Skoklosters socken inrättades "Magnus Fredriks skola" år
1832. Skolans stiftare var dåvarande ägare av Skoklosters
gods,greve'Magnus Brahe som upplät skollokaler i Flasta by
och bekostade även skolmästarens lön. 1847 byggdes ett nytt
skolhus i Flasta och den ännu exteriört välbevarade byggnaden
är det äldsta bevarade skolhuset i Håbo kommun. Skolan
nyttjades för undervisning fram till 1909 då den nya skolan
i Råberga stod färdig.
~ 1842 utfärdades den första folkskolestadgan som införde obligatorisk
skolgång. Ambulerande skolor fick inte längre förekomma.
Istället skulle skolor med utbildade lärare finnas i
varje socken. Barnen skulle undervisas minst åtta månader om
året.
Skolhuset som skulle ligga centralt uppfördes oftast i närheten
av sockenkyrkan. Under en övergångsperiod bedrevs ännu
på många håll en provisorisk ambulerande undervisning, och då
det var kostsamt att uppföra nya skolhus inreddes ofta befintliga
byggnadertill skollokaler. .
Omkring 1870~påbörjades nybyggandet av ett stort antal skolhus.
I många byar uppfördes både folkskolor och småskolor.
Det var vanligt att skolhusen byggdes efter typritningar som
upprättats av Överintendentämbetet. Skolsalarna skulle vara
rymliga och fönstren skulle vara stora för att släppa in mycket
ljus. Förutom skolsalar inrymde byggnaderna även lärarbostäder
och sedermera tillkom också slöjdsalar och gymnastiklokaler.
Särskilda lärarbostäder intill skolhusen började i allmänhet
uppföras först på 1930-talet. I några av Håboskolorna inrättades
även s k kommunalrum i skolhusen, t ex i Häggeby småskola
och i Eneby skola i Kalmar.
Inom den nuvarande kommunens gränser uppfördes 12 skolhus från
1870-talet till mitten av 1940-talet. Invid sockenkyrkorna
byggdes folkskolor, i Kalmar omkring 1870, i Häggeby omkring
1880, i~Yttergran 1882 och i Övergran 1894.
Ytterligare några skolor byggdes i början av 1900-talet. I
Häggeby uppfördes en småskola 1907. Den fungerar idag som skolmuseum.
I en nationalromantisk stil med höga brutna tak och
småspröjsade fönster byggdes Råberga skola i Skokloster, Eneby
i Kalmar och Nyckelby i Övergran.
Den första skolan i Bålsta stationssamhälle, Gransäterskolan,
stod färdig 1945. Skolbyggnaden som ännu står kvar, kom 1958
att ingå i den centralskola som inrättades inom den nya storkommunen.
Centralskolans tillkomst medförde att all skolverksamhet lades
ned i de kringliggande sockenskolorna. Idag undervisas grundskoleeleverna
inom Håbo kommun i ett antal moderna skolenheter
i Bålsta tätort samt i en mindre skola i Råberga Skokloster.

Hittills har vi endast berört de normer och förordningar som
har styrt skolans utveckling från 16DD-talet fram till i dag.
Hur tedde sig livet för de barn som gick i skola på 18DD-talet
och hur hade lärarna det som utbildade barnen?
Ja även detta är ett mycket stort och intressant område, men
låt oss skumma lite på ytan och ta några exempel från Övergran.
Förhållandena var i stort sett lika även i de andra
församlingarna.
Det fanns en typ av barnbespisning redan i början av 18DD-talet.
I gamla protokoll kan man läsa att år 1813 inrättades ett "Magazin
till hjälp för Fattiga Barns undervisning i Cristendom".
De ekonomiska resurserna var små och kontanter sällsynta, varför
omkostnaderna för skolväsendet betalades med spannmål som
erlades av ägarna~eller arrendatorerna till i mantal satt jord.
På samma sätt bestreds kostnaderna för fattigvård och andra av
församlingens välfärdsanordningar. Hur magasinshjälpen utanordnades
till de behövande framgår av protokoll från den l april
1816:
"Beslöts att i likhet med de förra åren av Magazinsfonden skulle
utdelas 6 t:r råg till förmalning och mjölet sedan utdelas till
de barn, som under det de begagna undervisningarne i Schalarna
deraf finnas vara i behof. Och hade Herr Hof Rätts Rådet Örbom.
äfven för i år benäget åtaga sig försorgen om förmalningen".
De hårda tiderna framtvingade ett spartanskt levnadssätt och
det dagliga brödet tilldelades sparsamt, ofta otillräckligt.
"Magaxinet" fyllde ett verkligt behov. "Magazinets" slutliga
öde vet man inget om, ej heller när barnbespisningen upphörde.
Att behov av dylik hjälp dock alltjämt förefanns framgår av
ett beslut den 21 dec 1867 då man bildade en s k ettöresförening,
av vars fonderade medel avkastningen skulle användas för
"fattiga barns bespisning med middagsmål". Som kassans första
räkenskapsförare fungerade baron von Essen, som också var "före-
,ningens" främste bidragsgivare, troligen även dess upphoysman
Kassan ägde bestånd år 1880, ty just det året överlämnades till
densamma auktionsmedel från den försålda badsumpen.
Att under dessa omständigheter skolans material måste bli av
enklaste slag är uppenbart. Några få "läroböcker" utgjorde
skolans hela utrustning. Detta belyses av ett protokoll från
1816:
"Till förskaffande av nödiga böcker för församlingens ungdom
blev även beslutat att 8 T:r korn skulle av Magazinsfonden
försäljas och för de influtna medlen inköpes passande böcker;
priset för spannmålet blev utsatt till 5 Riksd. B:co, såvida
någon inom församlingen vill köpa säden...".
Den stora fattigdomen bidrog till att barnen ofta hade det besvärligt,
de kunde inte alltid äta sig mätta, de kanske inte
alltid hade ordentliga kläder, de hade långt att gå till skolan
och ibland kunde vägen vara farlig. Första delen av 1800-

talet var lodjur och varg allmänt förekommande i dessa trakter.
Det var därför rätt vanligt att föräldrarna ej ville sända sina
barn till skolan när något lodjur varit synligt. Den 8 april
1832 sköt soldaten Erik Brodd ett "varglo" på Skrikjädra ägor.
Ar 1842 anordnades "vargskall" därför att torparen Buskvreten
fått sin enda ko ihjälriven av vargar. Samma år avslogs ett
förslag att genom sammanskott hjälpa dem som lidit skada genom
rovdjuren. Man motiverade avslaget med att "de flesta inom församlingen
lidit förluster på samma sätt". Dagligen ingick nämligen
meddelande om förluster "ej blott av får och ungboskap
utan även av kor och hästar". I januari 1848 sköt baron Baner
i Mö skog i Övergran en lodjurshanne, ett praktexemplar, som
överlämnades till Zool. riksmuseet för uppstoppning.
Mot slutet av 18DD-talet hade varg- och lostammen minskats för
att helt försvinna. Väghållningen förbättrades och barnen fick
något drägligare att komma till skolan. Man måste ändock fråga
sig, hur klarade sig de små barnen att traska upptill fem kilometer
i nyfallen snö, för vägarna var nog inte alltid plogade.
Barnen var kanske inte alltid mätta, hade kanske dåliga kläder
och skor. Säkert var det många föräldrar som var ororliga.
Idag finns det inga barn som behöver gå långa vägar till skolan.
När avståndet är över en viss sträcka får barnen skolskjuts i
någon form. Skolskjutsarna tillkom bl a efter påtryckningar
från föräldrar, då det ansggs att skolvägen var tröttande och
besvärlig. Men man skall inte glömma bort att barnen efter avslutad
läxläsning, ibland kanske före, tog cyklarna och cyklade
lika lång väg som skolvägen för att sparka fotboll eller för
att träffa kamrater.
Lärarna i början på 18DO-talet hade det många gånger mycket
svårt och besvärligt. Deras löner var helt beroende av deras
egen förmåga att förhandla sig till löneförmåner.
Som exempel kan nämnas adj Dessie som på 1820-talet anställdes
som hjälppräst och tillika lärare. För att undervisa de beräknade
60 barnen erhöll han 7 tunnor och 4 fjärdingar spannmål,
men redan efter ett år kunde han förhandla sig till ytterligare
4 tunnor och 4 fjärdingar därför att barnantalet översteg de
beräknade 60 barnen. Men han tänkte inte bara på sig själv
utan kunde utan svårighet få stämman till att anslå 10 tunnor
korn och 5 tunnor råg till inköp av läroböcker för skolan.
Motsatsen var en annan lärare Johan Wallen som hade så dålig
lön att han knappt kunde hålla nöden borta från hemmet utan
frestades till olagligheter, trots att han enligt ett protokoll
från 1813 erhållit löneförhöjning. Enligt ett protokoll
från samma år framgår det att han fick avsked: "Anmärkte Pastor,
at som nu Barnaundervisningen afstadnadt genom Schol-Läraren
Johan Wallen i Häckte insättande för begånget brott mot 7:de
Budet, så torde det vara nödigt at vidtaga någon utväg till
fortsättning av detta nödiga värk. Allmänna tanckan i anseende
till Wallen var, at han numera vore skild från sin befattning
han härstädes haft som Barnalärare".
En av Dessles närmaste efterträdare hette Sahlberg, han hade
endast hälften av Dessles avlöning.

I april 1842 uppges det att vik P.O. Lundin har erhållit en
tjänst som lärare och organist i Knivsta församling. Fadern,
klockaren Erik Lundin, anhöll då att i stället få sin andra
son, organisteleven Carl Otto Lundin, antagen som vikarie.
Han hade betyg från Musikaliska Akademin samt från normalskolan
i Stockholm, detta betyg berättigade honom att undervisa
i lägre folkskolor. Faderns anhållan bifölls. och C.O.
Lundin utsågs till vik organistklockare samt att förestå härvarnade
växelundervisnings skola. Hans tjänstetid blev inte
långvarig. Då hans leverne var mindre mönstergillt, ådrog
han sig församlingens och framför allt pastors misshag. Rättsförfarandet
mot honom blev inte heller av det mildaste slaget.
Det famgår av följande utdrag ur protokoll från den 25 mars
1844:
"Ordf började med att förklara sin djupa bedröfvelse öfver
anledningarna till denna Sockne-stämma; emedan de voro återförnyade
tjänstefel af tjänsteförrättande Klockaren, Skolläraren
och Organisten härstädes C.O. Lundin, en ung man,
Socknens inföding och Ordför:s nattvardsbarn, vars gagneliga
verksamhet och framtida utkomst han sökt bereda, men hvilket
Lundin nu gjort om intet genom irriterande fel i sin tjänst,
ett genvördigt uppförande samt den Härads Rättens dom han
åsamkat enligt hvilken han var fäld att för något samspråk
härom med Socknemännen yttrade Ordför. vidare: utom det att
jag flera gånger tillförne varit nödsakad att, dels enskildt,
dels i Prästerskapets eller Kyrkovärdarnas närvaro, varna
Lundin dels för försumlighet dels för oskickligt sälskap,
dels för inhysande af obehöriga personer i Klockargården,
så hafva tjänst felen under dessa sista 14 dagar hopat sig.
2:nu onsdagar å rad har han uraktlåtit att infinna sig hos
Pastor, 2 gånger rest utur socknen utan Pastor tillåtelse,
och var den senare gången borta 3:ne dagar; 3:ne passionspredikningar,
2:ne söndagar samt Maria Beb. dagen aldeles
bortvarit från kyrkan och således all klockaretjänsten der
måst bestridas af främmande person; der igenom uraktlåt han
ock communicanternas antecknade Midf. Söndagen, äfvensom att
5 söndagen i Fastan återinsätta altarskrud och commun. kärlen
på sitt behöriga rum. --- Hvartill ock borde läggas att
han vid sista examen i Skolan visat liknögdhet och försumlighet
äfven med Skolbarnen.----
På grund af ifrån detta sitt vicariat avsatt".
kanske Lundin då drog en suck av lättnad, ty roligt hade han
nog inte haft det. Hans vidare öden är okända. Som lärare var
han inte lämplig.
Den knapphet på kapital och den allmänna fattigdom som var rådande
omkring 1860 fick folkskolans lärare stark känning av. De
var så gott som helt utlämnade åt församlingarnas godtycke
ännu så sent som i början av 1860-talet, ty en verklig länereglering
var ännu inte genomförd.
Små framsteg i lärarnas ekonomiska villkor gjordes dock~ Man
kunde nu erhålla statsbidrag på vissa villkor. Enligt ett protokoll
från april 1861 fick Skolstyrelsen i uppdrag att till

Kungl Maj:t ingå med ansökan om statsbidrag till en lärare i
folkskolan samt åt lärarna i två småskolor.
1863 fattade riksdagen beslut om en avsevärd löneförbättring.
Staten utbetalade dock endast en del av lönen och församlingen
erlade resterande belopp.
Ur ett protokoll från den 20 febr 1864 kan vi utläsa att en
examinerad folkskollärares lön enligt Kungl. Kungörelse skall
vara, föruto~ihusrum, vedbrand och kofoder, minst 400 Rdr.
För att läraren i Centralskolan skulle erhålla minimilönen
400 Rdr beslöts att höja utdebiteringen från 25 öre till 50
öre per mantalsskriven person. Denna extra 25-öring åstad- .
kom stor förargelse för många av lantmännen, och beslutet om
lärarlönens höjning till 400 Rdr försökte man få annulerat.
De som var missnöjda undrade om läraren verkligen hade den
fullständiga examen som var förutsättning för erhållande av
löneförhöjningen. Beslutet om 400 Rdr stod dock fast.
Ur den första protokollförda staten som är från 1876 kan man
se att lönen till lärare i folkskolan hade stigit till 600:kr.
Förutom den kontanta lönen hade läraren fortfarande t ex
"nödigt bränsle", men det var tydligen ett tänjbart begrepp.
Den ved som tilldelats en lärare förslog ej för att värma upp
bostaden, varför han begä~de en ökning. "Efter öfverläggning
härom ansåg sig Församlingen med fullt skäl böra afslå, åtminstone
för närvarande, denna begäran". Församlingens oginhet
föranledde läraren att vända sig till folkskoleinspektören,
som även yrkade på rättelse av lärarens undanhållna naturaförmåner:
"Sedan Folkskoleinspektören i förnyad skrivelse yrkat att läraren
vid härvarande Centralskola skulle erhålla ersättning för
bete och kofoder enligt lag, oaktadt förre innehafvaren af
Organist- Klockare- och Skolläraretjensterna icke åtnjutit en
sådan, och oaktadt nuvarande innehafvaren vid mottagandet af
dessa tjenster afstått från denna ersättning, beslöt Församlingen
att öka sina stora uppoffringar, då den gick Skollärarens
önskan till mötes att pensionera företrädaren och låta
läraren förena tjensterna med att gifva honom den ökade ersättningen
alldensstund denna obehagliga fråga ej för närvarande
kunde på annat sätt ordnas, dock med öppen rätt för Församlingen
att framdeles vidtaga de åtgärder hvartill den möjligen
finner sig befogad".
Det står ju klart, att läraren efter alla slitningar med skolrådet
sökte sig en annan plats, han erhöll en ny tjänst i
Sollentuna.
Församlingarna höll lärarna med bostad. Den var oftast i anslutning
till skollokalen. Som exempel kan nämnas Nyckelby småskola.
Den byggdes 1879. Byggnaden, som uppfördes av timmer, var avdelad
i lärosal med omklädningsrum samt lärarinnebostad om ett
rum och kök på nedre botten. Till lägenheten hörde därjämte ett
vindsrum. Kostnaden beräknades till 3 000:- kronor men blev ~tskilligt
lägre. Att huset ej var av hög kvalitet kan senare tiders
barn vittna om.

Byggnaden godkändes utan besiktning och byggnadskommitten avtackades
för den "osparda möda den haft vid tillsynen öfver
arbetet, hvarigenom denna skola fått en prydlig och rymlig lokal.
Äfven ansågs kakelugn i Lärarinnans andra rum behöfvlig".
En småskollärarinna hade dock inte laglig rätt på mer än ett
rum och kök. Byggnadskommitten synes ha fått erinran om att
den visat en alltför stor frikostighet, som kunde föra med sig
vittgående konsekvenser, varför stämman gör följande förbehåll:
"Likväl fästes dervid det uttryckliga villkor att kalkelugnen
ej får eldas på annan tid än då under vintern där läses med
barnen". Tills den nya skolan i Nyckelby blev färdig hade skolrum
upplåtits i gammal bebyggelse.
Från sin skoltid i slutet på 1860-talet lämnar en elev följande
intressanta skildring:
"Jag kan ej minnas när småskolan i Nyckelby började, men att vi
syskon under olika tid något gingo i den. Ännu kan jag se det
gamla långa och låga huset I den ena delen av huset bodde
Skolmästaren, som också var skomakare, och hans'gamla blida mor;
hade en liten kammare. Utanför den i det stora köket hölls
skolan. Sittbänkar utmed väggarna och vid bordet invid fönstret
satt gamla skolmäster Johannes, ofärdig och gick på kLYckor.
Någon klocka tror jag ej fanns, men i fönsterkarmen vid
bordet var skuret ett solur, som visade timmarna. Och på en
av bänkarna stod ett ämbar vatten med skopa. Inga hemläxor.
Läroböckerna: Katekes och Bibl- historia. Innanläsning kanske
ibland i Nya Testamentet. Och så fanns det en häftad mindre
bok om svampar med en kolorerad planch och svåra konstiga
namn. Den boken skulle aktas väl, ty det fanns bara ett exemplar
och det skulle sändas omkring. Alla barnen läste högt p~
sina läxor, och då någon ansåg sig kunna, gick han fram till
bordet att förhöras och så få en ny läxa. Var någon pojke ostyrig
fick han en liten knack på huvudet av Johannes krycka.
Sträng var han inte. Kursen i räkning: att kunna räkna upp
siffrorna l, 2, 3 ända till 20 utantill. Skolan avslutades med
examen. "
Låt dessa exempel p~hur barn och lärare hade det ge oss en antydan
om hur skolan fungerade på 1800-talet. Vilken oerhörd
skillnad mot dagens (1988-89) skolväsende.
Vid tiden omkring sekelskiftet och i början på 1900-talet gjordes
vissa ansatser till en del reformer och smärre förbättringar
av skollokaler. Mer genomgripande reformer kom sedan undan för
undan under 1900-talets första hälft.
Lärarna fick allt bättre förhållanden. De organiserade sig och
kunde genom förhandlingar erhålla enhetliga löneformer. De var
inte längre utlämnade till sockenstämmornas godtyckliga behandling.
För barnens del förbättrades förhållandena: Fria läroböcker, fri
tandvård, fria skolskjutsar, fri skolmat mm.

Kyrkan~domi~erade:pAv~rkaM:pA~skola~~ och vad som i första hand
skulle ingA i undervisningen. Klockare- och organisttjänster kombinerades
ofta med lärartjänster, för att senare övergA i skilda
tjänster. Ända till 1930 var kyrkoherden självskriven som skolrAdsordf.
1932 fördelades det gemensamma kyrko- och skolrAdets
uppgifter pA ett kyrkorAd och ett skolrAd, men skolans ärenden
avgjordes fortfarande av kyrkostämman. Inte förrän 1940 övertog
den borgerliga kommunen skolärendena, och de kunde dA handläggas
av skolstyrelsen.
Denna snabbresa med sumariska intryck frAn skolans värld under
knappa 200 Ar visar hur oerhört snabbt utvecklingen har gAtt,
inte bara inom skolan utan även i samhället i övrigt.