Arvet - Sverigefinländarnas arkiv

More documents

Recommendations

Info

Niklas Mulari bildkonstnär Det är bra att känna till reglerna så att man kan bryta mot dem sedan Konstnären Niklas Mulari målar spontant utan att på förhand veta var det ska leda. När han jobbar lyssnar han på jazz, klassisk, eller elektronisk musik, och precis som en elektromusiker ”samplar” han idéer från andras konstverk. – Jag kan titta på något konstverk och se en detalj som jag vill låna. Men det kan även vara från tidningar och musik. Det är svårt att säga varifrån var alla idéer och inspiration kommer, allt man är med om samlas ju i ens ryggsäck. Regnet duggar tätt från de mörkgrå molnen utanför Niklas Mularis ateljé. Den ligger högst uppe i en av Eskilstunas gamla industribyggnader och där inne är det betydligt mer färggrant. Stora målningar med klara, sprakande kulörer i modiga kombinationer står lutade mot väggarna. ”Glad konst” kanske man skulle kunna säga, men det är inte hela sanningen. – Oftast förknippas färger med glädje. Men det är även det motsatta, något tungt och sorgligt. Fast det kanske man inte ser vid första anblicken, säger Niklas. På köksbordet i den angränsade tvårumslägenheten har han dukat fram finsk brödost och espresso, något som han upptäckt smakar väldigt gott ihop. Niklas delar upp sin tid mellan Sverige, Finland och Norge. Hösten 2011 har han sin födelsestad Eskilstuna som bas. Samtidigt är han konstnärlig ledare för Nordiska Konstskolan i Karleby och tävlar om ett stort konstuppdrag i Norge. 2010 blev han utsedd till årets Sörmlandskonstnär av Konstfrämjandet i Eskisltuna med motiveringen: ”Mulari målar är intuitivt och spontant och improvisationen spelar en stor roll i arbete. Han hämtar inspiration från allt han finner visuellt intressant och hans målningar kan beskrivas som abstrakt expressionistiska, med vissa figurativa element.” Niklas växte upp i vad han beskriver som en typisk förort, färglös och trist till utseendet, med hus som mest såg ut som lådtravar. Skiftinge, som området heter, har länge dragits med ett ghettorykte. Intervju: Hanna Kangassalo och Paula Tapiola Foto: Kai Kangassalo – Men det stämmer inte, säger Niklas. Det finns inga ghetton i Sverige och att det var mycket kriminalitet var inget jag märkte av. Det var bra att växa upp där, det var nära till skogen och det fanns mycket att göra. Många finländare bodde i Skiftinge och Niklas gick i en finsk skola. Alla var inte så vänligt inställda till de finska barnen, men kommentarer som ”finnjävel” gjorde att han och bara blev ännu finskare, mer finsk än någon som bor i Finland. – Nu för tiden är det inte riktigt så, jag behöver inte hävda mig på samma sätt. Jag känner mig nog lika svensk som finsk, säger han. Vad ”finskhet” och ”svenskhet” egentligen står för är heller inte självklart. Men envisheten, den som gjorde att Niklas under skoltiden orkade med tre träningspass på en dag – först fotboll, sedan boxning och slutligen innebandy – ser han som ett finskt drag. Han tror också att det är envisheten som gjort att han ”bara kört på” i konstvärlden, trots att det aldrig uppmuntrats i den arbetarklassmiljö som han kommer ifrån. – Man skulle skaffa ett traditionellt jobb och försörjning, det var det som var grejen, säger han. Hans föräldrar tyckte visserligen att han skulle göra det han ville med sitt liv, men det har dröjt länge innan barndomskompisarna förstått vad han håller på med. – De kunde fråga när jag skulle lägga av med den där konsten. Men nu när det visat sig att det går ganska bra verkar de faktiskt lite stolta över mig. De kanske inte förstår sig på min konst, men de har respekt för det jag gör. Att han började med konst var mest en slump. En kompis som skulle söka till en folkhögskola fick syn på några teckningar som Niklas ritat och frågade om han inte skulle Niklas Mularis verk på väggen av Arkivhuset i Eskilstuna hänga på. ”Tja, varför inte”, svarade han. Skolan gav en bra grund att stå på, där fick man prova på massor av olika tekniker och studera färglära. – Det är bra att känna till reglerna så att man kan bryta mot dem sedan, konstaterar han.
Mikko Viitala mediakonsult Mina föräldrar gjorde ett medvetet val Intervju och foto: Paula Tapiola Mikko Viitala är en kvart sen till intervjun och pratar i sin mobil när han anländer. Han arbetar som mediakonsult i den globala PR-byrån Cohn & Wolfe. Företaget anställer ca 1000 personer i Europa, Mellanöstern, Afrika, Asien och Nordamerika. Mikko, som är andra generationens sverigefinländare, poängterar att tvåspråkighet har gett honom konkret nytta inom arbetslivet. Dessutom står den finska arbetsmarknaden öppen för honom. – Det är mycket handel mellan Sverige och Finland. Vår PRbyrå har representation i båda länderna, och det är bra för oss att kunna säga att vi har en finskspråkig medarbetare. Det ger mervärde, säger Mikko. – Som sverigefinländare är jag annorlunda på ett bra sätt. Jag kan se saker ur ett annat perspektiv och jämföra vad som skiljer sig mellan Sverige och Finland. Lotta Weckstöm som har studerat finskheten i Sverige ur den andra generationens perspektiv, har konstaterat att byggstenarna i en sverigefinländsk identitet förutom språket är erfarenheten av att vara annorlunda. Man bygger upp sin finskhet genom att jämföra den med svenskheten. – Jag känner mig inte som svensk, och samtidigt är jag ju det. Men vad är svenskhet idag? Sverige är mitt hemland, men Finland är mitt fosterland, säger Mikko som är född och uppvuxen i Järfälla norr om Stockholm. Han stannade hemma med sin mamma tills han var fyra, gick sedan hos en finskspråkig dagmamma, på en finskspråkig förskola och en finskspråkig klass vid Aspenäs skola. – Vi hade en jäkligt bra lärare som upprätthöll ordning och disciplin och gav mycket läxor. Jag minns hur jag kunde gå längs skolans korridor och passera den svenskspråkiga A- klassen, där de krigade med papperstussar och bråkade, samma sak i B-klassen, men i den finskspråkiga C-klassen lyssnade man på klassisk musik och alla satt tysta och arbetade. För Mikko var övergången till ett svenskt högstadium lätt. Han slutade samtidigt med finskan, för skolan erbjöd hemspråksundervisningen på samma tid som bild. Medvetenheten om finskans betydelse har växt fram först senare. – Jag har tänkt mycket på det ända sedan universitetet. Då blev jag medveten om att jag kunde ha nytta av finskan – även i karriären. Mikko har använt finskan som ett aktivt arbetsspråk. Han pluggade först media och kommunikationsvetenskap på Stockholms universitet och sedan journalistik i Uppsala. Samtidigt skrev han artiklar till tidningen Ruotsin Sanomat. Efter studierna fick han jobb på Sveriges radios finskspråkiga redaktion Sisuradio och Sveriges Televisions Finska redaktion. – Till en början fick jag kämpa med språket. Jag blev dock förvånad över hur mycket jag kunde. Jag hade orden inom mig. Det var en bra utmaning. Man måste vårda sitt språk. Många av mina kompisar kan prata finska, men det är få som kan skriva på finska, konstaterar Mikko. Mikko är gift med finska Jenni och tillsammans har de barnen Elias, 4 år, och Linnea, 8 månader. Föräldraskapet har ökat medvetenheten av språkets betydelse ännu mer. – Det sägs ofta att tvåspråkiga barn får ett språk gratis. Det stämmer inte, man får inget gratis. Mina föräldrar gjorde ett medvetet val att prata finska med sina barn och låta oss gå i finskspråkig skola, mot samhällets rekommendationer. De vågade ta det beslutet. Även Mikko och Jenni pratar finska med sina barn, men Elias går på ett svenskspråkigt dagis. Det finns inget finskspråkigt dagis i Älvsjö. – Vi får kämpa för språket. Det är mest svenskspråkiga barn i huset, och Elias pratar svenska med dem på gården. Jag tar in honom ibland bara för att prata finska med honom. Elias växlar mellan språken i ett nafs.
Page 1: Utställning om en ny generation Ar
Page 4 and 5: Förord I vandringsutställningen A
Page 6 and 7: Tanja Lorentzon skådespelare Jag h
Page 8 and 9: Max Peezay musiker berättar Tom Pi
Page 10 and 11: Tommy Myllymäki mästerkock Hemlig
Page 14 and 15: Laura Nordgren mamma Jag vill anvä
Page 16 and 17: Susanna Levonen operastjärna Man m
Page 18 and 19: Eija Hetekivi Olsson författare Se
Page 20 and 21: Kolina van den Berg skådespelare J
Page 22 and 23: Isac Valtonen tävlingsförare tän
Page 24 and 25: Anneli Hulthén kommunalråd Jag ka

Arvet - Sverigefinländarnas arkiv

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?