PRATA OM ALKOHOL 2012

14
ens till elektricitet. Jag såg på Katyushas svagt upplysta ansikte.
Hennes blonda hår, som var klippt i page, och det blåa hårbandet
såg så färglöst ut – alltsammans hade nästan samma orangeröda
ton som ljuslågan spred. Hennes näsrygg var lätt böjd på ett
ädelt vis och rynkan mellan de sorgsna, himmelsblå hundögonen
uttryckte oro. Jag drog mig till minnes att blått var ädelhetens färg.
“Da”, log jag lika sorgset som Katyushas ögon, och nickade
efter att ha funderat ytterligare.
På undervåningen grälade mor och far med högljudda röster.
Jag kunde inte urskilja många ord, men rösterna lät upprörda.
Jag kved, men tryckte ena handen mot munnen för att kväva
ljudet. Tiderna var svåra, och far kunde inte längre kontrollera
drickandet. Han hade druckit för mycket igen, och trots att vi barn
såg hur alkoholen verkade, så var det en del av livet i Ryssland
som inte fick försvinna. Jag lutade mig närmre intill Katyusha, där
jag satt i hennes knä, och lugnades av hennes taktfasta hjärtslag.
Jag försökte stänga ute ljudet av rösterna från undervåningen
samtidigt som jag sneglade bort mot dörren. Jag höll krampaktigt
om Katyushas armar med mina smala fingrar och släppte bara
tillfälligt med vänsterhanden för att stryka bort de envisa tårarna.
Kylan var inte fullt lika påtaglig längre, men jag kunde fortfarande
känna den ända in i märgen.
“Kat”, jag fuktade mina torra läppar. De sved när saliven kom
i kontakt med dem. “Jag fryser.”
Hon lösgjorde sig från mitt skruvstädsgrepp, och jag kunde
i förbifarten se de röda små märkena efter mina fingrar. Golvet
knarrade när Katyusha gick bort mot änden av det nästan tomma,
dragiga vindsrummet där vi barn tillbringade vår tid. Borta i hörnet
stod en liten byrå vars vita färg flagnade. Vaxljusets sparsamma
sken sträckte sig dock inte dit. Hon rotade blint efter något i en
utav byrålådorna, och hittade det slutligen. Hon sköt in lådan
med en smäll, och jag lyssnade till knarrandet som följde därefter.
I handen höll hon en genomskinlig liten glasflaska. Jag slöt ögonen
i lättnad. Korken tog hon mellan tänderna, och med ett utdraget
plopp lossnade den. Katyusha räckte mig flaskan. Den innehöll en
klar vätska som skvalpade mot kanterna.
“Jag kan inte spä ut det, jag vill inte gå ner och hämta vatten.”
sade hon, och satte sig ned.
Jag sade ingenting, utan tog bara tacksamt emot flaskan och
såg till att spara lite när jag drack häftigt – lite likt en tvättsvamp.
En hätsk pil av eld rev upp strupen, men den intensiva smärtan var
priset att betala för att få bekymren fördrivna av en oklar hjärna –
och framförallt hade den en makt stor nog att hejda General Vinter
för en stund. Tänk om ändå det priset hade varit nog.