Redovisning av regeringsuppdrag regionalt ansvar för rovdjuren mm

En modell för ett utökat regionalt 

ansvar för rovdjuren m.m. 

Redovisning av regeringsuppdrag 

NATURVÅRDSVERKET

Förord 

NATURVÅRDSVERKET 

Rapport 

Naturvårdsverket presenterar här, på regeringens uppdrag, ett förslag till modell för 

ett utökat regionalt ansvar för rovdjuren m.m.. 

Naturvårdsverket framför ett varmt tack till alla som medverkat i framtagandeprocessen. 

Naturvårdsverket vill särskilt tacka ledamöterna i det nationella rådet för 

rovdjursfrågor och den särskilda referensgruppen för regeringsuppdraget för deras 

engagemang i samrådsprocessen kring uppdraget. Samråden har haft stor betydelse 

för kvaliteten på redovisningen av regeringsuppdraget. Verket kan konstatera att 

samrådsprocessen visar på de olika uppfattningar som finns kring rovdjurspolitiken 

och dess genomförande, så även kring slutsatserna i denna redovisning. Förslagen 

och slutsatserna i redovisningen är således endast Naturvårdsverkets egna. 

Naturvårdsverket vill även tacka de representanter för olika forskningsinstitutioner 

och representanter för de finska och norska rovdjursförvaltande myndigheterna 

som på olika sätt bidragit till projektets genomförande. 

3

Innehåll 

FÖRORD 3 

INNEHÅLL 4 

SAMMANFATTNING 7 

System för en regionaliserad förvaltning 7 

Pilotprojekt, etappvis eller fullt ut? 8 

Former för lokal delaktighet 9 

Databaser och inventeringsmetoder 9 

Kostnader 10 

UPPDRAGET 11 

Uppdragsbeskrivning 11 

Naturvårdsverkets arbete med uppdraget 11 

Projektgrupp 11 

Befintligt material 12 

Särskilda undersökningar 12 

Samråd 12 

NATURVÅRDSVERKETS ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 15 

Principer för en regionaliserad förvaltning 15 

Rovdjursförvaltningsområden 16 

En samlad viltförvaltning 16 

Överklagande 16 

Delaktighet 16 

Verktyg för en framgångsrik regionaliserad förvaltning 17 

Enhetlig begreppsapparat 17 

Nationella miniminivåer och gynnsam bevarandestatus 17 

Rovdjursförvaltningsområden – ett förtydligande av nationella mål och ett verktyg 

för utvecklad regional samverkan 17 

Miniminivåer för björn och lodjur i rovdjursförvaltningsområdena 22 

Årlig förekomstbaserad delegering av beslut om jakt och skyddsjakt 27 

Samråd, kommunikation och information 29 

Tydligare nationell uppföljning av beståndsövervakning och jakt 33 

En samlad viltförvaltning 35 

Databaser – ett verktyg för delaktighet och uppföljning 36 

Förtydligad lagstiftning 36 

4

Författningsförslag 36 

Bemyndigande 37 

Målen för rovdjursförvaltning - handlingsplan eller rättsregler? 38 

Jaktlagen – ”lagen om förvaltning av vilt” 39 

Målen för rovdjursförvaltningen i proposition 2000/01:57 40 

Ändringar föranledda av EG-rätten 40 

Rätt att överklaga och överprövningsrätt i jaktförordningen 42 

Tillsyn 43 

Förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lodjur och kungsörn 43 

Föreskrifter 45 

KONSEKVENSANALYS 46 

Kostnader 46 

Länsstyrelserna 46 

Naturvårdsverket 46 

Sammanfattning 47 

Behov av ytterligare utredningsarbete 47 

BAKGRUND 49 

Författningar med bäring på rovdjursförvaltningen 49 

Jaktlagen och jaktförordningen 

Förordningen (2007:127) med särskilda bestämmelser om skyddsåtgärder vid 

49 

rovdjursangrepp 50 

Viltskadeförordningen 50 

Miljöbalken och förordningar under balken 51 

Artskyddsförordningen 51 

Art- och habitatdirektivet 52 

Fågeldirektivet 57 

Bernkonventionen 58 

Sammanhållen rovdjurspolitik 58 

Betänkandet ”Rovdjuren och deras förvaltning” SOU 2007:89 59 

Direktiv 59 

Förslag 60 

Remissinstansernas svar 60 

Rollfördelningen i den statliga rovdjursförvaltningen 

Naturvårdsverket och länsstyrelserna – tjugotvå huvudaktörer i 

62 

rovdjursförvaltningen 62 

Andra statliga aktörer i rovdjursförvaltningen – ett brett spektrum 66 

Andra aktörer av betydelse i den regionaliserade rovdjursförvaltningen 69 

5

Beståndsövervakning av stora rovdjur 70 

Ansvarsfördelning 70 

Allmänt om inventeringsmetoder 70 

Utvärderingar 71 

Jakt efter stora rovdjur idag 74 

Dagens ansvarsfördelning vid beslut om jakt och skyddsjakt 

Omfattning och utveckling av de senaste årens jakt och skyddsjakt på stora 

74 

rovdjur 75 

Länsstyrelsernas beslut om skyddsjakt 78 

Genomförande av förvaltningsjakt 79 

Genomförande av skyddsjakt i renskötselområdet 80 

Genomförande av skyddsjakt i övriga Sverige 80 

Rovdjursdatabaser 81 

Rovdjursforum 81 

Ny utredning om databasbehov 82 

Lokal delaktighet i dagens rovdjursförvaltning 84 

Delaktighet vid samråd 84 

Delaktighet i andra delar av rovdjursförvaltningen 91 

Information och kommunikation 93 

Kompetensutveckling 93 

Fler avsändare 93 

Relevanta inslag i rovdjursförvaltningen i Norge och Finland 94 

Norge 94 

Finland 97 

Kostnader för den statliga rovdjursförvaltningen 99 

Naturvårdsverkets kostnader för rovdjursförvaltning 99 

Länsstyrelsernas kostnader för rovdjursförvaltningen 2007 100 

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 105 

REFERENSER 191 

6

Sammanfattning 

System för en regionaliserad förvaltning 

Naturvårdsverket konstaterar att landets länsstyrelser redan idag ansvarar för stora 

delar av rovdjursförvaltningen. Av detta skäl är det främst ytterligare delegering av 

beslut om jakt och skyddsjakt efter stora rovdjur som efterfrågats i kraven på en 

regionaliserad rovdjursförvaltning. Naturvårdsverket anser att detta steg i regionaliseringen 

av rovdjursförvaltningen kan ske och att en stor del av jaktbesluten kan 

delegeras till länsstyrelser med starka rovdjursstammar. 

Naturvårdsverket föreslår ett system med delegerad beslutanderätt som baseras på 

hur starka de olika rovdjursstammarna är i ett län. Naturvårdsverket föreslår att 

verket varje år fattar beslut att: 

1) Delegera samtliga beslut om förvaltningsjakt och skyddsjakt efter de arter 

som förekommer i antal som överstiger länets fastställda miniminivå 

och rovdjursförvaltningsområdets miniminivå för den aktuella arten. 

2) I begränsad omfattning delegera beslut om skyddsjakt till län med reproducerande 

stammar där antalen understiger fastställda miniminivåer eller 

där miniminivåer saknas. 

Förslaget innebär ett adaptivt system där omfattningen av det regionaliserade beslutsfattandet 

är beroende av rovdjursstammarnas utveckling. Om de stora rovdjurens 

antal överstiger de fastställda miniminivåerna finns förutsättningar för en 

långtgående delegering av beslut om jakt och skyddsjakt. Ifall stammarna minskar i 

antal och understiger miniminivåerna, och därmed de målsättningar som riksdagen 

fastställt i beslutet om en sammanhållen rovdjurspolitik, minskar det regionala 

beslutsfattandet till förmån för det nationella intresset att bevara livskraftiga rovdjursstammar. 

Delegeringssystemet bygger på att de nationella miniminivåerna för björn och 

lodjur preciseras genom en geografisk uppdelning av nivåerna för tre olika rovdjursförvaltningsområden. 

De tre förvaltningsområdena ska även underlätta länsstyrelsernas 

inbördes samverkan samt samverkan med Sametinget. Det bör betonas 

att rovdjursförvaltningsområden inte ska utgöra en ny administrativ nivå utan ett 

forum för samverkan mellan självständiga myndigheter. 

Möjligheten till en rättslig prövning av myndighetsbeslut är en viktig princip i 

rättssamhället. Naturvårdsverket förordar att såväl länsstyrelsernas som verkets 

beslut om jakt- och skyddsjakt ska kunna överklagas till förvaltningsdomstol. För 

att möjliggöra en allsidig prövning anser verket att såväl etablerade naturvårds- 

som jägarorganisationer bör, vid sidan av de ordinarie taleberättigade, ges rätten att 

7

överklaga dessa jaktbeslut. Naturvårdsverket bör härutöver ges rätt att överklaga 

länsstyrelsernas beslut om jakt efter delegation. 

Naturvårdsverket lämnar förslag till en ny förordning om förvaltning av björn, 

varg, järv, lodjur och kungsörn. Förordningen reglerar rovdjursförvaltningens organisation, 

miniminivåer för län och rovdjursförvaltningsområden, samrådsformer 

och beståndsövervakning. Vidare föreslår Naturvårdsverket ändringar i jaktlagen, 

som föreslås byta namn till lag om förvaltning av vilt. Verket föreslår bland annat 

att delar av de övergripande målen i riksdagens beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik 

förs in i lagen om förvaltning av vilt. Naturvårdsverket förslår ett antal 

förändringar i jaktlagen och jaktförordningen med syftet att förtydliga och förenkla 

regelverket kring jakt efter stora rovdjur och implementera artoch habitatdirekivet 

avseende jakt efter stora rovdjur. I jaktförordningen förslås bland annat ändringar 

som tydliggör under vilka förutsättningar som Naturvårdsverket kan delegera beslut 

om förvaltnings- och skyddsjakt till länsstyrelsen. 

Pilotprojekt, etappvis eller fullt ut? 

I uppdraget ingick att värdera om den föreslagna regionaliseringen bör ske fullt ut, 

i etapper artvis eller som försöksprojekt inom något eller några län. Naturvårdsverket 

föreslår ett system som i sig är adaptivt och innebär att graden av delegering av 

beslut om förvaltnings- och skyddsjakt är beroende av stammarnas utveckling. I 

systemet får Naturvårdsverket rollen att årligen följa upp rovdjursstammarnas utveckling 

och därefter besluta om eventuell delegering av beslut om förvaltnings- 

och skyddsjakt till länsstyrelserna. Naturvårdsverket anser att det föreslagna systemet 

innebär en långtgående regionalisering av beslutsfattandet om stammarna 

överstiger de nationella miniminivåerna och att det är i linje med riksdagsbeslutet 

om en sammanhållen rovdjurspolitik. 

När det gäller kungsörn menar Naturvårdsverket att delegation till länsstyrelserna 

av beslut om undantag från fredning inte bör ske eftersom beslut om skyddsjakt på 

kungsörn förekommer mycket sällan och därför bäst ligger på en och samma myndighet. 

Förvaltningsmål för rovdjursförvaltningsområden behöver därmed inte 

sättas för kungsörn. 

Naturvårdsverket förslår vidare att systemet med en regionaliserad förvaltning, 

inklusive införandet av viltförvaltningsråd, utvärderas senast fem år efter införandet. 

8

Former för lokal delaktighet 

Det är mycket viktigt att vidareutveckla den lokala och regionala delaktigheten i 

rovdjursförvaltningen Dagens rovdjursförvaltning innebär goda möjligheter till 

olika sorters delaktighet. Tiotusentals människor har under de senaste åren deltagit 

i rovdjursförvaltningen genom att inventera, jaga rovdjur vid såväl förvaltnings- 

som skyddsjakt och delta vid möten med representanter för ansvariga myndigheter. 

Naturvårdsverket menar att det i dessa verksamheter finns möjligheter till förbättringar 

som kan leda till ökad delaktighet i samt ökad förståelse för rovdjursförvaltningen. 

Naturvårdsverket anser att viltförvaltningen bör samlas inom såväl myndigheter 

som myndigheternas rådgivande organ. En konsekvens av detta är att verket förordar 

att såväl Naturvårdsverket som landets länsstyrelser har rådgivande, partssammansatta 

viltförvaltningsråd, som ska ge myndigheterna ett brett spektrum av råd 

för arbetet med att genomföra rovdjurspolitiken. 

Databaser och inventeringsmetoder 

Naturvårdsverket har haft i uppdrag att utreda huruvida de befintliga inventeringsmetoderna 

och databaserna är de mest ändamålsenliga i en regionaliserad förvaltning. 

Det föreslagna systemet för en regionaliserad förvaltning förutsätter en fortlöpande 

kontinuerlig beståndsövervakning, utvärdering och delegering av beslutsrätten. 

Naturvårdsverket föreslår att verket, genom en nationell uppföljning av länsstyrelsernas 

inventeringsarbete, ska säkerställa en beståndsövervakning av högsta internationella 

kvalitet. Beståndsövervakningens resultat ska årligen fastställas av verket 

och ligga till grund för beslut om delegering av beslut om förvaltningsjakt och 

skyddsjakt till länsstyrelserna. 

Naturvårdsverket konstaterar att den nationella databasen Rovdjursforum i nuvarande 

utförande inte är utvecklad för de nya krav som ställs av en regionaliserad 

förvaltning med ökad lokal delaktighet: 

1 En förutsättning för en fungerande lokal och nationell överblick och 

uppföljning är att samtliga myndigheters beslut om skyddsjakt och 

skyddsjaktens resultat, inklusive data om fällda djur, fortlöpande registreras 

i en nationell databas. 

2 Det är av stor betydelse att relevanta uppgifter görs tillgängliga för allmänheten. 

9

Kostnader 

I uppdraget ingår att analysera kostnaderna för förslagen. Vidare ska verket redovisa 

hur den förstärkning av förvaltningsmedel som från och med år 2007 tilldelats 

elva länsstyrelser har använts. 

Naturvårdsverket har genom en enkätundersökning undersökt hur länsstyrelserna 

använt den aktuella anslagsförstärkningen. Sammanlagt har de elva länsstyrelserna 

redovisat att ramanslagsförstärkningen resulterat i nya tjänster eller förändrad finansiering 

av gamla tjänster motsvarande totalt cirka 14 årsarbeten. Utöver detta 

specificerar länsstyrelserna ytterligare cirka 600 000 kronor i ökat budgetutrymme 

för arbete med rovdjursfrågor. 

Naturvårdsverket uppskattar att ett framgångsrikt genomförande av verkets förslag 

skulle innebära permanenta kostnadsökning på cirka 18,4 miljoner per år. Huvuddelen 

av kostnadsökningen är ökade kostnader för länsstyrelsernas arbete med att 

utveckla förvaltningen med en ökad lokal delaktighet. 

Vidare uppskattar Naturvårdsverket att förslagen medför kostnader av engångskaraktär 

som beräknas uppgå till mellan 11,4 miljoner kronor och 16,4 miljoner kronor. 

Huvuddelen av engångskostnaderna är för en ny nationell rovdjursdatabas. 

10

Uppdraget 

Uppdragsbeskrivning 

Regeringen har den 9 oktober 2008 uppdragit åt Naturvårdsverket att efter samråd 

med berörda myndigheter och organisationer utarbeta förslag till hur ett ökat regionalt 

ansvar och lokal delaktighet i förvaltningen av rovdjursstammarna bör organiseras 

(dnr 411-7029-08). Verket ska föreslå hur ett fortsatt nationellt övergripande 

ansvar för björn, lo, järv, varg samt kungsörn, i ett system med utvecklad regional 

förvaltning och lokal delaktighet, ska kunna följas upp och upprätthållas. I 

uppdraget ingår att utforma ett förslag till en särskild förordning om förvaltningen 

av de stora rovdjuren som bl.a. ska omfatta förhållandet mellan regionala mål, 

förvaltningsplaner nationella mål och internationella åtaganden, samt reglera hur 

utvärdering och uppföljning av mål och arbetsmetoder ska ske. Förordningen ska 

vidare reglera beredning och samrådsformer. 

I regeringens uppdrag ingår även att Naturvårdsverket ska analysera om befintliga 

inventeringsmetoder och databaser är de mest ändamålsenliga för att uppfylla de 

krav som en ökad regionalisering av förvaltningen kan medföra. Vidare ska uppdraget 

inbegripa en analys av om genomförandet av en ändrad förvaltning bör ske 

fullt ut, i etapper artvis eller som försöksprojekt inom något eller några län. En 

analys av kostnader för förslagen ska redovisas. I analysen ska det vidare ingå att 

redovisa hur den förstärkning av förvaltningsmedel som har från och med 2007 

tilldelats länsstyrelserna för rovdjursförvaltning har använts. 

Uppdraget ska senast den 15 februari 2009 redovisas till regeringen. Naturvårdsverket 

fick den 10 februari 2008 förlängd redovisningstid till den 18 februari. 

Naturvårdsverkets arbete med uppdraget 

Naturvårdsverket har genomfört regeringsuppdraget i projektfrom och strävat efter 

att inom angivna tidsramar leverera ett förslag till hur ett ökat regionalt ansvar och 

lokal delaktighet i förvaltningen av rovdjursstammarna bör organiseras samtidigt 

som projektet så långt som möjligt sökt att samråda med olika delar av dagens 

rovdjursförvaltning. 

Projektgrupp 

Naturvårdsverkets arbete med att genomföra regeringsuppdraget har organiserats i 

en projektgrupp bestående av Ola Larsson och Robert Franzén, bägge vid Naturvårdsverkets 

viltförvaltningsenhet. Ola Larsson har varit projektledare. 

11

Karin Dunér vid Trägårdh & Falkenborn Advokatbyrå har varit knuten till projektet 

och tillfört juridisk kompetens. Likaså har statsvetaren Camilla Sandström vid 

Umeå universitet varit knuten till projektet i de delar som rört lokal delaktighet och 

samrådsprocesser i rovdjursförvaltningen. 

Peter Jaxgård vid Viltskadecenter har bistått projektet med kartproduktion. 

Befintligt material 

Projektet har haft gällande rovdjurspolitik, Sammanhållen rovdjurspolitik (prop. 

2000/01:57) , vilken antagits av riksdagen (bet. 2000/01:MJU9, rskr 2000/01:174), 

som grund. Vidare har skrivningarna och förslagen i betänkandet från Utredningen 

om de stora rovdjuren, Rovdjuren och deras förvaltning, SOU 2007:89, beaktats. 

Projektet har även tagit hänsyn till de remissvar som kommit in i samband med 

regeringens behandling av betänkandet. 

Särskilda undersökningar 

I samband med regeringsuppdraget har ett antal mindre fristående undersökningar 

genomförts. Dessa undersökningar är: 

- Enkätundersökning av länsstyrelsernas förvaltningsarbetes nuvarande organisation, 

personresurser och medelsanvändning. 

- Analys av rovdjursinventeringens kvalitet och metoder genom två fristående 

utvärderingar av 2008 års järvinventering respektive 2008 års inventeringar 

av lodjur och varg 

- Fristående utvärdering av befintliga databaser i Sverige och utlandet. 

Samråd 

Naturvårdsverket har strävat efter en process som i största möjliga mån tillvaratar 

de konstruktiva idéer och synpunkter som finns avseende de frågor som ingår i 

regeringsuppdraget. Inom de relativt begränsade tidsramar som funnits har det fallit 

sig naturligt att så långt som möjligt utnyttja befintligt material och befintliga fora. 

Vidare gör uppdragets tekniska karaktär att konkreta diskussioner varit mer lämpade 

för små grupper. Naturvårdsverket har i processen identifierat två huvudsakliga 

samrådsfora; det nationella rådet för rovdjursfrågor och en särskild referensgrupp 

av myndighetspersoner. Dessa två grupper har Naturvårdsverket träffat vid ett antal 

tillfällen under projektet medan ytterligare möten av konsulterande karaktär skett 

vid den nationella samlingen av regionala rovdjursgrupper, Rovdjur 2008, vid ett 

samhällsvetenskapligt forskarseminarium om rovdjursförvaltning samt vid möten 

med de norska och finska rovdjursförvaltningarna. 

EXTERN REFERENSGRUPP 

För att säkerställa att Naturvårdsverket under arbetets gång kunnat konsultera olika 

delar av den statliga rovdjurs- och viltförvaltningen har en referensgrupp med ett 

konsultativt uppdrag knutits till projektet. Denna referensgrupp har träffat Natur- 

12

vårdsverkets arbetsgrupp vid tre olika tillfällen och bestått av Ragnhild Svonni 

(Sametinget), Björn Jonsson (Länsstyrelsen i Västerbottens län), Mats Hindström 

(Länsstyrelsen i Gävleborgs län), Lars-Ove Olsson (Länsstyrelsen i Värmlands 

län), Kjell Johansson (Länsstyrelsen i Örebro län) och Marcus Elfström (Länsstyrelsen 

i Skåne län). Vidare har juristen Ola Wälimaa från Svenska Jägareförbundet, 

som en del i förbundets allmänna uppdrag, ingått i referensgruppen och bidragit 

med juridisk expertkunskap. 

NATIONELLT RÅD FÖR ROVDJURSFRÅGOR 

För att ge Naturvårdsverket möjlighet att under arbetets gång konsultera olika aktörer 

som berörs av rovdjursförvaltningen har Naturvårdsverkets nationella råd för 

rovdjursfrågor involverats. Rådet för rovdjursfrågor är ett rådgivande organ för 

samråd i rovdjursfrågor och ska bistå verket i genomförandet av rovdjurspolitiken. 

Rådet har träffat Naturvårdsverkets arbetsgrupp vid fyra olika tillfällen, varav ett 

telefonmöte. 

ROVDJUR 2008 

Rovdjur 2008 var 2008 års nationella samling av ledamöterna i de regionala rovdjursgrupperna. 

Mötet ägde rum i Stockholm den 10 december och hade regionaliserad 

rovdjursförvaltning som huvudtema. I samband med mötet gavs presentationer 

om regionaliserad förvaltning och gruppdiskussioner fördes om olika aspekter 

av en ökad regionalisering av och lokal delaktighet i rovdjursförvaltningen. Diskussionerna 

vid Rovdjur 2008 har fungerat som underlag för Naturvårdsverkets 

arbete med regeringsuppdraget. Rovdjur 2008 samlade 93 deltagare. 

FORSKARSEMINARIUM 

I november 2008 arrangerade Naturvårdsverket ett informellt forskarseminarium 

kring rovdjursförvaltning. Seminariet samlade sex samhällsvetenskapliga forskare 

från fyra olika institutioner som delade med sig av sina forskningsresultat och tillsammans 

med representanter från Naturvårdsverket diskuterade en regionaliserad 

rovdjursförvaltning. Vid seminariet deltog forskare från CEFOS vid Göteborgs 

universitet, Institutionen för stad och land vid Sveriges Lantbruksuniversitet, 

SCORE vid Stockholms universitet samt Statsvetenskapliga institutionen vid Umeå 

universitet. 

MÖTEN MED DEN NORSKA OCH FINLÄNDSKA ROVDJURSFÖRVALTNINGEN 

Naturvårdsverkethar träffat representanter för Norges och Finlands rovdjursförvaltning 

för att ta del av dessa länders erfarenheter av och reflektioner kring en 

regionaliserad förvaltning. Naturvårdsverket har träffat det norska Direktoratet for 

Naturforvaltning och representanter för det finska jord- och skogsbruksministeriet 

samt den finska lagstadgade jägarorganisationen. 

13

ÖVRIGT 

Naturvårdsverket har i samband med arbetet med de delar av regeringsuppdraget 

som rör samrådsformer haft kontakt med Utredningen om en bättre älgförvaltning 

och regeringens särskilda utredare Maria Norrfalk. 

Figur 1. Schematisk bild av genomförandeprocessen. 

14

Naturvårdsverkets överväganden 

och förslag 

Principer för en regionaliserad förvaltning 

Naturvårdsverket konstaterar att landets länsstyrelser redan idag ansvarar för stora 

delar av rovdjursförvaltningen. Av detta skäl är det främst ytterligare delegering av 

beslut om jakt och skyddsjakt efter stora rovdjur som efterfrågats i kraven på en 

regionaliserad rovdjursförvaltning. Naturvårdsverket anser att detta steg i regionaliseringen 

av rovdjursförvaltningen kan ske och att en stor del av jaktbesluten kan 

delegeras till länsstyrelser med starka rovdjursstammar. 

Naturvårdsverket föreslår ett system med delegerad beslutanderätt som baseras på 

hur starka de olika rovdjursstammarna är i ett län. Naturvårdsverket föreslår att 

verket varje år fattar beslut att: 

1 Delegera samtliga beslut om förvaltningsjakt och skyddsjakt efter de 

arter som förekommer i antal som överstiger länets fastställda miniminivå 

och rovdjursförvaltningsområdets miniminivå för den aktuella arten. 

2 I begränsad omfattning delegera beslut om skyddsjakt till län med reproducerande 

stammar där antalen understiger fastställda miniminivåer 

eller där miniminivåer saknas 

Förslaget innebär ett adaptivt system där omfattningen av det regionaliserade beslutsfattandet 

är beroende av rovdjursstammarnas utveckling. Om de stora rovdjurens 

antal överstiger de fastställda miniminivåerna finns förutsättningar för en 

långtgående delegering av beslut om jakt och skyddsjakt. Ifall stammarna minskar i 

antal och understiger miniminivåerna, och därmed de målsättningar som riksdagen 

fastställt i beslutet om en sammanhållen rovdjurspolitik, minskar det regionala 

beslutsfattandet till förmån för det nationella intresset att bevara livskraftiga rovdjursstammar.. 

Naturvårdsverket anser att det vore olämpligt att för en lång tidsperiod delegera 

beslut om jakt och skyddsjakt efter arter som saknar gynnsam bevarandestatus, 

vilkas antal understiger de nationella eller regionala miniminivåerna eller där sådana 

nivåer saknas. Vidare anser verket att det vore olämpligt att delegera alla jaktbeslut 

för samtliga rovdjursarter till länsstyrelserna utan att koppla delegeringen till 

den verkliga förekomsten av rovdjur i förhållande till fastställda miniminivåer. 

Ett sådant föreslaget adaptivt system förutsätter en kontinuerlig beståndsövervakning, 

utvärdering och delegering av beslutsrätten. Enligt förslaget ska Naturvårdsverket, 

genom en nationell uppföljning av länsstyrelsernas inventeringsarbete, 

säkerställa en beståndsövervakning av högsta internationell kvalitet. Beståndsöver- 

15

vakningens resultat ska årligen fastställas av verket och ligga till grund för beslut 

om delegering av beslut om jakt och skyddsjakt till länsstyrelserna. 

Rovdjursförvaltningsområden 

Det föreslagna delegeringssystemet bygger på att de nationella miniminivåerna för 

björn och lodjur förtydligas genom en geografisk uppdelning av nivåerna till tre 

olika rovdjursförvaltningsområden. De tre förvaltningsområdena ska även underlätta 

länsstyrelsernas inbördes samverkan samt samverkan med Sametinget. Det bör 

betonas att rovdjursförvaltningsområden inte ska utgöra en ny administrativ nivå 

utan ett forum för samverkan mellan självständiga myndigheter. 

En samlad viltförvaltning 

Naturvårdsverket menar att viltförvaltningen bör samlas inom såväl myndigheter 

som myndigheternas rådgivande organ. En konsekvens av detta är att verket förordar 

att såväl Naturvårdsverket som landets länsstyrelser har rådgivande, partssammansatta 

viltförvaltningsråd, som ska ge myndigheterna ett brett spektrum av råd 

för arbetet med att genomföra rovdjurspolitiken. 

Överklagande 

Möjligheten till en rättslig prövning av myndighetsbeslut är en viktig princip i 

rättssamhället. Naturvårdsverket förordar att såväl länsstyrelsernas som verkets 

beslut om jakt- och skyddsjakt ska kunna överklagas till förvaltningsdomstol. För 

att möjliggöra en allsidig prövning menar verket bör såväl etablerade naturvårdssom 

jägarorganisationer, vid sidan av de ordinarie taleberättigade, ges rätten att 

överklaga dessa jaktbeslut. En sådan ordning kräver dock ytterligare analys och 

överväganden. Naturvårdsverket bör härutöver ges rätt att överklaga länsstyrelsernas 

beslut om jakt efter delegation. 

Delaktighet 

Det är mycket viktigt att vidareutveckla den lokala och regionala delaktigheten i 

rovdjursförvaltningen för en framgångsrik framtida förvaltning. Dagens rovdjursförvaltning 

i stort innebär goda möjligheter till olika sorters delaktighet. Tiotusentals 

människor har under de senaste åren deltagit i rovdjursförvaltningen genom att 

inventera, jaga rovdjur vid såväl förvaltnings- som skyddsjakt och delta vid möten 

med representanter för ansvariga myndigheter. Naturvårdsverket menar att det i 

dessa verksamheter finns möjligheter till förbättringar som kan leda till ökad delaktighet 

i samt ökad förståelse för rovdjursförvaltningen. Det är av yttersta vikt för en 

framgångsrik framtida förvaltning att den lokala och regionala delaktigheten i rovdjursförvaltningen 

vidareutvecklas. 

16

Verktyg för en framgångsrik regionaliserad 

förvaltning 

Enhetlig begreppsapparat 

Naturvårdsverket anser att det saknas en bra benämning på den årliga jakt som idag 

bedrivs efter björn och lodjur med stöd av 6 eller 24 §§ jaktförordningen. Den jakt 

som bedrivs med stöd av 6 § saknar en allmänt vedertagen beteckning och kallas av 

olika aktörer licensjakt, avlysningsjakt och kvotjakt. Den jakt som bedrivs med 

stöd av 24 § jaktförordningen betecknas skyddsjakt. Det finns således inte någon 

samlande benämning på de årliga stora besluten om jakt och skyddsjakt på björn 

och lodjur. I samband med denna rapport till regeringen använder Naturvårdsverket 

begreppet förvaltningsjakt som samlande beteckning på den årliga jakten efter 

björn och lodjur. Verket förslår även att detta begrepp införs i jaktförordningen och 

gör bedömningen att dagens årliga ”stora” jakter efter björn och lodjur skulle kunna 

bedrivas med stöd av det föreslagna lagrummet. 

Nationella miniminivåer och gynnsam bevarandestatus 

Det har inte ingått i detta uppdrag att analysera de stora rovdjurens bevarandestatus 

i Sverige. I samband med genomförandet av uppdraget har verket gjort en översiktlig 

analys av bevarandestatusen för björn och lodjur i förhållande till arternas nationella 

miniminivåer och skrivningarna om dessa miniminivåer i propositionen 

sammanhållen rovdjurspolitik. Naturvårdsverket gör bedömningen att sammanhållen 

rovdjurspolitik, dvs. de nationella miniminivåerna för björn och lodjur i kombinerat 

med propositionens skrivningar att arterna ska öka i antal utöver respektive 

miniminivå, gör att de arter som har uppnått av riksdagen satta miniminivåer kan 

anses ha en gynnsam bevarandestatus. 

Rovdjursförvaltningsområden – ett förtydligande av nationella mål 

och ett verktyg för utvecklad regional samverkan 

NATIONELLA ROVDJURSFÖRVALTNINGSOMRÅDEN 

Naturvårdsverket anser att en framgångsrik regional tillämpning av de nationella 

målen skulle underlättas avsevärt om regering eller riksdag ytterligare konkretiserar 

hur de nationella miniminivåerna, på exempelvis 300 årliga lodjursföryngringar, 

bör fördelas över olika delar av landet. Nationellt fastställda rovdjursförvaltningsområden 

är Naturvårdsverkets förslag till verktyg för att konkretisera skillnader 

i förutsättningar för rovdjursförvaltningen i olika delar av Sverige. Till exempel 

skiljer sig de huvudsakliga frågeställningarna i norra Sverige, där rovdjurens skador 

för rennäringen är den dominerande frågan, från frågeställningar i sydligaste 

Sverige, där återkoloniseringen av rovdjuren dominerar. Naturvårdsverket tror att 

17

en uppdelning av Sverige i tre olika rovdjursförvaltningsregioner även skulle underlätta 

samarbetet mellan berörda länsstyrelser med en likartad rovdjurssituation. 

Riksdagens beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik i proposition 2000/01:57 

innefattade att länsstyrelserna skulle utarbeta förslag på regionala delmål av de 

nationella miniminivåerna. Naturvårdsverket skulle sedan fastställa förslagen till 

regionala miniminivåer. Länsstyrelserna tog fram dessa förslag till delmål för björn 

och lodjur i samband med utarbetandet av regionala förvaltningsplaner för stora 

rovdjur. Förslagen togs fram efter samråd med länsstyrelsernas regionala rovdjursgrupper 

och har i huvudsak fastställts av myndigheternas styrelser eller landshövdingar. 

Naturvårdsverket har inte kunnat fastställa länsstyrelsernas förslag till regionala 

delmål för björn och lodjur. I en promemoria om det fortsatta arbetet med förvaltningsplanerna 

2005-11-16 (dnr 410-6002-05) påpekade Naturvårdsverket att de 

föreslagna regionala delmålen låg avsevärt under den nationella miniminivån för 

lodjur. Generellt kan sägas att län som hade en etablerad lodjursförekomst ville 

minska stammen, medan län som saknade fast stam ville öka densamma. På grund 

av lodjursstammens långsamma spridningshastighet i södra Sverige föreslog Naturvårdsverket 

till länsstyrelserna att regionala delmål för lodjur bör anges för tidsperioderna 

fram till 2010 respektive 2020. Dessa delmål ska ta hänsyn till förväntad 

spridning till nya områden under tidsperioden samtidigt som förhållandena i 

renskötselområdet beaktas. Verket kan konstatera att många länsstyrelser då visade 

sig obenägna att revidera en gång beslutade förslag till regionala delmål så att de 

nationella miniminivåerna uppfylls på kort och lång sikt. När dessa förslag till 

delmål sattes av länsstyrelserna så visste ingen om de sammanräknade länsvisa 

delmålen skulle nå upp till den nationella miniminivån. Naturvårdsverket saknar 

vidare behörighet att begära förändrade planer eller regionala delmål av länsstyrelser 

med för ”låga ambitioner”. Det bör dock påpekas att länsstyrelsernas förslag till 

regionala miniminivåer för björn, vars förekomst med god marginal överstiger den 

nationella miniminivån, översteg den nationella miniminivån. 

Naturvårdsverket föreslår att regeringen i en förordning om förvaltningen av de 

stora rovdjuren delar in landet i tre rovdjursförvaltningsområden och för förvaltningsområdena 

fastställer miniminivåer för björn och lodjur och att de dessa miniminivåer 

tillsammans måste nå upp till den nationella miniminivån för aktuell art. 

Nationellt fastställda miniminivåer för förvaltningsområdena förtydligar inriktningen 

för rovdjursförvaltningen i olika delar av landet och bör underlätta en process 

där landets länsstyrelser tar fram reviderade förslag till miniminivåer för sina 

respektive län och underlätta samarbetet mellan länsstyrelserna i ett och samma 

rovdjursförvaltningsområde. Verket anser också att målen i de tre förvaltningsområdena 

bör vara realistiska att nå eller upprätthålla under en 5-10 års period. Vidare 

förslår Naturvårdsverket att verket genom skrivningar i förordningen om förvaltning 

av björn, varg, järv, lodjur och kungsörn ges uppgiften att minst vart femte år 

18

utvärdera miniminivåerna för rovdjursförvaltningsområdena och vid behov föreslå 

förändringar till regeringen. 

GEOGRAFISK INDELNING 

Det ligger nära till hands att dela upp Sverige i tre olika rovdjursförvaltningsområden 

där problematiken kring rovdjurens skador på rennäringen är den dominerande 

frågan i det norra, förvaltningen av till stora delar etablerade rovdjursstammar i ett 

mellansvenskt landskap är den dominerande frågan i det mellersta och koloniseringen 

av främst lodjur, varg och kungsörn är den dominerande i det södra. 

Gränsdragningen mellan rovdjursförvaltningsområdena bör följa administrativa 

gränser. Naturvårdsverkets förslag är att ett län inte ska delas upp och därmed ingå 

i flera förvaltningsområden. Samarbete över förvaltningsområdesgränser är önskvärt. 

Indelningen kan behöva ändras om administrativa gränsdragningar förändras 

till en följd av den pågående regionaliseringen av Sverige eller om rovdjurens antal 

och utbredning förändras över tid. 

Norra rovdjurförvaltningsområdet 

Det norra rovdjursförvaltningsområdet har etablerade förekomster av björn, järv, 

lodjur och kungsörn samt årlig förekomst av enstaka vargar. Här domineras rovdjursförvaltningen 

av konflikten mellan rovdjur och rennäring. Då de geografiska 

gränserna för renskötselområdet inte är definierade i lagstiftning utan grundar sig 

på sedvanerätt är det omöjligt att på ett enkelt sätt avgränsa förvaltningsområdet 

med renskötselområdets gränser. Naturvårdsverket förslår att förvaltningsområdet 

består av landets fyra nordligaste län, dvs.: 

- Norrbottens län 

- Västerbottens län 

- Jämtlands län 

- Västernorrlands län 

Detta förslag innebär att en del områden som enligt bland annat Gränsdragningskommissionen 

för renskötselområdet, SOU 2006:14, inte är att betrakta som renskötselområde 

ingår i förvaltningsområdet, men även att de delar av Dalarnas län 

och i viss utsträckning även Gävleborgs län där renskötsel bedrivs inte ingår i förvaltningsområdet. 

I huvudsak sammanfaller dock dessa fyra län med renskötselns 

utbredning i landet. 

Mellersta rovdjursförvaltningområdet 

Stora delar av Mellansverige har etablerade förekomster av lodjur och varg samt, i 

norr av björn, järv och kungsörn, Rovdjursförvaltningens inriktning fokuserar huvudsakligen 

på att förhindra och mildra förekomsten av rovdjursangrepp på tamdjur 

och konflikterna mellan rovdjur och en bredare allmänhet. Naturvårdsverket 

föreslår att rovdjursförvaltningsområdet består av följande län: 

- Dalarnas län 

- Gävleborgs län 

19

- Västra Götalands län 

- Värmlands län 

- Örebro län 

- Västmanlands län 

- Uppsala län 

Det kan diskuteras huruvida Västra Götalands och Uppsala län borde ingå i den 

mellersta eller det södra förvaltningsområdet. De norra delarna av Västra Götaland 

har idag förekomster av lodjur och varg som är jämförbara med de nordliga grannlänen 

Värmland och Örebro. I de södra delarna av länet är såväl lodjur och varg 

dock fortfarande i etableringsfas. Uppsala län hyser idag enbart reproducerande 

förekomst av lodjur och något enstaka revir av kungsörn. 

Södra rovdjursförvaltningsområdet 

Stora delar av södra Sverige saknar idag etablerade rovdjursstammar. Lodjur visar 

en ökande trend i rovdjursförvaltningsområdet. Det bör finnas en beredskap för 

framtida etablering av varg. Kungsörn förekommer i täta bestånd på Gotland och i 

delar av Skåne och håller på att etablera sig i flera län i södra Sverige. Naturvårdsverket 

förslår att följande län ska ingå i det södra rovdjursförvaltningsområdet: 

- Stockholms län 

- Sörmlands län 

- Östergötlands län 

- Hallands län 

- Jönköpings län 

- Kronobergs län 

- Kalmar län 

- Blekinge län 

- Skåne län 

- Gotlands län 

20

Figur 2. Karta över tre föreslagna rovdjursförvaltningsområden. 

DAGENS ROVDJURSFÖREKOMST I DE FÖRESLAGNA 

ROVDJURSFÖRVALTNINGSOMRÅDENA 

Dagens förekomst av rovdjur i landet domineras av länen som föreslås ingå i de 

norra och mellersta rovdjursförvaltningsområdena, medan det södra rovdjursförvaltningsområdet 

ännu har en tämligen begränsad, om än ökande, förekomst av 

stora rovdjur. Medan det norra förvaltningsområdet hyser merparten av förekomsten 

av kungsörn, björn och järv, finns merparten vargar idag i det mellersta förvaltningsområdet. 

Förekomsten av lodjur är relativt jämnt fördelad mellan dessa två 

förvaltningsregioner. Rovdjursförekomsten, uttryckt i antal föryngringar, redovisas 

i Tabell 1. 

21

Tabell 1. Fördelning av rovdjursförekomst mellan de tre föreslagna rovdjursförvaltningsområdena. 

Angivet som antal föryngringar och baserat på senaste fastställda 

inventeringsresultat eller beståndsuppskattning. 

Län Björn 1 

Järv 2 

Lodjur 3 

Varg 4 

Kungsörn 5 

Norrbotten BD 65 60 33.5 - 66 

Västerbotten AC 27 24 37,5 - 66 

Jämtland Z 90 25 53 - 49 

Västernorrland Y 18 1 11,5 - 20 

Summa Norra FVO 200 110 135,5 0 201 

Dalarna W 30 1 30.5 6.8 6 20 

Gävleborg X 30 - 23 3.0 10 

Värmland S - - 26 5.2 3 

Örebro T - - 11 2.2 1 

Västmanland U - - 10 - - 

Uppsala C - - 15 - 1 

Västra Götaland O - - 26 1.3 - 

Summa Mellersta FVO 60 1 142 18.5 35 

Stockholm AB - - 1 - - 

Södermanland D - - 3 - - 

Östergötland E - - 4 - 1 

Jönköping F - - - - 1 

Kalmar H - - 1 - - 

Gotland I - - - - 29 

Halland N - - 4 - 3 

Kronoberg G - - - - 1 

Skåne M - - - - 9 

Blekinge K - - 1 - - 

Summa Södra FVO 0 0 14 0 44 

Totalt 260 111 291,5 18.5 280 

Miniminivåer för björn och lodjur i rovdjursförvaltningsområdena 

Naturvårdsverket förordar att de av riksdagen fastställda nationella miniminivåerna 

för björn och lodjur i den föreslagna förordningen även omvandlas till miniminivåer 

för respektive rovdjursförvaltningsområde. Naturvårdsverket finner det rimligt 

1 

Preliminär beståndsuppskattning av Skandinaviska björnprojektet. Jonas Kindberg, muntl. 

2 

Länsstyrelsernas inventering 2008. Viltskadecenter 2008a 

3 

Beståndsuppskattning av Andrén och Liberg 2008. Förr norra förvaltningsområdet Länsstyrelsernas 

inventering 2008. 

4 

Varg: Länsstyrelsernas inventering 2007/08. Wabakken mfl. 2008. 

5 

Länsstyrelsernas och kungsörnsgruppernas inventering 2008. Viltskadecenter 2008b. 

6 

Föryngringar som uppehållit sig i flera län eller länder har delats lika mellan berörda administrativa 

områden. 

22

att fördelningen av de nationella miniminivåerna baserar sig på bland annat följande 

faktorer: 

ekologiska förutsättningar 

nuvarande förekomst 

realistiska och önskvärda förändringar inom den kommande femårsperioden 

existerande skrivningar om rovdjursförekomstens fördelning i propositionen 

Sammanhållen rovdjurspolitik 

existerande skadebild i form av bland annat angrepp på tamdjur, inklusive 

ren 

I propositionen sammanhållen rovdjurspolitik anges det att skyddsjakt efter kungsörn 

inte bör tillåtas annat än i undantagsfall 7 och att kungsörnens utbredning inte 

bör påverkas av människan. Naturvårdsverket bedömer av dessa skäl att det inte är 

aktuellt att formulera länsvisa miniminivåer för kungsörn. 

Naturvårdsverket har valt att i denna rapport resonera om möjliga miniminivåer för 

de föreslagna förvaltningsområdena. Naturvårdsverket menar att verkets förslag 

ska ses som ett underlag för vidare diskussion i ämnet och har valt att inte inlemma 

miniminivåer i förslaget till författningstext. 

BJÖRN 

För björn torde fördelningen av den nationella miniminivån vara relativt oproblematisk, 

eftersom den nationella förekomsten med mycket god marginal överstiger 

den nationella miniminivån. Enligt Skandinaviska björnprojektet finns cirka tre 

fjärdedelar av landets björnstam i de fyra nordligaste länen medan resterande fjärdedel 

finns i de norra delarna av det mellansvenska förvaltningsområdet (Jonas 

Kindberg, muntligen). 

Naturvårdsverket föreslår att fördelningen av miniminivåer för rovdjursförvaltningsområden 

ska följa dagens fördelning av björnstammen. Detta innebär att det 

mellersta förvaltningsområdet skulle ha en miniminivå på 25 årliga föryngringar 

motsvarande 250 björnar och det norra förvaltningsområdet en miniminivå på 75 

årliga föryngringar eller 750 björnar. Det norra förvaltningsområdet bedöms idag 

hysa i storleksordningen 2000 björnar eller 200 årliga föryngringar medan det södra 

området bedöms hysa 600 björnar eller 60 föryngringar. Förslaget innebär därmed 

att björnförekomsten i såväl det norra som det mellersta rovdjursförvaltningsområdet 

med bred marginal överstiger den nationella miniminivån. 

För det södra rovdjursförvaltningsområdet föreslår Naturvårdsverket att ingen miniminivå 

fastställs då det inom överskådlig tid inte är sannolikt att björnhonor 

7 S. 43 

23

kommer att etablera sig i området. Om en sådan etablering sker bör Naturvårdsverket 

genomföra en översyn av förvaltningsområdenas miniminivåer. 

LODJUR 

Den svenska lodjursstammen ligger endast med knapp marginal över den nationella 

miniminivån. Vidare orsakar lodjurens förekomst i norra Sverige konflikter på 

grund av lodjurets predation på ren medan lodjuret i delar av mellersta Sverige av 

jägarkåren ses som en ovälkommen konkurrent om rådjur. En annan skillnad mellan 

arterna är att det i politiken finns mer preciserade mål för lodjursstammens 

önskvärda utveckling. Lodjurets långsamma expansion i södra Sverige gör det 

relativt svårt att förutsäga stammens utveckling i det södra förvaltningsområdet. 

Om lodjuren ökar i antal i det södra förvaltningsområdet uppstår förutsättningar för 

sänkningar av såväl miniminivåer som den verkliga förekomsten av lodjur i de två 

andra förvaltningsområdena. Dessa faktorer innebär att det är svårare att föreslå en 

uppdelning av den nationella miniminivån mellan tre rovdjursförvaltningsområden 

för lodjur än att föreslå motsvarande uppdelning för björn. 

Naturvårdsverket anser att en eventuell miniminivå för lodjur i det södra rovdjursförvaltningsområdet 

regelbundet måste utvärderas med syftet att bedöma en eventuell 

höjning av miniminivån. Ambitionsnivån för lodjursförvaltningen i landet ska, 

inom ramarna för dagens nationella miniminivå, vara en fortsatt ökning av stammen 

i det södra förvaltningsområdet – långt över de nedan föreslagna miniminivåerna. 

Det södra förvaltningsområdet hyser förhållandevis stora förekomster av 

lämpliga bytesdjur samtidigt som det idag finns få stora rovdjur.. 

Nuvarande fördelning av stammen 

Vintern 2007/2008 kvalitetssäkrades 135,5 familjegrupper av lodjur i de fyra nordligaste 

länen. Då dåliga inventeringsförhållanden rådde i övriga landet har Naturvårdsverket 

gett det svenska lodjursforskningsprojektet i uppdrag att uppskatta den 

svenska lodjursstammens storlek för vintern 2007/2008. Dessa beräkningar indikerar 

att det fanns 142 familjegrupper i det mellersta och 14 familjegrupper i det 

södra rovdjursförvaltningsområdet. 

Förväntad tillväxt och möjlig framtida storlek på förekomsten av lodjur i det 

södra förvaltningsområdet 

Det är svårt att förutsäga utvecklingen för lodjursstammen i det södra rovdjursförvaltningsområdet. 

Lodjursforskningsprojektet vid Sveriges lantbruksuniversitet 

följer ett antal sändarförsedda lodjur i området för att öka kunskapen om bland 

annat invandring, överlevnad och reproduktion i området. Enligt projektet tyder 

preliminära uppgifter på en relativt hög dödlighet i området och forskarna uppskattar 

den nuvarande tillväxtstakten till 15% (Olof Liberg, muntl.). Om lodjursstammen 

fortsätter att utveckla sig med en sådan tillväxttakt skulle det innebära att 

rovdjursförvaltningsområdet hyser i storleksordningen 30 familjegrupper av lodjur 

vintern 2013/2014, dvs. fem år efter det att en eventuell förordning om förvaltning- 

24

en av björn, varg, järv, lodjur och kungsörn träder i kraft. Om tillväxten skulle 

fortsätta i samma takt i ytterligare fem år skulle det södra rovdjursförvaltningsområdet 

vintern 2018/2019 hysa i storleksordningen 65 familjegrupper av lodjur. 

Naturvårdsverket har inom ramen för detta uppdrag inte haft möjligheten att djupare 

analysera en framtida förekomst av lodjur i det södra förvaltningsområdet. Det 

bör dock nämnas att det svenska lodjursforskningsprojektet i en rapport 8 beräknar 

en teoretisk bärkraft för lodjursstammen i södra och mellersta Sverige. Rapporten 

anger en högre teoretisk bärkraft för de län som ingår i det södra rovdjursförvaltningsområdet 

(292) än i det mellersta området (231). Naturvårdsverket vill betona 

att rapportens siffror är just teoretiska och bland annat inte tar hänsyn till jaktligt 

uttag ur bytesdjursstammarna. Rapporten tyder på att det långsiktiga målet för 

utvecklingen av lodjursstammarna i de södra och mellersta förvaltningsområdena 

bör vara att stammen i det södra rovdjursförvaltningsområdet är större än i det 

mellersta området. Det kan i ett längre perspektiv skulle innebära en minskning av 

lodjursstammarna i det mellersta rovdjursförvaltningsområdet. 

Lodjursförekomst i det norra rovdjursförvaltningsområdet 

I och med att det norra rovdjursförvaltningsområdet till stora delar sammanfaller 

med renskötselområdet bör en diskussion om miniminivåer för det norra förvaltningsområdet 

ta sin utgångspunkt i den gällande rovdjurspolitikens riktlinjer för 

detta område. För de kommande resonemangen är det viktigt att påtala att renskötselområdet 

saknar en fastställd gräns och att det därför i delar av framförallt Jämtlands 

och Västernorrlands län är svårt att fastställa om en rovdjursförekomst kan 

anses ”höra till” renskötselområdet eller inte. En hastig analys av inventeringsresultaten 

för lodjur för de föregående fyra inventeringssäsongerna visar på att i genomsnitt 

5,9 föryngringar av lodjur som påträffats i Västernorrland inte ansetts 

höra till renskötselområdet. Samtliga föryngringar som påträffats i Jämtlands län 

har ansett höra till renskötselområdet. Under samma tidsperiod har i genomsnitt 2,1 

föryngringar i Dalarna ansetts höra till renskötselområdet. 

Propositionen sammanhållen rovdjurspolitik anger att målet för lodjursstammens 

utbredning ska vara att arten skall finnas såväl inom som utanför renskötselområdet 

men att huvuddelen av stammen skall finnas utanför renskötselområdet. Vidare 

anger propositionen följande: ”Regeringen delar utredningens uppfattning att det 

är motiverat med skyddsjakt på lodjur i renskötselområdet av hänsyn till rennäringens 

intressen. Målet bör vara en långsam minskning mot den nivå utredningen 

föreslagit för renskötselområdet, dvs. 400 individer. För att lodjursstammen skall 

vara tillräckligt stor i ett riksperspektiv bör stammen emellertid tillåtas växa i 

andra områden innan den reduceras i renskötselområdet. Regeringen anser att en 

sådan tillväxt skall vara konstaterad innan reduktionen genomförs.” 

8 Lodjursstammen i Sverige 1994-2004. Olof Liberg och Henrik Andrén. Grimsö forskningsstation, 2004. 

25

Det är tydligt av propositionen att ett långsiktigt mål ska vara att minska stammen i 

renskötselområdet till 400 djur, vilket vid tidpunkten för propositionen ansågs 

motsvara 80 föryngringar. Då det årligen påträffas föryngringar cirka sex föryngringar 

i Västernorrland som inte anses höra till renskötselområdet och cirka två i de 

delar av Dalarna som anses höra till renskötselområdet skulle en möjlig miniminivå 

för det norra rovdjursförvaltningsområdet kunna vara 84 föryngringar (80 + 6 – 2). 

Då propositionens skrivningar tydligt anger att stammen inte får minskas i renskötselområdet 

förrän motsvarande ökning skett i övriga Sverige skulle en miniminivå 

även kunna vara högre, exempelvis 100 föryngringar, men med den uttalade ambitionen 

att sänka miniminivån först då motsvarande ökning skett i övriga Sverige. 

Sammanfattning – miniminivåer för lodjur 

Ovan redogörs för möjligheten att med en femårig tidshorisont ha en miniminivå 

för det södra förvaltningsområdet som är 30 föryngringar. Vidare resoneras det om 

en miniminivå för det norra förvaltningsområdet på 85-100 föryngringar inom 

femårsperioden. Dessa två miniminivåer skulle innebära att det ”återstår ”170-185 

föryngringar av den nationella miniminivån. 185 föryngringar i det mellansvenska 

förvaltningsområdet är cirka 30 % högre än dagens förekomst på 140 föryngringar. 

Naturvårdsverket gör bedömningen att det inte är rimligt att nå en sådan nivå till 

vintern 2013/2014, även om en viss tillväxt i lodjurstammen torde vara möjlig i 

förvaltningsområdets södra del. 

Naturvårdsverket anser att man bör pröva en modell med olika tidsskala för att 

tydliggöra hur miniminivåer för de olika rovdjursförvaltningsområdena kan förändras 

över tiden om den förväntade ökningen i det södra förvaltningsområdet skulle 

äga rum. Tabellen nedan visar hur en sådan fördelning av lodjursstammen i framtiden 

skulle kunna se ut. Naturvårdsverket ställer sig dock tveksamt till att en miniminivå 

på 100 lodjursföryngringar i det norra förvaltningsområdet i kombination 

med dagens förekomst av de andra rovdjursarterna är förenlig med rovdjurspolitikens 

målsättning att ordnad renskötsel inte får omöjliggöras eller avsevärt försvåras. 

Verket anser också att det inte är realistiskt att under nuvarande förutsättningar 

öka miniminivån från dagens 140 föryngringar till 170 i det mellersta området. Det 

är svårt att på kort sikt fördela miniminivån på 300 lodjur med de riktlinjer om 

fördelning som finns i rovdjurspolitiken. 

Tabell 2. Möjliga miniminivåer för rovdjursförvaltningsområden på 5 respektive 

10 års sikt. 

År Norra Mellersta Södra 

2014 100 170 30 

2019 85 150 65 

26

Årlig förekomstbaserad delegering av beslut om jakt och skyddsjakt 

Stora rovdjurs antal och utbredning är föremål för förändringar. Då etablering av 

rovdjur till helt nya områden går långsamt och rovdjursstammarnas utveckling är 

beroende av ett stort antal olika faktorer och inte kan förutsägas måste rovdjursförvaltningen 

präglas av ett adaptivt arbetssätt där förvaltningens arbetsmetoder ständigt 

anpassas till vad som sker i naturen. Besluten om jakt och skyddsjakt har en 

avgörande betydelse för rovdjursstammarnas utveckling och därmed för såväl uppfyllelsen 

av Sammanhållen rovdjurspolitik som efterlevnaden av Sveriges internationella 

åtaganden. 

Sammanhållen rovdjurspolitik anger att Sveriges stammar av björn och lodjur kan 

förvaltas med jakt, men att stammarna ska överstiga de fastställda miniminivåerna. 

För att säkerställa att de nationella miniminivåerna uppfylls kan en fullständig 

delegering av samtliga jaktbeslut endast ske om stammen för en rovdjursart överstiger 

den nationella miniminivån, anser Naturvårdsverket. Även om stammen 

understiger miniminivån eller en sådan miniminivå saknas menar dock Naturvårdsverket 

att delegering av skyddsjaktsbeslut kan ske till länsstyrelsen under 

förutsättning att delegeringsbeslutet inkluderar ett begränsat högsta antal djur som 

får fällas med stöd av länsstyrelsens beslut. 

I propositionen sammanhållen rovdjurspolitik anges det att skyddsjakt efter kungsörn 

inte bör tillåtas annat än i undantagsfall 9 och att kungsörnens utbredning inte 

bör påverkas av människan. Naturvårdsverket får mindre sällan än varje år ansökningar 

om skyddsjakt efter kungsörn. Då skyddsjakt efter kungsörn enligt den sammanhållen 

rovdjurspolitik endast bör tillåtas i undantagsfall och ansökningar om 

skyddsjakt efter arten är mycket sällsynta bedömer Naturvårdsverket beslut om 

skyddsjakt efter kungsörn inte bör delegeras till länsstyrelsen. 

REPRODUCERANDE STAM 

I län som hyser en reproducerande stam av en art finns förutsättningar för att länsstyrelsen 

ska kunna bygga upp en egen kompetens kring förvaltningen av den aktuella 

arten. Kompetensen omfattar såväl arbete med inventering, dokumentation av 

viltskador som arbete med att förebygga skador och att etablera dialog och delaktighet. 

Av detta skäl förordar Naturvårdsverket ett system där förekomst av en 

reproducerande stam av den aktuella arten är en grundförutsättning för att Naturvårdsverket 

ska kunna delegera beslut om förvaltningsjakt eller skyddsjakt till den 

aktuella länsstyrelsen. 

Reproducerande stam definieras som att föryngring av arten har konstaterats i länet 

under varje av de tre föregående reproduktionscyklarna 10 . 

9 S. 43 

10 Med reproduktionscykel avses en tolvmånadsperiod med början den månad då ungar normalt föds 

eller ägg läggs. 

27

UPPFYLLDA MINIMINIVÅER FÖR ROVDJURSFÖRVALTNINGSOMRÅDE OCH 

LÄN 

Naturvårdsverkets förslag innebär att verket kan delegera rätten att besluta om 

förvaltningsjakt och skyddsjakt, utan att ange ett högsta antal djur som får fällas, på 

villkor att förekomsten av den aktuella arten överstiger såväl miniminivån i det 

aktuella rovdjursförvaltningsområdet som miniminivån för länet. Detta krav innebär 

att enbart begränsad, skyddsjakt kan delegeras för arter som saknar nationella 

miniminivåer eller om Naturvårdsverket inte fastställt miniminivåer för länet. I 

sådana fall anger Naturvårdsverket det högsta antal djur som får fällas vid skyddsjakt. 

Samma begränsade skyddsjakt kan delegeras om grundkravet på reproducerande 

stam uppfylls, men inte kraven på att stammen ska överstiga förvaltningsområdets 

och länets miniminivå för arten. 

DELEGERING AV FÖRVALTNINGSJAKT TROTS ATT STAMMEN LIGGER 

UNDER NATIONELL MINIMINIVÅ 

Naturvårdsverkets förslag innebär att verket kan komma att delegera beslut om 

förvaltningsjakt efter arter som understiger den nationella miniminivån. – Denna 

situation kan uppstå om stammen understiger rovdjursförvaltningsområdets miniminivå 

i delar av Sverige medan den överstigs i andra delar. 

Naturvårdsverket anser att de länsstyrelser som får beslutsrätt om förvaltningsjakt 

måste ta hänsyn till den nationella rovdjurspolitiken utöver länets och rovdjursförvaltningsområdets 

miniminivåer. Detta innebär att länsstyrelsernas beslutsfattande 

om skyddsjakt och förvaltningsjakt måste vara mer restriktivt om den nationella 

stammen av en art understiger den nationella miniminivån – även om det egna 

länet har en stark stam av arten. Naturvårdsverket anser att en ökad delegering till 

länsstyrelserna innebär att länsstyrelserna måste ta ansvar för den nationella politiken. 

Naturvårdsverket konstaterar att det föreslagna systemet ger Naturvårdsverket 

möjlighet att avstå från att delegera exempelvis beslut om förvaltningsjakt om det 

skulle visa sig att en enskild länsstyrelse inte är beredd att ta ansvar för riksdagens 

beslut om sammanhållen rovdjurspolitik eller en gynnsam bevarandestatus för 

arten. 

28

Figur 3. Schema beslut om jakt på stora rovdjur för det föreslagna systemet. 

Samråd, kommunikation och information 

ETT RÅDGIVANDE ORGAN I SAMTLIGA VILTFÖRVALTNINGSFRÅGOR 

Naturvårdsverket anser att tiden är mogen att ersätta länsstyrelsernas två olika 

rådgivande viltförvaltningsorgan, viltvårdsnämnderna och rovdjursgrupperna, med 

ett enda nytt rådgivande organ, länsstyrelsernas viltförvaltningsråd. Verket anser 

att det finns starka principiella skäl som talar för att samma samrådsgrupp ger länsstyrelsen 

råd i frågor som rör såväl rovdjursförvaltning som klövviltsförvaltning. 

Vidare anser verket att samrådsorganet ska bestå av ledande företrädare för intresseorganisationer 

som med sin expertkunskap ska bistå länsstyrelsen med råd. Viltförvaltningsråden 

kan komma att bidra till en vertikal och horisontell samordning 

av viltförvaltningen, dvs. såväl en samordning mellan lokal nivå och förvaltningsregionsnivå 

som en samordning mellan olika aktörer inom respektive län. 

Arbetsuppgifter och arbetssätt 

I viltförvaltningsrådets uppgifter ingår att vara ett rådgivande organ till länsstyrelsen 

i frågor som rör: 

framtagande, uppföljning och utvärdering av länsstyrelsens förvaltningsplan 

för stora rovdjur, 

framtagande av förslag till miniminivåer för länet, 

länsstyrelsens tillämpning av regelverket kring 

o viltskador, 

o inventering, 

o beslut om förvaltningsjakt och skyddsjakt, 

information och samrådsprocesser i frågor som kräver bredare samråd 

29

Naturvårdsverket anser att den rådgivande rollen för viltförvaltningsrådet innebär 

att det är viktigare att alla berörda intressen kan framföra sin syn till länsstyrelsens 

representanter än att de synpunkter som framförs av en majoritet av ledamöterna 

med automatik ska väga tyngre än enskilda synpunkter. Av detta skäl menar Naturvårdsverket 

att omröstningar inte ska ske i rådet, men att länsstyrelsen bör fästa 

särskild vikt vid råd som kommer från ett enigt viltförvaltningsråd. Vidare menar 

Naturvårdsverket att länsstyrelsen ska utse ordförande för viltförvaltningsrådet 

eftersom det är ett organ som är knutet till länsstyrelsen. Det är också viktigt att 

länsstyrelsen återkopplar till rådet hur länsstyrelsen använt sig av dess förslag och 

synpunkter. 

Viltförvaltningsrådet bör vid behov kunna inrätta arbetsgrupper för att bereda särskilda 

frågor. Sådana arbetsgrupper bör bestå av ledamöter från viltförvaltningsrådet 

och en sekreterare från länsstyrelsen. Länsstyrelsen ska kunna adjungera ytterligare 

ledamöter till arbetsgruppen. 

Viltförvaltningsrådets arbete bör präglas av öppenhet. Av detta skäl finner Naturvårdsverket 

det lämpligt att minnesanteckningar från rådets möten publiceras på 

länsstyrelsens hemsida. Som ett led i en strävan mot öppenhet i rovdjursförvaltningen 

bör viltförvaltningsrådet överväga att arrangera offentliga sammanträden 

samt att förlägga rådets sammanträden även till andra orter än residensstaden. 

Sammansättning 

Naturvårdsverket förordar att representationen av olika intressegrupper i viltförvaltningsrådet 

regleras, som nu för viltvårdsnämnden, i jaktförordningen. Då verket 

förslår att rådet ska ha en rådgivande roll är det viktigt att ett brett spektrum av 

olika intressen finns representerade. Denna representation skulle i samtliga län 

bestå av: 

två ledamöter som representerar jägarnas organisationer 

två ledamöter som representerar frilufts- och naturvårdsorganisationer 

två ledamöter som representerar ägarna av jordbruks- och skogsfastigheter 

en ledamot med särskild kunskap i frågor om trafiksäkerhet och vilt 

Därutöver förslås att viltförvaltningsråden i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens 

län ska ha två ledamöter och råden i Dalarnas och Västernorrlands län en ledamot 

som utses efter förslag av rennäringens organisationer i länet. 

Vidare föreslår Naturvårdsverket att länsstyrelsen ges möjlighet att utse ytterligare 

högst två ledamöter om så är lämpligt med hänsyn till särskilda förhållanden i länet. 

Denna möjlighet skulle kunna säkerställa att exempelvis fäbodbruk, koncessionsrenskötsel 

eller turismnäring finns representerade i viltförvaltningsrådet. 

30

Ett grundläggande krav för rådets sammansättning är att en god köns- och åldersfördelning 

eftersträvas. 

Naturvårdsverkets förslag innebär att andra myndigheter respektive politiskt valda 

församlingar som landstinget, inte är representerade i rådet. Naturvårdsverket menar 

att det kan räcka att politiskt valda församlingar fungerar som remissinstanser 

till länsstyrelsen. Naturvårdsverket förslår att andra berörda myndigheter, som 

polis och åklagare, inte ska ingå i viltförvaltningsrådet, men att dessa ska kunna 

bjudas in till rådets möten när frågor som samordnas mellan myndigheterna och 

länsstyrelsen eller frågor som är av särskild vikt för dessa myndigheter ska diskuteras. 

Utbildning, samordning, mm 

Naturvårdsverket anser att ett nationellt utbildningsprogram, regionala träffar mellan 

ett rovdjursförvaltningsområdes viltförvaltningsråd och enhetliga regler för 

arvodering och kostnadsersättning av ledamöterna kan bidra till att ge viltförvaltningsråden 

ökad status och kompetens. Av detta skäl föreslår verket att arvodering 

och kostnadsersättning regleras och att verket bör ges i uppdrag att ta fram ett nationellt 

utbildningsprogram för viltförvaltningsrådens ledamöter. Ett sådant program 

skulle kunna innefatta kurser i miljö- och jaktlagstiftningen, förvaltningskunskap, 

miljökommunikation, viltbiologi, m.m. Naturvårdsverket vill i detta sammanhang 

särskilt framhålla den viktiga roll som rådets ordförand kommer att ha 

och förordar därför särskilda utbildningar i ordförandeskap för samrådsgrupper. 

UTVECKLING AV DELAKTIGHET OCH DELTAGANDE I DAGENS 

FÖRVALTNING 

Rovdjursinventeringen 

Naturvårdsverket anser att inventeringsverksamheten hyser goda möjligheter att 

skapa delaktighet och dialog med intresserade aktörer. Ett system där fler kan delta 

aktivt i inventeringsarbetet och få insyn i förvaltningen kan ge förvaltningen ökad 

legitimitet. Dessutom kan det bidra till att trovärdigheten ökar för de beståndsantal 

myndigheterna tar fram för rovdjuren. 

Naturvårdsverket vill framhålla vikten av dagens gemensamma inventeringsarbete i 

renskötselområdet och betona att en kontinuerlig vidareutveckling av samarbetet är 

en viktig faktor för en framgångsrik framtida rovdjursförvaltning i renskötselområdet 

och för fortsatt dialog mellan myndigheter och samebyar. 

Naturvårdsverket bedömer att samarbetet kring rovdjursinventeringen med Svenska 

Jägareförbundet till delar ännu är i uppbyggnadsfas, men att ramavtalet kan 

skapa förutsättningar för ett bättre samarbete mellan den statliga rovdjursförvaltningen 

och jägarorganisationerna. 

31

Naturvårdsverket anser att det är av stor betydelse att allmänheten, där så är möjligt 

med hänsyn till arternas skyddsbehov, får tillgång till färska uppgifter om rovdjursförekomst 

och inträffade skador. Denna tillgång till information bör kunna uppnås 

genom en offentlig del i inventeringsdatabasen Rovdjursforum. 

Det bör påtalas att Naturvårdsverket anser att inte alla inventeringsmetoder för 

rovdjur lämpar sig för lokal delaktighet, bland annat eftersom vissa inventeringar 

berör uppgifter som omfattas av sekretess. 

Delaktighet och deltagande i jakt 

Naturvårdsverket vill betona att de årliga förvaltningsjakterna efter björn och lodjur 

är viktiga verktyg för att förvalta dessa arter och engagerar tusentals jägare. Detta 

gäller kanske särskilt björnjakten, som till stora delar sammanfaller med älgjakten, 

De senaste åren har det skett en ökning i skyddsjakt efter framförallt björn, varg 

och järv. Flertalet skyddsjakter genomförs av de skadelidande och Naturvårdsverket 

menar att förvaltningen bör sträva efter ett lokalt deltagande i skyddsjakt efter 

stora rovdjur, där så bedöms möjligt utan att det hindrar en effektiv jakt. Naturvårdsverket 

har strävat efter att samråda om villkoren för ett eventuellt skyddsjaktsbeslut 

med den skadelidande. Samrådet är viktigt för att i största möjliga mån 

fatta beslut som är praktiskt möjliga att genomföra och minimerar ytterligare skador 

eller olägenheter för den berörde. Det bidrar också till att skadelidande känner 

ett inflytande och insyn i processen kring skyddsjakten. 

Fem av de sex vargar som under 2008 fällts utanför renskötselområdet med stöd av 

myndighetsbeslut om skyddsjakt har fällts vid jakt som genomförts av lokala jägare. 

De lokala jägarna har vid dessa jakter ofta lagt ned avsevärd tid och arbete på 

att genomföra jakten. En kritik som har framförts är att de fällda vargarna i samtliga 

fall tillfallit staten. Naturvårdsverket avser att undersöka möjligheten att för 

skyddsjakter som genomförs utan motorfordon i större utsträckning besluta att 

fällda rovdjur, efter nödvändig provtagning, tillfaller jakträttshavaren. 

EN LYSSNANDE OCH DIALOGINRIKTAD FÖRVALTNING 

Naturvårdsverket anser att strävan efter en ökad lokal delaktighet i och förståelse 

för rovdjursförvaltningen förutsätter att den statliga förvaltningen har förmågan 

och möjligheten att kontinuerligt engagera sig i dialog med olika aktörer. Dialog 

kring kontroversiella och konfliktfyllda frågor som förvaltningen av rovdjur förutsätter 

såväl en personlig förmåga som tid för att engagera sig i de dialogprocesser 

som krävs. Naturvårdsverket vill i detta sammanhang lyfta fram det pågående 

kompetensutvecklingsprogrammet Dialog för naturvården som syftar till att utveckla 

den statliga naturvårdsförvaltningens kompetens i frågor som rör dialog, 

delaktighet, konflikthantering, m.m., men även betona att ett vidareutvecklat arbete 

med dialog kan komma att kräva att den statliga rovdjursförvaltningen rekryterar 

helt ny kompetens. Vidare vill Naturvårdsverket särskilt nämna den viktiga roll 

32

som länsstyrelsens fältpersonal har i detta arbete. Till exempel innebär besiktning 

av viltskador en mycket viktig direktkontakt med drabbade tamdjursägare. Besiktningsmännen 

måste ha tid för samtal, hantering och uppföljning av skadan och de 

måste få möjlighet till vidareutveckling och kontinuerlig kompetensutveckling. Det 

är strategiskt viktigt för att nå längre med dialog och delaktighet i förvaltningen. 

STÖD TILL INFORMATION OCH KOMMUNIKATION 

Information och kommunikation är viktiga medel för att genomföra rovdjurspolitiken. 

Det finns behov av övergripande information från myndigheterna och intresseorganisationer 

behöver utveckla sina insatser. Naturvårdsverket har under många 

år gett stöd för andra organisationers arbete, inklusive rovdjurscentra, som ett led i 

verkets arbete att öka acceptansen för rovdjur och rovdjurspolitiken. Verket anser 

att det är viktigt att detta stöd fortsätter och har tidigare bedömt att det behövs 8 

miljoner kronor per år till rovdjursinformation. 

PILOTPROJEKT FÖR ÖKAD DELAKTIGHET 

Det finns idag ett antal försöksprojekt eller idéer till projekt med potential att öka 

den lokala delaktigheten i rovdjursförvaltningen. Exempel på sådana projekt är de 

lokala rovdjursgrupper som etablerats i Dalarna län, det initiativ till samebyvisa 

rovdjursplaner som bland annat Samernas riksförbund tagit samt möjligheten att 

utveckla de lokala älgsamråden med en rovdjurskomponent. Naturvårdsverket vill 

betona behovet av att den statliga rovdjursförvaltningen har möjligheten att kontinuerligt 

initiera och utvärdera sådana projekt för att kunna införliva lyckade försök 

i den ordinarie verksamheten. 

Tydligare nationell uppföljning av beståndsövervakning och jakt 

Naturvårdsverket menar att en förutsättning för en trovärdig beståndsövervakning 

av hög kvalitet är att resultaten granskas av en oberoende aktör och förordar att ett 

system liknande våra grannländers införs i Sverige. De brister i inventeringsarbete, 

inklusive dokumentation, som de senaste årens utvärderingar av rovdjursinventeringen 

pekar på bekräftar detta behov. 

UPPFÖLJNING AV INVENTERINGAR GENOM ETT VIDAREUTVECKLAT 

NATIONELLT BESTÅNDSÖVERVAKNINGSSYSTEM 

De årliga inventeringarna av stora rovdjur ingår i länsstyrelsernas regionala förvaltningsansvar 

och utgör bland annat underlag för: 

uppföljning av mål för rovdjursstammarnas status och utveckling, 

uppföljning av effekterna av vidtagna skadeförebyggande åtgärder, 

planering av framtida skadeförebyggande åtgärder, 

Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas beslut om jakt efter rovdjur. 

I renskötselområdet utgör inventeringsresultaten därutöver underlag för Sametinget 

vid beslut om fördelning av ersättning för rovdjursförekomst i samebyarna, enligt 

Sametingets föreskrifter. Då inventeringsresultaten ligger till grund för mycket 

33

viktiga förvaltningsbeslut är det av avgörande betydelse att inventeringsresultaten 

är direkt jämförbara mellan olika län och år. Denna betydelse förstärks om det i 

denna rapport föreslagna systemet för delegering av jaktbeslut införs. Såväl Norge 

som Finland har infört system där oberoende forskningsinstitutioner har uppdraget 

att sammanställa och granska det inventeringsmaterial som andra aktörer samlar in 

i fält. 

Naturvårdsverket anser att dagens inventering av rovdjur håller hög internationell 

kvalitet, såväl avseende fältarbete som metodik. Naturvårdsverket menar dock att 

de utvärderingar som skett av varg- och lodjursinventeringarna år 2007 och av 

2008 års järvinventering pekar på allvarliga brister i framförallt dokumentationen 

av inventeringsarbetet, vilket kan komma att minska allmänhetens förtroende för 

rovdjursinventeringen och dess resultat. För att avhjälpa dessa brister och skapa en 

mer konsekvent tillämpning av inventeringskriterierna över hela landet anser Naturvårdsverket 

att det är nödvändigt med en årlig utomstående granskning av inventeringarna 

av järv och lodjur, liknande den granskning av varginventeringen 

som idag genomförs vid Viltskadecenter. Granskningen ska resultera i en kontinuerlig 

förbättringsdialog med länsstyrelsernas inventeringsansvariga och mynna ut i 

årliga nationella inventeringsrapporter som fastställs av Naturvårdsverket. 

Utvärderingarna pekar också på brister i och möjliga förbättringar av Naturvårdsverkets 

inventeringsföreskrifter. En översyn av inventeringsföreskrifterna bör också 

tydliggöra hur föryngringar som dokumenterats i flera län eller rovdjursförvaltningsområden 

ska redovisas samt hur misslyckade föryngringar för olika arter ska 

redovisas i statistiken över antalet föryngringar. 

HARMONISERADE SKANDINAVISKA INVENTERINGSKRITERIER OCH 

GEMENSAM REDOVISNING AV BESTÅNDSÖVERVAKNING 

Riktlinjerna för populationsbaserade förvaltningsplaner uppger att de svenska 

stammarna av björn och varg ingår i en svensk-norsk skandinavisk population 

medan de svenska stammarna av järv och lodjur anses tillhöra en svensk-norskfinsk, 

s.k. fennoskandisk, population. 

Naturvårdsverket anser att det idag saknas förutsättningar för en gemensam svensknorsk-finsk 

populationsbaserad förvaltning av de stora rovdjuren som skulle formaliseras 

i gemensamma förvaltningsplaner. Verket menar dock att samarbetet kring 

rovdjursförvaltningen i våra länder bör vidareutvecklas. En naturlig målsättning för 

ett vidareutvecklat samarbete vore harmoniserade kriterier för beståndsövervakning 

och en gemensam årlig formaliserad rapportering av övervakningen, liknande dagens 

gemensamma rapportering för varg. 

Verket anser att det vore biologiskt sunt att redovisa beståndsövervakningsdata och 

bevarandestatus på populationsnivå, men ställer sig tveksamt till om det är möjligt 

utan att Sverige utarbetar gemensamma förvaltningsplaner med våra grannländer. 

Verket noterar att den norska rovdjursförvaltningen har klarat av att under de se- 

34

naste åren leva upp till landets beståndsmål för järv och lodjur och förslår att Sverige 

undersöker om EG-kommisionen anser att dagens tydliga svenska och norska 

nationella målsättningar för förvaltningen av järv och lodjur i kombination med en 

utvecklad gemensam beståndsredovisning skulle kunna ligga till grund för att Sverige 

ska bedöma dessa arters bevarandestatus utifrån den skandinaviska populationen 

istället för det egna landets stam. 

UPPFÖLJNING AV BESLUT OM JAKT OCH SKYDDSJAKT 

Naturvårdsverket kan konstatera att det idag saknas en nationell databas rörande 

jakt och skyddsjakt på stora rovdjur. Det finns ingen möjlighet att med rimlig arbetsinsats 

få en överblick över de beslut om jakt och skyddsjakt på stora rovdjur 

som tas av Naturvårdsverket, polismyndigheterna samt 11 behöriga länsstyrelser. 

Detsamma gäller möjligheten att ta reda på vilka beslut som resulterat i fällda djur 

och vilka ansökningar som avslagits.. Naturvårdsverket menar en modern och regionaliserad 

förvaltning som ska uppfylla rimliga krav på nationell överblick och 

uppföljning förutsätter en nationell webbaserad databas över jakt och skyddsjakt på 

stora rovdjur. Vidare anser verket att den absoluta merparten av materialet i en 

sådan databas ska finnas tillgänglig för den intresserade allmänheten. 

En översiktlig analys av länsstyrelsernas beslut om skyddsjakt på enstaka djur av 

björn och lodjur visar på brister i ett antal av besluten. Naturvårdsverket menar inte 

att dessa brister är ett argument mot en ökad regionalisering av beslutsfattandet, 

men anser att bristerna visar på ett relativt omfattande behov av utbildning och 

vägledning av länsstyrelsernas handläggare. Då Naturvårdsverket sedan regelverket 

infördes 2002 inte har genomfört en mer omfattande analys av länsstyrelsernas 

beslutsfattande pekar i denna rapport redovisade bristerna 2008 års beslut även på 

ett behov av kontinuerlig uppföljning av länsstyrelsernas beslut. 

En samlad viltförvaltning 

Rovdjursförvaltningen har varit en relativt marginell verksamhet på samtliga länsstyrelser. 

Delar av rovdjursförvaltningen regleras dels i speciallagstiftningen (jaktlagstiftningen 

och artskyddsförordningen), dels i föreskrifter (rovdjursinventering, 

viltskador m.m.). För de uppgifter som är av mer generell art, saknas stöd annat än 

i förarbeten till regelverken. De politiska målen har inte omsatts i länsstyrelseinstruktion 

eller i regleringsbrev. Naturvårdsverket bedömer att styrningen ofta är 

svag, vilket har till följd att ambitionsnivån i högre utsträckning är beroende av 

vilka prioriteringar som görs inom varje länsstyrelse, än av central styrning utefter 

författningar och andra styrdokument. 

Naturvårdsverket menar att det finns en risk att administrationen av rovdjursförvaltningen 

framgent kommer att involvera ännu fler personer på myndigheterna 

och att dessa i många fall endast i mycket liten utsträckning arbetar med sakfrågorna. 

Tio länsstyrelser uppger att mindre än ett årsarbete totalt läggs på rovdjursförvaltning. 

Det arbetet fördelas på olika personer som i många fall är verksamma på 

skilda funktioner på länsstyrelsen. Denna splittring av länsstyrelsernas arbete med 

35

ovdjursförvaltning försvårar upprätthållandet av kompetens hos såväl chefer, 

handläggare som fältpersonal och medför även betydande kostnader för utbildning 

och svårigheter att upprätthålla kvalitet på detta specifika sakområde. Naturvårdsverket 

menar att länsstyrelserna bör koncentrera rovdjursförvaltningen och övrig 

viltförvaltning till färre personer som är verksamma på minsta möjliga antal funktioner 

inom varje länsstyrelse så att kvaliteten och kompetensen hos personalen ska 

kunna utvecklas och upprätthållas. Det är också viktigt att länsstyrelsernas juridiska 

kompetens i högre grad än hittills knyts till verksamheten. 

Databaser – ett verktyg för delaktighet och uppföljning 

Det ingår i Naturvårdsverkets regeringsuppdrag att analysera om befintliga databaser 

är de mest ändamålsenliga för att erhålla uppgifter som uppfyller de krav som 

en ökad regionalisering av förvaltningen kan medföra. Naturvårdsverket menar att 

dagens databas Rovdjursforum inte klarar de krav som en vidareutvecklad regionaliserad 

förvaltning ställer. Naturvårdsverket menar att det är mycket viktigt att de 

nya funktionerna att beslut om jakt efter stora rovdjur samt att fällda och döda 

rovdjur ska kunna registreras införs. Vidare anser verket att det är av avgörande 

betydelse att allmänheten ges tillträde till observationer i applikationen. Även befintliga 

delar måste utvecklas och anpassas till nya krav från användarna. 

Naturvårdsverket har inlett en förstudie för en ny, vidareutvecklad, rovdjursdatabas. 

Förtydligad lagstiftning 

Författningsförslag 

Naturvårdsverket har valt att lägga konkreta författningsförslag i bilagor till denna 

redovisning. För jaktlagen/lagen om förvaltning av vilt och jaktförordningen redovisas 

befintlig och ny lydelse samt kommentarer. Även förordningen om förvaltning 

av björn, varg, järv, lodjur och kungsörn ligger som en bilaga med kommentarer. 

Mindre ändringar föreslås i artskyddsförordningen och viltskadeförordningen. 

Det kan härutöver finnas hänvisningar till jaktlagen och jaktförordningen i annan 

lagstiftning som föranleder ändring. 

Såväl i betänkandet ”Rovdjuren och deras förvaltning” 11 som i ett antal av remisssvaren 

betonas behovet av en genomgripande översyn av jaktlagstiftningen. Även 

Naturvårdsverket kan se att det finns ett stort behov av att se över främst jaktlagen. 

Lagen infördes 1987 men bygger i stora delar på en lagstiftning från 1930-talet. 

Efter lagens införande har Sverige blivit medlem i Europeiska unionen och vidtagna 

lagändringar som har föranletts av EG-rättsliga skäl har passat mindre väl in i 

11 SOU 2007:89 

36

strukturen. Härutöver innehåller lagen en del regler på detaljnivå, som det vore mer 

lämpligt att ha i förordning eller föreskrifter. 

Regeringsuppdraget är emellertid begränsat till att, med det s.k. artoch habitatdirektivet 

och jaktlagen som utgångspunkt, utforma ett förslag till en särskild förordning 

om förvaltning av de stora rovdjuren. En sådan förordning ska omfatta förhållandet 

mellan regionala mål, förvaltningsplaner, nationella mål och internationella 

åtaganden. Förordningen ska även reglera ansvarsfördelningen mellan den nationella 

och den regionala nivån samt hur utvärdering och uppföljning av mål och 

arbetsmetoder ska ske. Även beredning och samrådsformer ska regleras i förordningen. 

Naturvårdsverket föreslår inom ramen för detta uppdrag ingen större omarbetning 

av jaktlagen även om verket anser att det föreligger ett behov av det. Vissa ändringar 

och nya bestämmelser föreslås dock. Vad gäller jaktförordningen menar 

verket att vissa strukturändringar är nödvändiga för att göra det enklare att se vilka 

jaktbeslut som är skyddsjakt respektive förvaltningsjakt 12 . Detta blir särskilt viktigt 

när jaktbeslut avseende björn och lodjur delegeras av Naturvårdsverket till länen. 

När antalet beslutsfattare ökar är det viktigt att reglerna är tydliga för att undvika 

en spretig tillämpning. Utöver ändringar i befintlig lagstiftning föreslår Naturvårdsverket 

en ny förordning om förvaltning av björn, varg, järv, lodjur och kungsörn 

(i denna redovisning även kallad ”förvaltningsförordningen”). 

Det pågår en utvärdering av 28 § jaktförordningen och förordningen (2007:127) 

med särskilda bestämmelser om skyddsåtgärder vid rovdjursangrepp. Naturvårdsverket 

har därför inte analyserat dessa inom ramen för detta regeringsuppdrag. 

Bemyndigande 

Enligt 1 kap 1 § regeringsformen utövas all offentlig makt under lagarna (legalitetsprincipen). 

Det innebär att alla offentliga organ – riksdagen, regeringen, domstolar, 

förvaltningsmyndigheter och kommuner – är bundna av grundlagarna och 

andra gällande lagar i sin verksamhet. Det innebär inte att förvaltningsmyndigheters 

beslutanderätt alltid måste grunda sig direkt på lag. En lägre författning, som 

har stöd i grundlag eller lag, kan vara tillräcklig. 

Fastställande av miniminivåer och principer för arternas utbredning kan möjligen 

falla under 8 kap 3 § regeringsformen, varav framgår att föreskrifter om förhållandet 

mellan enskilda och det allmänna, som gäller krav på enskilda eller i övrigt 

avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden ska meddelas 

genom lag. 

12 Se föreslagen 23 a § punkt 7 

37

Av 8 kap 7 § punkt 4 följer dock att regeringen, efter bemyndigande i lag, genom 

förordning får meddela föreskrifter om bland annat jakt, djurskydd samt natur- och 

miljövård. Regeringen får då enligt 11 § samma kapitel överlåta åt förvaltningsmyndighet 

att meddela bestämmelser i ämnet. 

Naturvårdsverkets förslag bygger på att ett bemyndigande införs i lagen om förvaltning 

av vilt, som är den nya föreslagna rubriken på jaktlagen. Enligt ett sådant 

bemyndigande skulle regeringen få utfärda föreskrifter på förordningsnivå om 

förvaltningen avseende de stora rovdjuren innefattande bland annat miniminivåer 

för förvaltningsområden inom ramen för de av riksdagen beslutade förvaltningsmålen. 

Med stöd av bemyndigandet skulle regeringen kunna utfärda den föreslagna 

förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lodjur och kungsörn. 

Ett annat alternativ hade varit att knyta en ny förordning om förvaltning av björn, 

varg, järv, lodjur och kungsörn till 8 kap miljöbalken (1998:808) som innehåller 

särskilda bestämmelser om skydd för djur- och växtarter. Det skulle kräva ett nytt 

bemyndigande i miljöbalken. Regeringsuppdraget är emellertid tydligt i det att 

utgångspunkten i förvaltningen av rovdjuren ska vara jaktlagen. 

Även Naturvårdsverket anser att en ny lag om förvaltning av björn, varg, järv, 

lodjur och kungsörn väl kan inordnas under jaktlagen. Skälen till detta är främst att 

skyddsjaktsbestämmelserna idag finns i jaktlagen och jaktförordningen och att det 

finns en stark koppling mellan förvaltningen av de stora rovdjuren och skyddsjaktsbestämmelserna. 

Målen för rovdjursförvaltning - handlingsplan eller rättsregler? 

Frågan om hur de av regering och riksdag antagna målen för rovdjursförvaltningen 

kan och bör kopplas till lagstiftningen är inte helt enkel. På samma sätt som gäller 

miljökvalitetsmålen 13 måste skillnaderna mellan rättsregler och handlingsregler för 

rovdjurspolitiken beaktas. Mål för rovdjursförvaltning är en politisk målsättning 

som ska ligga till grund för den fortsatta rovdjursförvaltningspolitiken. Lagstiftning, 

som jaktlagen, jaktförordningen, miljöbalken och artskyddsförordningen är 

rättsregler som används för att uppnå målen. 

Politiska mål har ingen formell rättslig status i den svenska normhierarkin. Av 

riksdagen fastställda eller antagna mål anses ha styrande verkan vad gäller myndigheters 

arbete och kan användas som underlag för bedömning. Det finns även, 

exempelvis för trafikbuller, riksdagsbeslut som anger riktvärden för olika former 

av störningar. Sådana rekommendationer är inte bindande men i praktiken krävs 

argumentation för att gå ifrån dem i det enskilda fallet. 

13 Prop. 2000/01:130 ”Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier” s. 219 

38

Miljömålskommittén föreslog att skrivningar i miljöbalken skulle införas för att 

tydliggöra kopplingen till miljökvalitetsmålen. 14 Förslaget fick ett blandat mottagande 

under remisstiden och regeringen valde att inte föreslå att kommitténs förslag 

skulle genomföras, men angav samtidigt att det skulle kunna bli aktuellt vid ett 

senare tillfälle. Naturvårdsverket menar att en viktig skillnad mellan miljökvalitetsmålen 

och målen för rovdjursförvaltningen är att de förra är övergripande till 

sin karaktär och inte sällan kan stå emot varandra under det att målen för rovdjursförvaltning 

är betydligt mer konkreta. Naturvårdsverket bedömer därför att det är 

möjligt och lämpligt att ha skrivningar i jaktlagen/lagen om förvaltning av vilt som 

tydliggör de mål som ska uppnås. Rättsregler strukturerar arbetet med rovdjursförvaltning 

och bidrar till att hanteringen blir tydligare och mer öppen. Förordningen 

om förvaltning av björn, varg, järv lodjur och kungsörn kan sedan baseras på 

skrivningarna i lagen. 

Jaktlagen – ”lagen om förvaltning av vilt” 

Det kan diskuteras om det är lämpligt att lägga den nya förvaltningsförordningen 

under jaktlagen. Rubriken leder tankarna till att lagen handlar om jakt och jaktbart 

vilt. 

Jaktlagen innehåller redan idag även vissa övergripande bestämmelser om att viltet 

ska vårdas. I proposition 1986/87:58 anges i specialmotiveringen till 4 § att paragrafens 

första stycke erinrar om de mål som gäller för viltvården. Det andra stycket, 

som i stort hämtats från den tidigare jaktlagen, syftar på dels en väl anpassad 

jakt, dels utfordring, utplantering av vilt och olika slag av anläggningsarbeten för 

att förbättra förhållandena för viltet. 

Naturvårdsverket menar att om jaktlagen ska utgöra grunden för rovdjursförvaltningen 

och den föreslagna förvaltningsförordningen, som bland annat innefattar 

bestämmelser om förvaltningens organisation, miniminivåer, rovdjursförvaltningsplaner 

och samråd, krävs det ett tydliggörande av att lagen även har ett syfte att 

bevara vilt, inte bara för att möjliggöra jakt utan av rena bevarandeskäl. Detta sker 

lämpligen genom att lagens rubrik ändras till ”lagen om förvaltning av vilt” och att 

begreppet ”viltförvaltning” används genomgående istället för det tidigare begreppet 

”viltvård”. Under lagen om förvaltning av vilt skulle då såväl jaktförordningen som 

den nya förvaltningsförordningen ligga. 

Det finns dock vissa paragrafer där Naturvårdsverket menar att det är lämpligt att 

fortsatt använda ”viltvård”. I 4 § andra stycket hänvisas till faktiska åtgärder såsom 

utfordring m.m. Dessa åtgärder bör enligt verkets mening fortsättningsvis benämnas 

”viltvårdsåtgärder” och avse sådana faktiska åtgärder som nämns i specialmotiveringen 

till 4 § i proposition 1986/87:58, dvs. utfordring, utplantering av vilt och 

olika slag av anläggningsarbeten. 

14 Prop. 2000/01:130 s. 220 

39

Målen för rovdjursförvaltningen i proposition 2000/01:57 

Naturvårdsverket föreslår att vissa grundläggande principer om rovdjursförvaltningen, 

som följer av proposition 2000/01:57, bör införas i nya 9 a – 9 e §§ jaktlagen/lagen 

om förvaltning av vilt. Principerna ska ligga till grund när regionala och 

länsvisa miniminivåer fastställs och är viktiga som utgångspunkt för den nya förvaltningsförordningen. 

Ambitionen har varit att de föreslagna paragraferna ska hålla sig så nära propositionens 

lydelse som möjligt. I vissa fall har det varit svårt att direkt överföra skrivningarna 

i propositionen till lagtext – särskilt vad gäller björnstammen. Det finns 

självfallet ytterligare viktiga principer i propositionen som inte omfattas av förslag 

till ändringar i jaktlagen/lagen om förvaltning av vilt. Utöver de lagbestämmelser 

som föreslås införas kommer propositionen att ha styrande verkan vad gäller myndigheters 

arbete och kan även användas som underlag för bedömning. 

I propositionen anges att regionala miniminivåer för län bör fastställas av Naturvårdsverket 

efter samråd med respektive länsstyrelse. Naturvårdsverket anser att 

regionala miniminivåer för rovdjursförvaltningsområden till sin natur är politiska 

beslut och därmed lämpligast beslutas genom förordning. Verket anser dock att 

miniminivåer för län kan fastställas av verket efter förslag från länsstyrelsen. 

Ändringar föranledda av EG-rätten 

ART- OCH HABITATDIREKTIVET 

Uppdraget omfattar att föreslå författningsförslag och -ändringar som behövs för 

förvaltningen av björn, varg, järv och lodjur. En mer genomgripande förändring 

som verket föreslår är att samla alla skäl för undantag enligt artikel 16.1 artoch 

habitatdirektivet i 23 a § jaktförordningen. Det gör enligt verkets uppfattning att 

det tydligare framgår att undantag vad gäller jakt på strikt skyddade djur endast kan 

lämnas om de förutsättningar som anges är för handen. Det är också en bra utgångspunkt 

för delegering till länen. Vidare förslås bland annat att möjligheten att 

ge tillstånd till jakt av trafiksäkerhetsskäl enligt 7 § jaktlagen upphör för björn, 

varg, järv, lodjur och kungsörn eftersom bestämmelsen inte är förenlig med artoch 

habitatdirektivet. Det finns ytterligare ett antal arter som kräver ett strikt skydd 

enligt artoch habitatdirektivets bilaga 4. Verket vill peka på behovet av att göra en 

översyn av den svenska lagstiftningen för att analysera bristerna avseende dessa 

arter för att bättre kunna genomföra direktivets krav. 

40

Vad gäller den finska vargdomen 15 är en viktig slutsats att det inte krävs att en art 

har gynnsam bevarandestatus för att medge undantag enligt artikel 16.1. Finland 

fälldes dock på en punkt. EG-domstolen godtog kommissionens invändning mot att 

jaktlicenser utfärdades i preventivt syfte och utan att det visats att skyddsjakten 

förhindrat sådana allvarliga skador som avses i artikel 16.1 b). En annan slutsats är 

att det är viktigt att i beslut om skyddsjakt noga redovisa de skäl som beslutet 

grundas på. Det förefaller som om den finländska lagstiftningen förutsätter att så 

sker men att landets förvaltningspraxis i vart fall tidigare har brustit i detta avseende. 

Även om slutsatsen att undantag enligt artikel 16.1 kan medges utan att arten 

har gynnsam bevarandestatus är viktig kan man inte utan vidare applicera domen 

på svenska förhållanden. Den av Finland åberopade grunden för att bevilja licensjakt 

på varg tycks ha varit 16.1 b) (för att undvika allvarlig skada) och det är det 

EG-domstolen har tagit ställning till. Det krävs också att det kan konstateras att 

undantaget inte kan förvärra den ogynnsamma bevarandestatusen hos de aktuella 

populationerna eller förhindra återställandet av en gynnsam bevarandestatus. Den 

finska vargstammen, som inte är isolerad från den ryska stammen, har andra förutsättningar 

än den svenska och det kan påverka bedömningen. När det gäller Naturvårdsverkets 

förslag kommer förvaltningsjakt inte att delegeras om det finns risk 

för att arten inte har gynnsam bevarandestatus. 

FÅGELDIREKTIVET 

Naturvårdsverket konstaterar att genomförandet av fågeldirektivet i svensk rätt har 

brister. För att få en fullständig bild måste en mer ingående utredning göras, vilket 

inte har varit möjligt under detta regeringsuppdrag. Verket vill emellertid peka på 

följande. 

Inledningsvis kan det vara bra att notera att det inte finns någon EG-rättslig grund 

för det särskilda skyddet av kungsörnen i jaktlagen/lagen om förvaltning av vilt och 

jaktförordningen. Kungsörnen är fredad enligt fågeldirektivet och är inte upptagen i 

bilaga 2 till direktivet, dvs. den får inte jagas i Sverige om inte undantagsbestämmelsen 

i artikel 9 är tillämplig. Det finns en mängd andra fåglar i Sverige som har 

samma EG-rättsliga skydd som kungsörnen. Att kungsörnen har särbehandlats i 

svensk lagstiftning beror således på svenska överväganden. 

Exempel på brister i genomförandet av fågeldirektivet är 7 § jaktlagen och 29 § 

jaktförordningen, där skyddsjakt tillåts för fredade fåglar utan att någon prövning 

görs av om det finns någon annan lämplig lösning. Jaktförordningens 29 § hänvisar 

till bilaga 4 som t.ex. listar korp (punkt 6), som är fredad enligt fågeldirektivet. 

15 Kommissionen ./. Finland – Mål C-342/05 

41

Naturvårdsverkets uppdrag omfattar inte en analys av fågeldirektivets genomförande 

i Sverige utöver det som krävs för förvaltningen av kungsörn. Verket har därför 

begränsat sig till att föreslå nödvändiga ändringar för just kungsörnen men anser att 

en mer övergripande översyn av genomförandet av fågeldirektivet bör ske. I tabellen 

med författningsförslag har verket noterat bestämmelser som kan behöva ändras. 

Rätt att överklaga och överprövningsrätt i jaktförordningen 

Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt kan idag överklagas till länsrätten med 

stöd av 22 § förvaltningslagen (1986:223). Det innebär att ett beslut får överklagas 

av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas. 

Förutsättningen är normalt att beslutet antingen påverkar klagandens rättsställning 

eller berör ett intresse som på något sätt erkänns av rättsordningen. Länsstyrelsens 

beslut överklagas till Naturvårdsverket. 

Den nuvarande ordningen innebär i praktiken att frågan om ett beslut om skyddsjakt 

i ett enskilt fall är förenligt med EG-rätten inte prövas. Kretsen av berättigade 

att ansöka om skyddsjakt är begränsad. Ett beviljande av jakt anses sällan eller 

aldrig gå någon emot och om ansökan om jakt har avslagits är kretsen taleberättigade 

liten. I två färska avgöranden har länsrätten avvisat överklaganden avseende 

Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt. Det ena beslutet från år 2008 tillät inte 

skyddsjakt på lodjur inom Strömsunds kommun i Jämtlands län. Beslutet överklagades 

av Strömsunds jaktvårdskrets som yrkade tilldelning för Strömsunds kommun. 

Länsrätten fann att jaktvårdskretsen inte var berörd av beslutet på sådant sätt 

att den ägde rätt att överklaga detta och överklagandet avvisades. Det andra fallet 

gällde ett beslut av Naturvårdsverket att medge tillstånd till jakt efter högst sex 

lodjur i vetenskapligt syfte under viss period. Beslutet överklagades av Svenska 

Rovdjursföreningen och även detta överklagande avvisades med motiveringen att 

föreningen inte var berörd av beslutet. 

Naturvårdsverket menar att det är viktigt att såväl Naturvårdsverkets som länsstyrelsernas 

beslut om jakt kan överklagas genom förvaltningsbesvär. Detta kan bidra 

till en ökad legitimitet vad gäller hanteringen av rovdjursfrågor. En ändring i jaktförordningen 

föreslås därför. Däremot anser verket att Naturvårdsverkets beslut att 

delegera beslutanderätt till länsstyrelserna inte bör kunna överklagas. 

När skyddsjaktsbeslut/beslut om undantag från fredning i större utsträckning kommer 

att tas av länsstyrelserna uppkommer också frågan om huruvida Naturvårdsverket 

ska ha möjlighet att överklaga länsstyrelsens beslut för att tillvarata det allmänna 

intresset. Naturvårdsverkets bedömning är att en sådan överklaganderätt 

vore bra även om verket inte förutser att något större antal beslut kommer att överklagas. 

Slutligen har frågan om olika organisationers möjlighet att överklaga beslut om 

skyddsjakt diskuterats. Naturvårdsverket har en positiv inställning till att en sådan 

42

ätt för organisationer införs och föreslår ett första utkast till en sådan bestämmelse 

i jaktförordningen. Det bör dock noga utredas vilka kriterier som bör gälla för talerätt 

och vilka organisationer som kan komma ifråga innan en sådan bestämmelse 

införs. Det har inte funnits utrymme att inom ramen för uppdraget ägna tillräckligt 

mycket tid åt frågan. Naturvårdsverket vill ändå peka på Europeiska kommissionens 

yttrande till EG-domstolen daterat den 29 september 2008 avseende Högsta 

domstolens frågor i mål Ö 1824/2007. I yttrandet uttalar kommissionen bland annat 

att det svenska kravet på 2000 medlemmar för att en organisation ska ha rätt till 

prövning inte kunde anses förenligt med artikel 10a i MKB-direktivet 

(85/337/EEG). EG-domstolen har ännu inte lämnat sitt yttrande i målet. 

Tillsyn 

I ett sent skede i Naturvårdsverkets arbete med uppdraget togs frågan om tillsyn 

upp. Naturvårdsverket menar att frågan om tillsyn är viktig och att den kan få ökad 

betydelse med den föreslagna förvaltningen och om skyddsjakt och förvaltningsjakt 

får bedrivas av flera personer än tidigare. Frågorna om tillsynsmyndigheter och 

deras befogenheter är komplexa och behöver analyseras och processas ytterligare. 

Naturvårdsverket har därför valt att inte lämna förslag till tillsynsbestämmelser i 

jaktlagen/lagen om förvaltning av vilt inom ramen för uppdraget. 

Idag sker tillsyn genom att länsstyrelsen utser jakttillsynsmän. Enligt jaktförordningen 

är det Rikspolisstyrelsen som meddelar föreskrifter om förordnande, utbildning 

och föreskrifter om jakttillsynsmän. Enligt proposition 2000/01:57 s 87 utformades 

42 § jaktlagen delvis efter fiskelagstiftningens bestämmelser. Naturvårdsverket 

menar att det är rimligt att länsstyrelsen även har en tillsynsfunktion 

enligt jaktlagen och att fiskelagstiftningens bestämmelser skulle kunna vara till 

ledning. Även 27 kap. miljöbalken innehåller relevanta skrivningar om tillträde 

som kan utgöra en grund även i jaktsammanhang. 31 kap. 10 § reglerar ersättning 

enligt miljöbalken för tillträde vid tillsyn. 

Enligt fiskelagen gäller att tillsynspersonal även ska få tillträde till byggnader, 

andra anläggningar samt transportmedel, att de på begäran ska få upplysningar och 

handlingar som behövs för tillsynen samt att de ska få den hjälp som behövs för 

tillsynen av den som är föremål för åtgärden. Naturvårdsverket menar att ett så 

ingripande förslag inte bör införas utan vidare utredning men frågan behöver diskuteras 

vidare. Även frågan om avgifter för tillsyn bör ses över. 

Det har framkommit att den kan finnas behov av att även länsstyrelsen har rätt att 

ta egendom i beslag. Naturvårdsverket att detta är rimligt om länsstyrelsen ges 

tillsynsuppdrag. 

Förordningen om förvaltning av björn, varg, järv, lodjur och kungsörn 

Det har funnits önskemål, både inom arbetsgruppen och hos referensgrupperna, att 

den nya förordningen ska redovisa hela förvaltningssystemet – även frågor som 

regleras i annan lagstiftning – för att underlätta förståelsen. Naturvårdsverket me- 

43

nar att det inte är lagtekniskt lämpligt att i den nya förordningen ta in bestämmelser 

som finns i annan lag eller förordning. Naturvårdsverket har ändå valt att i förslaget 

till ny förvaltningsförordning på ett par ställen upplysa om regler i annan författning. 

Det övergripande målet för en sammanhållen rovdjurspolitik är livskraftiga stammar 

och proposition 2000/01:57 är, med angivna miniminivåer, etappmål och mål 

för stammarnas utbredning, ett handlingsprogram för rovdjurspolitiken. Naturvårdsverket 

har i sitt förslag hållit sig nära skrivningarna i proposition 2000/01:57 

om sammanhållen rovdjurspolitik. 

Sverige delas in i tre rovdjursförvaltningsområden för att underlätta delegering från 

Naturvårdsverket till länen. Det är endast för arter där miniminivåer är satta på 

nationell nivå som miniminivåer för rovdjursförvaltningsområden ska tas fram. Det 

gäller i dagsläget för björn och lodjur. Det är enligt Naturvårdsverkets uppfattning 

lämpligt att regeringen sätter miniminivån för rovdjursförvaltningsområdena på 

förordningsnivå. Ett skäl härtill är att det är ett politiskt beslut hur fördelningen av 

rovdjur ska se ut över landet. När det gäller kungsörn menar Naturvårdsverket att 

delegation till länsstyrelserna av beslut om undantag från fredning inte bör ske 

eftersom beslut om skyddsjakt på kungsörn förekommer mycket sällan och därför 

bäst ligger på en och samma myndighet. Förvaltningsmål för rovdjursförvaltningsområden 

behöver därmed inte sättas för kungsörn. 

Det är viktigt att länen tar fram förslag till miniminivåer, inte minst för att samråd 

och diskussioner då sker på länsnivå i stället för på central nivå. Förutsättningarna 

att nå en lokal förankring för de nivåer för rovdjursförekomst som bör gälla för 

länet bedöms då vara större. Erfarenheter från tidigare arbete gör emellertid att 

Naturvårdsverket bedömer att det är väsentligt att tydligt klargöra att summan av 

samtliga länsstyrelsers miniminivåer inte får understiga den miniminivå som regeringen 

i förslaget till förordning ska sätta för rovdjursförvaltningsområdet. Om förvaltningsområdets 

miniminivå skulle underskridas ska Naturvårdsverket sätta miniminivåerna. 

Naturvårdsverket ska i sin begäran till länsstyrelserna ange inom vilken tid förslagen 

till miniminivåer ska lämnas in till verket. För att systemet ska fungera krävs 

det att det sker en samlad prövning av de av länen föreslagna nivåerna. Det underlättar 

också samordningen i samverkansrådet. 

I den externa referensgruppen framfördes synpunkten att det bör framgå under 

vilka förutsättningar Naturvårdsverket fastställer nivåerna. Det bör enligt Naturvårdsverkets 

uppfattning vara tillräckligt med ett tydliggörande att de riktlinjer för 

arternas utbredning som införs i 9 c-e §§ jaktlagen ska beaktas av länsstyrelsen och 

Naturvårdsverket. 

44

Föreskrifter 

En ökad regionalisering av rovdjursförvaltningen medför ändringar i jaktlagen och 

jaktförordningen, vilka redovisas i detalj med kommentarer i uppdraget. Därutöver 

måste ändringar göras även i Naturvårdsverkets föreskrifter och Allmänna råd om 

administration av jakt efter älg, kronhjort och stora rovdjur m.m. (NFS 2002:19) 

och sannolikt även i Naturvårdsverkets föreskrifter och Allmänna råd om jakt och 

statens vilt (NFS 2002:18).;Även inventeringsföreskrifterna (NFS 2007:10) kan 

behöva revideras. 

I de tidigare ofta långa beslut om skyddsjakt som Naturvårdsverket tagit har, utöver 

hänvisningar till gällande författningar, många villkor ställts. Flera av dessa föreslås 

nu implementerade i jaktförordningen. Resterande generella villkor bör införas 

i de föreskrifter och allmänna råd där jakten efter rovdjur regleras. Det förenklar 

handläggningen för landets länsstyrelser där många beslut senare kommer att tas. 

Besluten kommer därmed att kunna bli kortare och även mer lika och entydiga. 

45

Konsekvensanalys 

Kostnader 

Länsstyrelserna 

Ett lyckat genomförande av Naturvårdsverkets förslag för en ökad regionalisering 

och ökad lokal delaktighet i rovdjursförvaltningen förutsätter kraftiga resursförstärkningar 

på såväl central som regional nivå. Naturvårdsverket menar att denna 

redovisning tydligt visar på behovet av en utvecklad central utbildning, vägledning 

och uppföljning av den regionaliserade förvaltningen. Vidare visar redovisningen 

på behovet av en lyssnande och dialoginriktad förvaltning. Naturvårdsverket menar 

att en sådan förvaltning, som innebär att medborgarna får en ökad delaktighet, 

kräver resurser. Redan idag är länsstyrelsens personal hårt belastad och dialog tar 

tid i anspråk. Naturvårdsverket vill även betona vikten av att regeringen genom 

uppföljning säkerställer att genomförda och framtida anslagsförstärkningar fullt ut 

kommer rovdjursförvaltningen till del. En effektivisering genom att föra samman 

resurserna inom viltförvaltningsområdet kan innebära att såväl resurser som kompetens 

kan utnyttjas mer effektivt. 

Naturvårdsverket föreslår ett antal åtgärder som innebär en hög status för de nyinrättade 

viltförvaltningsråden. Flera av åtgärderna, som exempelvis utbildningsprogram 

och arvodering, är kostnadskrävande. Dessa ökade kostnader uppvägs till viss 

mån av att det nya viltförvaltningsrådet ersätter två tidigare samrådsorgan. 

Naturvårdsverket gör en mycket preliminär bedömning att i storleksordningen 15 

miljoner kronor bör komma länsstyrelserna till del som en permanent anslagsförstärkning. 

Naturvårdsverket 

Naturvårdsverket gör bedömningen att verkets arbete av handläggning av ärenden 

som rör jakt efter stora rovdjur kommer att minska med cirka ett årsarbete. 

Naturvårdsverkets arbete med delegering av beslut, uppföljning och utvärdering av 

beståndsövervakning och länsstyrelsernas beslut om jakt kommer att öka i det föreslagna 

systemet. Likaså ökar behovet av Naturvårdsverkets utbildningsinsatser och 

vägledning av länsstyrelserna. Verket gör bedömningen att det krävs ytterligare två 

årsarbeten på verket för att på ett ansvarsfullt sätt nationellt förvalta det föreslagna 

systemet. 

Sammanlagt innebär de ovan nämnda förändringarna att det finns ett behov att 

förstärka verkets arbete med rovdjursförvaltning med ett årsarbete, en kostnad på 

700 000 kronor, utöver dagens bemanning. Utöver detta behov av permanent förstärkning 

gör verket bedömningen att själva införandet av det nya systemet skulle 

medföra en arbetsanhopning i form av bland annat utveckling av nya föreskrifter. 

46

Denna anhopning innebär en kostnad av engångskaraktär motsvarande två årsarbeten, 

motsvarande 1,4 miljoner kronor. 

Naturvårdsverket gör bedömningen att det föreslagna systemet med en årlig extern 

fristående granskning av rovdjursinventeringen skulle innebära en kostnad på cirka 

700 000 kronor årligen. 

Naturvårdsverket gör bedömningen att 2 miljoner kronor årligen särskilt bör avsättas 

för inventeringsmetoder som ger en ökad lokal delaktighet. 

Den utvärdering av behovet av databasstöd i en regionaliserad rovdjursförvaltning 

som har gjorts pekar på behovet av en ny databaslösning och uppskattar kostnaden 

för en sådan till 10-15 miljoner kronor under två år. 

Naturvårdsverket gör bedömningen att det föreslagna systemet med överklagan av 

länsstyrelsernas beslut om jakt till länsrätten och talerätt för naturvårds- och jägarorganisationer 

kommer att innebära ökad handläggning för domstolsväsendet. Naturvårdsverket 

gör bedömningen att en korrekt uppskattning av kostnaden för denna 

handläggning kräver vidare utredning. 


Naturvårdsverket uppskattar att ett framgångsrikt genomförande av verkets förslag 

skulle innebära permanenta kostnadsökning på cirka 18,4 miljoner per år. Huvuddelen 

av kostnadsökningen är ökade kostnader för länsstyrelsernas arbete med att 

utveckla förvaltningen mot en ökad lokal delaktighet. 

Vidare uppskattar Naturvårdsverket att förslagen medför kostnader av engångskaraktär 

som beräknas uppgå till mellan 11,4 miljoner kronor och 16,4 miljoner kronor. 

Huvuddelen av engångskostnaderna är för en ny nationell rovdjursdatabas. 

Behov av ytterligare utredningsarbete 

Naturvårdsverket har översiktligt analyserat behov av ytterligare utredningsarbete 

som kan uppstå i samband med ett införande av hela eller delar av Naturvårdsverkets 

förslag till en regionaliserad förvaltning. 

Naturvårdsverket menar att ett genomförande av det föreslagna systemet för delegering 

av beslut om förvaltningsjakt och skyddsjakt kräver vidare utredning av den 

process som behövs för ett smidigt och problemfritt införande. 

Naturvårdsverket föreslår i författningsförslagen att verket ges föreskriftsrätt för ett 

antal nya områden. Utformningen av följande föreslagna föreskrifter kommer att 

behöva utredas: 

47

föreskrifter med villkor för förvaltningsjakt som bedrivs med stöd av Naturvårdsverkets 

eller länsstyrelsernas beslut, 

föreskrifter för länsstyrelsernas rovdjursförvaltningsplaner, länsvisa miniminivåer, 

samt samråd 

föreskrifter med uppgifter för viltförvaltningsråd och former för dess arbete, 

föreskrifter med uppgifter för rovdjursförvaltningsområdets samverkansråd 

och former för dess arbete. 

Följande redan existerande föreskrifter kan komma att revideras om de i denna 

redovisning föreslagna åtgärderna genomförs: 

Naturvårdsverkets föreskrifter och Allmänna råd om administration av 

jakt efter älg, kronhjort och stora rovdjur m.m. (NFS 2002:19) 

Naturvårdsverkets föreskrifter och Allmänna råd om jakt och statens vilt 

(NFS 2002:18). 

Naturvårdsverkets föreskrifter och Allmänna råd om inventering av 

björn, varg, järv, lodjur och kungsörn (NFS 2007:10) 

Naturvårdsverket menar att det är tydligt att det finns juridiska frågor där verket 

inom ramen för detta uppdrag inte mäktat med att lämna färdiga förslag. Dessa 

delar av förslaget som skulle kräva ytterligare utredning innan de införs gäller: 

tillsynens reglering i jaktlagen/lagen om viltförvaltning, 

frågor som rör intresseorganisationers talerätt vid överklagande av länsstyrelsernas 

och Naturvårdsverkets beslut om jakt, 

Därutöver har Naturvårdsverket identifierat följande utredningsbehov av juridiska 

frågor som inte rymts inom, men berörts av, det aktuella uppdraget: 

fullständig översyn av jaktlagstiftningen, 

fullständig implementering av artoch habitatdirektivet i svensk lagstiftning, 

dvs. för andra arter än björn, varg och lodjur, 

fullständig implementering av fågeldirektivet i svensk lagstiftning, 

Naturvårdsverket föreslår slutligen att det föreslagna systemet, inklusive införandet 

av viltförvaltningsråd, utvärderas senast fem år efter införandet. 

48

Bakgrund 

Författningar med bäring på rovdjursförvaltningen 

Jaktlagen och jaktförordningen 

Jakt regleras i första hand i jaktlagen (1987:259) och jaktförordningen (1987:905). 

Jaktlagen gäller viltvård, rätt till jakt och jaktens bedrivande. Viltvården är en del 

av den allmänna naturvården och omfattar särskilda skydds- och stödåtgärder såsom 

utfordring och utplantering av vilt, samt olika krav på hänsyn i fråga om vilt. 

Jaktlagen är tillämplig på allt ”vilt”, dvs. alla däggdjur och fåglar. Med jakt avses 

att ”fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt. 

Till jakt räknas också att göra ingrepp i viltets bon och att ta eller förstöra fåglars 

ägg”. 16 

Huvudregeln är att allt vilt är fredat och att jakt får bedrivas endast om det sker i 

enlighet med jaktlagen eller förordning eller beslut som meddelats med stöd av 

författning. Det finns i jaktlagen, jaktförordningen och föreskrifter undantag från 

huvudregeln. Jakt är tillåten under ”allmänna jakttider”, som varierar med hänsyn 

till art, område, häckningstider m.m. De allmänna jakttiderna framgår av bilaga 1 

till jaktförordningen. Länsstyrelsen kan vidare utfärda licens att jaga älg och kronhjort 

för viss tid och visst område, s.k. ”licensjakt” (se bilaga 2 och 3 till jaktförordningen). 

Slutligen finns regler om s.k. ”skyddsjakt” för att förhindra skador av 

vilt. Skyddsjakt kan ske på myndighets eller enskilds initiativ. Skyddsjakt på enskilds 

initiativ kan ske utan tillstånd i det enskilda fallet, i enlighet med bilaga 4 till 

jaktförordningen, eller efter ansökan. Skyddsjakt förutsätter att förutsättningarna i 

23 a § föreligger. När det gäller skyddsjakt på enskilds initiativ enligt 26 § jaktförordningen 

och bilaga 4, dvs. utan tillstånd i det enskilda fallet, finns inget krav på 

att förutsättningarna i 23 a § ska föreligga. 

Förutsättningarna för skyddsjakt enligt 23 a § följer av EG-rätten. 17 Det krävs att 

det inte finns någon ”annan lämplig lösning” och att skyddsjakten inte ”försvårar 

upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga 

utbredningsområde”. Härutöver krävs att ett av flera angivna ändamål föreligger. 

Ändamålen är hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller andra tvingande skäl som 

har ett allt överskuggande allmänintresse, hänsyn till flygsäkerheten, för att förhindra 

allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan 

16 2 och 3 §§ jaktlagen 

17 Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och 

växter (artoch habitatdirektivet) samt Direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda 

fåglar (fågeldirektivet) 

49

egendom, samt för att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer för 

sådana djur eller växter. 

Enligt 28 § jaktförordningen får tamdjurs ägare eller vårdare vid tamdjursangrepp 

av björn, varg, järv eller lodjur, eller om det finns skälig anledning att befara sådant 

angrepp, skrämma bort eller döda sådant rovdjur (skyddsjakt). Rovdjur får dödas 

endast om det finns skälig anledning att befara angrepp, om dödandet sker i omedelbar 

anslutning till att rovdjuret har angripit och skadat eller dödat tamdjur och 

om det inte går att avvärja det befarade angreppet genom att skrämma bort rovdjuret 

eller på annat lämpligt sätt. Rovdjur får även dödas om det befinner sig inom 

inhägnat område för skötsel av tamdjur om det finns skälig anledning att anta att 

rovdjuret där angriper tamdjuret och det befarade angreppet inte går att avvärja 

genom skrämselåtgärder eller på annat lämpligt sätt. Naturvårdsverket ska fortlöpande 

bedöma om möjligheten att döda rovdjur med stöd av 28 § försvårar upprätthållandet 

av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga 

utbredningsområde. Om upprätthållandet försvåras ska Naturvårdsverket genast 

anmäla det till regeringen. 

Härutöver har Naturvårdsverket enligt 6 § jaktförordningen möjlighet att genom 

generella föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet ge tillstånd till jakt efter vissa 

exemplar av björn, varg, järv och lodjur och då i begränsad omfattning. Förutsättningarna 

för beslutet är att det finns en fast stam av arten i området och att jakten 

inte försvårar gynnsam bevarandestatus. Det finns emellertid inget krav på att förutsättningarna 

enligt 23 a § ska vara uppfyllda. 

Jaktlagstiftningen innehåller härutöver regler om jaktmedel, användningen av hundar 

vid jakt, jakt från motordrivna fordon, jaktbrott m.m. 

Förordningen (2007:127) med särskilda bestämmelser om skyddsåtgärder 

vid rovdjursangrepp 

Regeringen har utfärdat en tidsbegränsad förordning om skyddsåtgärder vid angrepp 

av rovdjur. Förordningen, som gäller t o m 30 april 2009, gäller utöver vad 

som följer av 28 § andra stycket punkt 1 i jaktförordningen. Björn, varg, järv eller 

lodjur får dödas av ett tamdjurs ägare eller vårdare för att skydda tamdjuret när 

rovdjuret angriper och skadar tamdjuret eller om det är uppenbart att ett sådant 

angrepp är omedelbart förestående och det inte går att avbryta eller avvärja angreppet 

genom att skrämma bort rovdjuret eller på något annat lämpligt sätt. 

Viltskadeförordningen 

Viltskadeförordningen (2001:724) reglerar bidrag av statsmedel för åtgärder för att 

förebygga skada av vilt och ersättningar för skada av vilt. Enligt förordningen är 

Sametinget ansvarig myndighet för att hantera bidrag och ersättning till samebyarna. 

50

Bidrag och ersättning lämnas till skador inom en samebys betesområde i Sverige 

och inom de områden i Norge som disponeras av svenska samebyar med stöd av 

konventionen den 9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning. Sedan 

1883 har det gränsöverskridande renbetet reglerats genom överenskommelser mellan 

Sverige och Norge. Den senaste överenskommelsen från 1972 upphörde att 

gälla 2005. Regeringen ansåg inte att konventionen skulle förlängas utan valde 

istället att tillämpa den så kallade Lappkodicillen från 1751 som grund för det 

gränsöverskridande renbetet. Förhandlingar pågår mellan Norge och Sverige om en 

ny renbeteskonvention. 

Naturvårdsverket är ansvarig myndighet för viltskador på annat än ren. Verket 

fördelar det årliga viltskadeanslaget till länsstyrelserna, som handlägger bidrags- 

och ersättningsärenden, genomför besiktningar av skador och bedriver rådgivning i 

viltskadefrågor. 

Miljöbalken och förordningar under balken 

Miljöbalken (1998:808) reglerar i 8 kap skydd av arter, såväl växter som djur. Kapitlet 

omfattar fridlysning av arter, utsättning av främmande arter, handel, förvaring, 

försäljning och liknande åtgärder med hotade växt- och djurarter. Fridlysningen 

enligt 8 kap 1 § innebär förbud mot att döda, skada, fånga eller störa vilt levande 

djur eller att ta bort eller skada sådana djurs ägg, rom eller bon eller att skada eller 

förstöra sådana djurs fortplantningsområden och viloplatser. Det anges i 1 § andra 

stycket att särskilda bestämmelser gäller om att döda eller fånga vilt levande djur 

av viss art när åtgärden är att hänföra till jakt eller fiske. 

Fridlysning av djurarter kompletterar jaktlagstiftningens restriktioner dels genom 

att andra arter än vilda däggdjur och fåglar omfattas av miljöbalkens regler (t.ex. 

groddjur), dels eftersom miljöbalkens skydd gäller även åtgärder som inte definieras 

som jakt (t.ex. viss markanvändning). 

Artskyddsförordningen 

Artskyddsförordningen (2007:845) innehåller bestämmelser om fridlysning, införsel, 

import och export, förvaring, handel och transport, preparering, djurparker 

m.m. Förordningen har två bilagor med fridlysta arter. Bilaga 1 omfattar i huvudsak 

arter som fridlysts för att uppfylla kraven i artoch habitatdirektivet och fågeldirektivet. 

Det finns i 4 § artskyddsförordningen förbud mot att beträffande vilda 

fåglar samt vissa viltarter som anges i bilaga 1 avsiktligt fånga eller döda djur, 

avsiktligt störa djur, avsiktligt förstöra eller samla in ägg eller att skada eller förstöra 

djurens fortplantningsområden eller viloplatser. Vid legal jakt gäller inte detta 

förbud utan istället hänvisas till bestämmelser i jaktlagen och jaktförordningen. 

Länsstyrelsen får enligt 14 § artskyddsförordningen i det enskilda fallet ge dispens 

från förbuden om vissa förutsättningar föreligger. Förutsättningarna motsvarar i 

stort de som finns i 23 a § jaktförordningen. Vissa språkliga skillnader i lydelsen 

finns dock. 

51

Art- och habitatdirektivet 

Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt 

vilda djur och växter (artoch habitatdirektivet) har enligt artikel 2 till syfte att 

bidra till att säkerställa den biologiska mångfalden genom att bevara livsmiljöer 

och vilda djur och växter. Åtgärder som vidtas enligt direktivet ska syfta till att 

bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus. Åtgärderna ska ta hänsyn till 

ekonomiska sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag. 

Begreppet ”gynnsam bevarandestatus” är centralt i artoch habitatdirektivet. Bedömningar 

av om undantag från artskyddet kan göras utgår från hur åtgärden påverkar 

upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos de skyddade arterna. 

De arter som är listade i bilagor till direktivet ska uppnå och bibehålla gynnsam 

bevarandestatus. Man skiljer mellan de arter som finns upptagna i bilaga 4 och som 

kräver strikt skydd enligt artiklarna 12 och 13 och de arter som finns upptagna i 

bilaga 5 och där kontroll och utnyttjande regleras i artiklarna 14 och 15. 

Björn, varg och lodjur finns upptagna i bilaga 4 och kräver därmed särskilt skydd. 

Ytterligare 50 svenska djurarter finns i bilaga 4 till direktivet. Enligt artikel 12 

gäller förbud mot att avsiktligt fånga eller döda, störa, förstöra eller samla in ägg 

samt att skada eller förstöra parningsplatser eller rastplatser. 

En arts bevarandestatus definieras som summan av de faktorer som påverkar den 

berörda arten och som på lång sikt kan påverka den naturliga utbredningen och 

mängden hos dessa populationer inom medlemsstaternas europeiska territorium. 

Bevarandestatusen anses ”gynnsam” när den berörda artens populationsutveckling 

visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av dess livsmiljö, 

artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att 

minska inom en överskådlig framtid och det finns, och sannolikt kommer att fortsätta 

att finnas, en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas 

på lång sikt. 18 För att utrycka det enkelt kan gynnsam bevarandestatus beskrivas 

som en situation när en art har det tillräckligt bra vad gäller antal och kvalitet 

och även har goda förutsättningar att fortsätta att ha det bra i framtiden. 19 

När man utvärderar en arts bevarandestatus används s.k. ”gynnsamma referensvärden” 

– hur stort område arten behöver för att kunna breda ut sig och hur stor populationen 

behöver vara för långsiktig fortlevnad. Art- och habitatdirektivet syftar till 

mer än att hindra att en art dör ut. Populationen ska minst vara lika stor som när 

direktivet trädde i kraft. 

18 Artikel 1 i) 

19 Guidance document on the strict protection of animal species of Community interest under the Habitats 

Directive 92/43/EEC, Final version February 2007 (“Guidance document”) s. 9 

52

Det finns undantagsmöjligheter från skyddet i artoch habitatdirektivet även för 

strikt skyddade arter. Det är tillåtet att fälla djur om samtliga följande tre förutsättningar 

är uppfyllda: 

a. minst ett skäl till undantag i artikel 16.1 (a)-(e) föreligger, 

b. upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda 

arterna i deras naturliga utbredningsområde försvåras inte, och 

c. andra lämpliga lösningar saknas. 

Skrivningarna i artikel 2 om att hänsyn ska tas även till ekonomiska, sociala och 

kulturella behov och till regionala och lokala särdrag innebär inte något självständigt 

undantag från krav som följer av direktivet men bestämmelsen har betydelse 

när andra artiklar i direktivet tolkas. 20 

Naturvårdsverket väljer att inte i detalj redogöra för samtliga skäl för undantag som 

anges i artikel 16.1 i artoch habitatdirektivet utan hänvisar till Europeiska kommissionens 

riktlinjer (Guidance document). Det är slutligen EG-domstolen som 

uttolkar EG-rätten men i avsaknad av rättsfall som belyser olika frågor är kommissionens 

bedömningar av intresse. Verket går dock närmare in på artikel 16.1 (e), 

som är grunden för den s.k. ”förvaltningsjakten”. 

16.1 (E) 

Ett av skälen till undantag i artikel 16.1 (e) är ”[f]ör att under strängt kontrollerade 

förhållanden selektivt och i begränsad omfattning tillåta insamling och förvaring av 

vissa exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga 4 i en begränsad mängd 

som fastställs av de behöriga nationella myndigheterna”. 

Med ”vissa exemplar” 21 avses inte någon absolut norm utan begreppet måste jämföras 

med populationens storlek och har en direkt koppling till artens bevarandestatus. 

Det är därför nödvändigt att bestämma en tröskel eller mängd som reglerar när 

undantag kan beviljas. Denna tröskel eller mängd måste bestämmas utifrån syftet 

med direktivet och behovet av att det finns ett system med strikt skydd för de aktuella 

arterna. I Mål C-252/85 (fågeldirektivet) ansåg EG-domstolen att kriteriet ”litet 

antal” inte var absolut utan syftar på bibehållande av artens population och på reproduktionen. 

22 Undantag ska inte medges där det finns en risk för att undantaget 

skulle kunna ha en betydande negativ effekt på populationen i kvantitativ eller 

kvalitativ mening. Om det tydligt kan visas att ett undantag gynnar en arts eller 

populations bevarandestatus finns det inget hinder mot att bevilja ett sådant. Kommissionen 

menar att en riktig plan för artens bevarande är det bästa sättet att visa 

att detta krav uppfylls. 23 

20 Guidance document I.2.1 (13) 

21 Den engelska versionen anger “certain specimens” 

22 Guidance document III.2.1 (e) (27) 

23 Guidance document III.2.1 (e) (28) och (29) 

53

Formuleringen ”under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i begränsad 

omfattning” visar lagstiftarens avsikt att ha betydande begränsningar av möjligheten 

att medge undantag. Varje användning av detta undantag måste gälla klara 

bemyndiganden som kan hänföras till vissa individer eller grupper av individer, 

platser, tider och antal. ”Selektivt” innebär att åtgärden måste vara högst specifik 

till sin effekt och ha en art (eller grupp av nära besläktade arter) som mål. Det är 

lämpligt att ha en förvaltningsplan eller bevarandeplan för att genomföra detta 

undantag. Sådana planer har som mål ett långsiktigt bevarande av arten. Man kan i 

planen hantera undantag som en del i regleringen av artens population utan att det 

påverkar gynnsam bevarandestatus. Ett exempel är Lettlands förvaltningsplan för 

lodjur. 24 Kommissionen har i brev till den lettiska regeringen år 2002 förklarat att 

den nationella planen bedöms vara förenlig med artoch habitatdirektivets artikel 

16.1 (e) mot bakgrund av den befintliga populationen, det långsiktiga målet att 

bibehålla den befintliga populationsstorleken som den anges i förvaltningsplanen 

samt de förutsedda åtgärderna för viltförvaltningen i handlingsprogram. Det bör 

noteras att den lettiska lodjursstammen bedömdes ha gynnsam bevarandestatus. 

MOTIVERADE YTTRANDEN 

Naturvårdsverkets beslut om jakt efter stora rovdjur har vid några tillfällen anmälts 

till Europeiska kommissionen, som år 2001 skickade ett s.k. motiverat yttrande till 

Sverige. Kommissionen menade att Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt efter 

lodjur utanför renskötselområdet för 1999-2001 stred mot artoch habitatdirektivets 

bestämmelser. Sverige höll några år därefter en restriktiv inställning till 

skyddsjaktsbeslut på lodjur. Åtgärder genomfördes som innebar en uppstramning 

av inventeringarna, forskningsprojekt avseende lodjur inleddes och jaktregistret 

utvecklades. När begränsad lodjursjakt beviljades vintern 2005/2006 tilläts den 

med stöd av 6 § jaktförordningen (motsvarande artikel 16.1 (e) i direktivet). 

GUIDELINES FOR POPULATION LEVEL MANAGEMENT PLANS FOR LARGE 

CARNIVORES 

Art- och habitatdirektivet anger inte uttryckligen att gynnsam bevarandestatus ska 

uppnås på populationsnivå. Rapporteringen enligt direktivet förutsätter att gynnsam 

bevarandestatus utvärderas för varje medlemsland vilket gör att det är förhållandena 

inom landets gränser som är väsentliga. 

I rapporten Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores 

25 (”Guidelines for Large Carnivores”) anges att Europeiska kommissionen i 

underlaget för anbud att ta fram rapporten angett att det kan vara en lösning att ha 

en gränsöverskridande förvaltning av de stora rovdjuren för att upprätthålla långsiktigt 

livsdugliga populationer. Det är även viktigt för att sätta bevarandet av stora 

rovdjur i ett bredare sammanhang av bevarande av biodiversitet. I kommissionens 

24 Guidance document III.2.1 (e) (31)-(33) 

25 Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores, slutversion 1 juli 2008 

54

Guidance document on the strict protection of animal species of Community interest 

under the Habitats Directive 92/42/EEC anges i en fotnot 26 att vad gäller arter 

med gränsöverskridande populationer eller arter som rör sig över EU:s gränser ska 

det naturliga utbredningsområdet beaktas när så är möjligt. Vidare sägs att ”the 

killing of individuals of a wide-ranging large carnivore will need to be evaluated at 

population level (transboundary when applicable”. 

Guidelines for Large Carnivores innebär riktlinjer för hur populationsbaserad förvaltning 

av rovdjur ska bedrivas och hur bevarandestatusen för sådana populationer 

ska bedömas. Vidare innehåller riktlinjerna i bilageform ett antal rekommendationer 

kring kontroversiella delar av rovdjursförvaltningen, bland annat jakt, förflyttning, 

utsättning av uppfödda djur och beståndsövervakning. 

Riktlinjerna föreslår en uppsättning av åtta kriterier som samtliga ska vara uppfyllda 

för att en population av en rovdjursart ska anses ha gynnsam bevarandestatus. 

En konsekvens av riktlinjerna skulle vara att en rovdjursart som förekommer i en 

population över två länder och som vid en bedömning av bevarandestatusen i de 

enskilda länderna inte har gynnsam bevarandestatus kan komma att uppnå gynnsam 

bevarandestatus baserad på en bedömning av hela den gränsöverskridande 

populationen. Riktlinjerna konstaterar dock att den föreslagna metoden att bedöma 

bevarandestatus förutsätter ett klargörande från EG-kommissionen: 

”A certain legal clarification is, however, required from the European Commission 

concerning the proposed practice of attaching favourable conservation status assessment 

to the population level, which in some cases may free member states from 

the obligation to achieve it on their own.” 

GYNNSAM BEVARANDESTATUS 

En förutsättning för att medge undantag är – förutom att det inte finns någon annan 

lämplig lösning – att det ”inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus 

hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde”. 

Rapporteringen av artens övergripande bevarandestatus bör i enlighet med 

rapporteringskraven ske på biogeografisk nivå i varje medlemsstat. När det gäller 

inverkan av ett specifikt undantag bör bedömningen göras på en lägre nivå (t.ex. 

plats eller lokal population). Ju mindre gynnsam bevarandestatus och utveckling, 

desto mindre är sannolikheten att undantag kan beviljas utom i mer exceptionella 

fall. Resultatet av undantaget ska vara neutralt eller positivt för arten. Skadliga 

effekter bör inte uppstå. 27 

26 Fotnot 114 s. 61 

27 Guidance document III.2.3 a) och b) 

55

KOMMISSIONEN ./. FINLAND – MÅL C-342/05 

Målet gällde den finländska jakten på varg utanför renskötselområdet. EGdomstolen 

kom i sitt avgörande av den 14 juni 2007 fram till att det inte stred mot 

artoch habitatdirektivets artikel 16 att tillåta viss jakt trots att arten inte hade uppnått 

gynnsam bevarandestatus. Europeiska kommissionen hade yrkat att domstolen 

skulle fastställa att Finland hade brutit mot artiklarna 12.1 och 16.1 i artoch habitatdirektivet 

genom att tillåta jakt på varg med åsidosättande av regleringen om 

undantag i artikel 16.1. Kommissionen påpekade att den finska vargstammen inte 

kunde anses ha gynnsam bevarandestatus, att andra lösningar än jakt var möjliga 

och att jaktlicenser utfärdades i Finland utan att det fanns ett samband med de individer 

som orsakade allvarlig skada. 

I Finland måste jakt på varg godkännas av det behöriga jaktvårdsdistriktet i varje 

enskilt fall. Regionala jaktkvoter, det vill säga det maximala antalet vargar som 

fick skjutas i varje distrikt under jaktsäsongen, fastställdes av jord- och skogsbruksministeriet 

på sådana nivåer att vargpopulationen i respektive distrikt inte 

hotades. All dödlighet, även på grund av trafik och mänskliga aktiviteter, vägdes 

in. Jaktvårdsdistrikten fick tillåta jakt endast om villkoren enligt artikel 16.1 i art- 

och habitatdirektivet var uppfyllda. När en regional jaktkvot hade tömts fick den 

endast överskridas om förutsättningarna i artikel 16.1 var uppfyllda och detta hade 

godkänts i särskild ordning av en minister. 

Sammanfattningsvis följer av domen att: 

1. Eftersom artikel 16.1 ska tolkas restriktivt och eftersom den myndighet 

som fattat beslutet om undantag har bevisbördan för att nödvändiga förutsättningar 

föreligger för beslutet ska medlemsstaterna säkerställa att varje 

åtgärd som påverkar skyddade arter endast tillåts genom beslut som är 

noggrant och tillräckligt motiverade och som hänvisar till de skäl, villkor 

och krav som anges i artikel 16.1 i artoch habitatdirektivet. 

2. Även om det enligt artikel 16.1 krävs att det redan föreligger gynnsam bevarandestatus 

hos de aktuella arterna i deras naturliga utbredningsområde 

är det ändå möjligt att bevilja undantag enligt artikeln i särskilda fall när 

det vederbörligen har konstaterats att det inte kan förvärra den ogynnsamma 

bevarandestatusen hos de aktuella populationerna eller förhindra 

återställandet av en gynnsam bevarandestatus. Det ska kunna uteslutas att 

dödandet av ett begränsat antal individer påverkar det eftersträvade syftet i 

artikel 16.1 att upprätthålla gynnsam bevarandestatus hos arten i dess naturliga 

utbredningsområde. Ett sådant undantag skulle då sakna effekt för 

den berörda arten. 

3. Även om de tillämpliga nationella bestämmelserna uppfyller EG-rättens 

krav kan ett fördragsbrott föreligga om förvaltningspraxis av tillräckligt 

varaktig och allmän karaktär strider mot gemenskapsrätten. 

4. En medlemsstat har åsidosatt sina skyldigheter enligt artiklarna 12.1 och 

16.1 b i artoch habitatdirektivet om den tillåter skyddsjakt på varg utan att 

56

det visas att denna skyddsjakt hindrar sådana allvarliga skador som avses i 

artikel 16.1 b. 

Fågeldirektivet 

Direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar skyddar 

alla vilda fåglar som naturligt förekommer inom gemenskapen. Medlemsländerna 

ska förbjuda avsiktligt dödande eller infångande av fåglar, avsiktligt förstörande av 

eller skadegörelse på deras bon och ägg, insamlande av deras ägg, avsiktlig störning 

av dessa fåglar – särskilt under häckning och uppfödning av ungar – i den 

mån störningarna inte saknar betydelse för att uppnå syftet med direktivet samt 

förvarande av fågelarter som det är förbjudet att jaga 28 . 

Enligt fågeldirektivets artiklar 1 och 5 är samtliga fågelarter som naturligt förekommer 

inom Europeiska unionen fredade. Det är exempelvis förbjudet att avsiktligt 

döda eller fånga sådana fåglar. Av artikel 7 följer att de fåglar som finns upptagna 

i bilaga 2 till direktivet får jagas i enlighet med nationell lagstiftning under 

vissa förutsättningar. 

Direktivets artikel 9 medger undantag från exempelvis förbudet att jaga om det inte 

finns någon annan lämplig lösning och förutsatt att något av följande skäl föreligger: 

av hänsyn till människors hälsa och säkerhet 

av hänsyn till flygsäkerheten för att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, 

skog, fiske och vatten 

för att skydda flora och fauna 

för forsknings- och utbildningsändamål, för återinplantering och återinförsel 

och för den uppfödning som krävs för denna 

för att under strängt kontrollerade förhållanden och på selektiv grund tillåta 

fångst, hållande i fångenskap eller annan förnuftig användning av vissa 

fåglar i litet antal. 

Härutöver krävs att vissa formkrav uppfylls. 

Enligt artikel 9.1 c kan man medge undantag för fångst, hållande i fångenskap eller 

annan förnuftig användning av vissa fåglar. Undantaget måste utgöra en ”förnuftig 

användning”, vilket även jakt i rekreationssyfte har bedömts som. Undantaget ska 

härutöver avse ”vissa fåglar i litet antal”. Kommissionen menar 29 att det är svårt att 

tänka sig några omständigheter där ett undantag enligt artikel 9.1 c skulle vara 

motiverat för en art som har ogynnsam bevarandestatus. Kommissionen menar 

vidare att ett ”litet antal” bör avse uttag på cirka 1 procent av den årliga naturliga 

dödligheten för arter som får jagas. För talrika arter med gynnsam bevarandestatus 

kan ett jaktuttag på upp till 5 procent av den årliga naturliga dödligheten övervägas 

28 

Artikel 5 

29 

Vägledning för jakt enligt rådets direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar, Europeiska 

kommissionen februari 2008 s. 57 

57

efter en ingående vetenskaplig analys. Uttalanden i tidigare EG-rättsliga domar 

tyder på att antalet fåglar undantaget kan tillämpas på är ännu mindre när det gäller 

fåglar som inte får jagas i enlighet med artikel 7 i direktivet. Här kan det röra sig 

om mindre än en procent. Dessa siffror bygger på arbete inom den s.k. ORNISkommittén 

30 . De utgör inga rättsligt bindande procentsatser men utgör ett referensmaterial 

när det gäller ett undantags förenlighet med artikel 9.1 c. 

Bernkonventionen 

1979 års konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga 

miljö (Bernkonventionen) ålägger parterna att vidta lämpliga och nödvändiga 

lagstiftnings- och andra åtgärder för att garantera bevarandet av miljön för vilda 

djur och växter – särskilt de listade arterna. Konventionen har tre listor på skyddsvärda 

arter, en för växter och två för djur. Listorna för djurarter är indelade efter 

deras skyddsbehov. Bilaga 2 omfattar bland annat björn, varg, järv och rovfåglar. 

Bernkonventionen understryker behovet av att ha ett gränsöverskridande synsätt 

och rekommendation 115 uppmanar länder till att ta fram gränsöverskridande 

handlingsplaner för stora rovdjur. Sverige har ratificerat konventionen. 

Sammanhållen rovdjurspolitik 

Riksdagen antog gällande rovdjurspolitik den 29 mars 2001. I propositionen Sammanhållen 

rovdjurspolitik (prop. 2000/01:57, bet. 2000/01:MJU9, rskr 

2000/01:174) presenterar regeringen en rovdjurspolitik som ska säkerställa att varg, 

björn, järv, lo och kungsörn långsiktigt ska finnas kvar i den svenska faunan. Propositionen 

föregicks av Rovdjursutredningen som arbetade under 1998-1999 och 

presenterade ett delbetänkande i maj 1999 Skyddsjakt på varg (SOU 1999:50) och 

slutbetänkandet i januari 2000 Sammanhållen rovdjurspolitik (SOU 1999:146). 

Vid riksdagens behandling av propositionen rådde stor enighet om rovdjurspolitiken 

som helhet, med undantag för antalet vargar och 28 § jaktförordningen. 

Riksdagen har beslutat om: 

det övergripande målet för rovdjurspolitiken, 

miniminivåer och etappmål samt principer för utbredning 

miniminivåer för björn-, lodjurs- och kungsörnstammen och mål för arternas 

utbredning 

etappmål för järv- och vargstammen och mål för deras utbredning 

höjda straff för grova jaktbrott och jakthäleri 

viss delegerad skyddsjakt till länsstyrelserna 

allmänna villkor för skyddsjakt enligt 28 § jaktförordningen 

30 

Kommittén för anpassning av direktivet till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen och som 

inrättats enligt artikel 16 i direktivet. 

58

skyddsjakt efter varg enligt 28 § jaktförordningen 

bidrag och ersättningar för skada på renar 

länsstyrelsernas ansvar för rovdjursinventeringen 

Riksdagens beslut om Sammanhållen rovdjurspolitik innebar att länsstyrelserna 

fick ett utökat ansvar och i praktiken blev ansvariga för rovdjursförvaltningen i sina 

respektive län. 

I propositionen angavs att regionala delnivåer av de nationella miniminivåerna bör 

fastställas: 

”Regeringen anser … att även regionala miniminivåer bör anges uttryckta som 

regionala delnivåer av de nationella miniminivåerna. Om sådana tydliga miniminivåer 

anges kan en större del av besluten gällande förvaltning av rovdjuren ske 

på den regionala nivån utan att de nationellt satta nivåerna riskerar att underskridas. 

De regionala miniminivåerna bör såsom verket föreslår fastställas av verket 

efter samråd med respektive länsstyrelse. När det gäller järv och varg, för vilka 

nationella etappmål fastställs, är det inte aktuellt att nu ange några regionala mål. 

Antalet individer av dessa arter är så litet att skyddsjakt som beslutas av myndighet 

måste ske i ett nationellt perspektiv.” 31 

Det bör påpekas att det som benämndes ”regionala” delnivåer av de nationella 

miniminivåerna avsåg länsvisa delnivåer. 

Betänkandet ”Rovdjuren och deras förvaltning” 

SOU 2007:89 

Direktiv 

Regeringen beslutade i januari 2006 (Dir. 2006:7) att låta utreda effekterna av rovdjursstammarnas 

utveckling och frågor knutna till att uppfylla målen i propositionen 

2000/01:57 ”Sammanhållen rovdjurspolitik” i fråga om de stora rovdjuren 

björn, järv, lodjur, varg och kungsörn. Den tillsatte utredaren skulle bland annat 

redovisa och analysera utvecklingen av rovdjursstammarna, redovisa hur problem 

och konflikter hanteras och hur de har förändrats över tiden, se över rovdjursförvaltningens 

organisation, analysera behovet av ytterligare åtgärder för att nå 

etappmål och miniminivåer, analysera behovet av ökad genetisk variation hos 

vargstammen och behovet av eventuella åtgärder, analysera ersättningsnivåer och 

regler för ersättning för rovdjursförekomst i renskötselområdet, analysera behovet 

av eventuella förvaltningsområden utanför renskötselområdet för de olika rovdjursarterna, 

ange innebörden av en gynnsam bevarandestatus för respektive art och 

31 s. 29 

59

eakta relevant EG-rätt vid uppdragets utförande. Utredningen tog namnet ”Utredningen 

om de stora rovdjuren”. 

Förslag 

I december 2007 överlämnade utredningen betänkandet (SOU 2007:89) ”Rovdjuren 

och deras förvaltning”. 

Betänkandet var omfattande men innehöll få konkreta förslag vad gäller själva 

förvaltningen av de stora rovdjuren. En stor del av utredningen ägnades åt de olika 

arterna och deras utveckling. 

Utredningen föreslog att ansvarsfördelningen för förvaltningen av rovdjur skulle 

tas in i en särskild förordning där Naturvårdsverkets roll skulle tydliggöras och det 

operativa ansvaret för rovdjursförvaltningen skulle ligga på länsstyrelserna med 

regionala förvaltningsplaner att arbeta efter. Även andra aktörers uppdrag och ansvar 

behövde enligt utredningen tydliggöras. Utredningen föreslog bland annat att 

Viltskadecenter skulle ha en myndighetsuppgift under Naturvårdsverket och regleras 

i instruktionen till Naturvårdsverket. Förvaltningsplanerna skulle utarbetas av 

länsstyrelserna med mål för rovdjursbestånden på kort sikt, 1-3 år, och lång sikt, 5- 

10 år, och koordineras och fastställas av Naturvårdsverket. Vid framtagandet av 

planerna skulle de regionala rovdjursgrupperna ha en framträdande roll och dialog 

skulle föras med breda medborgargrupper. Förvaltningsplanerna skulle ”arbeta 

med toleransnivåer utifrån ett konfliktperspektiv”. Vidare föreslog utredningen att 

åtgärdsplaner skulle tas fram av länsstyrelsen tillsammans med den regionala rovdjursgruppen 

som stöd för hanteringen av konflikter mellan människa och rovdjur. 

Inga författningsförslag lämnades avseende rovdjursförvaltningen. 

Utredningen menade att björn och lodjur skulle kunna jagas såväl genom licens- 

som skyddsjakt, såsom idag. Ökade möjligheter till skyddsjakt på järv föreslogs för 

att minska skadorna för rennäringen. För varg föreslog utredningen att stammen, 

när det svenska etappmålet uppnåtts, skulle bibehållas på i stort sett samma nivå 

under tre år. Då skulle skadeverkningar och illegal jakt kunna minska och förvaltningen 

prövas för att visa att den klarar av att hålla ett begränsat antal av en art för 

att öka acceptansen för rovdjursförvaltningen. Utredningen menade vidare att 

kungsörn, björn och lodjur har s.k. gynnsam bevarandestatus enligt EG-rätten och 

att järven är på gränsen till att ha uppnått sådan status. Vargen ansågs däremot 

ännu inte ha gynnsam bevarandestatus. 

Utredningen ansåg att en översyn av jaktlagstiftningen borde ske för att förenkla 

regelverket och på ett samlat sätt införliva EG-direktiven. 

Remissinstansernas svar 

Ett stort antal remissinstanser framförde kritik mot utredningen avseende brister i 

genomförandet av uppdraget och att vissa delar i direktiven inte hade behandlats 

60

över huvud taget. Få konkreta förslag lämnades av utredningen och de som faktiskt 

lämnats uppfattades av många remissinstanser som dåligt underbyggda och därmed 

svåra att ta ställning till. Här tar verket bara upp vissa av de synpunkter som fördes 

fram av remissinstanserna. 32 

Utredningens tolkning av begreppet gynnsam bevarandestatus skiljer sig från flera 

remissinstansers. Huvuddelen av länsstyrelserna, Rovdjursföreningen, WWF, Naturskyddsföreningen, 

Naturvårdsverket, Stockholms universitet, Sveriges veterinärmedicinska 

anstalt samt Naturhistoriska riksmuseet anser att vetenskaplig konsensus 

bör eftersträvas om begreppet. 

När det gäller ökad regional delaktighet i förvaltningen var remissinstanserna i 

huvudsak positiva. På vilket sätt och när det skulle ske var tvistigt, särskilt för varg 

och järv. De flesta remissinstanserna menade att bara de arter som har gynnsam 

bevarandestatus och har uppnått de nationella målen kan bli föremål för regional 

förvaltning. Björnstammen ansågs däremot mogen för en utökad regional förvaltning. 

Flera remissinstanser ansåg att en särskild förordning om rovdjursförvaltning 

borde tas fram. 

Frågan om ett närmare samarbete med Norge mottogs i huvudsak positivt men 

många remissinstanser var tveksamma till en gemensam bedömning av rovdjursstammarnas 

bevarandestatus. Invändningar om att ländernas rovdjurspolitik skiljer 

sig för mycket, att ett bilateralt avtal skulle behövas och att det saknas ett genetiskt 

utbyte, framfördes. Naturvårdsverket påpekade att det redan finns ett väl fungerande 

samarbete med Norge. 

Flertalet remissinstanser menade att staten ska bära hela ansvaret för kostnaderna 

avseende förvaltningen av stora rovdjur och att resursförstärkning behövs. Utredningens 

förslag att ge Viltskadecenter en myndighetsuppgift under Naturvårdsverket 

avstyrktes av länsstyrelserna, Naturvårdsverket, Rovdjursföreningen och WWF. 

Ett par remissinstanser stödde förslaget. De regionala rovdjursgruppernas mandat 

och förhållandet till viltvårdsnämnderna ansågs av flera remissinstanser som otydligt. 

Förslaget att jakten på i första hand björn och lodjur i och utanför renskötselområdet 

borde utformas som licensjakt fick stöd av många remissinstanser. De flesta 

dock med förbehållet att gynnsam bevarandestatus för arten först ska uppnås. 

32 I huvudsak hämtat från miljödepartementets remissammanställning 2008-11-09 

61

Rollfördelningen i den statliga rovdjursförvaltningen 

Naturvårdsverket och länsstyrelserna – tjugotvå huvudaktörer i rovdjursförvaltningen 

NATURVÅRDSVERKET 

Naturvårdsverket är central förvaltningsmyndighet på miljöområdet och verkets 

arbete skall syfta till att främja hållbar utveckling med utgångspunkt i de av riksdagen 

fastställda miljökvalitetsmålen och strategierna. Naturvårdsverket har ett uttalat 

sektorsansvar för jakt, och därmed för viltförvaltningen, i landet, dvs. bevarande 

och nyttjande av alla vilda däggdjur och fåglar. 

I rovdjursförvaltningen ansvarar Naturvårdsverket för fördelningen av merparten 

av de medel som finns tillgängliga i rovdjurspolitiken. Medel för inventering, viltskador, 

forskning, information och utbildning är viktiga delar i rovdjursförvaltningen 

som kanaliseras via verket och till en del via Sametinget. Naturvårdsverket 

utfärdar föreskrifter om bland annat jakt, artskydd, inventeringar och användningen 

av viltskademedlen. Naturvårdsverket utarbetar också andra verktyg för förvaltningen, 

såsom databaser och vägledning. 

Naturvårdsveket får idag besluta om skyddsjakt efter björn, varg, järv, lodjur och 

kungsörn och beslutar även om förvaltningsjakt efter björn och lodjur. Naturvårdsverket 

ansvarar för databasen Rovdjursforum och har fleråriga avtal med universitetsinstitutioner 

som utför DNA-analyser av prover av betydelse för förvaltningen. 

Naturvårdsverket har även avtal med Viltskadecenter som utför viktiga arbetsuppgifter 

på uppdrag av verket. 

Naturvårdsverket samverkar med andra myndigheter i arbetet med att förebygga 

jaktbrott. Verket har även ett väl utvecklat samarbete med de nordiska förvaltningsmyndigheterna 

beträffande rovdjursförvaltning i stort men särskilt beträffande 

forskning om och inventering av stora rovdjur. 

Organisation 

Samtliga frågor rörande rovdjursförvaltning administreras av Viltförvaltningsenheten 

vid verkets Naturresursavdelning. Antalet personer som är involverade i den 

direkta rovdjursförvaltningen på verket är 5 handläggare. Den totala arbetsmängden 

för arbetet med rovdjursförvaltning på Naturvårdsverket uppgick under till 

cirka 3 årsarbeten. De utökade resurser, såväl ekonomiska som personella, som har 

tillförts rovdjursförvaltningen som en följd av rovdjurspolitiken har inte kommit 

Naturvårdsverket till del i form av ökad personal. Antalet tjänster är nästan oförändrat 

jämfört med 1990-talet. När nya myndighetsuppgifter har tillkommit har 

detta till vissa delar lösts genom betydande förstärkningar av verksamheten vid 

62

Viltskadecenter, där minst 7 årsarbeten nu finansieras av Naturvårdsverket. Av 

dessa avser 5 årsarbeten arbete med rovdjursfrågor. 

Naturvårdsverket har sedan 2002 ett nationellt råd för rovdjursfrågor knutet till sig. 

Rådet består av representanter för olika intresseorganisationer och ska bistå Naturvårdsverket 

i genomförandet av rovdjurspolitiken. 

LÄNSSTYRELSERNA 

Riksdagens beslut 2001 om Sammanhållen rovdjurspolitik innebar att länsstyrelserna 

redan 2002 fick ett väsentligt utökat ansvar för rovdjursförvaltningen. Samtliga 

21 länsstyrelser i landet omfattas av rovdjurspolitiken, dvs. även Länsstyrelsen 

i Gotlands län, där landets tätaste kungsörnstam finns. 

Under 1990-talets senare hälft fick länsstyrelserna tillsynsansvar enligt artskyddsförordningen 

(1998:179) och uppgiften att besluta om bidrag och ersättningar av 

viltskador, där rovdjuren utgör en viktig del (2001:724). Fjällänen ansvarar sedan 

1996 för de rovdjursinventeringar som utgör fördelningsgrund för ersättningar för 

rovdjursförekomst till rennäringen. Efter det att rovdjurspolitiken antogs 2001 har 

även övriga länsstyrelser fått ansvar för inventering av rovdjur (NFS 2007:10) och 

för andra operativa delar av rovdjursförvaltningen som beslut om bidrag och ersättningar 

för viltskador (utom på ren) (NFS 2008:16) samt besiktning av sådana 

skador samt beslut om viss skyddsjakt (NFS 2002:19) och besiktning av fällda 

rovdjur samt arbete med att förebygga jaktbrott. 

Samtliga länsstyrelser utom Länsstyrelsen i Gotlands län har tagit fram förvaltningsplaner 

för stora rovdjur. Förvaltningsplanerna sammanfattar rovdjurssituationen 

i respektive län och beskriver hur länsstyrelsen avser att arbeta med rovdjursfrågorna. 

I enlighet med regeringens överväganden i propositionen Sammanhållen 

rovdjurspolitik föreslår många län även länsvisa miniminivåer för björn och lodjur 

i förvaltningsplanerna. Samtliga län med fasta rovdjursstammar har bildat rovdjursgrupper, 

där information, kommunikation och dialog är viktiga komponenter. 

I länens rovdjursgrupper har förvaltningsplanerna diskuterats och förankrats, liksom 

förslagen till regionala delmål för björn och lodjur. 

Organisation 

Fjällänen har sedan 1970-talet byggt upp fältorganisationer som arbetar med olika 

verksamheter som tillsyn av vandrings- och skoterleder, tillsyn i skyddade områden, 

provtagning för miljöövervakning, inventeringar, jakttillsyn m.m. Fältpersonalen 

i dessa organisationer utgör numera stommen i den operativa rovdjursförvaltningen 

i dessa län 33 . Under de senaste åren har även flera län i Mellansverige byggt 

upp en fältorganisation med fast anställd personal, där rovdjursarbetet ofta kombineras 

med andra arbetsuppgifter under året. 

33 Länsstyrelsen i Norrbottens län, 2007. 

63

Länsstyrelserna har ingen lång tradition av viltförvaltning. Resurserna har varit 

knappa och verksamheten är på många länsstyrelser mycket splittrad. En kartläggning 

gjordes i februari 2007 av den senaste rovdjursutredningen (SOU 2007:89) 

med en riktad enkät till länsstyrelserna med frågor om hur arbetet med rovdjursförvaltning 

och artskydd var organiserat på länen. Enkätsvaren visade att många olika 

avdelningar, sektioner, enheter eller funktioner var involverade i olika delar av 

rovdjursförvaltningen. 54 olika benämningar namngavs på dessa funktioner. Som 

mest var verksamheten splittrad mellan 8 olika funktioner inom samma länsstyrelse 

(medeltal 3,6). 

Naturvårdsverket har till följd av detta regeringsuppdrag genomfört en förnyad 

enkät till länsstyrelserna där svar lämnades i december 2008 (bilaga X). Denna 

enkät innehåller några identiska frågor med de som ställdes av rovdjursutredningen. 

I svaren nedan anges svaren till rovdjursutredningen inom parantes. 

Hur många årsarbeten/dagsverken lägger länsstyrelsen ned på olika verksamheter 

under 2008 - totalt? 

Svaren är sammanställda i Tabell 3 som visar att länsstyrelserna använder ca 60 

(60) årsarbeten på rovdjursförvaltning med tillhörande artskyddsarbete. Inventeringsverksamheten 

kräver drygt hälften av insatsen - 31,0 (37,0) årsarbeten, arbetet 

med viltskador 8,1 (5,5) årsarbeten, skyddsjakt inklusive besiktning av statens vilt 

5,8 (2,1) årsarbeten, att förebygga jaktbrott 3,3 (5,5) årsarbeten, att informera om 

rovdjur och rovdjursförvaltning 6,3 (5,9) årsarbeten, artskyddsarbete inklusive 

tillsyn kräver 1,8 (2,3) årsarbeten och annan verksamhet 4,0 (1,6) årsarbeten. Verksamheter 

som det 2008 lades mer tid på jämfört med 2007 var arbetet med viltskador 

och arbetet med skyddsjakt och besiktning av statens vilt. Mindre tid lades på 

inventeringar och att förebygga jaktbrott. 

64

Tabell 3. Sammanställning av antalet årsarbeten utförda av länsstyrelserna 2008 

uppdelat på olika verksamheter. 

inventering inkl. 

kvalitetssäkring 

viltskador inkl. 

besiktning 

65 

skyddsjakt inkl. besiktning 

av statens vilt 

information och 

kommunikation 

illegal jakt inkl. tillsyn 

artskyddsarbete 

inkl. tillsyn 

årsarbeten (antal) 25,15 4,85 4,70 4,30 3,10 1,54 3,35 

dagsverken omräknade till 

årsarbeten (1 årsarbete=220 

dagsverken 

5,89 3,25 1,09 1,96 0,20 0,20 0,70 

Totalt verksamhet 31,0 8,1 5,8 6,3 3,3 1,8 4,0 

TOTALT ÅRSARBETEN 60,3 

Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län uppger 

att de vardera använder 7-8 årsarbeten för rovdjursförvaltning. Därefter följer 

Länsstyrelsen i Gävleborgs län (5,8), Länsstyrelsen i Värmlands län (5,1), Länsstyrelsen 

i Västernorrlands län (4,3) och Länsstyrelsen i Örebro län (4,0). Rovdjursarbetet 

krävde 2008 i tio län mindre än ett årsarbete. 

Hur många människor är involverade i länsstyrelsens arbete med rovdjursförvaltningen? 

Av Tabell 4 framgår att 196 (171) personer är involverade som kvalitetssäkrare av 

rovdjursobservationer, varav 80 (62) är fast anställda. 128 (104) personer anlitas 

som besiktningsmän vid viltskador, varav 78 (74) anlitas för skador på tamdjur. 

Nästan lika många – 75 (63) personer – anlitas för att kontrollera fällda rovdjur. I 

arbetet med att bekämpa illegal jakt är 106 (99) personer anlitade varav 77 (75) är 

fast anställda. Artskyddsarbetet omfattar 54 (54) personer och mer än dubbelt så 

många är involverade i informationsarbetet – 132 (116) personer. Det bör poängteras 

att samma personer som regel är anlitade för flera av de ovan beskrivna arbetsuppgifterna, 

varför antalet personer som är engagerade i rovdjursförvaltningen på 

länen sannolikt uppgår till ca 300 personer. Ett mått kan vara Rovdjursforum som 

idag har ca 340 användare, inklusive användare på centrala myndigheter m.fl. 

annan verksamhet

Tabell 4. Sammanställning av antalet personer som är involverade av länsstyrelserna 

i rovdjursförvaltningen uppdelat på olika verksamheter och anställningsform. 

kvalitetssäkrare 

(inventering) 

besiktningsmän 

tamdjur/hund 

besiktningsmän 

gröda 

66 

besiktning av fällda 

björnar/lodjur 



illegal jakt 

inkl. tillsyn 

artskyddsarbete 

inkl. tillsyn 

fast anställda 80 36 11 51 81 77 53 

säsongsanställda 12 0 0 0 4 3 0 

timanställda 91 39 37 17 35 17 0 

konsulter 13 3 2 7 12 9 1 

TOTALT 196 78 50 75 132 106 54 

Av enkätsvaren framgår att det är betydande skillnader i hur rovdjursarbetet är 

organiserat på länsstyrelserna, vilket självfallet till en del kan förklaras med att 

rovdjursförekomsten varierar stort mellan länen. De stora skillnaderna kan dock 

inte bara förklaras utifrån varierande rovdjursförekomst utan är också en bekräftelse 

på hur svårt det kan vara för en relativt ny verksamhet att få utrymme i en etablerad 

myndighets- och organisationskultur som en länsstyrelse. 

Andra statliga aktörer i rovdjursförvaltningen – ett brett spektrum 

SAMETINGET 

Sametinget bildades 1992 och är, dels ett folkvalt samiskt parlament, dels en myndighet. 

Myndigheten beslutar med stöd av viltskadeförordningen (2001:724) om 

fördelningen av ersättningen för rovdjursförekomst till landets 51 samebyar och 

fördelar därutöver medel till samebyarna för deras medverkan i inventeringsarbetet 

av rovdjur. Sametinget kan även besluta om bidrag för att förebygga rovdjursskador. 

Sametinget är remissinstans vid Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas arbete 

med beslut om skyddsjakt inom renskötselområdet Sametinget förordnar inventeringssamordnare 

i landets samebyar som medverkar i rovdjursinventeringarna. 

I arbetet med rovdjursförvaltningen är viltskadeförordningen (2001:724) och Sametingets 

föreskrift (STFS 2007:9) och Naturvårdsverkets föreskrift (NFS 

2007:10) av särskild betydelse. Sametingets föreskrifter ska beslutas i plenum av 

Sametingets folkvalda församling. 

Arbetet med rovdjursförvaltning på Sametinget sysselsätter tre handläggare under 

närmare sammanlagt ett årsarbete.

JORDBRUKSVERKET 

Jordbruksverket är regeringens expertmyndighet på det jordbruks- och livsmedelspolitiska 

området och har ett samlat sektorsansvar för jordbruk och trädgård. Administrationen 

av EU:s jordbrukspolitik är en av verkets huvuduppgifter. Jordbruksverkets 

arbete inom området biologisk mångfald innefattar bl.a. till att bevara 

och sköta ängs- och betesmarker och även småskalig djurhållning i glesbygd som 

på fäbodar, vilka också är av betydelse för såväl kulturmiljön som turismen. Jordbruksverket 

är administrativ CITES-myndighet, dvs. arbetet med att motverka 

otillåten handel med vilda djur och växter, vilket berör rovdjursförvaltningen, då 

lodjur, björn och varg är CITES-listade. För att kunna sälja kött, skinn eller andra 

delar från dessa arter krävs särskilt tillstånd. Även de zoologiska konservatorernas 

verksamhet ligger under verkets ansvar. I djurskyddet ingår att Jordbruksverket har 

ansvar för bl.a. djur i djurparker och djur i vilthägn. Det förekommer näst intill 

årligen att djur från de vilda rovdjurspopulationerna omhändertas och placeras i 

djurpark. 

NATURHISTORISKA RIKSMUSEET, NRM 

Naturhistoriska riksmuseet är ett kunskapscentrum och en mötesplats för både 

allmänhet och experter byggd kring samlingar och utställningar. Museets arbete 

med kunskapsuppbyggnad sker vid museets forskningsavdelning som bedriver 

naturvetenskaplig grundforskning. Forskningsavdelningens bidrar bland annat med 

olika expertyttranden i ärenden som handläggs av andra myndigheter såsom Naturvårdsverket, 

Jordbruksverket med flera. Museet är som riksmuseum mottagare av 

statens vilt, vilket inkluderar de stora rovdjuren och ett 50-tal andra vilda däggdjurs- 

och fågelarter i landet. Naturvårdsverket tillfrågar NRM i de fall ansökningar 

inkommer till verket från myndigheter, företag eller andra som vill disponera statens 

vilt, vilket ofta är fallet då rovdjur fälls vid skyddsjakt. 

STATENS VETERINÄRMEDICINSKA ANSTALT, SVA 

Statens Veterinärmedicinska Anstalt är ett veterinärmedicinskt kunskapscenter 

specialiserat på djurs sjukdomar och smittämnen samt hur dessa sprids - mellan 

djur, till människan och i miljön. Det handlar såväl om tamdjur och fjäderfä som 

vilda djur och fåglar. Samtliga stora rovdjur som fälls eller påträffas döda ska sedan 

2003 sändas till SVA för obduktion. Från djur som fälls med stöd av myndighetsbeslut 

sänds i vissa fall bara delar av djuren till SVA för analys. Misstänks 

brott utför SVA brottsundersökningar åt polis och åklagare. Vid anstalten görs 

numera även rutinmässigt åldersbestämningar och i många fall röntgenundersökningar 

för att upptäcka äldre skottskador eller andra skador. SVA tar prover för 

egna analyser och förmedlar prover till rovdjursprojekten och för DNA-analyser. 

67

POLISEN, RIKSPOLISSTYRELSEN, RPS; RIKSKRIMINALPOLISEN, RKP OCH 

STATENS KRIMINALTEKNISKA LABORATORIUM, SKL 

Polisens uppgifter är bland annat att förebygga brott, övervaka den allmänna ordningen 

och säkerheten, bedriva spaning och göra brottsutredningar. 

Polisen arbetar tillsammans med länsstyrelserna och andra myndigheter för att 

förebygga illegal jakt efter stora rovdjur. Den illegala jakten är sannolikt det största 

enskilda hotet mot rovdjuren som medför förödande konsekvenser för tilltron till 

rovdjursförvaltningen och rovdjurspolitiken. Polisen utreder jaktbrott och trakasserier 

mot personer som arbetar i rovdjursförvaltningen. Polisen har också rätt att i 

särskilda situationer låta avliva rovdjur med stöd av 9 § i jaktlagen (1987:259). 

Polisen samverkar ofta med länsstyrelserna i de fall problemdjur uppträder oskyggt 

– exempelvis björnar vid soptunnor. Polisen tar i de flesta fall emot anmälningar 

från skyttar som fällt djur vid förvaltningsjakt efter björn- och lodjur och förmedlar 

uppgifterna till länsstyrelsen. Polisen utför även märkning med mikrochips av legalt 

fällda och därefter monterade djur alternativt beredda skinn eller andra djurdelar. 

Rikspolisstyrelsen meddelar föreskrifter beträffande förordnande och utbildning av 

naturvårdsvakter (FAP 696-2, RPSFS 2002:29) och jakttillsyningsmän (FAP 696- 

1, RPSFS 2000:28). 

VILTSKADECENTER, VSC 

Viltskadecenter tillkom 1996 på Naturvårdsverkets initiativ främst för att ansvara 

för utbildning av länsstyrelsernas nya viltskadehandläggare, då handläggningen av 

viltskadeärenden, undantaget ren, decentraliserades från Naturvårdsverket till länsstyrelserna. 

Den nya viltskadeförordningen innebar att ersättningar och bidrag inte 

skulle utgå för skador orsakade av jaktbara arter utan endast för skador orsakade av 

fredat vilt. Ambitionen var också att skador så långt möjligt skulle förebyggas, 

varför behovet av att utveckla skadeförebyggande åtgärder ökade. Dessförinnan 

hade sådant arbete endast förekommit i begränsad omfattning. 

VSC:s verksamhet utvecklades under senare delen av 1990-talet och finansierades 

då med viltskadeanslaget. VSC:s verksamhet, organisatoriska tillhörighet och finansiering 

behandlades av den tidigare Rovdjursutredningen och därefter också i 

ett särskilt regeringsuppdrag av Naturvårdsverket. Sedan början av 2000-talet finansieras 

verksamheten vid VSC med medel från anslaget för biologisk mångfald. 

Verksamheten vid VSC har vuxit och omfattar idag utbildning av olika aktörer i 

rovdjursförvaltningen. Kursutbudet inkluderar allt från arbete med viltskador, inventering, 

fällt vilt till rovdjursdatabasen Rovdjursforum. Omfattande arbete görs 

för att utveckla olika förebyggande åtgärder för att förhindra skador av fredat vilt. 

Viltskadecenter har på Naturvårdsverkets uppdrag koordineringsansvar för inventering 

av varg och gör fr.o.m. 2003 sammanställningar över rovdjursförekomsten 

på nationell nivå. Centret koordinerar och prioriterar även prover för DNA-analys 

68

från varg. VSC har supportansvar för Rovdjursforum gentemot användarna och 

svarar även för projektledning av vidareutvecklingen av densamma. 

Verksamheten vid VSC regleras med ett årligt avtal mellan Naturvårdsverket och 

Sveriges lantbruksuniversitet. Vissa uppdrag av verksamheten nämns även i verkets 

allmänna råd till föreskrifterna om användningen om viltskadeanslaget (NFS 

2008:16) och inventering av stora rovdjur (NFS 2007:10). Viltskadecenter sysselsätter 

ca 7 årsarbeten, varav cirka 5 arbetar med rovdjursrelaterade frågor. Verksamheten 

2009 finansieras med 7,5 miljoner kronor från Naturvårdsverket. 

Andra aktörer av betydelse i den regionaliserade rovdjursförvaltningen 

Det finns ett stort antal aktörer av betydelse i den regionala rovdjursförvaltningen. I 

denna redovisning har Naturvårdsverket valt att begränsa sig till två. 

SAMEBYARNA 

Det finns 51 samebyar i landet fördelade på 33 fjällsamebyar, 10 skogssamebyar 

och 8 koncessionssamebyar. Samebyn är mottagare av de ersättningar som fördelas 

av Sametinget för rovdjursförekomst i renskötselområdet. Varje sameby fördelar 

därefter mottagna medel till samebyns renägare. Samebyarna är viktiga aktörer i 

hela renskötselområdet och deltar aktivt i inventeringsarbetet av rovdjur inom respektive 

samebys betesområde. Samebyarna blir också delaktiga i beslut om 

skyddsjakt inom samebyarnas betesområden, där de ofta är utförare. Renskötselområdet 

omfattar ca 40 % av Sveriges landareal och många samebyar har därutöver 

också betesområden i Norge. Samebyarnas betesområden i Norge är idag inte 

gränsbestämda och reglerade i en aktuell konvention. Avsaknaden av modern mellanstatlig 

överenskommelse har lett till att det idag råder en oklarhet kring bland 

annat huruvida svenska eller norska viltskaderegler gäller för de svenska samebyarnas 

betesmarker i Norge. Denna oklarhet komplicerar såväl inventeringsarbetet 

som andra delar i rovdjursförvaltningen, såsom beslut om skyddsjakt. 

SVENSKA JÄGAREFÖRBUNDET 

Jägareförbundets är en medlemsorganisation som organiserar ca 190 000 av landets 

ca 300 000 jägare. Förbundet har sedan 1938 haft myndighetsliknande uppgifter i 

det s.k. allmänna uppdraget, som inte är reglerat i jaktlagstiftningen eller i andra 

författningar. 

Jägareförbundet har sedan 1993 genomfört och medverkat i områdesinventeringar 

av lodjur och varg och spillningsinventeringar av björn. Förbundets inventeringsarbete 

har under senare år integrerats under länsstyrelsernas inventeringsansvar. Ett 

avtal slöts i februari 2007 mellan Naturvårdsverket och Jägareförbundet om ett 

sådant samarbete. 

69

Jägareförbundet centralt och även många av deras länsförbund inkommer årligen 

med ansökningar om jakt efter stora rovdjur. Jägareförbundet är representerat i 

såväl viltvårdsnämnderna som de regionala rovdjursgrupperna, rovdjursråden och 

det nationella rådet för rovdjursfrågor. 

Beståndsövervakning av stora rovdjur 

Ansvarsfördelning 

Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för beståndsövervakningen av stora 

rovdjur. Verket beslutar om inventeringsföreskrifter och fördelar inventeringsmedel 

till länsstyrelserna. Vidare upphandlar verket analyser av DNA-prover från 

inventeringsverksamheten och driver den nationella rovdjursdatabasen Rovdjursforum. 

Rovdjursinventeringens roll i att bidra till lokalt deltagande och delaktighet i 

rovdjursförvaltningen utvecklas ytterligare i kapitel w. 

Länsstyrelsen ansvarar för den löpande inventeringen av rovdjur. Ansvaret omfattar 

såväl praktiskt inventeringsarbete och kvalitetssäkring av observationer i fält 

som sammanställning av resultat. Ett antal lokala aktörer är delaktiga i det praktiska 

inventeringsarbetet. Denna delaktighet består bland annat i att samebyarna deltar 

i rovdjursinventeringen i renskötselområdet, att ornitologerna i kungsörnsgrupperna 

inventerar kungsörn och att Svenska Jägareförbundet på Naturvårdsverkets 

och länsstyrelsernas uppdrag arrangerar delar av de så kallade områdesinventeringar. 

Områdesinventeringarna innebär att ett stort antal frivilliga inventerar stora 

områden vid ett och samma tillfälle. 

Viltskadecenter ansvarar på Naturvårdsverkets uppdrag för samordningen av inventeringen 

av varg. Vidare sammanställer Viltskadecenter nationella inventeringsrapporter 

baserade på länsstyrelsernas registrering i databasen Rovdjursforum. 

Allmänt om inventeringsmetoder 

I Sverige bedrivs de årliga inventeringarna av varg, järv, lodjur och kungsörn som 

totalinventeringar där ambitionen är att hitta och dokumentera samtliga föryngringar 

av arterna som äger rum i landet. Få länder i världen med liknande rovdjursstammar 

har ett lika ambitiöst inventeringsupplägg. Såvitt Naturvårdsverket känner 

till är det enbart Norge och Finland som bedriver liknande totalinventeringar, och 

då enbart av järv och varg respektive varg och kungsörn. En förutsättning för totalinventeringen 

av varg, järv och lodjur är goda inventeringsförhållanden i form av 

tillgång till snö för spårning, men även en kompetent och välutbyggd inventeringsorganisation. 

De senaste årens snöfattiga vintrar har omöjliggjort eller avsevärt 

försvårat årliga totalinventeringar i södra och mellersta Sverige och kunskapen om 

områdets lodjursstam är därför för närvarande något bristfällig. Utvecklingsprojekt 

för nya inventeringsmetoder, som inte kräver spårsnö, finns på diskussions- eller 

försöksstadiet. Bland annat bedrivs försöksverksamhet med kameraövervakning av 

70

lodjur i sydligaste Sverige samt ett utvecklingsprojekt för inventering av varg under 

snöfattiga vintrar. 

På grund av björnens idegång och det relativt stora antalet björnar i landet lämpar 

sig denna art inte för inventering på spårsnö. Under de gångna åtta åren har kunskapen 

om björnens antal och beståndsutveckling vuxit tack vare att så kallad spillningsinventering 

med hjälp av DNA-teknik har utvecklats. Sedan år 2001 har länen 

Dalarna, Gävleborg, Västernorrland, Västerbotten och Jämtland inventerats med 

denna metod. Så vitt Naturvårdsverket vet är detta ett internationellt sett unikt stort 

område som inventerats med denna moderna teknik. 

Utvärderingar 

Trots att inventeringen av rovdjur ligger till grund för ett flertal olika förvaltningsbeslut 

och trots att den kostar staten stora belopp, enbart länsstyrelsernas anslag för 

inventering av stora rovdjur uppgår år 2009 till 24,6 miljoner kronor, har det från år 

1997 och fram till år 2008 enbart genomförts en mer omfattande utvärdering av 

rovdjursinventeringen. Denna utvärdering genomfördes år 2007 på uppdrag av 

Utredningen om de stora rovdjuren och behandlade inventeringarna av varg och 

lodjur i Mellansverige 34 . Stora delar av inventeringsarbetet, bland annat hela inventeringen 

av järv, har överhuvudtaget inte följts upp genom en utvärdering sedan de 

första länsstyrelserna fick ansvar för verksamheten 1996. Under hösten 2008 har 

Naturvårdsverket initierat två analyser av inventeringsarbetet. För det första har 

Naturvårdsverket gett Viltskadecenter i uppdrag att ta fram ett underlag från 2008 

års inventering av varg och lodjur för att på ett övergripande sätt analysera om 

länsstyrelsernas dokumentation av inventeringarna av varg och lodjur i Rovdjursforum 

överrensstämmer med Naturvårdsverkets föreskrifter 35 . För det andra har Naturvårdsverket 

tillsammans med Direktoratet for naturforvaltning gett den norska 

forskningsstiftelsen NINA i uppdrag att utvärdera den svenska järvinventeringen 

för år 2008 och analysera skillnaderna mellan de svenska och norska inventeringarna. 

Denna utvärdering inkluderade såväl en analys av den dokumentation av 

inventeringen som länsstyrelserna registrerat i Rovdjursforum som en analys av 

Naturvårdsverkets inventeringsföreskrifter 36 . 

Naturvårdsverket redogör nedan kortfattat för resultaten av de aktuella utvärderingarna 

och hänvisar till de aktuella rapporterna för mer detaljerad information. 

ANALYSER AV VARG- OCH LODJURSINVENTERINGARNA 2007 & 2008 

Utvärderingen av den mellansvenska inventeringen av varg och lodjur från 2007 

skulle analysera eventuella svagheter i inventeringen och pekar också på en rad 

brister i inventeringsarbetet. Författarna anger att länsstyrelsernas efterlevnad av 

Naturvårdsverkets inventeringsföreskrifter har varit bristfällig på ”flera avgörande 

34 Liberg, O. & Aronson, Å., 2007 

35 Viltskdadecenter 2009a & Viltskadecenter 2009b 

36 Brøseth, H. och Andersen, R. 2009 

71

punkter”. Bland annat uppges att särskiljningarna av lodjursfamiljer ”varit så bristfälliga 

att vi betraktar resultaten denna inventering senaste året som ytterst opålitlig”. 

Författarna uppger dock att stora delar av de identifierade bristerna har sin 

grund i den inventeringsmetod, så kallad snokinginventering, som länen valt. 

Detaljspårning av familjegrupper av lodjur 

För att undvika vanliga felkällor, t.ex. att ensamma djur har gått i en slinga och 

återkommit till sitt eget spår eller att flera djur går spår i spår och därför uppfattas 

som ett ensamt djur, kräver Naturvårdsverkets föreskrifter att samtliga familjegrupper 

av lodjur ska detaljspåras i minst 3 km. Vid 2007 års utvärdering av lodjursinventeringen 

i åtta mellansvenska län hade enbart två län tillämpat föreskrifternas 

krav på samtliga identifierade familjegrupper. I ett län uppfyllde enbart fyra 

av 25 bedömda familjegrupper föreskrifternas krav på vad som ska klassas som en 

familjegrupp. En jämförelse med resultaten för 2008 års lodjursinventering är inte 

möjlig fullt ut då dåliga snöförhållanden omöjliggjorde inventeringen i flera av 

2007 års ”problemlän”. Resultatet tyder dock på att avsevärda förbättringar skett då 

”endast” 12 av 218 familjegrupper, dvs. 6 %, inte uppfyllde denna del i föreskrifterna. 

Särskiljningar av familjegrupper av lodjur 

För att undvika att olika spårobservationer av en och samma lodjursfamilj i inventeringen 

räknas som två olika familjegrupper kräver Naturvårdsverkets föreskrifter 

att fynd av familjegrupper med hjälp av sammanhängande detaljspårningar ska 

spåras ihop eller isär. Detta innebär oftast att bägge spårobservationer bakspåras till 

spåren möts (om observationerna härstammar från en och samma familj) eller tills 

det att det snöat i bägge spårlöpor (om observationerna härstammar från olika familjer). 

I undantagsfall ska ett schablonavstånd, s.k. avståndskriterium, användas 

där samtliga observationer inom avståndet (25 km) ska räknas som samma familjegrupp 

medan observationer längre ifrån varandra än avståndet betraktas som olika 

familjegrupper. Iakttagandet av föreskrifternas särskiljningsregler är av avgörande 

betydelse för korrekt bedömning av antalet familjegrupper i ett område. I 2007 års 

utvärdering konstateras ”mycket allvarliga brister” i detta avseende och att flertalet 

av de granskade länsstyrelserna använt sig av ett antal andra särskiljningsmetoder 

än vad som föreskrivs i inventeringsföreskrifterna. Den översiktliga analysen av 

2008 års inventering har inte kunnat avgöra i vilken utsträckning otillåtna särskiljningsmetoder, 

till exempel antal djur i familjegruppen, använts i fält. Däremot 

gjordes en översiktlig analys av antalet familjegrupper som enligt den tillgängliga 

informationen i Rovdjursforum inte kan vara särskiljda på ett korrekt sätt. Resultatet 

för denna analys var att totalt 9 av 218 familjegrupper (4 %) inte kan vara särskiljda 

enligt regelverket. 

Variation i spårningsinsatser vid inventering av varg 

Ett grundläggande krav i inventeringsarbete bör vara att en enhetlig inventeringsmetod 

tillämpas över hela inventeringsområdet och att sättet att inventera och bedöma 

inventeringsdata inte ändras över tiden. 2007 års utvärdering jämför bland 

72

annat de genomförda spårningsinsatserna beträffande varg med ett läns vargförekomst 

och konstaterar att det finns en ”anmärkningsvärt stor variation mellan länen, 

både vad gäller den totala spårade sträckan liksom den detaljspårade sträckan”. 

Utvärderingen visar bland annat att det län som detaljspårat mest i förhållande 

till länets vargförekomst har spårat drygt fem gånger mer än det län som deltaljspårat 

minst. 

UTVÄRDERING AV JÄRVINVENTERINGEN ÅR 2008 

Under år 2008 dokumenterades sammanlagt 111 föryngringar av järv. 111 föryngringar 

är mer än det nationella etappmålet på 90 föryngringar för arten och är avsevärt 

mer än det högsta antal järvföryngringar som dokumenterats sedan organiserade 

och heltäckande inventeringar av arten inleddes 1996, 78 föryngringar. 

Utvärderingen av järvinventeringen belyser inventeringen, tar upp ett antal brister i 

framförallt dokumentationen av inventeringsarbetet och lämnar ett antal förslag på 

förbättringar i såväl inventeringsmetodik och dokumentation som inventeringsföreskrifter. 

En svaghet i järvinventeringen som utvärderingen uppmärksammar är att enbart 63 

% av järvföryngringar är dokumenterade med fotodokumentation i de fall sådan 

dokumentation krävs i verkets inventeringsföreskrifter. Detta innebär att 33 av 90 

föryngringar som enligt föreskrifterna ska dokumenteras med foto inte dokumenterats 

på detta sätt. I 54 % av de fall där fotodokumentation trots allt registrerats 

bedömer rapportförfattaren att dokumentationens kvalitet inte möjliggör verifikation 

av det dokumentationen ska visa. Sammanlagt innebär detta att enbart 26 av 90 

föryngringar där dokumentation krävs bedöms kunna verifieras av dokumentationen. 

Se Figur 4, som författat rapporten, menar att dokumentationen snabbt kan 

förbättras och refererar till den kraftiga ökning i motsvarande dokumentation som 

skedde i Norge när de norska myndigheterna införde ett nationellt övervakningsprogram 

för rovdjur. 

Utvärderingen av den svenska järvinventeringen pekar på möjliga svagheter i de 

svenska inventeringsföreskrifterna. Bland annat visar författarna, utifrån forskningskunskap 

om kända järvföryngringar, på att de svenska kriterierna för s.k. 

barmarkskontroller av lyeplatser i högre utsträckning riskerar att ”underkänna” 

föryngringar på platser där föryngring skett än vad motsvarande norska föreskrifter 

gör. 

73

Andelen av ynglingene 

100 % 

90 % 

80 % 

70 % 

60 % 

50 % 

40 % 

30 % 

20 % 

10 % 

0 % 

100% 

Västernorrland 

Dalarna 

100% 

Jämtland 

8% 

44% 

4% 

44% 

58% 

17% 

25% 

Västerbotten 

Norrbotten 

Jakt efter stora rovdjur idag 

Dagens ansvarsfördelning vid beslut om jakt och skyddsjakt 

Naturvårdsverket är den myndighet som tar de flesta besluten om jakt och skyddsjakt 

på stora rovdjur. Naturvårdsverket kan besluta om jakt och skyddsjakt på stora 

rovdjur med stöd av 6, 24, 27 och 31 §§ jaktförordningen (1987:905). Under 2008 

har Naturvårdsverket tagit beslut om jakt och skyddsjakt med stöd av följande 

lagrum: 

6 § jaktförordningen: beslut om licensjakt på lodjur utanför renskötselområdet. 

24 § jaktförordningen: beslut om den årliga jakten på lodjur i renskötselområdet. 

Beslut om den årliga jakten efter björn både i renskötselområdet 

och utanför. 

27 § jaktförordningen: beslut om skyddsjakt på enskilds initiativ. 

74 

27% 30% 

27% 

12% 

28% 

8% 

35% 34% 

Sverige 

Ingen fotodokumentasjon 

Dårlig fotodokumentasjon 

NFS 2007:10 årsak 

Verifiserbar 

Figur 4. Andelen av de registrerade järvföryngringarna i Sverige år 2008 som är verifierbara respektive 

icke verifierbara på grund av avsaknad av fotodokumentation, bristfällig fotodokumentation eller på 

grund av kriterierna i Naturvårdsverkets föreskrifter.

Under år 2007 tog Naturvårdsverket ett beslut om beslut om forskningsjakt 

efter lodjur i Njaarke sameby i Jämtlands län med stöd av 31 § jaktförordningen. 

Polismyndigheten får med stöd av 9 § jaktlagen besluta om att avliva stora rovdjur 

som orsakar avsevärd skada eller som kan antas vara farliga för människors säkerhet. 

I praktiken tillämpas denna möjlighet enbart för björnar som uppträtt oskyggt 

nära bebyggelse. Naturvårdsverket känner till tre björnar som fällts med stöd av 9 § 

jaktlagen under år 2008. 

Länsstyrelserna i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland, Dalarna och 

Värmland får med stöd av 26 § Naturvårdsverkets föreskrifter och Allmänna råd 

om administration av jakt efter älg, kronhjort, m.m. (NFS 2002:19) besluta om 

skyddsjakt på enskilda björnar som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. 

Vidare får dessa länsstyrelser samt de i Västra Götaland, Örebro, Västmanland och 

Uppsala län med stöd av samma föreskrifter besluta om skyddsjakt efter enskilda 

lodjur som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. 

Omfattning och utveckling av de senaste årens jakt och skyddsjakt på 

stora rovdjur 

TILLGÄNGLIGA DATA 

Det finns idag ingen nationell databas för beslut om skyddsjakt och jakt på stora 

rovdjur. Detta innebär att det är svårt att på ett snabbt sätt ta reda på hur många 

giltiga beslut som finns i landet vid ett givet tillfälle och i vilka områden dessa är 

giltiga eller hur många som fällts med stöd av dessa beslut. Bristen på aktuell överblick 

försvagar underlaget för kommande beslut, tillsyn av jakten och internationell 

rapportering. 

Naturvårdsverkets beslut om jakt lagras i verkets arkiv och publiceras på myndighetens 

hemsida. Besluten är dock inte enkelt sökbara för exempelvis art, län eller 

tidsperiod. Länsstyrelserna ska skicka beslut om skyddsjakt på björn eller lodjur för 

kännedom till Naturvårdsverket, men Naturvårdsverket saknar i dagsläget resurser 

för att följa upp länsstyrelsernas beslut utöver att de lagras i pärmar. 

Hela kropparna eller delar av samtliga stora rovdjur som påträffas eller fälls vid 

jakt och skyddsjakt i Sverige ska skickas till Statens veterinärmedicinska anstalt 

(SVA) för obduktion och/eller analys. Tack vare detta regelverk har SVA en 

mycket god överblick över vilka djur som fällts med stöd av beslut om jakt och 

skyddsjakt och myndighetens databas är idag den bästa tillgängliga datakällan över 

vilka stora rovdjur som fällts vid jakt i Sverige. SVA’s databas har jämförbara data 

för perioden 2005-2008. Naturvårdsverket kan konstatera att en motsvarande databas 

över jaktbeslut saknas. 

75

Uppgifterna i detta kapitel baserar sig på uppgifter från SVA’s databas (fällda 

djur), Naturvårdsverkets arkiv (myndighetens beslut om jakt och skyddsjakt) samt 

de kopior av länsstyrelsernas beslut om skyddsjakt som tillsänts Naturvårdsverket 

för kännedom. 

OMFATTNING OCH TRENDER 

Antalet ärenden i ärendegruppen ”jakt efter stora rovdjur” har ökat kraftigt under 

perioden 2004 till 2008 (se Figur 5). En analys av stora rovdjur som fällts med stöd 

av myndighetsbeslut visar på en kraftig ökning i antalet fällda djur under åren 2005 

till 2008. Denna ökning gäller såväl djur som fällts vid de årliga björn- och lodjursjakterna 

(se Figur 7) som djur som fällts med stöd av enstaka beslut om skyddsjakt 

(se Figur 6). 

120 

100 

80 

60 

40 

20 

0 

2004 2005 2006 2007 2008 

Figur 5. Antal ärenden i ärendegruppen Jakt efter stora rovdjur vid Naturvårdsverket 

år 2004-2008. 

En översiktlig analys visar på att ökningen i antalet fällda djur skett för såväl björn 

som varg och järv. För samtliga dessa arter fälldes det under år 2008 fler djur med 

stöd av myndighetsbeslut än under en mycket lång tidsperiod tidigare. 

En genomgång av Naturvårdsverkets beslut ifråga om skyddsjakt efter stora rovdjur, 

undantaget besluten om de ”stora årliga” förvaltningsjakterna efter björn och 

lodjur, under år 2008 visar att Naturvårdsverket tog 46 beslut. 19 av verkets beslut 

var avslag på eller avvisning av ansökningar medan 28 var beslut om jakt. I fyra av 

de 19 ärenden där Naturvårdsverket beslutade om avslag tillstyrkte länsstyrelsen 

skyddsjakt. 

76

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

2005 2006 2007 2008 

Figur 6. Antal stora rovdjur som fällts med stöd av 9 § jaktlagen eller 27, 31, 40a 

§§ jaktförordningen perioden 2005-2008. (Källa: SVA) 

Antalet djur som fällts vid de årliga björn- och lodjursjakterna var år 2008 avsevärt 

högre (276) än det antal djur som fällts med stöd av andra myndighetsbeslut (56), 

se Figur 7 för mer information. 

300 

250 

200 

150 

100 

50 

0 

§9 JL, §27 JF, §40a JF §6 & 24 JF 

Figur 7. Antal stora rovdjur som under år 2008 fällts vid de årliga besluten om 

björn- och lodjursjakt (med stöd av 6 och 24 §§ jaktförordningen) respektive som 

fällts med stöd av andra beslut. (Källa: SVA) 

En analys av antalet djur som fällts med stöd av myndighetsbeslut vid annan jakt 

än förvaltningsjakt visar på att flertalet djur fällts i landets tre nordligaste län, se 

Figur 8. 

77 

järv 

varg 

lodjur 

björn

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

Västra Götaland 

Stockholm 

Örebro 

Värmland 

Dalarna 

Länsstyrelsernas beslut om skyddsjakt 

Naturvårdsverket har genomfört en översiktlig genomgång av länsstyrelsernas 

beslut om skyddsjakt på enstaka djur av björn och lodjur med stöd av 27 § jaktförordningen 

(1987:905) och Naturvårdsverkets föreskrifter och Allmänna råd om 

administration av jakt efter älg, kronhjort och stora rovdjur m.m. (NFS 2002:19). I 

föreskrifterna anges att länsstyrelsen snarast ska tillsända Naturvårdsverket en 

kopia av samtliga beslut om skyddsjakt och Naturvårdsverkets genomgång bygger 

på dessa beslutskopior. Vidare anges det i föreskrifterna att länsstyrelsen årligen 

senast den 1 juni ska rapportera resultat och vunna erfarenheter. Naturvårdsverket 

kan inte bedöma om verket tagit emot kopior på länsstyrelsernas samtliga beslut, 

men konstaterar att rapporteringen av jaktens resultat från vissa länsstyrelser haft 

brister. 

En genomgång av länsstyrelsernas beslut ifråga om skyddsjakt efter björn och 

lodjur under år 2008 visar att sex länsstyrelser beslutade om skyddsjakt efter björn 

vid totalt 21 tillfällen. Vidare beslutade två länsstyrelser om sammanlagt tre avslag 

på ansökningar om skyddsjakt efter björn. Nio av 21 beslut om skyddsjakt efter 

björn togs vid Länsstyrelsen i Norrbottens län. 

Motsvarande genomgång av länsstyrelsernas beslut om skyddsjakt efter lodjur 

under år 2008 visar att sju länsstyrelser beslutat om skyddsjakt efter enskilt djur av 

lodjur vid totalt 11 tillfällen. Vidare beslutade två länsstyrelser om sammanlagt två 

avslag på ansökningar om skyddsjakt efter lodjur. 

78 

Gävleborg 

Jämtland 

Västerbotten 

Norrbotten 

Järv 

Varg 

Lodjur 

Björn 

Figur 8. Stora rovdjur som år 2008 fällts med stöd av myndighetsbeslut vid annan 

jakt än förvaltningsjakt. (Källa: SVA)

Vid genomgången av 2008 års beslut kan Naturvårdsverket konstatera att flera 

länsstyrelser i samband med att de meddelat beslut om skyddsjakt på björn beslutat 

om undantag från jaktlagstiftningen som länsstyrelsen inte hade behörighet till. 

Undantagen har gällt nyttjande av motordrivna fortskaffningsmedel vid jakten, 

vilken tid på dygnet som jakten tillåtits samt beslut om vem djuret tillfaller. 

Länsstyrelsen har inte haft mandat att besluta om undantag kring metoder och villkor 

för jakten såsom t ex nyttjande av motordrivna fortskaffningsmedel vid jakten 

och vilken tid på dygnet som jakten tillåtits. 

Genomförande av förvaltningsjakt 

Naturvårdsverket beslutar årligen, efter yttranden från berörda länsstyrelser, om 

förvaltningsjakt efter björn och lodjur. Nedan följer en kortfattad redogörelse för 

ansvarsfördelningen i genomförandet av dessa förvaltningsjakter. 

LÄNSSTYRELSEN 

Efter Naturvårdsverkets beslut har länsstyrelsen det praktiska ansvaret för genomförandet 

av förvaltningsjakterna efter björn och lodjur. Länsstyrelsen informerar 

om jaktbesluten genom kungörelser, pressinformation och informationsmöten. 

Vidare ansvarar myndigheten för att aktuell information om återstående tilldelning 

finns tillgänglig på telefonsvarare under hela jaktperioden. 

Länsstyrelsen förordnar besiktningsmän som ska besikta samtliga fällda djur och 

platser för påskjutningar. Besiktningen fungerar som en kvalitetssäkring av att 

djuret fällts enligt gällande bestämmelser och innebär en möjlighet att informera 

skytten om regelverket för kötthantering och handel med djurdelar samt vara behjälplig 

vid beslutad provtagning. 

Efter jaktens slut utvärderar länsstyrelsen jakten och rapporterar jaktens resultat till 

Naturvårdsverket. 

POLISMYNDIGHETEN 

Enligt 36 § jaktförordningen tar polisen emot rapporter om fällda exemplar av 

fredat vilt. Detta innebär att Länspolisens larmcentral i flertalet län tar emot skyttens 

anmälan om fällt eller påskjutet rovdjur. 

STATENS VETERINÄRMEDICINSKA ANSTALT 

Statens Veterinärmedicinska Anstalt, SVA, ansvarar för sammanställning och analys 

av de prover som samlas in i samband med jakten. Vidare har myndigheten en 

uppskattad webbtjänst där intresserade kan följa jakten och se hur många djur som 

fällts och var de fällts. 

SVENSKA JÄGAREFÖRBUNDET 

I regeringens beslut om bidrag ur Viltvårdsfonden till Svenska Jägareförbundet för 

år 2008, det s.k. allmänna uppdraget, angavs att förbundet genom utbildningsinsat- 

79

ser skulle verka för öka säkerheten vid björnjakt. Jägareförbundet har inom ramen 

för uppdraget tagit fram ett utbildningspaket och genomfört ett stort antal utbildningar 

i ämnet björnjakt. I Jägareförbundets uppdrag för år 2009 anges det att förbundet 

vid behov har en viktig roll i samordningen av jägare vid praktisk skyddsjakt 

efter stora rovdjur. 

VILTSKADECENTER 

Viltskadecenter genomför, på Naturvårdsverkets uppdrag, årligen en utbildning 

inför den kommande björnjakten. Utbildningen äger rum på Orsa björnpark och 

samlar såväl erfarna besiktningsmän och handläggare som nya besiktningsmän i 

behov av en grundläggande utbildning i björn- och lodjursjakten och i besiktningsmannarollen. 

Genomförande av skyddsjakt i renskötselområdet 

Generellt är genomförandet av skyddsjakt i renskötselområdet, på samma sätt som 

skyddsjakt i övriga landet, ett ansvar för den skadelidande. Under 2000-talet har 

det från de skadelidande framförts allt starkare krav på att staten ska vara delaktig i 

genomförandet av skyddsjakt. Även flera länsstyrelser i renskötselområdet har valt 

att på olika sätt vara behjälpliga vid jaktens genomförande och, i vissa fall, själv 

genomfört jakten. Den skyddsjakt där länsstyrelsepersonal aktivt deltagit i genomförandet 

har främst gällt varg och järv, samt i Norrbottens län även björn. Då stora 

delar av rovdjursförekomsten i renskötselområdet finns i glesbefolkade och väglösa 

områden är motordrivna fortskaffningsmedel, huvudsakligen snöskoter eller helikopter, 

vanliga hjälpmedel vid olika sorters skyddsjakt. Den ökning av omfattningen 

på enskilda skyddsjaktsbeslut som skett under den gångna treårsperioden har 

inneburit ökade kostnader för tillsyn och genomförande för länsstyrelserna i renskötsellänen. 

Vidare har ökningen av olika hjälpmedel i olika situationer aktualiserat 

frågor om bland annat djurskyddsetik vid jakt med motorfordon. 

Genomförande av skyddsjakt i övriga Sverige 

Även om skyddsjakt är mindre omfattande utanför renskötselområdet är jakten 

ökande och innebär i många delar av landet en ny arbetsuppgift för främst länsstyrelser 

och polismyndigheter. När främst björn och varg expanderar i södra och 

mellersta Sverige ställs nya krav på att det finns kompetent personal som klarar av 

att hantera djur som uppträder nära bebyggelse genom att genomföra olika skadeförebyggande 

åtgärder, inklusive jakt. Det kommer också att krävas mer kompetens 

av personalen när det gäller dialog och kommunikation med människor, där rovdjur 

etablerar sig. 

Fem av de sex vargar som under 2008 fällts utanför renskötselområdet med stöd av 

beslut om skyddsjakt har fällts vid jakt som genomförts av lokala jägare. Vid flertalet 

av dessa jakter har länsstyrelsens fältpersonal varit behjälplig genom att delta i 

sökarbetet samt genom att säkerställa att inga vargar från eventuella angränsande 

revir uppehåller sig i jaktområdet. Svenska jägareförbundets tjänstemän har vid 

åtminstone ett tillfälle deltagit som jaktledare vid skyddsjakten. 

80

Rovdjursdatabaser 

Rovdjursforum 

Efterhand som rovdjursförvaltningen har decentraliserats har behovet av en nationell 

rovdjursdatabas vuxit sig starkare. Den tidigare rovdjursutredningen (SOU 

1999:146) föreslog att regeringen skulle ge Naturvårdsverket i uppdrag att upprätta 

en sådan. I propositionen Sammanhållen rovdjurspolitik konstaterades bland annat 

att det inventeringsmaterial som finns är spritt på olika aktörer och svårt att få del 

av. Även data om fällda djur behöver sammanställas och det uppmärksammades att 

befintlig statistik över viltskador orsakade av rovdjur inte var tillfredsställande. 

Regeringen gav, mot bakgrund av detta, Naturvårdsverket i uppdrag att redovisa 

hur en heltäckande nationell databas skulle utformas. 

Redan under hösten 2001 genomförde Naturvårdsverket tillsammans med Viltskadecenter 

och en extern konsult en förstudie som beskrev förväntade användare, 

krav, tidplan och kostnad. Betydelsefullt var också att det inte bara skulle utvecklas 

en nationell databas utan att det också vara ett användarstöd för personer som arbetade 

med olika uppgifter i rovdjursförvaltningen. Det senare bedömdes som viktigt, 

eftersom de flesta användarna inte dagligen arbetar med dessa arbetsuppgifter. 

Databasen skulle omfatta tre integrerade delar i rovdjursförvaltningen: 1) inventeringar, 

2) viltskador, 3) statens vilt inklusive handel med rovdjur. Länsstyrelsernas 

handläggare skulle använda databasen rutinmässigt genom att registrera uppgifter 

och hämta information från den. Även andra myndigheter och organisationer skulle 

kunna registrera och hämta information. Vid årsskiftet 2001/02 genomfördes en 

upphandling av utvecklingsarbetet, som startade redan i februari 2002. Ansvarig 

för utvecklingen var ett konsultföretag som arbetade i nära samarbete med Naturvårdsverkets 

egna systemutvecklare och driftenhet. Ambitionen var då att databasen 

i sin helhet skulle vara i drift före årsskiftet 2002/03. Kostnaden beräknades till 

ca 5 miljoner kronor och den årliga driften till ca 200 000 kronor. 

Utvecklingsarbetet av Rovdjursforum har gått avsevärt långsammare än planerat 

och den första etappen som omfattade viltskadedelen togs i drift i juni 2003 och 

inventeringsdelen i mars 2004. Den etapp som skall omfatta bland annat fällda djur 

har inte genomförts. 

I Rovdjursforum finns för närvarande (feb 2009) ca 76 000 poster registrerade, 

varav ca 5 400 avser viltskador och 58 600 inventeringsarbetet. I Rovdjursforum 

finns drygt 12 000 personer registrerade, varav merparten är observatörer av rovdjursobservationer. 

I databasen registreras och lagras uppgifter som omfattas av 

sekretess. Det kan gälla såväl information om exempelvis järvars och örnars boplatser 

som handläggning av enskilda viltskadeansökningar som till en del kan 

81

innehålla känslig information. Rovdjursforum omfattas därför av en betydande 

behörighetshantering, som ska ge användarna tillgång till den detaljerade information 

användaren själv behöver i sitt arbete i länet eller för att kunna medverka i en 

inventering av en viss art, men inte till detaljerad information från övriga län eller 

landet som helhet. 

Naturvårdsverkets inledde 2002 en intern IT-utredning, vilken resulterade i att 

såväl all IT-utveckling som drift av applikationer som Rovdjursforum skulle ske 

externt. Det företag som utvecklade Rovdjursforum omfattades inte av det nya 

ramavtalet, varför ett nytt företag tog över utvecklingsarbetet i maj 2005 samtidigt 

som även driften av Rovdjursforum flyttades till en extern driftpartner. I mars 2006 

upphörde avtalet med det först anlitade företaget och ett nytt tog vid. Detta sammantaget 

har medfört att det fortsatta utvecklingsarbetet och arbetet med att göra 

förbättringar blivit lidande. Betydande resurser har bundits på insatser av främst 

administrativ karaktär, varför förslag till förbättringar tyvärr inte kunnat åtgärdas i 

den takt som hade varit önskvärd. Endast absolut nödvändiga förändringar har varit 

möjliga att genomföra som vissa säkerhetsförbättringar och uppdateringar till följd 

av föreskriftändringar och ändrade ersättningsbelopp. Först under 2008 genomfördes 

ett antal förbättringar av systemet som bland underlättade sökningar i delar av 

databasen. 

I Norge har Direktoratet for Naturforvaltning (DN) utvecklat Rovbase som motsvarar 

Rovdjursforum. Rovbase ger på samma sätt som Rovdjursforum stöd i arbetet 

med inventering av rovdjur och i handläggningen av viltskador orsakade rovdjur. I 

viltskadedelen ingår även skador på tamren som idag saknas i Rovdjursforum. 

Rovbase används av fylkesmännen, Statens Naturoppsyn och DN. Till Rovbase 

finns en publik del där allmänheten kan ta del av rovdjursobservationer och skador 

på får och tamren från 1994 till dags dato 37 . 

Ny utredning om databasbehov 

Under några månader kring årsskiftet 2008/2009 har Naturvårdsverket genom konsult 

låtit utreda de databasbehov som finns idag och som kommer att finnas i sken 

av en ökad regionalisering och ett eventuellt ökat nordiskt samarbete. Konsultens 

uppdrag har inte slutredovisats. Preliminära resultat visar att Rovdjursforum har 

underlättat länens arbete väsentligt, men att det råder konsensus kring att det finns 

ett stort utvecklingsbehov av befintliga delar. 

Den anlitade konsulten menar att Rovdjursforum är ett viktigt stöd för arbetet med 

rovdjurförvaltningen och att det finns behov att utveckla den del som ursprungligen 

var planerad för jakt efter rovdjur och fällda djur. Det är nödvändigt om Naturvårdsverket 

vid en utökad regionalisering av jaktbeslut ska kunna fortsätta att ha en 

37 Rovbasens publika del finns på adressen: http://dnweb12.dirnat.no/rovbase/viewer.asp 

82

nationell överblick och genomföra nödvändig rapportering till regering och internationella 

organ. 

Konsulten konstaterar att handläggarna på länsstyrelserna i första hand efterlyser 

vidareutveckling av de funktioner som finns i dagens Rovdjursforum. Det gäller 

kartfunktionen som behöver moderniseras, registrering av fältdata som behöver 

förenklas och möjligheten till sökning i och uttag ur databasen som behöver förbättras. 

Vidare finns det en risk med att bara tillgodose behovet av stöd till arbetet 

med jakt och fällda djur utan att tillmötesgå önskemålen om vidareutveckling av 

befintliga delar. Det kan leda till att länsstyrelserna tröttnar på att registrera uppgifter 

i Rovdjursforum, vilket i sin tur leder till att man mister möjligheten till nationell 

rapportering och överblick. 

Utredarna, i likhet med de båda rovdjursutredningar som gjorts, menar att allmänheten 

är en viktig målgrupp för den rovdjursinformation som finns tillgänglig. För 

att öka kunskapen i rovdjursfrågor och för att ge bättre insyn i rovdjursförvaltningen 

än tidigare behöver allmänheten definieras som en viktig målgrupp för Rovdjursforum 

eller dess ersättare. Vidare framförs grundprincipen att all information i 

princip bör vara tillgänglig för allmänheten, med undantag för känslig information 

som t ex personuppgifter, uppgifter om boplatser och färska observationer. Vidare 

konstateras att integrationen med andra myndigheter, främst Statens Veterinärmedicinska 

Anstalt (SVA), men även Naturhistoriska Riksmuseet (NRM), polisen och 

Jordbruksverket, behöver förbättras. Det handlar både om att ge ansvariga personer 

hos dessa myndigheter tillgång till uppgifter i Rovdjursforum och att få dessa myndigheter 

att själva registrera relevant information från sin verksamhet i den gemensamma 

databasen. 

Konsulten framför att SVA och NRM har information i sina register om döda rovdjur 

som är viktigt för länsstyrelserna och Naturvårdsverket att ha tillgång till. 

SVA och NRM behöver kunna arbeta i sina egna IT-system som är anpassade för 

den egna verksamheten men säger sig i båda fallen villiga att registrera sina interna 

ID-nummer i Rovdjursforum som en länk över till de egna systemen. Vidare bör 

Rovdjursforum innehålla information om märkning, trafikdöda djur och rovdjur 

skjutna med polistillstånd som registreras i systemet av en ansvarig polis i varje 

län. 

Konsulten konstaterar att det finns olika syn på om Rovdjursforum ska vara en 

ännu mer renodlad databas eller ett mer utvecklat användarstöd. Flertalet önskar en 

renodlad databas med goda möjligheter till egna analyser, vilket också ligger i linje 

med en utveckling där Rovdjursforum involverar fler och andra typer av användare, 

från andra myndigheter och framförallt från allmänheten. 

Den processkartläggning som har gjorts visar att besluten om skyddsjakt till stor 

del baseras på bedömningar snarare än några fastlagda beslutsparametrar. En regionaliserad 

förvaltning kommer att medföra att varje handläggare fördelade på 

83

många länsstyrelser årligen fattar ett fåtal beslut om skyddsjakt och att handläggarna 

därför kommer vara mer beroende av ett bra IT-stöd i sin hantering. 

Konsulten pekar i sin utredning på fyra olika lösningsalternativ: 

1) Ny helintegrerad lösning 

2) Vidareutveckling och svensk anpassning av den norska rovdjursdatabasen 

Rovbase 

3) En rovdjursportal 

4) Vidareutveckling av Rovdjursforum 

De alternativ som konsulten förordar är en helt ny helintegrerad lösning eller en 

vidareutveckling av den norska rovdjursdatabasen Rovbase. Kostnaderna för ett 

sådant system uppskattas till 10-15 miljoner kronor fördelat på en utvecklingstid på 

två år. Det nuvarande systemet anses, på grund av en idag föråldrad teknisk lösning, 

svårt och dyrt att vidareutveckla. Kraven på ny funktionalitet bedöms som så 

pass stora att det torde vara oekonomiskt att vidareutveckla ett system för stora 

kostnader som rimligen ändå behöver ersättas av tekniska skäl. 

Lokal delaktighet i dagens rovdjursförvaltning 

Delaktighet vid samråd 

Av regeringens skrivelse En samlad naturvårdspolitik (01/02:173) framgår att målsättningen 

om ökad lokal delaktighet i svensk naturvårdspolitik och förvaltning 

utgör en viktig förutsättning för att nå det övergripande målet om en långsiktigt 

hållbar utveckling. Med ökad lokal delaktighet avses i första hand att involvera 

individer och grupper utanför statliga och kommunal organisation. Målsättningen 

finns även uttryckt i en rad internationella konventioner som ratificerats av Sverige. 

Den har sin grund dels i den representativa demokratins otillräcklighet, dels i att 

traditionella centraliserade myndighetsstrukturer inte anses kunna möta de behov 

som finns på lokal och regional nivå. Medborgarna utgör snarare åskådare än deltagare 

varför det råder stor enighet om att det behöver skapas nya former för att 

öka den lokala delaktigheten i offentlig politik och förvaltning. Syftet med ökad 

lokal delaktighet är emellertid inte att ersätta den representativa demokratin utan att 

komplettera den för att därmed nå ökad effektivitet och legitimitet i olika beslutsoch 

förvaltningsprocesser. 

I miljö- och naturvårdsförvaltningen tillskrivs ofta lokalsamhället en särskilt viktig 

roll eftersom miljöproblem och konflikter till stor del härrör från verksamheter på 

lokal nivå. Lösningar bör därför utformas så nära problemet som möjligt. Av 

Agenda 21 framgår till exempel att ”Det övergripande målet är att förbättra eller 

84

omstrukturera beslutsprocessen (…) så att en bredare delaktighet från allmänhetens 

sida garanteras” 38 .. Detta ska bland annat uppnås genom förbättrade planerings- 

och ledningssystem samt beslutsprocesser som garanterar att allmänheten får tillgång 

till relevant information och att effektiv delaktighet möjliggörs 39 . Även i 

konventionen om biologisk mångfald och dess tillämpningsprinciper framgår det 

att förvaltningen av naturresurser bör decentraliseras till lägsta lämpliga nivå eftersom 

decentraliserade system kan ge större effektivitet, starkare effekt och mer 

rättvisa. Ju närmare förvaltningen ekosystemet ligger, desto större är ansvaret, 

ägandet, redovisningsskyldigheten, deltagandet och användandet av lokal kunskap 

40 . 

Det finns en omfattande forskning som pekar på en rad fördelar med ökad lokal 

delaktighet. Lokal delaktighet anses till exempel kunna bidra till att bibehålla det 

viktiga samspelet mellan lokalsamhället och naturresurserna för att på så sätt upprätthålla 

intresset och viljan bland brukare att ta på sig ansvaret för en långsiktigt 

hållbar förvaltning av naturresurser. Lokal delaktighet tenderar också att dämpa 

eller till och med minska antalet konflikter eftersom olika aktörer möts och samtalar 

regelbundet. Det kan i sin tur leda till att förtroende skapas, vilket underlättar 

planering och genomförande av fattade beslut. Med ökade kontakter mellan beslutsfattare 

och olika individer och organisationer tenderar beslutsfattare också att 

bli mer medvetna om behov och angelägenheter bland olika användare, vilket bidrar 

till att skapa lokalt anpassade regler. Optimalt leder lokal delaktighet till ökad 

regelefterlevnad och därmed även minskade kostnader för övervakning och kontroll. 

I de ovan nämnda konventionerna framgår det emellertid inte vad som avses med 

lokal nivå. Vilken nivå som är den lägsta lämpliga nivån för att hantera olika naturresursfrågor 

är därför en bedömningsfråga. En viss ledning kan fås av hur naturresurser 

som ska förvaltas är beskaffade. För vissa naturresurser kan lokal, ofta i 

betydelsen kommunal, nivå vara lämplig. I andra fall är det nödvändigt att ha ett 

mer övergripande perspektiv och då kan län eller regioner utgöra en lämplig förvaltningsnivå. 

Fördelarna med att förvalta en resurs på regional- eller länsnivå är 

inte enbart biologiska/ekologiska utan även sociala. Genom att samla åsikter på 

regional nivå kan regionen/länet fungera som en viktig länk mellan olika samhällsnivåer 

från lokal till nationell nivå, men också mellan olika sektorer. Regionalisering 

kan därmed bidra till att öka den vertikala och den horisontella samordningen 

mellan olika nivåer och sektorer och intressen i samhället Vinsten som kan uppnås 

är då främst ökad samordning av olika frågor och politikområden. En annan fördel 

är att förvaltningsuppgifter kan fördelas till lämplig nivå eftersom vissa uppgifter 

är mer lämpade att utföra på lokal eller regional nivå medan andra uppgifter kräver 

38 Agenda 21 8.3 

39 Agenda 21 8.3 f 

40 www.biodiv.se/ Malawiprinciperna 2 – se även Naturvårdsverkets skrift om tillämpning av ekosystem- 


85

mer av överblick och samordning och är därmed mer lämpade för en central nivå. 

På så sätt kan ett effektivare nyttjande av kompetens och resurser uppnås. Genom 

att fungera som en länk mellan lokala och nationella aktörer kan den regionala 

nivån också bidra till att anpassa regler rörande tillgång till och övervakning av 

resursen, vilket i sin tur kan bidra till att reducera konflikter mellan nivåerna och 

mellan aktörerna. Mindre tid och resurser kan därmed behöva användas till att lösa 

konflikter. 

Även om det finns en utbredd föreställning om att decentraliseringsprocesser och 

ökad regional eller lokal delaktighet kan bidra till att effektivisera och legitimera 

politik och förvaltning finns det även en rad fallgropar . En ökad effektivitet och 

legitimitet kan också försvåras av att förvaltningens strukturer sällan är anpassade 

för att hantera den ökande delaktigheten. Omstrukturering kan därför bli nödvändigt. 

Det saknas också ofta kompetens i att leda samrådsprocesser på ett konstruktivt 

sätt inom förvaltningen. Även om det finns ett intresse inom förvaltningen att 

öka delaktigheten är det inte säkert att det finns ett tillräckligt stort intresse för den 

aktuella frågan bland medborgarna eller organiserade intressen. Även här kan det 

således saknas såväl kompetens som kapacitet men också vilja att bidra till förvaltningen. 

Om man ska regionalisera förvaltningen av rovdjur i Sverige krävs således 

att man kan ta tillvara de fördelar som lokal förvaltning erbjuder samtidigt som 

man så långt det är möjligt undviker dess nackdelar. 

DELTAGANDE OCH DELAKTIGHET – EN PRECISERING 

Medborgarnas aktiva medverkan eller deltagande i beslutsfattande är ett centralt 

inslag i alla demokratier. Hur deltagande och delaktighet organiseras varierar emellertid 

beroende på vad som ska uppnås. Är syftet primärt att demokratisera sker 

deltagandet nästan uteslutande inom ramen för det representativa politiska systemet 

på nationell, regional eller lokal nivå. I Norge har man till exempel valt att kanalisera 

deltagande i rovdjursfrågor via indirekt valda partipolitiska regionala rovviltnämnder. 

Är syftet däremot i första hand att informera och utbilda medborgare, att 

få med lokala erfarenheter, kunskap och värderingar i förvaltningen eller att få 

hjälp med genomförandet av olika förvaltningsåtgärder, dvs. att öka delaktigheten i 

förvaltningen, sker det nästan uteslutande genom involvering av intresseorganisationer 

Det finns således en viktig distinktion mellan deltagande och delaktighet. Med 

deltagande avses att delta i beslutsfattande och därmed också att konkret ta ansvar 

för de beslut som fattas. Deltagande ställer höga krav på rättvis representation, 

öppenhet och effektiva former för ansvarsutkrävande. Med delaktighet avses olika 

former för involvering av individer och grupper utanför den formella statliga och 

kommunala beslutsapparaten i planering och genomförande av fattade beslut. Det 

handlar primärt om att delge myndigheter råd, kunskap och information i syfte att 

underlätta och anpassa planering och genomförande av politiska beslut till lokala 

och regionala förutsättningar. Även här finns höga krav på rättvis representation av 

berörda intressen. Det är till exempel viktigt att resursstarka intressen inte tillåts 

86

dominera över resurssvaga intressen, men eftersom inflytandet begränsas till en 

rådgivande funktion blir kraven på ansvarsutkrävande andra än vid beslutsfattande 

situationer. Att göra den här distinktionen mellan deltagande och delaktighet betyder 

inte att det ställs lägre krav på representativitet, öppenhet eller ansvarsutkrävande 

utan snarare att kraven är annorlunda utformade för de olika situationerna. 

Den ena formen av deltagande eller delaktighet utesluter inte helt och hållet den 

andra, de är också möjliga att kombinera. Beroende på vilken form man väljer 

ställer det olika krav på hur processer för deltagande och delaktighet utformas. I 

beslutet om Sammanhållen rovdjurspolitik (prop 2000/01:57) har riksdagen slagit 

fast att det i alla län med fasta rovdjursstammar bör finnas regionala rovdjursgrupper 

med så bred sammansättning som möjligt. Till skillnad från Norge som har valt 

att kanalisera deltagande i rovdjursförvaltningen via allmänpolitiska, om än indirekt 

valda, kanaler, har Sverige valt att komplettera det representativa politiska 

systemet genom att involvera intresseorganisationer i förvaltningen av rovdjuren. I 

svensk politik och förvaltning går denna form av delaktighet ofta under beteckningen 

samråd. 

ÖKAD DELAKTIGHET GENOM SAMRÅD 

Att samråda eller på olika sätt involvera allmänheten eller olika intressen på regional 

eller lokal nivå förekommer på flera olika sätt i svensk naturförvaltning. Även 

om det inte är en ny företeelse pekar mycket på att intensiteten ökat över tid. Inom 

ramen för plan- och bygglagen samt miljöbalken sker samråd regelmässigt. Myndigheter 

har skyldighet att bjuda in allmänhet och/eller sakägare till en överläggning 

kring en plan innan den är slutgiltigt utformad och avgörande beslut är fattade. 

Samråd kan ske tidigt i en planeringsprocess, men det kan också finnas skäl att 

utöka samråden efterhand. Plan- och bygglagen är betydligt mer detaljerad vad 

gäller syfte, omfång och vilka som ska inbjudas att delta i samråd än miljöbalken. 

Forskningen om samrådsprocesser inom ramen för miljöbalken visar på en mycket 

varierande kvalitet, vilket bland annat anses bero på avsaknaden av entydiga syften 

med samråden. 

Samråd genomförs ibland vid enstaka tillfällen under en förvaltningsprocess och är 

då inte formaliserat i någon högre utsträckning. Ofta är syftet att delge allmänheten 

och intresseorganisationer information och på så sätt öppna upp för möjligheter att 

komma med synpunkter på olika förslag under en pågående planeringsprocess. 

Ibland sker samrådsprocesser i projektform. Ett exempel på en sådan process är 

inrättandet av Fulufjällets nationalpark 41 . Även den så kallade Ölandsmodellen 42 

framhålls ofta som en intressant form eller modell för samråd. Viktiga lärdomar 

från dessa samrådsprocesser är bland annat att det är viktigt att involvera berörda 

aktörer tidigt i en planeringsprocess samt att det måste finns möjligheter att jämka 

41 Zachrisson 

42 Stenseke 

87

samman olika intressen för att på så sätt anpassa regelverk till lokala förutsättningar. 

Samrådsprocesser måste också bygga på ömsesidig respekt och förståelse för de 

involverade aktörernas olika roller. Det är också av stor vikt att det avsätts resurser 

i form av tid och pengar för att genomföra samrådsprocesserna. 

Samrådsformer för förvaltning av vilt i Sverige 

Även inom viltförvaltningen nyttjas samrådsprocesser i syfte att öka den lokala 

delaktigheten. Syftet med viltvården är enligt jaktlagen att bevara de viltarter som 

tillhör landets viltbestånd och de fågelarter som förekommer i landet. När dessa 

grundläggande krav är uppfyllda kan stammarnas utveckling styras på ett sådant 

sätt som anses lämpligt. Olika intressen ska då vägas mot varandra. Lagens grundläggande 

krav för viltstammarnas utveckling kan också sägas utgöra grunden till att 

samråden kring viltförvaltningen är uppdelade i rovdjursgrupper respektive viltvårdsnämnder. 

Viltvårdsnämnder 

Länsviltnämnder etablerades i samtliga län i början av 1980-talet som rådgivande 

organ till länsstyrelsen i frågor rörande älgförvaltning och älgskador. I nämnderna 

begränsades initialt representationen till lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen, 

jaktliga intressen, den ideella naturvården och friluftsintressen (SFS 1982: 319: §7 

2 mom.). I samband med att länsviltnämnderna i slutet av 1980-talet bytte namn till 

viltvårdsnämnder utvidgades representationen av intressen genom att även företrädare 

för skogsbruket inkluderades. Viltvårdsnämndernas uppgifter och organisatoriska 

struktur beskrevs också i detalj och det länken till den lokala nivån stärktes 

genom etableringen av lokala partssammansatta råd, så kallade lokala samrådsgrupper. 

Samrådsgruppernas geografiska gränser sammanfaller ofta med kommungränserna. 

År 2000 skedde ytterligare en viktig förändring. På grund av konflikter 

mellan jaktliga och skogliga intressen beslutades att ordförande och vice ordförande 

i viltvårdsnämnderna skulle nomineras av landstinget och utnämnas av länsstyrelsen 

eftersom det bedömdes som viktigt att presidiet skulle representera allmänintresset 

och inte särintressen och därmed fungera som medlare mellan dessa särintressen 

43 . 

Naturvårdsverket fastställer arbetsordning för viltvårdsnämnden 44 . Enligt föreskrifterna 

ska viltvårdsnämnden sammanträda minst en gång per år. Vid sammanträdet 

ska främst frågor av övergripande och principiell natur diskuteras. Nämnden ska 

också årligen följa upp hur de lokala samråden genomförs och vilka resultat det 

leder till. Resultaten från samråden ska ligga till grund för skötsel av älgstammen 

och i förekommande fall hjortstammar. Genom att viltvårdsnämnderna sammanställer 

och följer upp det som sker i de lokala samråden har dessa samrådsgrupper 

kommit att spela en viktig roll för förvaltningen av klövvilt, främst älg. 

43 Prop. 1999/2000: 73:8; Lag 2000:593 

44 NFS 2002.19 

88

Markägare och jakträttsinnehavare fick 1992 ett större ansvar för älgstammen genom 

möjligheten att bilda älgskötselområden. Ett älgskötselområde är av en sådan 

storlek att det medger vård av en i huvudsak egen älgstam. Det utökade ansvaret 

innebär att det är jakträttsinnehavarna som själva avgör hur många älgar som ska 

fällas. Varje område måste emellertid i en skötselplan för länsstyrelsen redovisa 

hur många älgar som ska fällas samt hur betesskador ska minimeras. Någon sanktionsmöjlighet 

är emellertid inte länkad till detta krav vilket innebär att det saknas 

mekanismer för uppföljning och justering av lokalt fastställda mål i dessa områden. 

Det finns cirka 600 älgskötselområden. Eftersom det är frivilligt att etablera älgskötselområden 

finns inte något tvång att ingå i lokala samråd. I områden där det 

finns många älgskötselområden har därför de lokala samrådens roll minskat i betydelse 

liksom även viltvårdsnämndernas roll. 

Förändringen av viltvårdsnämndens sammansättning och uppdrag 1987 hade sin 

grund i den växande konflikten mellan jaktliga och skogliga intressen till följd av 

ökade betesskador. Syftet med förändringen var att öka markägarnas inflytande och 

därmed minska älgskadorna. Markägarnas förstärkta roll i kombination med inrättandet 

av lokala samråd och sedermera utvidgade möjligheter för lokala aktörer att 

bilda älgförvaltningsområden hade medfört att förvaltningen av klövvilt har gått 

från ett relativt toppstyrt system till ett förvaltningssystem med fokus på den lokala 

nivån. En konsekvens av denna övergång från att förvalta i huvudsak en art, klövvilt 

med särskilt fokus på älgen, till att även inkludera ekonomiska aspekter i förvaltningen 

bidrog till att öka komplexiteten i förvaltningssystemet i riktning mot 

ekosystemförvaltning. 

Förändringarna av viltvårdsnämndernas roll har emellertid inte varit helt utan problem. 

Även om målsättningen med förändringen var att bredda representationen av 

intressen anses fortfarande jägarintressen dominera eller vara starkt överrepresenterade 

eftersom många markägare också är jägare. Mycket pekar även på att de politiker 

som nominerats att sitta i nämnden för allmänintressets räkning också de ofta 

företräder jaktliga intressen. Överrepresentationen av jaktliga intressen har inte 

bidragit till att minska betesskadorna 45 . Det råder därför delade meningar om det 

fokus på i huvudsak två intressen, dvs. jaktliga respektive markägarintressen, förmår 

bidra till en långsiktigt hållbar och adaptiv förvaltning. Även om till exempel 

naturvårds- och friluftsintressen finns representerad i viltvårdsnämnderna är de inte 

representerade i de lokala samrådsgrupperna. 

Regionala rovdjursgrupper 

Som ett led i genomförandet av en sammanhållen rovdjurspolitik har regionala 

rovdjursgrupper sammansatta av olika berörda intressen bildats i län med fasta 

45 SOU 1990: 60:46; Prop. 1991/92:20, Prop. 1986/87: 58:237&240, se även Wennberg Di Gasper 

2008 

89

stammar av något eller några av de fem stora rovdjuren. Även ett nationellt råd för 

rovdjursfrågor knutet till Naturvårdsverket har bildats. Av propositionen Sammanhållen 

rovdjurspolitik framgår att inrättandet av regionala rovdjursgrupper förväntades 

leda till ökat förtroende, ökad förståelse, upprättandet av en gemensam kunskapsbas, 

konfliktlösning, lokal förankring, ökad öppenhet, och bredare uppslutning. 

Det är med andra ord en lång rad förhoppningar förknippade med etableringen 

av dessa grupper. Det konkreta syftet med grupperna är emellertid något mer 

modest. Gruppernas primära funktion är “främst att öka utbytet av information” 

och att grupperna jämte viltvårdsnämnderna ska “vara rådgivande när det gäller 

länsstyrelsernas arbete med rovdjursfrågor”. 

Forskningen kring rovdjursgruppernas funktion i relation till deras konkreta uppgifter 

visar att rovdjursgruppernas förmåga att uppfylla dessa uppgifter varierar. 

Hur väl grupperna fungerar kan ha att göra med vilka intressen som är representerade, 

hur legitima dessa intressen uppfattas, kompetensen hos rovdjursansvariga på 

respektive länsstyrelse, uppskattat handlingsutrymme, förekomsten av gemensamma 

målsättningar m.m. Att det råder stor variation i gruppernas funktion kan delvis 

bero på att gruppernas organisation och struktur idag saknar föreskrifter. Det är 

därför upp till ansvariga tjänstemän vid länsstyrelsen att genomföra det uppdrag 

som följer av rovdjurspropositionen. Serena Cinque har i sin avhandling 46 visat att 

ansvariga handläggare vid länsstyrelserna har utarbetat en egen praxis för sammansättningen 

av rovdjursgrupperna. Handläggarna sätter dagordningen samt de övergripande 

organisatoriska ramarna för gruppernas arbete. Cinque drar i sin studie av 

fem rovdjursgrupper slutsatsen att grupperna under nuvarande förutsättningar dvs. 

när det saknas klara och tydliga riktlinjer för deras arbete, har begränsade möjligheter 

att fylla den funktion som stipuleras i rovdjurspropositionen. Framförallt 

menar Cinque att ansvariga handläggare använder det handlingsutrymme som avsaknaden 

av föreskrifter skapar till att begränsa rovdjursgruppernas möjligheter till 

inflytande. Sammantaget pekar Cinques forskning på att det finns ett alltför stort 

mått av godtycklighet för att etableringen av rovdjursgrupperna i deras nuvarande 

form för att målsättningarna i riksdagens beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik 

ska kunna nås. Det finns emellertid rovdjursgrupper som fungerar relativt väl, 

där grupperna med stöd av länsstyrelsens handläggare har förmått spela en viktig 

roll främst när det gäller den rådgivande funktionen 47 . Framgångsfaktorer i det 

sammanhanget är gruppens sammansättning, att ingen känt sig exkluderad, att det 

finns en förståelse och samsyn kring gruppens mandat, samt att man förmått etablera 

bra och effektiva samarbetsformer. Det har emellertid ställt stora krav på de 

inblandade ledamöterna att bidra till rovdjursgruppens arbete - för höga krav anser 

en del av de intervjuade ledamöterna. Man har också förmått utnyttja närheten till 

universitet för att tillföra ny kompetens att lägga till den lokala och traditionella 

kunskap som finns i gruppen. Huruvida arbetet de facto har bidragit till att öka 

46 Cinque, S., 2008 

47 Sandström & Lindwall 2006 

90

legitimiteten i rovdjursfrågan eller regelefterlevnaden i några bredare lager är emellertid 

fortfarande okänt. 

I en attitydundersökning riktad till rovdjursgrupperna i Sverige anser emellertid 60 

% av gruppernas ledamöter att representation är god. Över 20 % anser emellertid 

att fler intressen, som till exempel turist- och friluftsföreningar, representanter för 

skogsbruk och älgförvaltning borde få tillträde till grupperna. Resterande andel är 

osäkra på om alla grupper verkligen är representerade eller kunde inte svara på 

frågan. Attitydundersökningen pekar också på att grupperna har en relativt bred 

sammansättning i enlighet med direktiven i propositionen. Målet om en jämn könsfördelning 

har däremot inte uppnåtts då endast var fjärde representant i de svenska 

rovdjursgrupperna är kvinna 48 . 

Även om det förekommer värdekonflikter, såsom den klassiska konflikten mellan 

centrum och periferi, i grupperna förefaller ledamöterna relativt nöjda med utformningen 

av strukturen på den nuvarande rovdjursförvaltningen. Trots detta är det 

endast en knapp majoritet som anser att rovdjursgruppernas arbete har varit framgångsrikt. 

Mest nöjda med arbetet är representanter för förvaltningen, minst nöjda 

är representanter för jägarorganisationerna. Flertalet ledamöter anser inte att man i 

enlighet med mandatet har lyckats fullt ut med att öka utbytet av information och 

ge råd till länsstyrelserna i genomförandet av rovdjurspolitiken. De efterlyser fler 

informations- och utbildningsinsatser, men de vill också ägna mer tid åt att utarbeta 

förvaltningsplaner och föra en dialog med regionala beslutsfattare. 

Delaktighet i andra delar av rovdjursförvaltningen 

Lokal delaktighet i rovdjursförvaltningen och, i vissa fall deltagande i konkreta 

förvaltningsåtgärder, förekommer idag även utanför traditionella samrådsorgan. 

Naturvårdsverket listar nedan ett antal komponenter i rovdjursförvaltningen där 

den lokal delaktighet och lokalt deltagande är av avsevärd betydelse för rovdjursförvaltningen 

och kan fungera som viktiga mötesplatser mellan myndigheter och 

olika lokala aktörer. 

ROVDJURSINVENTERINGEN 

Frågor om rovdjurens antal och utbredning är av stort intresse för olika lokala aktörer. 

Många har egna uppfattningar i frågorna och det finns idag i delar av landet en 

relativt utbredd misstro mot myndigheternas inventeringsresultat. 

Rennäringens delaktighet och deltagande i rovdjursinventeringen 

Landets samebyar deltar sedan 1996 i inventeringen av björn, varg, järv och lodjur. 

Deltagandet innefattar att samebyarnas inventeringssamordnare deltar i såväl planerings- 

och utvärderingsarbete som praktiskt inventeringsarbete. I många sameby- 

48 Sandström & Pellika, 2008 

91

ar är det ett stort antal samebymedlemmar som deltar i det praktiska inventeringsarbetet. 

Det gemensamma inventeringsarbetet har varit en avgörande del i vägen 

mot en långtgående samsyn kring rovdjurens antal och utbredning. 

Naturvårdsverkets ramavtal med Svenska Jägareförbundet 

Naturvårdsverket har sedan år 2008 med Svenska jägareförbundet tecknat ramavtal 

för deltagande i delar av rovdjursinventeringen. Ramavtalet omfattar lokala rapportsystem 

där förbundets jaktvårdskretsar förmedlar rovdjursobservationer till 

länsstyrelserna, en kontinuerlig registrering av älgjägares observationer av björn 

samt ett deltagande av i yttäckande områdesinventeringar av framförallt lodjur. 

Samarbetet som regleras i ramavtalet är till delar ännu är i uppbyggnadsfas. 

Spillningsinventering av björn 

Inte alla inventeringsmetoder för rovdjur lämpar sig för lokal delaktighet och deltagande. 

Vissa inventeringar kräver särskild kompetens eller berör uppgifter som 

omfattas av sekretess. De senaste årens spillningsinventeringar av björn som genomförts 

i sammanlagt fem län är ett exempel på en inventeringsmetod som såväl 

förutsätter som möjliggör ett stort lokalt deltagande. Detta visas inte minst av det 

stora lokala engagemang som varje genomförd björnspillningsinventering har givit 

upphov till. 

JAKT EFTER STORA ROVDJUR 

Deltagande vid förvaltningsjakt 

De årliga förvaltningsjakterna efter björn och lodjur är ett viktigt verktyg för att 

förvalta dessa arter och engagerar tusentals jägare. Detta gäller kanske särskilt 

björnjakten, som till stora delar sammanfaller med älgjakten, där de ökande tilldelningarna 

lett till att allt fler jägare inte bara jagar älg utan även björn. Engagemanget 

i björnjakten tar sig även uttryck i ett omfattande övningsskytte och en 

växande kursverksamhet kring jakten. 

Deltagande vid skyddsjakt 

De senaste åren har det skett en ökning i skyddsjakt efter framförallt björn, varg 

och järv. Genomförandet varierar från att länsstyrelsens personal genomför hela 

jakten med helikopter till att jakten helt och hållet genomförs av lokala jägare och 

utan särskilda jaktmedel. Flertalet skyddsjakter genomförs av den skadelidande. 

Samråd inför skyddsjakt med den sökande, eller lokala jaktledare, är viktigt för att 

se till att villkoren blir rimliga och att den skadelidande får inflytande i processen. 

PÅGÅENDE FÖRSÖKSPROJEKT 

Länsstyrelserna i Dalarna och Värmlands län har av regeringen fått uppdraget att 

från och med juli 2006 inrätta lokal stödgruppsverksamhet och förbättra den lokala 

delaktigheten genom samverkan med lokala intresseorganisationer. Denna verksamhet 

pågår fram till juni 2009 och ska därefter utvärderas. Länsstyrelsen i Värm- 

92

lands län har utvecklat en verksamhet med lokalt baserade rovdjursakutgrupper 

medan Länsstyrelsen i Dalarna utökat myndighetens fältorganisation med ytterligare 

fältpersonal samt inrättat lokala samrådsgrupper, både för samråd vid akuta situationer 

och för den långsiktiga rovdjursförvaltningen. 

Information och kommunikation 

Information och kommunikation är viktiga verktyg i rovdjursförvaltningen och kan 

bidra till att öka förståelsen för rovdjurspolitiken och minska konflikterna kring 

rovdjuren. 

Kompetensutveckling 

Det är viktigt att de som arbetar med rovdjursförvaltning kan planera sin kommunikation 

och därigenom skapa ett handlingsutrymme när det uppstår problem. Av 

detta skäl har Naturvårdsverket satsat på kompetensutveckling av sin och länsstyrelsernas 

personal genom att arrangera kurser i information, konflikthantering och 

delaktighet. 

DIALOG FÖR NATURVÅRDEN 

Naturvårdsverket har gett Sveriges lantbruksuniversitet i uppdrag att genomföra 

Dialog för naturvården, ett kompetensutvecklingsprogram för dialog, lokal delaktighet 

och förvaltning samt konfliktlösning inom naturvård och naturresursförvaltning. 

Programmet innehåller en grundkurs samt fördjupningskurser i flera ämnen, 

bland annat rovdjursförvaltning. En särskild kurs för länsstyrelsernas fältpersonal 

kommer att äga rum under hösten 2009. 

Många som arbetar med naturvårdsfrågor saknar formell utbildning i ämnen som 

kommunikation och konflikthantering varför programmet är en viktig och mycket 

uppskattad komplettering av deras utbildning. 

Fler avsändare 

Det är många intressenter i rovdjursfrågan och informationen sprids av såväl myndigheter 

som intresseorganisationer och privatpersoner. Vidare har särskilda rovdjurscentra 

har bildats i två län. Naturvårdsverket anser att rovdjurscentra är viktiga 

komplement till andra organisationer för att sprida information om stora rovdjur, 

men att de inte kan ersätta andra aktörers insatser. 

Då det är viktigt att öka samverkan mellan olika intressen anordnar Naturvårdsverket 

sedan 2003 årliga träffar för det nationella rådet för rovdjursfrågor och länsstyrelsernas 

regionala rovdjursgrupper. Träffarna, som årligen samlar cirka 100 deltagare, 

är till för kompetensutveckling och utbyte av erfarenheter. 

93

Naturvårdsverket samverkar med andra aktörer i en del informationssatsningar. 

Bland annat har verket tillsammans med länsstyrelserna tagit fram en broschyr om 

rovdjurspolitiken och tillsammans med Svenska Jägareförbundet material om 

björnmöten. 

BIDRAG TILL ROVDJURSINFORMATION 

För att öka informationen om stora rovdjur ger Naturvårdsverket bidrag till intresseorganisationer 

och länsstyrelser. Regeringen anvisade fem miljoner kronor per år 

för åren 2007 och 2008 ur myndighetsanslaget att delas ut till intresseorganisationer 

och länsstyrelser. Bidraget ska utvärderas under 2009. 

Bidragen för information om stora rovdjur har annonserats ut och verket har prioriterat 

stöd till insatser i områden med stor rovdjursförekomst eller i expansionsområden, 

samt samverkansprojekt. En förutsättning för att få bidrag är att projektet är 

förenligt med riksdagens beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik, bidrar till att 

öka acceptansen för rovdjuren och minskar konflikterna. Nedan följer några exempel 

på informationsprojekt som beviljats bidrag under 2008: 

Studiefrämjandet Mitt i samverkan med de två rovdjurscentra fick bidrag 

för information till lokalbefolkning och skolor i Värmland, Närke, Västmanland, 

Södermanland, Uppland, Östergötland Dalsland 

Naturskyddsföreningen i Dalarna arrangerade skolföreläsningar om björn 

Länsstyrelsen i Västmanland arrangerade rollspel och föreläsningar för 

gymnasieskola/högskola 

Svenska rovdjursföreningen tog fram temahäften om rovdjur 

Svenska Jägareförbundet MittNorrland informerade, i samverkan med 

Länsstyrelsen i Jämtlands län, om björn och björnjakt vid särskilda möten 

inför björnjakten 

Världsnaturfonden WWF och Svenska Naturskyddsföreningen arrangerade 

en kurs i rovdjursjuridik för sina ledamöter i regionala rovdjursgrupper 

Länsstyrelsen i Dalarna genomförde en informationssatsning om rovdjur 

vid O-ringen i Sälenfjällen 

Länsstyrelsen i Gävleborg, i samverkan med Svenska Jägareförbundet och 

Rovdjurscentret de 5 Stora, arrangerade ett seminarium om jaktens värden, 

Relevanta inslag i rovdjursförvaltningen i Norge 

och Finland 

Norge 

BAKGRUND 

Den norska rovdjursförvaltningen baserar sig på Stortingets beslut under 2003- 

2004 och regleras i Forskrift om forvaltning av rovvilt. 

94

ORGANISATION 

Miljöverndepartementet är det departement som ansvarar för rovdjursförvaltningen 

i landet medan Direktoratet for naturforvaltning är den nationella sektorsmyndigheten 

för rovdjursförvaltning med ett ansvar för det nationella beståndsövervakningsprogrammet, 

finansiering av relevanta forskningsprojekt, informationsspridning 

och ärendehandläggning inom ramen för Viltloven. Direktoratet har en relativt 

omfattande fältorganisation, Statens Naturopsyn, som bland annat arbetar med 

besiktning av viltskador, inventering, tillsyn och genomförande av viss skyddsjakt. 

Rovviltnemnder är politiskt sammansatta organ som ansvarar för rovdjursförvaltningen 

i sin respektive rovviltregion. Nemnderna ska bland annat utarbeta och 

fastställa en förvaltningsplan för regionen och fastställa kvoter för skydds- och 

förvaltningsjakt, under förutsättning att artens förekomst ligger på eller över det 

nationella målet för förvaltningsregionen. 

Fylkesmannen beslutar om skyddsjakt inom de kvoter som fastställts av rovviltnemnden 

eller Direktoratet for naturforvaltning. Därutöver har fylkesmannen ansvarar 

för förvaltningen av kungsörn. Fylkesmannen i vissa län fungerar som sekretariat 

för rovviltnemnden och bistår även nemnden med sakkunskap. 

BESTÅNDSMÅL OCH FÖRVALTNINGSREGIONER – TVÅ GRUNDPELARE I 

NORSK FÖRVALTNING 

Den norska rovdjurspolitiken har beståndsmål som fastställer det årliga antal föryngringar 

av björn, varg, järv och lodjur som ska finnas i landet. För kungsörn 

anges att den norska kungsörnsstammen ska förvaltas så att en stam på 850 – 1200 

häckande par upprätthålls. Det bör betonas att de norska beståndsmålen varken är 

miniminivåer eller ett maximalt antal rovdjur som ska förekomma, utan just exakta 

mål som förvaltningen ska uppnå. Vidare har landet delats in i åtta förvaltningsregioner 

och exakta beståndsmål för hela landet har brutits ned i nationella beståndsmål 

för varje förvaltningsregion. Beståndsmålen för varje enskild förvaltningsregion 

beskrivs som nationella mål för antalet föryngringar inom regionen. 

De norska förvaltningsregionernas gränser följer fylkesgränser och består av mellan 

ett och fyra fylken. Nationella beståndsmål för varje enskild region varierar 

mellan inga föryngringar av björn, varg, järv eller lodjur överhuvudtaget till sammanlagt 

26 föryngringar av björn, järv och lodjur. 

REGIONALT DELTAGANDE - ROVVILTNEMNDER 

I varje förvaltningsregion har en rovviltnemnd huvudansvaret för förvaltningen av 

björn, varg, järv och lodjur. Nemnden har till uppgift att genomföra den beslutade 

nationella rovdjurspolitiken i sin region. Nemndens ledamöter utses av Miljöverndepartementet 

efter förslag från fylkestinget och Samtinget. Ledamöterna i rovviltnemnderna 

måste vara ordinarie ledamöter i fylkestinget eller Sametinget och utnämningstiden 

i rovviltnemnden följer de respektive tingens mandatperioder. 

95

Direktoratet for naturforvaltning beslutar vilken fylkesman som ska inrätta sekretariat 

för rovviltnemnden och ger vägledning och beslutar om riktlinjer för nemndens 

och sekretariatets verksamhet. Vid behov bistår även andra myndigheter med underlag 

för nemdens beslut. Det har visat sig bidra till en horisontell koordinering av 

rovdjursförvaltningen i respektive rovviltregion 49 

MEKANIK FÖR JAKTBESLUT 

Under perioden 15 februari till 31 maj råder så kallad ynglingstidsfredning i Norge, 

vilket innebär en mer restriktiv hållning till skyddsjakt under den period då de 

aktuella arterna, med undantag för björn, föder sina ungar och björnen lämnar sitt 

ide. Denna fredning innebär att enbart Direktoratet for naturforvaltning kan besluta 

om skyddsjakt under perioden. Licensjakt efter varg och lodjur pågår fram till 

mars månads utgång. 

Under perioden 1 juni till 15 februari råder två olika system beroende på om stammen 

ligger under beståndsmålet för arten eller inte. Om stammen ligger under beståndsmålet 

för förvaltningsregionen är det Direktoratet som beslutar om eventuell 

förvaltningsjakt (licensjakt efter björn, varg och järv samt kvotejakt efter lodjur) 

efter arten. Dessa beslut tas av regionens rovviltnemnd om stammen ligger på eller 

över beståndsmålet. Direktoratet for naturforvaltning eller rovviltnemnden fastställer 

årligen en kvot över det antal djur av en art som maximalt får fällas vid skyddsjakt, 

s.k. skadefelling, inom en förvaltningsregion. Fylkesmannen är den myndighet 

som beslutar om skadefelling och myndigheten kan i dessa beslut medge undantag 

från viltlovens regler för ordinarie jakt. 

INFORMATION OCH KOMMUNIKATION 

Direktoratet for naturforvaltning har på ett genomtänkt och pedagogiskt sätt lyckats 

utnyttja modern teknik för att tillgängliggöra relevanta data från beståndsövervakningen 

av rovdjur och information om den norska rovdjursförvaltningen. Genom 

en särskild webbportal för rovdjursförvaltningen, den så kallade rovviltportalen 50 , 

kan den intresserade ta del av fullödiga beskrivningar av förvaltningssystemet, 

relevant författningstext, beslut om förvaltnings- och skyddsjakt, färska rovdjursnyheter 

från hela världen och söka efter olika förekomstdata ur den nationella rovdjursdatabasen 

Rovbase. Vidare har ansvariga tjänstemän och ledamöter i rovviltnemnder 

tillgång till ett slutet webforum där underlagsmaterial i form av presentationer 

från nemndssammanträden, mm finns tillgängliga. 

NATIONELL BESTÅNDSÖVERVAKNING 

Direktoratet for naturforvaltning har fastställt ett nationellt beståndsövervakningsprogram 

för stora rovdjur. Övervaktningsprogrammets resultat ligger bland annat 

49 Sandström et. al., 2009 

50 http://www.rovviltportalen.no/ 

96

till grund för huruvida beslut om förvaltningsjakt fattas av rovviltnemnden eller av 

direktoratet. 

Direktoratet ansvarar genom sin fältorganisation Statens Naturopsyn, SNO, för det 

löpande inventeringsarbetet i fält. Dokumentationen från inventeringsarbetet 

granskas och sammanställs av den fristående forskningsstiftelsen Norskt institut for 

naturforskning, NINA. NINA tar därmed fram ett beslutsunderlag i form av inventeringsresultat 

och beståndsuppskattningar som sedermera fastställs av Direktoratet 

for naturforvaltning. 

MÅLUPPFYLLNAD 

Sedan den norska rovdjurspolitiken fastställdes 2003-2004 har landets järvstam 

legat över de nationella beståndsmålen för arterna. Stammen för lodjur har under 

perioden vuxit från att ha legat kring 45 årliga föryngringar till att sedan 2005 ligga 

på eller över det nationella beståndsmålet för arten. Kungsörnsstammen bedöms 

ligga inom de aktuella målsättningarna. Den norska björnstammen har ökat under 

perioden, men bedöms på grund av en relativt låg andel björnhonor ännu inte nå 

upp till beståndsmålet för landet. Den norska vargstammen har under perioden 

legat under beståndsmålet för arten. 

Finland 

ORGANISATION 

Jord- och skogsbruksministeriet är den nationella myndighet som har det övergripande 

ansvaret för rovdjursförvaltningen i Finland. I ministeriets uppgifter ingår 

bland annat att årligen fastställa det maximala antalet djur som får fällas vid de 

finska motsvarigheterna till förvaltnings- och skyddsjakt, att ta fram och fastställa 

nationella förvaltningsplaner för de stora rovdjuren och att i föreskrift reglera jakt 

som bedrivs med stöd av 28 § i jaktförordningen (489/2008). Det statliga forskningsorganet 

Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet och dess frivilliga rovdjurskontaktpersoner 

genomför merparten av fältarbetet vid inventeringen av rovdjur i landet. 

I den norra delen av Finland genomför även personal vid Forststyrelsen inventeringsarbete. 

Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet granskar och sammanställer de 

nationella inventeringarna av stora rovdjur och annat vilt. Jaktvårdsdistriktens 

tjänstemän beslutar, inom de ramar som anges av ministeriet, 

om förvaltnings- och skyddsjakt efter björn, varg och lodjur. 

NATIONELLA FÖRVALTNINGSPLANER 

Det finska jord- och skogsbruksministeriet har under 2000-talet beslutat om nationella 

förvaltningsplaner för varg, björn och lodjur 51 . Vidare är en förvaltningsplan 

för järv under utarbetning. 

51 Förvaltningsplanerna kan läsas på www.mmm.fi/vilt/forvaltningsplanerna 

97

De nationella förvaltningsplanerna ska utgöra grund för en målinriktad och långsiktig 

förvaltning av arterna. Förvaltningsplanerna anger och beskriver de viktigaste 

åtgärderna för förvaltningen av respektive art. Planerna tas fram i en öppen process 

där principen är att alla på olika sätt kan delta i och påverka arbetet. En följd av 

denna inriktning är att ett flertal offentliga diskussionsmöten har arrangerats inom 

ramen för arbetet med förvaltningsplanerna. 

Förvaltningsplanerna delar in landet i olika förvaltningsområden som har olika 

förutsättningar för förvaltningen av den aktuella arten. För lodjursförvaltningen har 

landet delats in i två förvaltningsområden medan det har delats in i tre förvaltningsområden 

för vargförvaltning och fyra olika områden för förvaltningen av 

björn. Förvaltningsplanerna saknar beståndsmål uttryckta i antal individer eller 

föryngringar men det anges i förvaltningsplanerna mål för arternas utveckling i 

respektive förvaltningsområde. För exempelvis varg innebär detta att vargstammen 

inte ska öka i renskötselområdet medan den inte behöver öka i östra Finland medan 

målet för västra Finland är att stammen ska sprida sig. Vidare anges att det senast 

inom fem år ska utredas huruvida det bör fastställas mål på antal individer för varje 

förvaltningsområde. 

REGIONAL DELAKTIGHET - ROVDJURSGRUPPER 

Finland har idag sex rovdjursgrupper. Bildandet av grupper är inte författningsreglerat 

utan har skett frivilligt och grupperna saknar en formell uppgift att verka 

rådgivande till myndigheterna. I samband med att Finland fastställt nationella förvaltningsplaner 

för björn, varg och lodjur har de regionala rovdjursgrupperna getts 

ett formellt erkännande som forum för informationsutbyte mellan olika aktörer. 

Sammansättningen sammanfaller i stora drag med svenska rovdjursgrupper. En 

jämförande forskningsundersökning av rovdjursgrupperna i Sverige och Finland 52 

pekar på att ledamöternas motiv för och förväntningar på arbetet i rovdjursgrupperna 

är liknande i de två länderna. 

MEKANIK FÖR JAKTBESLUT 

Jord- och skogsbruksministeriet beslutar, för att säkerställa respektive arts gynnsamma 

bevarandestatus, årligen om kvoter för ett maximalt antal djur som sammanlagt 

får fällas med stöd av skydds- och förvaltningsjakt respektive det antal 

djur som maximalt får fällas vid förvaltningsjakt. Vid fördelningen av dessa kvoter 

är landets 15 viltvårdsdistrikt indelade i tre olika förvaltningsområden. 

Inom de ramar som ministeriets kvoter ger för ett förvaltningsområde är det tjänstemän 

vid jaktvårdsdistrikten som, efter samverkan inom respektive förvaltningsområde, 

tar beslut om skydds- och förvaltningsjakt. Det är enbart ministeriet som 

kan besluta om undantag för särskilda jaktmedel, som exempelvis nyttjande av 

motorfordon och belysning. 

52 Sandström, C. och Pellikka, J. 2008 

98

Det nuvarande finländska systemet infördes den 1 augusti 2008 och det huvudsaliga 

syftet uppges vara att göra handläggningen av skyddsjaktsbeslut snabbare. Den 

förkortade handläggningstiden ska uppnås när en beslutande tjänsteman vid ministeriet 

ersätts av 15 tjänstemän vid jaktvårdsdistrikten och dessa beslutsfattare 

dessutom är närmare den skadelidande eller hotet. Då reglerna för att kunna bevilja 

förvaltnings- och skyddsjakt inte förändrats och då ministeriets föreskrifter om 

förfarandet för så kallade jaktlicenser styr och binder jaktvårdsdistrikten menar 

ministeriet att det inte kommer att ske några större förändringar i själva omfattningen 

av beslut om jakt. 

Den kvot som ministeriet årligen fastställer grundar sig på Vilt- och fiskeriforskningsinstitutets 

årliga nationella beståndsövervakningsrapporter och institutets 

bedömning av det högsta jaktliga uttag som kan medges utan att äventyra en gynnsam 

bevarandestatus för den aktuella arten. Kvoterna är därmed inte ett antal djur 

som ska fällas utan det högsta möjliga antalet djur som kan fällas med stöd av den 

finska jaktlagstiftningens, och i grunden artoch habitatdirektivets, undantagsbestämmelser. 

NATIONELL BESTÅNDSÖVERVAKNING 

Den finska beståndsövervakningen är i stor utsträckning baserad på cirka 1500 

frivilliga rovdjurskontaktpersoner som rapporterar till Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet. 

Kontaktpersonerna tar emot och kontrollerar rovdjursobservationer i sitt 

rapportområde och deltar även i arbete med linjeinventering av så kallade vilttrianglar. 

Rennäringsrepresentanter samt personal vid Forststyrelsen och gränsbevakningen 

deltar också i inventeringsarbete. Framförallt inventeringen av varg underlättas 

av att ett antal vargar är försedda med sändare. Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet 

ansvarar för att granska, sammanställa och analysera materialet från inventeringen. 

Kostnader för den statliga rovdjursförvaltningen 

Naturvårdsverkets kostnader för rovdjursförvaltning 

Naturvårdsverket har en förhållandevis enkel administration av rovdjursförvaltningen. 

Verkets arbete med rovdjursförvaltningen hanteras huvudsakligen av en 

enhet – viltförvaltningsenheten, med stöd från enheten för miljöjuridik. 

Omfattningen av Naturvårdsverkets arbete direkta rovdjursförvaltningen är cirka 

tre årsarbeten. När nya myndighetsuppgifter har tillkommit har detta till vissa delar 

lösts genom betydande förstärkningar av verksamheten vid Viltskadecenter, där 

minst 7 årsarbeten nu bedrivs som uppdragsverksamhet med finansiering Natur- 

99

vårdsverket. Under 2007/2008 har antalet skyddsjaktsansökningar kraftigt ökat, 

mer än fördubblats. De politiska målen för rovdjuren har uppnåtts och det har resulterat 

i mer arbete, eftersom rovdjuren kräver en aktiv förvaltning. Naturvårdsverket 

har löst arbetsanhopningar i form av perioder med stora mängder ansökningar 

om skyddsjakt genom att ta in konsulter från länsstyrelserna. 

Naturvårdsverkets nuvarande kostnader för den egna administrationen av rovdjursförvaltningen 

kan beräknas till ca 2,5 miljoner kronor. Kostnaden för den personal 

vid Viltskadecenters som arbetar med verksamhet på uppdrag av verket uppgår till 

ca 5 miljoner kronor. 

Länsstyrelsernas kostnader för rovdjursförvaltningen 2007 

Länsstyrelsernas ansvar i den statliga rovdjursförvaltningen och länsstyrelsens 

organisation av sitt arbete redovisas i tidigare kapitel. Redovisningen nedan sammanfattar 

den ekonomiska omfattningen av länsstyrelsernas arbete och bygger på 

länsstyrelsernas svar på den enkät som Naturvårdsverket använt som en del i arbetet 

med det aktuella regeringsuppdraget. Vissa jämförelser görs med resultaten från 

en tidigare enkätundersökning som genomfördes i januari 2007 på uppdrag av 

Utredningen om de stora rovdjuren. Vidare redovisas specifikt hur de elva länsstyrelser 

som från och med år 2007 fick en anslagsförstärkning på sammanlagt elva 

miljoner använt denna förstärkning. Svaren lämnades i december 2008. 

I den aktuella enkäten ombads samtliga länsstyrelser att besvara frågan: 

Fråga 1.3 - Vilka kostnader bokfördes under år 2007 på följande verksamheter och 

hur finansierades respektive verksamhet huvudsakligen (ramanslag respektive 

sakanslag)? 

De verksamheter som anges i frågan är: 

inventering inkl. kvalitetssäkring 

viltskador inkl. besiktning 

skyddsjakt inkl. besiktning av statens vilt 

information och kommunikation 

illegal jakt inkl. tillsyn 

artskyddsarbete inkl. tillsyn och 

övergripande rovdjursförvaltning 

Svaren är sammanställda i Tabell 5 som visar att länsstyrelsernas kostnader för 

rovdjursförvaltningen 2007 uppgick till drygt 43 miljoner kronor fördelat på ramanslag 

9,9 miljoner och sakanslag 33,1 miljoner kronor. Inventeringen av rovdjur 

kostade 22 miljoner, varav 20 miljoner belastade sakanslaget följt av viltskador 

som kostade 8,5 miljoner kronor. Den övergripande rovdjursförvaltningen kostade 

5,4 miljoner, varav merparten (3,9 miljoner kronor) belastade ramanslaget. 

100

Tabell 5. Sammanställning av fråga 1.3. Fördelningen av länsstyrelserna kostnader 

2007 uppdelat på olika verksamheter och anslagsform. 

inventering inkl. 

kvalitetssäkring 

viltskador inkl. 

besiktning 

101 

skyddsjakt inkl. 

besiktning av statens vilt 



illegal jakt inkl. 

tillsyn 

artskyddsarbete inkl. 

tillsyn 

övergripande rovdjursförvaltning 

Ramanslag (tkr) 1 896 1 271 733 1 363 569 160 3 923 9 915 

Sakanslag (tkr) 20 056 7 255 766 1 987 1 616 4 1 450 33 134 

TOTAL kostnad (tkr) 21 952 8 526 1 499 3 350 2 185 164 5 373 43 049 

Fråga– 1.4 - Har rovdjursförvaltningen på länsstyrelsen behövt dra ned på antalet 

tjänster under perioden 2007-2008? Om ja, specificera varje tjänst och dess omfattning. 

19 av 21 länsstyrelser har svaret Nej på frågan eller lämnat frågan obesvarad. Ett 

län svarar: ”Nej, endast omdisponering av arbetsuppgifter.” och ett annat län uppger: 

”Viltskadehandläggare gick i pension i mitten av 2008. Denna tjänst har inte 

ersatts utan arbetsuppgifterna har omfördelats inom myndigheten.” 

FRÅGOR TILL ELVA LÄNSSTYRELSER 

Från och med år 2007 har de 11 länsstyrelser i norra och mellersta Sverige som 

omfattas av fast rovdjursförekomst fått en förstärkning av myndigheternas ramanslag 

på sammanlagt 11 miljoner kronor Dessa 11 miljoner fördelas på lika många 

län där länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, 

Gävleborgs, Dalarnas, Örebro och Värmlands län får vardera 1 075 000 kronor och 

länsstyrelserna i Västmanland, Västra Götalands och Uppsala län vardera 800 000 

kronor. 

Regeringen har i sitt uppdrag till Naturvårdsverket angett att verket ska redovisa 

hur länsstyrelserna använt denna anslagsförstärkning. Därför har tre frågor ställts 

till länsstyrelserna.i Uppsala, Västra Götalands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, 

Dalarna, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens 

län. 

Fråga 2.5. - Har myndigheten använt anslagsförstärkningen för nya tjänster i rovdjursförvaltningen? 

Om JA, specificera varje tjänst och dess omfattning. 

Svaret är Ja från samtliga berörda länsstyrelser. Svaren framgår av Tabell 6. 

totalt

Tabell 6. Länsstyrelsernas svar på fråga 2.5. 

Län Tjänst Omfattning 

BD Rovdjursförvaltare 100% 

Rovdjursförvaltare och kommu- 100% 

AC nikatör 

Rovdjursansvarig 50% 

Handläggare 100% 

Z Handläggare (tidigare 50% ofinansierad) 

50% 

W Handläggartjänst 100% 

Y 

Naturbevakare 

Naturbevakare 

100% 

100% 

X 

Rovdjurshandläggare 

Fältpersonal rovdjur 

100% 

75% 

S 

Rovdjursansvarig 

Viltskador 

100% 

25% 

T 

Handläggare, adm 

Rovdjursansvarig 

95-100% 

Gått från 50 till 100% på ramfinans 

U Naturvårdshandläggare 100% 

O 

En årsarbetskraft vid naturvårdsenheten 

100% 

Rovdjursansvarig 30% motsvarande ca. 200 000 kr 

C Administration lodjursjakt 16,5 arbetsdagar motsvarande ca. 

2007+2008 

41 100 kr 

Förstärkningar av tjänsten ”rovdjursansvariga” uppges ha skett i fyra län, varav ett 

län har tillsatt en helt ny tjänst (S län 100%) och tre län förstärkt tjänstens omfattning 

eller ändrat dess finansiering från sakanslag (AC, T och C län). Tjänster som 

”rovdjursförvaltare” har tillkommit i AC och BD län och tjänster som ”handläggare”, 

”rovdjurshandläggare”, och ”naturvårdshandläggare” har tillkommit med 5,5 

tjänster i 5 län (U, T, X, W och Z län). Förstärkningar av fältpersonal/naturbevakare 

har skett med närmare 3 tjänster i 2 län (X och Y). Därutöver har 

opreciserade förstärkningar skett vid naturvårdsenheten i O län och i arbetet med 

viltskador och jaktadministration (S och C län). Sammantaget kan sägas att förstärkningen 

resulterat i 11 nya heltidstjänster och förstärkning av ytterligare 7 

tjänster, sammanlagt motsvarande knappt 14 årsarbeten. 

Fråga 2.6. - Har myndigheten använt anslagsförstärkningen på annat sätt i rovdjursförvaltningen? 

Om JA, specificera anslagsförstärkningen per ” verksamhetsgrupp” 

eller vad ni kallar det på er myndighet. 

Fyra länsstyrelser har svarat Ja på frågan. Svaren redovisas i Tabell 7. 

102


Län Verksamhet Förstärkning (tkr) 

Z Handläggare Cites-fauna m.m. 0,2 

X Expenser rovdjursgrupp och extra expenser 


100 

T Övergripande rovdjursförvaltning 211 

O OH-kostnader 160 

Kompetensutveckling 50 

Administration 40 

Resor 50 

Rekryteringskostnader 50 

Fråga 2.7. - Om NEJ på fråga 5 och/eller 6 eller om delar av anslagsförstärkningen 

används till annat än rovdjursförvaltning. I så fall till vad inom myndigheten? 


Län Anmärkning 

BD 30 % av anslagsförstärkningen används till generella 

OH kostnader inom länsstyrelsen, såsom LST 

policy anger. 

AC Rovdjursförvaltaren påbörjade sitt arbete i januari 

2008. Detta föranleddes av att rekryteringen drog ut 

på tiden. Under år 2007 belastades de nya rovdjurspengarna 

således endast med rovdjursansvariges 

tjänst på 50%. 

U Förstärkning information och kommunikation naturvård, 

140 tkr 

C Har använts för att täcka upp ospecificerat underskott 

inom Länsstyrelsens förvaltningsanslag. 

Fyra länsstyrelser har besvarat frågan. Svaren redovisas i Tabell 8. Av svaren framgår 

att dessa länsstyrelser ärligt uppger att medlen till en del använts för att täcka 

annan verksamhet och ”de svarta hålen” 


Totalt har de 11 länsstyrelserna redovisat att ramanslagsförstärkningen resulterat i 

nya tjänster eller förändrad finansiering av gamla tjänster motsvarande totalt cirka 

14 årsarbeten. Utöver detta specificerar länsstyrelserna ytterligare cirka 600 000 

kronor i ökat budgetutrymme för arbete med rovdjursfrågor. 

103

Om man antar att de 14 årsarbeten som redovisat finansierats av de 10,4 miljoner 

kronor som länsstyrelserna inte redovisat som specifika förändringar i budgetutrymme 

innebär det att varje heltidstjänst vid länsstyrelserna kostat cirka 740 000 

kronor. 

Av Tabell 9 framgår vilka förstärkningsinsatser som respektive länsstyrelse redovisar. 

Noterbart är de stora skillnaderna i länsstyrelsernas redovisade insatser. – Av 

de länsstyrelser som fått 1,075 miljoner kronor i förstärkning varierar den redovisade 

förstärkningen av organisationen mellan tjänster motsvarande ett årsarbete till 

tjänster motsvarande två årsarbeten. För de län som fått 800 tkr är skillnaden så 

stor som från cirka en tredjedels årsarbete i förstärkning till ett årsarbete samt budgetförstärkningar 

för rovdjursförvaltningen. 

Tabell 9. Länsstyrelsernas anslagsförstärkning och redovisade förstärkningar i 

verksamheten. 

Län Anslag Försträkning i tjänster Övrig förstärkning 

BD 1,075 MSEK 100% 

AC 1,075 MSEK 150% 

Z 1,075 MSEK 150% 20 % CITES 

W 1,075 MSEK 100% 

Y 1,075 MSEK 200% 

X 1,075 MSEK 175% Expenser rovdjur 100 tkr 

S 1,075 MSEK 125% 

T 1,075 MSEK 145-150% Expenser rovdjur 211 tkr 

U 800 tkr 100% Information naturv 140 tkr 

O 800 tkr 100% Div (se tab x) 190 tkr 

C 800 tkr 30 % + 16,5 dagar 

104

Författningsförslag 

Lag om förvaltning av vilt 106 

Jaktförordning 133 

Förordning om förvaltning av björn, varg, järv, lodjur och kungsörn 179 

Artskyddsförordningen 185 

Viltskadeförordningen 190 

105

Jaktlag (1987:259) Lag (1987:259) om förvaltning av vilt 

Paragraf Nuvarande lydelse Föreslagen ny lydelse Kommentar 

Naturvårdsverket anser att lagens 

rubrik behöver ändras. Lagens 

tillämpningsområde breddas i 

förhållande till idag och den nya 

förordningen om förvaltning av 

björn, varg, järv, lodjur och 

kungsörn, som föreslås ligga under 

lagen, handlar om förvaltningens 

organisation och bevarande av arter 

från ett bredare perspektiv än det 

jaktliga. 

Denna lag gäller förvaltning av vilt, inom 

svenskt territorium samt frågor som har 

samband därmed. 

Inledande bestämmelser 

1 § Denna lag gäller viltvården, rätten till jakt och 

jaktens bedrivande inom svenskt territorium 

samt frågor som har samband därmed. 

Till förvaltning av vilt räknas åtgärder för att 

bevara arter, främja lämplig utveckling av 

viltstammarna samt jakt och jaktens 

bedrivande. 

Det har framförts en oro för att det 

leder till otydligheter att vidga 

lagens tillämpningsområde till att 

uttryckligen omfatta förvaltning av 

vilt, d.v.s. även sådant vilt som inte 

får jagas. Naturvårdsverket menar 

att lagen redan idag är tillämplig på 

mer än det vilt som får jagas (se 

exempelvis definitionen av vilt i 2 §, 

skrivningen om vård av vilt enligt 4 § 

första stycket samt hänsyn till vilt 

enligt 5 § första stycket). 

Lagen gäller också i de fall som anges 

särskilt 

1. inom Sveriges ekonomiska zon, 

2. beträffande jakt från svenskt fartyg på det 

fria havet utanför den ekonomiska zonen, 

3. beträffande jakt från svenskt luftfartyg över 

det fria havet utanför den ekonomiska zonen. 

Lagen gäller också i de fall som anges särskilt 

1. inom Sveriges ekonomiska zon, 

2. beträffande jakt från svenskt fartyg på det 

fria havet utanför den ekonomiska zonen, 

3. beträffande jakt från svenskt luftfartyg över 

det fria havet utanför den ekonomiska zonen. 

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller 

föreskrifter i andra författningar i fråga om 

skyddet och vården av viltet. 

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller 

föreskrifter i andra författningar i fråga om 

skyddet och vården av viltet. 

Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa 

verksamheter och åtgärder finns i 7 kap. 28 

a-29 b §§ miljöbalken. 

Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa 

verksamheter och åtgärder finns i 7 kap. 28 a- 

29 b §§ miljöbalken. 

De eventuella brister som redan 

finns i lagen och som inte 

sammanhänger med förvaltningen 

av de stora rovdjuren kommer inte 

att åtgärdas inom ramen för detta 

uppdrag. 

106



Med vilt avses i lagen vilda däggdjur och 

fåglar. Med jakt avses att fånga eller döda vilt 

och att i sådant syfte söka efter, spåra eller 

förfölja vilt. Till jakt räknas också att göra 

ingrepp i viltets bon och att ta eller förstöra 

2 § Med vilt avses i lagen vilda däggdjur och 

fåglar. Med jakt avses att fånga eller döda vilt 

och att i sådant syfte söka efter, spåra eller 

förfölja vilt. Till jakt räknas också att göra 

ingrepp i viltets bon och att ta eller förstöra 

fåglars ägg. 

fåglars ägg. 

Viltet är fredat och får jagas endast om detta 

följer av denna lag eller av föreskrifter eller 

beslut som har meddelats med stöd av lagen. 

När viltet är fredat, gäller fredningen också 

dess ägg och bon. 

3 § Viltet är fredat och får jagas endast om detta 

följer av denna lag eller av föreskrifter eller 

beslut som har meddelats med stöd av lagen. 

När viltet är fredat, gäller fredningen också 

dess ägg och bon. 

I proposition 1986/87:58 anges i 

specialmotiveringen till 4 § att 

paragrafens första stycke erinrar om 

de mål som gäller för viltvården. Det 

andra stycket, som i stort hämtats 

från den tidigare jaktlagen, syftar på 

dels en väl anpassad jakt, dels 

utfordring, utplantering av vilt och 

olika slag av anläggningsarbeten för 

att förbättra förhållandena för viltet. 

Detta gäller även inom Sveriges ekonomiska Detta gäller även inom Sveriges ekonomiska 

zon. Lag (1994:1820). 

zon. Lag (1994:1820). 

Viltvården Förvaltningen 

4 § Viltet skall vårdas i syfte att 

Viltet ska förvaltas i syfte att 

- bevara de viltarter som tillhör landets - bevara de viltarter som tillhör landets 

viltbestånd och de fågelarter som tillfälligt viltbestånd och de fågelarter som tillfälligt 

förekommer naturligt i landet, och 

förekommer naturligt i landet, och 

- främja en med hänsyn till allmänna och - främja en med hänsyn till allmänna och 

enskilda intressen lämplig utveckling av enskilda intressen lämplig utveckling av 

viltstammarna. 

viltstammarna. 

Naturvårdsverket menar att 

breddningen av lagen till att avse 

förvaltning av vilt, även innefattande 

förvaltningens organisation, 

miniminivåer etc., gör att det krävs 

107 

I viltförvaltningen ingår att genom särskilda 

viltvårdsåtgärder sörja för att viltet får skydd 

och stöd och att anpassa jakten efter 

tillgången på vilt. För att åtgärderna utförs 

och anpassningen sker svarar markägaren 

eller jakträttshavaren. 

I viltvården ingår att genom särskilda åtgärder 

sörja för att viltet får skydd och stöd och att 

anpassa jakten efter tillgången på vilt. För att 

åtgärderna utförs och anpassningen sker 

svarar markägaren och jakträttshavaren. Lag 

(1997:343). 

Utöver vad som följer av andra stycket sista



meningen får myndighet som regeringen ett förtydligande av vad viltvård är. 

bestämmer vidta sådana viltvårdsåtgärder Viltvård har tagits bort som 

som där avses. 

övergripande begrepp till förmån för 

viltförvaltning. Det finns dock vissa 

paragrafer där Naturvårdsverket 

menar att det är lämpligt att fortsatt 

använda ”viltvård”. I 4 § andra 

stycket hänvisas till faktiska 

åtgärder såsom utfordring m.m. 

Dessa åtgärder bör enligt verkets 

mening benämnas viltvårdsåtgärder 

och avse sådana åtgärder som 

nämns i specialmotiveringen till 4 § i 

proposition 1986/87:58, dvs. 

utfordring, utplantering av vilt och 

olika slag av anläggningsarbeten. 

Utöver markägarens och 

jakträttshavarens skyldigheter enligt 

andra stycket finns det behov av att 

myndigheter får vidta faktiska 

viltvårdsåtgärder, t.ex. stödutfodring 

av fjällrävar. Sådana åtgärder kan 

behövas även i naturreservat, dvs. 

på mark som inte ägs av staten, 

vilket gör att möjligheten att som 

markägare enligt andra stycket vidta 

åtgärder inte är tillräcklig. Ett tillägg 

krävs som ger regeringen 

bemyndigande att i förordning 

föreskriva sådan rätt för 

Naturvårdsverket och/eller 

länsstyrelsen. 

5 § Var och en skall visa viltet hänsyn. Var och en ska visa viltet hänsyn. Det ska vara möjligt att skrämma 

108



Idrottstävlingar och annan liknande 

Idrottstävlingar och annan liknande 

rovdjur med ”lämpliga åtgärder” för 

friluftsverksamhet i marker där det finns vilt friluftsverksamhet i marker där det finns vilt att undvika att en situation 

skall genomföras så att viltet störs i så liten ska genomföras så att viltet störs i så liten uppkommer där de måste dödas. 

utsträckning som möjligt. 

utsträckning som möjligt. 

Även annan än 

markägare/tamdjursinnehavare kan 

Viltet får inte ofredas och inte heller förföljas Viltet får inte ofredas och inte heller förföljas behöva ha sådan rätt. Åtgärder bör 

annat än vid jakt. Förbudet hindrar dock inte annat än vid jakt. Förbudet hindrar dock inte kunna få vidtas av myndigheter. I 

att lämpliga åtgärder vidtas av 

att lämpliga åtgärder vidtas av länsstyrelsen vart fall länsstyrelsen bör ha rätt att 

markinnehavaren i syfte att motverka skador eller markinnehavaren i syfte att motverka t.ex. i lugn och ro mota ned en björn 

av vilt, om sådana skador inte kan motverkas skador eller olägenheter av vilt, om sådana som tagit sig upp till renarnas 

på annat tillfredsställande sätt. 

inte kan motverkas på annat tillfredsställande kalvningsland och angripit kalvar – 

sätt. 

även om det inte är fråga om 

pågående angrepp. Länsstyrelsen 

Vad som sägs i andra stycket andra 

pekas ut direkt i t.ex. 33 § så 

meningen gäller även ägare till eller vårdare motsvarande utpekande bör kunna 

av tamdjur för att förhindra eller minska göras direkt i denna paragraf. 

skador av rovdjur. 

Andra alternativ till begreppet 

I samband med inventering av vilt som utförs ”vårdare” har diskuterats under en 

av eller på uppdrag av myndighet får den art längre tid. Verket har valt att inte 

som inventeringen avser eftersökas, spåras föreslå en ändring av begreppet 

eller följas. 

inom ramen för detta uppdrag. 

Regeringen eller den myndighet som 

regeringen bestämmer får meddela 

föreskrifter om förbudet att ofreda viltet och 

om villkoren för att trots förbudet vidta 

åtgärder som avses i andra stycket. 


regeringen bestämmer får meddela föreskrifter 

om förbudet att ofreda viltet och om villkoren 

för att trots förbudet vidta åtgärder som avses i 

andra stycket. Lag (2001:443). 

Paragrafen tillkom vid jaktlagens 

införande 1987 och var främst 

inriktad på att förebygga 

trafikskador med älgar. 

Bestämmelsen har använts för 

Om det på grund av ett viltbestånds storlek 

finns påtagliga risker för trafikolyckor eller för 

allvarliga skador av vilt, får den myndighet 

som regeringen bestämmer besluta om jakt 

för att förebygga eller minska dessa risker. 

6 § Har upphävts genom lag (2007:1241). 

7 § Om det på grund av ett viltbestånds storlek 

finns påtagliga risker för trafikolyckor eller för 

allvarliga skador av vilt, får den myndighet 

som regeringen bestämmer besluta om jakt för 

att förebygga eller minska dessa risker. 

109



verkets beslut om skyddsjakt efter 

rovdjur. 

För uppdraget krävs enligt verkets 

mening ett förtydligande för att inte 

bryta mot artoch habitatdirektivet 

och fågeldirektivet att denna 

paragraf inte gäller för de fyra stora 

rovdjuren eller kungsörnen. Enligt 

direktiven ska det för dessa arter 

bland annat alltid prövas om det 

finns någon annan lämplig lösning. 

Även beträffande andra arter som 

finns listade i bilaga 4 till artoch 

habitatdirektivet samt för fåglar som 

inte får jagas i enlighet med artikel 7 

i fågeldirektivet medger paragrafen 

möjligheter till jakt som innebär 

överträdelse av direktiven. Det har 

emellertid inte rymts inom 

uppdraget att föreslå ändringar 

avseende andra arter än det fyra 

stora rovdjuren samt kungsörnen. 

Dessa justeringar görs i 

jaktförordningen (ny 24 c §). 

I myndighetens beslut ska bestämmas hur 

jakten ska bedrivas och om den ska ske 

genom jakträttshavarens försorg, om han har 

åtagit sig det, eller genom särskilt utsedda 

jägare. I beslutet ska också bestämmas hur 

det ska förfaras med djur som dödas eller 

fångas vid jakten. 

I myndighetens beslut skall bestämmas hur 

jakten skall bedrivas och om den skall ske 

genom jakträttshavarens försorg, om han har 

åtagit sig det, eller genom särskilt utsedda 

jägare. I beslutet skall också bestämmas hur 

det skall förfaras med djur som dödas eller 

fångas vid jakten. 

Bestämmelsen behövs för bl.a. älgoch 

vildsvinsstammarna. Den 

kanske lämpligen bör ligga i 

jaktförordningen i stället tillsammans 

med andra 

skyddsjaktsbestämmelser men 

verket har inte kunnat analysera 

följderna av en sådan förändring 

inom ramen för detta uppdrag. 

110



Om förekomsten av en viss viltart innebär 

betydande skaderisker, får regeringen i fråga 

om denna art föreskriva att den myndighet 

som regeringen bestämmer får besluta om 

8 § Om förekomsten av en viss viltart innebär 

betydande skaderisker, får regeringen i fråga 

om denna art föreskriva att den myndighet 

som regeringen bestämmer får besluta om 

sådan jakt som avses i 7 §. 

sådan jakt som avses i 7 §. 

Upphävs Paragrafen har flyttats till 30 § 

jaktförordningen av strukturskäl och 

eftersom de stora rovdjuren kräver 

en prövning av om förutsättningarna 

i 23 a § föreligger. 

9 § Om ett vilt djur orsakar avsevärd skada eller 

om det kan antas vara farligt för människors 

säkerhet, får polismyndigheten låta avliva 

djuret, om det inte finns någon annan 

tillfredsställande lösning. 

Bemyndigande för att i 

jaktförordningen ta in bestämmelsen 

följer av 29 § punkt 3 denna lag. 

Regeringen får meddela föreskrifter om att 

polismyndigheten får låta avliva eller fånga 

vilt, när detta är befogat från 

djurskyddssynpunkt. Lag (1997:343). 

Detta är skrivningar som följer av 

proposition 2000/01:57. Vi har i 

skrivningar försökt att hålla oss så 

nära propositionens lydelse som 

Förvaltningsmål för björn, varg, järv, 

lodjur och kungsörn 

möjligt. 

Se skrivningar i proposition 

2000/01:57 s. 23 och 26. 

9 a § Miniminivåer och etappmål är förvaltningsmål 

som ska säkerställa att björn, varg, järv, 

lodjur och kungsörn finns i så stora antal att 

de långsiktigt finns kvar i den svenska faunan 

och även kan sprida sig till sina naturliga 

utbredningsområden. 


2000/01:57 s. 29. 

I propositionen anges att regionala 

miniminivåer för län bör fastställas 

av Naturvårdsverket efter samråd 

med respektive länsstyrelse. 

Naturvårdsverket anser att 

9 b § Miniminivåer för olika delar av landet 

fastställs av regeringen baserat på av 

riksdagen beslutade nationella miniminivåer. 


regeringen bestämmer får fastställa 

miniminivåer för respektive län. 

111



regionala miniminivåer för 

rovdjursförvaltningsområden är 

politiska beslut och därmed 

lämpligast beslutas genom 

förordning. Skrivningar om detta 

finns i den föreslagna förordningen 

om förvaltning av björn. Varg, järv, 

lodjur och kungsörn. Verket anser 

dock att miniminivåer för län kan 

fastställas av verket efter förslag 

från länsstyrelsen. 

Riktlinjer för arternas utbredning 


2000/01:57 s. 30 och 36. 

9 c § Björn, varg, järv, lodjur och kungsörn bör 

tillåtas att spridas inom respektive arts 

naturliga utbredningsområde. 

Verket har valt att föreslå vissa 

grundläggande principer som följer 

av propositionen. Principerna ska 

ligga till grund när regionala och 

länsvisa miniminivåer fastställs. 

Huvuddelen av lodjurets förekomst ska finnas 

utanför renskötselområdet. 

I vissa fall har det varit svårt att 

direkt överföra skrivningarna i 

propositionen till lagtext – särskilt 

Vargen bör kunna sprida sig inom hela riket 

men föryngringar i renskötselområdet bör i 

huvudsak begränsas till de delar av områden 

utanför renskötselns åretruntmarker där arten 

gör minst skada. 

vad gäller björnstammen. 


2000/01:57 s. 30. 

9 d § Inom renskötselområdet bör stammarna av 

björn, varg, järv, lodjur samt kungsörn styras 

så att ordnad renskötsel inte omöjliggörs eller 

allvarligt försvåras i någon sameby. 

Regeringens bemyndigande för den 

nya förordningen om förvaltning av 


kungsörn. Naturvårdsverket anser 

att verket bör ha föreskriftsrätt för 

112 

9 e § Regeringen eller den myndighet regeringen 

bestämmer får meddela närmare föreskrifter 

om förvaltningsmål avseende björn, varg, 

järv, lodjur och kungsörn och om 

förvaltningen.



bl.a. föreskrifter om villkor för 

förvaltningsjakt samt inventering. 

Fastighetsägaren har jakträtten på den mark 

som hör till fastigheten, om inte annat följer 

av andra stycket eller av 10 a § eller 11 §. I 

jakträtten ingår rätt att tillgodogöra sig vilt 

som omhändertas, påträffas dött eller dödas i 

något annat sammanhang än vid jakt, om inte 

annat följer av föreskrifter meddelade med 

stöd av 25 §. 

Jakträtten m.m. 

Vem som har jakträtten 

10 § Fastighetsägaren har jakträtten på den mark 

som hör till fastigheten, om inte annat följer av 

andra stycket eller av 10 a § eller 11 §. I 

jakträtten ingår rätt att tillgodogöra sig vilt som 

omhändertas, påträffas dött eller dödas i 

något annat sammanhang än vid jakt, om inte 

annat följer av föreskrifter meddelade med 

stöd av 25 §. 

Vid jordbruksarrende har arrendatorn 

jakträtten på den arrenderade marken, om 

inte annat har avtalats. 

Vid jordbruksarrende har arrendatorn 

jakträtten på den arrenderade marken, om inte 

annat har avtalats. 

Om samernas rätt att jaga finns särskilda 

bestämmelser. Lag (1992:787). 

Staten har jakträtten på den mark som vid 

utgången av juni 1992 ingick i kronoparken 

Tullgarn och angränsande kronoegendomar 

även som kronoegendomarna på Eriksö i 

Stockholms och Södermanlands län, 

kronoparken Karlsby i Östergötlands län, 

kronoegendomen Ottenby kungsladugård i 

Kalmar län, kronoparken Halle- och 

Hunneberg i Västra Götalands län, 

kronoparken Haddebo i Örebro län, 

kronoparken Grönbo i Örebro och 

Västmanlands län samt kronoparken Kloten i 

Örebro, Västmanlands och Dalarnas län. Lag 

(2000:593). 

Om samernas rätt att jaga finns särskilda 

bestämmelser. Lag (1992:787). 

10a § Staten har jakträtten på den mark som vid 

utgången av juni 1992 ingick i kronoparken 

Tullgarn och angränsande kronoegendomar 

även som kronoegendomarna på Eriksö i 

Stockholms och Södermanlands län, 

kronoparken Karlsby i Östergötlands län, 

kronoegendomen Ottenby kungsladugård i 

Kalmar län, kronoparken Halle- och 

Hunneberg i Västra Götalands län, 

kronoparken Haddebo i Örebro län, 

kronoparken Grönbo i Örebro och 

Västmanlands län samt kronoparken Kloten i 

Örebro, Västmanlands och Dalarnas län. Lag 

(2000:593). 

113



Jakträtten på en väg tillkommer den som har 

jakträtten på den angränsande marken. Går 

vägen i gränsen mellan marker med skilda 

ägare och äger inte någon av dem 

vägmarken, har var och en av dem jakträtten 

11 § Jakträtten på en väg tillkommer den som har 

jakträtten på den angränsande marken. Går 

vägen i gränsen mellan marker med skilda 

ägare och äger inte någon av dem 

vägmarken, har var och en av dem jakträtten 

på den marken. 

på den marken. 

På allmänt vatten, som gränsar till en 

fastighets strand, har fastighetsägaren jakträtt 

intill etthundra meter från strandlinjen. Om 

detta skulle medföra att flera fastighetsägare 

får jakträtt på samma vattenområde, skall var 

och en av dem ha jakträtt på den del av 

området som är närmast hans strand. 

12 § På allmänt vatten, som gränsar till en 

fastighets strand, har fastighetsägaren jakträtt 

intill etthundra meter från strandlinjen. Om 

detta skulle medföra att flera fastighetsägare 

får jakträtt på samma vattenområde, skall var 

och en av dem ha jakträtt på den del av 

området som är närmast hans strand. 

På annat allmänt vatten liksom på sådana 

holmar, klippor och skär, som inte hör till 

något hemman, får jakt bedrivas endast efter 

särskilt tillstånd. Regeringen eller, efter 

regeringens bestämmande, länsstyrelsen 

bemyndigas att genom beslut i det särskilda 

fallet eller genom föreskrifter meddela 

På annat allmänt vatten liksom på sådana 

holmar, klippor och skär, som inte hör till något 

hemman, får jakt bedrivas endast efter särskilt 

tillstånd. Regeringen eller, efter regeringens 

bestämmande, länsstyrelsen bemyndigas att 

genom beslut i det särskilda fallet eller genom 

föreskrifter meddela tillstånd. 

tillstånd. 

På en samfällighet får delägarna bara utöva 

sin jakträtt för egna behov. Har de kommit 

överens om något annat eller har de beslutat 

något annat enligt vad som gäller för 

samfällighetens förvaltning, får de dock utöva 

jakträtten i enlighet med överenskommelsen 

eller beslutet. 

Jakträtt som har upplåtits i andra fall än i 

samband med jordbruksarrende får inte 

överlåtas eller upplåtas utan 

fastighetsägarens samtycke. 

13 § På en samfällighet får delägarna bara utöva 

sin jakträtt för egna behov. Har de kommit 

överens om något annat eller har de beslutat 

något annat enligt vad som gäller för 

samfällighetens förvaltning, får de dock utöva 

jakträtten i enlighet med överenskommelsen 

eller beslutet. 

Överlåtelse av jakträtt m.m. 

14 § Jakträtt som har upplåtits i andra fall än i 

samband med jordbruksarrende får inte 

överlåtas eller upplåtas utan 

fastighetsägarens samtycke. 

114



Första stycket gäller också i fråga om 

övergång genom bodelning, arv, testamente, 

bolagsskifte eller liknande förvärv. 

Om jakträtt har upplåtits genom avtal mot 

ersättning, gäller, utöver vad som följer av 7 

kap. jordabalken om nyttjanderätt i allmänhet, 

vad som sägs i 16 §. 

Första stycket gäller också i fråga om 

övergång genom bodelning, arv, testamente, 

bolagsskifte eller liknande förvärv. 

Upplåtelse av jakträtt i vissa fall 

15 § Om jakträtt har upplåtits genom avtal mot 

ersättning, gäller, utöver vad som följer av 7 

kap. jordabalken om nyttjanderätt i allmänhet, 

vad som sägs i 16 §. 

Bestämmelserna i 16 § gäller dock inte 

upplåtelser med stöd av rennäringslagen 

(1971:437). För upplåtelser som ingår i 

arrende eller hyra gäller särskilda 

bestämmelser. 

Bestämmelserna i 16 § gäller dock inte 

upplåtelser med stöd av rennäringslagen 

(1971:437). För upplåtelser som ingår i 

arrende eller hyra gäller särskilda 

bestämmelser. 

Förbehåll som strider mot 16 § är utan 

verkan. Lag (2000:593). 

Vid upplåtelse på viss tid som är minst ett år, 

skall avtalet alltid sägas upp för att det skall 

upphöra att gälla vid avtalstidens utgång. 

Avtalet skall, om inte längre uppsägningstid 

har avtalats, sägas upp senast sex månader 

före avtalstidens utgång. 

Förbehåll som strider mot 16 § är utan verkan. 

Lag (2000:593). 

16 § Vid upplåtelse på viss tid som är minst ett år, 

skall avtalet alltid sägas upp för att det skall 

upphöra att gälla vid avtalstidens utgång. 

Avtalet skall, om inte längre uppsägningstid 

har avtalats, sägas upp senast sex månader 

före avtalstidens utgång. 

Om ett avtal som avses i första stycket inte 

sägs upp inom rätt tid anses det förlängt på 

tid som motsvarar upplåtelsetiden, dock 

längst fem år. 

Om ett avtal som avses i första stycket inte 

sägs upp inom rätt tid anses det förlängt på tid 

som motsvarar upplåtelsetiden, dock längst 

fem år. 

Ett avtal som slutits på obestämd tid skall, om 

inte längre uppsägningstid har avtalats, 

sägas upp för att upphöra att gälla vid det 

månadsskifte som inträffar närmast sex 

Ett avtal som slutits på obestämd tid skall, om 

inte längre uppsägningstid har avtalats, sägas 

upp för att upphöra att gälla vid det 

månadsskifte som inträffar närmast sex 

115



månader efter uppsägningen. 

månader efter uppsägningen. 

Uppsägning skall ske på det sätt som gäller 

för uppsägning enligt 8 kap. 8 § jordabalken. 

Lag (2000:593). 

Uppsägning skall ske på det sätt som gäller 

för uppsägning enligt 8 kap. 8 § jordabalken. 

Lag (2000:593). 

17 § Har upphävts genom lag (2000:593). Har upphävts genom lag (2000:593). 






Denna bestämmelse reglerar jakt 

för dem som normalt inte har 

jakträtt. 

Under de tider som regeringen föreskriver får 

1. den som bor på en gård eller har en 

trädgård men saknar jakträtt där döda 

eller fånga och behålla följande djur som 

kommer in på gården eller i trädgården: 

vildsvin, räv, mårdhund, grävling, mård, 

iller, mink, hermelin, vessla, ekorre, 

vildkanin, mullvad, sorkar, lämlar, råttor, 

skogsmöss, husmus, duvhök, sparvhök, 

kråka, råka, kaja, skata, björktrast 

(snöskata), gråsparv eller pilfink, 

Rätt till jakt efter vissa djur 

23 § Under de tider som regeringen föreskriver får 

1. den som bor på en gård eller har en 

trädgård men saknar jakträtt där döda eller 

fånga och behålla följande djur som 

kommer in på gården eller i trädgården: 

vildsvin, räv, mårdhund, grävling, mård, 

iller, mink, hermelin, vessla, ekorre, 

vildkanin, mullvad, sorkar, lämlar, råttor, 

skogsmöss, husmus, duvhök, sparvhök, 

kråka, råka, kaja, skata, björktrast 

(snöskata), gråsparv eller pilfink, 

2. den som har en handelsträdgård, 

anläggning för yrkesmässig fruktodling 

eller plantskola men saknar jakträtt där 

döda hare, om det behövs för att förhindra 

skador på träd eller trädplantor; därvid 

ska djur som dödats tillfalla 

jakträttshavaren, 

2. den som har en handelsträdgård, 

anläggning för yrkesmässig fruktodling 

eller plantskola men saknar jakträtt där 

döda hare, om det behövs för att förhindra 

skador på träd eller trädplantor; därvid 

skall djur som dödats tillfalla 

jakträttshavaren, 

3. den som innehar mark men saknar 

3. den som innehar mark men saknar jakträtt 

116



jakträtt där fånga vildkanin och behålla de 

fångade djuren. 

där fånga vildkanin och behålla de 

fångade djuren. 

Andra stycket bör kanske flyttas 

eftersom den inte faller under 

rubriken. Verket lägger dock inget 

förslag om ändring i paragrafen. 

Regeringen får medge att jakt efter björn, 

varg, järv, lodjur eller säl bedrivs på annans 

jaktområde. 

Regeringen får medge att jakt efter björn, 

varg, järv, lo eller säl bedrivs på annans 

jaktområde. 

Regeringen får meddela föreskrifter om 

undantag från första stycket. 


undantag från första stycket. Lag (1991:1769). 

Regeringen får meddela föreskrifter om att vilt 

får fångas eller fällas på annans jaktmark för 

märkning, undersökning eller andra åtgärder 

som företas för att tillgodose vetenskapliga 

behov. 

Se 44 §. Verket menar att samma 

begrepp bör användas här. 

För att skydda utrotningshotat, sällsynt, 

särskilt värdefullt eller särskilt skyddsvärt vilt 

och tillförsäkra vetenskapen och 

undervisningen djur av sådana arter får 

regeringen föreskriva att vilt som 

omhändertas, påträffas dött eller dödas ska 

tillfalla staten. 

Ringmärkning m.m. 

24 § Regeringen får meddela föreskrifter om att vilt 

får fångas eller fällas på annans jaktmark för 

märkning, undersökning eller andra åtgärder 

som företas för att tillgodose vetenskapliga 

behov. 

Vilt som tillfaller staten 

25 § För att skydda utrotningshotade, sällsynta 

eller särskilt värdefulla djurarter och tillförsäkra 

vetenskapen och undervisningen djur av 

sådana arter får regeringen föreskriva att vilt 

som omhändertas, påträffas dött eller dödas 

skall tillfalla staten. 


anmälningsskyldighet i fråga om 

Anmälningsskyldighet 

26 § Regeringen får meddela föreskrifter om 

anmälningsskyldighet i fråga om 

1. vilt som har fällts under jakt, 

1. vilt som har fällts under jakt, 

2. vilt som skall tillfalla staten, 

2. vilt som skall tillfalla staten, 

3. vilt som har skadats eller dödats vid 

3. vilt som har skadats eller dödats vid 

117



sammanstötning med motorfordon. sammanstötning med motorfordon. 

Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts 

för onödigt lidande och så att människor och 

Jakten 

27 § Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts 

för onödigt lidande och så att människor och 

egendom inte utsätts för fara. 

egendom inte utsätts för fara. 

Paragrafen bör omfatta även björn, 

varg, järv och lodjur där de får jagas 

(viss skyddsjakt är tillåten för alla 

arterna). Verket bedömer inte att det 

finns ett behov av att inkludera 

kungsörnen. 

Om vilt har skadats vid jakt, ska jägaren 

snarast vidta de åtgärder som behövs för att 

djuret ska kunna uppspåras och avlivas. 

28 § Om vilt har skadats vid jakt, skall jägaren 

snarast vidta de åtgärder som behövs för att 

djuret skall kunna uppspåras och avlivas. 

Naturvårdsverket har valt att inte 

lägga till andra arter än de som 

uppdraget avser. 

Om älg, hjort, rådjur, björn, varg, järv eller 

lodjur har skadats vid jakt på ett jaktområde 

och tar sig in på ett annat jaktområde, ska 

jägaren se till att jakträttshavaren där eller 

markägaren snarast underrättas. Kan dessa 

nås endast med svårighet, får 

polismyndigheten i orten underrättas i stället. 

Om älg, hjort eller rådjur har skadats vid jakt 

på ett jaktområde och tar sig in på ett annat 

jaktområde, skall jägaren se till att 

jakträttshavaren där eller markägaren snarast 

underrättas. Kan dessa nås endast med 

svårighet, får polismyndigheten i orten 

underrättas i stället. 


1. de tider när olika slag av vilt får jagas 

inom skilda delar av landet, 


1. de tider när olika slag av vilt får jagas inom 

skilda delar av landet, 

2. tillstånd till jakt under en särskild jakttid 

(licens), 

2. tillstånd till jakt under en särskild jakttid 

(licens), 

3. tillstånd till jakt för att förhindra skador av 

vilt, 

3. tillstånd till jakt för att förhindra skador av 

vilt, 

Se Naturvårdsverkets hemställan till 

regeringen 2004-08-23 (dnr 104- 

4573-04). Tillägget för att 

regeringen ska kunna föreskriva 

undantag som inte rör skyddsjakt. 

4. andra undantag från fredning enligt 3 § 

denna lag som följer av Sveriges 

medlemskap i Europeiska unionen eller 

som krävs för att uppfylla Sveriges 

internationella åtaganden, 

5. att hund ska finnas tillgänglig vid jakt för 

4. att hund skall finnas tillgänglig vid jakt för 

118



uppspårning av skadat vilt. uppspårning av skadat vilt. 

6. den kontroll som ska ske. 

7. Hur det ska förfaras med fångat eller 

dödat djur. 

För att uppfylla Sveriges internationella 

åtaganden om skydd av vilt får regeringen 

meddela föreskrifter om förbud mot eller 

särskilda villkor för jakt från 

29a § För att uppfylla Sveriges internationella 

åtaganden om skydd av vilt får regeringen 

meddela föreskrifter om förbud mot eller 

särskilda villkor för jakt från 

1. svenskt fartyg på det fria havet utanför 

Sveriges ekonomiska zon, 

1. svenskt fartyg på det fria havet utanför 

Sveriges ekonomiska zon, 

2. svenskt luftfartyg över det fria havet 

utanför den ekonomiska zonen. Lag 

2. svenskt luftfartyg över det fria havet 

utanför den ekonomiska zonen. Lag 

(1994:1820). 

(1994:1820). 

Vid jakten får användas endast de vapen och 

jaktmedel i övrigt som regeringen föreskriver. 

30 § Vid jakten får användas endast de vapen och 

jaktmedel i övrigt som regeringen föreskriver. 

Regeringen får föreskriva att vapen och 

övriga jaktmedel skall vara av godkänd typ 

och att avgift skall betalas för den prövning 

som behövs för sådant typgodkännande. 

Regeringen får föreskriva att vapen och övriga 

jaktmedel skall vara av godkänd typ och att 

avgift skall betalas för den prövning som 

behövs för sådant typgodkännande. 

Regeringen får föreskriva att jakt med 

skjutvapen får ske endast under vissa tider av 

Regeringen får föreskriva att jakt med 

skjutvapen får ske endast under vissa tider av 

dygnet. 

dygnet. 

Jakt får inte ske från motordrivna 

fortskaffningsmedel. Sådana 

fortskaffningsmedel eller andra motordrivna 

anordningar får inte heller användas för att 

söka efter, spåra, förfölja eller genskjuta vilt, 

för att hindra vilt att undkomma eller för att 

31 § Jakt får inte ske från motordrivna 

fortskaffningsmedel. Sådana 

fortskaffningsmedel eller andra motordrivna 

anordningar får inte heller användas för att 

söka efter, spåra, förfölja eller genskjuta vilt, 

för att hindra vilt att undkomma eller för att 

119



avleda viltets uppmärksamhet från den som 

jagar. 

avleda viltets uppmärksamhet från den som 

jagar. 





Regeringen får meddela föreskrifter som 

förbjuder eller ställer upp särskilda villkor för 

medförande av skjutvapen vid färd med 

motordrivna fortskaffningsmedel. Lag 

Regeringen får meddela föreskrifter som 

förbjuder eller ställer upp särskilda villkor för 

medförande av skjutvapen vid färd med 

motordrivna fortskaffningsmedel. Lag 

(1994:1820). 

(1994:1820). 

Jakt med drivande hund får inte ske på ett 

område som är så beskaffat att det kan 

förutses att drevet huvudsakligen kommer att 

32 § Jakt med drivande hund får inte ske på ett 

område som är så beskaffat att det kan 

förutses att drevet huvudsakligen kommer att 

gå fram över annans jaktområde 

gå fram över annans jaktområde. 

Jakt efter älg får ske endast efter licens av 

länsstyrelsen och inom ett område som 

länsstyrelsen har registrerat (licensområde). 

Detta gäller inte, om jakten endast avser 

älgkalv. 

33 § Jakt efter älg får ske endast efter licens av 

länsstyrelsen och inom ett område som 

länsstyrelsen har registrerat (licensområde). 

Detta gäller inte, om jakten endast avser 

älgkalv. 

Ett licensområde skall vara av sådan storlek 

och beskaffenhet i övrigt att det är lämpat för 

älgjakt. Länsstyrelsen får vägra att registrera 

ett område som licensområde eller besluta 

om avregistrering, om området inte medger 

en avskjutning av minst ett vuxet djur om 

året. 

Ett licensområde skall vara av sådan storlek 

och beskaffenhet i övrigt att det är lämpat för 

älgjakt. Länsstyrelsen får vägra att registrera 

ett område som licensområde eller besluta om 

avregistrering, om området inte medger en 

avskjutning av minst ett vuxet djur om året. 

Utan hinder av bestämmelserna i andra 

stycket får ett område registreras som 

licensområde med tilldelning av 

Utan hinder av bestämmelserna i andra 

stycket får ett område registreras som 

licensområde med tilldelning av 

1. ett valfritt djur om året, om det finns 

särskilda skäl för en sådan registrering, 

120



eller 

1. ett valfritt djur om året, om det finns 

särskilda skäl för en sådan registrering, 

eller 

2. en älgkalv om året, om området har en 

sammanhängande areal av minst tjugo 

hektar. 

2. en älgkalv om året, om området har en 

sammanhängande areal av minst tjugo 

hektar. 


undantag från första och tredje styckena. Lag 


undantag från första och tredje styckena. Lag 

(1994:626). 

(1994:626). 

Utan lov är det inte tillåtet att skrämma eller 

mota vilt från någon annans jaktområde i 

andra fall än som avses i 5 § andra stycket 

andra meningen. Det är inte heller tillåtet att 

utan lov locka vilt från någon annans 

jaktområde genom utfodring eller på något 

34 § Utan lov är det inte tillåtet att skrämma eller 

mota vilt från någon annans jaktområde i 

andra fall än som avses i 5 § andra stycket 

andra meningen. Det är inte heller tillåtet att 

utan lov locka vilt från någon annans 

jaktområde genom utfodring eller på något 

annat sätt. 

annat sätt. 

Utan medgivande av jakträttshavaren är det 

inte tillåtet att med fångstredskap eller vapen 

som kan användas för jakt ta vägen över 

annans jaktområde. Detta får dock ske på 

vägar som är upplåtna för allmänheten och 

även annars, om det sker i lovliga ärenden. 

Om hund medförs, skall den hållas kopplad. 

Regeringen får meddela föreskrifter om att 

vissa slag av vilt inte får sättas ut i frihet eller 

hållas i hägn utan särskilt tillstånd eller att 

andra särskilda föreskrifter eller villkor skall 

gälla för sådan verksamhet. 

35 § Utan medgivande av jakträttshavaren är det 

inte tillåtet att med fångstredskap eller vapen 

som kan användas för jakt ta vägen över 

annans jaktområde. Detta får dock ske på 

vägar som är upplåtna för allmänheten och 

även annars, om det sker i lovliga ärenden. 

Om hund medförs, skall den hållas kopplad. 

Utplantering av vilt m.m. 

36 § Regeringen får meddela föreskrifter om att 

vissa slag av vilt inte får sättas ut i frihet eller 

hållas i hägn utan särskilt tillstånd eller att 

andra särskilda föreskrifter eller villkor skall 

gälla för sådan verksamhet. 


121




Viltvårdsnämnden Viltförvaltningsråd 

Förvaltning av vilt är beskrivet i 1 § 

där det tydliggörs att viltförvaltning 

är bredare än viltvård. 

Till varje länsstyrelse är knutet ett 

viltförvaltningsråd med uppgift att vara 

länsstyrelsens rådgivande organ i frågor om 

förvaltning av vilt. 

39 § Till varje länsstyrelse är knuten en 

viltvårdsnämnd med uppgift att vara 

länsstyrelsens rådgivande organ i frågor om 

viltvården. 

Det har förts fram att det är viktigt 

att det framgår att 

rovdjursförvaltning är en uppgift för 

viltförvaltningsrådet. 

Naturvårdsverket delar den 

bedömningen – särskilt som rådet 

är ett nytt organ. Den befintliga 

lydelsen omfattar dock även 

rovdjursfrågor och en särskild 

hänvisning till rovdjursfrågor torde 

därmed inte behövas. De gamla 

viltvårdsnämnderna ska upphöra att 

gälla vid lagens ikraftträdande. 

Ledamöterna i viltförvaltningsrådet utses 

enligt föreskrifter som meddelas av 

regeringen. Regeringen eller myndighet som 

regeringen bestämmer får meddela 

föreskrifter om uppgifter för rådet, formerna 

för dess arbete samt arvode till rådets 

ledamöter. 

Ledamöterna i viltvårdsnämnden utses enligt 

föreskrifter som meddelas av regeringen. Lag 

(2000:593). 

Verket föreslår att regeringens 

bemyndigande utökas. Exempelvis 

bör rådets uppgifter, minsta antalet 

möten m.m. kunna regleras i 

föreskrifter. Det har även framförts 

att det är viktigt att arvode utgår till 

ledamöterna i rådet. 


skyldighet att avlägga prov i fråga om 

kunskaper och skjutförmåga som villkor för 

att få jaga. 

Kunskapsprov m.m. 


skyldighet att avlägga prov i fråga om 

kunskaper och skjutförmåga som villkor för att 

få jaga. 

122




skyldighet att betala avgift för prov som avses 

i första stycket. 


skyldighet att betala avgift för prov som avses 

i första stycket. 

Regeringen får överlämna åt sammanslutning 

på jaktens och viltvårdens område att 

anordna prov, att utfärda bevis om avlagda 

prov samt att ta ut avgift för proven. 

Jfr 49 § jaktförordningen 

För att främja förvaltningen av vilt eller andra 

liknande ändamål som är förenliga med syftet 

med denna lag får regeringen meddela 

föreskrifter om skyldighet för den som jagar 

Regeringen får överlämna åt sammanslutning 

på jaktens och viltvårdens område att anordna 

prov, att utfärda bevis om avlagda prov samt 

att ta ut avgift för proven. 

Avgifter 

41 § För att främja viltvården eller andra liknande 

ändamål som är förenliga med syftet med 

denna lag får regeringen meddela föreskrifter 

om skyldighet för den som jagar 

1. att betala en årlig avgift 

(viltförvaltningsavgift), 

1. att betala en årlig avgift (viltvårdsavgift), 

2. att betala en avgift för vissa slag av vilt 

som fälls, 

2. att betala en avgift för vissa slag av vilt som 

fälls, 

Det har framförts att såväl beslut 

som villkor i beslut bör omfattas av 

punkt 3. Detta breddar regeringens 

bemyndigande. 

3. att betala en särskild avgift för vilt som 

fällts i strid mot föreskrift eller villkor som 

gäller för jakten. 

3. att betala en särskild avgift för vilt som fällts 

i strid mot vad som bestämts i en för jakt 

meddelad licens. 

Avgifter som avses i första stycket 1 ska bilda 

en fond (viltförvaltningsfonden) som efter 

regeringens bestämmande får användas för 

angivna ändamål. Lag (2000:593). 

Avgifter som avses i första stycket 1 skall bilda 

en fond (viltvårdsfonden) som efter 

regeringens bestämmande får användas för 

angivna ändamål. Lag (2000:593). 

För tillsyn över efterlevnaden av denna lag 

och föreskrifter, som har meddelats med stöd 

av lagen, får regeringen eller den myndighet 

som regeringen bestämmer utse 

Jakttillsynsmän 

42 § För tillsyn över efterlevnaden av denna lag 

och föreskrifter, som har meddelats med stöd 

av lagen, får regeringen eller den myndighet 

som regeringen bestämmer utse 

123



jakttillsynsmän. 

jakttillsynsmän. 

Jakttillsynsmän får förordnas att med stöd av 

47 § ta egendom i beslag. 

Jakttillsynsmän får förordnas att med stöd av 

47 § ta egendom i beslag. 

För jaktbrott döms till böter eller fängelse i 

högst ett år den som 

Ansvar m.m. 

43 § För jaktbrott döms till böter eller fängelse i 

högst ett år den som 

1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet 

olovligen jagar på annans jaktområde 

eller där tillägnar sig vilt eller vid jakt som 

sker med stöd av licens bryter mot en för 

jakten väsentlig bestämmelse i licensen, 


olovligen jagar på annans jaktområde eller 

där tillägnar sig vilt eller vid jakt som sker 

med stöd av licens bryter mot en för jakten 

väsentlig bestämmelse i licensen, 

2. med uppsåt eller av oaktsamhet bryter 

mot 3 § eller 31 § första stycket eller mot 

en föreskrift som har meddelats med stöd 

av 29 § 1 eller 30 § första stycket eller 

2. med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 

3 § eller 31 § första stycket eller mot en 

föreskrift som har meddelats med stöd av 

29 § 1 eller 30 § första stycket eller 


bryter mot 32 § eller mot en föreskrift som 

meddelats med stöd av 25 eller 29 a §. 


bryter mot 32 § eller mot en föreskrift som 

meddelats med stöd av 25 eller 29 a §. 

Lag (2001:163). 

Lag (2001:163). 

Om ett jaktbrott är att anse som grovt, döms 

till fängelse, lägst sex månader och högst fyra 

år. 

44 § Om ett jaktbrott är att anse som grovt, döms 

till fängelse, lägst sex månader och högst fyra 

år. 

Vid bedömandet av om brottet är grovt skall 

särskilt beaktas 


särskilt beaktas 

1. om det avsåg ett hotat, sällsynt eller 

annars särskilt skyddsvärt vilt, 

1. om det avsåg ett hotat, sällsynt eller 

annars särskilt skyddsvärt vilt, 

124



2. om det har utförts vanemässigt eller i 

större omfattning, 

2. om det har utförts vanemässigt eller i 

större omfattning, 

3. om det utförts med otillåten hjälp av ett 

motordrivet fortskaffningsmedel eller 

någon annan motordriven anordning, 

3. om det utförts med otillåten hjälp av ett 

motordrivet fortskaffningsmedel eller 

någon annan motordriven anordning, 

4. om det utförts med en särskilt plågsam 

jaktmetod. Lag (2001:163). 

4. om det utförts med en särskilt plågsam 

jaktmetod. Lag (2001:163). 

Till böter döms den som med uppsåt eller av 

grov oaktsamhet 

45 § Till böter döms den som med uppsåt eller av 

grov oaktsamhet 

1. bryter mot 5 § andra stycket eller 13 §, 

1. bryter mot 5 § andra stycket eller 13 §, 

2. underlåter att fullgöra 

anmälningsskyldighet som har föreskrivits 

med stöd av 26 §, om ansvar för 

gärningen inte kan ådömas enligt lagen 

(1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 

2. underlåter att fullgöra 

anmälningsskyldighet som har föreskrivits 

med stöd av 26 §, om ansvar för gärningen 

inte kan ådömas enligt lagen (1951:649) 

om straff för vissa trafikbrott, 

3. bryter mot 27 §, om ansvar för gärningen 

inte kan ådömas enligt brottsbalken, 

3. bryter mot 27 §, om ansvar för gärningen 

inte kan ådömas enligt brottsbalken, 

4. underlåter att fullgöra skyldighet enligt 28 

§, 

4. underlåter att fullgöra skyldighet enligt 28 

§, 

29 § punkt 4 har ändrats till punkt 5. 

5. bryter mot en föreskrift som har 

meddelats med stöd av 29 § 5, 30 § tredje 

stycket eller 31 § tredje stycket eller 

5. bryter mot en föreskrift som har meddelats 

med stöd av 29 § 4, 30 § tredje stycket 

eller 31 § tredje stycket eller 

6. bryter mot 35 § eller mot en föreskrift som 

6. bryter mot 35 § eller mot en föreskrift som 

har meddelats med stöd av 36 §, 40 § 

125



första stycket eller 41 § första stycket. har meddelats med stöd av 36 §, 40 § 

första stycket eller 41 § första stycket. 

Den som med uppsåt bryter mot 34 § döms 

till böter. 

Den som med uppsåt bryter mot 34 § döms till 

böter. 

I ringa fall ska inte dömas till ansvar enligt 

denna paragraf. 

Den som obehörigen tar befattning med vilt 

som han vet eller har skälig anledning anta 

har dödats eller åtkommits genom jaktbrott, 

döms för jakthäleri till böter eller fängelse i 

högst ett år. 

I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt 

denna paragraf. Lag (2007:1241). 

46 § Den som obehörigen tar befattning med vilt 

som han vet eller har skälig anledning anta 

har dödats eller åtkommits genom jaktbrott, 

döms för jakthäleri till böter eller fängelse i 

högst ett år. 

Om brottet är att anse som grovt, döms till 

fängelse, lägst sex månader och högst fyra 

år. Vid bedömandet av om brottet är grovt 

skall särskilt beaktas sådana omständigheter 

som anges i 44 § andra stycket 1 och 2. 

Om brottet är att anse som grovt, döms till 

fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. 


särskilt beaktas sådana omständigheter som 

anges i 44 § andra stycket 1 och 2. 

Till ansvar enligt denna paragraf döms inte 

om gärningen är belagd med straff i 

Till ansvar enligt denna paragraf döms inte om 

gärningen är belagd med straff i miljöbalken. 

miljöbalken. Lag (2001:163). 

Lag (2001:163). 

Ertappas någon på bar gärning då han begår 

jaktbrott, får vilt och sådan egendom som 

enligt 49 § kan antas bli förverkad eller som 

kan antas ha betydelse för utredning om 

brottet tas i beslag av jakträttshavaren eller 

av någon som företräder honom. Samma 

befogenhet tillkommer därtill förordnade 

jakttillsynsmän samt därtill behöriga 

tjänstemän vid kustbevakningen och 

tullverkets gränsbevakning. 

47 § Ertappas någon på bar gärning då han begår 

jaktbrott, får vilt och sådan egendom som 

enligt 49 § kan antas bli förverkad eller som 

kan antas ha betydelse för utredning om 

brottet tas i beslag av jakträttshavaren eller av 

någon som företräder honom. Samma 

befogenhet tillkommer därtill förordnade 

jakttillsynsmän samt därtill behöriga 

tjänstemän vid kustbevakningen och 

tullverkets gränsbevakning. 

126



Har egendom tagits i beslag, ska anmälan 

om detta skyndsamt göras till polis- eller 

åklagarmyndigheten. Den som tar emot 

anmälan skall förfara som om han själv gjort 

beslaget. 

Har egendom tagits i beslag, skall anmälan 

om detta skyndsamt göras till polis- eller 

åklagarmyndigheten. Den som tar emot 

anmälan skall förfara som om han själv gjort 

beslaget. 

För att undvika att vilt som har tagits i beslag 

förstörs, får djuret efter värdering säljas på 

För att undvika att vilt som har tagits i beslag 

förstörs, får djuret efter värdering säljas på 

lämpligt sätt. Lag (1988:435). 

lämpligt sätt. Lag (1988:435). 

Om någon har begått jaktbrott eller jakthäleri, 

skall vilt som han eller hon kommit över 

genom brottet förklaras förverkat, om det inte 

är uppenbart oskäligt. I stället för viltet kan 

dess värde helt eller delvis förklaras 

förverkat. Även annat utbyte av sådant brott 

skall förklaras förverkat, om det inte är 

uppenbart oskäligt. 

48 § Om någon har begått jaktbrott eller jakthäleri, 

skall vilt som han eller hon kommit över 

genom brottet förklaras förverkat, om det inte 

är uppenbart oskäligt. I stället för viltet kan 

dess värde helt eller delvis förklaras förverkat. 

Även annat utbyte av sådant brott skall 

förklaras förverkat, om det inte är uppenbart 

oskäligt. 

Vilt som förverkats tillfaller jakträttshavaren i 

de fall som föreskrivs av regeringen. Lag 

Vilt som förverkats tillfaller jakträttshavaren i 

de fall som föreskrivs av regeringen. Lag 

(2005:298). 

(2005:298). 

Jaktredskap, fortskaffningsmedel och annan 

egendom som har använts som hjälpmedel 

vid jaktbrott eller jakthäleri får förklaras 

förverkade, om det behövs för att förebygga 

brott eller om det annars finns särskilda skäl. 

Detsamma gäller egendom som varit avsedd 

att användas som hjälpmedel vid sådana 

brott, om brottet har fullbordats. 

49 § Jaktredskap, fortskaffningsmedel och annan 

egendom som har använts som hjälpmedel 

vid jaktbrott eller jakthäleri får förklaras 

förverkade, om det behövs för att förebygga 

brott eller om det annars finns särskilda skäl. 

Detsamma gäller egendom som varit avsedd 

att användas som hjälpmedel vid sådana 

brott, om brottet har fullbordats. 

I stället för egendomen kan dess värde helt 

eller delvis förklaras förverkat. Lag 

(2005:298). 

I stället för egendomen kan dess värde helt 

eller delvis förklaras förverkat. Lag (2005:298). 

50 § I fråga om förverkad egendom gäller särskilda I fråga om förverkad egendom gäller 

127



bestämmelser om förfarandet med sådan särskilda bestämmelser om förfarandet med 

egendom i den mån inte annat följer av 47 § sådan egendom i den mån inte annat följer av 

tredje stycket eller 48 § andra stycket. 47 § tredje stycket eller 48 § andra stycket. 

Regeringen får meddela föreskrifter om Regeringen får meddela föreskrifter om 

undantag från de särskilda bestämmelserna i undantag från de särskilda bestämmelserna i 

fråga om djur som behövs för 

fråga om djur som behövs för 

forskningsändamål eller av någon annan forskningsändamål eller av någon annan 

särskild anledning inte bör säljas på det sätt särskild anledning inte bör säljas på det sätt 

som anges i bestämmelserna. 

som anges i bestämmelserna. 

51 § Vad som sägs i 46--48 §§ om vilt gäller även i Vad som sägs i 46--48 §§ om vilt gäller även i 

fråga om skinn, ägg och bon. 

fråga om skinn, ägg och bon. 

51a Den som har begått brott enligt denna lag Den som har begått brott enligt denna lag 

inom Sveriges ekonomiska zon döms vid inom Sveriges ekonomiska zon döms vid 

svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § 

brottsbalken inte är tillämplig. Lag 

brottsbalken inte är tillämplig. Lag 

(1994:1820). 

(1994:1820). 

Om ett brott enligt denna lag har förövats 

inom den ekonomiska zonen, får åtal för 

brottet väckas vid den tingsrätt vars domkrets 

är närmast den plats där brottet förövades. 

Lag (1994:1820). 

Regeringen får överlåta åt en 

förvaltningsmyndighet att meddela sådana 

föreskrifter eller beslut som avses i 23-26, 29, 

29 a och 30 §§, 31 § andra och tredje 

styckena, 36 §, 40 § första och andra 

styckena, 41 § första stycket 2, 48 § andra 

stycket och 50 §. Lag (2007:1241). 

51b § Om ett brott enligt denna lag har förövats inom 

den ekonomiska zonen, får åtal för brottet 

väckas vid den tingsrätt vars domkrets är 

närmast den plats där brottet förövades. Lag 

(1994:1820). 

Bemyndiganden 

52 § Regeringen får överlåta åt en 

förvaltningsmyndighet att meddela sådana 

föreskrifter eller beslut som avses i 23-26, 29, 

29 a och 30 §§, 31 § andra och tredje 

styckena, 36 §, 40 § första och andra 

styckena, 41 § första stycket 2, 48 § andra 

stycket och 50 §. Lag (2007:1241). 

Hur beslut får överklagas 


54 § Länsstyrelsens beslut enligt 33 § om 

Länsstyrelsens beslut enligt 33 § om 

registrering av licensområde får överklagas registrering av licensområde får överklagas 

128



hos allmän förvaltningsdomstol. Beslut enligt 

12 § samt övriga beslut enligt 33 § får inte 

överklagas. 

hos allmän förvaltningsdomstol. Beslut enligt 

12 § samt övriga beslut enligt 33 § får inte 

överklagas. 

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till 

kammarrätten. 

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till 

kammarrätten. 

Detta innefattar överklagande av 

beslut om undantag från fredning 

och skyddsjakt (Naturvårdsverket 

och länsstyrelsen). 

Föreskrifter om överklagande av sådana 

beslut som fattats av en myndighet med stöd 

av ett bemyndigande enligt denna lag 

meddelas av regeringen. Lag (1995:65). 

Föreskrifter om överklagande av sådana 

beslut som fattats av en myndighet med stöd 

av ett bemyndigande enligt denna lag 

meddelas av regeringen. Lag (1995:65). 

Övergångsbestämmelser 

1987:259 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 

1988, då lagen (1938:274) om rätt till jakt 

skall upphöra att gälla. 

2. Bestämmelserna i 15--22 §§ gäller inte i 

fråga om upplåtelser av jakträtt som har 

skett före lagens ikraftträdande. 

3. Äldre bestämmelser om jakträtt för 

boställshavare, kronohemmans åbor och 

innehavare av kronotorp, skogstorp, 

odlingslägenheter, kolonat och 

fjällägenheter och om ansvar och särskild 

rättsverkan vid brott mot sådana 

bestämmelser skall fortfarande gälla. 

4. Den nya lagen inskränker inte de 

rättigheter som avses i 8 § första stycket 

lagen (1938:274) om rätt till jakt. 

Bestämmelserna i 8 § andra stycket 

samma lag skall tillämpas ifråga om 

servitut som innefattar jakträtten på viss 

129



fastighet och som upplåtits senast den 31 

december 1987. 

5. Inom område, som för 1987 års jakt har 

registrerats med stöd av 13 § jaktstadgan 

(1938:279) som älgjaktsområde utan att 

vara licensområde, får älgjakt ske enligt 

äldre bestämmelser tills vidare, dock 

längst till utgången av år 1994. 

Om området består av minst fem hektar 

sammanhängande mark, skall det för tid 

efter år 1994 på ansökan av områdets 

innehavare registreras som licensområde 

enligt 33 § tredje stycket 1 även om det 

inte finns särskilda skäl för en sådan 

registrering. Om området består av minst 

tjugo hektar sammanhängande mark, 

skall det, om sökanden begär det, i stället 

registreras som licensområde enligt 33 § 

tredje stycket 2. Ansökan om registrering 

skall göras före utgången av år 1994. Lag 

(1994:626). 

6. För älgjakten inom renskötselområdet får 

regeringen eller myndighet som 

regeringen bestämmer för en 

övergångstid meddela föreskrifter som 

avviker från bestämmelserna i 33 §. 

1991:1769 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. 

Äldre bestämmelser tillämpas dock i fråga om 

beslut som har meddelats före ikraftträdandet. 

1994:1819 1. Denna lag träder i kraft samtidigt med 

lagen (1994:1500) med anledning av 

Sveriges anslutning till Europeiska 

130



unionen. 

2. 45 § i dess äldre lydelse gäller fortfarande 

i fall då någon före ikraftträdandet har 

underlåtit att fullgöra vad som ålegat 

honom enligt 38 § andra stycket eller brutit 

mot en föreskrift som har meddelats med 

stöd av 37 § eller 38 § första stycket. 

1994:1820 1. Denna lag träder i kraft samtidigt med 

lagen (1994:1500) med anledning av 

Sveriges anslutning till Europeiska 

unionen. 

2. Beslut om förbud, föreskrift, tillstånd, 

medgivande eller liknande som fattats 

enligt 37 och 38 § skall anses meddelat 

med stöd av motsvarande bestämmelse i 

lagen (1994:1818) om åtgärder 

beträffande djur och växter som tillhör 

skyddade arter, om inte regeringen eller 

den myndighet regeringen bestämmer 

förordnar annat. 

1995:65 Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. 

Beslut som har meddelats före ikraftträdandet 

överklagas enligt äldre bestämmelser. 

1996:1554 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997, 

men skall inte tillämpas för beslut om 

upplåtelse som fattats med stöd av 

rennäringslagen (1971:437) före denna lags i 

kraftträdande. 

2000:593 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 

2001. 

2. I fråga om sådana upplåtelser som skett 

131



före ikraftträdandet tillämpas äldre 

bestämmelser. Om avtalet förlängs efter 

ikraftträdandet tillämpas dock därefter de 

nya bestämmelserna i stället för 16-21 §§ 

i sin äldre lydelse. 

3. Mål som är anhängiga vid 

arrendenämnden vid ikraftträdandet skall 

även därefter handläggas av 

arrendenämnden. 

Detta är ett utkast till 

övergångsbestämmelse. Antingen 

ska länsstyrelserna upplösa 

viltvårdsnämnderna eller så kan 

detta göras genom en 

övergångsbestämmelse till lagen. 

4. I fråga om arrendenämndens beslut skall 

bestämmelserna i 53 § andra och tredje 

stycket fortfarande tillämpas. 

2009:xx Denna lag träder ikraft den [ ] 2009. 

Viltvårdsnämnderna ska upplösas till denna 

tidpunkt. 

132

Jaktförordning (1987:905) 

Paragraf Nuvarande lydelse Ny lydelse Kommentar 

Verket bedömer att en definition av 

skyddsjakt vore klargörande. Det 

har inte alltid varit självklart vilka 

beslut som anses som 

skyddsjaktsbeslut. Eftersom 

förvaltningsjakt införs som ett nytt 

begrepp av vikt menar verket att en 

definition vore bra. 

Beteckningar som används i denna förordning 

har samma betydelse som i lagen (1987:259) 

om förvaltning av vilt. 

Inledande bestämmelser 

1 § Beteckningar som används i denna förordning 

har samma betydelse som i jaktlagen 

(1987:259). 

Med skyddsjakt avses sådan jakt för att 

förhindra skador av vilt som beslutas med stöd 

av 23 a § första stycket punkt 1-4, 24 c §, 26, 

28 och 30 §§ denna förordning. 

”Jaktlagen” har genomgående 

ändrats till ”lagen om förvaltning av 

vilt”. 

Med förvaltningsjakt avses sådan begränsad 

jakt som beslutas med stöd av 23 a § första 

stycket punkt 7 denna förordning. 

Jakt efter vilt av olika slag är tillåten under de 

tider av jaktåret (den 1 juli-den 30 juni) som 

anges i bilaga 1 till denna förordning 

(allmänna jakttider). Ingrepp får dock inte 

göras i fåglarnas bon. Inte heller får deras ägg 

tas eller förstöras. 

Jakten 

Allmänna jakttider 

2 § Jakt efter vilt av olika slag är tillåten under de 

tider av jaktåret (den 1 juli-den 30 juni) som 

anges i bilaga 1 till denna förordning 

(allmänna jakttider). Ingrepp får dock inte 

göras i fåglarnas bon. Inte heller får deras ägg 

tas eller förstöras. 

Länsstyrelsen får meddela föreskrifter om en 

begränsning av den allmänna eller särskilda 

jakttiden för viss viltart om det behövs med 

hänsyn till snö-, is- eller 

temperaturförhållandena. Förordning 

(1995:443). 

I de paragrafer som ändå ändras 

görs justeringen från ”skall” till ”ska”. 

Om licensjakt efter älg finns bestämmelser i 

33 § lagen (1987:259) om förvaltning av vilt. 

Länsstyrelsen får meddela föreskrifter om en 

begränsning av den allmänna eller särskilda 

jakttiden för viss viltart om det behövs med 

hänsyn till snö-, is- eller 

temperaturförhållandena. Förordning 

(1995:443). 

Jakten efter älg 

3 § Om licensjakt efter älg finns bestämmelser i 

33 § jaktlagen (1987:259). 

133


Trots det som föreskrivs i 33 § första stycket 

lagen (1987:259) om förvaltning av vilt ska 

följande gälla: 

Trots det som föreskrivs i 33 § första stycket 

jaktlagen (1987:259) skall följande gälla: 

1. Ett område som har sådan storlek och 

arrondering att det medger vård av en i 

huvudsak egen älgstam får av 

länsstyrelsen registreras som 

älgskötselområde. Inom älgskötselområde 

sker jakten efter älg utan licens. För 

älgskötselområde ska det finnas en 

skötselplan. 

1. Ett område som har sådan storlek och 


huvudsak egen älgstam får av 


älgskötselområde. Inom älgskötselområde 

sker jakten efter älg utan licens. För 

älgskötselområde skall det finnas en 

skötselplan. 

2. En licens för jakt efter älg får avse 

avskjutningen under längre tid än ett jaktår 

eller avse den totala avskjutningen inom 

flera områden som med stöd av 33 § 

andra stycket eller tredje stycket 2 

2. En licens för jakt efter älg får avse 

avskjutningen under längre tid än ett jaktår 

eller avse den totala avskjutningen inom 

flera områden som med stöd av 33 § 

andra stycket eller tredje stycket 2 

jaktlagen registrerats för jakt efter älg. 

jaktlagen registrerats för jakt efter älg. 

Förordning (1994:1454). 

Jakt efter älg är tillåten under de tider som 

anges i bilaga 2 till denna förordning. 

3a § Jakt efter älg är tillåten under de tider som 

anges i bilaga 2 till denna förordning. 



Den som ansöker om registrering av 

licensområde för älgjakt eller av 

älgskötselområde skall betala en avgift enligt 

föreskrifter som meddelas av 

Naturvårdsverket. Förordning (2000:1216). 

3b § Den som ansöker om registrering av 

licensområde för älgjakt eller av 

älgskötselområde skall betala en avgift enligt 



3c § Har upphävts genom förordning (2000:1216). Har upphävts genom förordning (2000:1216). 

3d § Har upphävts genom förordning (2000:1216). Har upphävts genom förordning (2000:1216). 

Ett område som har sådan storlek och 


huvudsak egen kronhjortsstam får av 


Jakten efter kronhjort 

4 § Ett område som har sådan storlek och 


huvudsak egen kronhjortsstam får av 


134


kronhjortsskötselområde. Inom ett sådant 

område får kronhjort jagas utan licens. För 

Skåne län gäller dock att länsstyrelsen 

beslutar om inrättande av kronhjortsområden i 

länet. Inom ett sådant område får kronhjort 

jagas endast under särskild jakttid och efter 

licens av länsstyrelsen. Förordning 

kronhjortsskötselområde. Inom ett sådant 

område får kronhjort jagas utan licens. För 

Skåne län gäller dock att länsstyrelsen 

beslutar om inrättande av kronhjortsområden i 

länet. Inom ett sådant område får kronhjort 

jagas endast under särskild jakttid och efter 

licens av länsstyrelsen. Förordning 

(1998:1000). 

(1998:1000). 

Jakt efter kronhjort är tillåten under de tider 

som anges i bilaga 3 till denna förordning. 

5 § Jakt efter kronhjort är tillåten under de tider 

som anges i bilaga 3 till denna förordning. 



Skyldighet att efter jakt anmäla jaktresultat En ny rubrik bör införas eftersom de 

föreslagna paragraferna 5 c § och 5 

Skyldighet att efter älg- och kronhjortsjakt anmäla 

jaktresultat 

d § avser andra arter. 

För områden som länsstyrelsen registrerat för 

jakt efter älg eller kronhjort skall 

jakträttshavaren anmäla jaktresultatet till 

länsstyrelsen inom två veckor efter jakttidens 

utgång, även om inte något djur har fällts. 

5a § För områden som länsstyrelsen registrerat för 

jakt efter älg eller kronhjort skall 

jakträttshavaren anmäla jaktresultatet till 

länsstyrelsen inom två veckor efter jakttidens 

utgång, även om inte något djur har fällts. 

Om älg eller kronhjort fälls i andra fall än som 

avses i första stycket skall jakträttshavaren 

anmäla detta till länsstyrelsen inom två veckor 

efter jakttidens utgång eller, om djuret fälls 

under annan tid med stöd av särskilt tillstånd, 

inom två veckor efter det att djuret fälldes. 


Om älg eller kronhjort fälls i andra fall än som 

avses i första stycket skall jakträttshavaren 

anmäla detta till länsstyrelsen inom två veckor 

efter jakttidens utgång eller, om djuret fälls 

under annan tid med stöd av särskilt tillstånd, 

inom två veckor efter det att djuret fälldes. 


I en anmälan enligt 5 a § skall det anges 

5b § I en anmälan enligt 5 a § skall det anges 

1. var och när djuret fälldes, 

1. var och när djuret fälldes, 

2. vilket kön djuret har, 

2. vilket kön djuret har, 

3. om det fällda djuret var en årskalv. 

3. om det fällda djuret var en årskalv. 

135


Idag är det polisen som är 

mottagare av anmälningar. Det 

finns förslag att länsstyrelsen skall 

vara mottagare. 

Förordning (2000:1216). Förordning (2000:1216). 

5c § Om björn, varg, järv eller lodjur fällts eller 

påskjutits ska den som fällt eller påskjutit 

djuret anmäla detta till polisen utan dröjsmål 

och senast samma dag. 

Bemyndigande finns i 26 § 

jaktlagen/lagen om förvaltning av 

vilt. 

Bemyndigande finns i 26 § 


vilt. 

5d § I en anmälan enligt 5 c § ska det anges 

1. namn, adress och telefonnummer till den 

som fällt eller påskjutit djuret, 

2. när djuret fälldes eller påsköts, 

3. var djuret fälldes eller påsköts, samt 

4. vilket kön djuret har. 

Upphävs Se NV:s hemställan 2004-08-23 

Bestämmelsen inarbetas i 23 a § för 

att förenkla systemet med undantag 

från fredning och för att tydligare 

genomföra artikel 16.1 i artoch 

habitatdirektivet. 

6 § För områden där det finns fasta stammar av 

björn, varg, järv eller lo, får Naturvårdsverket 

efter samråd med länsstyrelsen genom 

föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet ge 

tillstånd till jakt efter vissa exemplar av sådana 

djur och i ett begränsat antal. 

Naturvårdsverket meddelar föreskrifter om 

1. registrering av licensområde för älgjakt och 

En förutsättning för att jakt enligt första stycket 

skall kunna tillåtas är att det inte finns någon 

annan lämplig lösning och att jakten inte 

försvårar upprätthållandet av en gynnsam 

bevarandestatus hos artens bestånd i dess 

naturliga utbredningsområde. Jakten måste 

dessutom vara lämplig med hänsyn till 

stammarnas storlek och sammansättning samt 

ske selektivt och under strängt kontrollerade 

förhållanden. Förordning (2001:451). 

Föreskrifter om licensjakt 

7 § Naturvårdsverket meddelar föreskrifter om 

1. registrering av licensområde för älgjakt och 

136


älgskötselområde, 

älgskötselområde, 

2. licens för jakt efter älg och kronhjort, 

2. licens för jakt efter älg och kronhjort, 

3. kronhjortsområde och 

kronhjortsskötselområde, 

3. kronhjortsområde och 

kronhjortsskötselområde, 

4. länsstyrelsens prövning i ärenden som 

avses i 1-3. Förordning (1998:1000). 

Inom ett vilthägn som uppfyller de krav som 

Naturvårdsverket har föreskrivit får djur av den 

viltart som hägnet är avsett för jagas trots 

bestämmelserna om fredning. För användning 

av hund gäller dock bestämmelserna i 16 §. 

4. länsstyrelsens prövning i ärenden som 

avses i 1-3. Förordning (1998:1000). 

Jakt inom vilthägn m.m. 

8 § Inom ett vilthägn som uppfyller de krav som 

Naturvårdsverket har föreskrivit får djur av den 

viltart som hägnet är avsett för jagas trots 

bestämmelserna om fredning. För användning 

av hund gäller dock bestämmelserna i 16 §. 

Inom en anläggning för hållande av fåglar i 

fångenskap får ägg plockas trots 

bestämmelserna om fredning. Förordning 

(1998:1000). 

”Lo” har ändrats till ”lodjur” i 

förordningen. ”Lodjur” användes 

redan tidigare i 16 §. 

För jakt med skjutvapen efter älg, björn, varg, 

järv, lodjur, hjort, rådjur och mufflonfår gäller 

följande begränsningar. 

Inom en anläggning för hållande av fåglar i 

fångenskap får ägg plockas trots 

bestämmelserna om fredning. Förordning 

(1998:1000). 

Inskränkningar i jakten 

9 § För jakt med skjutvapen efter älg, björn, varg, 

järv, lo, hjort, rådjur och mufflonfår gäller 

följande begränsningar. 

1. Älg får jagas bara under tiden fr.o.m. en 

timme före solens uppgång till solens 

nedgång. 

1. Älg får jagas bara under tiden fr.o.m. en 

timme före solens uppgång till solens 

nedgång. 

2. Björn får jagas bara under tiden fr.o.m. en 

timme före solens uppgång till två timmar 

före solens nedgång. 

2. Björn får jagas bara under tiden fr.o.m. en 

timme före solens uppgång till två timmar 

före solens nedgång. 

3. Varg, järv, lodjur, hjort, rådjur och 

mufflonfår får jagas bara fr.o.m. en timme 

3. Varg, järv, lo, hjort, rådjur och mufflonfår 

får jagas bara fr.o.m. en timme före solens 

137


före solens uppgång t.o.m. en timme efter 

solens nedgång. Under timmen efter 

solens nedgång får jakten endast bedrivas 

som vaktjakt eller smygjakt. 

uppgång t.o.m. en timme efter solens 

nedgång. Under timmen efter solens 

nedgång får jakten endast bedrivas som 

vaktjakt eller smygjakt. 

Hänvisningen till 27 och 31 § första 

stycket har tagits bort eftersom de 

delarna föreslås upphävas. Verket 

föreslår att en ny hänvisning till 24 § 

införs. 

Länsstyrelsen får i det enskilda fallet medge 

undantag från första stycket. Om flera län är 

berörda prövas frågan av länsstyrelsen i det 

län där huvuddelen av marken är belägen. 

Länsstyrelsen får i det enskilda fallet medge 

undantag från första stycket. Om flera län är 

berörda prövas frågan av länsstyrelsen i det 


Bemyndigande finns i 29 § punkt 3 


vilt. 

Om tillstånd till jakt ges enligt 24 § prövas 

dock frågan om undantag från första stycket 

av beslutande myndighet. 

Om tillstånd till jakt ges enligt 27 § eller 31 § 

första stycket prövas dock frågan om 

undantag från första stycket av 


Valar får inte jagas från svenskt fartyg eller 

luftfartyg på det fria havet utanför Sveriges 

9a § Valar får inte jagas från svenskt fartyg eller 

luftfartyg på det fria havet utanför Sveriges 

ekonomiska zon. Förordning (1998:1000). 

ekonomiska zon. Förordning (1998:1000). 

Hänvisningen till 6 och 27 § stryks 

eftersom Naturvårdsverket föreslår 

att paragraferna upphävs. 

I föreskrifter eller beslut som avses i 11, 14 

och 15 §§, 20 § 2 samt 21, 23 a, 24, 29 och 31 

§§ ska det anges 

9b § I föreskrifter eller beslut som avses i 6, 11, 14 

och 15 §§, 20 § 2 samt 21, 23 a, 24, 27, 29 

och 31 §§ skall det anges 

1. vilka arter som berörs och antalet djur som 

får fällas, 

1. vilka arter som berörs och antalet 

djur som får fällas, 

2. vilka medel och metoder som får 

användas, 

2. vilka medel och metoder som får 

användas, 

3. vilken tid och vilket område som avses, 

Som verket har framfört i 

redovisning av regeringsuppdrag 

2003-11-13 (Dnr 410-3669-01 Nf) 

bör särskilda åtgärder vidtas för att 

kontrollera legalt fällda djur så att 

inte verksamheten öppnar för 

exempelvis handel med illegalt 

3. vilken tid och vilket område som 

avses, 

4. de villkor som i övrigt behövs för att så 

långt som möjligt undvika skador eller 

olägenheter av betydelse för den berörda 

artens bestånd, 

4. de villkor som i övrigt behövs för att 

så långt som möjligt undvika skador 

eller olägenheter av betydelse för 

den berörda artens bestånd, 

5. den besiktning av fällt djur eller skottplats 

138


fällda rovdjur. Verket föreslår därför 

en ny punkt 5. 

och provtagning och märkning av fällt djur 

eller delar av djur som i förekommande fall 

ska utföras, samt 

Det är inte helt tydligt med stöd av 

vilket bemyndigande i 


vilt som bestämmelsen har 

utfärdats. Naturvårdsverket antar att 

5 och 29 §§ utgör grunden. För att 

vara säker på att punkterna 5-6 

omfattas bör bemyndigandet i 29 § 

byggas ut. 

6. den kontroll i övrigt som kommer att ske. 

5. den kontroll som kommer att ske. 

Första stycket 1 gäller inte beslut av 

länsstyrelsen enligt 21 § första stycket i fråga 

om undantag för rullstolsburen person med 

bestående rörelsehinder för jakt efter fågel 

från motordrivet fordon. 

Vid jakt får endast sådana vapen och andra 

jaktmedel användas som uppfyller de krav 

som Naturvårdsverket föreskriver. 

Första stycket 1 gäller inte beslut av 

länsstyrelsen enligt 21 § första stycket i fråga 

om undantag för rullstolsburen person med 

bestående rörelsehinder för jakt efter fågel 

från motordrivet fordon. Förordning 

(2007:682). 

Jaktmedel 

10 § Vid jakt får endast sådana vapen och andra 

jaktmedel användas som uppfyller de krav 

som Naturvårdsverket föreskriver. 

I fråga om vilda fåglar, björn, varg, järv, lodjur, 

utter, bäver, valar och fladdermöss samt i 

fråga om annat vilt som i bilaga 1 till 

artskyddsförordningen (2007:845) har 

markerats med N, n eller F är det förbjudet att 

för fångst eller dödande använda medel eller 

metoder som anges i bilaga 5 till denna 

förordning eller andra medel eller metoder 

som inte är selektiva och som lokalt kan 

medföra att populationen av arten försvinner 

eller utsätts för en allvarlig störning. Snaror får 

dock användas för jakt efter dalripa och 

fjällripa norr om 58 nordlig bredd. 

I fråga om vilda fåglar, björn, varg, järv, lo, 

utter, bäver, valar och fladdermöss samt i 

fråga om annat vilt som i bilaga 1 till 


markerats med N, n eller F är det förbjudet att 

för fångst eller dödande använda medel eller 

metoder som anges i bilaga 5 till denna 

förordning eller andra medel eller metoder 



eller utsätts för en allvarlig störning. Snaror får 

dock användas för jakt efter dalripa och 

fjällripa norr om 58 nordlig bredd. 

Vid jakt med skjutvapen får vapnet inte gillras. 

Fångstredskap skall vara av godkänd typ för 

att få användas. 

Vid jakt med skjutvapen får vapnet inte gillras. 


11 § Fångstredskap skall vara av godkänd typ för 

att få användas. 

139


Naturvårdsverket prövar efter samråd med 

Statens jordbruksverk frågor om godkännande 

av fångstredskap. 

Naturvårdsverket prövar efter samråd med 

Statens jordbruksverk frågor om godkännande 

av fångstredskap. 

Den som ansöker om godkännande skall 

betala en avgift enligt föreskrifter som 

meddelas av Naturvårdsverket. Förordning 

Den som ansöker om godkännande skall 

betala en avgift enligt föreskrifter som 


(2007:486). 

(2007:486). 

Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om 

1. tillstånd, kunskapskrav eller andra villkor 

för användande av fångstredskap, 

12 § Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om 

1. tillstånd, kunskapskrav eller andra villkor 

för användande av fångstredskap, 

2. vittjande av fångstredskap, 

2. vittjande av fångstredskap, 

3. befogenhet för länsstyrelsen att i det 

enskilda fallet ge tillstånd till användande 

av vissa fångstredskap. Förordning 

3. befogenhet för länsstyrelsen att i det 

enskilda fallet ge tillstånd till användande 

av vissa fångstredskap. Förordning 

(2002:551). 

(2002:551). 

Vilt som har fångats i fångstredskap skall vid 

vittjningstillfället omedelbart avlivas eller 

återges friheten. 

12a § Vilt som har fångats i fångstredskap skall vid 

vittjningstillfället omedelbart avlivas eller 

återges friheten. 

Första stycket gäller inte vid fångst i vilthägn 

av den viltart som hägnet är avsett för. 

Första stycket gäller inte vid fångst i vilthägn 

av den viltart som hägnet är avsett för. 

Vid avlivning av djur som har fångats med 

fångstredskap gäller inte bestämmelserna om 

Vid avlivning av djur som har fångats med 

fångstredskap gäller inte bestämmelserna om 

jaktmedel. Förordning (2001:451). 

jaktmedel. Förordning (2001:451). 

Bekämpningsmedel får användas för att döda 

mullvadar, sorkar (utom bisam), lämlar, råttor, 

skogsmöss och husmöss, om medlet har 

godkänts för sådan användning enligt 

förordningen (2006:1010) om 

växtskyddsmedel eller förordningen 

13 § Bekämpningsmedel får användas för att döda 

mullvadar, sorkar (utom bisam), lämlar, råttor, 

skogsmöss och husmöss, om medlet har 

godkänts för sådan användning enligt 


växtskyddsmedel eller förordningen 

140


(2000:338) om biocidprodukter. Förordning (2000:338) om biocidprodukter. Förordning 

(2006:1044). 

(2006:1044). 

Naturvårdsverket använder 

paragrafens nya lydelse som har 

trätt i kraft 1 februari 2009. 

Fast belysning vid väg eller byggnad som 

satts upp i annat syfte än att underlätta jakten 

får användas vid jakt efter vildkanin, rödräv, 

mårdhund, grävling, mink, mård, tvättbjörn 

eller vildsvin. Vid jakt efter dessa djur får 

vidare ficklampa eller annan liknande lampa 

användas 

14 § Fast belysning vid väg eller byggnad som 

satts upp i annat syfte än att underlätta jakten 

får användas vid jakt efter vildkanin, rödräv, 

mårdhund, grävling, mink, mård, tvättbjörn 

eller vildsvin. Vid jakt efter dessa djur får 

vidare ficklampa eller annan liknande lampa 

användas 

1. när djuret ska avlivas i samband med jakt 

med ställande hund, 

1. när djuret skall avlivas i samband med jakt 

med ställande hund, 

2. för jakt vid gryt eller lya, eller 

2. för jakt vid gryt eller lya, eller 

3. när ett fångstredskap vittjas. 

3. när ett fångstredskap vittjas. 

Fast belysning som har satts upp i syfte att 

underlätta jakten får användas vid jakt efter 

vildsvin vid för ändamålet anordnade 

åtelplatser för vildsvin (åteljakt). Förordning 

Fast belysning som har satts upp i syfte att 

underlätta jakten får användas vid jakt efter 

vildsvin vid för ändamålet anordnade 

åtelplatser för vildsvin (åteljakt). Förordning 

(2008:1412). 

(2008:1412). 




Naturvårdsverket får meddela föreskrifter eller 

i det enskilda fallet besluta om användning av 

andra jaktmedel än vad som följer av denna 

förordning. 

15 § Naturvårdsverket får meddela föreskrifter eller i 

det enskilda fallet besluta om användning av 

andra jaktmedel än vad som följer av denna 


Naturvårdsverket får i föreskrifter eller i beslut i 

det enskilda fallet medge undantag från kravet 

i 12 a § att fångat vilt omedelbart ska avlivas 

eller återges friheten. 

Naturvårdsverket får i föreskrifter eller i beslut i 

det enskilda fallet medge undantag från kravet 

i 12 a § att fångat vilt omedelbart skall avlivas 

eller återges friheten. 

Naturvårdsverket får i det enskilda fallet 

medge undantag från 

Naturvårdsverket får i det enskilda fallet 

medge undantag från 

141


1. förbudet i 10 § andra stycket att använda 

vissa jaktmedel och metoder, 

1. förbudet i 10 § andra stycket att använda 

vissa jaktmedel och metoder, 

2. kravet i 11 § att fångstredskap ska vara av 

godkänd typ, 

2. kravet i 11 § att fångstredskap skall vara av 

godkänd typ, 

Hänvisningen till 27 § och 31 § 

första stycket tas bort eftersom de 

upphävs enligt förslaget och flyttas 

till 23 a §. Verket föreslår ett en 

hänvisning till 24 § tas in, vilket gör 

att bestämmelsen, i förhållande till 

vad som gäller idag, även omfattar 

skyddsjakt på myndighets initiativ. 

3. förbudet att vid jakt använda belysning 

utöver vad som är tillåtet enligt 14 §, om 

det är fråga om jakt som avses i 24 §. 

3. förbudet att vid jakt använda belysning 

utöver vad som är tillåtet enligt 14 §, om det är 

fråga om jakt som avses i 27 § eller i 31 § 

första stycket. 


åtling för jakt efter vildsvin vid för ändamålet 

anordnade åtelplatser för vildsvin (åteljakt). 


åtling för jakt efter vildsvin vid för ändamålet 

anordnade åtelplatser för vildsvin (åteljakt). 


15a § Länsstyrelsen får i det enskilda fallet besluta 




Länsstyrelsen får i det enskilda fallet besluta 

1. att ett godkänt bekämpningsmedel som 

avses i 13 § får användas för att döda 

fåglar som orsakar allvarliga skador eller 

olägenheter för människors hälsa, 

1. att ett godkänt bekämpningsmedel som 

avses i 13 § får användas för att döda 

fåglar som orsakar allvarliga skador eller 

olägenheter för människors hälsa, 

Länsstyrelsen ska i ett beslut om 

annan jakt än förvaltningsjakt ha rätt 

att besluta om undantag från 

förbudet att använda belysning. 

2. om undantag från förbudet att vid jakt 

använda belysning utöver vad som är 

tillåtet enligt 14 § om det är fråga om 

annan jakt än förvaltningsjakt med stöd av 

23 a § första stycket punkt 7. 

2. om undantag från förbudet att vid jakt 

använda belysning utöver vad som är 

tillåtet enligt 14 §, om det är fråga om 

annan jakt än som avses i 27 § eller 31 § 

första stycket. 

3. Att elektronisk bildförstärkare får användas 

vid jakt efter vildsvin. 

3. Att elektronisk bildförstärkare får användas 

vid jakt efter vildsvin. 

Om flera län är berörda, prövas frågan av Om flera län är berörda, prövas frågan av 

länsstyrelsen i det län där huvuddelen av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av 

marken är belägen. Förordning (2008:1412). marken är belägen. 

15b § I fråga om vilda fåglar, björn, varg, järv, lo, I fråga om vilda fåglar, björn, varg, järv, lodjur, 

142


utter, bäver, mård, iller, skogshare och 

fladdermöss samt i fråga om annat vilt som i 

bilaga 1 till artskyddsförordningen (2007:845) 

har markerats med N, n eller F får föreskrifter 

eller beslut enligt 15 eller 15 a § denna 

förordning meddelas endast om 

utter, bäver, mård, iller, skogshare och 

fladdermöss samt i fråga om annat vilt som i 


har markerats med N, n eller F får föreskrifter 

eller beslut enligt 15 eller 15 a § denna 

förordning meddelas endast om 

1. det inte finns någon annan lämplig lösning, 


2. upprätthållandet av en gynnsam 


naturliga utbredningsområde inte 

försvåras, och 





Har omformulerats eftersom 6 och 

31 §§ har upphävts. 

3. föreskriften eller beslutet behövs av skäl 

som anges i 23 a § första stycket denna 


Naturvårdsverket föreslår 

ändringar avseende björn och 

lodjur beroende av att jakttiden 

ibland är en annan än den tidigare 

angivna. 

Trots det som föreskrivs i 16 § andra stycket 

lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och 

katter får jakthundar som är lämpade för 

respektive jaktändamål användas av 

jakträttshavaren eller av annan person med 

jakträttshavarens medgivande vid tillåten jakt 

och vid jaktträning enligt följande: 

3. föreskriften eller beslutet behövs för att en 

sådan begränsad jakt som avses i 6 § ska 

kunna genomföras eller behövs av något 

sådant skäl som anges i 23 a § eller 31 § 

första stycket denna förordning. Förordning 

(2007:955). 

Hundar 

16 § Trots det som föreskrivs i 16 § andra stycket 


katter får jakthundar som är lämpade för 

respektive jaktändamål användas av 

jakträttshavaren eller av annan person med 

jakträttshavarens medgivande vid tillåten jakt 

och vid jaktträning enligt följande: 

Hund som 

förföljer vilt efter älg den 21 aug.- den 31 dec. 

eller den senare 

tidpunkt då jakten ska 

vara avslutad 

björn den 21 aug.- den 30 sep. 

eller den senare tidpunkt 

då jakten ska vara 

avslutad 

Hund som 

förföljer vilt efter älg den 21 aug.- den 31 dec. 

eller den senare 



björn den 21 aug.-den tidpunkt 

Naturvårdsverket 

särskilt beslutar 

hjort och 

143


hjort och 

rådjur den 1 okt.-den 31 jan. 

eller den tidigare 



vildsvin den 1 aug.-den 31 jan. 

rödräv den 21 aug.-den 15 mars 

lodjur den 1 feb.- den 31 mars 

eller den senare tidpunkt 

då jakten ska vara 

avslutad 

grävling 

mårdhund 

tvättbjörn den 1 aug.-den 31 jan. 

annat vilt den 21 aug.-den 28 (29) 

feb. eller den tidigare 



rådjur den 1 okt.-den 31 jan. 

eller den tidigare 



vildsvin den 1 aug.-den 31 jan. 

rödräv den 21 aug.-den 15 mars 

lodjur den 1 feb.-den 

31 mars 

grävling 

mårdhund 

tvättbjörn den 1 aug.-den 31 jan. 


feb. eller den tidigare 



Hund som inte 

förföljer vilt efter fågel den 16 aug.-den 15 apr., 

i Värmlands, Dalarnas, 

Gävleborgs, 

Västernorrlands, 

Jämtlands, Västerbottens 

och Norrbottens län, 

dock t.o.m. den 30 apr. 


feb. eller den senare 



Hund som inte 

förföljer vilt efter fågel den 16 aug.-den 15 apr., 

i Värmlands, Dalarnas, 

Gävleborgs, 

Västernorrlands, 

Jämtlands, Västerbottens 

och Norrbottens län, 

dock t.o.m. den 30 apr. 


feb. eller den senare 



Hund som 

används vid 

jakt under 

jord efter vildkanin 

Hund som 

används vid 

jakt under 

jord efter vildkanin 

mårdhund den 1 juli - den 30 juni 

mårdhund den 1 juli - den 30 juni 

rödräv 

mink 

mård 

rödräv 

mink 

mård 

grävling allmän jakttid samt jakt 

enligt bil. 4 till denna 

förordning 

grävling allmän jakttid samt jakt 

enligt bil. 4 till denna 

förordning 


Trots det som föreskrivs i 16 § andra stycket 


katter får hundar som är lämpade för ändamålet 

användas för jaktträning och prov under hela 

16a § Trots det som föreskrivs i 16 § andra stycket 

lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar ock 

katter får hundar som är lämpade för 

ändamålet användas för jaktträning och prov 

144


året i för ändamålet särskilt iordningställda gryt. 

Jordbruksverket får i samråd med 

Naturvårdsverket meddela föreskrifter om hur 

sådana gryt ska vara utformade. Förordning 

(2007:1242). 

under hela året i för ändamålet särskilt 

iordningställda gryt. 

Jordbruksverket får i samråd med 

Naturvårdsverket meddela föreskrifter om hur 

sådana gryt ska vara utformade. Förordning 

(2007:1242). 

Här bör viltvårdsändamål kvarstå 

för att markera att det är fråga om 

just specifika åtgärder (se 4 § 

jaktlagen). 

Även för varg och järv bör krav 

införas på att spårhund ska kunna 

finnas tillgänglig inom två timmar. 

Vid all jakt får hund användas för spårning eller 

apportering av skadat eller fällt vilt, om hunden 

står under förarens kontroll. Trots det som 

föreskrivs i 16 § andra stycket lagen 

(2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, 

får en hund som står under sådan kontroll 

också användas för att söka efter vilt för att 

hindra att viltet kommer till skada, exempelvis 

vid slåtter, eller för annat viltvårdsändamål. 

17 § Vid all jakt får hund användas för spårning 

eller apportering av skadat eller fällt vilt, om 

hunden står under förarens kontroll. Trots det 

som föreskrivs i 16 § andra stycket lagen 

(2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, 

får en hund som står under sådan kontroll 

också användas för att söka efter vilt för att 

hindra att viltet kommer till skada, exempelvis 

vid slåtter, eller för annat viltvårdsändamål. 

Bemyndigandet finns i 29 § 

föreslagen punkt 5 jaktlagen/lagen 


Vid jakt efter björn, varg, järv, lodjur, älg, hjort, 

rådjur, mufflonfår eller vildsvin ska en hund som 

är särskilt tränad i att spåra upp skadat vilt 

kunna finnas på skottplatsen inom högst två 

timmar från påskjutningen. 

Vid jakt efter björn, lo, älg, hjort, rådjur, 

mufflonfår eller vildsvin ska en hund som är 

särskilt tränad i att spåra upp skadat vilt kunna 

finnas på skottplatsen inom högst två timmar 

från påskjutningen. 

Vid jakt efter ringduva, gäss eller änder ska en 

hund som kan apportera eller markera 

nedskjuten fågel medföras. Vid jakt efter övrig 

fågel ska en hund som kan apportera eller 

markera nedskjuten fågel medföras under tiden 

mellan solens nedgång och en timme före 

solens uppgång. Skyldigheten att medföra hund 

gäller inte om jakten sker på snötäckt mark eller 

från båt i öppet vatten eller vid havskust med 

hjälp av vettar. 

Vid jakt efter ringduva, gäss eller änder ska en 

hund som kan apportera eller markera 

nedskjuten fågel medföras. Vid jakt efter övrig 

fågel ska en hund som kan apportera eller 

markera nedskjuten fågel medföras under 

tiden mellan solens nedgång och en timme 

före solens uppgång. Skyldigheten att medföra 

hund gäller inte om jakten sker på snötäckt 

mark eller från båt i öppet vatten eller vid 

havskust med hjälp av vettar. Förordning 

(2007:1242). 

18 § Hund som vid jakt eller jaktträning under tiden Hund som vid jakt eller jaktträning under tiden 

145


den 21 augusti- 30 september driver eller 

förföljer hjort eller rådjur eller annars jagar på ett 

olämpligt sätt ska snarast kopplas. 

den 21 augusti- 30 september driver eller 

förföljer hjort eller rådjur eller annars jagar på 

ett olämpligt sätt ska snarast kopplas. 

Länsstyrelsen ska få besluta i det 

enskilda fallet om undantag från 

kravet att ha sträng tillsyn över 

hund. 

Jakt eller jaktträning med hund ska bedrivas på 

ett sådant sätt att viltet med hänsyn till hundens 

egenskaper eller snö-, is- och 

temperaturförhållandena inte utsätts för onödiga 

påfrestningar. 

Jakt eller jaktträning med hund ska bedrivas 

på ett sådant sätt att viltet med hänsyn till 

hundens egenskaper eller snö-, is- och 

temperaturförhållandena inte utsätts för 

onödiga påfrestningar. 

Naturvårdsverket antar att 

bemyndigandet i 5 § 


vilt har använts tidigare och det 

torde även omfatta länsstyrelsens 

uppdrag. 

Naturvårdsverket eller länsstyrelsen får i det 

enskilda fallet och Naturvårdsverket får genom 

föreskrifter medge ytterligare undantag från 

bestämmelserna i 16 § andra stycket lagen 

Naturvårdsverket får i det enskilda fallet eller 

genom föreskrifter medge ytterligare undantag 

från bestämmelserna i 16 § andra stycket 


(2007:1150) om tillsyn över hundar och katter. 

katter. Förordning (2007:1242). 

Om det behövs till skydd för viltet eller av annat 

särskilt skäl, får länsstyrelsen trots 


(2007:1150) om tillsyn över hundar och katter 

och 16 § denna förordning meddela föreskrifter 

om 

1. att hundar som förföljer vilt inte får användas 

vid jakt efter älg, hjort, rådjur, mufflonfår 

eller vildsvin, 

19 § Om det behövs till skydd för viltet eller av 

annat särskilt skäl, får länsstyrelsen trots 


(2007:1150) om tillsyn över hundar och katter 

och 16 § denna förordning meddela 

föreskrifter om 

1. att hundar som förföljer vilt inte får 

användas vid jakt efter älg, hjort, rådjur, 

mufflonfår eller vildsvin, 

2. att hundar, i marker där det finns vilt, ska 

hållas under sådan tillsyn att de hindras från 

att löpa lösa också under annan tid än den 1 

mars - den 20 augusti, 

2. att hundar, i marker där det finns vilt, ska 

hållas under sådan tillsyn att de hindras 

från att löpa lösa också under annan tid än 

den 1 mars - den 20 augusti, 

3. att hundar ska hållas kopplade. 

3. att hundar ska hållas kopplade. 

Har länsstyrelsen meddelat föreskrifter som 

avses i första stycket 2 till skydd för visst vilt, får 

dock hundar som inte driver eller förföljer 

sådant vilt användas för jakt enligt föreskrifter 

Har länsstyrelsen meddelat föreskrifter som 

avses i första stycket 2 till skydd för visst vilt, 

får dock hundar som inte driver eller förföljer 

sådant vilt användas för jakt enligt föreskrifter 

146


som meddelas av länsstyrelsen. Förordning 

(2007:1242). 

Trots bestämmelsen i 31 § första stycket 

jaktlagen (1987:259) gäller följande. 

som meddelas av länsstyrelsen. Förordning 

(2007:1242). 

Jakt från motordrivna fordon m.m. 

20 § Trots bestämmelsen i 31 § första stycket 

jaktlagen (1987:259) gäller följande. 

1. Jakt får bedrivas från båt försedd med 

motor under förutsättning att motorn är 

avstängd och minst en minut förflutit sedan 

motorn stängts av. 

1. Jakt får bedrivas från båt försedd med 

motor under förutsättning att motorn är 

avstängd och minst en minut förflutit sedan 

motorn stängts av. 

2. Den som jagar för att förebygga skada av 

vilt får använda ett motordrivet fordon vid 

jakt som bedrivs på särskilt uppdrag av 

den eller de kommunala nämnder som 

fullgör uppgifter inom miljö- och 

hälsoskyddsområdet. 

2. Den som jagar för att förebygga skada av 

vilt får använda ett motordrivet fordon vid 

jakt som bedrivs på särskilt uppdrag av den 

eller de kommunala nämnder som fullgör 

uppgifter inom miljö- och 

hälsoskyddsområdet. 

3. Motordrivna fordon får användas vid jakt i 

vilthägn efter den art som hägnet är avsett 

för. 

3. Motordrivna fordon får användas vid jakt i 

vilthägn efter den art som hägnet är avsett 

för. 

4. En rullstolsburen person med bestående 

rörelsehinder får bedriva jakt på däggdjur 

från motordrivet fordon under förutsättning 

att motorn är avstängd. 

4. En rullstolsburen person med bestående 

rörelsehinder får bedriva jakt på däggdjur 

från motordrivet fordon under förutsättning 

att motorn är avstängd. 

Första stycket 2-4 gäller inte vid jakt som 

avser vilda fåglar, björn, varg, järv, lodjur, 

utter, mård, iller, bäver, skogshare, sälar, 

valar, fladdermöss eller som avser annat vilt 

som i bilaga 1 till artskyddsförordningen 

(2007:845) har markerats med N, n eller F. 

Första stycket 2-4 gäller inte vid jakt som 

avser vilda fåglar, björn, varg, järv, lo, utter, 

mård, iller, bäver, skogshare, sälar, valar, 

fladdermöss eller som avser annat vilt som i 


har markerats med N, n eller F. Förordning 

(2007:955). 

21 § Utöver vad som följer av 20 § får Utöver vad som följer av 20 § får 

147


Hänvisningarna till 27 § och 31 § 

första stycket punkt 1 bör tas bort. 

Naturvårdsverket i det enskilda fallet medge 

undantag från förbudet i 31 § första stycket 

jaktlagen (1987:259) i fråga om jakt efter 

björn, varg, järv, lodjur, utter, valar och 

fladdermöss samt när det är fråga om jakt som 

avses i 24 § denna förordning. 

Verket föreslår att länsstyrelsen i ett 

enskilt fall som inte gäller 

förvaltningsjakt får besluta om 

undantag. 

Bemyndigande i 31 § 


vilt kan tillämpas. 

Om länsstyrelsen beslutar om annan jakt än 

förvaltningsjakt enligt 23 a § första stycket 

punkt 7 får länsstyrelsen i det enskilda fallet 

besluta om undantag enligt första stycket. Om 

flera län är berörda, prövas frågan av 

länsstyrelsen i det län där huvuddelen av 

marken är belägen. 

Naturvårdsverket i det enskilda fallet medge 

undantag från förbudet i 31 § första stycket 

jaktlagen (1987:259) i fråga om jakt efter 

björn, varg, järv, lo, utter, valar och 

fladdermöss samt när det är fråga om jakt som 

avses i 24 eller 27 § eller 31 § första stycket 1 

denna förordning. I övriga fall får länsstyrelsen 

besluta om sådant undantag. Om flera län är 

berörda, prövas frågan av länsstyrelsen i det 


I fråga om vilda fåglar, björn, varg, järv, lo, 

utter, bäver, mård, iller, skogshare, vikare, 

valar och fladdermöss samt i fråga om andra 

vilt levande djurarter som i bilagan till 


markerats med N, n eller F får undantag 

medges endast om 

Hänvisningen till 

artskyddsförordningen har 

uppdaterats. 

I fråga om vilda fåglar, björn, varg, järv, lodjur, 

utter, bäver, mård, iller, skogshare, vikare, 

valar och fladdermöss samt i fråga om andra 

vilt levande djurarter som i bilagan till 


markerats med N, n eller F får undantag 

medges endast om 











3. undantaget behövs av skäl som anges i 23 

a § första stycket denna förordning. 

3. undantaget behövs för att en sådan 

begränsad jakt som avses i 6 § skall kunna 

genomföras eller behövs av något sådant 

skäl som anges i 23 a § eller 31 § första 

stycket denna förordning. Förordning 

(2001:451). 

22 § Skjutvapen får inte medföras vid färd med Skjutvapen får inte medföras vid färd med 

148


motordrivet fordon i terräng. Förvaras ett 

skjutvapen i ett motordrivet 

fortskaffningsmedel får det inte finnas 

ammunition i vapnets patronläge eller 

magasin. 

motordrivet fordon i terräng. Förvaras ett 

skjutvapen i ett motordrivet 

fortskaffningsmedel får det inte finnas 

ammunition i vapnets patronläge eller 

magasin. 

Första stycket gäller inte 

Första stycket gäller inte 

1. bevakningspersonal, militär personal eller 

polis under tjänsteutövning, 

1. bevakningspersonal, militär personal eller 

polis under tjänsteutövning, 

2. vid sådan jakt som bedrivs med stöd av 

bestämmelserna i 20 §, eller 

2. vid sådan jakt som bedrivs med stöd av 

bestämmelserna i 20 §, eller 

3. när undantag medgetts med stöd av 21 §. 

3. när undantag medgetts med stöd av 21 §. 

Första stycket första meningen gäller inte 

heller vid sådan transport av fällt vilt som sker 

med stöd av 1 § andra stycket 5 

terrängkörningsförordningen (1978:594). 


Första stycket första meningen gäller inte 

heller vid sådan transport av fällt vilt som sker 

med stöd av 1 § andra stycket 5 

terrängkörningsförordningen (1978:594). 


Länsstyrelsen får i det enskilda fallet eller 

genom föreskrifter medge undantag från 22 § 

första stycket, om det behövs för renskötseln 

eller om det annars finns särskilda skäl. 


23 § Länsstyrelsen får i det enskilda fallet eller 

genom föreskrifter medge undantag från 22 § 

första stycket, om det behövs för renskötseln 

eller om det annars finns särskilda skäl. 


Jakt för att förebygga skador av vilt (skyddsjakt) Undantag från fredning Den övergripande rubriken omfattar 

mer än enbart skyddsjakt. 

Naturvårdsverket menar att 

”undantag från fredning” bättre 

speglar paragrafernas innehåll. 

Allmänna förutsättningar för skyddsjakt Förutsättningar för skyddsjakt, forskningsjakt, jakt för återinplantering och återinförsel 

samt förvaltningsjakt 

149


Se Naturvårdsverkets hemställan till 

regeringen 2004-08-23 (Dnr 104- 

4573-04). 

Om det inte finns någon annan lämplig lösning 

och om det inte försvårar upprätthållandet av 

en gynnsam bevarandestatus hos artens 

bestånd i dess naturliga utbredningsområde, 

får beslut om jakt enligt 24, 25 och 29 §§ 

meddelas 

23a § Om det inte finns någon annan lämplig lösning 

och om det inte försvårar upprätthållandet av 

en gynnsam bevarandestatus hos artens 

bestånd i dess naturliga utbredningsområde, 

får beslut om jakt som avses i 24, 25, 27 och 

29 §§ meddelas 

Verket har valt att hålla sig så nära 

artoch habitatdirektivets artikel 

16.1 som möjligt och att samla alla 

förutsättningar för undantag i en 

bestämmelse. 

1. av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet 

eller av andra tvingande skäl som har ett 

allt överskuggande allmänintresse, 

1. av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet 

eller av andra tvingande skäl som har ett 

allt överskuggande allmänintresse, 

Punkt 1 följer artskyddsförordningens 

formulering och sista 

ledet i artoch habitatdirektivets 

artikel 16.1 a) har utelämnats. Det 

bedöms inte innebära någon 

skillnad i förhållande till direktivet. 

Fågeldirektivet hänvisar i detta 

avseende enbart till hänsyn till 

människors hälsa och säkerhet. Ett 

korrekt genomförande av 

fågeldirektivet skulle kräva en 

justering av punkten. 

2. av hänsyn till flygsäkerheten, 

2. av hänsyn till flygsäkerheten, 

3. för att förhindra allvarlig skada, särskilt på 

gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller på 

annan egendom, 

3. för att förhindra allvarlig skada, särskilt på 

gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller 

annan egendom, 

4. för att skydda vilda djur eller växter eller 

bevara livsmiljöer för sådana djur eller 

växter, (punkterna 1-4 skyddsjakt) 

4. för att skydda vilda djur eller växter eller 

bevara livsmiljöer för sådana djur eller 

växter. 

5. för forsknings- och utbildningsändamål 

(forskningsjakt), 

Det finns ingen direkt hänvisning till 

flygsäkerhet i artoch 

habitatdirektivet men det bör 

omfattas av p 1. Punkten finns i 

fågeldirektivets artikel 9.1 a) och 

Bernkonventionens art. 9.1och 

tillämpas på flygplatser. Tidigare 

skrivning i punkt 2 behålls. 

6. för återinplantering och återinförsel av 

viltarter och för den uppfödning som krävs 

för detta, inbegripet artificiell förökning av 

djur (jakt för återinplantering och 

återinförsel), 

Ordet ”förhindra” i punkt 3 

motsvaras i den svenska versionen 

av artoch habitatdirektivet av 

”undvika”. I den engelska versionen 

7. för att under strängt kontrollerade 

förhållanden selektivt och i begränsad 

omfattning tillåta insamling, inkluderande 

jakt, och förvaring av vissa exemplar i en 

mängd som är begränsad i förhållande till 

artens bevarandestatus och vilken mängd 

150


har ”prevent” använts – såväl i artoch 

habitatdirektivet som i 

fågeldirektivet. I den svenska 

versionen av fågeldirektivet har 

”förhindra” använts. Vi behåller 

därför ”förhindra”. Vidare omfattar 

fågeldirektivet inte egendomsskada, 

vilket artoch habitatdirektivet samt 

Bernkonventionen gör. Ett korrekt 

genomförande av fågeldirektivet 

skulle kräva en justering av 

punkten. 

fastställs av den myndighet som ger 

tillstånd till jakt (förvaltningsjakt) 

Ett beslut som avses i första stycket får även 

avse rätt att göra ingrepp i fåglars bon eller 

förstöra fåglars ägg. 

Ett beslut som avses i första stycket får även 

avse rätt att göra ingrepp i fåglars bon eller 

förstöra fåglars ägg. Förordning (2001:451). 

Verket gör bedömningen att 

punkterna 4-6 följer såväl artoch 

habitatdirektivet som fågeldirektivet. 

Punkt 6 avser exempelvis fångst av 

fjällrävsungar för avel (skedde 

under år 2008). Punkt fem och sex 

föreslås ligga kvar på verket att 

besluta om som i nuvarande 31 §. 

I punkt 7 har det tydliggjorts att 

”insamling” inkluderar jakt. Se 

verkets hemställan för utveckling av 

skälen till detta. Av kommissionens 

riktlinjer för artoch habitatdirektivet 

samt av kommissionens yttrande 

över Lettlands förvaltningsplan för 

lodjur följer att ”insamling” omfattar 

jakt. Den svenska definitionen av 

”jakt” i 2 § jaktlagen borde enligt 

verket kunna användas här i stället 

för ”insamling, inkluderande jakt”, 

vilket skulle göra bestämmelsen 

tydligare. Verket har emellertid 

151


förstått att användningen av 

begreppet ”jakt” i denna punkt 

skulle kunna tolkas som en 

avvikelse från direktivet, vilket inte 

är avsikten. Ett tillägg har också 

gjorts att mängden ska vara 

begränsad i förhållande till artens 

bevarandestatus. Detta gäller enligt 

artoch habitatdirektivet (se 

kommissionens Guidance 

document). För fåglar gäller enligt 

fågeldirektivet en mer restriktiv 

bedömning av antalet fåglar som 

kan omfattas av beslutet. Det finns 

en riktlinje om att högst en procent 

av den årliga dödligheten hos 

populationen utgör ”litet antal”. Det 

finns därför anledning att ha en 

särskrivning för fåglar och ett 

korrekt genomförande av 

fågeldirektivet skulle kräva en 

justering av punkten. 

Naturvårdsverket har emellertid inte 

föreslagit sådan ändring eftersom 

verket inte föreslår att 

förvaltningsjakt ska kunna ske efter 

kungsörn (och inte heller efter andra 

fåglar). 

Vi har funnit att det underlättar att 

ha namn på de olika 

förutsättningarna (skyddsjakt, 

forskningsjakt, jakt för 

återinplantering och återinförsel 

samt förvaltningsjakt). Val av namn 

kan diskuteras. Särskilt punkt 6 har 

152


varit föremål för diskussioner vad 

gäller namn. Möjligen skulle ”fångst” 

bättre beskriva vad punkten gäller. 

Bemyndigande följer av 29 § 

punkterna 3-4 jaktlagen/lagen om 


Den nuvarande paragrafens första 

stycke föreslås flyttas till en ny 24 c 

§ med den justeringen att beslut 

inte kan omfatta björn, varg, järv, 

lodjur eller kungsörn. Verket föreslår 

att det andra stycket istället flyttas 

till den nya informationsparagrafen 

28 b §. 

Skyddsjakt på myndighets initiativ Beslut om jakt med stöd av 23 a § 

24 § Beslut om jakt enligt 7 § jaktlagen (1987:259) Om förutsättningar enligt 23 a § första stycket 

meddelas av Naturvårdsverket i fråga om jakt föreligger får Naturvårdsverket på eget initiativ 

efter björn, varg, järv, lo eller säl samt efter eller efter ansökan besluta om 

rovfåglar och ugglor. I andra fall meddelas 1. skyddsjakt efter björn, varg, järv, lodjur, säl 

beslutet av länsstyrelsen. 

eller örn, 

2. forskningsjakt samt jakt för återinplantering 

Om länsstyrelsens beslut rör arter som annars och återinförsel efter alla arter och 

är fredade, är länsstyrelsen skyldig att årligen 3. förvaltningsjakt efter björn, varg, järv och 

till Naturvårdsverket lämna de uppgifter om lodjur. 

jakten som verket begär. Förordning 

(1995:443). 

Den nya föreslagna 24 § omfattar 

både beslut på myndighets initiativ 

och efter ansökan. Ingen ändring är 

avsedd i förhållande till idag 

avseende vilka som har rätt att 

ansöka om jakt. 

Enligt förslaget ska verket enbart få 

besluta om förvaltningsjakt för de 

fyra stora rovdjuren. 

Idag beslutar verket om fångst av 

exempelvis fjällräv och fjällgås. 

Detta kommer fortsatt att ligga på 

verket så länge det sker med stöd 

av 23 a § punkterna 5-6. 

153




vilt efter föreslagen ändring. 

Verket menar att delegationen till 

länen endast ska vara möjlig 

beträffande skyddsjakt och 

förvaltningsjakt och att kungsörn 

inte bör omfattas. 

24 a § Naturvårdsverket får delegera till länsstyrelsen 

att besluta om skyddsjakt och förvaltningsjakt 

enligt 24 § avseende björn, varg, järv och 

lodjur under förutsättning att 

Alla förutsättningar måste föreligga. 

Detta är ett delegationsbeslut som 

Naturvårdsverket tar på eget 

initiativ. Beslutet ska inte kunna 

överklagas. Länsstyrelsens 

jaktbeslut tas sedan med stöd av 24 

§. 

Länsstyrelsen har inte mandat att 

besluta om forskningsjakt och jakt 

för återinplantering och återinförsel. 

1. det finns en reproducerande stam av arten 

inom länet, och 

2. antalet föryngringar för arten i det 

rovdjursförvaltningsområde enligt 5 § 

förordningen (2009:xx) om förvaltning av 

björn, varg, järv, lodjur och kungsörn till 

vilket länsstyrelsen hör överstiger av 

regeringen satta miniminivåer enligt 13-15 

§§ samma förordning, och 

3. antalet föryngringar av arten i länet 

överstiger av Naturvårdsverket fastställd 

miniminivå enligt 16 § förordningen 

(2009:xx) om förvaltning av björn, varg, 

järv, lodjur eller kungsörn. 

Enligt förslaget får verket i sin 

delegering inför det kommande året 

väga in annan av människan 

orsakad dödlighet (polisbeslut, 28 §jakt, 

trafikdöd, etc.) som skett under 

det gångna året men det maximala 

antalet djur som ska anges enligt 

tredje stycket är vad som får fällas 

med stöd av länsstyrelsernas 

beslut. Skulle det hända något 

oförutsett med dödligheten under 

året måste länen ta hänsyn till en 

sådan exceptionell händelse om 

ytterligare jaktbeslut äventyrar 

Även om förutsättningarna i punkterna 2 eller 

3 i första stycket inte föreligger eller om 

miniminivåer saknas får Naturvårdsverket 

föreskriva att beslut om skyddsjakt med stöd 

av 23 a § första stycket punkterna 1-4 för 

björn, varg, järv och lodjur får meddelas av 

länsstyrelsen. 

Naturvårdsverket ska i beslut enligt andra 

stycket ange hur stort antal individer av arten 

som högst får fällas under ett år med stöd av 

beslut av länsstyrelserna inom ett 

rovdjursförvaltningsområde enligt 5 § 

154


gynnsam bevarandestatus. Länen 

inom ett förvaltningsområde får 

ordna ett system med 

telefonsvarare eller liknande som 

säkerställer att eventuella jägare 

varje morgon kan kontrollera om 

exempelvis någon varg återstår av 

maxantalet. 

förordningen (2009:xx) om förvaltning av 

björn, varg, järv, lodjur och kungsörn eller del 

därav. 


beslut enligt första och andra styckena samt 

villkor för beslut om förvaltningsjakt. 

Men ”ett år” avses inte jaktår men 

s.k. brutna år kan komma ifråga och 

arterna kan ha olika förutsättningar 

beroende exempelvis på tider för 

inventeringar. 

Naturvårdsverkets beslut enligt första och 

andra styckena ska inte gälla för längre tid än 

ett år och ska utgå från senaste tillgängliga 

inventeringsdata eller senast genomförd 

beståndsuppskattning. 

I föreskrift kan det förtydligas när på 

året verkets beslut ska tas, att det 

är på verkets initiativ, etc. Vidare 

kan föreskrifter ange generella 

villkor för exempelvis jaktperioder 

för beslut om förvaltningsjakt som 

gäller såväl verkets som 

länsstyrelsens beslut. 

Naturvårdsverket anser att 

regeringen bör överväga om även 

säl ska kunna delegeras till 

länsstyrelsen med stöd av denna 

paragraf. 



vilt efter föreslagen ändring. 

Flyttat från 27 §, något justerat. 

Bestämmelsen omfattar därmed 

både jakt på myndighets initiativ och 

24 b § I beslut om jakt enligt 24 § ska bestämmas hur 

det ska förfaras med fångat eller dödat djur. 

155


När beslut om jakt meddelas enligt 24 § får efter ansökan. 

myndigheten även medge undantag från 31 § 

första stycket jaktlagen (1987:259) och också Jfr 23 § andra stycket jaktlagen. 

medge att jakten bedrivs på annans 

jaktområde. 

Det är oklart vilket bemyndigande 

regeringen har använt sig av. 

Naturvårdsverket föreslår därför en 

ny punkt 8 i 29 § jaktlagen/lagen om 


24 c § Beslut om jakt enligt 7 § jaktlagen (1987:259) Stycket har flyttats hit från den 

får inte avse arterna björn, varg, järv, lodjur befintliga 24 § och ändrats i det 

eller kungsörn och meddelas av 

avseendet att det inte är möjligt att 

Naturvårdsverket i fråga om jakt efter säl, tillämpa den på björn, varg, järv, 

andra rovfåglar än kungsörn samt ugglor. I lodjur och kungsörn. 

andra fall meddelas beslutet av länsstyrelsen. 

7 § jaktlagen gäller skyddsjakt vid 

påtagliga risker för trafikskador eller 

allvarliga skador av vilt. Det finns 

ingen koppling till förutsättningarna i 

23 a § jaktförordningen och 

bestämmelsen är inte förenlig med 

artoch habitatdirektivets artikel 

16.1 eller fågeldirektivets artikel 9.1. 

Verket föreslår dock ingen ändring 

inom ramen för uppdraget utöver 

begränsningen avseende de arter 

som uppdraget avser. 

Beslut om jakt enligt 8 § jaktlagen (1987:259) 

meddelas av Naturvårdsverket. Ett sådant 

beslut får avse däggdjur och fåglar av sådan 

art eller ras som inte genom naturlig 

utbredning tillhörde landets viltbestånd vid 

utgången av år 1987, dock inte vildsvin och 

mufflonfår. Förordning (1994:108). 

25 § Beslut om jakt enligt 8 § jaktlagen (1987:259) 

meddelas av Naturvårdsverket. Ett sådant 

beslut får avse däggdjur och fåglar av sådan 

art eller ras som inte genom naturlig 

utbredning tillhörde landets viltbestånd vid 

utgången av år 1987, dock inte vildsvin och 

mufflonfår. Förordning (1994:108). 

Skyddsjakt på enskilds initiativ 

156


Verket föreslå endast ett 

förtydligande av att det är fråga om 

skyddsjakt. 

Skyddsjakt medges utan att en 

prövning enligt 23 a § görs, vilket är 

ett krav för arterna på bilaga 4 till 

artoch habitatdirektivet. I stort sett 

motsvarande krav gäller för de vilda 

fåglar som inte får jagas i enlighet 

med nationella bestämmelser 

(artikel 7 i fågeldirektivet). Verket 

har inte gjort någon analys av om 

någon av de uppräknade arterna 

finns upptagen på bilaga 4 i artoch 

habitatdirektivet. Det står dock klart 

att det finns fågelarter för vilka jakt 

inte får förekomma utan en 

undantagsprövning (exempelvis 

För att förebygga skador av vilt får 

jakträttshavare bedriva skyddsjakt under de 

tider och övriga villkor som anges i bilaga 4 till 

denna förordning. Vidare får sådan jakt 

bedrivas av personer som avses i 23 § första 

stycket jaktlagen (1987:259) under de tider 

som anges i punkterna 2-4 samt, när det gäller 

vildkanin, punkten 1 i bilaga 4. 

26 § För att förebygga skador av vilt får 

jakträttshavare bedriva jakt under de tider och 

övriga villkor som anges i bilaga 4 till denna 

förordning. Vidare får sådan jakt bedrivas av 

personer som avses i 23 § första stycket 

jaktlagen (1987:259) under de tider som 

anges i punkterna 2-4 samt, när det gäller 

vildkanin, punkten 1 i bilaga 4. 

Vid jakt som avses i första stycket får ingrepp 

även göras i fåglars bon och fåglars ägg 

förstöras. 

Vid jakt som avses i första stycket får ingrepp 

även göras i fåglars bon och fåglars ägg 

förstöras. 

Den som jagar med stöd av första eller andra 

stycket är skyldig att till länsstyrelsen lämna 

de uppgifter om jakten som Naturvårdsverket 

föreskriver. Länsstyrelsen är skyldig att årligen 

till Naturvårdsverket överlämna dessa 

Den som jagar med stöd av första eller andra 

stycket är skyldig att till länsstyrelsen lämna 

de uppgifter om jakten som Naturvårdsverket 

föreskriver. Länsstyrelsen är skyldig att årligen 

till Naturvårdsverket överlämna dessa 

korp). 

uppgifter. 

uppgifter. Förordning (1995:443). 

Upphävs. Verket kan inte se att det finns 

behov av en uppdelning i eget 

myndighetsinitiativ och ansökan av 

enskild. Paragrafens första stycke 

omfattas av 24 och 24 a §§. 

27 § Om det behövs för att förhindra att björn, varg, 

järv, lo, säl eller örn orsakar skador får 

Naturvårdsverket ge tillstånd till jakt. 

Detsamma gäller om ett enskilt djur av arterna 

björn, varg, järv, lo eller örn orsakar allvarliga 

skador eller olägenheter. Naturvårdsverket får 

i fall som avses i andra meningen föreskriva 

att beslut om jakt på björn och lo får meddelas 

av länsstyrelsen. Sådana föreskrifter får dock 

endast avse län med fasta stammar av björn 

eller lo. 

Paragrafens andra och tredje stycke 

tas in i den nya 24 b §. 

I beslutet om tillstånd skall bestämmas hur det 

skall förfaras med fångat eller dödat djur. 

När tillstånd meddelas enligt första stycket får 

myndigheten medge undantag från 31 § första 

157


stycket jaktlagen (1987:259) och också medge 

att jakten bedrivs på annans jaktområde. 


Verket går inte närmare in på denna 

paragraf som är föremål för en egen 

utvärdering som behandlas vid 

jordbruksdepartementet. Även 

förordningen med särskilda 

bestämmelser om skyddsåtgärder 

vid rovdjursangrepp (2007:127) är 

föremål för en särskild utvärdering 

och behandlas därför inte inom 

ramen för uppdraget. 

Skyddsjakt vid angrepp 

Om något av rovdjuren björn, varg, järv eller 

lodjur angriper tamdjur eller om det finns 

skälig anledning att befara ett sådant angrepp, 

får åtgärder vidtas för att skrämma bort 

rovdjuret. 

28 § Om något av rovdjuren björn, varg, järv eller lo 

angriper tamdjur eller om det finns skälig 

anledning att befara ett sådant angrepp, får 

åtgärder vidtas för att skrämma bort rovdjuret. 

Rovdjur som avses i första stycket får dödas 

för att skydda ett tamdjur 

Rovdjur som avses i första stycket får dödas 

för att skydda ett tamdjur 

1. av tamdjurets ägare eller vårdare om det 

finns skälig anledning att befara ett 

angrepp på tamdjuret, dödandet sker i 

omedelbar anslutning till att rovdjuret har 

angripit och skadat eller dödat tamdjur och 

det inte går att avvärja det befarade 

angreppet genom att skrämma bort 

rovdjuret eller på annat lämpligt sätt, 

2. av tamdjurets ägare eller vårdare om 

rovdjuret befinner sig inom inhägnat 

område avsett för skötsel av tamdjuret, om 

det finns skälig anledning att befara att 

rovdjuret där angriper tamdjuret och det 

inte går att avvärja det befarade angreppet 

genom att skrämma bort rovdjuret eller på 

annat lämpligt sätt. 

1. av tamdjurets ägare eller vårdare om det 

finns skälig anledning att befara ett 

angrepp på tamdjuret, dödandet sker i 

omedelbar anslutning till att rovdjuret har 

angripit och skadat eller dödat tamdjur och 

det inte går att avvärja det befarade 

angreppet genom att skrämma bort 

rovdjuret eller på annat lämpligt sätt, 

2. av tamdjurets ägare eller vårdare om 

rovdjuret befinner sig inom inhägnat 

område avsett för skötsel av tamdjuret, om 

det finns skälig anledning att befara att 

rovdjuret där angriper tamdjuret och det 

inte går att avvärja det befarade angreppet 

genom att skrämma bort rovdjuret eller på 

annat lämpligt sätt. 

Åtgärder enligt första och andra styckena får 

vidtas på annans jaktområde och trots 

Åtgärder enligt första och andra styckena får 

vidtas på annans jaktområde och trots 

158


bestämmelserna i 9 §. Sådan jakt är dock inte 

tillåten inom nationalpark. 

bestämmelserna i 9 §. Sådan jakt är dock inte 

tillåten inom nationalpark. 

Naturvårdsverket ska fortlöpande bedöma om 

möjligheten att döda rovdjur med stöd av 

andra stycket försvårar upprätthållandet av en 

gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd 

i dess naturliga utbredningsområde. Om 

Naturvårdsverket bedömer att så är fallet ska 

verket genast anmäla detta till regeringen. 

Naturvårdsverket skall fortlöpande bedöma 

om möjligheten att döda rovdjur med stöd av 

andra stycket försvårar upprätthållandet av en 

gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd 

i dess naturliga utbredningsområde. Om 

Naturvårdsverket bedömer att så är fallet skall 



Informationsskyldighet 

Flyttat från 24 §. 

28 b § Om länsstyrelsens beslut enligt 24 § eller 24 c 

§ rör arter som annars är fredade, är 

länsstyrelsen skyldig att årligen till 

Naturvårdsverket lämna de uppgifter om 

jakten som verket begär. 

Behövs för att verket ska kunna 

överklaga beslut. 

Länsstyrelsen ska utan dröjsmål tillställa 

Naturvårdsverket länsstyrelsens beslut enligt 

24 §. 

Beslut om jakt med stöd av 23 a § första stycket för andra arter än björn, varg, järv, 

lodjur, säl och örn 

Naturvårdsverket föreslår att denna 

bestämmelse ska spegla 24 §. 

Länsstyrelsen har inte mandat att 

besluta om o forskningsjakt, jakt för 

återinplantering och återinförsel. 

Länsstyrelsen får enligt förslaget 

inte heller besluta om 

förvaltningsjakt för andra arter än 

björn, varg, järv eller lodjur (se 24 a 

§). 

Om förutsättningarna enligt 23 a § första 

stycket punkterna 1-4 föreligger avseende 

andra djur än björn, varg, järv, lodjur, säl eller 

örn får länsstyrelsen ge tillstånd till jakt. 

I beslutet ska bestämmas hur det ska förfaras 

med fångat eller dödat djur av art som avses i 

33 § första stycket. 

29 § Om det behövs för att hindra att andra djur än 

björn, varg, järv, lo, säl eller örn orsakar 

sådana skador som avses i 23 a § får 

länsstyrelsen ge tillstånd till jakt. 

I beslutet om tillstånd ska bestämmas hur det 

ska förfaras med fångat eller dödat djur av art 

som avses i 33 § första stycket. 

Länsstyrelsen får med stöd av första stycket 

ge tillstånd till att bävrars boplats och 

Länsstyrelsen får med stöd av första stycket 

ge tillstånd till att bävrars boplats och 

159


Denna bestämmelse strider mot 

fågeldirektivet. Tillstånd till jakt får 

bara ges för de arter som finns 

upptagna i bilaga 2 till 

fågeldirektivet och som får jagas i 

Sverige. Övriga vilda fåglar är 

fredade och får endast jagas efter 

en prövning (motsvarande 23 a §). I 

stället för att ange att länsstyrelsen 

får besluta om andra fågelarter än 

örn skulle man kunna hänvisa till 

sådana fåglar som enligt 

artskyddsförordningens bilaga 1 har 

beteckningen J. Naturvårdsverket 

lämnar inget förslag i det avseendet 

av skäl som tidigare har nämnts. 

dammbyggnad förstörs. Tillstånd till sådan 

förstörelse under tiden den 1 september-den 

30 april får dock lämnas bara om det är 

absolut nödvändigt för att förhindra allvarliga 

skador. 

dammbyggnad förstörs. Tillstånd till sådan 

förstörelse under tiden den 1 september-den 

30 april får dock lämnas bara om det är 

absolut nödvändigt för att förhindra allvarliga 

skador. 

Utan sådant tillstånd som avses i tredje 

stycket första meningen och trots att jakt med 

andra medel inte är tillåten får bävers 

dammbyggnad, men däremot inte boplats, 

förstöras under tiden den 1 maj-den 31 

augusti inom områden med allmän jakttid för 

bäver. 

Utan sådant tillstånd som avses i tredje 

stycket första meningen och trots att jakt med 

andra medel inte är tillåten får bävers 

dammbyggnad, men däremot inte boplats, 

förstöras under tiden den 1 maj-den 31 

augusti inom områden med allmän jakttid för 

bäver. 


punkterna 3, 4 och 8 


vilt. 

Tillstånd till jakt på duvhök i syfte att skydda 

fåglar som är uppfödda för att sättas ut för jakt 

får endast avse fångst av duvhök för 

förflyttning av denna till en annan plats för 

återutsläppande. 

Tillstånd till jakt på duvhök i syfte att skydda 

fåglar som är uppfödda för att sättas ut för jakt 

får endast avse fångst av duvhök för 

förflyttning av denna till en annan plats för 

återutsläppande. 

Om beslutet rör arter som annars är fredade, 

är länsstyrelsen skyldig att årligen till 


jakten som verket begär. 

Om beslutet rör arter som annars är fredade, 

är länsstyrelsen skyldig att årligen till 


jakten som verket begär. Förordning 

(2007:955). 

Flyttat från 9 § jaktlagen. 

Bemyndigande följer av 29 § punkt 

3 jaktlagen/lagen om förvaltning av 

Ersättning för skada av vilt Åtgärd av polismyndighet 

29a § Har upphävts genom förordning (2001:451). 

30 § Om ett vilt djur orsakar avsevärd skada eller 

om det kan antas vara farligt för människors 

säkerhet, får polismyndigheten låta avliva 

djuret, om det inte finns någon annan 

160


tillfredsställande lösning. 

vilt. 

Bestämmelsen i jaktlagen fick sin 

nuvarande lydelse genom SFS 

1997:343. I proposition 1996/96:75 

motiveras tillägget ”om det inte finns 

någon annan tillfredsställande 

lösning” med kraven i fågeldirektivet 

och artoch habitatdirektivet. 

Genomförandet är enligt verkets 

mening inte fullständigt eftersom det 

inte finns någon koppling till 

förutsättningen att åtgärden inte 

försvårar upprätthållandet av en 

gynnsam bevarandestatus. Ett 

tillägg krävs därför avseende björn, 

varg, järv och lodjur för 

genomförandet av detta uppdrag. 

För arterna björn, varg, järv, lodjur och 

kungsörn krävs att förutsättningarna enligt 23 

a § första stycket punkterna 1-4 föreligger för 

att ett djur ska kunna avlivas enligt första 

stycket. 

Polismyndigheten får låta avliva eller fånga 

moderlös årsunge av älg, hjort, rådjur, 

mufflonfår eller vildsvin. 

Polismyndigheten får låta avliva eller fånga 

moderlös årsunge av älg, hjort, rådjur, 

mufflonfår eller vildsvin. 

För fåglar gäller att jakt efter de 

arter som inte är listade i bilaga 2 till 

fågeldirektivet (och som får jagas i 

Sverige) måste undantagsprövas. 

Den ursprungliga 9 § jaktlagen 

innehåller redan idag grund för 

undantag enligt fågeldirektivet (av 

hänsyn till människors säkerhet 

samt för att förhindra allvarlig 

skada) – dock omfattas inte skada 

på egendom av artikel 9 i 

fågeldirektivet. Ytterligare 

förutsättning är att formkraven i 

artikel 9 följs. Naturvårdsverket 

föreslår ingen ändring i det 

avseendet eftersom fågeldirektivets 

genomförande huvudsakligen ligger 

161


utanför uppdraget och bör 

analyseras mer ingående. 

Förutsättningarna för undantag 

enligt direktivets Artikel 16.1 samlas 

enligt verkets förslag i 23 a § (punkt 

5). Länsstyrelsen möjlighet att 

besluta följer av 24 och 24 a §§. 

Naturvårdsverket bedömer att det 

inte torde finnas något behov av 

punkt 1 längre varför den föreslås 

upphävas. 

Även om jakt annars inte är tillåten får 

länsstyrelsen genom föreskrifter eller beslut i 

det enskilda fallet ge tillstånd till en selektiv jakt 

efter ett litet antal djur under strängt 

kontrollerade förhållanden, om det behövs för 

att tillgodose viltförvaltningen. 

31 § Även om jakt annars inte är tillåten får genom 

föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet 

1. Naturvårdsverket ge tillstånd till jakt om det 

behövs för forsknings- eller 

utbildningsändamål, för återinplantering 

eller återinförande av en art eller för den 

uppfödning som krävs för detta, och 

Punkten 2 ger länsstyrelsen ett 

utrymme som inte ryms inom 

förslagets 24 eller 29 §§. Punkten 2 

är förenlig med artoch 

habitatdirektivet eftersom beslut inte 

får omfatta arter som är markerade 

med N eller n i bilaga 1 till 

artskyddsförordningen (arter som 

finns upptagna i bilaga 4 till artoch 

habitatdirektivet eller som annars 

kräver noggrant skydd enligt svensk 

nationell bedömning eller till följd av 

internationellt åtagande). För de 

vilda fåglarna finns inte 

hänvisningen till markering J i 

samma bilaga vilket gör att punkten 

inte är förenlig med fågeldirektivet. 

För uppdraget föreslår 

Naturvårdsverket därför att det 

särskilt anges att länsstyrelsens 

beslut inte får gälla örn. 

2. länsstyrelsen ge tillstånd till en selektiv jakt 

efter ett litet antal djur under strängt 

kontrollerade förhållanden, om det behövs 

för att tillgodose viltförvaltningen. 


ska kunna tillåtas är att det inte finns någon 




naturliga utbredningsområde. Tillstånd får inte 

avse örn eller arter som i bilaga 1 till 


markerats med N eller n. 


ska kunna tillåtas är att det inte finns någon 




naturliga utbredningsområde. Tillstånd enligt 

första stycket 2 får inte avse arter som i bilaga 

1 till artskyddsförordningen (2007:845) har 

markerats med N eller n. 

Länsstyrelsen ska årligen till Naturvårdsverket 

lämna de uppgifter om medgivna tillstånd som 

verket begär. 

Länsstyrelsen ska årligen till Naturvårdsverket 

lämna de uppgifter om medgivna tillstånd som 

verket begär. Förordning (2007:955). 

31a § Har upphävts genom förordning (1997:348). Har upphävts genom förordning (1997:348). 

162


Den som har Naturhistoriska riksmuseets 

uppdrag att ringmärka fåglar får för sådant 

ändamål fånga fåglar på annans jaktområde. 

Om ett fångstredskap kan komma att lämnas 

utan omedelbar tillsyn, skall jakträttshavaren 

underrättas innan redskapet sätts ut. 

Ringmärkningen får ske utan hinder av att 

fåglarna är fredade. 

Ringmärkning m.m. 

32 § Den som har Naturhistoriska riksmuseets 

uppdrag att ringmärka fåglar får för sådant 

ändamål fånga fåglar på annans jaktområde. 

Om ett fångstredskap kan komma att lämnas 

utan omedelbar tillsyn, skall jakträttshavaren 

underrättas innan redskapet sätts ut. 

Ringmärkningen får ske utan hinder av att 

fåglarna är fredade. 

För att i andra fall få fånga eller fälla djur eller 

ta fåglars ägg på någon annans jaktmark i 

syfte att märka eller undersöka djuren eller 

äggen fordras tillstånd av Naturvårdsverket. 

Den som har fått ett sådant tillstånd skall 

underrätta jakträttshavaren om sin 

verksamhet. Förordning (1995:443). 

Bestämmelsen är otydlig idag. Det 

är tveksamt om ett djur kan sägas 

vara fredat om Naturvårdsverket 

exempelvis beslutar om jakt enligt 

24 § och djuret fälls med stöd av det 

beslutet. 

För att i andra fall få fånga eller fälla djur eller 

ta fåglars ägg på någon annans jaktmark i 

syfte att märka eller undersöka djuren eller 

äggen fordras tillstånd av Naturvårdsverket. 

Den som har fått ett sådant tillstånd skall 

underrätta jakträttshavaren om sin 

verksamhet. Förordning (1995:443). 

Vilt som tillfaller staten 

33 § Vilt av arterna björn, varg, järv, lo, myskoxe, 

fjällräv, utter, valar, fiskgjuse, bivråk, 

tornuggla, hökuggla, berguv, fjälluggla, 

lappuggla, slaguggla, rördrom, lunnefågel, 

salskrake, svarthalsad dopping, skärfläcka, 

gråspett, vitryggig hackspett, mellanspett, 

kungsfiskare, blåkråka, härfågel, 

sommargylling, fjällgås, skräntärna, svarttärna, 

storkar, örnar, glador, falkar och kärrhökar 


när sådant djur är fredat, tillfaller staten. 

Verket menar att huvudregeln bör 

vara att de uppräknade arterna som 

omhändertas, påträffas dött eller 

dödas ska tillfalla staten, såvida inte 

annat följer av Naturvårdsverkets 

föreskrifter eller av enskilda beslut. 

Verket menar att även länsstyrelsen 

ska ha rätt att besluta om att vilt inte 

ska tillfalla staten i ett enskilt 

jaktbeslut. 

Vilt av arterna björn, varg, järv, lodjur, 

myskoxe, fjällräv, utter, valar, fiskgjuse, bivråk, 

tornuggla, hökuggla, berguv, fjälluggla, 

lappuggla, slaguggla, rördrom, lunnefågel, 

salskrake, svarthalsad dopping, skärfläcka, 

gråspett, vitryggig hackspett, mellanspett, 

kungsfiskare, blåkråka, härfågel, 

sommargylling, fjällgås, skräntärna, svarttärna, 

storkar, örnar, glador, falkar och kärrhökar 


tillfaller staten om inte annat anges i föreskrift 

som meddelas av Naturvårdsverket eller följer 

av ett enskilt beslut om jakt. 

Älg eller hjort som påträffas död eller dödas 

när sådant djur är fredat tillfaller staten med de 

undantag som följer av 34 §. Vidare gäller att 

Älg eller hjort som påträffas död eller dödas 

när sådant djur är fredat tillfaller staten med de 

undantag som följer av 34 §. Vidare gäller att 

163


älg för vilken det betalas avgift enligt 52 c § får 

behållas av jakträttshavaren. Det finns ett behov av att se över 

listan av arter men verket har inte 

möjlighet att göra det inom ramen 

för detta uppdrag. 

älg för vilken det betalas avgift enligt 52 c § får 

behållas av jakträttshavaren. Förordning 

(1998:1000). 



vilt. 


eftersök och tillvaratagande av sådant vilt som 

tillfaller staten och som har skadats eller 

dödats av annan orsak än påskjutning under 

legal jakt. 


eftersök och tillvaratagande av sådant vilt som 

tillfaller staten och som har skadats eller 

dödats av annan orsak än påskjutning under 

legal jakt. 

Om en älg eller hjort har skadats av någon 

annan orsak än påskjutning och till följd av 

detta dött eller avlivats under fredningstid, får 

djuret behållas av jakträttshavaren, om han på 

sådant sätt som anges i Naturvårdsverkets 

föreskrifter har hjälpt till med att vid behov 

spåra och avliva djuret eller ta hand om det. 

Om en älg eller hjort har skadats av någon 

annan orsak än påskjutning och till följd av 

detta dött eller avlivats under fredningstid, får 

djuret behållas av jakträttshavaren, om han på 

sådant sätt som anges i Naturvårdsverkets 

föreskrifter har hjälpt till med att vid behov 

spåra och avliva djuret eller ta hand om det. 

Inom ett viltvårdsområde där jakt efter älg eller 

hjort sker gemensamt får dock 

viltvårdsområdesföreningen behålla sådant vilt 

på de villkor som anges i andra stycket. 

Inom ett viltvårdsområde där jakt efter älg eller 

hjort sker gemensamt får dock 

viltvårdsområdesföreningen behålla sådant vilt 

på de villkor som anges i andra stycket. 

Andra och tredje styckena gäller även i fråga 

om sådana djur som under fredningstid har 

avlivats eller fångats enligt 30 §. Förordning 

(2002:551). 

Andra och tredje styckena gäller även i fråga 

om sådana djur som under fredningstid har 

avlivats eller fångats enligt 30 §. Förordning 

(2002:551). 

35 § Har upphävts genom förordning (1992:82). Har upphävts genom förordning (1992:82). 

Den som har påträffat ett dött djur av sådan 

art som avses i 33 § första stycket eller har 

36 § Den som har påträffat ett dött djur av sådan 

art som avses i 33 § första stycket eller har 

164


omhändertagit eller dödat ett sådant djur ska 

snarast möjligt anmäla händelsen till närmaste 

polismyndighet, oberoende av vem djuret 

tillfaller. Detsamma gäller i fråga om älg eller 

hjort när djuret är fredat. 

omhändertagit eller dödat ett sådant djur skall 

snarast möjligt anmäla händelsen till närmaste 

polismyndighet, oberoende av vem djuret 

tillfaller. Detsamma gäller i fråga om älg eller 

hjort när djuret är fredat. 

Får en markägare veta att ett djur som avses i 

33 § har omhändertagits eller påträffats på 

hans marker, är han skyldig att förvissa sig om 

att anmälan skett eller själv göra anmälan. 

Samma skyldighet åligger arrendator och 

jakträttshavare. 

Får en markägare veta att ett djur som avses i 

33 § har omhändertagits eller påträffats på 

hans marker, är han skyldig att förvissa sig om 

att anmälan skett eller själv göra anmälan. 

Samma skyldighet åligger arrendator och 

jakträttshavare. 

Den som har haft kostnader med anledning av 

en anmälan kan av polismyndigheten få 

ersättning ur viltförvaltningsfonden. 

Den som har haft kostnader med anledning av 

en anmälan kan av polismyndigheten få 

ersättning ur viltvårdsfonden. Förordning 

(2000:1216). 

Den som i sådant fall som avses i 28 § har 

dödat ett djur får inte flytta djuret utan 

medgivande från polismyndigheten. 

36a § Den som i sådant fall som avses i 28 § har 

dödat ett djur får inte flytta djuret utan 

medgivande från polismyndigheten. 



En anmälan enligt 36 § skall innehålla 

uppgifter om var och när djuret har dödats, 

37 § En anmälan enligt 36 § skall innehålla 

uppgifter om var och när djuret har dödats, 

omhändertagits eller påträffats. 

omhändertagits eller påträffats. 

När polismyndigheten har mottagit en 

anmälan enligt 36 §, skall den se till att djuret 

tas om hand. Naturvårdsverket skall genom 


bestämma hur det skall förfaras med 

38 § När polismyndigheten har mottagit en 

anmälan enligt 36 §, skall den se till att djuret 

tas om hand. Naturvårdsverket skall genom 


bestämma hur det skall förfaras med 

omhändertagna djur. Förordning (1994:108). 

omhändertagna djur. Förordning (1994:108). 

Polismyndighetens kostnader för att 

omhänderta djur ersätts med medel ur 

viltförvaltningsfonden. Detsamma gäller när 

myndigheten har haft särskilda kostnader för 

att spåra eller döda djur. Ersättning ur fonden 

39 § Polismyndighetens kostnader för att 

omhänderta djur ersätts med medel ur 

viltvårdsfonden. Detsamma gäller när 

myndigheten har haft särskilda kostnader för 

att spåra eller döda djur. Ersättning ur fonden 

165


kan även lämnas till den som har hjälpt 

polismyndigheten, dock inte till den som har 

skadskjutit djuret eller till deltagarna i det 

jaktlag han tillhör. 

kan även lämnas till den som har hjälpt 

polismyndigheten, dock inte till den som har 

skadskjutit djuret eller till deltagarna i det 

jaktlag han tillhör. 

Beslut om ersättning enligt första stycket 

meddelas av polismyndigheten. 

Naturvårdsverket meddelar efter samråd med 

Rikspolisstyrelsen föreskrifter om ersättning. 

Beslut om ersättning enligt första stycket 

meddelas av polismyndigheten. 

Naturvårdsverket meddelar efter samråd med 

Rikspolisstyrelsen föreskrifter om ersättning. 

Om ett djur överlämnas till Naturhistoriska 

riksmuseet, institution för forskning eller 

undervisning, Statens veterinärmedicinska 

anstalt eller annan mottagare, ersätts 

kostnaderna för överlämnandet av 

mottagaren. Förordning (2000:1216). 

Om ett djur överlämnas till Naturhistoriska 

riksmuseet, institution för forskning eller 

undervisning, Statens veterinärmedicinska 

anstalt eller annan mottagare, ersätts 

kostnaderna för överlämnandet av 

mottagaren. Förordning (2000:1216). 

Har björn, varg, järv, lodjur, älg, hjort, rådjur, 

utter, vildsvin, mufflonfår eller örn skadats eller 

dödats vid sammanstötning med ett 

motordrivet fordon, är fordonets förare skyldig 

att snarast möjligt märka ut olycksplatsen och 

underrätta närmaste polismyndighet. 

Skyldighet att anmäla viltolyckor och skadat vilt 

40 § Har björn, varg, järv, lo, älg, hjort, rådjur, utter, 

vildsvin, mufflonfår eller örn skadats eller 

dödats vid sammanstötning med ett 

motordrivet fordon, är fordonets förare skyldig 

att snarast möjligt märka ut olycksplatsen och 

underrätta närmaste polismyndighet. 

(Förordning (1998:1000). 

Varken artoch habitatdirektivet 

eller fågeldirektivet har några 

bestämmelser som uttryckligen 

tillåter avlivning av 

barmhärtighetsskäl. Verket har inte 

heller hittat någon diskussion om 

frågan i kommissionens riktlinjer 

(Guidance documents). Att av 

tvingande djurskyddsskäl avliva ett 

av de fyra stora rovdjuren torde 

dock kunna omfattas av artoch 

Anträffas frilevande vilt så skadat eller i sådan 

belägenhet att det av djurskyddsskäl snarast 

bör avlivas, får djuret avlivas även om det är 

fredat eller om avlivningen sker på annans 

mark. Förordning (1994:108). 

40a § Anträffas frilevande vilt så skadat eller i sådan 

belägenhet att det av djurskyddsskäl snarast 

bör avlivas, får djuret avlivas även om det är 

fredat eller om avlivningen sker på annans 

mark. Förordning (1994:108). 

Vid åtgärd enligt första stycket ska den som 

har dödat en björn, varg, järv, lodjur eller 

kungsörn snarast möjligt anmäla händelsen till 

närmaste polismyndighet. Djuret får inte flyttas 

utan medgivande från polismyndigheten. 

166


habitatdirektivets 

undantagsmöjlighet i artikel 16.1.c) 

”tvingande orsaker som har ett allt 

överskuggande allmänintresse”. 

Denna grund finns inte i 

fågeldirektivet, vilket gör att 

bestämmelsen är än mer tveksam 

vad gäller kungsörn. 

Naturvårdsverket ska fortlöpande bedöma om 

möjligheten att döda björn, varg, järv, lodjur 

eller kungsörn med stöd av första stycket 



naturliga utbredningsområde. Om 

Naturvårdsverket bedömer att så är fallet ska 


Situationen som omfattas av 

bestämmelsen borde kunna 

bedömas vara sådan att det inte 

finns någon annan lämplig lösning 

(”av djurskyddsskäl snarast bör 

avlivas”). Naturvårdsverket menar 

att bestämmelsen inte bör tas bort 

utan en noggrann analys av 

följderna. När det gäller de fyra 

stora rovdjuren och kungsörn bör en 

anmälan ske till polismyndigheten. 

Naturvårdsverket bör löpande 

bedöma hur bestämmelsen 

används på samma sätt som med 

28 § och reagera om det finns 

anledning att tro att den 

missbrukas. 

Bemyndigande följer av 29 § punkt 

3-4 jaktlagen/lagen om förvaltning 

av vilt. 

Vilt får inte sättas ut i frihet om inte annat följer 

av 12 a §. 

Utsättning av vilt m.m. 

41 § Vilt får inte sättas ut i frihet om inte annat följer 

av 12 a §. 



167


genom föreskrifter medge undantag från första genom föreskrifter medge undantag från första 

stycket. Förordning (1994:108). 

stycket. Förordning (1994:108). 

Vilt får hållas i ett vilthägn eller liknande 

anläggning endast efter tillstånd av 

länsstyrelsen. Tillstånd får inte ges om det 

finns risk för spridning av smittsamma 

sjukdomar. Tillståndet får återkallas om viltet 

eller hägnet inte sköts på rätt sätt eller om 

anläggningen ger upphov till allvarliga 

hälsorisker. 

41a § Vilt får hållas i ett vilthägn eller liknande 

anläggning endast efter tillstånd av 

länsstyrelsen. Tillstånd får inte ges om det 

finns risk för spridning av smittsamma 

sjukdomar. Tillståndet får återkallas om viltet 

eller hägnet inte sköts på rätt sätt eller om 

anläggningen ger upphov till allvarliga 

hälsorisker. 

Länsstyrelsen får besluta om närmare villkor 

för tillstånd enligt första stycket. 

Länsstyrelsen får besluta om närmare villkor 

för tillstånd enligt första stycket. 

Vilt i vilthägn eller liknande anläggning skall 

hållas betryggande instängt i enlighet med 


Vilt i vilthägn eller liknande anläggning skall 

hållas betryggande instängt i enlighet med 




Naturvårdsverket får efter samråd med 

Jordbruksverket meddela föreskrifter om 

42 § Naturvårdsverket får efter samråd med 

Jordbruksverket meddela föreskrifter om 

1. vilka viltarter som får hållas i vilthägn, 

1. vilka viltarter som får hållas i vilthägn, 

2. hur hägn för olika viltarter skall vara 

beskaffade, 

2. hur hägn för olika viltarter skall vara 

beskaffade, 

3. registrering av vilthägn, 

3. registrering av vilthägn, 

4. registrering och märkning av vilt som hålls 

i vilthägn, 

4. registrering och märkning av vilt som hålls i 

vilthägn, 

5. länsstyrelsens prövning i ärende som 5. länsstyrelsens prövning i ärende som 

avses i 41 a §. Förordning (1994:108). avses i 41 a §. Förordning (1994:108). 



168



Viltvårdsnämnder Viltförvaltningsråd 

Denna bestämmelse reglerar rådets 

sammansättning. Länsstyrelsen bör 

välja ordförande och även ansvara 

för sekreterarfunktionen. 

Naturvårdsverket bör i föreskrifter 

och/eller allmänna råd närmare 

beskriva rådets arbetsformer om det 

finns ett behov av detta. 

Ordföranden har en viktig roll i 

rådet. 

Rådet har en rådgivande roll och är 

inte beslutande. 

Länsstyrelsen bör ha möjlighet att 

adjungera ytterligare högst två 

ledamöter samt att bjuda in 

representanter för olika intressen 

när deras frågor avhandlas. 

Särskilda förhållanden i länet kan 

t.ex. vara att det bedrivs 

koncessionsrenskötsel eller 

fäbodbruk. 

Ett viltförvaltningsråd består av nio ledamöter 

utom i Jämtlands, Västerbottens och 

Norrbottens län där elva ledamöter ingår i 

rådet och i Dalarnas och Västernorrlands län 

där tio ledamöter ingår i rådet. Länsstyrelsen 

utser ledamöterna för högst fyra år. Två 

ledamöter utses efter förslag av jägarnas 

organisationer. I viltförvaltningsrådet i 

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län 

ska två ledamöter och i Dalarnas och 

Västernorrlands län en ledamot utses efter 

förslag av rennäringens organisationer. Av de 

övriga ledamöterna ska två representera 

frilufts- och naturvårdsintresset. En ledamot 

ska ha särskild kunskap i frågor om 

trafiksäkerhet och vilt. De återstående två 

ledamöterna ska företräda ägarna av 

jordbruksmark och skogsmark. Länsstyrelsen 

får utse ytterligare högst två ledamöter i 

viltförvaltningsrådet om så är lämpligt med 

hänsyn till särskilda förhållanden i länet. 

För varje ledamot finns en personlig ersättare 

som utses på samma sätt som ledamoten. 

46 § En viltvårdsnämnd består av elva ledamöter 

utom i Jämtlands, Västerbottens och 

Norrbottens län där tolv ledamöter ingår i 

nämnden. Länsstyrelsen utser ledamöterna för 

högst fyra år. Två politiska företrädare utses 

efter förslag av landstinget. En ledamot utses 

efter förslag av Skogsstyrelsen och två 

ledamöter efter förslag av jägarnas 

organisationer för länet. I viltvårdsnämnden i 

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län 

skall en ledamot representera renägarna i 

länet och utses efter förslag av Sametinget. Av 

de övriga ledamöterna skall två representera 

frilufts- och naturvårdsintresset. En ledamot 

skall ha särskild kunskap i frågor om 

trafiksäkerhet och vilt. De återstående tre 

ledamöterna ska företräda ägarna av 

jordbruksmark och skogsmark. Länsstyrelsen 

utser den ene av de politiska företrädarna till 

ordförande och den andre till vice ordförande. 

För varje ledamot finns en personlig ersättare 

som utses på samma sätt som ledamoten. 

Det finns behov av att tydligt ange 

rådets arbetsuppgifter – särskilt vad 

gäller rovdjursförvaltningen. 

Naturvårdsverket menar att det är 

lämpligt att detta ligger i föreskrifter. 

Frågor där rådet bör rådfrågas är: 

förvaltningsplaner för rovdjur 

miniminivåer för olika arter 

för länet 

Till ordförande ska länsstyrelsen utse 

tjänsteman hos länsstyrelsen eller ledamot av 

viltförvaltningsrådet. 

Vid handläggning av ärenden som kräver 

särskild sakkunskap får rådet anlita lämplig 

person som sakkunnig. 

Vid handläggning av ärenden som kräver 

särskild sakkunskap får nämnden anlita 

lämplig person som sakkunnig. 

När ledamöter utses ska en god balans mellan 

169


genomförande och 

uppföjlning av 

förvaltningsplanen 

Beslut om förvaltningsjakt 

och skyddsjakt 

Inventering 

Viltskador (inkluderande 

förebyggande åtgärder) 

Kommunikationsarbete 

Samråd 

olika intressen eftersträvas liksom en jämn 

könsfördelning och representativ 

åldersfördelning. 

Naturvårdsverket fastställer genom föreskrifter 

närmare bestämmelser om uppgifter för rådet 

och om formerna för dess arbete. 

Naturvårdsverket fastställer arbetsordning för 

viltvårdsnämnden. Förordning (2005:1162). 

Bemyndigandet följer av 39 § 


vilt i ny föreslagen lydelse. 

Naturvårdsverkets förslag är endast 

ett första utkast. Nivån är 

schablonmässigt satt utifrån 


ersättning för uppdrag i statliga 

styrelser, nämnder och råd m.m. 

Behovet av arvode och nivåerna bör 

utredas vidare. 

46 a § För uppdrag som ledamot eller sakkunnig i 

viltförvaltningsnämnden ska ett särskilt arvode 

för sammanträdesdag betalas till den som 

efter särskild kallelse är närvarande vid möte. 

Ersättning utgår med 1500 kronor för hel dag 

och 750 kronor för halv dag. Ersättningen 

inkluderar tid för inläsning av underlag och 

andra förberedelser inför rådets sammanträde. 

Någon ersättning betalas inte till den som är 

anställd vid länsstyrelsen. 



vilt i ny föreslagen lydelse. 

För inrikes resor som är nödvändiga för att 

fullgöra uppdraget lämnas 

resekostnadsersättningar och traktamente 

enligt de grunder som fastställts för 

länsstyrelsens arbetstagare. 

Genom beslut i det enskilda fallet eller genom 

föreskrifter får länsstyrelsen meddela tillstånd 

till jakt på sådant allmänt vatten och sådana 

holmar, klippor och skär som avses i 12 § 

Jakt på allmänt vatten 

47 § Genom beslut i det enskilda fallet eller genom 

föreskrifter får länsstyrelsen meddela tillstånd 

till jakt på sådant allmänt vatten och sådana 

holmar, klippor och skär som avses i 12 § 

170


andra stycket jaktlagen (1987:259). 

andra stycket jaktlagen (1987:259). 

När enskilda jakttillstånd meddelas, bör 

företräde ges åt personer som är fast bosatta i 

skärgården eller vid kusten och som har 

erfarenhet av jakt och goda kunskaper om 

djurlivet och naturförhållandena i dessa 

När enskilda jakttillstånd meddelas, bör 

företräde ges åt personer som är fast bosatta i 

skärgården eller vid kusten och som har 

erfarenhet av jakt och goda kunskaper om 

djurlivet och naturförhållandena i dessa 

områden. Förordning (2000:1216). 

områden. Förordning (2000:1216). 

Jakttillstånd enligt 47 § bör avse en viss tid 

som inte överstiger tre år. Tillståndet får 

begränsas till att avse visst område eller vissa 

djurarter. 

48 § Jakttillstånd enligt 47 § bör avse en viss tid 

som inte överstiger tre år. Tillståndet får 

begränsas till att avse visst område eller vissa 

djurarter. 

Avgift tas ut för prövning av en ansökan enligt 

47 § första stycket enligt bestämmelserna i 9- 

14 §§ avgiftsförordningen (1992:191), varvid 

avgiftsklass tre skall tillämpas. Förordning 

(1992:238). 

Det föreslagna tillägget i första 

stycket medför ingen ändring i 

förhållande till idag. 

Naturvårdsverket föreslår att de 

som vill bedriva forskningsjakt efter 

de stora rovdjuren ska registreras i 

jaktkortsregistret och att verket får 

föreskriftsrätt om hur registreringen 

ska gå till. 

Den som jagar är skyldig att betala 

viltförvaltningsavgift. Avgiften är 300 kr och 

gäller för ett jaktår. Skyldigheten gäller inte 

sådan jakt som avses i 28 § eller i punkterna 

2-5 i bilaga 4 (skyddsjakt i vissa fall) och inte 

heller sådan jakt som avses i 23 a § första 

stycket punkterna 5 och 6 (forskningsjakt och 

jakt för återinplantering eller återinförsel) eller 

32 § (ringmärkning m.m.). Avgift behöver inte 

heller betalas av den som vid jaktårets början 

är under arton år, om han eller hon då inte har 

tillstånd att inneha skjutvapen för jaktändamål. 

Avgift tas ut för prövning av en ansökan enligt 

47 § första stycket enligt bestämmelserna i 9- 

14 §§ avgiftsförordningen (1992:191), varvid 

avgiftsklass tre skall tillämpas. Förordning 

(1992:238). 

Avgifter m.m. 

49 § Den som jagar är skyldig att betala 

viltvårdsavgift. Avgiften är 300 kr och gäller för 

ett jaktår. Skyldigheten gäller inte sådan jakt 

som avses i 28 § eller i punkterna 2-5 i bilaga 

4 (skyddsjakt i vissa fall) och inte heller sådan 

jakt som avses i 31 § första stycket (jakt för 

bl.a. vetenskapliga behov) eller 32 § 

(ringmärkning m.m.). Avgift behöver inte heller 

betalas av den som vid jaktårets början är 

under arton år, om han eller hon då inte har 

tillstånd att inneha skjutvapen för jaktändamål. 

Naturvårdsverket föreslår ett nytt 

bemyndigande i 29 § punkt 7 


Den som avser att bedriva sådan jakt efter 

björn, varg, järv eller lodjur som avses i 23 a § 

första stycket punkt 7 (förvaltningsjakt) ska 

171


särskilt registrera sig i jaktkortsregistret. vilt. 

Naturvårdsverket får föreskriva hur registrering 

enligt andra stycket ska ske. 

Viltförvaltningsfonden förvaltas av 

Kammarkollegiet. 

Viltvårdsfonden förvaltas av Kammarkollegiet. 


Paragrafen innehåller skrivningar 

som är förlegade avseende 

postgirokonto men verket föreslår 

ingen förändringar i denna 

redovisning av regeringsuppdraget. 

Viltförvaltningssavgiften betalas in till ett 

postgirokonto som disponeras av 


50 § Viltvårdsavgiften betalas in till ett 

postgirokonto som disponeras av 


Kammarkollegiet ska bokföra influtna 

viltförvaltningsavgifter på 

viltförvaltningsfonden. Efter bokföringen ska 

kollegiet lämna Naturvårdsverket uppgift om 

Kammarkollegiet skall bokföra influtna 

viltvårdsavgifter på viltvårdsfonden. Efter 

bokföringen skall kollegiet lämna 

Naturvårdsverket uppgift om vilka som har 

vilka som har betalat avgiften. 

betalat avgiften. (Förordning 2000:1216). 

Det stämmer inte längre att 

jaktkortsblanketter tillhandahålls på 

postkontor. Se dock föregående 

kommentar. 

Jaktkortsblanketter tillhandahålls på 

postanstalterna. En jaktkortsblankett gäller 

som jaktkort när den har försetts med bevis 

om att viltförvaltningsavgiften har betalats 

samt uppgift om den betalandes namn, 

personnummer och adress. 

51 § Jaktkortsblanketter tillhandahålls på 

postanstalterna. En jaktkortsblankett gäller 

som jaktkort när den har försetts med bevis 

om att viltvårdsavgiften har betalats samt 

uppgift om den betalandes namn, 

personnummer och adress. Förordning 

(2000:1216). 

Den som jagar ska vid jakten medföra jaktkort 

som visar att viltförvaltningssavgiften är 

betald. Kortet ska på uppmaning visas för 

polisman, jakttillsynsman, naturvårdsvakt, 

tillsynsman i nationalpark eller naturreservat, 

tjänsteman vid Kustbevakningen, tjänsteman 

vid Tullverkets gränsbevakning samt den som 

äger eller innehar marken eller har jakträtten 

52 § Den som jagar skall vid jakten medföra 

jaktkort som visar att viltvårdsavgiften är 

betald. Kortet skall på uppmaning visas för 

polisman, jakttillsynsman, naturvårdsvakt, 

tillsynsman i nationalpark eller naturreservat, 

tjänsteman vid Kustbevakningen, tjänsteman 

vid Tullverkets gränsbevakning samt den som 

äger eller innehar marken eller har jakträtten 

172


där. Förordning (2000:1216). där. 

För varje län finns en älgvårdsfond som bildas 

av de älgavgifter som skall betalas enligt 52 b 

Älgavgift m.m. 

52a § För varje län finns en älgvårdsfond som bildas 

av de älgavgifter som skall betalas enligt 52 b 

och 52 c §§. Förordning (1994:1454). 

och 52 c §§. Förordning (1994:1454). 

För en vuxen älg som fälls skall 

jakträttshavaren betala en avgift som fastställs 

av länsstyrelsen enligt föreskrifter som 


52b § För en vuxen älg som fälls skall 

jakträttshavaren betala en avgift som fastställs 

av länsstyrelsen enligt föreskrifter som 


(2002:551). 

(2002:551). 

Har fler älgar fällts än vad som följer av en 

licens, skall en särskild avgift betalas till 

länsstyrelsen utöver avgiften enligt 52 b §. 

52c § Har fler älgar fällts än vad som följer av en 

licens, skall en särskild avgift betalas till 

länsstyrelsen utöver avgiften enligt 52 b §. 

Avgiften uppgår till 7 000 kr för en vuxen älg 

och 3 000 kr för en kalv. 

Avgiften uppgår till 7 000 kr för en vuxen älg 

och 3 000 kr för en kalv. 

Avgift enligt första stycket skall inte betalas om 

djuret eller dess värde förklaras förverkat, eller 

om det är uppenbart oskäligt att kräva ut en 

Avgift enligt första stycket skall inte betalas om 

djuret eller dess värde förklaras förverkat, eller 

om det är uppenbart oskäligt att kräva ut en 

avgift. Förordning (1994:1454). 

avgift. Förordning (1994:1454). 

Ur älgvårdsfonden får länsstyrelsen enligt 


Naturvårdsverket lämna bidrag till kostnaderna 

för administration av jakten, däribland 

52d § Ur älgvårdsfonden får länsstyrelsen enligt 


Naturvårdsverket lämna bidrag till kostnaderna 

för administration av jakten, däribland 

1. registerhållning som avser områden som 

registrerats för jakt efter älg, 

1. registerhållning som avser områden som 

registrerats för jakt efter älg, 

2. tilldelning av djur inom områden som 

registrerats för jakt efter älg, samt 

2. tilldelning av djur inom områden som 

registrerats för jakt efter älg, samt 

3. viltförvaltning, information och utbildning i 

jaktliga frågor. 

3. viltvård, information och utbildning i jaktliga 

frågor. Förordning (1994:1454). 

173


Regeringen beslutar om överföring av medel 

från älgvårdsfonderna till 

viltförvaltningsfonden. Förordning 

(2000:1216). 

52e § Regeringen beslutar om överföring av medel 

från älgvårdsfonderna till viltvårdsfonden. 


Naturvårdsverkets förslag är en 

följdändring till 49 § andra stycket. 

Naturvårdsverket ska med hjälp av 

automatiserad databehandling föra register 

över vilka personer som 

1. betalat viltförvaltningsavgift 

Jaktkorts- och jägarexamensregistren 

52f § Naturvårdsverket skall med hjälp av 

automatiserad databehandling föra register 

över vilka personer som 

1. betalat viltvårdsavgift och 




2. gett in anmälan om förvaltningsjakt enligt 

49 § andra stycket och 

2. avlagt prov som ingår i jägarexamen. 


3. avlagt prov som ingår i jägarexamen. 

Naturvårdsverkets förslag är en 

följdändring till 49 § andra stycket. 




Jaktkortsregistret ska ha till ändamål att 

redovisa vilka personer som betalat 

viltförvaltningsavgift och vilka personer som 

avser att bedriva förvaltningsjakt. 

Jägarexamensregistret ska ha till ändamål att 

underlätta handläggningen av ansökningar om 

att inneha skjutvapen eller ammunition. 

Jaktkorts- och jägarexamensregistrens ändamål 

52g § Jaktkortsregistret skall ha till ändamål att 

redovisa vilka personer som betalat 

viltvårdsavgift. Jägarexamensregistret skall ha 

till ändamål att underlätta handläggningen av 

ansökningar om att inneha skjutvapen eller 

ammunition. 

Jaktkorts- och jägarexamensregistren får 

användas för att underlätta utsändning av 

information från statliga myndigheter till 

Jaktkorts- och jägarexamensregistren får 

användas för att underlätta utsändning av 

information från statliga myndigheter till 

jägarna. Förordning (2000:1216). 

jägarna. 

Bestämmelserna i personuppgiftslagen 

(1998:204) om rättelse och skadestånd gäller 

vid behandling av personuppgifter enligt 52 f 

52h § Bestämmelserna i personuppgiftslagen 

(1998:204) om rättelse och skadestånd gäller 

vid behandling av personuppgifter enligt 52 f 

och g §§. Förordning (2000:1216). 

och g §§. Förordning (2000:1216). 


jaktkorts- och jägarexamensregistren. 


52i § Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om 

jaktkorts- och jägarexamensregistren. 


174


Vid en översyn av 

tillsynsbestämmelserna i jaktlagen 

bör även denna ordning ses över. 

Jakttillsynsman förordnas av länsstyrelsen i 

det län där han har sitt hemvist. Förordnandet 

får omfatta ett eller flera län. 

Jakttillsynsmän 

53 § Jakttillsynsman förordnas av länsstyrelsen i 

det län där han har sitt hemvist. Förordnandet 

får omfatta ett eller flera län. 

Föreskrifter om förordnande och utbildning av 

jakttillsynsmän samt om deras utrustning 

meddelas av Rikspolisstyrelsen. 

Om beslag av vilt och om försäljning av sådant 

vilt finns bestämmelser i 47 § jaktlagen 

Föreskrifter om förordnande och utbildning av 

jakttillsynsmän samt om deras utrustning 

meddelas av Rikspolisstyrelsen. 

Förverkat vilt 

54 § Om beslag av vilt och om försäljning av sådant 

vilt finns bestämmelser i 47 § jaktlagen 

(1987:259). 

(1987:259). 

Förverkat vilt tillfaller jakträttshavaren, om 

jakten har skett med tilllåtna jaktmedel och 

55 § Förverkat vilt tillfaller jakträttshavaren, om 

jakten har skett med tilllåtna jaktmedel och 

under den tid då jakt efter viltet var tillåten. 

under den tid då jakt efter viltet var tillåten. 

Förverkat vilt som inte tillfaller jakträttshavaren 

får efter beslut av Naturvårdsverket och i 

samråd med mottagaren överlämnas till 

Naturhistoriska riksmuseet, institution för 

forskning eller undervisning eller någon annan 

mottagare som verket bestämmer. 

56 § Förverkat vilt som inte tillfaller jakträttshavaren 

får efter beslut av Naturvårdsverket och i 

samråd med mottagaren överlämnas till 

Naturhistoriska riksmuseet, institution för 

forskning eller undervisning eller någon annan 

mottagare som verket bestämmer. 

Domstol som har beslutat om förverkande av 

vilt skall skicka en kopia av domen eller 

beslutet till Naturvårdsverket. Förordning 

Domstol som har beslutat om förverkande av 

vilt skall skicka en kopia av domen eller 

beslutet till Naturvårdsverket. Förordning 

(1994:108). 

(1994:108). 

Vad som sägs om vilt i 55 och 56 §§ gäller 

även i fråga om delar av däggdjur och fåglar 

samt ägg och bon. Förordning (1998:1000). 

57 § Vad som sägs om vilt i 55 och 56 §§ gäller 

även i fråga om delar av däggdjur och fåglar 

samt ägg och bon. Förordning (1998:1000). 

Paragrafen har ny lydelse som trätt i 

kraft 1 februari 2009. 

Naturvårdsverket noterar att det inte 

I 22 a § förvaltningslagen (1986:223) finns 

bestämmelser om överklagande hos allmän 

förvaltningsdomstol. I fråga om följande beslut 

enligt denna förordning gäller dock 

Bestämmelser om överklagande 

58 § I 22 a § förvaltningslagen (1986:223) finns 

bestämmelser om överklagande hos allmän 

förvaltningsdomstol. I fråga om följande beslut 

enligt denna förordning gäller dock 

175


tycks finnas något överklagbart 

beslut som följer av 12 a § tredje 

stycket. Det är vidare oklart vad 

som motiverar en 

överklagandebestämmelse för 21 § 

tredje stycket (tidigare andra 

stycket). Naturvårdsverket föreslår 

dock ingen ändring i redovisningen 

av detta uppdrag. 

1. att beslut enligt 3 § andra stycket 2, 4 §, 

om beslutet avser annat än registrering av 

kronhjortsområde, 6 §, 9 § andra och 

tredje styckena, 12 a § tredje stycket, 15 §, 

21 § tredje stycket, 24 a §, 30 §, 36 § 

tredje stycket, 38 §, 39 § första stycket, 47 

§ första stycket och 52 d § samt 

Naturvårdsverkets beslut i ett överklagat 

ärende inte får överklagas, 

1. att beslut enligt 3 § andra stycket 2, 4 §, 

om beslutet avser annat än registrering av 

kronhjortsområde, 6 §, 9 § andra och tredje 

styckena, 12 a § tredje stycket, 15 §, 21 § 

andra stycket, 30 §, 36 § tredje stycket, 38 

§, 39 § första stycket, 47 § första stycket 

och 52 d § samt Naturvårdsverkets beslut i 

ett överklagat ärende inte får överklagas, 

Beslut om att delegera till 

länsstyrelsen enligt 24 a § bör inte 

kunna överklagas. 

Naturvårdsverkets och 

länsstyrelsens beslut att medge jakt 

bör kunna överklagas genom 

förvaltningsbesvär. 

2. att andra beslut av polismyndighet än 

sådana beslut som avses under 1 får 

överklagas hos länsstyrelsen, samt 

2. att andra beslut av polismyndighet än 

sådana beslut som avses under 1 får 

överklagas hos länsstyrelsen, samt 

3. att andra beslut av länsstyrelsen än 

sådana beslut som avses under 1 eller 

som avser jakt enligt 24 § första stycket 

enligt 24 a § eller avgift enligt 52 b och 52 

c §§ får överklagas hos Naturvårdsverket. 

3. att andra beslut av länsstyrelsen än 

sådana beslut som avses under 1 eller 

som avser avgift enligt 52 b och 52 c §§ får 

överklagas hos Naturvårdsverket. 




vilt. 

Ett alternativ vore att inte ta med 

nya överklagandebestämmelser i 

författningsförslaget utan att istället 

betona i rapporten att en reglering 

bör eftersträvas men att frågan 

kräver vidare utredning. Det är 

många komplexa frågor som hänger 

samman med överklaganderätt. 

Detta gäller särskilt som det verkar 

bli en mycket kort remisstid. Verket 

har ändå valt att lägga ett förslag. 

Detta gör att en bestämmelse om 

att länsstyrelsen omedelbart måste 

skicka sina beslut till 

58 a § Länsstyrelsens beslut om jakt enligt 24 § får 

överklagas av Naturvårdsverket. 

176


Naturvårdsverket behövs (se förslag 

till ny 28 a §). Det är ofta är bråttom 

i dessa ärenden men det bör vara 

möjligt för Naturvårdsverket att 

begära inhibition av länsstyrelsens 

beslut vid överklagande till 

länsrätten. 

Av 23 § förvaltningslagen följer att 

överklagande ska ske inom tre 

veckor från den dag beslutet 

meddelades. 



vilt. 

Verket har haft miljöbalkens 16 kap 

13 § som utgångspunkt. Detta 

förslag är ett grovt första utkast. Det 

krävs en fortsatt ingående utredning 

vad gäller vilka organisationer som 

skulle komma ifråga, om de 

föreslagna kriterierna är lämpliga 

etc., vilket Naturvårdsverket inte har 

hunnit med i detta uppdrag. Skulle 

remissbehandlingen av förslaget 

vara begränsad i omfattning och tid 

bör man därför avvakta med att föra 

in överklaganderätt för 

organisationer och istället utreda 

frågan vidare. 

58 b § Beslut om jakt enligt 24 § får överklagas av en 

ideell förening som enligt sina stadgar har till 

ändamål att tillvarata naturskydds- eller 

jaktintressen. För att få överklaga beslut ska 

en förening ha bedrivit verksamhet i Sverige 

under minst tre år och ha lägst 2 000 

medlemmar. 

En ideell förening som vill överklaga ett beslut 

som avses i första stycket ska göra det innan 

tiden för överklagande har gått ut för den som 

varit part eller annars såsom sakägare haft 

klagorätt i ärendet. 



vilt. 

177


Polismyndigheten, länsstyrelsen och 

Naturvårdsverket får förordna att beslut enligt 

denna förordning skall gälla utan hinder av att 

det har överklagats. Förordning (1994:108). 

59 § Polismyndigheten, länsstyrelsen och 

Naturvårdsverket får förordna att beslut enligt 

denna förordning skall gälla utan hinder av att 

det har överklagats. Förordning (1994:108). 


Övergångsbestämmelser 

1987:905 Denna förordning träder i kraft den 1 januari 

1988.Genom förordningen upphävs 

jaktstadgan (1938:279), jakttidsförordningen 

(1976:432) och förordningen (1981:175) om 

frilevande vildsvin samt breven den 8 juni 

1951 och den 8 december 1967 ang. 

tillämpningen av 2 § 3 mom. jaktlagen (om 

jakt å allmänt vatten). 

2000:1216 1. Denna förordning träder i kraft, i fråga om 

5 a och 5 b §§ samt bilaga 1 och 2 den 1 

juli 2001, i fråga om bilaga 3 den 1 mars 

2001, i fråga om 50 och 52 f-52 h §§ den 1 

januari 2002 och i övrigt den 1 januari 

2001. Förordning (2001:450). 

2. Erlagd jaktvårdsavgift för jaktåret 

2000/2001 gäller som viltvårdsavgift för 

samma tid. 

3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för 

beslut som meddelats före ikraftträdandet. 

178

Förslag till förordning (2009:xx) om förvaltning av björn, varg, järv, lodjur och kungsörn 

Inledande bestämmelser Kommentar 

1 § Denna förordning är meddelad med stöd av 9 e § lagen Förutsätter att hela bemyndigandet finns i jaktlagen. Verket 

(1987:259) om förvaltning av vilt. 

föreslår att jaktlagen ändrar rubrik (lag om förvaltning av vilt). 

2 § Denna förordning innehåller bestämmelser om förvaltning av Detta är en upplysningsparagraf som Naturvårdsverket menar 

björn, varg, järv, lodjur, och kungsörn. 

är nödvändig eftersom reglerna är så spridda i olika lagar och 

I lagen (1987:259) om förvaltning av vilt och jaktförordningen förordningar. En liknande upplysningsparagraf finns t.ex. i 3 § 

(1987:905) finns bestämmelser om förvaltning och fredning av artskyddsförordningen. 

vilt och om jakt. 

I 8 kap miljöbalken (1998:808) och i artskyddsförordningen 

(1998:179) finns bestämmelser om skydd för djur- och 

växtarter. 

I viltskadeförordningen (2001:724) finns bestämmelser om 

bidrag till förebyggande åtgärder och ersättning för skada av 

vilt. 

Syfte 

3 § Denna förordning syftar till att arterna björn, varg, järv, lodjur I propositionen 2000/01:57 s. 23 används skrivningen ”sprida 

och kungsörn ska finnas i så stora antal att de långsiktigt finns sig till sina naturliga utbredningsområden. Naturvårdsverket 

kvar i den svenska faunan och även kan sprida sig till sina menar att det i detta även ligger att arterna ska sprida sig inom 

naturliga utbredningsområden. Det övergripande syftet ska dessa områden. I propositionen anges vidare att arterna ska 

uppnås samtidigt som skador och olägenheter av rovdjur ska ”finnas i så stora antal”. Det har framförts från verkets externa 

förebyggas eller begränsas. 

referensgruppen att den alternativa skrivningen ”sådana antal” 

bedöms vara mindre värdeladdad. Naturvårdsverket har dock 

valt att använda formuleringen i propositionen. 

Delar av det till Naturvårdsverket knutna Rådet för 

rovdjursfrågor betonade att Naturvårdsverket i förslaget måste 

ta med sociala och ekonomiska aspekter också. 

Naturvårdsverket har valt att föra in en skrivning om att även 

olägenheter av arterna ska förebyggas eller begränsas. 

Ambitionen är att det övergripande målet ska nås inom en 

generation. 

Definitioner 

4 § Samverkansrådet för rovdjursförvaltningsområde är ett organ 

för samverkan mellan länsstyrelser i frågor om 

rovdjursförvaltning i syfte att genomföra rovdjurspolitiken. 

179

Verket föreslår att begreppet rovdjursförvaltningsområde 

används för att särskilja områden från de 

älgförvaltningsområden som håller på att arbetas fram. 

5 § I denna förordning avses med 

1. Norra rovdjursförvaltningsområdet: Norrbottens, 

Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län; 

2. Mellersta rovdjursförvaltningsområdet: Dalarnas, 

Gävleborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Uppsala 

och Västra Götalands län; samt 

3. Södra rovdjursförvaltningsområdet: Stockholms, 

Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, 

Gotlands, Kronobergs, Hallands, Skåne, Blekinge och 

Gotlands län. 

6 § I denna förordning betyder 

1. miniminivå: det minsta antal föryngringar av en art per år 

som förvaltningen ska syfta till att upprätthålla, 

2. etappmål: delmål i antal föryngringar per år för tillväxt av en 

rovdjursart, 

3. föryngring: björn, varg, järv, och lodjur har fött ungar och 

kungsörn har lagt ägg i bo, 

4. häckning: för kungsörn används häckning synonymt med 

föryngring, 

5. reproducerande stam: föryngring av en art har under vart 

och ett av de tre föregående reproduktionscyklarna 

dokumenterats i området. 

Förvaltningens organisation 

7 § Naturvårdsverket är sektorsmyndighet med ansvar för 

viltförvaltningsfrågor. 

Inom Naturvårdsverket finns Rådet för rovdjursfrågor som är ett 

rådgivande organ för samråd i rovdjursfrågor och för att bistå 

verket i genomförandet av rovdjurspolitiken. 

Det har framförts i arbetet med förslaget till förordning att det är 

viktigt att ange vilka frågor de olika rådgivande organen har att 

hantera. 

8 § Länsstyrelsen har ansvaret för förvaltningen av björn, varg, järv, 

lodjur och kungsörn inom länet. 

Det till länsstyrelsen knutna viltförvaltningsrådet enligt 39 § 

lagen (1987:259) om förvaltning av vilt ska bistå länsstyrelsen i 

genomförandet av rovdjurspolitiken. 

I viltförvaltningsrådets uppgifter ingår att vara ett rådgivande 

organ till länsstyrelsen i frågor som rör 

rovdjursförvaltningsplaner, framtagande av miniminivåer för 

länet, beslut om jakt och skyddsjakt, viltskadeärenden, 

180

inventering, information samt andra rovdjursförvaltningsfrågor. 

Samverkansråd Underrubrik till ”förvaltningens organisation” 

9 § Samverkansrådet för rovdjursförvaltningsområde enligt 4 § är Enligt de inledande utkasten låg bestämmelser om 

länsstyrelsernas samverkansorgan och ska inrättas för vart och samverkansråd i länsstyrelseinstruktionen. Mot bakgrund av 

ett av de norra, mellersta och södra 

uppgifter att regeringen har för avsikt att ändra i 

rovdjursförvaltningsområdena. 

länsstyrelseinstruktionen så att råd, delegationer m.m. inte 

I de norra och mellersta rovdjursförvaltningsområdena bör även längre regleras i instruktionen föreslår verket att samverkansråd 

Sametinget ingå i samverkansrådet. 

regleras i denna förordning istället. Det gör även systemet 

tydligare eftersom det blir en förordning mindre att beakta. 

Naturvårdsverket menar att det är viktigt att höga tjänstemän 

från respektive länsstyrelse ingår i samverkansrådet. 

10 § Samverkansrådet för rovdjursförvaltningsområde ska bestå av 

ett länsråd eller en länsöverdirektör och en beredande 

tjänsteman från varje län. För ledamöterna ska det finnas lika 

många ersättare. Varje länsstyrelse ska utse ledamöter och 

ersättare i rådet. 

Om Sametinget är representerat i samverkansråd för de norra 

och mellersta rovdjursförvaltningsområdena bör myndigheten 

företrädas av kanslichefen och en beredande tjänsteman. 

11 § Vart och ett av länen svarar under två års tid för 

ordförandeskapet i samverkansrådet för 

rovdjursförvaltningsområde. Landshövdingen i det län som 

svarar för ordförandeskapet, eller den landshövdingen utser 

inom länsstyrelsen, är ordförande i rådet. 

Ordförandeskapet alternerar mellan länsstyrelserna inom ett 

rovdjursförvaltningsområde i den ordning som framgår av 5 §. 

181

12 § I samverkansrådets uppgifter ingår att med beaktande av 

fastställda miniminivåer enligt 13-15 §§ föreslå en fördelning av 

rovdjursförekomst mellan län inom rovdjursförvaltningsområdet 

för förslag till länsvisa miniminivåer enligt 16-17 §§ och att bistå 

länsstyrelsen vid utvärdering av sådana miniminivåer enligt 19 

§. Samverkansrådet ska också verka för att det inom 

rovdjursförvaltningsområdet inte fälls fler djur än vad som är 

tillåtet enligt 24 a § tredje stycket jaktförordningen (1987:905). 

Verket lämnar inga förslag för järv och varg så länge dessa 

saknar nationell miniminivå. Kungsörn föreslås ligga kvar på 

verket att besluta om. 

Miniminivåer för rovdjursförvaltningsområden 

13 § För norra rovdjursförvaltningsområdet är miniminivån xy 

föryngringar per år av björn och xx föryngringar per år av lodjur. 

14§ För mellersta rovdjursförvaltningsområdet är miniminivån xy 

föryngringar per år av björn och xx föryngringar per år av lodjur. 

I den externa referensgruppen framfördes synpunkten att det 

bör framgå under vilka förutsättningar NV fastställer nivåerna. 

De riktlinjer för arternas utbredning som föreslås ligga i 

jaktlagen/lagen om förvaltning av vilt bör beaktas, dels av 

länsstyrelsen men även av Naturvårdsverket. 

15 § För södra rovdjursförvaltningsområdet är miniminivån xx 

föryngringar per år av lodjur. 

Miniminivåer för län 

16 § Miniminivåer för län fastställs av Naturvårdsverket under 

förutsättning att de länsvisa miniminivåerna sammantaget inte 

underskrider de miniminivåer som fastställts för 

rovdjursförvaltningsområdet. Riktlinjer för stammarnas 

utbredning enligt 9 c-e §§ lagen (1987:259) om förvaltning av 

vilt ska beaktas. 

Naturvårdsverket bör kunna föreskriva hur ett förslag ska se ut 

och vilket underlag som behöver redovisas. 

Länsstyrelsen ska förse Naturvårdsverket med det underlag 

som Naturvårdsverket behöver för att kunna fastställa 

miniminivåer. 

17 § Varje län ska på Naturvårdsverkets begäran lämna in förslag till 

miniminivåer för länet. 

182

Naturvårdsverket bör kunna föreskriva om innehållet i en plan. 

I uppdraget ligger att systemet ska innehålla ”lokal delaktighet”. 

Sådan delaktighet är även att fler deltar i inventering av rovdjur 

och att allt fler deltar i själva jakten. 

I de allra flesta fall bör det vara tillräckligt att länsstyrelsen 

samråder med viltförvaltningsrådet, som ju innehåller 

företrädare från olika intressen. 

Revidering av förvaltningsmål 

18 § Naturvårdsverket ska minst vart femte år utvärdera 

miniminivåerna för rovdjursförvaltningsområden och vid behov 

föreslå ändringar till regeringen. 

19 § Länsstyrelsen ska minst vart femte år eller på 

Naturvårdsverkets begäran utvärdera miniminivåerna för länet 

och vid behov föreslå förändringar till Naturvårdsverket. 

Rovdjursförvaltningsplan 

20 § Länsstyrelsen ska besluta om rovdjursförvaltningsplan för länet. 

En rovdjursförvaltningsplan bör gälla fem år och beskriva 

målsättningar och rutiner för länsstyrelsens förvaltningsarbete. 

Samråd och delaktighet 

21 § Innan Naturvårdsverket eller länsstyrelsen lämnar förslag på 

miniminivåer eller i övrigt handlägger andra frågor av principiell 

betydelse enligt denna förordning bör samråd ske med de 

myndigheter, och organisationer som berörs av beslutet. 

Länsstyrelsen ska samråda med viltförvaltningsrådet innan 

förslag till länsvisa miniminivåer lämnas till Naturvårdsverket 

samt när sådana miniminivåer utvärderas. 

Bestämmelsen är ganska allmänt hållen för att möjliggöra att 

samrådet situationsanpassas. 

Samrådet ska genomföras i god tid och i behövlig omfattning. 

Naturvårdsverket och länsstyrelsen ska i övrigt planera sitt 

arbete enligt denna förordning så att det möjliggör delaktighet 

av olika intressegrupper som berörs av rovdjurspolitiken. 

22 § Syftet med samrådet är att förbättra beslutsunderlaget och att 

ge möjlighet till insyn och påverkan. Under samrådet bör 

motiven till förslaget, underlag av betydelse samt förslagets 

innebörd och konsekvenser redovisas. 

Verket föreslår skrivningen ”svenska betesområde”. 

Andra stycket är flyttat från 8 § viltsakdeförordningen. 

Beståndsövervakning 

23 § Länsstyrelsen ska varje år undersöka hur många föryngringar 

av varg, järv och lodjur samt häckningar av kungsörn som 

förekommer i länet. 

Inom renskötselområdet ska länsstyrelsen utöver vad som 

183

Enligt proposition 2000/01:57 s. 29 anges ofta 

inventeringsresultat som ett intervall. Enligt 

försiktighetsprincipen ska man då utgå ifrån det lägsta angivna 

talet i intervallet vid bedömningen om arten överstiger 

miniminivån eller uppnår etappmålet. 

anges i första stycket varje år efter samråd med berörd sameby 

undersöka hur många föryngringar av varg, järv och lodjur som 

förekommer inom samebyns svenska betesområde och om 

arterna förekommer regelbundet eller tillfälligt inom samebyn. 

Länsstyrelsen ska också efter samråd med berörd sameby 

undersöka om björn eller kungsörn förekommer inom samebyns 

svenska betesområde. 

24 § Naturvårdsverket ska årligen granska och fastställa 

inventeringsresultat för järv, lodjur, varg och kungsörn. Om 

väderförhållanden omöjliggjort inventeringsarbete bör 

Naturvårdsverket ta fram en beståndsuppskattning för den 

aktuella arten. 

Punkt 3 omfattar det bemyndigande Naturvårdsverket har haft 

enligt viltskadeförordningens 13 § första stycke (”[n]ärmare 

föreskrifter om undersökning”). 

Av 4 § punkt 2 förordning (2007:1244) om konsekvensutredning 

vid regelgivning framgår att statliga myndigheter, kommuner, 

landsting, organisationer, näringslivet och andra som på 

betydande sätt berörs av föreskrifter eller allmänna råd så tidigt 

som möjligt ska ges tillfälle att yttra sig i frågan och om 

konsekvensutredningen. 

Naturvårdsverket ska minst vart femte år ta fram, en 

beståndsuppskattning för björn. 


1. rovdjursförvaltningsplaner, 

2. länsvisa miniminivåer, 

3. beståndsövervakning, 

4. uppgifter för viltförvaltningsrådet och formerna för dess 

arbete, 

5. uppgifter för samverkansrådet och formerna för dess 

arbete, samt 

6. samråd. 

184

Artskyddsförordning (2007:845) 


Bestämmelserna i denna förordning gäller 

utöver bestämmelserna i rådets förordning 

(EG) nr 338/97 och kommissionens förordning 

(EG) nr 865/2006. Bestämmelser som innebär 

artskydd finns också i lagen (1987:259) om 

förvaltning av vilt och fiskelagen (1993:787) 

samt i föreskrifter som har meddelats med 

stöd av de lagarna. 

Andra bestämmelser om artskydd 

3 § Bestämmelserna i denna förordning gäller 

utöver bestämmelserna i rådets förordning 

(EG) nr 338/97 och kommissionens förordning 

(EG) nr 865/2006. Bestämmelser som innebär 

artskydd finns också i jaktlagen (1987:259) 

och fiskelagen (1993:787) samt i föreskrifter 

som har meddelats med stöd av de lagarna. 

I fråga om vilda fåglar och i fråga om sådana 

vilt levande djurarter som i bilaga 1 till denna 

förordning har markerats med N eller n är det 

förbjudet att 

Fridlysning 

4 § I fråga om vilda fåglar och i fråga om sådana 

vilt levande djurarter som i bilaga 1 till denna 

förordning har markerats med N eller n är det 

förbjudet att 

1. avsiktligt fånga eller döda djur, 

1. avsiktligt fånga eller döda djur, 

2. avsiktligt störa djur, särskilt under djurens 

parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och 

flyttningsperioder, 

2. avsiktligt störa djur, särskilt under djurens 

parnings-, uppfödnings-, övervintringsoch 

flyttningsperioder, 

3. avsiktligt förstöra eller samla in ägg i 

naturen, och 

3. avsiktligt förstöra eller samla in ägg i 

naturen, och 

4. skada eller förstöra djurens 

fortplantningsområden eller viloplatser. 

4. skada eller förstöra djurens 

fortplantningsområden eller viloplatser. 

Förbudet gäller alla levnadsstadier hos djuren. 

Förbudet gäller alla levnadsstadier hos djuren. 

Första stycket gäller inte jakt efter fåglar och 

däggdjur. I fråga om sådan jakt finns 

bestämmelser med motsvarande innebörd i 

lagen (1987:259) om förvaltning av vilt och 

Första stycket gäller inte jakt efter fåglar och 

däggdjur. I fråga om sådan jakt finns 


jaktlagen (1987:259) och jaktförordningen 

185


jaktförordningen (1987:905). Första stycket 

gäller inte heller fiske. I fråga om fiske finns 


förordningen (1994:1716) om fisket, 

(1987:905). Första stycket gäller inte heller 

fiske. I fråga om fiske finns bestämmelser med 

motsvarande innebörd i förordningen 

(1994:1716) om fisket, vattenbruket och 

vattenbruket och fiskerinäringen. 

fiskerinäringen. 

I fråga om sådana vilt levande djurarter som i 

bilaga 1 till denna förordning har markerats 

med N, n eller F är det förbjudet att för fångst 

eller dödande använda medel eller metoder 



eller utsätts för en allvarlig störning. Fångst 

eller dödande får inte ske från motorfordon i 

rörelse eller från flygplan. 

5 § I fråga om sådana vilt levande djurarter som i 


med N, n eller F är det förbjudet att för fångst 

eller dödande använda medel eller metoder 



eller utsätts för en allvarlig störning. Fångst 

eller dödande får inte ske från motorfordon i 

rörelse eller från flygplan. 

Första stycket gäller inte fångst eller dödande 

av fåglar eller däggdjur. I fråga om medel och 

metoder för fångst eller dödande av sådana 

djur finns bestämmelser med motsvarande 

innebörd i lagen (1987:259) om förvaltning av 

vilt och jaktförordningen (1987:905). Första 

stycket gäller inte heller fiske. I fråga om fiske 

finns bestämmelser med motsvarande 

innebörd i förordningen (1994:1716) om fisket, 


Utöver det som gäller enligt rådets förordning 

(EG) nr 338/97 är det förbjudet att importera, 

exportera eller reexportera 

Första stycket gäller inte fångst eller dödande 

av fåglar eller däggdjur. I fråga om medel och 

metoder för fångst eller dödande av sådana 

djur finns bestämmelser med motsvarande 

innebörd i jaktlagen (1987:259) och 

jaktförordningen (1987:905). Första stycket 

gäller inte heller fiske. I fråga om fiske finns 


förordningen (1994:1716) om fisket, 


Införsel, import, export och reexport 

16 § Utöver det som gäller enligt rådets förordning 

(EG) nr 338/97 är det förbjudet att importera, 

exportera eller reexportera 

3. levande fåglar och ägg med embryo av 

arter som lever vilt inom Europeiska 

unionens europeiska territorium, 

1. levande fåglar och ägg med embryo av 

arter som lever vilt inom Europeiska 

unionens europeiska territorium, 

4. levande djur och växter av arter som i 

2. levande djur och växter av arter som i 

186



med N eller n. 


med N eller n. 

Första stycket gäller inte djur som åtkommits i 

enlighet med en bestämmelse i lagen 

(1987:259) om förvaltning av vilt. 

Första stycket gäller inte djur som åtkommits i 

enlighet med en bestämmelse i jaktlagen 

(1987:259). 

Förbudet i 23 § gäller inte 

Undantag från bestämmelserna i 16-18 och 23-27 §§ 

28 § Förbudet i 23 § gäller inte 

1. djur och fågelägg, om det visas att 

exemplaret har tagits från naturen i 

enlighet med bestämmelser i lagen 

(1987:259) om förvaltning av vilt, 

1. djur och fågelägg, om det visas att 

exemplaret har tagits från naturen i enlighet 

med bestämmelser i jaktlagen (1987:259), 

2. växter och djur utom fåglar, om det visas 

att varken växten eller djuret eller dess 

föräldrageneration har levt vilt, 

2. växter och djur utom fåglar, om det visas 

att varken växten eller djuret eller dess 

föräldrageneration har levt vilt, 

3. växter och djur, om det visas att 

exemplaret har tagits från naturen på ett 

lagligt sätt före den 1 januari 1999, 

3. växter och djur, om det visas att 



4. vid transitering i enlighet med rådets 

förordning (EG) nr 338/97, 

4. vid transitering i enlighet med rådets 


5. tillfällig förvaring i samband med 

omhändertagande för vård och behandling 

på grund av sjukdom eller skada, eller 

5. tillfällig förvaring i samband med 

omhändertagande för vård och behandling 

på grund av sjukdom eller skada, eller 

6. fasan, rapphöna och gräsand. 

6. fasan, rapphöna och gräsand. 

Förbudet i 25 § gäller inte 

1. verksamheter eller åtgärder som omfattas 

av tillstånd enligt 26 §, 

30 § Förbudet i 25 § gäller inte 

1. verksamheter eller åtgärder som omfattas 

av tillstånd enligt 26 §, 

2. handel med djur och ägg, om det visas att 

2. handel med djur och ägg, om det visas att 

187


djuret har fångats, dödats eller, i fråga om 

ägg, har samlats in, i enlighet med lagen 

(1987:259) om förvaltning av vilt, om inte 

annat följer av 33 § jaktförordningen 

(1987:905), 

djuret har fångats, dödats eller, i fråga om 

ägg, har samlats in, i enlighet med 

jaktlagen (1987:259), om inte annat följer 

av 33 § jaktförordningen (1987:905), 

3. döda djur och ägg samt del eller vara av 

djur, om det visas att exemplaret har tagits 

från naturen på ett lagligt sätt före den 1 

januari 1999, 

3. döda djur och ägg samt del eller vara av 

djur, om det visas att exemplaret har tagits 

från naturen på ett lagligt sätt före den 1 

januari 1999, 

4. levande och döda växter, om det visas att 



4. levande och döda växter, om det visas att 



5. levande växter och djur utom fåglar, om 

det visas att varken växten eller djuret eller 

dess föräldrageneration har levt vilt, 

5. levande växter och djur utom fåglar, om det 

visas att varken växten eller djuret eller 

dess föräldrageneration har levt vilt, 

6. handel med döda djur som utgör ett 

naturligt led i prepareringsverksamhet som 

bedrivs av den som har tillstånd för 

preparering enligt 35 §, 

6. handel med döda djur som utgör ett 

naturligt led i prepareringsverksamhet som 

bedrivs av den som har tillstånd för 

preparering enligt 35 §, 

7. djur och växter av arter som omfattas av 

förbud mot kommersiella aktiviteter i rådets 


7. djur och växter av arter som omfattas av 

förbud mot kommersiella aktiviteter i rådets 


8. förvar av och handel med fasan, rapphöna 

och gräsand, 

8. förvar av och handel med fasan, rapphöna 

och gräsand, 

9. döda exemplar av dalripa, rödhöna, 

klipphöna, ringduva, bläsgås, grågås, 

bläsand, kricka, stjärtand, skedand, 

brunand, vigg, bergand, ejder, sjöorre, 

fjällripa, tjäder, orre, sothöna, 

9. döda exemplar av dalripa, rödhöna, 

klipphöna, ringduva, bläsgås, grågås, 

bläsand, kricka, stjärtand, skedand, 

brunand, vigg, bergand, ejder, sjöorre, 

fjällripa, tjäder, orre, sothöna, 

enkelbeckasin och morkulla, eller 

188


enkelbeckasin och morkulla, eller 

10. försäljning m.m. av döda djur och växter 

och delar därav som bedrivs inbördes 

mellan sådana museer och andra 

institutioner som enligt 36 § har 

undantagits från kraven på tillstånd för viss 

prepareringsverksamhet. 

10. försäljning m.m. av döda djur och växter 

och delar därav som bedrivs inbördes 

mellan sådana museer och andra 

institutioner som enligt 36 § har 

undantagits från kraven på tillstånd för viss 

prepareringsverksamhet. 

189

Viltskadeförordningen (2001:127) 


Upphävd Naturvårdsverket föreslår att 

bestämmelsen flyttas till 23 § 

förordningen om förvaltning av 


kungsörn för att samla 

bestämmelser om förvaltning av 

rovdjuren på ett ställe. 

8 § Länsstyrelsen undersöker efter samråd med 

berörd sameby varje år hur många 

föryngringar av varg, järv och lo som 

förekommer inom varje samebys betesområde 

eller om arterna förekommer regelbundet eller 

tillfälligt inom samebyn. Länsstyrelsen 

undersöker också efter samråd med berörd 

sameby om björn eller kungsörn förekommer 

inom samebyn. 

9 § Sametingets beslut om ersättning till en 

sameby ska grunda sig på resultatet av 

undersökningarna enligt 23 § förordningen 

(2009:xx) om förvaltning av björn, varg, järv, 

lodjur och kungsörn. 

Förekomst av varg, björn, järv, lo eller 

kungsörn som inte konstaterats av 

länsstyrelsen berättigar till ersättning endast 

om det finns särskilda skäl och förekomsten 

kan anses styrkt. Innan ersättning lämnas i 

sådana fall skall länsstyrelsen ges tillfälle att 

yttra sig. 

NV:s bemyndigande om 

undersökning tas in i förordningen 

om rovdjursförvaltning i stället 

Föreskrifter om bidrag och ersättningar får 

meddelas av naturvårdsverket eller, när det 

gäller rennäringen, av Sametinget. 

13 § Närmare föreskrifter om undersökning enligt 

denna förordning får meddelas av 

Naturvårdsverket. Om föreskrifterna rör 

rennäringen skall Naturvårdsverket samråda 

med Sametinget. 

Föreskrifter om bidrag och ersättningar får 

meddelas av naturvårdsverket eller, när det 

gäller rennäringen, av Sametinget. 

Förordning(2006:1362). 

190

Referenser 

Offentligt tryck 

SOU 

Rovdjuren och deras förvaltning. Betänkande av Utredningen om de stora rovdjuren. 

SOU 2007:89. 

Samernas sedvanemarker. Betänkande av Gränsdragningskommissionen för renskötselområdet. 

SOU 2006:14. 

Sammanhållen rovdjurspolitik. Slutbetänkande av rovdjursutredningen, SOU 

1999:146. 

Skada av vilt. Betänkande av utredningen om ersättning vid vissa viltskador. SOU 

1990:60. 

Propositioner & regeringsskrivelser 

Prop. 1986/87:58 Om jaktlag, m.m. 

Prop. 1991/92:9 Om jakt och viltvård 

Regeringens skrivelse 2001/02:173 En samlad naturvårdspolitik. 

Prop: 2000/01:57, Sammanhållen rovdjurspolitik 

Prop. 2000/01:130, Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier 

Övrigt 

SÖ 1993:77 Konventionen om biologisk mångfald 

Övriga referenser 

Andrén, H. och Liberg, O. 2008. Den svenska lodjursstammen 2004-2008. - Rapport 

Grimsö forskningsstation, SLU. 24 sidor. Finns på www.viltskadecenter.se. 

Brøseth, H. och Andersen, R. 2009. Vurderinger knyttet til overvåking av 

ynglelokaliteter hos jerv i Sverige og Norge. - NINA Rapport 437. 31 s. 

191

Cinque, S. 2008. I vargens spår. Myndigheternas handlingsutrymme i förvaltningen 

av varg. Göteborgs universitet. 

Förvaltningsplan för vargstammen i Finland. 2005. Jord- och skogsbruksministeriet, 

Finland. 

Förvaltningsplan för Finlands lodjursstam. 2007. Jord- och skogsbruksministeriet, 

Finland. 

Guidance document on the strict protection of animal species of Community interest 

under the Habitats Directive 92/43/EEC, Final version February 2007 

Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores. 2008. 

Large Carnivore Initiative for Europe. Final version 1st July 2008. 

Liberg, O. och Aronson, Å. 2007. Utvärdering av länsstyrelsernas inventeringar av 

lodjur och varg utanför renskötselområdet. Uppdrag från Rovdjursutredningen 

2007. 

Länsstyrelsen i Norrbottens län. 2007. Rovdjursförvaltning – reflektioner. Kompendium. 

Management Plan for the Bear Population in Finland. 2007. Jord- och skogsbruksministeriet, 

Finland. 

Sandström, C. och Pellikka, J. 2008. Rovdjursgrupper i Finland och Sverige - form, 

funktion och framtid. Arbetsrapport. Umeå universitet och Joensuu universitet. 

Sandström, C. och Lindvall, A. 2006. Regional förvaltning av rovdjur i 

Västerbotten och Norrbotten - om likheter och skillnader ur ett samförvalt 

ningsperspektiv Förlag: FjällMistrarapport nr 18. FjällMistra 

Sandström, C., Ratamäki, O., Pellika, J, Sande, A. 2009. Management of large 

carnivores in Fennoscandia, - new patterns of regional democratic participation. 

Human Dimension of Wildlife Management. Volume 14 Issue 1, 37 

Stenseke, M. 2008. Landskapsvärden på södra Öland. I Sandström, C, Hovik, S & 

E. Falleth, Omstridd natur, Trender & utmaningar i nordisk naturförvaltning. 

Umeå: Boréa. 

Viltskadecenter 2008a. Resultat från inventeringar av järv i Sverige 2008. Finns på 

www.viltskadecenter.se. 

Viltskadecenter 2008b. Resultat från inventeringar av kungsörn i Sverige 2008. 

Finns på www.viltskadecenter.se. 

192

Viltskadecenter 2009a. Indikatorer som beskriver inventeringen av lodjur och varg 

säsongen 2007/08. 

Viltskadecenter 2009b. Prov – lodjur och varg. 

Wabakken, P., Aronson, Å., Strømseth, T.H., Sand, H., Svensson, L. och Kojola, I. 

Ulv i Skandinavia - Statusrapport for vinteren 2007-2008. Høgskolen i Hedmark. 

Oppdragsrapport nr. 6 – 2008. Finns på www.viltskadecenter.se. 

Wennberg Di Gasper, S. 2008. Natural Resource management in an institutional 

disorder - An investigation of the development of adaptive co-management systems 

of moose and the role of the State versus the hunter/landowner. Luleå: LTU 

Zachrisson, A., 2008 Fulufjällets nationalpark – på folkets villkor? I Sandström, C, 

Hovik, S & E. Falleth, Omstridd natur, Trender & utmaningar i nordisk naturförvaltning. 

Umeå: Boréa. 

193

Redovisning av regeringsuppdrag regionalt ansvar för rovdjuren mm

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?