1 Kopia. Polska källinstitutet i Lund Rosenfors den 12.4.1946 ... - Lu.se

Kopia.
Polska källinstitutet i Lund Rosenfors den 12.4.1946
Jur kand Bożysław KUROWSKI Institutets assistent vid protokollet.
FÖRHÖRSPROTOKOLL vittne 270
Står XXXXXXXXXX, födelsedatum : 9.8.1916
i Jaroslaw, yrke: Polsk arméofficer
Religion: Rom katolik, nationalitet: Polsk
föräldrars namn: Jozef och Rozyna
legitimering: känner personligen till protokollföraren
senaste hemvist i Polen: Jarosław, Kraszewskigatan 31
Nuvarande bostad: Rosenfors - Rosenfors bruk
instrueras om vikten av sant vittnesbörd, och det ansvar och de konsekvenser som ett
falskt vittnesbörd medför, och förklarar som följer:
Jag blev arresterad i Jaroslaw 9.1 1944.
Jag var i fängelse i Jaroslaw och Krakow
Jag var i koncentrationslägret i Gross-Rosen
tiden 8/4/1944 till 11/4/1944 som politisk fånge
med nummer 27273, och bar en röd trekant med bokstaven "P".
Därefter vistades jag i lägret Lieberose nära Frankfurt /Oder
från den 12.4.1944 till 10/12/1944
därefter var jag i Sachsenhausen
från 10.12.1944 till 4.2.1945
Därefter vistades jag i BELSEN
från 5.2.1945 till 15.4.1945.
På frågan om jag i samband med vistelser i fängelse, ghetto, koncentrationsläger har särskilda
informationer om koncentrationslägrets organisation, levnadssätt och arbetsförhållanden för fångar,
behandlingen av fångar, läkarhjälp och andlig hjälp, hygien, särskilda händelser, och allehanda
yttringar av fångarnas liv, anför jag följande:
Vittnesmålen innehåller fem handskrivna sidor och beskriver:
1. Gestapo i Jaroslaw i januari 1944: upphängning på dörren - misshandel med rottingkäpp i
huvudet.
2. i Gross-Rosen: "Sport".
3. i Lieberose SS-Truppenübungsplatz - högt tempo i arbetet och utrotningen av judar -
mössavtagning.
4. i Sachsenhausen: I Block 23 misstänkta fall av tuberkulos - transport från 4/2 45 till Bergen-
Belsen.
5. i Bergen-Belsen, allmänna förhållanden - transporter "för vila och behandling".
I Bergen-BELSEN - den fruktansvärda förstörelsen av transporter vid evakuering från lägret i Groß-
Rosen till Bergen-Belsen - hundra döda per dag i ett block, matstöld av tyskarna – massutrotning av
människor - det så kallade arbetslägret Block 3
- Frigivning.-
Den 9/1/1944 arresteras jag på gatan av Gestapo i Jaroslaw - sex veckor väntade jag på det första
förhöret. Som ett sätt att krossa min envishet användes metoden att hänga mig på dörren med
fjättrade händer.
1

Efter en halvtimmes upphängning – sänkte de mig till golvet - mina händer verkade vara som
fastsatta pinnar. Under tiden som de förde ytterligare förhör så använde de metoden att försöka att
direkt krossa huvudet genom att slå med rottingkäppen på huvudet. Andra metoder var fängelsehåla
och svältdiet.
I mars fördes jag till fängelset i Tarnów. För första gången på två månader blev jag klippt och rakad,
och fick tvätta mig. Alla celler och avdelningar var överfulla. Efter en månad fördes vi till Krakow,
och därifrån transporterades vi till koncentrationslägret i Gross-Rosen. Nykomlingarnas första natt
hedrade lägerkommendanten med sitt besök, han var full och samlade ihop ett helt kvarter i
matsalen och sedan genomförde han gemensamt med det äldre lägret en massaker, genom att slå de
som passerade genom den trånga dörren, som var avsedd fångar, med trähjul vars längd var över 1
meter och tjocklek ca 6 -7 cm. Den här "sporten" höll de på med en hel timme, tills slutligen golvet
var täckt med sårade och ihjälslagna och pölar av blod.
Med högljudda skratt gick de sedan till andra block, för att upprepa samma sak. Det var en
favoritsport för lägerkommendanten - de äldre i lägret, tyska förbrytare var mycket ivriga att biträda
honom. Lyckligtvis varade min vistelse i det här lägret bara 4 dagar – vi fördes över med transport
till ett nytt läger, Liberose i närheten av Frankfurt an der Oder, som hade grundats i syfte att
gruppera arbetskrafter för uppförande av anläggningar och utrustning för ”SS-
Truppenübungsplatz”.
Transporten ägde rum i vagnar vars golv var täckt av 5 centimeter lager av murbruk och cement.
Ursprungligen bestod lägret av flera nationaliteter, men fångarna var av ariskt ursprung. Efter två
månader med drägliga arbetsförhållanden och vila, anlände en transport med 2400 judar från
Ungern. De senast anlända sattes på ett högt arbetstempo – man gav dem inte s.k. arbetsportioner av
mat – så att de efter två månader bara var hälften så många. Lägret förnyades ständigt med nya
transporter med judar från Lodz och Oświecim, men det tunga arbetet gav inte någon möjlighet att
överleva en längre tid än 1-2 månader.
För mindre förseelser bestraffades hela avdelningen, där arbetet skedde under direkt kontroll av SSvakter.
Fångarna tröttades ut väldigt fort. Dit skickades alla ryssar som straff för att några av deras
nationalitet hade flytt. Behandlingen av arier i lägret var mycket bättre än behandlingen av judar.
T.ex. krävde man inte av arierna, som var indelade i 2 block, att de skulle ta av sig mössan så länge
uppropet varade. Judarna alltid fick göra det och det pågick i en halvtimme.
Behandlingen av de intagna tyskarna var väldigt beskyddande – det handlade om tilldelning av
portioner av mat. I december 1944 lyckades jag flytta till huvudlägret i Sachsenhausen, där min bror
befann sig sedan två år tillbaka. Under en månad låg jag i Block 23 där man gjorde observationer av
misstänkta fall av tuberkulos. Blocket var ständigt överfullt, så att man blandade ihop de svårare
sjuka med de som var på observation. Det enda som gjordes var att mäta temperaturen och ta
blodprov. Allvarligt sjuka fick över huvud taget inte några mediciner.
Den 4 februari skickades vi som inte var lämpade för den tyska industrin tillsammans med många
sjuka till Belsen. Vi placerades bland 500 människor i ett block. Man kunde knappt sitta. Blocken
var gamla skjul, taken släppte igenom regnvatten, golvet täcktes med ett tjockt lager av lera.
Man kunde inte få lugn och ro under dessa förhållanden för nästan varje natt jagade man ut
fångarna i syfte att ändra på utrymmena. Dagarna förflöt med uppställningar som ibland pågick i
flera timmar. I de här förhållandena var det svårt att hitta ett lämpligt tillfälle att tvätta sig och
avlusa sig. Man kunde alltså bara göra det under bar himmel. Eftersom huvuddelen utgjordes av
svaga och sjuka så kunde man under dessa förhållanden inte utföra några som helst hygieniska
göromål. Bara ett tiotal fångar kunde bada en gång i veckan. Lakan byttes inte en enda gång. Till
följd av att det blev lite varmare i luften i mars blev omfattningen av nedlusningen okontrollerbar
och från denna tid spred sig tyfus väldigt snabbt. Att hålla isär sjuka och friska var problematiskt
eftersom utrymmena och kläderna var nedsmittade av löss.
2

Varje dag kom nya transporter med fångar för ”vila och läkning” – så löd utsagorna av
lägermyndigheterna som organiserade evakueringen. Bl.a. anlände från Gross-Rosen-lägret den 13
februari 1945 på kvällstimmarna en transport som hade 1500 människor som var svårt sjuka. Till att
börja med planerade man att behålla dem som inte lämpade sig för evakuering från Gross-Rosen i
revir och där i Gross-Rosen skulle de vänta på att ryska armén skulle komma. Slutligen när man
hörde strider som pågick lastades öppna 10-ton vagnar, kolvagnar, med 50 personer i varje. Resan
varade i 5 dagar och 5 nätter – man fick ingenting att äta. Huvuddelen av de transporterade hade
hög feber – många sjuka led av diarré. Under hela tiden som resan varade snöade det och regnade
omväxlande. En del hade bara filtar. Detaljer som rörde transporten fick jag i ett samtal med en
yngre kollega från skolan, i helig åminnelse Jerzy Rozka från Jaroslaw. Han var sjuk i
lunginflammation och på vägen fick han artrit i benen och var oförmögen att röra sig.
I Bergen lastade man ur 1200 sjuka som var i hopplöst tillstånd och man förflyttade dem i lastbilar
till Belsen till Block 10. Det var ett murat block och inuti hade det stengolv. Taket var täckt av papp
och sedan lång tid inte lagat. Det släppte igenom regnvattenet så att stengolvet var täckt av stora
pölar som räckte till anklarna. Det var liggplats för de nyanlända sjuka. Det här blocket var isolerat
från resten av barackerna med ett dubbelt staket med taggtråd som var 2,5 meter högt. Tillgång till
blocket hade bara ett mindre antal, nämligen 12 människor för att bära och dela ut mat från köket
samt 20 personer för att flytta undan och att nedsänka liken. Dödligheten de första dagarna var
oerhörd. Dagligen dog ungefär 100 människor, efter två dagars meningslösa ansträngningar att dela
ut mat enligt den tyske förmannens order. Resultatet var att de starka slet åt sig maten – vi lyckades
att ordna så att den här tysken tvingades att dela ut lämplig portionsmängd bröd i några av de
separata salarna och på så vis lyckades vi nå ut till alla. Initiativ som var möjliga för honom i ett
kaotiskt utdelningssystem blev nu begränsade.
Efter tre dagar släpptes vi tyvärr inte längre fram till de sjuka eftersom vi ersattes av sådana som var
ständigt inkvarterade i Block 10. Samtidigt började man förflytta de starkare till vårt lägerområde.
Därefter gjorde man det också med de svagare och placerade dem i Block 15. Hånfullt kallat
”revir”. I hemsk trängsel, utan tillsyn, utan föda och efter nattliga massakrer med stänger tjocka som
händer som utfördes av blockmedhjälpare som fått särskilda matransoner – de som tillhörde det här
blocket levde inte längre än 2-3 dagar.
En sådan situation rådde till den 12 mars när jag förflyttades till ett s.k. arbetsläger i Block 3. Där
var i sanning bostadsförhållandena bättre (sängar, filtar) men tyfusen orsakade förskräcklig
ödeläggelse. Efter en vecka upphörde de s.k. tilläggen av bröd för de som arbetade och den
dittillsvarande dagliga portionen minskades till hälften och gavs två till tre gånger i veckan. Den här
bestämmelsen försvagade snabbt de arbetandes krafter. Dödligheten ökade ännu mer. De två sista
veckorna innan engelska arméns intåg fick man inte vatten. Den 15 april tågade engelsmännen in.
Vid protokollet
Bozyslav Borowski XXXXXXXXXX
Institutets assistent vittne
Protokollförarens anmärkning:
Jag känner vittnet personligen från koncentrationslägret i Sachsenhaussen. Detta protokoll
påbörjades i min närvaro i Dädersjö. Skrevs av vittnet på egen hand och skickades till institutet. Vad
gäller vittnets trovärdighet har jag inga tvivel.
Bozyslaw Kurowski
Institutets assistent
Avskriftens riktighet med originalet intygas
Bozyslaw Kurowski
3