Polisens hemliga spaningsarbete - corruptio

Polisens första möte med informatören Assar. Foto: SVT
Polisens hemliga spaningsarbete
REPORTAGE: Den svenska polisens samarbete med kriminella informatörer är ytterst hemligt, riskfyllt -
och kontroversiellt. Informatörerna spelar med livet som insats. Och polisen har ibland en pådrivande roll
när brott begås.
(SÄNDNINGSDATUM: 15 mars 2005)
Informatören Assar greps för drygt ett år sedan av polisen i Eskilstuna, misstänkt för grovt narkotikabrott.
För att få hjälp ur knipan lade han korten på bordet - och berättade om sitt samarbete med
poliskommissarien Olle Liljegren i Stockholm.
Olle Liljegren Max Åström Peter Rätz
I stället för att få hjälp drog han med kommissarien i fallet och båda dömdes till fleråriga fängelsestraff av
Eskilstuna tingsrätt. Rättegången satte ljuset på en verksamhet polisen inte vill skylta med, och än mindre
prata om: samarbetet med kriminella informatörer.
Skulle informatörsverksamheten avslöjas skulle den förlora i effekt och informatörens liv skulle sättas på
spel. Därför är tystnaden total.
Men hemlighetsmakeriet gör också att rättssäkerheten försvagas. Brottsmisstänkta får svårt att försvara sig
ordentligt om omständigheterna kring brottet är hemliga. Och polisen riskerar att bidra till att människor
luras att begå brott.
- Någonting har gått snett. Polisen har blivit fartblind, säger Ingrid Helmius, en av få forskare som studerat
polisens okonventionella arbetsmetoder.
Hon efterlyser tydligare riktlinjer för polisens hemliga arbete.
- Om man nu finner för gott att det är så, att den enda utvägen att komma åt vissa grova brott är just den här
verksamheten, okej då. Men då ska det klart framgå vilken brottslighet som det är värt att åsidosätta vanliga

ättsregler för. Och det ska framgå vem som ska besluta, säger Ingrid Helmius.
Informatören Assar jobbade som dörrvakt och kom på så vis i kontakt med kriminella. Efter ett första möte
med polisen Olle Liljegren, ett möte som förmedlats via en kontakt, inleddes ett samarbete som skulle vara i
åtta år.
Under åren har samarbetet resulterat i att ett tiotal personer gripits och dömts för grova brott, andra grova
brott har förhindrats och viktig information inifrån kriminella gäng har förmedlats.
Assars första uppdrag blev att infiltrera ett kriminellt motorcykelgäng - Brödraskapet Wolfpack.
Som invald så kallad hang-aroundmedlem till Brödraskapet har Assar varit inblandad i flera kriminella
aktiviteter, samtidigt som han fick betalt - 10 000 kronor kontant varje månad - från länskriminalen för att
rapportera om brottslig verksamhet.
En av Assars rapporter inifrån Brödraskapet ledde till ett dramatiskt gripande av gängmedlemmar mitt på
Norra Bantorget i Stockholm. Tillsammans med ligans vice president och två andra män skulle Assar hämta
tillbaka en stulen motorcykel som tillhörde en Hells Angels-medlem.
Den man som misstänktes för stölden hämtades och placerades i bagageluckan på en bil. Trots den
besvärliga situationen lyckades Assar under resans gång lämna rapporter till Olle Liljegren under
förespegling att han pratade med sin flickvän.
När vice presidenten, påverkad av narkotika, till sist började bråka med sina egna kumpaner på torget kunde
polisen slå till med full styrka.
Assars informationer från insidan ledde till fler gripanden. Han kunde lämna uppgifter om klubbens
aktiviteter, medlemmarnas kontakter, telefonnummer, bilar och så vidare. Vid ett tillfälle kunde han avstyra
ett planerat rån i Gävle-trakten. Hans uppgifter satte polisen på spåren och rånarna kunde gripas just när de
skulle slå till, med vapen, sprängmedel, verktyg och rånarluvor.
Vid en annan stor insats spelade Assar en mer aktiv roll. Han agerade köpare så att polisen kunde sätta dit
den så kallade Estligan för grova narkotikabrott. Estligan ansågs mycket farlig och hade även vapen och
annat i verksamheten. Polisens metod ligger i det fallet i gråzonen för vad som anses vara tillåtet för att
avslöja brott.
Samma metod användes mot Tomas Sjöberg, som fick tio års fängelse för grovt narkotikabrott 2001, efter en
operation där Assar agerade köpare och Olle Liljegren styrde.
- Jag blev lurad till hundra procent. Jag har aldrig hållit på med narkotikalangning, säger Tomas Sjöberg till
Uppdrag granskning.
Den avgörande frågan är: provocerades Tomas Sjöberg, som han hävdar, till att begå brottet?
Att provocera fram bevis är okej - men inte att provocera fram ett brott. Skillnaden kan illustreras genom
följande exempel. Det är lagligt att polisen lockar en narkotikaförsäljare att visa upp sin vara. Då kan
säljaren åtalas för åtminstone innehavet av narkotikan. Det är däremot inte acceptabelt att polisen lockar
samma person att ta in ett nytt parti narkotika för köparens (polisens) räkning.

Långt i efterhand har nu Tomas Sjöberg fått veta att det var en polisprovokation, och att Assar var
informatör, och har därför begärt resning i Högsta domstolen. Ytterligare ett antal dömda personer där det nu
kommit fram att polisprovokationer legat bakom väntas följa Tomas Sjöbergs exempel.
Assar är långt ifrån unik. Inom Stockholms län finns ett par hundra andra polisinformatörer. Några ger bara
sporadiska tips, andra jobbar mer långsiktigt och infiltrerar ibland brottsorganisationer och nätverk.
Allt styrs av länskriminalpolisen som är ytterst förtegen om verksamheten.
Spindeln i nätet är kriminalkommissarie Ali Lindholm. Alla okonventionella spaningsmetoder måste
godkännas av honom. Och han i sin tur går till Leif Jennekvist, chef för länskriminalen, för alla viktiga
beslut.
När en informatör lämnar uppgifter som leder till åtal kan han eller hon räkna med en belöning.
Utbetalningen måste alltid godkännas av Leif Jennekvist och länspolismästaren. Förra året betalade
Stockholmspolisen ut drygt en miljon kronor till sina informatörer. Under sina drygt åtta år fick Assar ut
mellan 200 och 300 tusen kronor i gratifikationer och kostnadserättningar.
Någon absolut garanti om anonymitet åt informatörer kan inte ges. Och bristen på samsyn mellan polis och
åklagare hur man ska förhålla sig till informatörerna, och polisens arbetsmetoder, leder till att informatörer
ibland avslöjas för en bredare krets. Enligt rikskriminalen bränns 2-3 informatörer varje år. Några av dem får
hjälp att flytta och ett fåtal får skyddad identitet antalet är en mycket hemlig siffra.
Olle Liljegren anser att informatörens identitet måste kunna skyddas.
- Annars får man lägga ner verksamheten, säger han.
Assar hävdar att han nu har ett pris på sitt huvud på en halv miljon kronor.
- Var och en som har lust att ha ihjäl mig kommer att tjäna pengar på det, säger han.
När Olle Liljegren blev brottsmisstänkt valde länspolisledningen att helt distansera sig. Det handlade enbart
om en enskild polismans övertramp, hävdade ledningen. Om syftet med det var att flytta fokus från
länskriminalens hemliga praxis, ser strategin ut att ha misslyckats fullständigt.
Vid husrannsakan hos Olle Liljegren fann Eskilstunapolisen vapen på tjänsterummet och i en lägenhet. Och
bilder från en privat skjutövning med ytterligare vapen. Inget av dem hade beslagsprotokoll.
För det dömdes han i tingsrätten till grovt vapenbrott. Liljegren hävdar att vapnen kommit in från
informatörer och därför måste hållas hemliga och att han bara följde praxis på länskriminalen.
Till att börja med förnekade Ali Lindholm och Leif Jennekvist, med enstaka undantag, all kännedom.
Eller också mindes de inte. De förnekade också de godkänt de metoder för att få undan vapnen, som Olle
Liljegren berättade om.
Men under förhandlingarnas gång medgav de att polisen arrangerat hittegods av vapen och att
länskriminalen gjorde hemliga vapenköp och kunde förvara vapnen en längre tid utan beslagsprotokoll eller
åklagarbeslut.

Som ett ytterligare exempel på okonventionella metoder drog Olle Liljegren fram ett fall där länskriminalen
tänkt låna ut en båt till en liga i för ett värdetransportrån.
Olle Liljegren hävdar också att han i spaningssyfte lämnat ut vapen till kriminella, också det med chefernas
godkännande. Men cheferna nekar.
Varför sa du att du aldrig skulle godkänna fejkade hittegods?
- Jag mindes helt enkelt inte, säger Leif Jennekvist.
Polisen har olika syften med sina vapenköp. Ett kan vara att få hjälp att spåra större vapenlager, ett annat att
få bort vapen inför till exempel ett planerat rån.
Har polisen rätt att köpa illegala vapen? Att inte ingripa mot den som säljer? Att inte upprätta
beslagsprotokoll?
Polisens hemlighetsmakeri har i hög grad bidragit till oklarheten om vad som är tillåtet eller inte. Dess
metoder utsätts sällan eller aldrig för rättslig prövning.
Och det finns skäl att anta att polisen mörkat verksamheten för att slippa riskera att rättsprövningar skulle
begränsa handlingsfriheten.
- För att det ska bli mera ordning och reda, så borde man se till att det finns en ordentlig lagstiftning så att
alla vet vad det är som gäller. Vi måste ha full klarhet vad det är man vill att polisen ska få göra och inte
göra, säger Ingrid Helmius.
REPORTRAR: Peder Carlquist och Andreas Björklund