Klicka här för att ladda ner novellen. - UNT.se

Nattsidan 

Joyce Carol Oates 

Översättning av Johan Theorin 

Titeln indikerar mörker 

och skräck, här kommer 

vi att få befinna oss på 

den "andra" sidan, 

nattsidan.

www.novellix.se 

© Joyce Carol Oates 1977 

Published in agreement with John Hawkins &Associates 

Till Gloria Whelan 

Originaltitel? 

Översättning: Johan Theorin 

Omslag: Emma Löfström 

Sättning: Julia Ahl 

Tryck: Printon Printing House, Tallinn 

ISBN: 978-91-87451-13-3

Spännande 

start. oron 

etableras. 

Var är vi? I 

ett skakigt 

hem, men 

vems? En 

rad 

karaktärer 

dyker upp, 

bl.a. Fru A, 

Perry Moore 

- och förstås 

"jag". lägg 

märke till 

kursivering 

en av jag; 

ett vanligt 

stildrag hos 

Oates för att 

tex som här 

Här får vi mycket information: årtalet då berättelsen 

utspelar sig, och i vilken geografisk trakt (Det 

nordöstra hörnet av USA är för övrigt en 

återkommande trakt i Oates författarskap, även om 

hon oftare placerar sina miljöer Staten New York än i 

Massachusetts). Den inledande raden antyder också 

att detta är en berättelse i dagboksform. och så finns 

här en litterär anspelning till Shakespeare, och 

familjen Montague i Romeo och Julia. Betydelse? 

6 februari 1887. Quincy, Massachusetts. Hotell Montague. 

Oroande upplevelse i går kväll i Fru A:s hem. Inte så 

dramatisk – bekväm, men ganska patetiskt sjaskig miljö 

– och bara en svagt olycksbådande atmosfär (speciellt 

i kontrast till Valpurgisnatten som presenterades av 

den där skamlöse charlatanen i Portsmouth, dvärgen 

Eustace, som skulle låta mig få kontakt med självaste 

Swedenborg under villfarelsen att jag var medlem i 

Nya Jerusalems kyrka – jag!). Ändå kände jag mig efteråt 

illa till mods, och mitt samtal med doktor Moore 

vid hotellmiddagen lyckades inte lugna mig, trots att 

det var distanserat och emellanåt inte ens särskilt 

seriöst. 

Perry Moore är förstås en äkta materialist, en aristotelian 

och spencerian som älskar god mat och dryck 

och uppskattar livets mer lättsamma infall. I hans sällskap 

tenderar jag att stödja allmänna vetenskapliga 

Karaktäriserar Moore. Materialist, dvs tror att materien 

är det enda verkliga 3 i världen. Redan på 

inledningssidan anar vi att det kommer att handla om 

strömningar i den samtid novellen utspelar sig i.

Jaget karaktäriserar sig själv som en följsam, social och 

tvivlande person. Till skillnad mot Perry Moore o de andra 

i "sällskapet" som är mer härdade. och säkra på sina 

åsikter? 

åsikter, vilket jag gör även på universitetet – ty i min 

natur nns en stark dragning åt att vara följsam och 

sällskaplig som jag inte kan motstå (som jag inte vill 

motstå). Men när jag väl är ensam med mina tankar 

drabbas jag av tvivel om min egen inställning, och 

inget tycks mig mer bräckligt än mina intellektuella 

”övertygelser”. 

De mer härdade medlemmarna i Sällskapet, så som 

Perry Moore, brukar fråga rakt på sak: Är Fru A. i 

Quincy en medveten eller omedveten bedragerska? 

De medvetna bedragarna är ganska lätta att handskas 

med; när de väl har avslöjats drar de sig snabbt undan 

från er granskningar. De omedvetna bedragarna är 

däremot, på sätt och vis, inte ”bedragare” alls. Det 

skulle säkerligen inte gå att anklaga dem för något 

kriminellt. Fru A. accepterar till exempel inte pengar 

eller andra gåvor, så långt vi har kunnat fastställa. 

Både Perry Moore och jag har noterat hennes artiga 

men bestämda vägran att låta sig och maken (som är 

sjuklig?) bjudas på solsemester i England av domare 

T. Hon är en mild och ödmjuk kvinna, något undersätsig 

och i femtiofemårsåldern, med håret kammat i 

mittbena precis som era av mina ogifta fastrar, och 

vars enda synliga smycke är en gammaldags brosch 

av onyx. Hennes svarta dräkt ser hemsydd ut, men n 

och nystruken. Enligt Sällskapets anteckningar har 

hon praktiserat som medium i sex år. Men hon bor 

4 

Aha, fru A är medium och den 

oroande stämningen i början beror 

på något hon gjorde.

Jag noterar: 

idel män 

med titlar 

som domare 

och doktor 

ska göra 

denna 

bedömning. 

Det är 

maktens 

män som 

agerar. Här 

nämns 

också jaget 

vid namn - 

Jarvis 

Wiiliams -- 

- samt 

vilket 

"sällskapet" 

är. 

fortfarande i en anspråkslös del av Quincy, i ett område 

med låga små trähus. Paret A:s eget hus är i ganska 

gott skick, speciellt med tanke på våra hårda vintrar, 

och det enda rum vi bjöds in i, salongen, ser högst 

ordinärt ut, med stoppade stolar och de sedvanliga 

kuddarna och en gigantisk hästtagelsoa, och givetvis 

ett ekbord. Stämningen därinne hade kunnat vara 

konventionell på ett rent nedslående sätt om inte Fru 

A. hade försökt förhöja den genom att hänga akvareller 

på väggarna, kanske för att ge rummet en glamoröst 

ockult atmosfär (hon påstår att akvarellerna ”målades” 

av en av hennes kontakter, en ung mohikanicka 

som avlidit i smittkoppor på sextonhundratalet). De är 

grälla på ett rörande sätt – mandala och trianglar och 

stiliserade ögon, och till och med en Kosmisk Man med 

indiansvart hår. 

Under gårdagskvällens sittning var det förutom 

Fru A. endast tre personer närvarande: Domare T. 

(pensionerad) från staten New Yorks högsta domstol, 

doktor Moore och jag själv, Jarvis Williams. Doktor 

Moore och jag hade kommit från Cambridge, utsända 

av Sällskapet för Parapsykologisk Forskning 

för att göra en preliminär bedömning av vilken sorts 

medium Fru A. var. Vi hade inte tagit med oss någon 

stenograf, även om Fru A. visade sig positiv till att 

få sittningen dokumenterad; för mig framstod hon 

som ganska varmt medgörlig, och även intresserad 

5 

parapsykologisk forskning: studier 

av det övernaturliga.

av våra formella procedurer, medan doktor Moore 

vid vår middag efteråt å sin sida ansåg att hon hade 

varit ”noterbart motsträvig”. Hursomhelst var hon i 

början av seansen påtagligt nervös, och ett tag verkade 

det som om hela vår resa hade gjorts förgäves. 

(Hon viftade hela tiden med sina små knubbiga händer 

som en generad festvärdinna, och ursäktade sig 

över att andarna den här kvällen var i en ”mycket 

icke-kommunikativ stämning”.) 

Till slut gick hon i alla fall in i trans. Vi fyra satt 

runt det tunga runda bordet från cirka 18.50 till 21.00. 

Under nästan fyrtiofem minuter av den tiden gjorde 

Fru A. era avbrutna försök att få kontakt med sin 

Chefskommunikatör innan hon plötsligt föll i trans 

(på ett dramatiskt sätt; hennes pupiller rullade bakåt i 

ögonhålorna så snabbt att jag först blev riktigt orolig), 

och en personlighet kallad Webley framträdde. Webleys 

röst verkade under vår sittning komma från olika 

håll i rummet. Hela tiden hördes den minst tre meter 

bort från Fru A; trots dunklet anser jag att jag kunde 

skönja kvinnans mun och hals tydligt nog, och jag 

såg inga tecken på buktaleri. (Perry Moore, som är mer 

erfaren än jag när det gäller parapsykologisk forskning 

och mycket mer avslappnad när det gäller hela detta 

område, påstår att han har bevittnat buktalerikonster 

som får Fru A. att framstå som rätt amatörmässig.) 

Webleys röst var rå och egendomligt oroande. Ibland 

6 

Moore 

tycks 

mer 

skeptisk 

än jaget 

till fru 

A, och 

hennes 

förmåga.

Ständigt 

sökande 

efter vad 

som är 

sant, och 

inte. 

var den genomträngande och ibland så låg att den 

knappt hördes. Något barnsligt över den. Uttröttande. 

Webley ansträngde sig för att uttala ordens g-ändelser 

på ett självmedvetet sätt, helt olikt Fru A. (vilket förstås 

kunde vara överlagt lurendrejeri). 

Denne Webley är en av Fru A:s mest frekventa manifestationer, 

även om han inte är den mest pålitliga anden. 

Hennes Chefskommunikatör är en skotsk patriark 

som levde ”på trollkarlen Merlins tid” och som ska ha 

varit mycket vis; tyvärr valde han att inte framträda i 

går kväll. Webley tog hans plats. Han avled tydligen 

för sjuttiofem år sedan i en ålder av nitton år, i ett 

hus på samma gata som paret A:s. Han var antingen 

ett slaktarbiträde eller springpojke åt en skräddare. 

Han dog i en eldsvåda eller av en ”långsam och fruktansvärt 

förtärande sjukdom” – eller också under 

hovarna på en häst, i en märklig olycka. Under vår 

sittning ältade han självömkande sin egen död men 

verkade ha glömt de exakta detaljerna. Vid slutet av 

kvällen vände han sig direkt till mig. Han kallade mig 

”doktor Williams från Harvards universitet” och sa att 

eftersom jag hade inytelserika vänner i Boston kunde 

jag hjälpa honom med hans karriär – det visade sig 

att han hade skrivit hundratals sånger och dikter och 

fabler, alla opublicerade; skulle jag vara så vänlig att 

hitta någon som kunde ge ut dem? Därefter sjöng han 

en av sina sånger, som i mina öron lät som en gammal 

7

allad; många av orden var så förvrängda att de inte 

gick att förstå men han sjöng den ändå, och upprepade 

raderna huller om buller: 

Denna kväller, denna kväller 

Varje natt och varje da’ 

Eld och ottor i ljusan lågor 

Och Kristus din själ ska få 

När inga plikter dig kan nå 


Du vilar under täta snår 


På bron till skärselden du gå 


Sen maskar ätit bena grå 


Den åldrige domaren T. hade rest upp från New York 

City för att, som han helt ärligt formulerade det, ”tala 

till min bortgångna fru så rättframt som jag aldrig 

lyckades göra när hon levde”, men Webley behandlade 

den gamle gentlemannen på ett nedlåtande och 

nonchalant sätt, som om hela situationen inte var det 

minsta allvarlig. Hela tiden frågade han: 

”Vem är där i kväll? Vem är där? Låt dem presentera 

sig igen – jag tycker inte om främlingar! Ni vet att jag 

inte tycker om främlingar!” 

Även om Fru A. hade informerat oss i förväg om att 

8 

i den här sången återkommer 

natten. Även Kristus, 

skärselden och döden nämns; 

religion och död och röster 

från andra sidan = 

novellens tema? även 

vetenskap tycks vara ett tema 

i texten: vetenskapliga, 

förnuftiga förklaringar i 

motsats till ockulta 

villfarelser. Även manligt i 

relation till kvinnligt? 

(Maktens män bedömer 

kvinna av folket). fast 

domare T tycks vilja tro på 

mediet.

Elden igen, 

återkopplar 

till sången 

o 

skärselden. 

intressant: 

än en gång 

markerar 

Oates en 

skillnad 

mellan 

jagets och 

Dr Moores 

uppfattnin 

g. vem har 

rätt? 

vi inte skulle få bevittna några fysiska fenomen syntes 

ibland ljus som glimrade till i det släckta rummet, som 

de svagt pulserande ljus som eldugor åstadkommer, 

och både Perry Moore och jag själv kände ekbordet 

vibrera under våra ngrar. Ungefär samtidigt som 

Webley släppte fram domare T:s fru tycktes tempe- 

raturen i rummet sjunka hastigt, och jag minns att 

jag kände en plötslig panik – men det varade bara ett 

ögonblick och jag var snabbt mig själv igen. (Doktor 

Moore påstod sig inte ha märkt någon temperatursänkning, 

och domare T. var så skakad efter vår sittning att 

det hade varit meningslöst att fråga honom.) 

Själva seansen liknade andra som jag hade närvarat 

vid. En ande, eller en röst, påstod sig vara domare 

T:s avlidna hustru, och talade till sin make på ett så 

märkligt intensivt och brådskande sätt att det var något 

generande att höra. Det dröjde inte länge innan 

domare T. grät. Hans djupt fårade ansikte blänkte av 

tårar, som ett barns. 

”Men Darrie! Darrie! Gråt inte! Åh, gråt inte!” ropade 

anden. ”Ingen är död, Darrie. Det nns ingen 

död. Ingen död! Kan du höra mig, Darrie? Varför är 

du så rädd? Så upprörd? Det behövs inte, Darrie, behövs 

inte! Morfar och Lucy och jag är tillsammans 

här, lyckliga tillsammans. Darrie, titta upp! Var modig, 

min älskling! Min stackars rädda älskling! Vi 

kände aldrig varann, eller hur? Min stackars älskling! 

9

Min käraste … Jag såg dig i det stora huset, ett stort 

brinnande hus; stackars Darrie, de sa att du var sjuk, 

du var svag av feber; alla rummen i huset brann och 

trappan var bara aska, men det fanns gurer som gick 

upp- och nedför den, Darrie, otaliga gurer, och du 

var bland dem, käraste, du irrade omkring och var 

rädd, så klumpig! Titta upp, käraste, och skydda ögonen, 

så kommer du att se mig. Morfar hjälpte mig, vet 

du det? Ropade jag hans namn på slutet? Min käraste, 

min älskling … det gick så fort på slutet … vi kände 

aldrig varann, eller hur? Var inte hård mot Annie! Var 

inte grym, Darrie! Varför gråter du?” 

Orden upprepades, det hördes förvrängda meningar 

och meningslösa frågor som ”Käraste? Käraste?” som 

domarens svar inte kunde få stopp på. Anden talade om 

sin gravplats och om en resa till Italien många år tidigare, 

och om ett avlidet eller dödfött barn, och återigen 

om Annie, som tydligen var domare T:s dotter; men röran 

av ord gick inte alltid att förstå och det var en stor 

lättnad när Fru A. plötsligt vaknade upp ur sin trans. 

Domare T. reste sig från bordet, mycket skakad. Han 

ville kalla tillbaka anden; det fanns vissa avgörande 

frågor; han hade varit ur balans och haft svårt att tala, 

att avbryta andens långa monolog. Men Fru A. (som 

såg chockerande trött ut) svarade honom att anden inte 

skulle komma tillbaka den natten och att inga försök 

ck göras att kalla den tillbaka. 

10

uppenbarli 

gen en 

central 

utsaga, 

upprepas 

och 

kursiveras! 

! 

Förstärker 

intrycket 

om dödens 

roll i 

novellen. 

den andra 

”Den andra sidan lyder under sina egna lagar”, sa 

Fru A. med sin låga och närmast bräckliga röst. 

Vi lämnade hennes hem strax efter klockan nio på 

kvällen. Även jag var utmattad; jag hade inte insett 

hur absorberad jag varit av seansen. 

Domare T. bodde också på Montague, men han var 

för upprörd efter sittningen för att kunna närvara vid 

middagen. Han försäkrade oss dock att anden hade 

varit autentisk – rösten hade varit hans hustrus, han 

var säker på det, han var redo att svära på det. Hon 

hade aldrig kallat honom ”Darrie” när hon levde, var 

det inte märkligt att hon sa ”Darrie” nu? Och att hon 

visade sådan omtänksamhet om honom, var så kärleksfull? 

Och även omtänksamhet om deras dotter? 

Han var mycket rörd. Han hade mycket att tänka på 

nu. (Jo, han hade haft feber några veckor tidigare, en 

svår attack av bronkit med feber; han var inte helt 

återställd än.) Men vad som var extraordinärt med 

hela upplevelsen var kunskapen den förde med sig: 

Det nns ingen död. 

Det nns ingen död. 

Doktor Moore och jag dinerade vällustigt på lammstek, 

vårpotatis med ärtor och smörad kålrot. Vi blev 

serverade två sorters bröd – tyskt rågbröd och surdegslimpa. 

Hotellets smör var fantastiskt, vinet utsökt, och 

de nygräddade pannkakorna med rostade mandlar 

11 

Kul kontrast med det vällustiga 

ätandet, och de detaljerade 

beskrivningarna av maten.

som bjöds till dessert såg underbara ut, även om jag 

inte hade någon aptit för dem. Doktor Moore var 

mycket glupsk. Han pratade precis som han åt, och avslutade 

ofta sina kommentarer med höga skrattsalvor. 

Hans åsikt var förstås att mediet var en bedragerska 

– och inte någon särskilt skicklig sådan heller. Under 

hans femton år av amatörundersökningar hade han 

stött på långt skickligare medier. Till och med den 

ökände Eustace med sina svävande bord och trollbjällror 

och gälla skrik var mycket duktigare än Fru 

A. Vi visste förstås att Eustace fuskade, men det var 

svårt att klura ut exakt hur han gjorde det. Fru A., å 

sin sida, var ganska lätt att se igenom. 

Doktor Moore pratade en längre stund på sitt vänskapligt 

dogmatiska sätt. Han beställde in konjak till 

oss båda, och det var nästan midnatt när vi avslutade 

vår middag. Jag längtade efter att lägga mig. (Jag hoppades 

kunna gå upp tidigt och arbeta på en föreläsning 

om Kants tankar om problemet med den fria 

viljan, som jag skulle hålla några dagar senare.) Men 

doktor Moore tyckte om att tala och verkade upprymd 

av vårt besök hos Fru A. 

I en ålder av fyrtiotre år är Perry Moore bara fyra år 

äldre än jag själv, men har auran av någon som, åtminstone 

i mitt sällskap, är betydligt äldre. Han är syssling 

till min mor och en mycket framgångsrik läkare med 

en ungkarlsvåning och praktik i Louisburg Square: 

12 

Moore 

verkar vara 

både säker 

och 

livsbejaka 

nde. Och 

en "mycket 

framgång 

srikläkare" 

som det 

står längre 

ner på 

sidan. En 

utbildad 

man, med 

makt.

Moore 

framstår 

verkligen 

som den 

"ideala 

vetenskaps 

mannen". 

möjligen 

är jaget 

avundsjuk 

t, inte 

minst pga 

sin egen. 

Velighet. 

OBS: 

stark 

tilltro till 

fakta, 

förnuft 

osv. 

Tydligt 

ideal, och 

dikotomier 

: Förnuft - 

känsla, 

kroppande. 

hans oförmåga eller ovilja att gifta sig är ett av Bostons 

eviga mysterier. Alla är överens om att han är välutbildad, 

fyndig, charmig och mycket intelligent. Han 

är anslående mer än traditionellt stilig, med ett mörkt 

fylligt skägg och mörka skarpa ögon, och är en duktig 

amatörviolinist, entusiastisk seglare och stor littera- 

turälskare – hans favoritförfattare är Fielding, Shakes- 

peare, Horace och Dante. Han är också, naturligtvis, 

den perfekte utredaren av parapsykologiska ärenden ef- 

tersom han har distans till de observerade fenomenen 

men samtidigt också en outtröttlig nykenhet; han har 

en ren, nästan manisk, kärlek till fakta. Som en sann vetenskapsman 

söker han samla så många fakta att de kan 

ge stöd till en hypotes; han utgår inte från hypotesen 

som en sorts korg där vissa fakta kan samlas, huller om 

buller, medan andra ignoreras. I allt han gör är han en 

empiriker som aldrig accepterar något på ren tro. 

”Om kvinnan lurar oss”, sa jag dröjande, ”tror ni då 

att hon också lurar sig själv? Och att informationen 

från hennes andar samlas in genom telepati?” 

”Telepati, absolut. Det är den enda förklaringen”, sa 

doktor Moore bestämt. ”På något märkligt sätt trycker 

hon undan sin egen medvetna personlighet, och släpper 

på så sätt fram andra sekundära personligheter 

som har kraften att uppfatta andra människors tankar 

och minnen. Det sker på ett sätt som vetenskapen 

ännu inte förstår, men som kommer att förstås i sinom 

13

Utspelar sig på slutet av 1800-talet, Freuds era, eller just före hans 

genombrott. Novellen är tydligt förankrad i sin tid, i de 

tankegångar som då var i omlopp. Vetenskapens framsteg, tron på 

förnuftet, religionskritiken osv. 

tid. Våra undersökningar av det mänskliga psykets 

omedvetna krafter har just börjat, vi står på tröskeln 

till en helt ny era.” 

”Så hon plockar helt enkelt ut sådant ur sina klienters 

hjärnor som är precis det som de vill höra”, sa jag 

långsamt. ”Och då och då kan hon även reta dem lite 

… förolämpa dem till och med; hon kan släppa fram en 

varelse som den där påfrestande Webley till en person 

som domare T. utan att riskera upptäckt. Telepati … 

jo, det skulle förklara en hel del. Nästan allt av vad vi 

observerade i kväll.” 

”Allt, skulle jag vilja påstå”, sa doktor Moore. 

I vagnen tillbaka till Cambridge lade jag Kant och mina 

anteckningar åt sidan och läste Sir Thomas Browne: 

Ljus som får allting att synas gör vissa ting osynliga. Religionens 

största mysterium uttrycks i vaga konturer. 

19 mars 1887. Cambridge, kl. 23. 

Gick mer än femton kilometer den här kvällen; måste 

få undan spindelnäten i mitt huvud. 

Ohälsosam atmosfär. Klaustrofobisk. Gårdagens sittning 

i Quincy – en ytterst obehaglig upplevelse. 

(Berättade ingenting för min fru. Varför är hon så 

nyken på Den andra sidan? Och på Perry Moore?) 

effektivt berättat; korthugget och 

andlöst. Oron gestaltas i språket. Något 14 hemskt 

måste ha hänt, vad? skicklig uppbyggnad av 

spänning. 

Engelsk 

förf, skrev 

om 

medicin, 

vetenskap 

osv. 1600tal.

"Till sommaren" pekar framåt i tiden - men man undrar: ska han verkligen få 

uppleva sommaren eller händer något innan dess ...? han söker fysisk aktivitet, 

som hjälp mot psykisk förvirring. Ständiga referenser motsatsparen, här 

kropp-själ. 

Jaget testar 

teser, 

försöker lösa 

gåtan på 

logisk väg. 

Min kropp kräver häftigare fysisk aktivitet. Till sommaren 

kommer jag, tack gode Gud, att kunna simma i 

havet; det är den mest påfrestande och utmanande av 

alla övningar. 

Har skrivit ned anteckningar om upplevelserna i 

Quincy: 

I. Bedrägeri 

Fru A. lurar oss medvetet, kanske med hjälp av andra. Hon 

gör efterforskningar om sina klienters liv i förväg, mutar 

kanske deras anställda. Hon är antingen en mycket skicklig 

buktalare eller arbetar ihop med någon som är det. (Maken? 

Sonen? Maken är en pensionerad möbelsnickare som sägs 

ha dålig hälsa. Den gifte sonen bor i Waterbury.) 

Hennes tydliga önskan att undvika publicitet och avvisande 

av betalning kan vara en blu; hon planerar möjligen att 

tjäna stora pengar på sina klienter i framtiden. 

(Kanske utpressning? Kan vara möjligt i fall liknande 

Perry Moores.) 

II. Icke-bedrägeri 

Naturligt 

1. Telepati. Fru A. kan läsa klienternas tankar. 

2. Mediet har ”multipel personlighet”. Delar av hennes 

eget begravda psyke släpps fram samtidigt som hennes 

medvetna personlighet trycks undan. Dessa sekundära 

delar är på ett mystiskt vis i kontakt med de ”sekundära” 

15

personligheterna hos klienterna. 

Spiritistiskt 

1. Rösterna är genuina kommunikatörer, förmedlare mellan 

vår värld och de dödas värld. Dessa andar ger plats åt 

andra andar, som sedan pratar genom mediet; eller 

2. Dessa andar påverkar mediet, som sedan sänder vidare 

deras budskap med sin egen vokabulär. Deras personligheter 

ltreras och begränsas av hennes egen. 

3. Rösterna tillhör inte de döda; de skapas av lekfulla eller 

illasinnade andar. (Kanske demoner. Men det nns inga demoner.) 

III. Alternativ hypotes 

Galenskap: mediet är galet, klienterna är galna, till och 

med de objektiva undersökarna är galna. OBS! Galenskap, 

också ett tema. 

I går kväll i Fru A:s hem, den andra sittningen med mig 

och Perry Moore som observatörer, ihop med Fröken 

Bradley, en stenograf från Sällskapet, och två klienter: 

en änka från staden Brookline, Fru P. och hennes 

dotter Clara, en söt ung kvinna i tjugoårsåldern. Fru 

A. såg ut precis som hon gjorde i februari, möjligen 

lite fylligare. Bar svart dräkt och onyxbrosch. Bjöd på 

lapsang-te, små smörgåsar och skorpor när vi anlände 

strax efter kl. 18. Framstod som mycket vänlig mot fru A: 

Perry, Fröken Bradley och mig; pysslade om oss som "kvinnligt" 

Fint med dessa detaljer, tom klockslag. 

omhänderta 

Skapar en "vederhäftig" känsla" 16 

gande.

Stark 

närvaro här! 

Bra detaljer, 

känslor. 

Upptrappni 

ng av 

rädslan. 

Bara Moore 

är 

opåverkad. 

Typisk 

Oates-fras, 

skapar 

spänning 

och oro: vad 

kände han 

egentligen? 

vad 

händer? 

vilken värdinna som helst; småpratade om det kalla 

vädret. Fru P. och hennes dotter anlände vid 18.30 

och strax därefter började sittningen. 

Otäck från första början. Ett sammelsurium av anderöster. 

Fru A. i djup trans, huvudet bakåtlutat, munnen 

gapande, pupillerna dolda bakom pannbenet. Konstig 

stämning. Nervpåfrestande. Jag sneglade på doktor 

Moore men han verkade opåverkad, som alltid. Änkan 

och hennes dotter såg å andra sidan ut att vara lika 

skrämda som jag. 

Varför är vi här, sittande vid det här bordet? 

Vad tror vi att vi ska upptäcka? 

Vilka risker tar vi …? 

Webley dök upp och försvann igen inom loppet av 

några minuter. Hans gälla råa röst ersattes av en varelse 

av obestämbart kön som babblade på galliska. Denna 

trängdes sedan undan av en man som kallade sig själv 

Felix, han talade en märkligt ogrammatisk tyska. I 

några minuter grälade han med två eller tre andra andar. 

(Var och en av dem påstod sig vara Fru A:s Chefskommunikatör 

den här kvällen.) Små ljus glimrade till 

i salongens halvdunkel och bordet darrade under mina 

ngrar. Jag kände, eller trodde att jag kände, något 

som strök mot mig och rörde vid mitt bakhuvud. Jag 

skälvde till, häftigt, men återhämtade mig direkt. En 

oidentierad röst förkunnade på engelska att vår tids 

gud var Mars; ett katastrofalt krig skulle snart bryta 

17

ut och större delen av världens befolkning skulle utplånas. 

Alla ateister skulle utplånas. Fru A. skakade 

sitt huvud från sida till sida som för att försöka vakna. 

Webley dök upp igen och ropade: ”Hallå? Hallå? 

Jag kan inte se nån! Vem är där? Vem har kallat på 

mig?” men ersattes på nytt av en annan ande som 

skrek en lång ström av ord på ett främmande språk. 

[Notering: Jag upptäckte några dagar senare att detta 

språk var vlachiska, en rumänsk dialekt. Fru A., vars 

förfäder är engelska, kan omöjligen ha kunnat vlachiska, 

och jag tvivlar på att hon ens hört talas om det.] 

Sittningen fortsatte på samma kaotiska sätt i några 

minuter. Fru P. måste ha varit besviken, eftersom hon 

önskat få kontakt med sin döde make. (Hon behövde 

goda råd om vissa fastighetsaärer.) Andar babblade 

fritt på engelska, tyska, galliska, franska och även på 

latin, och ett tag ställde doktor Moore frågor till en 

ande på grekiska men den anden försvann snabbt, 

som om doktorns kvickheter hade skrämt bort den. 

Atmosfären i rummet var orolig, men också uppskruvad, 

nästan munter. Jag ck tvinga mig att inte 

skratta. Något rörde vid mitt bakhuvud igen, men 

upplevelsen var inte helt obehaglig; det är svårt att 

beskriva den. 

Och sedan … 

Och sedan förändrades plötsligt allt. Ett fullständigt 

lugn infann sig. En anderöst talade försiktigt från ett 

18 

Här händer 

något. Allt 

förändras. 

Vändpunkt??

Oj! Till och 

med den 

skeptiske 

Moore rubbas! 

Moore 

mycket 

upprörd! 

Absolut en 

vändning i 

berättelsen - 

den 

förnuftige 

vetenskaps 

mannen 

drabbas 

av ... Ja vad? 

känslor? 

Galenskap? 

av rummets hörn och vände sig till Perry Moore på ett 

långsamt, tvekande och trevande sätt. 

”Perry? Perry …?” 

Doktor Moore ryckte till och vred på sig på stolen. 

Han var förbluad; jag kunde se i hans ansikte att rösten 

tillhörde någon han kände. 

”Perry …? Det här är Brandon. Jag har väntat så 

länge på dig, Perry, hur kunde du vara så självisk? 

Men jag förlät dig. För länge sen. Du kunde inte hjälpa 

att du var grym och jag kunde inte hjälpa min oskuld. 

Perry? Mina glasögon har gått sönder … Jag kan inte 

se. Jag har varit rädd så länge, Perry, du måste vara 

snäll mot mig! Jag står inte ut längre. Jag visste inte 

hur det skulle vara. Det nns folkmassor här, men vi 

kan inte se varann, vi känner inte varann, vi är främlingar, 

det är en värld av främlingar … Jag kan inte se 

någon tydligt … Jag har varit vilse i tjugo år. Perry, 

jag har väntat på dig i tjugo år! Våga inte svika mig 

igen, Perry! Inte igen! Inte efter så lång tid!” 

Doktor Moore kom på fötter och stötte stolen åt 

sidan. 

”Nej … Är det … Jag tror inte …” 

”Perry, Perry? Överge mig inte igen, Perry! Inte igen!” 

”Vad är det här?” skrek doktor Moore. 

Han stod upprätt nu, och Fru A. vaknade upp ur 

transen med ett stön. Kvinnorna från Brookline var 

mycket upprörda och jag måste erkänna att jag nästan 

19

kände skräck; skjortan och underkläderna var genomblöta 

av svett. 

Seansen var slut. Klockan var bara halv åtta. 

”Brandon?” skrek doktor Moore. ”Vänta. Var är … 

Brandon? Kan du höra mig? Var är du? Varför gjorde 

du det? Vänta! Försvinn inte! Är det ingen som kan 

kalla på honom … Kan ingen hjälpa mig?” 

Fru A. reste sig ostadigt. Hon försökte ta doktorns 

hand, men han var för uppjagad. 

”Jag hörde bara de allra sista orden”, sa hon. ”De låter 

alltid på det sättet – så förvirrade, så brutna … Åh, så 

hemskt! Det var inte mord, eller hur? Inte mord! Självmord 

…? Jag tror att självmord är ännu värre för dem! 

De stackarna, de vaknar på andra sidan och är alldeles 

alldeles vilsna … De har inga vägvisare, förstår ni, ingen 

som hjälper dem över … De är förlorade för evigt …” 

”Kan ni inte kalla tillbaka honom?” frågade doktor 

Moore. Han såg in i ena hörnet av salongen, ihopkrupen, 

med ansiktet förvridet som om han stirrat rakt 

mot solen. ”Kan ingen hjälpa mig …? Brandon? Är du 

här? Är du här någonstans? För Guds skull, kan ingen 

hjälpa till!” 

”Doktor Moore, andarna är borta … Sittningen är 

slut för i kväll …” 

”Dumma kärring, lämna mig i fred! Kan ni inte 

förstå att jag … att jag inte får förlora honom. Kalla 

tillbaks honom! Gör det! Jag insisterar! Insisterar!” 

20

Moore bryter 

ihop. 

Och Jaget är i 

total 

förvirring: 

"doktor Perry 

Moore, av alla 

människor". 

Notera hur 

Oates 

markerar extra 

att det handlar 

om en doktor, 

en utbildad 

man. 

”Doktor Moore, snälla ni … Ni får inte skrika …” 

”Kalla tillbaka honom, sa jag! Nu genast! Kalla på 

honom!” 

Sedan föll han i gråt. Han vacklade mot bordet och 

gömde sitt ansikte i händerna och grät som ett barn; 

han grät som om hans hjärta hade gått i bitar. 

Och i dag har jag rekapitulerat seansen. Antecknat 

och försökt avgöra vad som hände. En rask promenad 

på femton kilometer i vinden. Huvudet surrande av 

idéer. Bedrägeri? Svek? Telepati? Galenskap? 

Vilket spektakel! Doktor Perry Moore som ropade 

på en ande, bönföll honom att komma tillbaka – och 

sedan brast i gråt, framför fyra förvånade vittnen. 

Doktor Perry Moore, av alla människor. 

Mitt dilemma: om jag ska rapportera gårdagskvällens 

incident till doktor Rowe, Sällskapets ordförande, eller 

om jag ska tiga och kräva att fröken Bradley också tiger. 

Det skulle vara tragiskt om Perrys anseende skadades 

av ett enda missöde; ganska snart skulle hela Boston 

prata om det. 

I hans nuvarande tillstånd är det förstås troligast 

att han själv berättar om det, för alla. 

Väl på hotellet kunde den stackars mannen inte sova. 

Han skulle ha hållit mig vaken hela natten om jag 

hade stått ut med hans upphetsning. 

Det nns andar! Det har alltid funnits andar! 

21

Hela hans liv fram tills nu hade varit bortkastat! 

Och givetvis, det viktigaste av allt – det nns ingen 

död! 

Han travade omkring i mitt hotellrum, drog sig nervöst 

i skägget. Ibland syntes tårar i hans ögon. Han 

verkade vilja ha någon sorts reaktion från mig, men 

varje gång jag började tala avbröt han mig, han kunde 

inte lyssna. 

”Nu vet jag till slut. Jag kan inte lämna tillbaka 

den kunskapen”, sa han med en märkligt hes röst. 

”Otroligt, eller hur, efter så många år … så många 

förspillda år … fångad i okunnighet, mörker … och 

en fruktansvärd självbelåtenhet. Herregud, när jag 

tänker på min prudentlighet! Jag skäms, skäms. Och 

hela tiden har personer som Fru A. haft kontakt med 

en värld fylld av sådan kraft … och personer som jag 

har travat på helt okunniga, levt materialistiskt, lagt 

all energi på värdelösa saker … Men allt det har ändrats 

nu. Nu vet jag. Jag vet. Det nns ingen död, precis som 

spiritualisterna alltid har sagt.” 

”Men Perry, tror du inte att … Kan det inte vara 

så …” 

”Jag vet”, sa han lågt. ”Det är lika tydligt för mig 

som om jag hade gått över till andra sidan själv. 

Stackars Brandon! Han är inte äldre nu än han var då. 

Den stackars pojken, den stackars vilsna själen! Att 

tänka sig att han lever efter alla år … Otroligt. Mitt 

22 

Moore är 

totalt 

omvänd. 

Frasen "det 

finns 

ingen död" 

återkommer 

Vetenskape 

ns mål: att 

kartlägga, 

undersöka, 

analysera - 

och veta. 

Lutar mer 

och mer åt 

att novellen 

handlar om 

makten 

över 

sanningen, 

vetandet

Moores 

förvirring 

bara ökar. 

Upprepar 

detta med 

döden, att 

ingen 

egentligen 

är död. Och 

så 

motsatsen 

kropp-själ. 

Tidigare var 

Moore en 

kroppens 

man, nu har 

han vänt 

sig mot det 

inre. 

huvud bara snurrar.” 

Ett ögonblick stod han tyst. Han drog sig i skägget, 

rörde frånvarande vid sina läppar och torkade ögonen. 

Han tycktes ha glömt mig. När han talade igen var 

hans röst ihålig, den lät rätt hemsk. Som drogad. 

”Jag … Jag hade tänkt på honom som … som död, 

förstår du. Som död. I tjugo år. Död. Och nu, i kväll, 

att tvingas inse att … att han faktiskt inte alls är död 

… Det var morn han tog. Jag hittade honom. Hans 

rum på tredje våningen i Weld Hall. Jag hittade honom 

där. Jag hade ingen aning, ingen alls, inte förrän 

jag läste det korta brevet han skrivit … och givetvis 

förstörde jag det … Jag var tvungen, förstår du, för 

hans skull. För hans skull mer än för min. Det var för 

att han insåg att det inte fanns någon … något hopp. 

Men han kallade mig grym! Du hörde ju honom, Jarvis, 

eller hur? Grym! Jag antar att jag var det. Var jag? Jag 

vet inte. Jag måste prata med honom igen. Jag … Jag vet 

inte vad … vad jag ska tro. Jag …” 

”Du ser hemskt trött ut, Perry. Det är nog en bra 

idé att gå till sängs”, sa jag med svag röst. 

”… kände igen hans röst från första början. Åh, från 

första början. Ingen tvekan, ingen alls. Vilken uppenbarelse! 

Och hela mitt liv så bortkastat … Att behandla 

folks kroppar. Absurt. Nu vet jag att det enda som är 

viktigt är den andra sidan … Inget betyder något förutom 

våra döda, våra kära döda … som inte är döda. 

23

Vilken enorm uppenbarelse …! Den kommer att förändra 

hela historien. Den kommer att förändra människors 

sinnen över hela världen. Du var där, Jarvis, så 

du förstår. Du var vittne …” 

”Men …” 

”Du blir mitt vittne nu, till att allt jag säger är sant?” 

Han stirrade på mig, leende. Hans ögon var ljusa 

och blodrispade. 

Jag försökte förklara för honom på ett mycket vänligt 

och empatiskt sätt att hans upplevelse hos Fru 

A. inte skilde sig nämnvärt från upplevelserna som 

många personer har vid seanser. 

”… och tidigare har parapsykologiska forskare alltid 

haft inställningen att …” 

”Du var där”, sa han argt. ”Du hörde Brandons röst 

lika tydligt som jag. Förneka inte det!” 

”… haft inställningen att … att fenomenen delvis kan 

förklaras genom telepatiska förmågor hos mediet …” 

”Det var Brandons röst”, sa Perry. ”Jag kände hans 

närvaro! Hans. Fru A. hade inget att göra med det, 

ingenting alls. Det känns som att … jag skulle kunna 

kalla tillbaka Brandon själv … Jag känner hans närvaro 

fortfarande, precis här. Han är inte död, förstår du; 

ingen är död, det nns ett universum av … av människor 

som inte är döda … Föräldrar, morföräldrar, 

systrar, bröder, allihop … allihop … Jarvis, hur kan 

du förneka saker du upplevt med dina egna sinnen? 

24 

Döden, 

döden, 

döden.

Moore likställer sin insikt om att ingen är död med Galileos upptäckt att jorden 

är rund. Vem var egentligen Brandon, som skakat om Moores så? Nu talat han 

om ont förtal av den andra sidan. 

Jarvis 

framstår 

som vek och 

oroad, svag. 

Effektivt 

med en 

Berättare 

som velar 

lite fram 

och tillbaka 

och inte är 

riktigt 

säker, då 

osäkras 

även 

läsarens 

intryck och 

iakttagelser. 

Du var ju där med mig i kväll, och du vet lika väl som 

jag …” 

”Perry, jag vet inte. Jag hörde en röst, det är riktigt, 

men vi har hört röster vid andra sittningar, eller hur? 

Det hörs alltid röster. Det nns alltid ’andar’. Sällskapet 

har ju den inställningen att andarna kan vara verkliga, 

men det nns andra kanske mer troliga hypoteser …” 

”Andra hypoteser!” sa Perry irriterat. ”Du är som 

en man med hårt slutna ögon som inte öppnar dem 

av ren feghet. Som kardinalerna som vägrade titta 

i Galileos teleskop. Och du vill vara en kunskapens 

man, en vetenskapens man … Men nu måste vi förstöra 

all dokumentation vi har gjort hittills, den är 

bara ont förtal av den andra sidan. Tack gode Gud att 

vi inte hann skicka in en rapport om Fru A! Det hade 

varit genant att tvingas ta tillbaka den …” 

”Perry, snälla. Var inte arg. Jag vill bara påminna 

dig om att vi har varit närvarande vid andra sittningar, 

eller hur? Och att vi har bevittnat andra personer 

som har påverkats känslomässigt av vissa fenomen. 

Ta domare T., han var övertygad om att han hade 

pratat med sin fru. Men du måste ju komma ihåg att 

du och jag inte alls var övertygade om det …? För oss 

var det mer troligt att Fru A. kan läsa sina klienters 

tankar, genom att använda krafter som vi inte förstår 

än, och sedan projicera ut röster i rummet som låter 

som om de kommer från andra människor … Du sa 

25

ju till och med att hon inte var någon särskilt bra buktalare. 

Du sa att …” 

”Vad spelar det för roll vad jag sa då i min ignorans?” 

ropade han. Räcker det inte med att jag har blivit förödmjukad? 

Att hela mitt liv har vänts om? Måste du 

förolämpa mig också, sitta där så självbelåten och förolämpa 

mig? Jag tror jag kan påstå att jag är en person 

som du kan respektera.” 

Och så ck jag försäkra honom om att jag respekterade 

honom. Och han fortsatte gå omkring i rummet 

medan han torkade ögonen i ett mycket upprört tillstånd. 

Han började prata igen om sin vän, Brandon 

Gould, och om sin egen okunnighet, och om det 

viktiga arbete som nu väntade oss med att informera 

kvinnor och män om hur världen verkligen såg ut. 

Jag försökte prata med honom, resonera med honom, 

men det var hopplöst. Han lyssnade knappt på mig. 

”… måste berätta för världen … avgörande sanningar 

… Det nns ingen död, förstår du. Har aldrig 

funnits. Det kommer att förändra civilisationer, 

Jarvis, det kommer att förändra hela mänsklighetens 

historia”, sa han ostadigt. ”Förstår du det? Det nns 

ingen död.” Upprepning och kursivering. Signalerar: obs vikigt, 

missa inte detta! 

26

Moores 

"förfall" 

fortsätter - 

har även 

blivit 

religiös? 

25 mars, 1887. Cambridge. 

Oroande rykten om Perry Moore. Hörde på universitetet 

i dag att en av doktor Moores patienter (en svåger 

till Dean Barker) hade blivit mycket förnärmad 

av hans uppträdande under en konsultation för några 

dagar sedan. Prat om att han hade varit berusad – vilket 

jag nner otroligt. Om den stackars mannen hade 

verkat vara uppjagad och inte sitt vanliga jag, så var 

det säkerligen inte för att han var berusad. 

Ännu en långsökt historia berättade min fru, hon 

hade hört den från sin syster: Perry Moore hade gått i 

kyrkan (Sankt Aidans episkopalkyrka på Mount Street) 

för första gången på ett helt årtionde, hade suttit för 

sig själv, börjat muttra och skratta under predikan och 

till slut gått ut, under viss uppståndelse. Inbillningar! 

Vilka inbillningar! skulle han ha muttrat. 

Jag fruktar för den stackars mannens mentala hälsa. 

31 mars 1887. Cambridge. Kl. 4 på morgonen. 

Sömnlös natt. Drömde om att simma … simma i havet 

… njöt av det som vanligt när vattnet plötsligt tjocknade 

och blev till gyttja. Fruktansvärt! Obeskrivligt 

hemskt. Jag simmade naken i havet, i månsken tror 

jag, extatiskt lycklig, totalt ensam, när vattnet blev 

27

stark mardröm! gyttjan - den andra sidan? - hotar att suga ner honom. 

stark symbolik. tänker på Freud hans tankar om Drömtydning. referens 

här. 

till gyttja … Gräslig äcklig gyttja; ljummen; sugande 

över min kropp. Benen, låren, bålen, armarna. Fasansfullt. 

Vaknade i skräck. Drypande av svett, pyjamasen 

helt våt. En av de värsta mardrömmarna i 

mitt vuxna liv. 

Ett budskap från Perry Moore kom i går strax före 

middagen. Skulle jag vilja besöka Fru A. tillsammans 

med honom ganska snart, kanske i början av april? 

Det skulle inte handla om någon undersökning. Han 

är numera osäker på det moraliska i att ”undersöka” 

vare sig Fru A. eller något annat medium. 

4 april 1887. Cambridge. 

Tillbringade eftermiddagen från klockan två till fem 

i William James hem på Irving Street, i samtal med 

professor James om medvetandets mysterier. Han är 

lika robust som vanligt, emellanåt vanvördig, med ett 

självförtroende som gör mig avundsjuk; på många 

sätt som Perry Moore innan han förändrades. (Extraordinära 

ögon – så genomträngande, snabba, lekfulla; 

grått skägg med strimmor av vitt, kortklippt grått 

hår; stor välvd panna; ett intelligent och värdigt sätt 

som samtidigt är lite oslipat, som om han förväntar 

sig eller kanske hoppas på att åhöraren ska tredskas 

med honom.) Vi tycker båda att idéerna i Binets bok 

28 

fransk psykolog 

ny aktör: 

William 

James. 

Ännu en 

välmeritera 

d, robust 

och 

självsäker 

vetenskaps 

man. som 

Moore - 

förut.

Resonemang 

"i tiden". 

Personlighetsförändringar är slutgiltiga … hur oroande 

de än kan te sig för rationalisterna. James pratade om 

en egendomlighet i den mänskliga naturens samman- 

sättning; nämligen att vi inte bara benner oss i vårt 

eget medvetande utan också i en mängd psykologiska 

erfarenheter (tydligast representerade av minnet, ett 

fenomen som ingen helt kan förklara) som vi inte har 

någon som helst kontroll över. Ofta tänker vi inte ens 

på den delen av vårt medvetande. 

Vi lever alltså i en ljusglob, och runt oss nns en 

enorm skuggvärld av minnen, reektioner, känslor 

och ostrukturerade tankerester som ”tillhör” oss i 

teorin, men som inte verkar vara en del av vår medvetna 

identitet. (Jag vågade inte fråga professor James 

om det kan vara så att vi följaktligen inte äger de här 

delarna av vår personlighet – och att de delarna lika 

mycket tillhör den objektiva delen av världen som 

våra subjektiva jag.) Det är fullt möjligt att det existerar 

en obestämbar dimension; oceanisk och tidlös, 

som den individuella personligheten konstruerar 

provisoriska barriärer mot som en del av en fortlöpande 

process för att överleva i ett unikt och sammanhållet 

skick, i likhet med havet självt som verkar 

inhysa separata öar som inte alls är ”öar” utan en 

stabil del av jorden under vattenytan. Och våra liv 

liknar alltså dessa öar … Men professor James och jag 

var överens om att allt det här bara var en möjlighet. 

29

James är förstås bekant med Perry Moore. Men han 

avböjde att diskutera den stackars mannens allt mer 

excentriska uppträdande när jag tog upp det. (Professorn 

kan mycket väl veta ännu mer om situationen än 

jag – han har en stor bekantskapskrets i Cambridge 

och Boston.) Jag förde tillbaka samtalet era gånger 

till möjligheten att en personlighetsförändring kan 

vara en naturlig del av individens självutveckling, 

oavsett hur hans familj, kollegor och det övriga samhället 

än upplever den. Professor James verkade hålla 

med; han protesterade i alla fall inte. Han själv behåller 

förstås en hälsosam skepticism både mot spiritistiska 

anspråk och alla slags evangeliska och entusiastiska 

religiösa rörelser, samtidigt som han är en vältalig 

motståndare mot den ”rationalistiska” inställningen, 

och han tror att den parapsykologiska forskning som 

vissa av oss ägnar oss åt så småningom kommer att 

bringa stora skatter till ytan – avslöja aspekter hos 

det mänskliga psyket som annars skulle ha förblivit 

dolda. 

”Vad som är skrämmande”, sa James, ”är att vi 

alla ibland är sårbara inför intrång från ’den andra 

sidan’ av personligheten … Vi kan inte fastställa den 

totala personlighetens natur eftersom mycket av den, 

kanske större delen, är dold för oss … Och när vi då 

invaderas blir vi överväldigade och kapitulerar ögonblickligen. 

Känslomässigt laddad intuition, föraningar, 

30 

Upptrappning 

av Moores 

tillstånd.

Den 

"gamla 

tidens 

tankar", 

med en 

annan 

gudssyn. 

Jagets rädsla 

trappas upp! 

Mardrömmar 

återkommer. 

Irritationen 

ökar. 

gissningar eller idéer kan vara de minst aggressiva av 

de här intrången, men det nns syn- och hörselhallucinationer 

och olika former av automatiska reaktioner 

som det medvetna sinnet inte kan kontrollera … Ah, ni 

tänker att jag helt enkelt beskriver galenskap?” 

Jag stirrade på honom, överraskad. 

”Nej. Nej, inte alls. Inte alls”, sa jag snabbt. 

Läser min morfars dagboksanteckningar, påbörjade i 

östra England många år före min födelse. En annan 

värld då. Ett annat språk, som nu är förlorat för oss. 

Människan är av naturen syndfull. Guds rättvisa går före 

hans nåd. Arvsyndens dogmer: något brutalt över 

oskuldsfullheten i den tron. Och samtidigt förtröstande 

… 

Är rädd för insomnandet eftersom mina drömmar är 

så oroande. Hör röster från fräcka andar (självaste Immanuel 

Kant förebrår mig för att ha gjort för mycket 

av hans kategorier …!), spridda rop och röster jag 

inte förstår, svävande ansikten från mina kära döda 

helt nära mig, som i en maskerad, overkliga och kanske 

bedrägliga. Otålig mot min hustru, som ställer 

för många frågor om de här privatsakerna; irriterad 

ibland, särskilt på kvällen, på mina barns tramsigheter. 

(Den äldste är tolv nu, och borde veta bättre.) 

Fruktar ett nytt brev – predikan, snarare – från Perry 

Moore om hans ”nya inställning”, och ändå med en 

31

förvriden förhoppning om att ett nytt ska anlända snart. 

Jag måste veta. 

(Måste veta vad …?) 

Jag måste veta. 

10 april 1887. Boston. Sankt Aidans episkopalkyrka. 

Begravning denna morgon för Perry Moore, död vid 

fyrtiotre års ålder. 

17 april 1887. Seven Hills, New Hampshire. 

viktigt!! jagets tvehågsenhet: både 

vill och inte vill få veta mer från 

Moore. 

Även: grundtemat igen, att få 

VETA. 

Moore död! Tempoökning i novellen, hastigt 

förlopp. 

Ett veckoslut i avskildhet. Inget prat. Inga behov av 

att tänka. 

Besöker en tidigare kollega, författare till otaliga 

böcker. Expert på Descartes. Åldrig. Delvis döv. Fantastiskt 

vänlig mot mig. (Har inte frågat om universitetsinstitutionen 

eller om mitt arbete.) Intensivt intresserad 

av djurs beteende nu, observerar dem och 

är speciellt fascinerad av de arter som går i vinteride. 

Han lämnar mig i fred i timmar. Han ser något i 

mitt ansikte som jag inte kan se själv. 

Den gamla trösten i en grym men rättvis Gud; så löjlig 

i dag. 

32 

Återkomm 

ande 

referenser 

till viktiga 

tänkare.

Motsägelsefulla tankar. Fri från Gud - eller inte? vad är Gud? Vad finns 

på "andra sidan"? Jaget ställer frågor, tvivlar. Är mycket upptagen vid 

dessa frågor. 

På 1800-talet lever vi fria från Gud. Vi lever i illusionen 

av en frihet från Gud. 

Slumrar till i gästrummet på den gamla bondgården 

och vaknar plötsligt. Är det någon här? Är det någon 

här? Min egen röst förvriden, dämpad, som ett barns. 

Snälla, är det någon här? 

Tystnad. 

Förfrågan: Är skuggvärlden utanför vårt medvetande 

allt som menades med ”Gud”? 

Förfrågan: Är oundviklighet allt som menades 

med ”Gud”? 

Gud – den kropp av tro som vi benner oss inuti, i 

så fall; varken mer eller mindre. 

Gud drog ner Perry i den kroppen av tro, in i honom 

själv. (Eller Det själv.) Som professor James kunde ha 

sagt, doktor Moore var ”sårbar” inför en attack från 

den andra sidan. 

Hur som helst är han död. De begravde honom 

förra lördagen. 

25 april 1887. Cambridge. 

Hyllor med böcker. Böckernas helighet. Kant, Platon, 

Schopenhauer, Descartes, Hume, Hegel, Spinoza. 

De andra. Alla. Nietzsche, Spencer, Leibnitz (som jag 

33

skrev en plågsam magisteruppsats om). Plotinus, Swedenborg. 

Publikationer från Amerikanska Sällskapet för 

Parapsykologisk Forskning. Voltaire. Locke. Rousseau. 

Och Berkeley: den gode biskopen som yter omkring 

i en dröm. 

En etsning av Halbrecht ovanför mitt skrivbord. 

Themsen 1801. Vattnet för svart. Bläcksvart. Tjockt 

av gyttja …? Smutsigt vatten, i vilket fall. 

Perrys sista debattartikel – fyrtiofem hoprafsade 

sidor. ”Framtidens utmaning.” Jag ck den av doktor 

Rowe, som drog sig för att refusera den som bidrag 

till Sällskapets tidskrift men som givetvis inte kunde 

anta den. Jag kan bara läsa några få sidor i taget innan 

jag skjuter den åt sidan, för rörd för att fortsätta. För 

rädd också. 

Mannen hade blivit galen. 

Dog galen. 

Personligheten bruten; brutna bitar av ett intellekt. 

Hans argument passionerade och osammanhängande, 

utan anspråk på objektivitet. När hans ståndpunkt 

några veckor tidigare varit att det är omoraliskt 

att undersöka andevärlden, så ansåg han nu att det är 

avgörande att vi gör detta. Vi är vid tröskeln av en ny 

tidsålder … ny kunskap om universum … jämförbart 

med den stormiga övergången mellan de ptolemaiska 

och kopernikanska uppfattningarna om universum 

… Fler experiment krävs dock. Pengar. Donationer. 

34 

viktiga 

tänkare. 

auktoriteter. 

Vattnet, 

gyttjan igen, 

symboliken 

från 

mardrömmen 

Galen, i kontakten med andra sidan.

Gåvor från privata institutioner. All psykologisk forskning 

måste kanaliseras in i en systematisk studie av 

Andevärlden och de sätt som vi kan kommunicera 

med den världen. Medier som Fru A. måste föras till 

Harvard eller andra lärosäten och behandlas med 

den respekt som deras talang kräver. De är ju faktiskt 

ovärderliga för vår civilisation. De måste räddas 

från tröttsamma och rutinmässiga liv där deras genialitet 

kastas bort på vulgära sysselsättningar … De 

måste räddas från ett klientel som mestadels bara vill 

komma i kontakt med avlidna släktingar av ytterst 

triviala och själviska motiv. Den akademiska världen 

måste inse allvaret i situationen. Annars kommer vi 

att misslyckas, vi kommer att kollapsa under bördan, 

vi kommer att besegras, tarvligt, och det kommer att 

dröja århundraden innan människan upptäcker existensen 

av den Andevärld som nns omkring hennes 

eget universum, och kan fastställa exakt hur den ena 

världen förhåller sig till den andra. 

Perry Moore dog av en hjärnblödning den åttonde april; 

dog ögonblickligen på trappan till Bedford Club strax 

efter klockan 14.00. Förbipasserande såg en mycket 

upprörd, rödmosig gentleman med uppknäppt krage 

som trängde sig fram genom en liten folksamling 

överst på trappan – och sedan plötsligt föll, som om 

han skjutits. 

35

I döden såg han ut som en helt annan person: hans 

ansiktsdrag var magra, näsan spetsig. Knappast den 

stilige Perry Moore som alla hade känt. 

Han hade kommit till ett av Sällskapets möten, trots 

att han fått rådet av doktor Rowe och andra (mig själv 

inkluderad) att inte göra det. Givetvis kom han dit för 

att debattera. För att lägga fram sin ”nya inställning”. 

För att förolämpa de andra medlemmarna. (Han var 

föraktfull mot en ganska dåligt skriven rapport om 

mediet Fröken E – en ung kvinna som arbetar med 

föremål som ringar, kläder, hårlockar etc, och rent 

arg på bevisen som presenterades av en ung geolog 

som tycktes diskreditera, en gång för alla, dvärgen 

Eustace från Portsmouth. Han avbröt presentationen 

av en tredje rapport och kallade presentatören för en 

”trångsynt gammal idiot”.) 

Lyckligtvis hamnade inte den här incidenten i någon 

av tidningarna. Pressen, som ofta missförstår (medvetet 

och illvilligt) vårt Sällskaps inställning till spiritualism, 

älskar att förlöjliga våra ansträngningar. 

Han ck respektfulla minnesord. Ett nt minnestal 

av pastor Tyler i Sankt Aidans. Andra hyllningar också. 

En tragisk förlust … Sörjd av alla som kände honom … (Jag 

själv kunde inte säga något. Jag kan fortfarande inte 

säga något om honom. Sörjer jag, är jag plågad? Eller 

bara chockad? Skräckslagen?) Släktingar och vänner 

och kollegor slätade över den sista tidens beteende 

36 

Jagets 

tvivel, oro.

och fokuserade på en tidigare Perry Moore; i högsta 

grad frisk och förnuftig, en framstående läkare och 

intellektuell. Jag var inte oense med dem, jag var medgörlig. 

Jag kunde inte påstå att jag kände honom. 

Och så har han dött, och så är han död … 

Efter begravningen reste jag till New Hampshire 

i några dagar. Men jag minns knappt vistelsen där 

längre. Jag sover dåligt, jag längtar till sommaren, 

efter en drastisk väderleksförändring, ett miljöombyte. 

Det var oklokt av mig att ta på mig ansvaret för parapsykologiska 

undersökningar, även om de är fascinerande; 

mina klasser och föreläsningar på universitetet 

kräver det mesta av min energi. 

Så hastigt han dog och så ung, så relativt ung. 

Inga tidigare problem med högt blodtryck, sägs det. 

På slutet grälade han förstås med alla. Hans personlighet 

hade helt förändrats. Han var arrogant, impulsiv, 

till och med hädisk. Han struntade i sitt utseende. 

(När han reste sig för att bestrida den första rapporten 

visade han ett skjortbröst som såg äckat ut.) 

Vissa påstod att han hade druckit hela tiden, i åratal. 

Var det möjligt …? (Han hade helt klart uppskattat 

vinet och konjaken i Quincy den där kvällen, men jag 

skulle inte säga att han var onykter.) Rykten, anekdoter, 

rena lögner, förtal … Det är smärtsamt vilken 

sårbarhet som döden innebär. 

Trångsynta, kallade han oss. Okunniga idioter. 

37

Otroende – ateister – förrädare av Andevärlden – kättare. 

Kättare! Jag tror att han såg rakt på mig när han 

trängde sig ut från mötet: hans ögon stirrande, hans 

ansikte blodrött, inget igenkännande i hans blick. 

Efter hans död, sägs det, fortsätter böcker att anlända 

från England och Europa. Han lade en mindre 

förmögenhet på obskyra och sedan länge slutsålda 

volymer – böcker om Kabbala, om Plotinus, medeltida 

texter om alkemi, böcker om astrologi, häxkonst, 

dödens metafysik. Ockulta kosmologier. Egyptisk, indisk 

och kinesisk ”visdom”. Blake, Swedenborg, Cozad. 

Den tibetanska dödsboken. Dalskys Månmysterier. Hans 

dödsbo är ett enda kaos eftersom han inte efterlämnade 

ett utan era testamenten, det sista skrivet bara 

några dagar före hans död, bara några rader nedrafsade 

på en pappersbit, utan vittnen. Släkten kommer 

att bestrida det förstås. Eftersom han i denna sista vilja 

lämnade alla sina pengar och ägodelar till en obetydlig 

kvinna bosatt i Quincy, Massachusetts, och eftersom 

han uppenbarligen inte var i balans vid det laget, vore 

det dåraktigt att inte bestrida. 

Flera dagar har gått sedan hans död. Dagarna fortsätter 

att gå. Ibland grips jag av en plötslig kall panik; däremellan 

kan jag tänka att alltihop är överdrivet. I en 

viss sinnesstämning kan jag lova mig själv att aldrig 

mer bedriva parapsykologisk forskning eftersom det 

38

Jaget 

Jagets förvirring. Vad ska hända nu? Tror han på Moore 

innerst inne? tvivlar, kastar från en idé till en annan. 

lämnar sitt 

uppdrag. 

helt enkelt är för farligt. I en annan lovar jag mig själv 

att inte göra det eftersom det är bortslösad tid och 

mitt eget arbete, min karriär, måste komma först. 

Kättare, kallade han oss. Och såg rakt på mig. 

Men han var galen. Och ska inte beskyllas för galenskapens 

nycker. 

19 juni 1887. Boston. 

Lunchmöte med doktor Rowe, fröken Madeleine van 

der Post, unge Lucas Matthewson; lämnade över alla 

mina papper och protokoll om de medier som doktor 

Moore och jag besökte. (Har förstört de mer privata 

anteckningarna.) Fröken van der Post och Matthew- 

son kommer att ta över mitt uppdrag. Båda är unga, 

snabbtänkta, alerta, med en viss ironisk lekfullhet som 

liknar doktor Moores i hans glansdagar. Matthewson 

är en tidigare doktorand som nu undervisar i fysik vid 

Bostons universitet. 

De frågade mig om Perry Moore, men jag avstod 

från att svara. Frågade om vi stod varandra nära, jag 

sa Nej. Frågade om jag hade hört ett bisarrt rykte som 

cirkulerade i Bostons salonger, om att en ande som 

påstod sig vara Perry Moore hade dykt upp under era 

seanser i staden – jag sa helt ärligt att jag inte hade 

det och inte ville höra något mer om det. 

39

Spinoza: Jag ska analysera handlingar och begär hos människorna 

som om det är en fråga om linjer, om ytor och 

solida ting. 

Det är i den riktningen jag tror att vi måste röra 

oss. Bort från det drömska, det yktiga, det oklara; i 

riktning mot det linjära, det ytliga och solida. 

Friskhet. Jagets nya insikt? 

8 juli 1887. Mount Desert-ön, Maine. 

Mycket tidigt den här morgonen, före gryningen, 

drömde jag om Perry Moore: en babblande och gestikulerande 

ande; skäggig, stirrande, uppenbart galen. 

Jarvis? Jarvis? Förneka mig inte! ropade han. Jag är så 

… så övergiven. 

Jag stirrade tillbaka på honom, paralyserad; varken 

sovande eller vaken. Hans ord var inte så mycket ord 

som outtalade tankar. Jag hörde dem talas med min 

egen röst; en hemsk klåda i mitt svalg ville artikulera 

mannens sorg. 

Perry? 

Våga inte förneka mig! Inte nu! 

Han kom närmare och jag kunde inte y. Drömmen 

förändrades, miste sin klarhet. Någon skrek åt mig. 

Ursinnig, var han, och förundrad – som om han var 

full, eller sjuk, eller skadad. 

40 

jaget 

övertar 

Moores röst 

- och 

tankar? 

kommer 

inte 

undan?

Ständigt 

ambivalensen. 

Perry? Jag kan inte höra dig … 

… Vår middag på hotell Montague, minns du? Det 

var lammstek. Och pannkakor med sötmandel till 

efterrätt. Du minns! Du minns! Du kan inte förneka 

mig! Vi var båda tvivlare då, båda bottenlöst okunniga 

– du kan inte förneka mig! 

(Jag var stum av rädsla, eller tyst av slughet.) 

… Den idioten Rowe, hur förödmjukad han ska bli! 

Allihop! Alla ni! Alla de rationella fördomarna, alla 

de … dårarnas konspirationer … de trångsynta … 

Om några år … Om bara några år … Jarvis, var är 

du? Varför kan jag inte se dig? Vart har du tagit vägen? 

Min blick är suddig, kan någon hjälpa mig? Jag 

har tappat bort mig. Vem är här? Vem pratar jag med? 

Du minns mig väl? 

(Han strök förbi mig, hjälplöst blinkande. Hans 

mun var ett svart hål i den bleka härjade huden.) 

Var är du? Var är alla? Jag trodde att massor av 

människor skulle nnas här men … men det nns 

ingen … Jag glömmer så mycket! Mitt namn … vad 

var mitt namn? Kan inte se. Kan inte minnas. Något 

mycket viktigt … något mycket viktigt som jag måste 

göra … minns inte … Varför nns det ingen Gud? 

Ingen här? Ingen som styr? Vi driver omkring åt olika 

håll, vi stannar till ibland, det nns inga vägmärken 

… ingen möjlighet att avgöra … allting är förvirrat 

… lösryckt … Lyssnar någon? Kan ni läsa något för 

41

mig, snälla? Vad som helst! Det där talet av Hamlet … 

Att vara eller inte … En sonett av Shakespeare, vilken 

som helst … Den tiden på året då du mig kan skåda … 

stämmer det? Är det så den börjar? Bara stumma körer 

där söta fåglar en gång sjöng … Hur fortsätter den? Kan 

ni berätta det? Jag är vilse … det nns inget att se här, 

att röra vid … är det ingen som lyssnar? Jag trodde att 

någon var nära mig, en vän; är det ingen här? 

(Jag stod förstelnad, stum och försiktig; han passerade 

förbi.) 

När i den förlorade tidens krönika … den vida världen 

drömmer om ting som komma skall … lyssnar någon? 

Kan någon hjälpa mig? Jag glömmer så mycket … 

mitt namn, mitt liv … mitt livsarbete … att tränga 

igenom mysterierna, slöjan … att göra rättvisa till 

det universum av … av det som … Vad var det jag 

ville? Är jag på min viloplats nu, har jag kommit 

hem? Varför är det så tomt här? Varför styr ingen? 

Mina ögon … mitt huvud … sinnet fördunklat och 

sönderblåst … spillror, skärvor … utplånande allt 

som skapats av … en grön tanke … en grön skugga 

… Shakespeare? Platon? Pascal? Kan någon läsa Pascal 

för mig igen? Jag verkar vara vilse … Jag blåser 

omkring … Jarvis, heter du det? Min käre unge vän 

Jarvis? Men jag har glömt ditt efternamn … Jag har 

glömt så mycket … 

(Jag ville sträcka ut handen och röra vid honom – 

42 

Mardrömmen 

bara fortsätter 

och fortsätter - 

Moore tränger 

sig in i jagets 

tankar.

men kunde inte röra mig, kunde inte vakna upp. Min 

hals värkte av sorg. Tyst! Tyst! Jag kunde inte yttra 

ett ord.) 

… Mina papper, min dagbok … tjugo år … en 

nyckel som gömts någonstans … Var? Ah, just det, 

den nedersta lådan i mitt skrivbord … Hör du det? 

Skrivbordet i mitt hus i Louisburg Square … nyckeln 

är gömd, i en linnenäsduk … Kassaskrinet är låst, 

det är gömt i min bror Edwards hus, på vinden … en 

stor koert, en ångbåtskoert med initialerna R. W. 

M. … Fars koert, förstår du … med skrinet därinne 

… min hemliga dagbok … ett livsarbete … får inte 

förloras … Lyssnar du? Lyssnar någon? Jag glömmer 

så mycket, min hjärna är i bitar … men om du kan 

hitta dagboken och läsa den för mig … om du kan 

rädda den … mig … skulle jag vara så tacksam … Jag 

skulle förlåta dig allt, förlåta er alla … Är någon där? 

Jarvis? Brandon? Ingen? … Min dagbok, min själ: kan 

ni rädda den? Kan ni … 

(Han stapplade bort och jag var ensam igen.) 

Perry …? 

Men det var för sent; jag vaknade genomblöt av 

svett. 

Mardröm. 

Måste glömma. 

Men kan han glömma? 

43

Ändrat tonfall, en friskhet i språket. 

Kontrast mot mardrömmen. Jaget simmar, 

känner sin kropp, nuet, livet. Känner glädje. 

Säger att "livet är den enda verkligheten". 

Det bästa är att gå upp tidigt, före de andra. Mount 

Desert så underbart i juli. Vår stuga på en kulle ovanför 

stranden. Inga andar här; vinden från nordost, 

evigt frisk luft, eviga vågor. Bäst att stiga upp tidigt 

och springa över stranden och kasta sig i vattnet. 

Rensa spindelväven ur sinnet. 

Så vacker himlen är, havet, soluppgången! 

Inga andar här på ön. Simmar, ett skickligt nyttjande 

av armar och ben. Huvudet vridet åt ena hållet, åt 

andra hållet. Ögonen halvslutna. De kalla hårdhänta 

vågorna som störtar emot en. Man längtar nästan efter 

att glida ut ur sitt skal i sådana stunder …! Maines 

råa skönhet. Havet. Musklernas rörelser i hela kroppen. 

Jag är så levande, så vid liv, så osårbar; vilken 

seger i varje andetag … 

Allt utom nuet rensas från mitt sinne. Jag lever, jag 

är vid liv, jag är odödlig. Får inte försvagas, får inte 

sjunka. Drunkna? Nej. Omöjligt. Livet är den enda 

verkligheten. Det är inte utplåning som väntar oss 

utan ett avskyvärt drömlikt tillstånd, ett evigt sökande, 

stapplande – mycket värre än utplåning – ofattbart: 

så det är livet vi måste klänga oss fast vid, arm 

över arm, simmande, erövrande det element som håller 

oss uppe. 

Jarvis? ropade någon. Snälla, hör mig … 

Hur utsökt livet är, den turbulenta glädjen i det liv 

som köttet innehåller! Jag hörde ingenting utom de 

44

inte?? 

Känns 

som om 

berättar 

en inte 

talar 

riktig 

sannin 

g. 

triumferande vågorna som stänkte omkring mig. Jag 

simmade i nästan en timme. Ville inte komma iland 

för frukost, trots att våra frukostar alltid är glada och 

högljudda sammankomster: min fru och min svägerska 

och våra sju barn samlade hela juli månad. Tre 

pojkar, fyra ickor: oväsen, brådska, hälsa, inga skuggor, 

inga andar. Ingen tid att tänka. Igen och igen ska 

jag komma upp ur havet, med ansiktet och håret och 

kroppen strömmande av vatten, trött men jublande, 

triumferande. Igen och igen ska barnen ropa på mig, 

upphetsat, från dagsidan av den värld de bebor. 

Jag ska inte undersöka doktor Moores kassaskrin 

och hans hemliga dagbok, jag ska inte ens fundera på 

att göra det. Vinden blåser bort alla ord. Bränningarna 

är hypnotiska. Jag ska inte minnas morgonens 

dröm när jag väl sätter mig ned för frukosten med 

familjen. Jag ska inte greppa min hustrus handleder 

och säga Vi får inte dö! Vi vågar inte dö! – för det skulle 

bara skrämma och stöta henne. 

Jarvis? ropar hon nu. 

Och jag svarar Ja …? Ja, jag är snart där. 

Öppet slut - vad händer? Jag lutar åt att jagets sugs in i den andra 

världen, trots sina föresatser om motsatsen. Han kan inte stå 

emot, eller orkar kanske inte med sina egna tvivel. Drunknar? 

45

noveller från novellix 

N° 1 Jens Liljestrand Sandhamn 

N° 2 Unni Drougge Kärlek ända in i döden 

N° 3 Jonas Karlsson Spår i snön 

N° 4 Maria Sveland Doy Monday 

N° 5 Monika Fagerholm Arielles första kärlek 

N° 6 Jonas Hassen Khemri Så som du hade berättat ... 

N° 7 Cilla Naumann Lära sig 

N° 8 Johanna Thydell Han tänkte på dem som färger 

N° 9 Amanda Svensson Jag vill veta var stockrosorna ... 

N° 10 Jens Lapidus Heder 

N° 11 Helena Granström Skördebrev 

N° 12 Wille Crafoord Gloria 

N° 13 August Strindberg Ett dockhem 

N° 14 Karin Boye Ella gör sig fri 

N° 15 Hjalmar Söderberg Med strömmen 

N° 16 Selma Lagerlöf Spökhanden 

N° 17 Arne Dahl Migrän 

N° 18 Maria Küchen Tiden 

N° 19 Hassan Loo Sattarvandi Om himlen smälter 

N° 20 Inger Frimansson Innan allt har blommat ut 

N° 21 Linda Ohlsson De blå skorna 

N° 22 Bengt Ohlsson Dummy 

N° 23 Karin Ström Stamtavla 

N° 24 Dogge Doggelito Shuno 

N° 25 Ulrika Kärnborg Mammalia

N° 26 Malte Persson Fantasy 

N° 27 Stina Stoor Ojura 

N° 28 Klas Östergren Ravioli 

N° 29 F. Scott Fitzgerald Det sällsamma fallet Benjamin … 

N° 30 Sylvia Plath Johnny Panic och drömbibeln 

N° 31 Edgar Allan Poe Huset Ushers undergång 

N° 32 Joyce Carol Oates Nattsidan 

tyska fyran 

Felicitas Hoppe Abu Telfan 

Silke Scheuermann Krig eller fred 

Ferdinand von Schirach Nödvärn 

Juli Zeh Den skänkta timmen 

nordiska fyran 

Merethe Lindstrøm Kyssen 

Gyrðir Elíasson Det gula huset 

Riikka Pulkkinen Ett köns bekännelse 

Jakob Ejersbo OK International 

Missat någon? 

Alla novellerna nns att köpa på novellix.se. Där 

kan du också teckna en prenumeration – då får du 

böckerna direkt hem i brevlådan!

Klicka här för att ladda ner novellen. - UNT.se

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?