–detta är mitt malmö! - Uppdrag Mission

KRIsTInA OlssOn
åldeR 40 år
YRKe frilansjournalist,
specialiserad på skåne,
öresundsregionen och
samhällsfrågor.
FAMIlj sonen mattias,
2,5 år.
FAVORITPlATseR I
MAlMÖ folkets park,
möllevångstorget och
stadsbiblioteket.
med de garvade politikerna chockade. En
infödd svensk har 32 procent större chans att
få jobb än en utrikesfödd malmöbo. Också
barnfattigdomen står i skarp kontrast till resten
av Sverige, den är störst i Malmö.
Men är det egentligen unikt för Malmö?
Både Göteborg och Stockholm omges av flera
fristående förortskommuner vilket betyder att
man delar på bördan. I lilla Malmö finns det
inga förorter. Alla bor vi i samma stad. På gott
och på ont.
Det är 2012 och jag cyklar genom Malmö
med Mattias i barnstol på pakethållaren.
Det är sommarvärme och lojhet i luften. På
industriområdet Norra Sorgenfri stannar vi
och tittar på grävskoporna. Här ska en helt ny
stadsdel byggas. Bort med gamla fabrikslokaler
och in med bostäder, kulturhus och butiker.
Ruffiga tillhåll och ödetomter blir till platser
där människor lever och trivs. Men kan man
bygga bort stadens mänskliga ruffighet också?
Nu när man ändå håller på.
För vad är det som kan förändra en stad?
En del av svaret hittar man i historien.
Hur var det egentligen att varvsstaden,
arbetarstaden, 90-talets sorgebarn Malmö
hittade tillbaka?
Man skulle kunna utnämna Öresundsbron,
Malmö Högskola och Turning Torso till den
heliga treenigheten. Tre delar som var och
en blivit symbol på hur Malmö reste sig i
askan och kom tillbaka efter 1990-talets kris.
Närheten till Danmark gav oss inte bara nya
danska, resursstarka grannar, som flyttade över
sundet till billigare boende, utan skapade också
en arbetsmarknad där särskilt svenska ungdomar
fick en chans att komma in på arbetsmarknaden.
Utbildningssystemet öppnades upp
med byggandet av Malmö Högskola och
nya grupper som inte tidigare sökt sig till
vidareutbildning kände att tröskeln inte var
lika hög som vid Lunds Universitet.
Turning Torso blev mer än bara ett dyrt hus
för hsb och ett hem för några få malmöbor
med välfyllda plånböcker. Det blev också
symbolen för en dröm. Sommartid strömmar
nämligen malmöbor till Västra hamnen.
Ungdomar från Rosengård, Lindängen,
Nydala, Holma och Lindeborg ligger på
trädäcket längs strandpromenaden och solar
sig. Och frågar man dem var i Malmö de helst
skulle vilja bo möts man ofta av samma svar.
Inte är det Rosengård eller Lindängen. Nej,
det är just Västra hamnen med sin moderna
arkitektur, sin närhet till havet och sin
framgångsstämpel.
Ibland funderar jag på den stad Mattias ska
växa upp i. Hur kommer den att se ut om tio
år, om tjugo år? Vad kommer han att tycka om
mitt val att bo kvar trots att andra barnfamiljer
flyttar till villasamhällena utanför stan?
Jag vet inte. Den väg Malmö väljer att ta
får stor betydelse för hur vår vardag kommer
att se ut.
Resultaten från Malmös skolor är
alldeles för dåliga. Arbetslösheten för hög.
Kriminaliteten omfattande, särskilt vad gäller
den organiserade brottsligheten. I en stad
där utanförskapet är stort, breder den undre
världen ut sig med en svart ekonomi och
maffiatendenser.
Men jag tror på Malmö. Jag tror på
förändring. Problemen får inte döljas eller
glömmas bort, men de får heller inte ta över
från det som är stadens styrkor.
Mångfald är bra. Det är inte bara moraliskt
eftersträvansvärt att möta människor utan att
reagera på deras hudfärg, deras plånbok eller
deras sexuella läggning. Det är också framtiden
att kunna navigera i olikheter och knyta band
till människor som inte är som man själv.
När fler och fler internationella företag
etablerar sig just här i Öresundsregionen
kommer det att finnas arbetskraft som
kan tillgodose behoven av kompetens och
språkkunskaper.
Närheten till Danmark ska man heller inte
underskatta.
Numera har det blivit vardag med företag
som rekryterar både danskar och svenskar.
Det skrivs inte lika många hyllningsreportage
till regionen längre, men samarbetet över
sundet pågår hela tiden. Och efter flera år
där svenskarna åkte över bron för att jobba
i Danmark börjar intresset vända åt andra
hållet. Nu är det danskar som börjar söka
jobb i de skånska branscher som behöver
arbetskraft.
Och även om det fortfarande går som en
kulturell mur i Öresund, är jag helt övertygad
om att den kommer att brytas ner under
de kommande åren. Det blir helt enkelt
naturligt att röra sig mellan länderna, både
professionellt och privat.
För ett tjugotal år sedan lanserade
Sydsvenskan sin slogan Haur du sitt
Malme, haur du sitt varrden. En slogan som
fick mycket kritik för att den hängde på
inställningen om att vi skåningar är ”oss själva
nock”. I dag skulle man snarare kunna säga
att i Malmö finns världen. En smältdegel
av språk, kulturer och människor. En stor
utmaning för politikerna och även för oss
medborgare.
När jag tittar på min stad och försöker se
en lösning är det framförallt en sak som är
central: Utbildning. Att ta tillvara människors
kompetens, få dem att växa och utvecklas.
Det handlar om att barnen i skolan ska få bra
undervisning i bra skolmiljöer där de känner
sig trygga. Det handlar om att satsa ännu
mer på validering av utländska utbildningar
så att sjuksköterskan eller engelskläraren
kan använda sin utbildning från hemlandet.
Och det handlar om att skapa ett lyft för
vuxenutbildningen, så människor utbildas för
de jobb som kommer att behövas i framtiden.
Malmö är min stad. Min plats på jorden.
En stad där jag lever, andas och älskar. Att
älska är aldrig okomplicerat. Det följs alltid av
rädsla, smärta och mörker. Men bara för det
får man inte sluta älska. Eller våga välja, trots
problem och svarta rubriker. Malmö är mitt
val. I går, i dag, i morgon.
Jag hämtar Mattias på hans dagis och vi
promenerar hem. Hans lilla hand i min stora.
Vi svänger in på vår återvändsgata,
och jag frågar: Var är vi nu?
Han tittar på mig och ler. Vi är hemma,
mamma. •
ibland
fUnderar jag
på den stad
mattias ska
växa Upp i.
hUr kommer
den att se Ut
om tio år, om
tjUgo år?
38 uppdrag mission nr 4 2012: MAlMÖ uppdrag mission nr 4 2012: MAlMÖ 39