Armsjömordet utställning - Artplant

Dramat i Årsskogen 1851
Galtsröms Herrgård, Sundsvalls Museum
I november 1849 kommer Jon Andersson till Johan Höglund i Årskogen i Gnarps socken
för att söka arbete. Jon och Johan kom överens om en ersättning på 12 skillings om dagen
för arbete med jorden och 16 för skogen. Jon överlämnade sitt pass, prästbetyg och sin
sedelbok med sjuttiotvå Riksdaler och några skillings till Johans hustru Greta Danielsson
för förvar.
Tiderna var hårda. Johan och Greta hade fem barn och ett påväg. Johan var landbonde på
Galtströms bruk till vilket han vände sig inför julen 1849 för att få lite extra spannmål.
Inspectorn A Wärner nekade honom detta. I armodet grodde antagligen tanken om Jons
pengar och hur de skulle kunna komma över dessa. Johan och Greta var båda tidigare
dömda och straffade för snatteri.
Tre dagar innan det brutala mordet fl yttade Sigrid Lindgren in hos Johan och Greta för
att bo och arbeta som piga hos dem över vintern. Enligt Sigrids vittnesmål beklagade sig
Greta över att Jon var kvar och kostade pengar. Någon tid senare tog Jon tillbaka sina
pengar för att förvara dessa i sin väst som han sade till Greta.
Enligt Sigrids vittnesmål satt Johan Andersson (bekant till familjen, även han straffad för
stöld och misshandel) i gårdens kök tillsammans med Höglund och pratade medan Jon
var i skogen och arbetade. Vid det tillfället hade Johan Andersson uttalat ”den där gubben
måste dö, ty alla människor ser att han är ett missfoster”. (Jon var kort och satt och
hade stora knölar på handlederna). Höglund hade också frågat Sigrid om hon ville hjälpa
honom lägga en snara runt halsen på Jon och sedan skulle de dela på hans pengar. En tid
senare när Sigrid frågade var Jon var svarade Greta att han lämnat dem. Sigrid anmärker
på att han lämnat sina Dalkarlskor, Greta antydde då ”han vill väl inte bära runt på dem”.

Senare på kvällen ber Greta, Sigrid sova inne i stugan med henne över natten. Greta berättar
då att Höglund och Johan Andersson skulle lura Jon till staden och lura av honom
pengarna. Några dagar senare när Höglund kommit hem frågade Sigrid, Greta hur det
hade gått. Greta sade att de gett gubben stryk men det blev inget av med planen.
Hur gick det till ?
Den 18 december 1849 lurade Höglund och Johan Andersson med sig Jon upp i skogen
för att titta på en kolmila som Johan Andersson påstod sig ha köpt. Färden gick med
lånad häst och skrinda. När de inte kom längre med hästen, började de gå. Johan Andersson
gick först och Jon i mitten. Plötsligt vänder sig Johan om, tar yxan och hugger ner
Jon med två hugg i huvudet. Höglund blir förtvivlad när han såg den trasiga kroppen på
marken ligga och skaka framför honom. De tar Jons pengar och bränner pass och prästbetyg
i kolarkojan. De inväntar mörkret och lägger sedan kroppen under ett hästtäcke i
skrindan och åker iväg. De stannar vid ett gästgiveri i Maj för att stärka sig men vägras
servering. Planen hade först varit att bränna kroppen vid kolmilan men Höglund var rädd
at göra den obrukbar för framtiden. Det var vidskepligheten att Jon skulle gå igen vid
milan som skrämde Höglund. De beger sig slutligen till storbron vid Njurunda och kastar
koppen över räcket. Efter att ha övernattat hos Höglunds svåger Tunberg i Svartvik beger
de sig till Sundsvall för att inhandla varor hos handlare Wessblad med fl era inför Julen.
En kropp i Ljungan
Galtsröms bruk, Sundsvalls Museum
Den 23 april hittades en manskropp i älven nedanför Njurundas stora älvbro. Han var
klädd i tröja, byxor, väst av grå vaddmall, rutig bomullshalsduk och strumpor. Han hade
ett djupt sår ovanför vänster öga. Enligt Obduktionsprotokollet 7 maj 1850, utställt av
Doctor M. A. Platzman fanns inga tecken på motvärn. Beskrivningen lyder, ”Pannan var
illa skadad och alla ansiktets övre samt huvudskålens främre ben var totalt sönderslagna”.
Fyra horisontellt tvärt huggna sår över pannan, ögonen och näsroten kunde någorlunda
urskiljas”. Ryktet hade en längre tid cirkulerat om att en dräng som arbetat hos
kolare Höglund i Årskogen, hade försvunnit. Den 25 april 1850 häktades Johan Höglund
och Johan Andersson misstänkta för dådet.

Dom och avrättning
Vid Urtima ting (extra ting) 31 augusti 1850 dömdes de tilltalade Höglund och Andersson,
att för mord och rån mista livet genom halshuggning. Greta Danielsson dömdes till trettio
par ris för att hon vetat männens planer och försökt dölja brottet. De dömdes att gemensamt
att erlägga ersättning för obduktionskostnaden och vittnena för deras inställningsbesvär
vid rätten. Efter en tids väntan i Medelpads kronhäkte, godkändes domen av Kongl.
Majt:s och Rikets Svea hovrätt. Dubbel avrättningen sker 16 juli 1851, på sockengränsen
mellan Njurunda socken, Medelpad och Gnarps socken, Hälsingland. Avrättningen utfördes
av Skarprättare Jacob Gyll från Umeå.
En gammal kvinna från Årskogen minns.
Sundsvalls tidning 22 april 1929
Galtsröms bruk, Sundsvalls, Museum
Kvinnans far hade berättat om hur man röjde skogen kring avrättningsplatsen och en
man med grymt ansikte som kommit norrifrån täljde och högg på en stock. Stocken
lade han å marken och provade med sin hals om de var lagom mått på grovleken. Mannen
skall ha sagt det ser ut som om ni tycker jag ska ha synd av det här, men kungen har
dömt och jag gör bara inte annat än utför hans befallning. (Det var Skarprättare Jacob
Gyll från Umeå som höll på med förberedelserna för avrättningen)
Kvinnan berättar att hennes fader och bror var tvungna att inställa sig till en spetsgård
vid avrättningen. (Spetsgård bildades av två ringar av män med långa käppar runt den
dödsdömde) Den inre mansringen höll käpparna åt ett håll och den yttre mansringen
åt det motsatta hållet, i kors mot den inre ringens käppar) Fadern förbjöd modern och
dottern att närvara. Det berättades om att massor av människor hade samlats runt avrättningsplatsen
drivna av nyfi kenhet.
”Johan Anderssons barnungar sprungo omkring bland de andra, fast deras far skulle låta
sitt liv”. Hans hustru satt lugnt hemma vid vävstolen, som om ingenting hade hänt. Det
berättas att människor hade kommit ända från Jättendal, Bergsjö, Bjuråker, Hassela, Harmånger
och Gnarp. Trängseln var stor och många klättrade upp i träden för att se bättre.

Höglund fördes Fram först, han hade ögonen förbundna och lade sig utan protester på
stupstocken. Efter att bilan hade fallit sparkade skarprättaren ned kroppen i en förbered
grav. En del som klättrat upp i träden svimmade och föll ned.
När man ville binda för ögonen på Johan Andersson, så avböjde han detta med förklaringen
att det var onödigt. Han vill se vad som skedde till det sista. Han höll en bok i
handen när han kom fram till stupstocken. Han såg sig om och frågade om någon av de
närvarande kunde ta emot boken och lämna den till hans anhöriga hemma i byn. Det var
en andaktsbok som prästen givit honom.
”- Dina barn äro här, och de kunna ju taga hem boken, sa någon”. Hans små barn fördes
fram till honom. Då var det som om han skulle blivit rörd, ty han såg på dem och sade
undrande: - äro ni med här ni, barn..... och så lämnade han boken till en av dem”. När
sedan Johan lade sig och började läsa bönen föll bilan.
”Människor stodo stumma och likbleka runt om medan skarprättaren känslolöst sparkade
ned den döde till den förste i graven. Sedan började han skotta igen den”.
Vad är sant?
Detta återberättade minne ska nog betraktas som en sägen men mycket kan väl överensstämma
med verkligheten. Det är inte troligt att skarprättare Gyll sparkade ned kropparna
i graven. Detta bör ha gjorts av en skarprättardräng (Rackare). Enligt andra källor
var inte Höglunds avrättning så oproblematisk som beskrivs ovan. Johan Höglunds bror
Martin följde sin rädda och ångerfyllda bror till slutet. Han diktade senare en sång om
detta. I Sundsvalls Tidning, Nytt Allvar och skämt, (3/5 -1851), kan man läsa att Höglund
”wisar mycken ånger öfwer brottet samt synes wara beredd att gå till döden mötes”.
Johan Andersson beskrivs som motsatsen och skulle ha pratat om rymningsförsök och
sattes därför i fängsel.
Greta Danielsson
Greta föder en dotter 9/4 1850, som hon har hos sig i häktet i väntan på domen. Gretas
straff blev slutligen 3 års arbetsinrättning på Centralfängelset, Norrmalm, Stockholm.
Hon lämnar barnet hos släktingar på nervägen till Stockholm. Greta skriver nådeansökningar
från fängelset för sig och maken Johan Höglund men får anslag.
Galtsröms bruks herrgård, Sundsvalls, Museum

Sägner och vidskepelse
Tjuvsenan
När några pojkar kom och besökte skarprättaren i Visby började bilan på vägväg- gen att att skramla. Mästermannen anande oråd och att någon stor brottsling
var i närheten. Han tog ut gossarna ur stugan och tog sedan in dem en och
en och märkte då att bilan skramlade för en speciell gosse, som han behöll
hos sig. Sedan han tillkallat gossens föräldrar och en doktor, bad han denne
skära upp gossens högra tumme och där ta ut en viss sena, tjuvsenan. När
doktorn tagit ut senan lade mästermannen den vid ena sidan av bordet och
ett silvermynt på den andra och myntet rullade genast över till senan. Mäster-
mannen kastade den i elden och yxan slutade skramla.
Avrättningssvårigheter
Lavina (1700-talets mitt) hade tagit livet av sina 5 barn, nyfödda oäktingar.
Hon sade tillSkarprättaren att han var tvungen att hugga fem gånger innan
han skulle lyckas skilja huvudet från hennes kropp. Han högg först i hälen
sedan i länden och båda låren, men det femte hugget lyckades.
I Ångermanland I början av 1800-talet Skulle en Lappkärring (enligt beskriv- beskriv-
ning) i Ramsele avrättas för att ha utövat spådom. Skarprättaren högg tre
gånger men misslyckade, det slog bara blågnistor. Då strök han yxan under
sin vänstra sko och slutligen föll huvudet.
Det läkande blodet
I samband med avrättningar förekom att gummorna i publiken försökte ta sig
igenom spetsgården med koppar och skedar för att samla blod från den avrättades
kropp. Blodet hade enligt sägen läkande egenskaper och var ett bote-
medel mot bl.a. fallandesjuka. (en form av epilepsi). 1890 kom en Gumma till
polisstationen i Helsingborg och frågade om hur hon skulle bära sig åt för att
komma åt blodet från Yngsjömörderskan. Blodet skulle hon ge till sin dotter
som hade fallandesot. Gumman blev avvisad. Vid denna tid var avrättning-
arna inte offentliga utan hölls intermuralt.

En rånmördares blod
Efter att rånmördaren Gustav Adolf Eriksson Hjert hade avrättats i Vitt- Vitt-
långe Sörmland skrev dagspressen ”Knappt har Hjert Hunnit placera sig,
förrän skarprättaren Hjort skyndade fram, fattade sin under ett par grank-
vistar dolda bila och skilde med ett enda kraftigt och riktat hugg huvudet
fullständigt från kroppen så att det rullade ned från schavotten, ... och
ögonblicket därefter framrusade ur folkmassan personer, försedda med
glas och skedar för att upphämta blod”
Stupstocken och ölet
Enligt gammal folktro skulle stupstocken ha en positiv effekt på ölbrygden
om man placerade den under jäskaret.
Beata Roos med tre huvuden
Beata var dömd till avrättning för att ha huggit ihjäl en man med yxa i
samband med ett bråk i Östby. När dagen var inne och hon lade sig på
stupstocken ser skarprättaren tre huvuden på stocken. Han samlar sig och
hugger av det mittersta och det visar sig vara det rätta.
Skarprättare, Bödel, Mästerman och
Stupgreve
Den person som är utsedd av myndigheten för att avrätta dödsdömda fång- fång-
ar har benämnts med många namn. Skarprättare kan möjligen härledas
till den skarpa yxan och den dödsdömdes tillrättavisande. Ända tillbaka
på 1500 talet nämns att dödsdomen ska bli rättad. Benämningen Bödel har
tyskt ursprung och nämns redan på 1200-talet. Ordet Stupgreve användes
i gamla Sverige. Skarprättarens uppgift var inte bara att utföra avrättning-
ar utan också att bestraffa och utföra tortyr. Utanför Sverige skilde man på
Mästerman och bödel, då Mästermannen utförde de fi nare avrättningarna
av adel och överklassen och Bödeln ta hand om allmogens avrättningar
och straff.

Under medeltiden utfördes avrättningarna av målsägande eller av någon av
rättens ledamöter men så småningom utvaldes speciella personer till uppdra-
get.
De gamla landskapslagarna och stadslagarna överlät alla exekutioner till
målsäganden. Skarprättarna blev hatade personer trots att de bara utförde
vad rätten och konungen kommit fram till. En anledning till det ämbetets
dåliga rykte var att man i början använde sig av dömda fångar som med
ämbetet fi ck slippa sitt eget dödsstraff, många valde dock sin egen död ändå.
På 1600-talet gjordes en del ansträngningar för att höja yrkets status, man
tvingade bl.a. borgare och ämbetsmän att delta i begravning av skarprättare.
Om man vägrade fi ck man böta. Att bära bödelns döda barn till graven var
förhatligt, i Uppsala 1665 uppmanas en lösdrivare att bära Skarprättarens
barn till graven. Lösdrivaren Erik Mickelsson nekar blankt till detta och
förklarar att han hade en ”Vacker släkt på landet” och skulle därför bli förak-
tad för en sådan handling. ”Jag vill hellre, sade Erik Mickelsson, gå på torget
och slå huvudet av mig”. Han blev satt på vatten och bröd i 8 dagar och förvi-
sades sedan ut ur staden. Han följdes till stadens port av just bödeln.
Att man skar av öronen av fångar som blev bödlar har antagligen inte något
med sysslan att göra. Detta var ett sätt att märka fången så att man kunde
identifi era honom om han rymde, han var ju fortfarande under bestraffning.
Detta sker ända in på 1600-talet. Många av dessa skarprättare som tidigare
var brottslingar fortsatte de brottsliga banan och blev åter dömda till döden.
1744 efterlystes skarprättare Meijer i Uppsala för att ha slagit ihjäl en sol- sol-
dat, greps i Västerås och dömdes till döden men klarade sig med böter och
kyrkoplikt. Skarprättarens uppgift var också att gräva ned liket efter personer
som begått självmord, s.k. Självspillingar. 1699 kom en kunglig förord-
ning som bestämde att skarprättarposten bara skulle antagas av ärliga och
oberyktade samhällsmedborgare. Under äldre tid berättas att Skarprättaren
fi ck sin fullmakt direkt av kungen som slängde den under ett bord, under
vilket Skarprättaren fi ck krypa och leta fram den. Från 1600 och framåt var
det landshövdingarna som utfärdade fullmakt till Skarprättaren.

Skarprättardräng, Rackaren, nattman, åbuse
Skarprättaren hade ofta en bisyssla som valakare (kastrerade hingstar) och
häst botare. Dessa sysslor utfördes av skarprättardrängen, Rackaren. Drängen
kallades också för nattman eller fl åbuse, det sistnämnda kan sättas sam-
man med avdragning av hudar av djur vilket också ingick i hans arbete. Att
avliva hästar och gräva ned döda djur på s.k. luderplatser var en annan syssla
för dessa drängar. Även självspillingar skulle begravas på galgbacken i ovigd
jord. detta samt att förbereda för avrättningar och begrava de avrättades
kroppar var en typisk Rackarsyssla. Fram till första halvan av 1800-talet utfördes
också stegling vilket ofta förbereddes och utfördes av Rackaren. Töm-
ning av latriner och sotning låg ofta på Rackarens lott och beskriver tydligt
deras status.

Stockholms blodbad
7 - 10 nov 1520. En orgie av avrättningar.
Kristian II lät avrätta 94 personer, de fl esta från
de ledande adliga familjerna i Sverige.
Kristian hade framgångsrikt påbörjat ett eröveröv- ringskrig mot Sverige, och riksföreståndaren
Sten Styre d.y. hade avlidigt av sviter från stri- stri-
derna. I September hade Kristian uppnått en
uppgörelse med Sturepartiets anhängare och
Sten Stures änka Kristina Gyllenstjärna om att
de skulle få full amnesti om de gav upp motståndet.
Amnestin innefattade också tidigare stridig-
heter med kyrkan och Påven som hade drabbat
ärkebiskopen Gustav Trolle.
Alla svenska adelsfamiljer var kallade till Stock- Stock-
holms slott för att delta i Kristian II kröning.
Gustav Vasa höll sig dock gömd på Tärnö slott,
men hans föräldrar deltog i fi randet. Efter tre
dygns festande stängde Kristian stadsportarna
och förklarade utegångsförbud. Kristian dömde
med ärkebiskopen Gustav Trolle och hans far
Erik Trolle som åklagare stora delar av svenska
högadeln till döden. Avrättningarna förrättades
vid Stortorget i Gamla stan. Processen pågick i
tre dagar. Frälseriddarna avrättades med svärd
och borgarna med yxa, de fattiga till hängning.
Alla i kretsen runt den avlidna riksföreståndaren
Sten Sture den d.y. och andra som kunde hota
Kung Kristian avrättades. Blodet rann i rännsterännste- nen och liken låg i tre dagar innan de brändes.
Även Sten Sture den d.y. lik grävdes upp och
brändes.
Stockholms blodbad blodbad (beskuren (beskuren del av bild) bild) Padt-Brügge, Dionysos. Dionysos. Stockholms Stockholms Nationalmuseum.

Sundsvalls Galgbacke, Erik Dahlbergs bild från 1600 talet. Erik Dahlberg besökte antagligen aldrig Sundsvall
utan utgick från berättelser om staden. Bilden är hämtad från Erik Dahlbergs Svecia Antiqua Et Hodierna.
Brott, Stra Stra och begrepp
Dödsstraffet i Sverige har en lång histo- histo-
ria. Med tiden minskade åtalspunkter som
ledde till dödsstraff och slutligen 1921
förbjudas helt i fredstid.
1704 halshöggs den sista dödsdömda
häxan i Sverige.
1748 beslöts att kvinnor ej fi ck steglas
utan skulle istället brännas på bål.
1771 När Gustav III:e blev kung hade
Sverige 68 olika brott som bestraf
fades med dödsstraff, han minskade
dem till 58 brott.
1779 trolldomsparagrafen tas bort ur lag
boken av Gustaf III.
1867 avskaffades offentliga avrättningar
som tidigare skulle fungera som
avskräckande exempel. I fortsätt
ningen utfördes avrättningarna inter
muralt, på fängelsets fånggård.
1910 Verkställdes Sverige sista avrättning
en. Det var Anders Ander som avrät
tades dömd för rånmord. Han avrät
tades med en nyinförskaffad giljotin
från Frankrike.
1921 Dödsstraffet avskaffas för fredstid
1972 Dödstraffet avskaffas för krigstid
Hur många människor som avrättats i
Sverige fi nns det inga uppgifter om. Det
man vet är att bara mellan 1800 och 1865
miste 644 män och kvinnor livet på detta
sätt. Dödsstraffet verkar inte ha haft någon
större avskräckande effekt. Statistiken
beskriver en annan bild. Den lägsta mord
och dråp frekvensen i Sverige var under
1920-talet och dödsstraffet avskaffades
1920. Högsta frekvensen var under 1840-ta- 1840-ta-
let då i allmänhet tiotal personer avrättades
varje år. Vissa brott bestraffades alltid med
döden som till exempel tidelag, detta både
för utföraren och djuret då man trodde
avkommor kunde alstras mellan människor
och djur. Förfalskning bestraffades med
hängning medan andra grova brott bestraf-
fades med halshuggning.
Rådbråkning
Beskrivs bara en gång i Sverige. Erik XIV
rådgivare Jöran Person. Metoden är myck-
et grym, armarna krossades på två ställen,
samt höfter, ben och lår, den dömde läggs
på ett upphöjt hjul med ansiktet uppåt. ”Att
därpå levande ligga, för att ångra sina miss-
gärningar, så länge vår herre behagade”,
döden kom slutligen som en befriare.
Stegling
Straffet har förekommit i Sverige ända in
på 1800-talet. Ofta höggs den dömdes hö-
gra hand av för att han inte skulle gå igen
och fortsätta stjäla. Efter halshuggningen
styckades kroppen av rackaren och träd-
des på ett hjul. Huvudet sattes på påle som
avskräckande exempel. uteslutande ett man
straff. Kvinnor stenades eller brändes.
straffades med halshuggning.

Kungamördaren Anckarström, Jakob Johan
Anckarström, tilldelades ”Genom hofrättens dom d. 16 april dömdes A. förför- lustig ära och gods, att mista högra handen, halshuggas och steglas, sedan
han likväl till straffets skärpande tre dagar å rad på olika torg stått två timmar
i halsjärn och därpå af bödelsknekten med fem par spö blifvit hudstru-
ken. Hans afrättning ägde rum d. 27 april 1792”
Will, Johan Martin (Mordet på Gustav III) Bilderna ovan är detaljer från tavlan och beskriver
hur Anckarström bestraffades. Nationalmuseet, Stockholm

Albert Gustaf Dahlman, bilden kommer från polismuseet, Stockholm
Albert Gustaf Dahlman. (1848-1920)
Sveriges sista skarprättare Albert Gustaf Dahlman tillträdde sitt äm- äm-
betet 1885. Han blev den lyckligt utvalde av 200 sökande till tjänsten.
1901 blev han riksskarprättare. Dalman avrättade 6 personer under sin
35 åriga tjänstgöring. De var Anna Månsdotter, ”Alftamördaren” Per
Johan Pettersson, Julius Sallrot, Lars Nilsson. Dahlmans femte och
sista avrättningen med handbila, var avrättningen av ”Svarte Filip” Jo-
han Filip Nordlund. Dahlman utförde också Sveriges sista avrättning.
Det var den dödsdömde Johan Alfred Andresson-Ander som avrätta- avrätta-
des med giljotin.

Anna Månsdotter
Yngsjömörderskan Anna Månsdotter, Kristianstad. 1890-08-18. © Nordiska museet, Stockholm
Yngsjömordet ägde rum i mars 1889 i Yngsjö i östra Skåne. Hanna Johans- Johans-
dotter (född 1867) mördades av sin make, hemmansägare Per Nilsson, och
hans mor Anna Månsdotter. Båda dömdes till döden sedan de erkänt sig
skyldiga. Mordet uppmärksammades inte bara för mordgärningen som så-
dan, utan även därför att det vid domstolsförhandlingen framkom att det
fanns ett incestförhållande mellan modern och sonen. Per Nilsson benåda-
des till livstids straffarbete och han frigavs 1913. Per Nilsson avled 1918,
medan Anna Månsdotter avrättades i Kristianstad 1890. Detta var Albert
Gustaf Dahlmans första uppdrag som skarprättare. Vittnesmålen går isär
huruvida det var en reglementsenlig avrättning eller ej. Ett vittne påstår att
Anna Månsdotter som var skräckslagen plötsligt reste sig från stupstocken
då Dalman inte hade kedjat henne vid skuldrorna som var brukligt. Han kan
ha utdelat tre hugg innan huvudet föll. Dalman nekar till detta i hela sitt liv.
Dödsmasken på Stockholms museum vittnar dock om annat.

Avrättningen av Gustav Adolf Eriksson Hjert 1876. bild från polismuseet, Stockholm
Hjert och Tector
Den sista offentliga avrättningen i Sverige ägde rum fredagen den 18 maj
1876 när Petterson Lundqvist Tector och Gustav Adolf Eriksson Hjert av- avrättades
Konrad för rånmord. De avrättades på samma dag och vid sam-
ma tid men däremot på skilda platser. Tector och Hjert dömdes till döden i
september 1875 och den 17 mars 1876 fastställdes dödsdomen på de båda
av högsta domstolen. Hjert avrättades på Villåttinge härads gamla avrätt-
ningsplats. 150 bönder hade kallats ut för att bilda spetsgård och man ca
3000 åskadare hade samlats. Natten mellan den 31 augusti och den 1 sep- sep-
tember 1874 överföll Tector och Hjert civilingenjör Herman Upmark och
hans kusk Johan August Larsson på allmän väg vid Navesta, strax norr
om Malmköping. I överfallet sköts både Upmark och kusken Larsson till
döds. Tector och Hjert hade planerat att råna postdiligensen mellan Spar-
reholm och Eskilstuna men de anföll fel ekipage i natt mörkret.

Johan Alfred Andresson-Ander
Den 5 januari 1910 rånar Ander Gerells växelkontor på Malmtorgsgatan 3 i
Stockholm, ett brott som han för övrigt aldrig erkänner. Under själva rånet
misshandlar han kassörskan Viktoria Hellsten så illa att hon avlider. Vid rå-
net kommer Ander över nästan 6000 kr som senare används som bevis mot
honom då en del av pengarna är nerblodade. Mordvapnet (en besman) knyts
också till Ander.
Sveriges giljotin inköptes i början av 1900-talet
och användes bara en gång, vid avrättningen av
Johan Alfred Andresson-Ander.
Signalementskort Ander,
bilden kommer från polis-
museet, Stockholm
Foto © Birgit Brånvall

Skarprättaryxor
Foto Andreas Brännlund
Stockholms stads
skarprättaryxa
Foto, från Polismuseet i Stockholm, bilden är beskuren.
Till vänster avrättningsbilan som användes
vid avrättningen i Årsskogen, Galtström 16
juli 1851. Bilan fi nns på Länsmuseet i Här-
nösand. Avrättningsbilorna var antagligen
från början de samma som användes för
att slakta djur. Med tiden blev bilan mer
knuten till yrket och när varje län fi ck sin
egen skarprättare i slutet av 1800-talet kan
man tänka sig att det lades mer intresse på
bilans utformande. Bilan ärvdes antagligen
och följde yrket. ”Härnösandsbilan” har på
nacken en vacker spetsig knopp som inte
har någon funktion vid halshuggning. Bi-
lan kan var en imitation av en slaktbila, där
piggen kan ha används för att slå djuret
medvetslös innan slakten. Stockolm stads
avrättningsbila användes av Sveriges siste
skarprättare Gustaf Dahlman. Han utförde
bland annat den så omtalade avrättningen
av Yngsjömörderskan Anna Månsdotter.

Sydsvenska skarprättaryxor
Bilden tillhör Göteborgs Stadsmuseum
Bilderna är från Nordiska museets samlingar

Några avrättningsplatser i Västernorrland
Medelpad
Lidens avrättningsplats, belägen
vid väg 86 mellan Österfl yge och
Nilsböle, Sundsvalls kommun.
Njurunda avrättningsplats, beläbelägen på gränsen mellan Hälsing-
land och Medelpad, ca 3 mil från
Sundsvall. Den 16 juli 1851 avrät- avrättas
här Johan Andersson och Jo-
han Höglund för rånmord.
Njurunda galgbacke, belägen norr
om Tegelmyran i Sundsvalls Kom-
mun.
Torps sockens avrättningsplats,
beskrivning saknas. Den 15 maj
1822 halshöggs och steglades här
samedrängen Jacob Nilsson för
mord.
Tufslättbackens avrättningsplats,
belägen ovanför kyrkan vid Borg-
sjöbyn. Den 16 juli halshöggs här
pigan Malin ”Mali Åsa” Jöransdot-
ter för barnamord. Den plats där
Malin lär vara begravd är utmärkt
med en skylt och är belägen ca
400 m väster om själva avrätt- avrätt-
ningsplatsen, vid pilgrimsleden
genom Borgsjö socken.
Tuna avrättningsplats, belägen söder
om Hällsjö i Sundsvalls Kommun.
Ångermanland
Anundsjö och Sidensjö avrättnings-
avrättnings-
plats, belägen nära Galasjö by. Här
avrättades Beata Johansdotter i fe-
bruari 1747 för tjuveri. Hon fi ck hänga
i galgen tills kläderna började ruttna.
Efter henne kallades platsen ”Bjä- ”Bjä-
tabakk”. Här halshöggs 18 oktober
1845 en av de värsta massmördarna i
ångermanländsk historia Sven Svens-
son. Mannen hade mördat sin hustru
och sju av sina nio barn.
Arnäs Galgbacke, belägen ca 100 m
öster om Maskingatan i Örnsköldsvik
Boteå avrättningsplats , belägen liglig- ger 1,5 kilometer söder om Undrom.
Edsele avrättningsplats, blägen vid
Kvisslebacken i Sollefteå kommun
Helgum avrättningsplats, belägen vid
Djupbäcken ca 2 km väster om SollefSollef- teå fl ygplats

Häggdånger/Källbäckens avrättavrätt- ningsplats, belägen 1 km öster om
Norrkrånge i Härnösands kommun.
En minnestavla fi nns på platsen
Källbäckens avrättningsplats, belä- belä-
gen på gränsen till Medelpad. Här
avrättades den 14 november1860
drängen Jon Jonsson från Kärrsjön
för mord på en pojke. Samtidigt avrät-
tades Sara Zetterberg från gallsäter
för att ha förgiftat sin man.
Säbrå har två avrättningsplatser, en
på Hårstaberget ca 45 km sydväst om
Härnösand och en avrättning plats
belägen 500 m söder om Långslåtten
i Härnösands kommun. kommun.
Ullångers galgbacke, belägen 400
meter väster om träindustrin i Ull-
ånger, Kramfors kommun.
Ytterlännäs avrättningsplats fanns i
600 meter sydväst om järnvägsstatio-
järnvägsstatio-
nen i Dynäs. Platsen ligger inom ett
område där det nu fi nns bostäder.
Båleberget
I Ångermanland skedde den första
juni 1675 den största massavrättning
som någonsin ägt rum i landskapet.
Över 70 personer som dömts för häx- häx-
eri halshöggs på det berg som nu
kallas Häxberget, men som många
fortfarande kallar Bålberget. Två
bödlar hade kommit till platsen och
stupstsockar och brännbål hade
anordnats. Så började människo-
slakten. Folk ställdes upp i kö för
att få huvudet skilt från kroppen.
I de många vittnesmål som fi nns
bevarade berättas om de fruktans-
värda upplevelser åskådarna fi ck
med sig, skriken, blodet och lukten.
År 1704 halshöggs den sista dödsdöds- dömda häxan i Sverige. 1779 togs
trolldomsparagrafen bort ur lagbo-
ken av Gustaf III.

Västernorrlands skarprättare
Fram till 1858 fanns en skarprättare i varje län, men efter denna tidpunkt så
strävade man att minska det totala antalet skarprättare i landet. Efter 1866
fi nns endast två verksamma skarprättare i landet, en för Stockholm stad
Johan Fredrik Hjort och en för Jönköping och Vadstena Per Petter Christens- Christensson
Steijnech. När Steijnech 1887 emigrerar till USA så får han ingen efter-
trädare. Hjort avled 1882 och efterträddes av Anders Gustaf Dalman som
skulle bli Sveriges sista skarprättare. Dalman blev år 1900 riksskarprättare.
Daniel Lenmark i Härnösand
Först 1826 nämns om en skarprättare, stadsprofossen Daniel Lenmark i
Härnösand. 1828 rekvirerar landshövdingen i Piteå Lenmark för att i Luleå
socken halshugga bonden Lars Henrik Berg från Börjelandet som var dömd
för rånmord. Skarprättaren i Västerbotten och Norrbotten hade brutit benet
och kunde därför inte utföra sitt arbete. 1838 söker Lenmark understöd för
sin sjuka hustru i deras återstående levnad. Han avlider 1840.
Magnus Jarl från Risnäs
Som länets skarprättare (1840) tjänstgör Magnus Jarl från Risnäs, Vibyg- Vibyggerå,
född i Ullånger. 1840 beordras Jarl att utföra avrättningen av broder-
mördaren Pehr Carlsson från Tåsjö. Hans andra avrättning är på Johan
Persson ”Diger Danke” från Munktorp vilken också blir hans sista. Johan
Persson ”Diger Danke” hade dräpt en fi nsk urmakargesäll med en yxa och
var dömd till att mista sitt huvud. Magnus Jarl som ofta nyttjade alkohol i
stora mängder uppträdde berusad på avrättningen men fullbordade uppdra-
get utan problem. Han slet av skinnstövlarna från den döda inför åskådarnas
bleka uppsyn.
Efter detta står skarprättarposten tom i Västernorrland några år. Man rekvi- rekvi-
rerar istället tjänster från Västerbottens läns mästerman Jacob Gyll under
denna period.

1845 skriver Landshövding Åkerman till Umeå och ber om hjälp med avav- rättning av f.d. kyrkvärden Sven Svensson i Österfornby, Anundsjö socken.
Han var dömd av Svea hovrätt till avrättning för mordet på sin hustru och sju
barn. Mästermannen Jacob Gyll stod till förfogande och verkställde avrätt-
ningen. Jacob Gyll utförde också dubbelavrättningen av landbonden Johan
Höglund och Johan Andersson från Årskogen 1851. För detta skulle han få
30 riksdaler banco i förskott emot kvitto och resterande senare totalt 128
riksdaler, 15 skilling och 8 rundstycken banco.
Jacob Gyll född 1791 Vasa, Finland
Gyll antogs som skarprättare i Västerbotten och Norrbottens län 1836 och
var under hela 50-talet även ansvarig för Västernorrland. I och med dub-
belavrättningen 1860 av Sara Zetterlund och Jonas Jonsson från Nora resp.
Själevad socknar, gjorde Gyll sitt sista arbetspass 69 år gammal. Hans son
Gabriel ärvde yrket men utförde aldrig några avrättningar efter faders död.
Jacob Gyll beskrivs i en anteckning av Forslöf som bevittnade avrättningen
i Gnarp 1851. ”Han såg ful ut, men var god att tala med, var omkring 50 år
och klädd i enkla vadmalskläder. Hans enda kännetecken utgjordes av en li-
ten guldring i högra örat och en större i vänstra, i denna ring hängde en liten
guldbila, som tecken på värdighet”. Han kallades ”gammjyln” under senare
delen av livet. Gyll dog 1863, 72 år gammal.
Västernorrlands sista avrättning sker 1866 vid kallbäckens avrättningsplats
Härnösand och utförs då av Gävleborgs läns skarprättare Anders Lund
Utställningen är sammanställd av Andreas Brännlund.
Jag vill tacka journalisten Göran Lager och Peter Klingsell för den hjälp jag fått och inspiration från boken ”Döden i skogen”.
Emmys historia kan tillskrivas Peter Klingsels detektivarbete i samband med forskningen till boken. Ett speciellt tack går till
Karin Sundell på Bildarkivet, Sundsvalls museum och Inga-Lisa Nordin för bakgrundsinformation om Armsjömordet. .
Andreas Brännlund