Läs Sture Bergwalls resningsansökan här

Till 

Svea hovrätt 

ANSÖKAN OM RESNING 

ADVOKATFIRMAN SILBERSKY HB 

SÖKANDE 

STURE Ragnar Bergwall, 500426-7190, Säters sjukhus, Avd 36, Box 350, 783 27 SÄTER 

Ombud: Advokat Thomas Olsson och advokat Martin Cullberg, Box 12706, 112 94 

STOCKHOLM, fullmakt bifogas 

MOTPARTER 

Åklagarkammaren i Sundsvall, Box 721, 851 21 SUNDSVALL 

Målsäganden: Israeliska medborgarna Josef Levi och Sara Levi, senast kända adress Ben Zvi 

80, Kiryat Binjamin, Haifa, Israel, som biträds av åklagaren 

SAKEN 

Mord; nu fråga om resning enligt 58 kap, 2 §, 3, 4 och 5 p rättegångsbalken 

LAGAKRAFTVUNNEN DOM 

Hedemora tingsrätts dom 1997-05-28 i mål nr B 348/95, bilaga 1 

_________________ 

Härmed får undertecknade ombud med stöd av bifogade fullmakt å Sture Bergwalls vägnar 

ansöka om resning i enlighet med följande yrkanden och grunder. 

YRKANDEN 

1. Sture Bergwall yrkar att hovrätten skall bevilja resning i målet och att åtalet för mord 

skall ogillas och de enskilda anspråken lämnas utan bifall. 

1

GRUNDER 

2. Sture Bergwall har återtagit sitt tidigare erkännande och förnekar mordet på Yenon 

Levi. 

3. Vittnet Seppo Penttinen har under ed avgett en falsk utsaga som kan antas ha inverkat 

på utgången i målet. 

4. Sture Bergwall gör även gällande att det framkommit nya omständigheter och bevis 

som utvisar ett Sture Bergwalls ursprungliga erkännande inte var tillförlitligt. De 

omständigheterna och bevisen har inte förebringats tidigare och deras förebringande 

skulle sannolikt lett till att Sture Bergwall frikänts från åtalet och att de enskilda 

anspråken ogillats. 

5. Vidare gör Sture Bergwall gällande att han förvägrats en rättvis rättegång enligt art 6 i 

den Europeiska konventionen d. 4 nov. 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna 

och de grundläggande friheterna enär åklagaren i väsentlig mån åsidosatt sin 

objektivitetsplikt genom att påverka utredningen och underlåta att redovisa relevant 

utredningsmaterial i förundersökningsprotokollet och för domstolen. 

6. I vart fall finns det med hänsyn till de nytillkommande omständigheterna och bevisen 

och omständigheterna i övrigt synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om Sture 

Bergwall förövat gärningen. 

INLEDNING 

7. Sture Bergwall dömdes av Falu tingsrätt i dom 1991-04-17 till ansvar för stöld, grov 

stöld, grovt rån, grovt bedrägeri och mordbrand till sluten psykiatrisk vård. Delar av 

domen vann laga kraft den 8 maj 1991. 

8. Sture Bergwall lades in på Säters sjukhus, rättspsykiatriska avdelningen, den 29 april 

1991. I september 1991 inledde han en terapibehandling en gång i veckan med 

överläkaren Kjell Persson. Under senare delen av 1991 utökades behandlingen till två 

terapitillfällen i veckan. Och under februari 1992 utökades antalet terapitillfällen till 

tre gånger i veckan. 

9. I mitten av februari 1993 berättade Bergwall för första gången för personal på Säters 

sjukhus att han begått två, möjligen fyra mord. 

10. Under de kommande åren skulle Sture Bergwall komma att erkänna ca 30 mord, se 

bilaga 2. I förteckningen saknas en del erkännanden såsom t ex de påstådda morden på 

2

två somaliska flyktingpojkar i Norge. Av de erkända morden har Sture Bergwall 

dömts för 8 mord i olika domstolar. 

11. Den 17 maj 1995 visades ett reportage om mordet på Yenon Levi i TV-programmet 

Efterlyst. Reportaget sändes i repris den 11 juni 1995. Den 10 juli 1995 berättar Sture 

Bergwall för psykologen Sven-Åke Christiansson om ”Shalom-händelsen”, som 

sedermera skulle utvecklas till att avse mordet på Yenon Levi. 

12. Sture Bergwall kontaktade polisen första gången angående mordet på Yenon Levi 

genom ett telefonsamtal till polisassistenten Seppo Penttinen den 19 september 1995 

då han erkände bland annat mordet på ”den israeliske mannen i Dalarna”. 

13. Med anledning av Sture Bergwalls uppgifter inleddes en förundersökning. Under 

perioden december 1995 till december 1996 hölls fjorton förhör, inklusive en vallning 

och två rekonstruktioner, med Sture Bergwall. Samtliga förhör hölls av 

polisassistenten, senare kriminalinspektören, Seppo Penttinen. Även 

kriminalinspektören Anna Wikström, chefspsyklogen Birgitta Ståhle och bitr 

överåklagaren Christer van der Kwast deltog i flera av förhören. 

14. Förundersökningsprotokollet rörande mordet på Yenon Levi delgavs försvaret för 

yttrande den 7 april 1997. 

15. Åklagaren Christer van der Kwast väckte åtal mot Sture Bergwall för mordet på 

Yenon Levi genom stämningsansökan daterad den 10 april 1997. 

16. I Hedemora tingsrätts dom 1997-05-28 (mål nr B 348/95) fälldes Sture Bergwall till 

ansvar för mordet på Yenon Levi. Påföljden fastställdes till rättspsykiatrisk vård med 

särskild utskrivningsprövning. Domen vann laga kraft den 18 juni 1997. 

17. Sture Bergwall har återtagit samtliga erkännanden, inklusive erkännandet av mordet 

på Yenon Levi, och ansöker nu om resning såvitt avser domen rörande mordet på 

Yenon Levi. 

RÄTTSLIGA UTGÅNGSPUNKTER 

Falsk utsaga 

18. 58 kap, 2 §, 3 p rättegångsbalken anger som ett resningsskäl att ett vittne avgivit en 

falsk utsaga och att utsagan kan antas ha inverkat på utgången. Härmed avses en 

utsaga vars innehåll varit medvetet oriktig. Däremot behöver avgivandet av utsagan 

inte vara straffbart för att de oriktiga uppgifterna skall var resningsgrundande. 

Ett krav är att de oriktiga uppgifterna lämnats medvetet. I de fall där oriktiga uppgifter 

lämnats, men det av något skäl inte anses föreligga en falsk utsaga, t ex på grund av att 

3

de oriktiga uppgifterna lämnats av vårdslöshet, kan de oriktiga uppgifterna utgöra 

resningsskäl enligt 58 kap, 2 §, 4 p rättegångsbalken 1 . 

Ett ytterligare krav är att utsagan kan antas ha påverkat utgången. Om innehållet i 

utsagan åberopats i domen torde det utgöra ett tillräckligt stöd för ett sådant 

antagande 2 . 

Nya omständigheter och bevis 

19. Resning enligt 58 kap, 2 §, 4 p rättegångsbalken förutsätter, enligt huvudregeln, att det 

åberopas omständigheter eller bevis, som inte tidigare förebringats och att dessa 

sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under 

en mildare straffbestämmelse. Enligt tilläggsregeln kan resning beviljas om det med 

hänsyn till de nya omständigheterna och bevisen och vad som förekommit i övrigt 

föreligger synnerliga skäl att på nytt pröva skuldfrågan. 

20. Nyhetskravet i 58 kap, 2 §, 4 p rättegångsbalken innebär att med nya omständigheter 

och bevis avses sådana ”som inte förebringats tidigare”. Av NJA 1998 s 148 framgår 

att det ligger närmast till hands att uppfatta nyhetskravet så att det utesluter sådana 

omständigheter och bevis som förebringats i den tidigare brottmålsrättegången på ett 

sådant sätt att de kunnat läggas till grund för underrätternas bedömning. Därtill 

kommer att nyhetskravet i praxis ansetts utesluta sådana omständigheter och bevis 

som åberopats i en tidigare resningsansökan i fall där sökanden upprepade gånger 

inger likalydande resningsansökningar (se NJA 1986 s 666). 

21. Sannolikhetskravet enligt huvudregeln avser en bedömning av de nya 

omständigheternas och bevisens betydelse för målets utgång 3 . Således skall inte 

prövas om sökanden gjort sannolikt att han är oskyldig till brottet, utan om det är 

sannolikt att det nya processmaterialet medför att beviskravet för en fällande dom inte 

kan uppnås. Det nya processmaterialet skall prövas i relation till den tidigare 

förebragda utredningen och avser, i princip, den hypotetiska situationen att de nya 

omständigheter och bevis som åberopas i resningsärendet förelåg till bedömning när 

målet avgjordes. 

Som utgångspunkt för bedömningen gäller att högre krav ställs på det nya 

processmaterialet om den redan prövade bevisningen anses stark än vad som är fallet 

om avgörandet grundar sig på mindre övertygande bevisning 4 . 

1 Lars Welamsson, Rättegång VI, sid 216 f 

2 Peter Fitger, Rättegångsbalken del 4, sid 58:11 

3 Innebörden av sannolikhetskravet har behandlats av bl a Lars Welamsson, Rättegång VI, 3:e uppl, sid 225 ff 

samt Christian Diesen & Carin Häckter, HD:s beslut i Christer Pettersson-ärendet klargör orubblighetsprincipens 

primat, JT 1997/98 s 35 f. 

4 Utöver hänvisningar i föregående not, se även Bertil Bengtsson, Resning i brottmål vid synnerliga skäl, Process 

och Exekution, sid 3, samt Bertil Bengtsson, Från praktiska rättslivet, SvJT 1986 s 58 och 62. 

4

22. Förhållandet mellan huvudregeln och tilläggsregeln brukar uttryckas så att 

tilläggsregeln medger resning när de åberopade omständigheterna och bevisen har en 

lägre styrka än vad som krävs enligt huvudregeln, men ändå är sådana att de är ägnade 

att inge tvivel om den tilltalades skuld. Huruvida nya omständigheter och bevis 

medför synnerliga skäl för resning skall prövas med hänsyn till vad som i övrigt 

förekommer, varvid särskilt skall beaktas beskaffenheten av det brott för vilket den 

tilltalade dömts 5 . 

Felaktig rättstillämpning 

23. Resning enligt 58 kap, 2 §, 5 p rättegångsbalken förutsätter att en uppenbart lagstridig 

rättstillämpning ligger till grund för domen. Med rättstillämpning avses 

handläggningen av rättsfrågor och det krävs att rättstillämpningen det gäller skall stå i 

ett direkt samband med domstolens avgörande. Att rättstillämpningen skall vara 

uppenbart lagstridig innebär att rättsfrågan i och för sig inte får vara svårbedömd eller 

oklar. Uppenbarhetsrekvisitet är dock inte något beviskrav. 

24. När det gäller resningsinstitutets förhållande till Europakonventionen anses gälla att en 

av Europadomstolen fastslagen kränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna i 

ett specifikt fall, där den nationella domen vunnit laga kraft, utgör en sådan ny 

omständighet som kan leda till resning enligt 58 kap, 2 §, 4 p rättegångsbalken i just 

det fallet 6 . Samtidigt kan en av Europadomstolen fastslagen rättsgrundsats anses 

likställd med svensk lag och en handläggning av rättsfrågan i strid mot den 

rättsgrundsatsen kan bedömas som uppenbart lagstridig 7 . 

25. Vidare kan noteras att en lagakraftägande dom kan undanröjas för det fall nytillkomna 

omständigheter eller bevis medför att ett upprätthållande av den ursprungliga domen 

innebära en kränkning av artikel 6 i Europakonventionen (NJA 1996 s 471). 

BAKGRUND 

26. Lördagen den 11 juni 1988, kl 21.00, anträffades kroppen efter den avlidne Yenon 

Levi på en skogsbilväg utanför Rörshyttan i Dalarna. Skogsbilvägen var belägen 

utefter länsväg 762. Kroppen var belägen på östra sidan av skogsbilvägen och låg med 

ansiktet vänt ut mot vägen och med huvudet mot norr. 

27. Vid den efterföljande obduktionen konstaterades ett flertal skador på kroppen, 

framförallt på bålen, armarna och huvudet. Skadorna ansågs förorsakade av trubbigt 

våld. I utlåtandet angavs att skallskadorna i kombination med skadorna på bålen med 

åtföljande inre skador väl förklarar dödsfallet. I dödsbeviset angavs dödsdatum som 

sannolikt den 8-10 juni 1988. 

5 NJA II 1940 s 169 

6 P Fitger, Rättegångsbalken 4, sid 58:18 

7 P Fitger Rättegångsbalken 4, sid 58:25 

5

28. På fyndplatsen återfanns bland annat en större svängd träpåk som var 118 cm lång 

med en vikt av ca 3505 gram. Vid en undersökning hos Statens kriminaltekniska 

laboratorium påvisades mindre mängder humant blod på träpåken, men blodet kunde 

inte typbestämmas. Av obduktionsutlåtandet framgick att huvudskadorna och möjligen 

skadorna på högra sidan av bålen kan ha orsakats av en sådan träpåk som påträffats 

nära kroppen. 

29. Polismyndigheten i Avesta inledde en förundersökning rörande mord (K1147-88). I 

utredningen hölls ett stort antal förhör i syfte att kartlägga Yenon Levis 

förehavanden. Därvid framkom det att Yenon Levi lämnat Stockholm den 5 

juni 1988 och att han därefter var försvunnen. Under denna utredning delgavs även en 

person, Mohammed Ben Bechir Daassi, misstanke om mordet. Misstanken delgavs 

Mohammed Daassi den 29 maj 1991 och han avtjänade vid det tillfället straff för 

anstiftan till mord. Förhör hölls även med ett flertal personer i Mohammed Daassis 

bekantskapskrets. 

30. Mohammed Daassi utvisades från Sverige efter avtjänat straff. 

TINGSRÄTTENS DOM 

Inledning 

31. Inledningsvis kan noteras att det i målet inte fanns några direkta bevis som band Sture 

Bergwall till brottsplatsen. Således fanns det inget vittne som sammankopplade Sture 

Bergwall med Yenon Levi eller som iakttagit Sture Bergwall på eller i närheten av 

brottsplatsen. Inte heller fanns det någon bevisning i form av DNA-spår, 

fingeravtryck, skoavtryck eller liknande tekniska fynd som visade att Sture Bergwall 

varit i kontakt med Yenon Levi eller befunnit sig på brottsplatsen. 

Den enda bevisning som fanns var Sture Bergwalls erkännande av mordet och domen 

grundar sig uteslutande på en prövning av detta erkännande. 

Sture Bergwalls erkännande 

32. Sture Bergwalls redogörelse för händelsen framgår av tingsrättens referat i domen. 

Där framgår att Sture Bergwall bl a beskriver hur han tillsammans med en 

medgärningsman vid namn Mattias Axelsson stötte på Yenon Levi i Stockholm och 

följde efter honom till Uppsala och därifrån förde med sig honom först till en 

fritidsfastighet i Ölsta där det uppstod visst tumult och därefter till skogsbilvägen där 

de angrep Yenon Levi och hur han själv utdelade ett antal stötar och slag med en 

träpåk med den följden att Yenon Levi avled. 

6

33. Det skall uppmärksammas att innehållet i Sture Bergwalls erkännande vid tingsrättens 

prövning omfattade dels uppgifter Sture Bergwall själv lämnat under rättegången, dels 

vittnesuppgifter rörande vad Sture Bergwall påstods ha uppgivit under 

förundersökningen. I domskälen görs det inte någon åtskillnad mellan uppgifternas 

ursprung, utan de prövas genomgående som omständigheter som Sture Bergwall 

ansågs ha erkänt. 

34. Tingsrätten prövade erkännandet i två steg. 

Först prövade tingsrätten om det fanns skäl att anta att Bergwall avgett ett oriktigt 

erkännande. I denna del pekade tingsrätten på sådana omständigheter som att det inte 

framkommit något motiv för Bergwall att skydda någon annan, att det inte finns något 

som talar för att Bergwall har svårt att skilja mellan fantasi och verklighet, att det inte 

förelåg beaktansvärda skäl att anta att Bergwall sökte uppnå ”herostratisk ryktbarhet” 8 

och att det inte är troligt att Bergwalls erkännande skulle ha motiverats av en längtan 

att då och då komma bort från sjukhusmiljön. 

Därefter prövade tingsrätten erkännandets tillförlitlighet. I denna del konstaterades 

inledningsvis att det genom Seppo Penttinens vittnesmål är utrett att förhören med 

Bergwall hållits på ett föredömligt sätt och att det inte finns skäl att anta att han fått 

del av fakta rörande polisens fynd genom terapin. Därefter prövades Bergwalls 

uppgifter mot övrig utredning. Till stöd för erkännandets riktighet tog tingsrätten 

särskilt fasta på Bergwalls uppgifter om Levis klädsel och dennes innehav av en klocka 

och knivar, om fyndplatsen, om utseendet av den träpåk som antas ha använts som 

tillhygge och om skadebilden på Levis kropp. 

Rättsliga synpunkter på Sture Bergwalls erkännande 

35. Bergwalls erkännande är att betrakta som ett bevisfaktum i målet och skall prövas mot 

övrig utredning (35 kap, 3 §, 2 st brottsbalken) 9 . Eftersom åtalet avsåg ett så pass grovt 

brott som mord, krävdes att Sture Bergwalls erkännande vann stöd av andra 

omständigheter för att kunna läggas till grund för en fällande dom 10 . 

Det som skall prövas är Sture Bergwalls uppgifter om konkreta sakförhållanden 11 . 

Ytterst avser det givetvis de faktiska omständigheter som anses konstituera den 

brottsliga gärningen. 

8 Uttrycket ”herostratiska erkännanden” förekommer i en uppsats av jur kand Fredrik Forssman i C Diesen 

(red), Bevis, sid 120, och beskrivs där som att ”den erkännande personen lider av ett patologiskt behov av att 

bli ökänd, en strävan efter berömmelse” och det alldeles oavsett straff och andra negativa konsekvenser. Se 

även C Diesen, Bevisprövning i brottmål, s 49 där uttrycket ”herostratiska skäl” för ett falskt erkännande 

omnämns utan närmare förklaring. 

9 P O Ekelöf och R Boman, Rättegång IV (2008), sid 53 samt NJA 1967 s 611 

10 P Fitger, Rättegångsbalken 3, sid 35:57, och C Diesen, Bevisprövning i brottmål (1994), sid 49. 

11 P O Ekelöf och R Boman, Rättegång IV (2008), sid 46 

7

Något krav på att erkännandet skall avges inför rätta uppställs inte, utan även ett 

erkännande under förundersökningen kan komma att prövas i en efterföljande 

rättegång. De processrättsliga förutsättningarna för att kunna förebringa ett 

erkännande som lämnats i ett förhör under förundersökningen styrs av muntlighets- 

och koncentrationsprincipen sådan den kommer till uttryck i 35 kap, 14 § 

rättegångsbalken. Där stadgas som huvudregel ett förbud mot att förebringa skriftliga 

attester, utom i de undantagsfall som anges i bestämmelsen. 

I föreliggande fall, där Sture Bergwall närvarade vid huvudförhandlingen, kunde hans 

förhörsuppgifter förebringas endast om det är särskilt föreskrivet (35 kap, 14 §, 1 st, 1 

p rättegångsbalken). Sådan särskild föreskrift återfinns i 36 kap, 16 §, 2 st 

rättegångsbalken, till vilken bestämmelse 37 kap, 3 §, 1 st rättegångsbalken hänvisar. 

Av 36 kap, 16 §, 2 st rättegångsbalken följer att uppgifterna från förundersökningen 

endast kunnat åberopas om Sure Bergwall i förhöret vid tingsrätten avvek från vad han 

tidigare anfört eller om han förklarat att han inte vill eller kan yttra sig. 

Bestämmelsen om när förhörsuppgifter kan förebringas får inte kringgås genom att 

uppgifterna inhämtas från tredje man, till exempel förhörsledaren (RH 1980:112). 

Förhörsledaren kan således höras med stöd av rättegångsbalkens regler endast i de fall 

där rekvisiten enligt 36 kap, 16 §, 2 st rättegångsbalken i övrigt är uppfyllda 12 . 

36. I de fall ett erkännande förebringas genom hänvisning till skriftliga förhörsutsagor från 

förundersökningen torde gälla samma principer om iakttagande av försiktighet vid 

bedömningen som i andra fall där skriftliga förhörsuppgifter åberopas till stöd för 

åtalet. Allmänt gäller att en utsaga nedtecknad i ett förhörsprotokoll inte kan tillmätas 

samma bevisvärde som en vid domstolen avgiven muntlig utsaga, utan att 

omständigheterna kring den skriftliga utsagans tillkomst och utformning granskas 

noga 13 

37. Slutligen kan noteras att tingsrättens uppdelning av bedömningen till att avse dels 

förekomsten av skäl för att avge ett falskt erkännande, dels erkännandets 

överensstämmelse med övrig utredning torde var en naturlig utformning av 

prövningen. Samtidigt utgör båda delarna hjälpfakta vid bedömningen av 

erkännandet 14 . Erkännandet är fortfarande bevisfaktum och såväl 

uppkomstbetingelserna som utredningen i övrigt kan endast förstärka eller försvaga 

tilltron till erkännandet. Tingsrättens dom i föreliggande fall grundar sig således enbart 

på en bedömning av tillförlitligheten av Sture Bergwalls erkännande. 

12 

Jmfr NJA 1987 s 31 där det uttryckligen antecknats att den åtalade vid rättegången sade sig inte minnas de 

händelser han redogjort för under förundersökningen. 

13 

L Heuman, Kan fällande brottmålsdom grundas på polisprotokoll?, Advokaten 1983 s 221 och L Schelin, 

Bevisvärdering av utsagor i brottmål (2006), sid 156 f. 

14 C Diesen, Bevisprövning i brottmål (1994), sid 49 f. 

8

Synpunkter på tingsrättens prövning 

38. Det kan inledningsvis ses som en svaghet att det saknades annan bevisning än Sture 

Bergwalls eget erkännande som band honom till gärningen och brottsplatsen. Sture 

Bergwall kunde inte heller själv lämna någon konkret och kontrollerbar information 

som inte tidigare var känd för utredarna och som på så sätt kunde stärka tilltron till 

hans uppgifter. Sådana brister kan emellertid i det enskilda fallet ha uppvägts av att 

Sture Bergwall förmådde att lämna en detaljerad och ingående redogörelse för 

händelseförloppet som i alla väsentliga delar bekräftades av utredningen. 

39. I det föreliggande fallet saknas emellertid en fullständig redogörelse från Sture 

Bergwall. Som påpekats tidigare (se p 33 ovan) har andra personers, framförallt Seppo 

Penttinens och Anders Erikssons, vittnesuppgifter om vad Sture Bergwall uppgivit 

under förundersökningen tillskrivits Sture Bergwall och sedan prövats som en del av 

hans erkännande. Tilltron till sådana uppgifter är som vanligt beroende av att vittnet 

uppfattat Sture Bergwall korrekt, att vittnet har en riktig minnesbild av vad som sades 

och att vittnet sanningsenligt redogör för utsagan/utsagorna. 

40. I föreliggande fall rörde det sig inte om vittnesuppgifter rörande något enstaka 

uttalande vid ett enskilt tillfälle, utan om relativt omfattande redogörelser rörande 

Sture Bergwalls utsagor, vilka lämnats i fjorton olika förhör under perioden december 

1995 till december 1996. De omvittnade utsagorna kunde således ligga upp till ett och 

ett halvt år tillbaka i tiden. Även om det då inte fanns skäl att ifrågasätta vittnenas 

uppriktighet, torde det ändå ha förelegat en inte helt obefintlig risk för misstag på 

grund av exempelvis minnesfel eller sammanblandningar, men inte vid något tillfälle 

kontrollerades vittnesuppgifterna mot utsagorna i förhörsprotokollen. 

41. Därtill kommer att det inte synes ha förelegat något rättsligt stöd för att jämlikt 36 kap, 

16 §, 2 st rättegångsbalken förebringa Sture Bergwalls utsagor från förundersökningen 

genom förhör med Seppo Penttinen. Mot bakgrund av den försiktighetsprincip som 

bör gälla vid prövningen av utsagor som avgivits i andra sammanhang än inför rätta 

kan det även ifrågasättas om inte underlåtenheten att kontrollera vittnesuppgifterna 

genom att förebringa utsagorna sådana de nedtecknats i förhörsprotokollen strider mot 

principen om det bästa bevismaterialet. 

42. När det sedan kommer till Sture Bergwalls egna uppgifter synes tingsrätten helt saknat 

utredning om uppkomstbetingelserna för hans erkännande. Tingsrätten hänvisade 

visserligen till en omfattande utredning om hans personliga förhållanden, men det 

framgår inte vilken utredning som avses. I domen finns endast uppgifter om ett 

rättspsykiatriskt utlåtande (uab 32) som anger Sture Bergwalls diagnos och ett 

konstaterande av att han uppfyllde kriterierna för rättspsykiatrisk tvångsvård. Inte 

9

heller förhöret med Birgitta Ståhle innehåller några närmare uppgifter om 

uppkomstbetingelserna för erkännandet 15 

43. Samtidigt anses just omständigheterna kring ett erkännande, det vill säga under vilka 

förhållanden det avgivits, vara av stor betydelse för bedömning 16 . Av särskild 

betydelse är sådana omständigheter som den misstänktes personliga förhållanden, hans 

psykiska hälsa och omständigheterna kring hans frihetsberövande och 

förhörsmetoderna vid tidpunkten för erkännandets tillkomst 17 . I den mån det 

förekommer någon utredning i denna del består den nära nog uteslutande av muntliga 

uppgifter från de inblandade själva, det vill säga de utredare och terapeuter som 

medverkat till frambringandet av erkännandet. Någon oberoende utredning av Sture 

Bergwalls personliga och sociala förhållanden och dessa förhållandens eventuella 

betydelse för bedömningen av tillförlitligheten av hans erkännande föreligger inte. 

Förutsättningarna för tingsrätten att bedöma risken för att Sture Bergwall avgivit ett 

falskt erkännande förefaller därför varit mycket begränsade. 

44. Slutligen tillkommer det faktum att ett relativt omfattande utredningsmaterial av 

betydelse för bedömningen av Sture Bergwalls erkännande aldrig har redovisats för 

tingsrätten. Det rör sig om bland annat ett rättsmedicinskt utlåtande, 

sakkunnigutlåtande från Statens Kriminaltekniska Laboratorium (nedan SKL), 

kriminaltekniska utvärderingar och vittnesuppgifter. Till följd av parternas 

processföring gavs tingsrätten aldrig någon möjlighet att fullt ut pröva riktigheten i 

Sture Bergwalls erkännande. 

45. Sammantaget måste tingsrättens bedömning anses grunda sig på ett relativt svagt och 

ett i flera hänseenden bristfälligt underlag. 

SKÄL FÖR RESNING 

Inledning 

46. Inledningsvis kan framhållas att resningsansökan ytterst grundar sig på det faktum att 

Sture Bergwall återtagit sitt erkännande. Det innebär att Sture Bergwall numera gör 

gällande att han är helt oskyldig till gärningen, men någon ny bevisning i form av alibi 

för tidpunkten för mordet föreligger inte. Det beror framförallt på den långa tid som 

gått sedan gärningen, vilket även var ett faktum vid tidpunkten för den ursprungliga 

rättegången, men därtill kommer att det är oklart vid vilken tidpunkt Yenon Levi 

bragtes om livet. 

15 Se domen sid 16 

16 Se t ex C Diesen, Bevisprövning i brottmål (1994), sid 49. 

17 Se G Gudjonsson, The Psychology of Interrogations, Confessions and Testimony (1992), sid 224 ff och 300 f, 

samt The Psychology of Interrogations and Confessions (2008), s 173 ff 

10

47. Däremot finns det ett flertal nya omständigheter och bevis som med styrka talar för att 

Sture Bergwalls erkännande inte var tillförlitligt och att erkännandet på väsentliga 

punkter vederlades av utredningen. De flesta av dessa omständigheter och bevis var 

kända för både åklagaren och försvararen vid tidpunkten för rättegången, men 

redovisades inte för tingsrätten. Några av dem var emellertid enbart kända av 

åklagaren och utredarna och de togs aldrig in i förundersökningsprotokollet. Såvitt 

avser förhållandena kring tillkomsten av erkännandena och deras betydelse för 

tilltrosbedömningen har det tillkommit ett flertal nya omständigheter och bevis som 

till vissa delar inte var kända av någon av parterna. 

48. Vidare föreligger det en omfattande utredning som med betydande styrka knyter en 

tredje person till Yenon Levi vid tidpunkten för mordet och som även binder denna 

person till brottsplatsen. Delar av utredningen ingick i förundersökningsprotokollet, 

men förebringades inte vid rättegången, medan andra delar hållits helt utanför 

förundersökningsprotokollet. 

49. Det görs även gällande att vittnen under ed i flera fall lämnat felaktiga och 

missvisande uppgifter om vad som förevarit under förundersökningen i allmänhet och 

om Sture Bergwalls redogörelser i polisförhören i synnerhet. I några fall har dessa 

uppgifter uttryckligen lagts till grund för tingsrättens bedömning, medan andra 

uppgifter måste anses ha påverkat tingsrättens allmänna uppfattning om 

tillförlitligheten i erkännandet. 

50. I det följande kommer att lämnas en översiktlig redogörelse för skälen för 

resningsansökan, medan varje omständighet och bevis kommer att gås igenom i detalj 

nedan under särskilda avsnitt. Den senare redogörelsen kommer att bli synnerligen 

omfattande, vilket beror på att Sture Bergwall är angelägen om att uttryckligen påvisa 

samtliga omständigheter av betydelse. Samtidigt förtjänar det att framhållas att 

prövningen av resningsfrågan inte avser att avgöra om Sture Bergwall är oskyldig eller 

inte, utan skall inriktas på frågan om erkännandet varit tillförlitligt och vilken 

betydelse det skulle fått vid den ursprungliga rättegången om han hade tagit tillbaka 

sitt erkännande. 

Oriktiga uppgifter och nya omständigheter och bevis 

51. Tillkomsten av erkännandet. För det första föreligger det nya omständigheter och 

bevis i form journalanteckningar, vittnesuppgifter och ett sakkunnigutlåtande som 

utvisar att Sture Bergwalls psykiska och sociala förhållanden vid tidpunkten för 

erkännandet var sådana att risken för att Sture Bergwall skulle kunna komma att avge 

ett falskt erkännande var överhängande. 

52. Vidare föreligger tidigare inte redovisade utredningar rörande ett fall, kallat 

Norgepojkarna, där Sture Bergwall bevisligen lämnat falska erkännanden rörande två 

mord och det skedde vid tidpunkten för utredningen av mordet på Yenon Levi. Det 

11

förebringas även uppgifter som visar att Sture Bergwall i samband med sina 

erkännanden bevisligen falskt tillvitat åtminstone fyra personer allvarliga brottsliga 

handlingar. 

53. Sammantaget är omständigheterna sådan att tillförlitligheten av erkännandet kan 

ifrågasättas i sådan omfattning att det inte kan läggas till grund för domen och Sture 

Bergwall skulle sannolikt ha frikänts. 

54. Oriktiga och missvisande uppgifter. Det föreligger nya omständigheter och bevis i 

form av uppgifter från förhör med Sture Bergwall under förundersökningen som visar 

att polismannen Seppo Penttinen lämnat oriktiga uppgifter rörande Sture Bergwalls 

redogörelse i polisförhören. 

55. Vidare framgår av förhörsprotokollen att Seppo Penttinen lämnat felaktiga uppgifter 

om de förhörsmetoder som använts i syfte att förmå Sture Bergwall att anpassa sina 

uppgifter till resultaten av utredningen. 

56. Det föreligger nya omständigheter och bevis i form av ett rättsmedicinskt utlåtande 

från den 17 november 1996 samt vittnesuppgifter som visar att Anders Eriksson 

lämnat felaktiga uppgifter i det åberopade rättsmedicinska utlåtandet från den 28 

februari 1997 ägnade att dölja ett tidigare rättsmedicinskt utlåtande rörande 

överensstämmelsen mellan Sture Bergwalls uppgifter och de rättsmedicinska fynden. 

57. Det framgår även av tidigare ej förebringade journalanteckningar och 

utredningsmaterial att psykologen Birgitta Ståhle lämnat oriktiga uppgifter om hur 

förundersökningsmaterial hanterades under terapin och hennes egen medverkan under 

förundersökningen. 

58. I flera fall har de oriktiga uppgifterna uttryckligen lagts till grund för tingsrättens dom 

och därmed kan de antas ha inverkat utgången. I andra fall är det uppenbart att de 

oriktiga uppgifterna varit ägnade att förstärka tilltron till erkännandet och de kan 

därför antas ha inverkat på utgången. I övrigt utgör uppgifterna sådana nya 

omständigheter som sannolikt skulle lett till att Sture Bergwall frikänts. 

59. Utredningsmaterial som undanhållits. På ett övergripande plan kan det påstås att 

åklagaren genomgående dolt för tingsrätten att Sture Bergwall under 

förundersökningen lämnat ett stort antal olika och sinsemellan motsägelsefulla 

versioner av händelseförloppet och att han fram till och med det näst sista förhöret den 

27 november 1996 ännu inte förmått att lämna en redogörelse som åtminstone 

förklarade de väsentligaste fynden under utredningen. Vidare har även sådana 

uppgifter som lämnats i domstolsförhören med Sture Bergwall och vittnen, vilka 

kunde ifrågasättas mot bakgrund av tidigare förhör och annat utredningsmaterial, inte 

bemötts av parterna i målet. 

12

60. Det föreligger nya omständigheter och bevis i form av ett rättsmedicinskt utlåtande 

från den 17 november 1996, två kriminaltekniska analyser från maj 1996 resp den 10- 

11 januari 1997, uppgifter från förhörsprotokoll och vittnesuppgifter som visar att 

Sture Bergwall inte förmådde att lämna tillförlitliga uppgifter om händelsen under 

förundersökningen samt att hans uppgifter inte överensstämde med de 

kriminaltekniska och rättsmedicinska fynden. 

61. Det föreligger även nya omständigheter och bevis i form av ett flertal 

sakkunnigutlåtanden från bland annat SKL, intyg och vittnesuppgifter som utvisar att 

Sture Bergwall under rättegången lämnade felaktiga uppgifter om de på brottsplatsen 

återfunna glasögonen och att glasögonen kunde med betydande styrka bindas till en 

tredje person, som dessutom kunde sammankopplas med Yenon Levi vid tidpunkten 

för mordet. 

62. Det föreligger nya omständigheter och bevis i form av förhörsprotokoll med vittnen 

som iakttagit Yenon Levi strax innan hans försvinnande som visar att Sture Bergwall 

under förundersökningen och vid rättegången lämnat felaktiga uppgifter om 

tidpunkten för mordet. 

63. Det utredningsmaterial som inte redovisats för tingsrätten är ägnat att resa allvarliga 

tvivel om riktigheten i Sture Bergwalls erkännande och är av sådan art att de, för sig 

och sammantaget med övriga nya omständigheter och bevis, sannolikt skulle ha lett till 

att Sture Bergwall frikänts. 

64. Åsidosättande av objektivitetsplikt och avsaknaden av en rättvis rättegång. Sture 

Bergwall gör gällande att åklagaren allvarligt åsidosatte sin objektivitetsplikt under 

såväl förundersökningen som rättegången genom att undanhålla utredningsmaterial av 

betydelse för bedömningen. Vidare har åklagaren åsidosatt sin objektivitetsplikt 

genom att under förundersökningen påverka Anders Eriksson att upprätta ett 

rättsmedicinskt utlåtande i strid mot gällande riktlinjer för utfärdande av rättsintyg, 

vilket var ägnat att dölja bristerna i Sture Bergwalls erkännande. Åklagarens agerande 

är synnerligen allvarligt med hänsyn till att åtalet riktade sig mot en psykiskt sjuk 

människa som uppenbart saknade förmåga att tillvarata sina egna intressen och där 

försvaret förhöll sig i det närmaste totalt passivt 18 . 

65. Det kan starkt ifrågasättas att åklagaren under de givna förutsättningarna inte gått in 

och tillrättalagt de felaktiga och missvisande uppgifterna som Sture Bergwall och 

vittnen lämnat i sina förhör. Åklagaren borde även redovisat de olika uppgifter som 

Sture Bergwall lämnat under förundersökningen genom att konfrontera honom med 

förhörsutsagorna. 

18 Den enda processhandling som försvaren vidtog var att åberopa vittnesförhör med Birgitta Ståhle, vars 

uppgifter sedan lades till grund för domen. Det kan även noteras att åtal väcktes tre (3) dagar efter 

delgivningen av förundersökningen, vilket gav försvaret ett synnerligen begränsat rådrum för att gå igenom 

förundersökningsprotokollen A-H. 

13

66. Art 6-1 i den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna 

och de grundläggande friheterna (nedan Europakonventionen) 19 ger föreskrifter 

avsedda att garantera en rättvis prövning av anklagelser i ett brottmål. 

Europadomstolen har i flera avgöranden fastslagit att ett krav för en rättvis rättegång 

är att åklagaren redovisar all bevisning för och emot den misstänkte 20 . En 

underlåtenhet i det avseendet har ansetts utgöra ett åsidosättande av den åtalades 

rättigheter enligt art 6 i Europakonventionen. 

67. Uppenbarligen har inte någon av de inblandade parterna, det vill säga åklagaren eller 

försvararen, bevakat den allvarligt psykiskt sjuke Sture Bergwalls intresse av att inte 

bli felaktigt dömd på grund av ett oriktigt erkännande och bristerna i handläggningen, 

framförallt vad avser åklagarens undanhållande av relevant material, är av sådan 

omfattning och karaktär att han inte kan anses ha erhållit en rättvis rättegång. 

Synnerliga skäl 

68. Av de åberopade omständigheterna och bevisen framgår att tingsrätten inte givits 

möjlighet att fullt ut pröva erkännandet med beaktande av alla omständigheter som 

kan anses ha betydelse för erkännandets tillförlitlighet. Samtidigt rör det sig om ett 

erkännande som avgivits av en allvarligt psykiskt sjuk person som levde under svåra 

förhållanden och som därtill erkänt ett orimligt stort antal mord, av vilka åtminstone 

två är bevisligen falska. Under sådana förhållanden måste det ställas stora krav på 

rättsväsendets aktörer att undanröja varje risk för en felaktig dom. 

69. Då Sture Bergwall dömts enbart på grund av sitt erkännande, som han nu återtagit, 

måste det med hänsyn till bristerna i tingsrättens dom och de nya omständigheterna 

och bevisen och att det rör sig om ett så pass allvarligt brott som mord anses föreligga 

synnerliga skäl för att på nytt pröva frågan om han förövat det brott han dömts för. 

STURE BERGWALLS ERKÄNNANDE 

Inledning 

70. Resningsansökan grundar sig ytterst på att Sture Bergwall återtagit sitt erkännande av 

mordet på Yenon Levi. Samtidigt är Sture Bergwall väl medveten om att bevisvärdet 

av återtagandet i sig är mycket begränsat inte minst mot bakgrund av vad som tidigare 

förevarit. Samtidigt föreligger det ett antal omständigheter som pekar på att det 

ursprungliga erkännandet var falskt och Sture Bergwalls förklaring till hur det kom sig 

att han erkände ett brott han inte begått får stöd av utredningen. 

19 Europakonventionen har inkorporerats med svensk rätt från och med den 1 januari 1995, se SFS 1994:1219 

20 Se dom den 16 december 1992 i mål 13071/87 Edwards mot Förenande Konungariket (p. 36), dom den 16 

februari 2000 i mål 28901/95 Rowe och Davis mot Förenade Konungariket (p. 60) samt dom den 19 september 

2001 Atlan mot Förenade Konungariket (p. 40), bilaga 3. 

14

71. I det följande kommer att redovisas under vilka förhållanden Sture Bergwall började 

erkänna morden och då särskilt mordet på Yenon Levi. Av redovisningen framgår att 

det förelegat ett flertal omständigheter ägnade att väcka starka tvivel om 

tillförlitligheten i hans uppgifter, vilket även bekräftas av ett sakkunnigutlåtande där 

risken för att Sture Bergwall lämnade oriktiga erkännanden bedöms som avsevärd. 

Vidare redovisas även ett av de fall där Sture Bergwall bevisligen avgivit ett felaktigt 

erkännande och fallet är särskilt intressant enär det utreddes parallellt med utredningen 

av mordet på Yenon Levi. Slutligen redovisas även fyra fall där Sture Bergwall 

bevisligen falskt tillvitat andra brottsliga gärningar. 

Sture Bergwalls egna förklaringar 

72. Vid den tidpunkt när Sture Bergwall började erkänna morden var han 43 år. Bakom 

sig hade han ett långvarigt missbruk som pågått sedan sena tonåren. Missbruket hade 

bestått i sniffning av trikloretylen och användning av alkohol och narkotika, 

framförallt barbiturater, bensodiazepiner och amfetamin. I tidiga tonåren blev han 

medveten om sin homosexuella läggning och han kände en stor skam för den och 

senare även för sitt missbruk. Under tonåren gjorde han även ett självmordsförsök och 

blev sedan genom åren föremål för psykiatrisk vård vid upprepade tillfällen. Han 

begick även ett flertal brott, vilka alla var drogrelaterade, och han erkände dem i 

princip omgående vid gripandena. Genom åren blev Sture Bergwall alltmer socialt 

isolerad och ensam. 

73. Under behandling på Säters sjukhus upplevde Sture Bergwall en förväntan från 

personalen om att hans aktuella tillstånd skulle kunna förklaras av traumatiska 

händelser i barndomen. För att i någon mån infria förväntningarna började Sture 

Bergwall i terapin antyda olika övergrepp under barndomen. Reaktionen från 

omgivningen blev positiv och Sture Bergwall upplevde att han ägnades större 

uppmärksamhet. Snart nog började Sture Bergwall antyda att det fanns mer att berätta 

och det uppstod en uttrycklig förväntan om att han skulle berätta även om dessa 

antydda händelser. Mot den bakgrunden började Sture Bergwall berätta om olika 

mord, men det rörde sig inledningsvis mest om fantasiliknande redogörelser. 

74. I samband med att Sture Bergwall började berätta om morden intensifierades terapin. 

Även medicineringen ökades radikalt och det gällde framförallt tilldelningen av 

bensodiazepiner och andra narkotikaklassade läkemedel. Tilldelningen skedde genom 

så kallad vid behovs tilldelning, vilket, i praktiken, kom att innebära en närmast 

obegränsad tillgång till dessa preparat. Sture Bergwall beskriver effekterna av 

medicineringen så att den gjorde det möjligt för honom att på ett fullständigt ohämmat 

sätt berätta om olika mord och till och med att suggerera sig själv till att i stunden tro 

på sina egna uppgifter. Vidare medförde tilldelningen att Sture Bergwall omgående 

återföll i sitt tidigare missbruksbeteende och hans tillvaro kom att styras av kortsiktiga 

fördelar utan hänsyn till de långsiktiga konsekvenserna. 

15

75. På fråga hur Sture Bergwall kunde erkänna det ena mordet efter det andra även när 

han blev dömd för brotten berättar han följande. Från att ha varit en människa med låg 

självkänsla och med en upplevelse av att sakna existensberättigande uppfattade han sig 

nu som en person som väckte omgivningens intresse och engagemang. I hans närmiljö 

på Säters sjukhus innebar hans erkännanden en ökad uppmärksamhet. Hans uppgifter 

ifrågasattes aldrig, utan i stället förringades innebörden av morden genom att de så 

starkt sammankopplades med övergrepp som han påstod sig ha blivit utsatt för som 

barn. Det fick den något märkliga följden att erkännandena av morden renderade 

honom uppmuntran och beröm på så sätt att han ansågs stark och modig som vågade 

berätta om så svåra händelser. Han fick även mycket uppmärksamhet från utredare, 

psykologer, journalister och allmänheten och han kunde känna en viss makt över dessa 

på så sätt att han styrde dem genom sina erkännanden. Hans dagar var fullbokade med 

olika aktiviteter såsom förhör, vallningar, intervjuer, korrespondens, möten m m. Till 

detta kom även den närmast fria tillgången till bensodiazepiner och andra 

narkotikaklassade läkemedel, som medförde att han återföll i tidigare 

missbruksbeteende. Upprätthållandet av denna nya tillvaro var emellertid helt 

beroende av att han fortsatte erkänna nya mord. Samtidigt medförde lagföringen inga 

andra konsekvenser än att påföljden bestämdes till rättspsykiatrisk vård. Domarna 

hindrade således inte att han fortsatte sitt liv på samma sätt och han upplevde på kort 

sikt inga negativa konsekvenser av sitt agerande. 

De inledande erkännandena 

76. Av journalanteckningarna från Säters sjukhus framgår att Sture Bergwall var mycket 

sårbar vid denna tidpunkt. I en anteckning från den 4 november 1991 skrev 

överläkaren Kjell Persson rörande innehållet i terapin att ”Det som är centralt i 

samtalen är hans känsla av utanförskap. Han vågar inte visa upp sig själv och känner 

mycket litet existensberättigande”, bilaga 4 s 1. Den 23 december 1991 antecknades 

det att Sture Bergwall avvek i avsikt att ta sitt liv, bilaga 4 s 2. Av en anteckning från 

den 30 december 1991 framgår att man satt in läkemedlet Buspar för att dämpa 

ångestattackerna och att det även kan få effekt på hans depressiva stämning, bilaga 4 s 

3-4. 

77. I den situationen började Sture Bergwall antyda olika traumatiska minnen. Sture 

Bergwalls dåvarande terapeut, överläkaren Kjell Persson, antecknade i journalen den 9 

april 1992 att ”Pat har granskat sina barndomsupplevelser, som tidigare tycks varit 

tämligen väl förborgade, men där det väckts upp alltmer minnen”, bilaga 4 s 5-6. I en 

journalanteckning från den 26 juni 1992 har terapeuten, överläkaren Göran Fransson, 

antecknat att ”Han hörde sig för om hur reaktionen skulle bli om han gjorde något 

mycket grovt och som ledtråd gav han bokstäverna mu”, bilaga 4 s 7. 

78. Sture Bergwall upplevde ett ökat tryck bestående framförallt av förväntningar från 

omgivningen på att han skulle klargöra vad han avsåg med sina antydningar. Av en 

16

journalanteckning från den 26 februari 1993 av Göran Fransson framgår att ”Under 

den tid har pat vänt sig till ett par nyckelpersoner på avd samt till psykolog Birgitta 

Ståhle och sagt att han begått två mord, ett då han var 16 år ganmal och ett för ca 10 år 

sedan, bilaga 4 s 8. I samma anteckning beskrivs Sture Bergwalls minnesbilder på 

följande sätt. 

”Han beskriver också den första gärningen för mig på ett sådant sätt att jag får 

intrycket, att även om han har ett kristallklart minne för detaljer så är ännu 

föreställningar och beskrivningar kring gärningarna sådana att hans tillstånd måste ha 

varit psykotiskt. Han beskriver det närmast som fantasier där han varit oklar på om det 

verkligen har inträffat men han har nu fått fantasierna bekräftade som en följd av den 

pågående psykoterapin. Jag konfronterar honom då med att han förra veckan svarade 

undvikande vid två tillfällen på direkt fråga från mig om det fanns fler. Jag tycker 

själv det är märkligt att det skulle gå 15 år mellan de här brotten. Då berättar han att 

han har fantasier eller föreställningar kring ytterligare två med namnen Peter 

respektive Mikael 21 . Ordningen betingas av en kronologisk tidsföljd. Han är dock inte 

säker på att dessa fallit offer för honom eller inte”. 

79. Kort därefter erkände Sture Bergwall att han mördat Johan Asplund och en 

förundersökning inleddes. Även här finns det märkliga beskrivningar av hur Sture 

Bergwalls minnesbilder formas. Således antecknar Kjell Persson i journalen den 21 

maj 1993 följande, bilaga 4 s 9-10. 

”Minnesbilderna från dådet var först i terapin mer drömlika fantasier, och blev så 

småningom alltmer tydliga, enstaka bilder. Successivt som han har bearbetat dessa 

bilder från övergreppet och mordet på Johan Asplund, har dessa sammanvävts med 

skräckbilder från barndomen och dådet har framstått som en psykologisk 

återgestaltning av barndomssituationen med ett flertal infallsvinklar. Länge var pat 

osäker på om han verkligen begått mordet, eller om det var någon fantasi eller dröm. 

Det som slutligen fick honom att inse att det var fråga om verklighet, var när 

undertecknad och pat gjorde en dagsutflykt till Sundsvall hösten 1992” 22 . 

80. Anteckningen i journalen kan jämföras med ett utdrag från ett polisförhör med Sture 

Bergwall den 1 mars 1993, bilaga 5. Förhöret gällde mordet på Johan Asplund och 

Kjell Persson satt med som förhörsvittne. 

”S (Sture Bergwall, m a): Det här, den här händelsen som vi pratar om alltså, har varit 

helt dolt för mig själv. Det har funnits rester av händelsen i medvetet minne då. Sen 

har jag och min terapeut hållit på väldigt länge och intensivt. Vi träffas 3 gånger i 

veckan och efterhand, så har de här, den här, de här spärrarna, den här förträngningen, 

21 

Det förtjänar att påpekas att namnen ”Peter” och ”Mikael” inte återkommer bland de 30-tal mord som Sture 

Bergwall kom att erkänna under kommande år. 

22 

Sture Bergwall erkände mordet för polisen första gången i ett förhör från mars 1993, det vill säga flera 

månader efter den omnämnda dagsutflykten. 

17

har ju lossat och att, vad skall vi kalla det, till 80 % har jag då vetat att jag har dödat 

Johan, men jag har haft en lucköppning öppen alltså att det är osannolika kan inte vara 

sant. Vad gör vi då …” (sid 38) 

”S: Ja och det här har alltså varit en lång process mellan terapeuten och mig då så att 

säga, hur det här har vuxit fram och jag tror ju själv, om jag minns rätt, så har Johans 

namn så att säga dykt upp nån enstaka gång i den här processen. 

V (Kjell Persson, m a): Till att börja med, mera som fantasier. 

S: Ja, precis.” (sid 40) 

F (förhörsledaren, m a): Har det gjort nånting då för att, har du nån gång försökt och 

gjort nånting för att tala om för omgivningen att det är du som har gjort det här? 

S: Jag har inte vetat om att det var jag. 

F: Du har inte vetat om det? 

S: Det är det här svåra, det.” (sid 40) 

81. I inledningen av utredningen av mordet på Johan Asplund hade Sture Bergwall 

uppenbara svårigheter med att lämna en detaljerad redogörelse för händelseförloppet. 

Däremot kunde han lämna ingående uppgifter om mordet på Thomas Blomgren, vilket 

förklaras av att han vid ett flertal besök på Kungliga biblioteket i Stockholm gått 

igenom gamla tidningsutklipp från lokalpressen där omständigheterna kring mordet 

beskrevs i detalj. Sture Bergwall vistades under den aktuella tidpunkten på en 

avdelning med fri in- och utpassering och av journalanteckningarna framgår att han 

beviljades kontinuerliga helgpermissioner för att resa till Stockholm 23 . Detta fick till 

följd att han kunde lämna mycket detaljerade uppgifter om mordet på Thomas 

Blomgren och snart nog kom hela utredningen att inrikta sig på detta brott 24 . 

82. Förmånerna fortsatte fram till januari 1994 då nytillträdde chefsöverläkaren Göran 

Källberg uppmärksammades på att det fanns en patient med frigång som erkänt sex 

pojkmord och då beslutade den 21 januari 1994 med omedelbar verkan att dra in Sture 

Bergwalls förmåner. Av en journalanteckning från den 30 januari 1994, bilaga 4 s x, 

framgår att arrangemanget med Sture Bergwalls frigång skedde ”i överenskommelse 

med åklagare och polis” 25 och att Göran Källberg blev kontaktad av åklagaren ”som 

uttryckte oro att utredningen skulle hindras om frigången drogs in. Han trodde att pat 

kanske skulle sluta berätta om han så att säga inte fick något i gengäld” 26 . 

23 

Se t ex journalanteckningar från den 18 september 1992, den 23 oktober 1992 och den 18 december 1992, 

bilaga 4 s 11-13. Permissionerna till Stockholm fortsätter även efter det att Sture Bergwall erkänt ett flertal 

mord, de t ex journalanteckningar från den 24 augusti 1993 och den 19 oktober 1993, bilaga 4 s 14-15 

24 

Åtalet för mordet på Johan Asplund skulle komma att dröja till sommaren 2001, d v s nio år efter det initiala 

erkännandet. 

25 

Det kan nämnas att Sture Bergwall senare skulle erkänna att han begått mordet på Örjan Sehlin i Örebro 

under en av dessa frigångar, men att åklagaren Christer van der Kwast aldrig inledde någon förundersökningen 

rörande det mordet. 

26 

Göran Kjällbergs beslut om att dra in frigången fick vittgående konsekvenser i så måtto att Kjell Persson och 

Göran Fransson först sjukskrev sig och sedan sade upp sig i protest mot beslutet. 

18

83. I samband med erkännandet av mordet på Thomas Blomgren skedde även en ökad 

förskrivning av mediciner och då särskilt bensodiazepiner. I princip tillhandahölls 

medicinen vid behov och Sture Bergwall beskriver att en normal dagsdos bestod av 6 

st Stesolid (diazepam) 5 mg, 4 st Xanor (alprazolam) 1 mg, 1 st Stesolid prefill 10 mg, 

2 st Halcion (triazolam) 0,75 mg, 1 st Nitracepam 5 mg, 6 st Treo comp och 6 st 

Panacod. Av dessa läkemedel är Stesolid, Xanor, Halcion och Nitracepam 

bensodiazepiner. 

Sture Bergwalls uppgifter om medicineringen bekräftas av bland annat skötaren Viola 

Källberg som arbetade på Säters sjukhus och till viss del svarade för den så kallade vid 

behovs tilldelningen av medicinerna. Även av journalanteckningarna framgår att Sture 

Bergwall tilldelades stora mängder mediciner, framförallt bensodiazepiner, från år 

1993 och framåt (se p 99 nedan). 

84. Enligt Sture Bergwall fick intaget av de stora mängderna mediciner en avgörande 

inverkan på hans fortsatta agerande. Bensodiazepinerna hade den effekten att han helt 

förlorade hämningarna när det gällde att berätta om olika mord och andra övergrepp 

han skulle ha begått. Han uppnådde även en förmåga att under berättandet suggerera 

sig själv till att tro att han begått gärningarna, även om i övrigt hela tiden var 

medveten om att han fabulerade. Vidare avtrubbades hans omdöme och han förlorade 

förmågan att se konsekvenserna av sitt handlande. 

85. Situationen illustreras tämligen väl av följande journalanteckning av chefsöverläkaren 

Erik Kall från den 10 april 1995, bilaga 4 s 16 ff: 

”Pat djupa och grava personlighetsstörning är att likna vid multipel personlighet. En 

avsplittrad del av personligheten, av pat själv benämnd som Ellington, framträder i 

regredierat tillstånd under terapisessionerna. I denna gestaltning uttrycker och berättar 

pat om de mord som nu är under utredning. Denna del har för pat funktionen att 

bemästra mycket stark ångest. Terapins utveckling till att knyta an samt uttrycka och 

formulera det som tidigare inte varit möjligt att härbärgera minskar behovet av denna 

funktion. Terapisessionerna visar på en pos förändring där denna återgestaltning inte 

varit synlig senaste mån trots djup regression. Hans tidigare fragmenterade och 

sammanblandade minnesbilder har även visat sig bli hela och sammanhängande. Pat 

har även i polisförhör visat en ökad förmåga till stabilitet” 

Beskrivningen av det tillstånd Sture Bergwall befann sig i när han berättade om 

morden och på vilket sätt minnesbilderna växer fram måste för var och en framstå som 

helt verklighetsfrämmande. Lägger man därtill en påverkan av den omfattande 

medicineringen torde det vara uppenbart att erkännandena tillkommit under 

förhållanden där Sture Bergwall knappast varit tillräknelig. Vidare framgår av 

anteckningen att terapeuterna hade god inblick i hur Sture Bergwall presterade under 

polisförhören. 

19

86. Sammanfattningsvis kan således konstateras att terapeuter var av den åsikten att Sture 

Bergwalls erkännanden grundande sig på borträngda minnen som återvunnits i terapin. 

I doktrinen har uttryckts en skepsis mot företeelsen med återvunna minnen 27 . Denna 

skepsis understöds av forskningen på området och det framgår att de återvunna 

minnena vanligtvis framkallas med hjälp av synnerligen suggestiva terapimetoder 28 . 

Detta förhållande var emellertid helt okänt för tingsrätten vid prövningen av 

erkännandet av mordet på Yenon Levi. 

87. Det kan noteras att i tingsrättens akt återfinns två yttranden från psykologen Sven-Åke 

Christiansson, som inhämtats från Piteå tingsrätt 29 , bilaga 9a-b. Av utlåtandena 

framgår att Sture Bergwall ansågs ha en normal minnesfunktion, bilaga 9a s 6 samt att 

seriemördare oftast har mycket detaljerade minnen från morden, bilaga 9b s 2 och s 4, 

vilket då skall jämföras med uppfattning om att Sture Bergwall lyckats förtränga 

minnena av ett exceptionellt stort antal mord. 

Erkännandet av mordet på Yenon Levi 

88. Som framgått ovan under p 11 var det för Sven-Åke Christiansson som Sture Bergwall 

den 10 juli 1995 första gången omnämnde mordet på Yenon Levi. Mordet betecknades 

då som ”Shalom-händelsen”. Därefter erkände han mordet för Seppo Penttinen i ett 

telefonsamtal den 19 september 1995 30 . 

89. Av en journalanteckning från den 19 juli 1995 framgår att Sture Bergwalls mentala 

hälsa vid den tiden när han första gången berättade om mordet beskrevs på följande 

sätt: ”Kliniskt har pat ett tillstånd som sannolikt är att jämställa med schizofreni. Pat 

har ett ytskikt av god funktion, han är verbalt skicklig och logisk. Det finns 

djupgående sprickor i personligheten som under ogynnsamma omständigheter ger så 

disparata reaktionstendenser att man kan tala om psykos. Man kan även tala om MPD 

(multiple personality disorder, m a). Vidare kan pat tack vare sin verbala förmåga väl 

sätta namn på psykiska företeelser och känslor, men det förefaller finnas, eller lätt ske, 

en fusion mellan aggressiva och libidinösa element och hans känsloliv måste beskrivas 

som ytterligt kaotiskt”, bilaga 4 s 20-21. 

90. Som omnämnts ovan p 11 föregicks erkännandet även av två inslag om mordet på 

Yenon Levi i TV-programmet Efterlyst den 17 maj 1995 och den 11 juni 1995. Som 

kommer att redovisas nedan (p 138 och p 177) lämnar Sture Bergwall inledningsvis ett 

27 

Se T Gregow, Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp 

mot barn, SvJT 1996 s 520, bilaga 6. 

28 

Se t ex R McNally, Remembering Trauma (2003), sid 16-22, bilaga 7, och S J Ceci m fl, Jeopardy in the 

Courtroom, sid 194-197, bilaga 8. 

29 

Yttrandena redovisades i Piteå tingsrätts mål nr B 179/94 rörande mordet på Charles Zelmanovits 

30 Se promemorian från 1995-09-20 i fu avsnitt D 

20

antal felaktiga uppgifter om händelsen som överensstämmer med hur mordet 

presenterades i TV-programmet. 

91. Den 19 september 1995, samma dag som han erkänner mordet för Seppo Penttinen, 

har i journalen antecknats följande: ”Kl 17.15 börjar Thomas oroligt trava fram och 

tillbaka på avd. 17.30 får han tabl Xanor 1 mg, 2 st v b (vid behov, m a) och vi följer 

honom till musikrummet där han vill vara ifred. Ångesten ökar dock hela tiden och 

han lägger sig på golvet och krälar och stönar. Vill ej komma ur ångesten. Påstår sig 

vara vid ngn plats där han ej kommer ihåg vad han gjort. Han kan senare ledas till 

rummet. Dr Persson tillkallas per tfn och ord klysma Stesolid 10 mg, 1 st vilken 

Thomas erhållit 18.35. Mår efter en stund bättre. Vill senare ringa till den polisman 

som håller i utredningen för de brott han erkänt. Han pratar länge med honom c:a 1 

tim. Ytterligare senare på kvällen pratar han c:a 45 minuter med sin terapeut per tfn. 

Vid midnatt får han en mindre ångestattack vilken hävs med tabl Xanor 1 mg 1 st. 

Somnar senare. Pratar i sömnen emellanåt. Säger då att han vill dö eller att han vill 

dödas”, bilaga 4 s 22. 

92. Det kan även noteras att Sture Bergwall i en anteckning från den 3 oktober 1995 anses 

ha regredierat till ”psykos nära eller defaktopsykosnivå”, bilaga 4 s 23, och i en 

anteckning från den 23 oktober 1995 beskrivs att Sture Bergwall är ”psykotisk” och 

har ”synhallucinationer”, bilaga 4 s 24. 

93. Av promemorian från den 20 september 1995, som Seppo Penttinen upprättade efter 

samtalet med Sture Bergwall, framgår att han uppgav att han tillsammans med en 

medgärningsman träffade Yenon Levi i Uppsala, att de körde mot Garpenberg, att 

Sture Bergwall höll i Yenon Levi medans medgärningsmannen slog honom med 

knytnävarna och med ett tungt föremål från bagageluckan, att det inte finns några 

avvärjningsskador på Yenon Levis armar och händer och att Yenon Levi lämnades 

liggande mer på rygg än på sidan. Noterbart är att inte en enda av de uppgifter som 

Sture Bergwall lämnar vid detta samtal överensstämmer med övrigt utredningsmaterial 

och inte heller med de uppgifter han senare kommer att lämna under 


94. Sammanfattningsvis kan således konstateras att Sture Bergwalls psykiska hälsa vid 

tidpunkten för erkännandet beskrivs som psykotiskt, schizofrent och han uppvisar 

tecken på multipel personlighet. I journalanteckningarna ges exempel på hur Sture 

Bergwall förvandlas till bland annat ”Ellington”, ”Cliff” och ”Nana” 31 . Vidare 

beskrivs hans känsloliv som synnerligen kaotiskt och det förekommer konkreta 

självmordstankar. Han drabbas av fruktansvärda ångestattacker och medicineras 

kraftigt med bland annat Stesolid och Xanor. Hans tillstånd beskrivs även i tiden som 

defaktopsykotiskt, psykotiskt och det talas om synhallucinationer. När tingsrätten 

31 Se t ex anteckningar från den 25 april 1995, den 28 oktober 1995, den 19 november 1996,den 7 juni 1997, 

bilaga 4 s 25-29; beträffande ”Ellington” finns även ett samtal mellan denne och Birgitta Ståhle nedtecknat av 

den senare, bilaga 10 

21

konstaterar att ”Inget i denna del talar för att han skulle ha svårt att skilja mellan 

fantasi och verklighet” 32 skall det ses mot bakgrund av att journalanteckningarna inte 

redovisats för domstolen. 

Närmare om risken för falska erkännanden 

95. Samtliga de omständigheter som präglade Sture Bergwalls psykiska hälsa och sociala 

situation anses vara sådana som gör en person särskilt utsatt och benägen att avge 

falska erkännanden 33 . Om man till det lägger att Sture Bergwall varit avsevärt 

påverkad av narkotikaklassade mediciner under såväl terapin som förhören och även 

under rättegången, samt att den terapiform som användes för att återvinna de 

borträngda minnena är starkt kontroversiell 34 , torde det stå klart för var och en att det 

förelåg en avsevärd risk för att Sture Bergwall skulle kunna komma att lämna falska 

erkännanden 

96. Med dr, fil dr Anna Dåderman har av undertecknade ombud ombetts att uttala sig i 

frågan om medicineringen i sig och i kombination med terapin kan anses påverka 

tilltron till Sture Bergwalls erkännanden. Anna Dåderman har redovisat sina slutsatser 

i ett den 31 mars 2009 undertecknat utlåtande, bilaga 13 35 . I det följande kommer 

delar av utlåtandet att redovisas, varvid sidhänvisningarna sker med hjälp av 

pagineringen i utlåtandet. 

97. Slutsatsen i utlåtandet är att medicineringen medfört en förhöjd risk för att Sture 

Bergwall skall ha kunnat lämna falska erkännanden och att denna risk förstärkts av det 

faktum att medicineringen kombinerats med en terapi som inriktats på att återvinna 

borträngda minnen (sid 21). Som framgår av utlåtandet grundar sig slutsatsen på en 

noggrann genomgång av Sture Bergwalls sjukdomshistoria och uppgifterna i 

journalerna rörande behandlingen av Sture Bergwall. 

98. Av utlåtandet framgår att Sture Bergwall uppfattats som en jagsvag och impulsstyrd 

person med ett mycket stort behov av att få omgivningens bekräftelse (sid 8 ff). 

Personligheten anses ha präglats av en dålig självkänsla och känsla av underlägsenhet. 

Vidare framgår att flertalet av de mediciner som tilldelades Sture Bergwall under 

perioden 1993-2002 var sådana at de inverkade på hans centrala nervsystem (sid 2). 

De djupgående psykiska biverkningarna av framförallt bensodiazepiner är väl 

dokumenterade och redovisas i utlåtandets Appendix 4 (sid 62 ff) 

32 Se domen sid 17. 

33 Se G Gudjonsson, The Psychology of Interrogations, Confessions and Testimony (1992), s 226 f och s 301, 

bilaga 11 

34 Se R Sjöberg, T Lindholm, Läkartidningen nr 4, där det konstateras att det helt saknas evidens för den 

tillämpade behandlingsformen, bilaga 12 

35 En förteckning över Anna Dådermans yrkesmässiga och vetenskapliga meriter bifogas utlåtandet som en sista 

sida. 

22

99. I utlåtandets Appendix 2 har Anna Dåderman sammanställt uppgifter ur Sture 

Bergwalls journal från Säters sjukhus avseende medicinering, Sture Bergwalls 

beteende, terapisessioner och övriga händelser såsom förhör, rekonstruktioner etc (sid 

29 ff). Sammanställningen gör det möjligt att se samband mellan medicineringen och 

Sture Bergwalls beteende och dra slutsatser från det sambandet när det gäller de 

diagnoser som ställts genom åren (sid 16 ff). Av sammanställningen framgår även att 

Sture Bergwall varit kraftigt påverkad av medicineringen under hela utredningstiden 

(sid 39-49). 

100. Av analysen av sammanställningen framgår att medicineringens inverkan på 

Sture Bergwalls mentala funktioner varit mycket omfattande. Utöver det personliga 

lidandet som manifesterats i ångestattacker, kramper, hejdlösa gråtattacker, 

mardrömmar, utdragna ångestskrik under nätterna och självskadehandlingar drabbades 

Sture Bergwall av depersonalisering, psykos- och schizofreni-liknande tillstånd och 

hallucinatoriska tillstånd. Samtliga dessa fenomen är, som nämnts tidigare, 

väldokumenterade biverkningar av framförallt bensodiazepiner. 

101. I utlåtandet noteras att Sture Bergwalls olika diagnoser som t ex Multipel 

personlighet, schizofreni och psykos under 1990-talet enligt journalanteckningarna 

inte är väldokumenterade och inte grundar sig på vedertagna kliniska klassifikationer 

(sid 4 och 15 f). Med utgångspunkt i medicineringens omfattning och det tydliga 

sambandet mellan medicineringen och Sture Bergwalls beteende, vilket helt och full 

motsvarar väl kända biverkningar av medicinerna, dras i utlåtandet slutsatsen att Sture 

Bergwalls ”dissociativa upplevelser såsom depersonalisation och känslan av att vara 

någon annan (”Ellington”) … och schizofreni-liknande upplevelser berodde på 

biverkningar av de läkemedel som han ordinerats under tiden för morderkännanden ..” 

(sid 17). 

102. Slutsatsen skall jämföras med t ex journalanteckningen från den 10 april 1995 

(se p 85 ovan) där det beskrivs hur Sture Bergwall berättade om morden genom en 

gestaltning av ”Ellington” som tagit form i ett regredierat tillstånd och även med 

anteckningarna från den 19 juni 1995 (se p 89 ovan) och den 19 september 1995 (se p 

91 ovan). Följaktligen kan konstateras att Sture Bergwall erkände sina mord i ett 

tillstånd där hans mentala funktioner var kraftigt nedsatta och störda till följd av ett 

omfattande intag av narkotiska läkemedel. Under sådana förhållanden måste det anses 

ha förelegat en helt uppenbar risk för att erkännandena inte var tillförlitliga. 

Förekomsten av falska erkännanden; Norgepojkarna 

103. Risken för falska erkännanden var emellertid inte enbart teoretisk, utan visade 

sig på ett mycket konkret sätt i maj 1996 när det framkom att två personer som Sture 

Bergwall sagts sig ha mördat återfanns i livet. Utredningarna kring de morden, vilken 

benämns Norgepojkarna, är av intresse ur flera perspektiv. Det framgår nämligen av 

den utredningen att Sture Bergwall inte bara oriktigt erkände morden, utan även att 

23

han medvetet använde sig av information som han fick utifrån i syfte att understödja 

sitt erkännande och ge det en större tillförlitlighet. Av det skälet redovisas turerna i 

den utredningen, bilaga 14, relativt utförligt nedan. 

104. I tre polisförhör under februari och mars 1996 erkände Sture Bergwall att han 

tillsammans med en medgärningsman, Mattias Axelsson, mördat två pojkar med 

afrikanskt utseende under mars 1989. Pojkarna hämtades upp i Norge och kropparna 

gömdes undan i Lindesberg. Det var något oklart var själva morden förövats. 

105. Vid en vallning i Norge den 23, 24 och 26 mars 1996 lämnade Sture Bergwall 

en mycket detaljerad redogörelse för hela händelseförloppet. Han vallades även kring 

flyktingförläggningen på Skullerudbakken i Oslo, från vilken det i mars 1989 

försvunnit två asylsökande pojkar med somaliskt ursprung. Sture Bergwall bekräftar 

att den ene pojken förts bort från flyktingförläggningen och att den andre pojken också 

hade anknytning dit. Vidare identifierar Sture Bergwall byggnaden genom att peka på 

flera särskiljande drag som till exempel en brandstege, bilaga 14 sid 102, och en 

gångbro, bilaga 14 sid 105. Byggnadens utseende stämde även väl överens med den 

teckning av flyktingförläggningen som Sture Bergwall överlämnat vid ett tidigare 

förhör den 15 mars 1996, bilaga 14 sid 19. 

106. Den 11 maj 1996 vallas Sture Bergwall i Lindesberg där han pekar ut 

platsen/platserna där kropparna efter flyktingpojkarna skulle ha gömts undan. 

Likhunden Zampo markerade på platsen och det genomfördes omfattande 

utgrävningar på minst åtta ställen utan att några fynd av betydelse gjordes. Vid samma 

tillfälle genomfördes en fotokonfrontation där Sture Bergwall omedelbart pekade ut 

bild nr 5 såsom utvisande den pojke som fördes bort från flyktingförläggningen, bilaga 

14 sid 212 f. Bild nr 5 föreställde Abdi Mohammed Abdi, f 1972, som var en av de två 

pojkar som försvunnit från flyktingförläggningen på Skullerudbakken under mars 

1989 och som Sture Bergwall misstänktes ha mördat, bilaga 14 s 201-203. 

107. Problemet var bara att Abdi Mohammed Abdi några dagar tidigare, närmare 

bestämt den 7 maj 1996, återfunnits i Sverige där han sökt asyl under namnet Ali 

Abdu-Wali Ahmed, bilaga 14 sid 313. Även den andra pojken återfanns i Sverige där 

han sökt asyl under annat namn, bilaga 14 sid 317. De båda av Sture Bergwall 

utpekade mordoffren levde således och förundersökningen lades ned. 

108. Förklaringen till Sture Bergwalls falska erkännande står att finna i den 

information som han tillfördes från olika håll. Sedan Sture Bergwall i terapin och 

under informella samtal med Seppo Penttinen börjat antyda en möjlig inblandning i ett 

pojkmord i Norge, där offret var av utländsk, möjligen slavisk, härkomst och kallades 

”Dusjunka”, kontaktade Seppo Penttinen den norska polisen med en förfrågan den 13 

december 1994 om försvunna personer under tiden 1988-1990 som kunde tänkas 

24

stämma med Sture Bergwalls beskrivning 36 . Den svenska polisens förfrågan 

uppmärksammades av den norska pressen och tidningen Verdens Gang publicerade tre 

artiklar den 6, 7 och 8 juli 1995 rörande eftersökningarna av ett tänkbart mordoffer 

109. I artikeln från den 6 juli 1995, bilaga 15 sid 1, finns ett citat från Tom Brunsell, 

chef för Kripos och Interpol i Norge, där det framgick att den norska polisen inte 

kunde finna någon passande våldshandling, men att man hade skickat över 

information rörande två unga asylsökanden som försvunnit under den aktuella 

tidsrymden. I artikeln från den 7 juli 1995, bilaga 15 sid 2, lämnades ytterligare 

information om de försvunna pojkarna, bland annat angavs födelseår, I artikeln den 8 

juli 1995, bilaga 15 sid 3, publicerades en bild på den asylmottagning, från vilken 

pojkarna försvunnit och ytterligare information ges om bland annat pojkarnas 

bakgrund och härkomst. 

110. I förundersökningen rörande mordet på Therese Johannesen, som pågick 

parallellt med Levi-utredningen, fanns uppgifter om att norsk polis fått fram att den 

norske journalisten Svein Arne Haavik, varit i kontakt med Sture Bergwall under juni 

1995 och då översänt artiklarna från Verdens Gang till honom, bilaga 16. Uppgiften 

bekräftas även av den skrivelse som Svein Arne Haavik sände till Sture Bergwall den 

17 juni 1995, bilaga 17. Således har Sture Bergwall haft tillgång till tidningsartiklarna, 

inklusive bilden av flyktingförläggningen, när han i februari 1996 börjar erkänna 

morden på flyktingpojkarna och i mars 1996 överlämnar en teckning av den aktuella 

byggnaden. 

Av visst intresse är att Sture Bergwall vid förhöret den 15 mars 1996 på uttryckliga 

frågor om han läst om pojkarnas försvinnande i pressen eller haft kontakt med någon 

journalist rörande försvinnandena förnekar att så skulle ha varit fallet, bilaga 14 s 209. 

111. Den 1 augusti 1995 publicerade kvällstidningen Expressen en intervju med 

Sture Bergwall där han erkände att han har dödat två unga pojkar i Norge i slutet av 

80-talet, bilaga 18. Erkännandet kommer således endast någon månad efter det att 

Sture Bergwall fått del av artiklarna från Verdens Gang. 

112. Under den fortsatta polisutredningen lämnade Sture Bergwall synnerligen 

omfattande och detaljerade uppgifter om händelseförloppet och han tillvitar även 

Mattias Axelsson ett av morden. Uppgifterna ledde till att Sture Bergwall delgavs 

misstanke om medhjälp till mord och mord i förhöret den 3 april 1996, bilaga 14 s 60. 

113. I samband med att Sture Bergwall vallades i Norge den 23-24 april 1996 

publicerade Verdens Gang den 23 april 1996 en ny artikel rörande morden, bilaga 19. 

Artikeln illustrerades med ett gruppfotografi där de försvunna pojkarna ringats in med 

en svart cirkel. 

36 I förfrågan har namnet på pojken av någon anledning ändrats till ”Duska” 

25

114. Enligt åklagaren fanns det uppgifter från Ullångers sjukhus, där Sture Bergwall 

vistades under besöket i Norge, att han skulle ha sett tidningsbilderna av pojkarna 

under sin vistelse där, bilaga 14 s 209. Detta förnekade Sture Bergwall. 

115. Vid fotokonfrontationen den 11 maj 1996 pekar Sture Bergwall ut en av 

flyktingpojkarna, Abdi Mohammed Abdi, med kommentaren ”Finns en omedelbar 

igenkännelse av ett ansikte”, bilaga 14 s 213. Eftersom det inte finns några som helst 

kopplingar mellan Abdi Mohammed Abdi och Sture Bergwall, och det inte heller 

fanns något annat tillfälle då de skulle ha träffats, kan det omedelbara igenkännandet 

av Abdi Mohammed Abdi endast härrör från en iakttagelse av gruppfotografiet i 

tidningen. 

116. Sammanfattningsvis visar utredningen kring de försvunna flyktingpojkarna hur 

Sture Bergwall utifrån vaga uppgifter om ett mord inhämtade information från olika 

håll och anpassade sitt erkännande efter den information han erhöll. Således 

förändrades hans uppgifter från att avse ett mord på en 12-13 år gammal pojke med 

slavisk härkomst till mord på två afrikanska pojkar i åldern 17-18 år. Och det framgår 

även att Sture Bergwall inte bara var fullt kapabel att erkänna mord han inte begått, 

utan att han dessutom på alla tänkbara sätt, till exempel genom teckningen av 

asylmottagningen och utpekandet vid fotokonfrontationen, verkade för att övertyga 

omgivningen om sin skuld och bli bunden till brottet. 

117. Vid en jämförelse med tingsrättens dom i målet med Yenon Levi kan 

konstateras att prövningen av Sture Bergwalls eventuella motiv för att oriktigt erkänna 

ett mord inte innefattar några omständigheter som kan förklara erkännandet av morden 

på invandrarpojkarna i Norge. När tingsrätten antecknar att inget talar för att Sture 

Bergwall har svårt att skilja mellan fantasi och verklighet och att det inte finns några 

beaktansvärda skäl för att anta att han önskar uppnå den ”herostratisk ryktbarhet” 37 är 

domstolen uppenbarligen omedveten om de drivkrafter som förmådde Sture Bergwall 

att oriktigt erkänna morden på de norska invandrarpojkarna. 

Förekomsten av falska erkännanden; medgärningsmän 

118. Utöver det faktum att Sture Bergwall lämnade falska erkännanden rörande egen 

brottslighet, har han i stor omfattning även felaktigt tillvitat andra personer allvarliga 

brott. Sture Bergwall namngav således åtminstone sex olika medgärningsmän vid de 

olika morden. Ingen av dem har på något sätt kunnat knytas till de påstådda brotten, 

men de har samtidigt på olika sätt utgjort en förutsättning för att brotten skall ha 

kommit till stånd. I flera fall har utpekandena varit bevisligen felaktiga. Som exempel 

kan nämnas följande 

37 Se domen sid17 

26

119. Mattias Axelsson. Av utredningen kring Norge-pojkarna framgick att Sture 

Bergwall tillvitade Mattias Axelsson mordet på den ene pojken. I förhör beskrev Sture 

Bergwall ingående hur mordet skulle gått till. Sture Bergwall uppger att den förste 

pojken, Abdi Mohammed Abdi, plockades upp av honom och Mattias Axelsson i syfte 

att utnyttjas sexuellt och sedan dödas samt att pojken ströps av Mattias Axelsson i 

syfte att sätta skräck i den andre pojken, som plockats upp senare, och att kroppen 

styckades och att delar av kroppen åts upp, bilaga 14 s 15. Som redovisats ovan 

återfanns Abdi Mohammed Abdi levande i Sverige. 

120. Jonny Farenbrink. Vid morden på makarna Stegehuis i Appojaure pekade Sture 

Bergwall ut en man vid namn Jonny Farenbrink som medgärningsman. Enligt Sture 

Bergwall var det Jonny Farenbrink som föreslog att man skulle döda makarna och det 

var han som transporterade dem till brottsplatsen och tillbaka. Jonny Farenbrink deltog 

även aktivt i själva mordet. Under utredningen framkom ingenting som antydde att 

Jonny Farenbrink och Sture Bergwall ens var bekanta med varandra 38 , och ännu 

mindre att Jonny Farenbrink deltagit i morden. Jonny Farenbrink hördes aldrig i 

rättegången, vilket kan bero på att han bevisligen befunnit sig i Stockholm vid 

tidpunkten för mordet då han besökte S:t Görans sjukhus med sin flickvän, bilaga 21. 

121. Sven Eriksson. Sture Bergwall uppgav även att en person vid namn Sven 

Eriksson var den som kört honom till Växjö och deltagit i mordet på Thomas 

Blomgren 1964. Sven Eriksson skulle ha kört dem under natten i sin bil, en Borgvard 

Isabella, de ca 105 milen fram och tillbaka till Växjö. Den pingsthelg som Thomas 

Blomgren mördades var Sture Bergwall på konfirmationsläger, vilket framgår av 

bifogade tidningsbilder, bilaga 22. Vid förhör med Sven Eriksson den 23 mars 1993, 

den 28 september 1993 och den 9 november 1993 framgår att han varit hemma den 

aktuella helgen med sin nyförlösta hustru, att han skaffade sin första bil, en Ford 

Anglia, på våren 1965 och att han lärde känna Sture Bergwall 1966 eller 1967, bilaga 

23 s 3 39 . Sture Bergwall förefaller senare ta tillbaka uppgiften om att han åkt med 

Sven Eriksson. 

122. Sten-Ove Bergwall. I utredningen kring mordet på Johan Asplund uppgav Sture 

Bergwall inledningsvis att hans bror, Sten-Ove Bergwall, deltagit i mordet. I ett förhör 

från den 10 april 1995 redogör Sture Bergwall utförligt för Sten-Ove Bergwalls 

medverkan, bilaga 24a. Således har Sten-Ove Bergwall kört dem upp till Sundsvall i 

akt och mening att söka efter en pojke som skall bli deras offer och Sten-Ove Bergwall 

har uppmanat och hetsat Sture Bergwall att döda Johan Asplund i skogspartiet. Under 

styckningen av Johan Asplund stod Sten-Ove Bergwall en 3-4 meter bort och 

onanerade. Efter detta förhör blir det ett uppehåll i utredningen av mordet på Johan 

Asplund mellan april 1995 och juni 1998 och när den återupptas genom ett förhör den 

3 juni 1998 med Sture Bergwall uppger han att han reste till Sundsvall i en Volvo som 

38 

Namnet Jonny Farenbrink gavs till Sture Bergwall av förhörsledaren Seppo Penttinen vid ett förhör den 23 

november 1994, bilaga 20 s 62 f 

39 

Det kan noteras att förhören med Sven Eriksson av någon anledning lagts i Asplund-utredningen. 

27

han lånat av en person vid namn Leif Thunstedt 40 . I ett förhör den 7 februari 2001 tar 

Sture Bergwall tillbaka utpekandet av Sten-Ove Bergwall och det kan vara värt att 

citera hans förklaring till att han falskt tillvitat brodern delaktighet i ett mord: ”så tror 

jag att det fungerade så att jag för att orka se den här Cliffgestalten så placerar jag 

Sten-Ove ovanpå honom så att säga … d.v.s. jag gör honom till Sten-Ove”, bilaga 24b. 

123. Sture Bergwall har således sanningslöst tillvitat åtminstone fyra personer 

mycket allvarlig brottslighet. Hans beskrivningar av deras ageranden har varit 

utförliga och detaljerade och han synes ha lämnat uppgifterna utan någon som helst 

eftertanke eller hänsyn till de drabbade. Agerandet visar på att Sture Bergwall i sitt 

dåvarande tillstånd helt saknade respekt för sanningen och kunde påstå när nog vad 

som helst som föll honom in. De falska beskyllningarna visar återigen den avsevärda 

risken för att Sture Bergwall lämnar osanna uppgifter i förhören och de måste anses 

medföra allvarliga tvivel om hans trovärdighet och tillförlitlighet. 

Återtagandet 

124. Under 2001 började Sture Bergwalls medicinering att ifrågasättas. Göran 

Kjällberg, som återinträtt i tjänsten som överläkare på Säters sjukhus efter att ha varit 

tjänsteledig sedan 1994, uppfattade det som att Sture Bergwalls medicinering var att 

betrakta som ett rent missbruk och att han tog medicinerna i syfte att få en kick. I en 

journalanteckning från den 5 juni 2001 har Göran Kjällberg redovisat hur Sture 

Bergwall reagerade på beslutet om att trappa ned på medicineringen och då framförallt 

på bensodiazepinerna, bilaga 4 s 30-31. 

”Jag gör då klart för pat att jag under inga omständigheter kan fortsätta acceptera 

pågående missbruk för att han ska kunna fortsätta polisförhören. Han får givetvis själv 

ta ställning till hur han ska göra men det är inte medicinskt acceptabelt att ett missbruk 

får fortgå under sådana premisser. I samtalet använder han dessa argument snarast i 

rent utpressningssyfte och det finns här ett klart missbruksbeteende hos honom”. 

Det tog sedan åtta månader att avgifta Sture Bergwall. 

125. Efter det att tilldelningen av bensodiazepiner upphörde har Sture Bergwall inte 

deltagit i ett enda polisförhör eller erkänt några fler mord. Han har tidigare hela tiden 

varit medveten om att hans erkännanden var oriktiga, men i och med att 

bensodiazepinerna försvann kunde han inte längre förmå sig att fabulera kring olika 

mord och sakta men säkert växte även insikten om konsekvenserna av hans tidigare 

agerande. Under de första åren såg han ingen utväg och visste inte hur han skulle bete 

sig, men till slut bestämde han sig för att berätta att han ljugit om de mord som han 

erkänt. 

40 Leif Thunstedt förnekade att han lånat ut sin bil till Sture Bergwall. 

28

ORIKTIGA UPPGIFTER 

Inledning 

126. Vittnet Seppo Penttinen har i sitt förhör lämnat oriktiga uppgifter rörande Sture 

Bergwalls redogörelser för våldsutövningen, tillhygget och Yenon Levis klädsel. 

Därtill kommer även att han även lämnat felaktiga eller missvisande uppgifter rörande 

bland annat den påverkan som utövades på Sture Bergwall att under 

förundersökningen anpassa sina uppgifter till utredningsresultatet. I det följande 

kommer att behandlas först de oriktiga uppgifterna om våldsutövningen och sedan de 

oriktiga uppgifterna om Yenon Levis klädsel. Därefter redovisas de mest flagranta 

fallen av påverkan som Sture Bergwall utsattes för. 

Oriktiga uppgifter om våldsutövningen m m 

127. Av anteckningar i tingsrättens dom framgår att Seppo Penttinen uppgivit att 

”Yenon Levis skada på vänster sida huvudet har Thomas Quick beskrivit på samma 

sätt under alla förhör. Den på höger sida berättade Thomas Quick om vid förhör hållet 

den 23 februari 1996. Ordningsföljden mellan slagen har varit densamma hela 

tiden” 41 . 

Det kan noteras att skadan på vänster sida är en krosskada i vänster tinningsregion 

som rättsläkaren bedömt som dödande inom några minuter. Därtill kommer att 

rättsläkarna ansåg att det inte utifrån kunde ses att det rörde sig om en krosskada. 

128. Att Sture Bergwall under utredningens gång lämnat samma uppgifter om skadan 

på vänster sida av huvudet och att ordningsföljden varit densamma hela tiden är helt 

uppenbart ett felaktigt påstående. En genomgången av samtliga förhör visar på 

följande skillnader mellan Sture Bergwalls olika versioner. 

- I förhöret den 7 december 1995 dödades Yenon Levi genom 1-2 slag mot vänster 

sida av hjässan med en knytnävsstor sten och det skedde i Ölsta. 

- I förhöret den 26 januari 1996 dödades Yenon Levi genom ett slag med en 

domkraft mot vänster sida av hjässan och det skedde på skogsbilvägen, dock inte 

på själva fyndplatsen, utan en 3-5 km längre upp. (I verkligheten är skogsbilvägen 

emellertid bara 750 m lång) 42 . 

- I förhöret den 23 februari 1996 dödas Yenon Levi i Ölsta och då med ett slag med 

en kofot mot pannan. 

- I förhöret den 16 mars 1996 dödas Yenon Levi i Rörshyttan, men nu sker det med 

hjälp av en campingyxa och slaget träffar upptill och baktill på hjässan. 


42 Se fu avs F, platsundersökningsprotokoll sid 3 

29

- Vid rekonstruktionen den 20 maj 1996 dödas Yenon Levi i Rörshyttan genom ett 

slag med en spade eller en kofot mot bakhuvudet, medans slaget mot tinningen 

(som rättsläkarna bedömer som dödande inom några minuter) utdelas med en sten 

tidigare i Ölsta. 

- I början av förhöret från den 22 augusti 1996 minns inte Sture Bergwall något 

annat slag än det som utdelades med en sten i Ölsta, men senare under förhöret 

uppger han att det ”avgörande” slaget mot huvudet är en spark. 

- I förhöret den 5 september 1996 förefaller det som om Sture Bergwall menar att 

Yenon Levi dödades i Rörshyttan genom ett slag med en sten mot bakhuvudet, 

men han nämner även att han dessförinnan kan ha tillfogat Yenon Levi en ytlig 

skada vid vänster tinning genom ett slag med en domkraft. 

- I förhöret den 20 september 1996 uppger Sture Bergwall att det sista slaget utdelas 

mot vänster sida av huvudet med en sten eller ett torkat vedträ. 

- Vid rekonstruktionen den 4 oktober 1996 visar Sture Bergwall på hur han först slår 

med en träpåk ett slag mot höger sida av Yenon Levis huvud när denne befinner 

sig i upprätt ställning och sedan med en domkraft slår ett slag mot Yenon Levis 

bakhuvud när han är knästående 43 . 

- I det påföljande förhöret den 27 november 1996 sker inte någon förändring av 

uppgifterna från rekonstruktionen. 

- I det sista förhöret från den 11 december 1996 upplyste Seppo Penttinen om att det 

sista slaget träffade vänster sida av Yenon Levis huvud, medan Sture Bergwall 

talade om att pannbenet krossas och att det utdelats tre slag mot huvudet 44 . 

129. Särskilt kan pekas på att Sture Bergwall vid rekonstruktionen den 20 maj 1996 

beskriver hur han först utdelar slaget mot vänster sida av huvudet i Ölsta och därefter 

utdelar det andra slaget mot bakhuvudet i Rörshyttan. I det förhör som hölls närmast 

efter rekonstruktionen, ett förhör från den 22 augusti 1996 vidhåller Sture Bergwall att 

han utdelat slaget med stenen i Ölsta, men säger dessutom att han inte minns någon 

ytterligare huvudskada som skulle åsamkats Yenon Levi enligt följande (sid 8). 

”P: Du har tidigare pratat om två huvudskador, en som då åsamkar den här stenen som 

du är inne på 

Q: Ja. 

P: Sen har du pratat om ytterligare en huvudskada? 

Q: Det minns jag inte (hör ej)” 

Efter en paus i förhöret fortsätter det enligt följande. 

”P: Förhöret fortsätter 11.20. Det är ju så här Thomas att du i tidigare förhör så har du 

berättat om två huvudskador på Levy, dels den med stenen och sen den med en skada 

till förorsakad av ett annat föremål. Det har vi återkommit till i upprepande tillfällen 

43 Se fotografi i avs F uppslag 11. 

44 Uppgifterna i förhöret den 11 december 1996 kommer att beröras ytterligare under p 214-218 nedan 

30

och nu när jag ställer frågan till dig då förefaller det som att du inte minns någon 

ytterligare huvudskada. 

Q: Nej, jag minns inte.” 

I förhöret från den 20 september 1996 upprepar Sture Bergwall att han är osäker på 

om det fanns en skada i bakhuvudet enligt följande (sid 8). 

”P: Men du har beskrivit en skada i bakhuvudet vid ett flertal tillfällen 

Q: Jaa. 

P: Som du säger en glipande eller gapande skada. 

Q: Jaa 

P: Hur är det med den. 

Q: Jag är mera osäker på den idag, just för att jag inte kamouflerar den här sista 

skadan. 

. 

. 

. 

P: Har du klara minnesbilder kring det här Thomas. 

Q: Kring det sista slaget är det … 

P: Över huvud taget dom här slagen mot huvudet. 

Q: Nej jag kan inte ha helt klara bilder av det eftersom vi är två stycken på plats” 

130. Seppo Penttinens uppgifter om att Sture Bergwall beskrivit skadan på vänster 

sida av huvudet på samma sätt under alla förhör och att ordningsföljden mellan slagen 

varit densamma hela tiden är uppenbart oriktig. Som framgår av redogörelsen har 

Sture Bergwall, i princip, lämnat olika uppgifter om hur Yenon Levi dödades vid varje 

enskilt förhör. Ibland har det utdelats ett slag mot vänster sida av huvudet, ibland inte 

och skadan beskrivs omväxlande som en krosskada och som en ytlig skada. 

Ordningsföljden mellan slagen mot bakhuvudet och mot vänster sida av huvudet 

varierar också och i de fall det ena eller andra slaget inte är omnämnt saknas den 

givetvis helt. 

Särskilt anmärkningsvärt är att Sture Bergwall så sent som i slutet av september 1996, 

enligt egen uppgift, inte har några klara minnesbilder av vilka slag som utdelades mot 

Yenon Levis huvud. 

131. Vidare har det i tingsrättens dom antecknats att Seppo Penttinen uppgivit att 

”Inledningsvis talade Thomas Quick om att slagen utdelades med en domkraft. 

Fälgkors och sten har också nämnts. I mars 1996 antyddes att det var ett föremål av trä 

och under hösten talades endast om trä” 45 . 


31

132. Som framgår ovan (p 128) är även detta en felaktig uppgift. I förhöret den 16 

mars 1996 omtalade Sture Bergwall i förhöret att Yenon Levi dödades genom ett slag 

med en campingyxa. I förhöret den 22 augusti 1996 uppgavs att det ”avgörande” 

slaget var en spark och i de båda förhören i september 1996 omnämndes en sten som 

tillhygge. Vid rekonstruktionen den 4 oktober 1996 utdelades slaget med en domkraft. 

Det är endast vid det sista förhöret den 11 december 1996 som Sture Bergwall påstår 

att båda slagen utdelats med ett föremål av trä. 

133. Även i detta hänseende har Seppo Penttinen i sitt vittnesmål lämnat oriktiga 

uppgifter. 

Oriktiga uppgifter om Yenon Levis klädsel 

134. Tingsrätten konstaterar att Sture Bergwall med hög grad av tillförlitlighet 

beskrivit Levis klädsel. Särskilt omnämns kängorna, byxorna med vida ben och att 

Levi hade tre plagg under jackan. Tingsrättens slutsats är att Sture Bergwalls uppgifter 

förstärker intrycket av att han återgivit något självupplevt 46 . 

135. Av referatet i domen framgår inte att Sture Bergwall överhuvudtaget har berört 

Yenon Levis klädsel. Däremot lämnade Seppo Penttinen en relativt utförlig 

beskrivning enligt följande ”Yenon Levis klädsel beskrevs väl. Thomas Quick sade att 

Yenon Levi bar en beigefärgad t-tröja, en för årstiden alltför varm stickad tröja samt 

ytterligare en tröja; att Yenon Levi bar tre tröjor nämndes tidigt i utredningen. 

Byxorna skulle ha varit sand- eller khakifärgade med vida byxben nedtill … Jackan 

skulle ha varit av poplintyg, fordrad och med glatt yta, olikfärgad på in- och utsida .. 

Thomas Quick beskrev kängorna …” 47 . 

136. Först skall nämnas att Levi inte hade någon jacka på sig när hans kropp 

återfanns den 11 juni 1988 och tingsrättens anteckning om att Yenon Levi hade tre 

plagg under jackan förefaller vara en missuppfattning. Av förundersökningen framgår 

att Levi bar en (ljus)blå, stickad tröja, en (senaps)gul skjorta och en gråvit undertröja 

utan ärmar (ett s k linne). Någon jacka har inte återfunnits på brottsplatsen, vilket 

bland annat framgår av fotografier från brottsplatsen 48 . 

137. Bergwalls uppgifter rörande Levis klädsel varierar kraftigt under 


- I förhör den 7 december 1996 uppger han att Levi var klädd i sandfärgade byxor 

och en t-tröja (sid 7 och 16). 


47 Se domen sid 10 f. 

48 Beskrivningen av Yenon Levis klädsel återfinns i det tekniska protokollets fotobilaga, och även i 

obduktionsprotokollet, i avsnitt F uppslag 6 och 7. 

32

- I förhör den 26 januari 1996 beskrivs klädseln som khakifärgade jeans, en beige ttröja 

och en kamelfärgad yttertröja. På ryggsäcken satt en grönblå popplinjacka 

fastspänd (sid 23 f). 

- I förhör den 5 februari 1996 berättar Bergwall att han har ett minne av att Levi bar 

en t-tröja, men att han även har ett minne av att hade en skjorta på sig när han 

återvände till brottsplatsen 36 timmar senare (sid 7). 

- I förhör den 23 februari 1996 uppger Bergwall att Levi var klädd i en t-tröja och en 

skjorta, men när han återvänder efter 36 timmar ser han en tröja (”tröjan är inte fel 

i sammanhanget heller”, sid 9 f). 

- I förhör den 8 augusti 1996 uppger Bergwall att han har ett minne av att Levi har 

en t-tröja på sig när kroppen lämnas på brottsplatsen, men att han även har ett 

minne av att Levi hade på sig en blårutig flanellskjorta när han återvänder efter 36 

timmar. Ordagrant uttrycker sig Bergwall på följande sätt: ”Där där har jag den 

dubbla minnesbilden som inte jag får riktigt att gå ihop som jag varit (hör ej) och 

dels med T-tröjan och sen när jag återvänder … det har min senare och tycker att 

han har en skjorta på sig så det finns, det finns alltså två minnesbilder en från 

gärningstillfället då och … där han inte har skjorta på sig och sen när jag kommer 

tillbaka tycker jag att han har skjorta på sig … Jag ser en blårutig skjorta, rutig 

alltså, den är flanellskjortstypen” (sid 26). I detta förhör omnämns även jackan i 

popplintyg med olikfärgat foder. 

- I förhör från den 5 september 1996 omnämns att Levi hade två tröjor på sig och i 

förhöret den 20 september 1996 uppger Bergwall att han inte kan avgöra om Levi 

hade en t-tröja plus ytterligare en tröja eller en rutig skjorta. Bergwall säger 

uttryckligen ”jag kan alltså i dag inte avgöra vilken bild som är den riktigaste” (s 

11). 

- Vid rekonstruktionen den 4 oktober 1996 används en docka och i samband med att 

den förevisas Bergwall säger Seppo Penttinen att ”Ja. Jag vill säga det i 

sammanhanget att dockan är då klädd i kläder som inte är autentiska, utan är i den 

omfattningen som du har beskrivit i förhör, det är med sportskor, det är med ett par 

byxor, det är en undertröja, en skjorta och en tröja utanpå” (s 3). Denna 

beskrivning skall då jämföras med Bergwalls uppgifter från tidigare förhör, av 

vilka det framgår att han aldrig beskrivit Yenon Levis klädsel på det sättet. 

138. Av redovisning framgår med tydlighet att Seppo Penttinens uppgifter om att 

Sture Bergwall beskrivit klädseln väl och att det rörde sig om en t-tröja och ytterligare 

två tröjor och att tre tröjor nämndes tidigt i utredningen är oriktiga. Så sent som vid 

förhöret den 20 september 1996 uppgav Sture Bergwall att han inte kunde minnas om 

Yenon Levi burit en t-tröja och ytterligare en tröja eller om det var en t-tröja och en 

skjorta, det vill säga två plagg. I ett tidigare förhör från den 8 augusti 1996 har Sture 

Bergwall beskrivit att han har ”dubbla minnesbilder” som visar att Yenon Levi bar 

antingen en t-tröja eller en rutig skjorta. Här kan omnämnas att figuranten i TVprogrammet 

Efterlysts rekonstruktion, som sändes strax innan Sture Bergwall erkände 

33

mordet, bar en rutig skjorta 49 . Sture Bergwall har således, enligt egna uppgifter, haft 

svårt att minnas Yenon Levis klädsel och inte vid något tillfälle beskrivit det som att 

han bar tre plagg. Han kan dessutom på goda grunder antas ha tagit intryck av hur 

figuranten var klädd i Efterlysts rekonstruktion. 

139. Beträffande kängorna kan endast konstateras att Bergwall beskrivit de på ett sätt 

som inte överensstämmer med bilderna på Levis kängor. Det gäller särskilt 

uppgifterna om en söm över tåhättan och hyskorna 50 . Därtill kommer att Sture 

Bergwall i förhör den 26 november 1996 uppgav att kängorna var för stora för honom. 

Bergwall uppgav att han har 42 ½ i skonummer 51 . Yenon Levi hade storlek 41 52 . 

Samma gäller jackan som på bilder av Levi är flerfärgad och inte grönblå med 

olikfärgat foder, som Sture Bergwall uppgivit 53 . 

140. Samtidigt skall det uppmärksammas att det förefaller något oklart på vilken 

grund tingsrätten anser att kängorna beskrivits väl, varför det inte kan påstås annat än 

att tingsrätten hyst en felaktig uppfattning i denna del. 

Påverkan under utredningen 

141. Tingsrätten har i domskälen antecknat att ”Genom vittnesmålet med Seppo 

Penttinen är utrett att förhören hållits på ett föredömligt sätt utan inslag av t. ex. 

ledande frågor eller enträgna uppmaningar” 54 . 

I domen har även antecknats att Seppo Penttinen i sitt vittnesmål uppgav följande: 

”Thomas Quick har fått kännedom endast om att Maria Sykjäinen nämnt något om 

skor och att han vid utpekandet av platsen var på rätt plats men fel sida av vägen. 

Thomas Quick har ändrat uppgifter under utredningens gång, men dessa ändringar har 

han gjort utan påverkan. Således kan inte ’felaktigheter’ ha stått klara för Thomas 

Quick genom att man enträget upprepat samma fråga eller genom att man frågat om 

han varit säker på sin sak” 55 . 

Enligt Sture Bergwalls förmenande är inte detta en korrekt beskrivning av hur 

förhören gått till. Tvärtom har det funnits en påtaglig påverkan från förhörsledarnas 

sid för att förmå Sture Bergwall att ändra sina uppgifter på för utredningen centrala 

punkter. Det gäller framförallt Sture Bergwalls uppgifter om var han mötte Yenon 

Levi, hur Yenon Levis packning hanterades och hur det direkt dödande slaget 

utdelades. 

49 

Se fu avs G, Bildmaterial ur TV programmet Efterlyst- 

50 

Se förhör 1996-11-27 sid 37 ff jämfört med fotografier i avsnitt G 

51 

Se förhör 1996-11-27 

52 

Se förhör 1988-11-22 med Josef Levi, fu avs A 

53 

Jämför med fotografier i avsnitt G 



34

Mötet med Yenon Levi 

142. Av utredningen kring Yenon Levis förehavanden framgick att han senast 

iakttogs i Stockholm och närmare bestämt på Stockholms centralstation. Det fanns 

även uppgifter som pekade på att han löst in ett antal resecheckar antingen den 5 eller 

den 6 juni 1988. Därefter upphörde alla spår efter honom. 

I de första kontakterna med Seppo Penttinen uppgav Sture Bergwall att han träffade 

Yenon Levi på en mindre gata i närheten av järnvägsstationen i Uppsala 56 . Uppgiften 

om att Sture Bergwall och hans medgärningsman stött på Yenon Levi i Uppsala 

vidhölls i förhören den 7 december 1995, den 26 januari 1996 och den 16 februari 

1996. Uppgifterna om var i Uppsala mötet skulle ha ägt rum förändras och även 

tidpunkten för mötet varierar. I decemberförhöret är det på en onsdag eller torsdag och 

i februariförhöret är det en lördag eller söndag. Genomgående hävdar dock Sture 

Bergwall att han plockade upp Yenon Levi i Uppsala och att han då färdades i en 

mörkgrön Volvo 264. 

143. I förhöret den 23 februari 1996 tas frågan om mötet med Yenon Levi upp på 

nytt. Sture Bergwall har tidigare sammankopplat mötet med tidpunkten för ett besök 

hos brodern som arbetade i Uppsala. I förhöret hanteras uppgiften på följande sätt. 

”P (Seppo Penttinen, m a): Är du säker på att det besöket hos honom då på 

institutionen sker samma dag som du träffar på Yenon Levi. 

Q (Sture Bergwall, m a): Ja det är jag ganska säker på. Om vi säger 80 procent, med 

en 80-procentig säkerhet. 

P: Är du 100-procentigt säker på att du träffade Yenon Levi i Uppsala. 

Q: Ja. 

P: Ingen tveksamhet. 

Q: Nej. 

P: Då måste jag läsa en sådan här reaktion igen hos dig. Om jag ställer frågan så här så 

reagerade du på ett sätt som gör att jag upplever det som att det i vart fall finns en 

tveksamhet i ditt sätt att uttrycka dig, ditt minspel ger det intrycket. 

Q: Hmm 

P: Det här är en väldigt väsentlig fråga om det är så att du under lång tid nu har slagit 

fast att det här mötet sker i Uppsala och sedan signalerar du på något vis att det kanske 

finns en osäkerhet i det.” (sid 2) 

144. Efter fortsatta resonemang där förhörsledarna bland annat ”vädjade” till Sture 

Bergwall att ”komma med det som känns mest rätt" (sid 3) avslutas den delen av 

förhöret på följande sätt. 

56 Se fu avs D, PM 1995-09-20 

35

”W (Anna Wikström, m a): Är mötet i Stockholm eller är mötet i Uppsala. 

Q: Vi ser honom i Stockholm och hänger på så att säga, så mötet sker egentligen inte i 

Stockholm men … indirekt.” (sid 5). 

Därefter vidhåller Sture Bergwall genom utredningen att han mötte Yenon Levi i 

Stockholm. Några följdfrågor kring Sture Bergwalls ändrade uppgifter ställs inte från 

utredarnas sida, utan det är uppenbart att de godtar de nya uppgifterna utan 

invändningar. 

145. Helt uppenbart har förhörsledarna förmått Sture Bergwall att ändra de tidigt helt 

säkra uppgifterna om att han mötte Yenon Levi i Uppsala genom att ifrågasätt 

uppgifterna med hänvisning till att de ”upplever” tveksamheter på grund av hans 

”minspel”. 

146. Det kan även nämnas att förhörsledarna i samma förhör förmår Sture Bergwall 

att ändra på uppgifterna om vilket fordon som användes genom att upplysa honom om 

att han inte registrerades som ägare till Volvon förrän i slutet av juli 1988 (sid 25 ff), 

men att han däremot stod registrerad som ägare till en Mazda 929. Sture Bergwall tog 

fasta på den uppgiften och uppgav sedan genomgående att de färdats i Mazdan. 

Yenon Levis packning 

147. I de tre första förhören från den 7 december 1995, den 26 januari 1996 och den 5 

februari 1996 uppgav Sture Bergwall att Yenon Levis packning lämnats kvar på 

fyndplatsen. Beskrivningarna av hur packningen hanteras är relativt detaljerade. 

I förhöret från den 7 december 1995 beskriver Sture Bergwall hur ryggmesen, trunken 

och några saker, bland annat en plånbok, lämnades intill kroppen och han säger även 

att ”huvudsaken är att dom stannar vid honom att jag inte har någonting med dom att 

göra” (sid 13). 

I förhöret den 26 januari 1996 vidhåller Sture Bergwall att packningen lämnades kvar 

hos Yenon Levi på brottsplatsen och omnämner särskilt att en plånbok och grön 

anteckningsbok lades bredvid kroppen (sid 11). Förhöret i den delen avslutas på 

följande sätt. 

”P: Det här med packningen då är det klara tydliga minnesbilder att den lämnas bara 

på platsen eller föreligger det någon osäkerhet i den … 

Q: Nää, för att den lämnas den hamnar bakom honom alltså längre in, den hamnar 

bakom honom och det finns säkert en inte någon särskilt uttalad medvetenhet men 

ändå att skulle packningen placeras framför honom så skulle den synas och därför 

hamnar den bakom” (sid 12). 

36

148. I förhöret den 5 februari 1996 återkommer förhörsledaren till frågan om 

packningen vid inte mindre än tre tillfällen och varje gång upprepar Sture Bergwall att 

den lämnades kvar tillsammans med plånboken och den gröna anteckningsboken och 

att packningen placerades bakom kroppen (sid 9, 22 och 25). Sista gången den 

omnämns är det åklagaren Christer van der Kwast som tar upp frågan på följande sätt. 

”K (Christer van der Kwast, m a): Vad blir det här när du lämnar platsen, vad blir det 

av packningen då. 

Q: Den lämnas. 

K: Ja just där ser du vi har ett problem, det är nämligen så att den här packningen har 

aldrig återfunnits” (sid 26) 

Åklagaren understryker sedan att det här är en ”mycket distinkt sak” som ”du 

självklart måste ha en uppfattning om vart den tog vägen” (sid 26 f). 

149. I nästa förhör den 16 februari 1996 får Sture Bergwall återigen frågor om 

packningen och svarar omedelbart ”den följer med tillbaks” till Falun och lämnas i 

hans förråd för att sedan bara försvinna (sid 13). Av förhöret framgår att 

förhörsledarna, Seppo Penttinen och Anna Wikström, godtar den uppgiften utan några 

som helst invändningar eller följdfrågor. 

150. Således medför åklagarens upplysning om att packningen försvunnit att Sture 

Bergwall omedelbart anpassar sig till utredningsläget och ändrar sina tidigare 

uppgifter, trots att de tidigare varit utförliga och detaljerade och han då uppgett sig 

vara säker på sin sak. Sture Bergwall uppgav även vid rättegången att han tagit med 

sig packningen från platsen. 

Det sista slaget 

151. Av den rättsmedicinska utredningen framgår att Yenon Levi genom trubbigt 

våld tillfogats en krosskada vid vänster tinningsregion. Skadan medförde att hjärnan 

upphörde att fungera och Yenon Levi måste ha avlidit inom någon eller några minuter 

efter skadans uppkomst. 

152. Som framgår av redogörelsen ovan p 128 har Sture Bergwall lämnat ett flertal 

olika och sinsemellan motsägelsefulla uppgifter om hur slagen mot Yenon Levi 

utdelades och var det träffade. Vid rekonstruktionen den 4 oktober 1996 hade Sture 

Bergwall placerat det första slaget på höger sida av huvudet och det andra slaget i 

bakhuvudet. Efter rekonstruktionen hölls det ytterligare två förhör med Sture Bergwall 

den 27 november 1996 och den 11 december 1996. I förhöret den 27 november 1996 

lämnade inte Sture Bergwall några andra uppgifter i denna del än vad som framgick 

vid rekonstruktionen. 

37

153. Det sista förhöret från den 11 december 1996 inleds med att Sture Bergwall 

påtalar att ”vissa förhörsuppgifter i dom inledande förhören och förhöret den 27 

november 1996 samt den senaste rekonstruktionen är det som är mest relevant och 

riktigt när det gäller hans gärningsbeskrivning” (sid 1). 

154. Därefter har det antecknats att Sture Bergwall före förhöret tagit del av 

videoupptagningen från den 4 oktober 1996 i syfte att möjliggöra för Bergwall att 

klargöra och kommentera skadorna och skadebilden. Efter det inleder Seppo Penttinen 

med att prata om ”den skada som du senare skall redogöra för, som vi betecknar den 

’andra skadan’ och som slås mot vänster sida av huvudet” och senare säger Seppo 

Penttinen att ”Om vi övergår till sekvens två, så visar det då ett slag mot vänster sida 

av huvudet enligt ditt förmenande”. Bergwall ombeds sedan att visa var skadan är 

placerad genom att fästa en tejpbit på sitt eget huvud, varvid han placerar tejpbiten upp 

mot hjässan ovanför vänster öra. 

När Sture Bergwall senare i förhöret ombedes beskriva skadan säger han att 

”pannbenet krossas” (sid 6), vilket inte stämmer med vare sig hans egen lokalisering 

av skadan eller den faktiska lokaliseringen på Yenon Levis huvud. Uppgiften om att 

Yenon Levi skulle dödats med ett slag mot pannan förekommer dock i ett av de första 

förhören från den 23 februari 1996, till vilket Sture Bergwall själv hänvisade i 

inledningen av förhöret. 

155. Således kan konstateras att Seppo Penttinens påstående om att Sture Bergwall 

tidigare uppgivit att det andra slaget träffar på vänster sida av huvudet inte stämmer 

med Sture Bergwalls närmast föregående uppgifter vid förhöret den 5 september 1996 

och rekonstruktionen den 4 oktober 1996 om att det andra slaget träffade i 

bakhuvudet. Uppgiften om att det andra slaget träffat vänster sida, vilket även är en 

uppgift som Sture Bergwall senare lämnar under rättegången, emanerar således från 

Seppo Penttinen själv. 

Sammanfattning 

156. Sammantaget kan sägas att de oriktiga uppgifter som lämnats till tingsrätten och 

den påverkan som utövats på Sture Bergwall under förundersökningen har haft till 

syfte att överkomma och dölja allvarliga brister i Sture Bergwalls försök att berätta om 

händelserna. Således kunde Sture Bergwall inte på egen hand redogöra för var han 

träffade Yenon Levi, hur Yenon Levi var klädd och vilket våld som utövades mot 

Yenon Levi. Han lämnade vidare uppenbart felaktiga uppgifter om hur Yenon Levi 

dödades och vad som därefter hände med dennes packning. Sture Bergwalls egen 

redogörelse, utan påverkan från förhörsledarna och utan att den fylldes i av Seppo 

Penttinens vittnesmål, var sådan att det kunde uteslutas att han var gärningsman. 

38

157. Seppo Penttinens oriktiga uppgifter om Sture Bergwalls redogörelse för Yenon 

Levis klädsel har uttryckligen lagts till grund för tingsrättens bedömning av 

ansvarsfrågan och kan antas ha inverkat på rättegången. 

158. Seppo Penttinens oriktiga uppgifter i övrigt har varit ägnade att dölja bristerna i 

Sture Bergwalls redogörelser under utredningen och därmed varit ägnade att öka 

tillförlitligheten hos hans erkännande. De oriktiga uppgifterna återkommer i 

domskälen när tingsrätten konstaterar att ”förhören hållits på ett föredömligt sätt utan 

inslag av t.ex. ledande frågor eller enträgna uppmaningar” 57 och att Sture Bergwall 

”under utredningens gång utan påverkan till slut lämnat en version som väl 

överensstämmer med verkliga förhållanden” 58 och kan således antas ha inverkat på 

utgången. 

159. I de fall som redovisats ovan där Sture Bergwall påverkats att anpassa sina 

uppgifter till utredningen är det uppenbart att de ursprungliga uppgifter var sådana att 

han nära nog kunde uteslutas som gärningsman. 

UPPGIFTER I MASSMEDIA 

160. Tingsrätten uppmärksammar på flera ställen att vissa uppgifter varit kända eller 

inte kända i massmedia. I de fall uppgifterna anses varit kända har tingsrätten visat 

försiktighet vid bedömningen av Sture Bergwalls uppgifter. Omvänt har tingsrätten 

ansett att uppgifter som inte varit kända i massmedia varit ägnade att fästa särskild 

vikt vid. 

Vid bedömningen av vad som anses varit känt och inte känt i massmedia tillfogar 

tingsrätten vanligen kommentaren ”efter vad som får anses utrett. Härvid torde åsyftas 

redovisningen i fu avsnitt G Sammanställning av press/media. 

161. Redovisningen i avsnitt G är emellertid missvisande i så måtto att med några få 

undantag endast innehåller artiklar m m som publicerades i samband med mordet 

1988. 

Sture Bergwall har i förhör uppgivit att aktivt tagit del av vad som skrivits i media när 

det blev känt att han erkänt mordet. I förhör 1996-11-27 (sid 34 f) där Q står för Quick 

och P för Penttinen uttrycker han sig enligt följande. 

Q: Nej, vad jag tagit del av, aktivt del av i media, det är ju sedan det har börjat 

skrivas om det när det blev känt att jag hade börjat berätta om det här. 

P: Läste du ingenting i pressen på den tiden? 

Q: Det gjorde jag säkert, men vad jag läste och hur mycket jag läste … 



39

162. Den utredning beträffande vad Sture Bergwall eventuellt fått del av genom 

massmedia har således varit ofullständig och missvisande. Tingsrätten har antecknat 

att Sture Bergwall under utredningen inte varit underkastad något slags restriktioner. 

Han har således haft fri tillgång till massmedia under den period som han aktivt tog 

del av vad som skrevs. Vilka uppgifter som då redovisades i massmedia har emellertid 

inte utretts i målet. 

YENON LEVIS INNEHAV AV KLOCKA OCH KNIVAR 

163. Tingsrätten har antecknat att Sture Bergwalls utpekande av ett armbandsur som 

var snarlikt det verkliga inte var utan betydelse. 

Här skall endast omnämnas att Sture Bergwall under förundersökningen genomgående 

beskrev armbandsuret som en klocka med läderarmband. Klockan beskrev han som en 

klocka av Camel-typ 59 . Den klocka han valde vid sakkonfrontationen var en Rolex 

med stålarmband. Några närmare frågor om varför han valde en klocka med 

stålarmband när han tidigare endast talat om ett läderarmband och på vilket sätt en 

Rolex liknar en Camel ställdes aldrig. 

Det kan även noteras att Sture Bergwall under förundersökningen upprepade gånger 

uppgivit att han ägnade Levis klocka särskild uppmärksamhet. Trots detta kunde han 

inte beskriven den på ett korrekt sätt eller peka ut den vid konfrontationen. 

164. Tingsrätten anser även att Sture Bergwalls uppgift om en kniv av sameslöjd är 

särskilt betydelsefull, eftersom det kan antas att Levi innehade en sådan kniv och att 

denna omständighet inte var känd för allmänheten. Uppgiften om att Levi innehaft en 

sådan kniv härrör, enligt tingsrätten, från hans mor. 

Av förhöret med Yenon Levis far framgår att han uppgivit att det rör sig om ”två 

träknivar” 60 . I avsnitt D uppslag 30 finns handskrivna anteckningar från det förhöret 

där det talas om ”två träknivar snidade på ett speciellt sätt” 61 . Således förefaller det 

vara fadern, och inte modern, som lämnar uppgifter om två träknivar. 

I polisförhören har Sture Bergwall endast omtalat en kniv och det har då rört sig om en 

riktig kniv, som senare kommit till användning vid något annat mord. I domen har 

antecknats att Sture Bergwall uppgivit att Yenon Levi hade ett par knivar på sig, en av 

dem i samslöjdstil. 

59 

Se t ex förhören 1995-12-07 och 1996-02-16 

60 

Se avsnitt A uppslag 4 

61 

Dessa anteckningar åberopades som bevis i rättegången. 

40

165. Sammantaget kan knappast Sture Bergwalls felaktiga utpekande av klockan, 

vilket inte heller stämde överens med hans tidigare beskrivningar av klockan, och hans 

ändrade uppgift om att Yenon Levi hade en riktig kniv i samslöjdstil, som inte 

återfunnits eller på annat sätt kunnat identifieras och inte heller överensstämmer med 

faderns uppgifter om träknivar, sägas utgöra något starkare stöd för tillförlitligheten i 

Sture Bergwalls erkännande. 

FYNDPLATSEN 

166. Tingsrätten har i domen antecknat att Sture Bergwall med ett stort mått av 

säkerhet pekat ut fyndplatsen. Tingsrätten noterar att Sture Bergwall vid 

rekonstruktionen valde rätt riktning i vägskälet, att han pekade ut platsen där kroppen 

återfanns med en avvikelse om fem meter, om än på fel sida av vägen, och att han vid 

tidigare förhör angivit rätt sida av vägen. 

167. Sture Bergwall uppgav i början av utredningen att skogsbilvägen låg utmed 

sträckningen Hedemora – Långshyttan. Frågan om skogsbilvägens lokalisering berörs 

ingående i förhöret från den 26 januari 1996 (sid 14 ff). Inledningsvis beskriver Sture 

Bergwall hur han kör från Hedemora upp genom Långshyttan och sedan kom 

skogsbilvägen. De svänger upp vänster på skogsbilvägen och färdas på den en 7-8 km 

eller lite längre innan de vänder. 

168. Sture Bergwalls beskrivning av färdvägen är inte korrekt. Vägen mellan 

Hedemora och Långshyttan har beteckningen lv 270 och fortsätter norrut förbi sjön 

Lången. Skogsbilvägen ligger däremot utmed lv 762 som sträcker sig från Rörshyttan 

och västerut till dess den korsar lv 270 söder om Långshyttan. När Sture Bergwall 

passerar Långshyttan har han således passerat avtagsvägen mot Rörshyttan och 

hamnat norr om sjön Lången, medan skogsbilvägen ligger söder om sjön, se bifogade 

karta, bilaga 25. 

Därtill kommer att skogsbilvägen inte är mer än 750 m lång 62 . 

169. Under förhöret förevisas Sture Bergwall en karta över området och ombedes rita 

in färdvägen. Efter en del resonerande mellan Sture Bergwall och förhörsledaren, där 

förhörsledaren säger bl a att ”det har ju varit känt i det här sammanhanget att orten 

heter Rörshyttan” förefaller det som om Sture Bergwall ändrar sig till att ange en plats 

söder om Rörshyttan och förhörsledaren uttalar att Sture Bergwall kört ”från 

Garpenberg upp till Stjärnesund och sedan mot Rörshyttan”. Av förhöret är det 

omöjligt at utläsa var Sture Bergwall slutligen placerar skogsbilvägen och den karta 

som användes för att rita ut färdvägen återfinns inte i förundersökningen. 

62 Se fu avs F, platsundersökningsprotokollet, sid 3 

41

170. I samband med rekonstruktionen den 19 april 1996 deltog f d krinsp Thure 

Nässén som chaufför . Enligt uppgifter från Thure Nässén var det omöjligt för 

Bergwall att återfinna skogsbilvägen. De passerade den flera gånger utan att Sture 

Bergwall reagerade och det var på utredarnas initiativ som de till slut svängde upp på 

vägen. 

Den videoupptagning, som förebringades som bevisning, börjar när den första bilen 

stannar upp för att svänga in på skogsbilvägen. Sture Bergwall sitter då i den 

efterföljande bilen. Det kan noteras att bilarna närmare sig skogsbilvägen från väster, 

vilket inte förefaller stämma med Sture Bergwalls uppgifter om färdvägen i förhöret 

den 26 januari 1996. 

Vid rekonstruktionen pekade Sture Bergwall ut platsen där han skall ha lämnat 

kroppen. Som tingsrätten noterat ligger platsen nära den faktiska fyndplatsen, men på 

fel sida av vägen. 

Av videoupptagningen från rekonstruktionen framgår att den plats som Sture Bergwall 

pekade ut är utmärkt med långa gul band som fästs på en buske. Platsen är således 

iögonfallande och särskiljer just den platsen på ett markant sätt. För Sture Bergwall 

föll det sig naturligt att peka ut just den platsen med anledning av uppmärkningen. 

171. I denna del har tingsrätten även antecknat att han ”vid tidigare förhör angivit rätt 

sida av vägen”. Rimligtvis är detta en uppgift som lämnats av åklagaren eller Seppo 

Penttinen. Uppgiften är emellertid felaktig. 

Av förhören från den 7 december 1995 och från den 26 januari 1996 framgår att Sture 

Bergwall uppgivit att kroppen lämnats på den högra sidan av vägen sett från infarten, 

d v s den västra sidan, vilket överensstämmer med placeringen vid rekonstruktionen 

(se sid 2 resp sid 10). Vid förhöret den 7 december 1995 placerades kroppen 

fortfarande på den västra sidan, men nu dessutom åt fel håll. Av förhören från den 5 

februari, den 16 februari, den 23 februari och den 15 mars 1996 går inte att utläsa på 

vilken sida av vägen kroppen lämnades. Några ytterligare förhör har inte hållits i tiden 

före rekonstruktionen den 19 april 1996. 

Uppgiften om att Sture Bergwall i tidigare förhör pekat ut rätt sida av vägen är således 

oriktig. 

172. Av videoupptagningen framgår inte att Sture Bergwall väljer rätt väg vid 

vägskälet på skogsbilvägen, utan det är Seppo Penttinen som uppger att Sture 

Bergwall visar att de skall svänga dit. Exakt hur Sture Bergwall visade det går inte att 

se på videoupptagningen. 

173. Av domen framgår att Seppo Penttinen själv uppgivit att Sture Bergwall erhållit 

information om ”att han vid utpekande av platsen var på rätt plats men på fel sida 

42

vägen”. Utifrån den informationen placerade Sture Bergwall också kroppen på rätt 

sida vägen vid rekonstruktionen den 20 maj 1996, men en bra bit från fyndplatsen och 

med ansiktet felaktigt vänt in mot skogen (se bifogade skiss samt bilder från 

videoupptagningen, bilaga 26). 

Videoupptagningen från rekonstruktionen den 20 maj 1996 har inte åberopats som 

bevis av åklagaren och inte heller förebringats under huvudförhandlingen. Skälet till 

detta torde vara att Bergwalls beskrivning av händelseförloppet vid detta tillfälle mer 

eller mindre vederläggs av de kriminaltekniska fynden. Det finns skäl att närmare 

återkomma till detta nedan under pp 242-244. 

174. Slutligen skall framhållas att det i massmedia publicerats ett flertal bilder på 

fyndplatsen. Det rör sig om såväl närbilder av själva fyndplatsen som översiktsbilder 

över skogsbilvägen. För den som i likhet med Bergwall följt rapporteringen kring 

mordet har det inte funnits några svårigheter att bilda sig en uppfattning om hur 

platsen såg ut och väl på plats jämföra terrängen med vad som visats i media. 

Det som skiljer den aktuella platsen från omgivande terräng är att det på båda sidor av 

vägen finns en uthuggning i skogen, vilket även framgår av tidningsbilderna (se t ex 

bifogade artikel från Dalademokraten den 14 juni 1988, bilaga 27). 

Det kan noteras att Sture Bergwall vid rekonstruktionen den 19 april 1996 inte 

omedelbart känner igen platsen, utan att går fram och tillbaka på skogsbilvägen innan 

han stannar upp. 

175. Det är svårt att exakt avgöra vilken betydelse tingsrätten tillmätt Sture Bergwalls 

uppgifter, men det kan mot bakgrund av att han trots ingående studier av kartor inte 

hittade skogsbilvägen, att han pekade ut en i förväg utmärkt plats, att den utpekade 

platsen låg på fel sida av vägen samt att det från övrig terräng avvikande området där 

kroppen återfanns beskrivits utförligt i media ifrågasättas om Sture Bergwall ”med så 

stort mått av säkerhet” utpekat fyndplatsen. Därtill kommer att tingsrätten felaktigt 

utgått från att Sture Bergwall i förhören pekat ut rätt sida av vägen. Värdet av Sture 

Bergwalls uppgifter vid vallningen den 19 april 1996 måste således anses synnerligen 

begränsat. 

TRÄPÅKEN 

176. Tingsrätten noterade att Sture Bergwall lämnat olika uppgifter om vilka 

tillhyggen som använts vid mordet, men fastslår samtidigt att uppgiften om att Levi 

dödats med en träpåk var beskrivet i massmedia och att ”Hade Thomas Quick haft för 

avsikt att vilseleda genom att oriktigt påta sig ansvaret för gärningen, hade han 

sannolikt inte tvekat att tala om en träpåk i stället för sten, kofot och domkraft” 63 . 


43

Vidare konstaterar tingsrätten att Sture Bergwalls uppgift om att träpåken saknade 

bark, stämmer med de tekniska fynden, och den uppgiften ”har allmänheten dock inte, 

såvitt känt, kunnat skaffa sig vetskap om” 64 . 

Tingsrätten omnämner sten, kofot och domkraft som olika tillhyggen som Sture 

Bergwall påstått sig ha använt vid mordet. Här kan tilläggas att Sture Bergwall även 

angivit till exempel campingyxa (förhör 1996-03-15), spade (rekonstruktion 1996-05- 

20 och förhör 1996-08-22), en spark (förhör 1996-08-22) och ett torkat trästycke som 

beskrivs som ett vedträ (förhör 1996-09-20) som mordvapen. I det sistnämnda förhöret 

var Sture Bergwall fortfarande osäker på om tillhygget var en sten eller ett vedträ. 

177. Av särskilt intresse är att det i inslagen från Efterlyst, vilka sändes den 17 maj 

1995 och den 11 juni 1995, visades en rekonstruktion där en sten kom till användning 

vid mordet. I det första förhöret den 7 december 1995 uppgav även Sture Bergwall att 

Yenon Levi dödades med 1-2 slag mot huvudet med en två knytnävar stor sten 65 . 

Tingsrättens uppfattning om att det var allmänt känt i media att mordvapnet var en 

träpåk är inte heller korrekt. Vid en genomgång av de artiklar som publicerades av 

Expressen, Aftonbladet och Dala-Demokraten efter Sture Bergwalls erkännande under 

1995 har endast återfunnits en artikel som omnämner en träpåk. Och det är en artikel i 

Aftonbladet från den 21 maj 1996. Som nämnts ovan under p 161 uppgav Sture 

Bergwall själv att han inte mindes publiceringarna från tiden kring mordet, men att 

han däremot följt rapporteringen efter hans erkännande. Med den utgångspunkten har 

Sture Bergwall inte erhållit någon annan information om tillhygget än den felaktiga 

uppgiften att det rörde sig om en sten, vilket, tvärtemot tingsrättens antagande, 

förklarar hans ursprungliga uppgifter och även de uppenbara svårigheter han har att 

senare bestämma sig för vilket tillhygge som använts. 

178. Första gången Sture Bergwall omtalar att det rör sig om en träpåk är vid 

rekonstruktionen den 4 oktober 1996. I de närmaste föregående förhören har Sture 

Bergwall omtalat att han använt en knytnävsstor sten och utdelat det dödande slaget 

baktill på Yenon Levis hjässa (förhör 1996-09-05, sid 6) och senare att det rörde sig 

om en sten eller ett torkat trästycke som beskrivs som ett vedträ (1996-09-20, sid 3). 

Vid rekonstruktionen söker Sture Bergwall efter ”en grov, ja träbit” på marken, varvid 

Seppo Penttinen frågar ”Ser du någonting som längdmässigt eller grovleksmässigt 

överensstämmer med …?” (sid 4) och måttar samtidigt med händerna motsvarande 

längden på den träpåk som återfunnits på brottsplatsen. Vid rekonstruktionen uppger 

Sture Bergwall även att han har en ”osäker minnesbild … att vedytan är öppen” (sid 8) 

och gör en handrörelse över ena ändan av träpåken. Det kan även anmärkas att 

Bergwall vid rekonstruktionen uppger att det dödande slaget utdelades med en 

domkraft (sid 6). 

64 Se domen sid 19 f 

65 Se förhör 1995-12-07 sid 5 och 6 

44

I förhör den 11 december 1996 upprepar Bergwall att det är ena ändan av påken som 

skall vara barkfri: ”Där är huvudet på påken alltså, barkfritt” 

179. Sture Bergwalls beskrivning av träpåken som ett vedträliknande föremål och att 

den skulle vara barkfri upptill stämmer inte med den träpåk som återfanns på 

brottsplatsen. Den återfunna träpåken är avbildad på sid 10 i SKL:s 

sakkunnigutlåtande från den 7 januari 1997 66 . 

Det skall nämnas att SKL fann blodindikationer på träpåken, men att dessa inte gick 

att knyta till någon viss person. Vidare tyder vissa fynd på brottsplatsen på att träpåken 

kommit till användning vid brottet. Någon bindande omständighet som utvisar att 

träpåken använts som tillhygge finns emellertid inte. Det förefaller närmast vara 

avsaknaden av andra alternativa mordvapen som ligger till grund för slutsatsen att 

träpåken är mordvapnet. 

180. Det skall även framhållas att Seppo Penttinens uppgifter om hur Sture Bergwall 

beskrivit tillhygget under förundersökningen inte är korrekta (se pp 131-132 ovan) och 

således bibringat tingsrätten en felaktig bild av Sture Bergwalls förmåga att redogöra 

för denna omständighet. 

181. Sammantaget kan inte heller Sture Bergwalls uppgifter om träpåken tillmätas 

någon större betydelse enär han haft avsevärda svårigheter att beskriva tillhygget 

under förundersökningen och, i de fall han verkligen talat om ett föremål av trä, 

hänvisat till osäkra minnesbilder och lämnat felaktiga beskrivningar. 

Av särskild betydelse är givetvis att tingsrätten inte upplysts om likheterna mellan 

inslagen i programmet Efterlyst och Sture Bergwalls inledande uppgifter om att en 

sten kommit till användning, vilket uppenbarligen fått tingsrätten att dra felaktiga 

slutsatser vid sin bevisvärdering. 

SKADEBILDEN OCH DET RÄTTSMEDICINSKA UTLÅTANDET 

Inledning 

182. I bevisuppgiften åberopade åklagaren sakkunnigförhör med överläkaren Anders 

Eriksson och utlåtandet tillsammans med dödsbevis och obduktionsprotokoll. Det 

utlåtande som avsågs var ett rättsmedicinskt utlåtande från den 28 februari 1997 

undertecknat av överläkaren Anders Eriksson, bilaga 28c 67 . Utlåtande innehåller, i 

princip, en genomgång av vissa av Sture Bergwalls uppgifter under förundersökningen 

66 Se avsnitt F uppslag 12 

67 Se avsnitt E uppslag 2 

45

örande våldsutövningen och de skador den förorsakat och en jämförelse av dessa 

uppgifter med de rättsmedicinska resultaten från obduktionen. 

Bevisningen skulle utvisa vad som framkommit vid den rättsmedicinska utredningen 

och överensstämmelsen mellan Sture Bergwalls uppgifter under förundersökningen 

och konstaterade rättsmedicinska omständigheter till styrkande av att Bergwall begått 

gärningen. 

183. Som framgår av tingsrättens dom har Sture Bergwall, Seppo Penttinen och 

Anders Eriksson lämnat uppgifter om vilket våld Sture Bergwall och hans 

medgärningsman skall ha utövat mot Yenon Levi och även vilka skador det skall ha 

medfört. I fråga om Anders Eriksson har tingsrätten antecknat att han hänfört sig till 

sitt utlåtande. I domen följer sedan ett längre referat av utlåtande 68 . 

184. Tingsrätten konstaterar i domskälen följande: ”Som framgått av Anders 

Erikssons utlåtande stämmer Thomas Quicks beskrivning av skadorna väl överens 

med obduktionsresultaten … Thomas Quicks uppgifter i detta avseende talar för att 

han är gärningsmannen” 69 . Tingsrättens bedömning innebär, för det första, att 

utlåtandet anses påvisa en överensstämmelse mellan Sture Bergwalls uppgifter och 

obduktionsresultaten och, för det andra, att överensstämmelsen medför att Sture 

Bergwalls uppgifter har ett bevisvärde för att han är gärningsman. 

Tillkomsten av det åberopade utlåtandet 

185. Rättsutlåtandet från den 28 februari 1997 föregicks av ett annat rättsmedicinskt 

utlåtande från den 17 november 1996 undertecknat av underläkaren Christina Ekström 

och Anders Eriksson, bilaga 28a. En närmare granskning av utlåtandena visar att de 

skiljer sig åt vad avser dels underlaget för bedömningen dels slutsatserna rörande 

jämförelsen av Sture Bergwalls uppgifter under förundersökningen med de 

rättsmedicinska fynden. 

I det följande kommer det rättsmedicinska utlåtandet från den 17 november 1996 att 

kallas för det första utlåtandet och det rättsmedicinska utlåtandet från den 28 februari 

1997 att kallas för det andra utlåtandet, såvida inte sammanhanget kräver att datumen 

skrivs ut. 

Det rättsmedicinska utlåtandet från den 17 november 1996 har inte tagits med i 

förundersökningsprotokollet och inte heller redovisats för tingsrätten. 

186. Det första utlåtandet är diariefört hos Rättsmedicinalverket (nedan RMV) i 

ärende D:nr F96-0057/14 och inkomststämplades hos Polismyndigheten Dalarna, 

68 Se domen sid 12-16 


46

Avesta, den 3 december 1996. Det rör sig således om ett upprättat och expedierat 

dokument, det vill säga en allmän handling enligt 2 kap, 3 § tryckfrihetsförordningen. 

Dokumentet har emellertid inte kunnat återfinnas hos vare sig polismyndigheten eller 

RMV. 

187. Sedan det första utlåtandet redovisats för utredarna hölls ett möte där bitr 

överåklagaren Christer van der Kwast, överläkaren Anders Eriksson och kkrom Jan 

Olsson deltog. Enligt Jan Olsson uttryckte åklagaren ett starkt missnöje med innehållet 

i det rättsmedicinska utlåtandet och krävde med stort eftertryck att det skulle skrivas 

om. Jan Olsson har även uppgivit att åklagaren uttryckligen uppgav att utlåtandet 

gjorde det omöjligt att väcka åtal mot Sture Bergwall och att Anders Eriksson 

accepterade att ändra innehållet i utlåtandet. 

Jan Olssons uppgifter bekräftas även av Christina Ekström, som deltog i upprättandet 

av det första utlåtandet. Enligt Christina Ekström meddelade Anders Eriksson att 

åklagaren begärt att de skulle ”ta tillbaka” det första utlåtandet och skriva ett nytt. 

Även krinsp Seppo Penttinen skall, enligt Christina Ekström, ha närmat sig henne med 

förslag på hur utlåtandet kunde ändras, framförallt vad gäller tolkningen av hur brottet 

på tarmbensvingen uppkommit. Christina Ekström tillbakavisade förslagen och ansåg 

det inte möjligt att ersätta det första utlåtandet med ett nytt utlåtande. 

188. Resultatet av överläggningarna mellan Christer van der Kwast och Anders 

Eriksson blev att det upprättades ett utkast till rättsmedicinskt utlåtande daterat den30 

januari 1997, bilaga 28b, vilket inte är undertecknat, men där Christina Ekströms och 

Anders Erikssons namn finns förtryckta. Christina Ekströms namn ströks emellertid 

från den slutliga versionen och det andra utlåtandet, som diariefördes i RMV:s ärende 

D:nr F96-067/11, undertecknades enbart av Anders Eriksson. Det skall noteras att det 

första utlåtandet och det andra utlåtandet var diarieförda i olika ärenden hos RMV. 

189. I det följande kommer det att göras gällande att det första utlåtandet har en 

uppenbar betydelse för bedömningen av det som anges som bevistemat för det andra 

utlåtandet, nämligen överensstämmelsen mellan Sture Bergwalls uppgifter under 

förundersökningen och de rättsmedicinska fynden. Det första utlåtandet utvisar 

nämligen att någon sådan överensstämmelse inte förelåg. Vidare kommer det att göras 

gällande att åklagaren åsidosatt sin objektivitetsplikt i samband med tillkomsten av det 

andra utlåtandet och även genom att inte redovisa det första utlåtandet. Det görs även 

gällande att Anders Eriksson i egenskap av anställd hos RMV i väsentlig mån 

åsidosatt gällande riktlinjerna för upprättande av ett rättsmedicinskt utlåtande. 

Slutligen kommer att pekas på en del brister i det andra utlåtandet samt det faktum att 

samtliga skador som kroppen av Yenon Levi uppvisade kan förklaras av att han varit 

utsatt för en trafikolycka, vilket varit en för utredarna känd möjlighet. 

Rättsmedicinskt utlåtande från den 17 november 1996 

47

190. Som framgår av p A i det första utlåtandet har det tillkommit efter en 

framställan av åklagaren Christer van der Kwast, som önskade ett utlåtande över de 

skador den döda kroppen efter Yenon Levi har företett i relation till de skador som 

Sture Bergwall har uppgivit att han tillsammans med en medbrottsling har tilldelat en 

okänd yngling vid aktuell tidpunkt. 

191. Som framgår av p B i det första utlåtandet har som underlag för bedömningen 

legat dels rättsmedicinskt utredningsmaterial i form av obduktionsprotokoll, dödsbevis 

m m, dels protokoll över förhör med Sture Bergwall. Det rör sig om samtliga 

förhörsprotokoll fram till och med rekonstruktionen den 4 oktober 1996, sammanlagt 

12 st, samt videoupptagningar från rekonstruktionerna den 20 maj 1996 och den 4 

oktober 1996. Därutöver har det även förelegat visst anteckningsmaterial och muntlig 

information från utredare och annan medicinsk personal. 

192. Bedömningen av Sture Bergwalls uppgifter inleds med att det konstateras att 

”Quick har i sin redogörelse för händelseförloppet lämnat många olika versioner som 

på flera punkter motsäger varandra. Jag har dock utgått från att Quicks redogörelser 

vid rekonstruktionen den 4 oktober 1996 samt även i viss mån hans redogörelse vid 

rekonstruktionen den 20 maj 1996 kan anses som de från hans sida mest korrekta” 70 . 

I utlåtandet konstateras att Sture Bergwalls beskrivning vid rekonstruktionen den 20 

maj 1996 av ett slag med en sten mot vänster sida av huvudet och den skada som då 

uppkom inte överensstämmer med de rättsmedicinska fynden. Vidare konstateras att 

Sture Bergwall vid rekonstruktionen den 4 oktober 1996 inte ens nämnde någon skada 

på vänster sida av huvudet 71 . 

Sammanfattningsvis konstateras att ”Quick har vad beträffar skador på huvudet vid 

olika tillfällen uppgivit att ynglingen tilldelats slag med tillhygge mot pannan, 

bakhuvudet, hjässan, huvudets vänstra sida och huvudets högra sida. Av alla dessa 

lokaler stämmer två överens med skadorna på den döda kroppen efter Levi, nämligen 

bakhuvudet och huvudets vänstra sida. 72 

Efter en genomgång av Sture Bergwalls uppgifter och hur de förhåller sig till de 

rättsmedicinska fynden, varvid ett stort antal avvikelser noteras, konstateras 

avslutningsvis att ”Quicks olika versioner av händelseförloppet stämmer inte alltid 

medicinskt. En del versioner stämmer inte heller med skadorna på den döda kroppen 

efter Levi, då dessa versioner av händelseförloppet är i tid alltför utdragna” 73 . 

193. I det första utlåtandet fastställdes således att Sture Bergwall lämnat ett flertal 

skilda och sinsemellan motsägelsefulla uppgifter om det våld som utövats och vilka 

70 Första utlåtandet sid 10 

71 Första utlåtandet sid 11 f 



48

skador det medfört, att Sture Bergwall inte förmått att förklara den dödande skadan på 

vänster sida av huvudet och att de olika versionerna inte gör det möjligt att avgöra om 

det föreligger någon överensstämmelse mellan Sture Bergwalls uppgifter och de 


Intrycket av att Sture Bergwall inte kunnat lämna en klar och detaljerad och 

sammanhängande redogörelse förstärks ytterligare om hänsyn tas till vad Sture 

Bergwall faktiskt uppgav om våldsutövningen och skadorna i de olika förhören (se p 

128-129 ovan). Sture Bergwall uppgav dessutom så sent som i september 1996 att han 

inte har några klara minnesbilder av slagen mot huvudet (se p 129 ovan). Och vid 

rekonstruktionen den 4 oktober 1996 riktar han det sista, dödande slaget mot Yenon 

Levis bakhuvud, medan skadan i verkligheten är placerad i vänster tinningsregion. I 

det näst sista förhöret den 27 november 1996 skedde ingen förändring vad avser 

placeringen av slagen mot huvudet. 

194. Följaktligen utvisar det första utlåtandet tillsammans med underlaget för 

bedömningen att Sture Bergwall så sent som vid rekonstruktionen den 4 oktober 1996 

inte hade några tydliga minnesbilder av hur Yenon Levi dödades och att han så sent 

som vid det näst sista förhöret den 27 november 1996 inte förmått att lämna en 

redogörelse för händelseförloppet, som överensstämde med de rättsmedicinska 

fynden. 

Skillnader mellan det första utlåtandet och det andra utlåtandet 

195. Som framgår av p A i resp utlåtande beskrevs instruktionen från åklagaren på 

samma sätt i de båda utlåtandena. Det rörde sig om en (muntlig) framställan av 

åklagaren Christer van der Kwast, som önskade ett utlåtande över de skador den döda 

kroppen efter Yenon Levi har företett i relation till de skador som Sture Bergwall har 

uppgivit att han tillsammans med en medbrottsling har tilldelat en okänd yngling vid 

aktuell tidpunkt. 

196. Samtidigt föreligger det en uppenbar skillnad mellan utlåtandena i så måtto att 

underlaget för bedömningen såvitt avsåg Sture Bergwalls uppgifter skiljde sig avsevärt 

åt. Som redovisats i p 191 ovan beaktades vid det första utlåtandet samtliga tolv förhör 

med Sture Bergwall fram till tidpunkten för bedömningen. Som framgår av p B i det 

andra utlåtandet beaktades vid den bedömningen endast rekonstruktionsförhöret den 4 

oktober 1996 samt det sista förhöret den 11 december 1996. De uppgifter Bergwall 

lämnat i övriga förhör, varav det ena hållits i tiden mellan rekonstruktionen och det 

sista förhöret, ingick således inte i underlaget för bedömningen. 

197. Det går inte av materialet att utläsa vad som motiverat begränsningen av 

underlaget i det andra utlåtandet, men en säregen omständighet är att det inskjutits ett 

komprimerat stycke på sid 6 i utlåtandet som är skrivet med mindre stil. Där anges att 

”I tidigare delar av utredningen har ytterligare underlag studerats, som dock inte legat 

49

till grund för detta yttrande”, varefter det material som legat till grund för det första 

utlåtandet räknas upp. Ingenting sägs dock om att det omnämnda materialet legat till 

grund för ett tidigare rättsmedicinskt utlåtande. 

198. Bedömningarna i utlåtandena skiljer sig åt på bland annat följande punkter. 

I det första utlåtandet pekas det på att Sture Bergwalls uppgifter om huvudskadorna, 

och särskilt då den direkt dödande skadan som återfanns på vänster sida av Yenon 

Levis huvud, och även hans uppgifter om Yenon Levis beteende inte är korrekta mot 

bakgrund av de rättsmedicinska fynden. Vidare konstateras att Sture Bergwall inte 

kunnat förklara brottet på tarmbensvingen eller krosskadan på vänster öra. Sture 

Bergwalls uppgifter om att Yenon Levi tillfogats sår i ansiktet bekräftas inte av de 

rättsmedicinska fynden. Inte heller uppgifterna om skador på huvudets högra 

sida/ansiktet och en krosskada på händerna/handlederna stämmer överens med de 


I det andra utlåtandet omnämns inte flertalet av dessa skador och när det gäller 

huvudskadorna anses Sture Bergwalls beskrivning av dem stämma överens med de 

rättsmedicinska fynden. Även Sture Bergwalls uppgifter om en skada på handleden 

omnämns, men sägs nu kunna överensstämma med en intorkad missfärgning på 

handledens lillfingersida. De övriga skadorna i ansiktet och mot huvudets högra sida 

och krosskadan på vänster öra berörs inte. 

199. Även vad avser bedömningarna av Sture Bergwalls uppgifter skiljer sig 

utlåtandena åt på väsentliga punkter. Som framgått ovan under p 192 följer av det 

första utlåtandet att Sture Bergwalls olika och sinsemellan motsägelsefulla uppgifter 

försvårade bedömningen och att han på flera punkter lämnat uppgifter som inte 

överensstämmer med de rättsmedicinska fynden vad gäller bland annat det sista, 

dödande slaget. I det andra utlåtandet har alla reservationer rörande osäkerheten kring 

Sture Bergwalls olika uppgifter avlägsnats och en bättre överensstämmelse mellan 

framförallt uppgifterna om slagen mot huvudet och de rättsmedicinska fynden har 

uppkommit. 

200. Särskilt kan uppmärksammas bedömningen av den skada som betecknas som ett 

brott på tarmbensvingen, eftersom den skadan anses tämligen unik och det finns skäl 

att återkommer till den senare. I det första utlåtandet har antecknats att ”Ingen av 

Quicks varierande uppgifter över våldshandlingar mot ynglingens kropp kan förklara 

uppkomsten av det brott av det brott som den högra tarmbensvingen på den döda 

kroppen efter Levi har företett” 74 . Trots att det i underlaget för det andra utlåtandet 

inte förelåg några nya uppgifter i denna del formulerades bedömningen något 

annorlunda: ”Quick har inte övertygande redogjort för något våld som skulle kunna ha 


50

förorsakat brottet i den högra tarmbensvingen på den döda kroppen efter Levi” 75 . 

Faktum är att Sture Bergwall inte vid något tillfälle lämnat uppgifter som ens 

tillnärmelsevis skulle kunna förklara skadan och detta är med hänsyn till skadans 

karaktär en mycket anmärkningsvärd omständighet (se p 222 nedan). 

201. Sammanfattningsvis kan således konstateras att begränsningen av underlaget för 

det andra utlåtandet medförde en bättre överensstämmelse mellan Sture Bergwalls 

uppgifter och de rättsmedicinska fynden och följaktligen att erkännandet tillskrevs ett 

högre bevisvärde. Frågan är då om det fanns något skäl för begränsningen, utöver en 

önskan om att förstärka tillförlitligheten av erkännandet. 

Begränsningen av underlaget 

202. Inledningsvis kan det ifrågasättas varför åklagaren Christer van der Kwast 

överhuvudtaget önskade inhämta ytterligare ett utlåtande efter upprättandet av det 

första utlåtandet. Det första utlåtandet upprättades helt enligt åklagarens instruktioner 

och på grundval av det utredningsmaterial som överlämnats till rättsläkarna Christina 

Ekström och Anders Eriksson. Såvitt är känt framfördes inte några medicinskt eller 

vetenskapligt grundade invändningar mot bedömningarna i det första utlåtandet. 

Därtill kommer att det första utlåtandet utgick från den version som lämnades vid 

rekonstruktionen den 4 oktober 1996, vilken även ingick i underlaget för det andra 

utlåtandet, och av utkastet (se p 188 ovan) framgick även att samma rättsläkare var 

tänkta att underteckna det andra utlåtandet. 

203. Samtidigt kan det konstateras att begränsningarna i underlaget för det andra 

utlåtandet är långt ifrån oproblematiska. Rekonstruktionen den 4 oktober 1996 avsåg 

endast händelserna i Rörshyttan och Sture Bergwall hänvisade uttryckligen till tidigare 

förhör vad gällde händelseförloppet i Ölsta och där uppkomna skador, däribland 

”bukskadan” och ”ytliga sårskador” 76 . Vidare inleddes förhöret den 11 december 1996 

med att Sture Bergwall påtalade att uppgifterna från de inledande förhören och 

förhöret den 27 november 1996 och den senaste rekonstruktionen är det som är mest 

relevant och riktigt när det gäller hans beskrivning av gärningen. Inga av dessa förhör, 

till vilka det hänvisas när det gäller specifika uppgifter om våldsutövning och skador, 

finns med i underlaget för bedömningen. 

204. Särskilt skall framhållas att Sture Bergwall i förhöret från den 27 november 

1996 uppger att han i tidigare förhör möjligen har ”överbetonat” omfattningen av och 

kraften i våldet mot Yenon Levis mage 77 . Denna uppgift skall ställas mot de 

omfattande inre bukskadorna som åsamkats Yenon Levi och som anses kunna 

förklaras av bland annat uppgifter från rekonstruktionen den 4 oktober 1996 78 . På 

75 Andra utlåtandet sid 11 

76 Se förhöret 1996-10-04 sid 15 f. 

77 Se förhöret 1996-11-27 sid 14. 

78 Se andra utlåtandet sid 7 f 

51

fråga om det var något han glömde att visa under rekonstruktionen den 4 oktober 1996 

uppgav Sture Bergwall även att Yenon Levi hade svullnader och blödande skador i 

ansiktet. Sture Bergwall beskriver Yenon Levis ansikte som ”deformerat”. Som 

framgår av det rättsmedicinska utlåtandet från den 17 november 1996 överensstämmer 

inga av dessa uppgifter med de rättsmedicinska fynden 79 . Det ter sig märkligt att 

förhöret inte medtagits i underlaget trots att Sture Bergwall i efterhand kommenterar 

och justerar flera centrala uppgifter från den rekonstruktionen som ligger till grund för 

bedömningen 

205. Tar man även fasta på hänvisningen till de inledande förhören tillkommer en 

mängd uppgifter som inte ingår i rekonstruktionsförhöret och det sista förhöret. Som 

exempel kan nämnas att Sture Bergwall i förhöret den 7 december 1995 påstod att 

Yenon Levi slogs ihjäl med 1-2 slag med en sten i Ölsta. I det andra förhöret från den 

26 januari 1996 uppger Sture Bergwall att det inte förekom något våld i Ölsta och att 

det utdelades endast ett slag med en domkraft mot hjässan i Rörshyttan, men att det 

skedde på en annan plats än fyndplatsen. 

206. En omedelbar konsekvens av begränsningarna är att bedömningen av Sture 

Bergwalls uppgifter i det andra utlåtandet inte rimligen kan anses grund sig på hans 

uppgifter under förundersökningen och det gäller även om man med ”uppgifter under 

förundersökningen” begränsat sig till att avse rekonstruktionsförhöret den 4 oktober 

1996 och det sista förhöret den 11 december 1996. I detta avseende måste det andra 

utlåtandet, eller i vart fall bevisuppgiften, anses vara missvisande. 

207. Bedömningen påverkas inte av den märkliga hänvisningen till att det 

utelämnade materialet studerats i ärendet, men inte lagts till grund för yttrandet (se p 

197 ovan). En intressant iakttagelse är att förhöret den 27 november 1996 

överhuvudtaget inte omnämns i den komprimerade texten. Den slutsats som kan dras 

av detta är att Anders Eriksson, trots omnämnandet av förhöret i underlaget, inte ens 

tagit del av det. Samtidigt skall det framhållas att informationen i den komprimerande 

texten är direkt vilseledande i så måtto att det utelämnade materialet inte bara studerats 

i ärendet, utan även legat till grund för ett annat rättsmedicinskt utlåtande från den 17 

november 1996 i ett annat ärende, vilket inte omnämns i texten. 

208. Således kan sägas att åklagaren efter att ha fått del av det första utlåtandet gav 

Anders Eriksson i uppdrag att skriva ett nytt utlåtande som i huvudsak grundade sig på 

Sture Bergwalls uppgifter som lämnats efter det första utlåtandet. Begränsningarna av 

underlaget är knappast sakligt motiverat med hänsyn till Sture Bergwalls egna 

hänvisningar till andra uppgifter han lämnat vid tidigare förhör. Andres Eriksson är 

dessutom tvingad att ta hänsyn till vissa av de uppgifter Sture Bergwall lämnat i andra 

förhör i sitt utlåtande. 

52

209. Även påståendet i om att Christina Ekström deltagit i beredningen av ärendet är 

vilseledande 80 I verkligheten förhöll det sig så att Christina Ekström deltagit i 

upprättandet av det första utlåtandet i ett annat ärende och hon har, enligt egen uppgift, 

inte deltagit i beredningen av det andra utlåtandet. Christina Ekström uppger att han 

inte ens känt till förekomsten av det andra utlåtandet. 

210. Med hänsyn till att det första utlåtandet upprättats enligt åklagarens instruktioner 

och utifrån det material som utredarna presenterat är det svårt att se något sakligt skäl 

för åklagaren att begära in ett nytt utlåtande. Inte heller begränsningarna i underlaget 

för det andra utlåtandet, vilka åklagaren gett direktiv om, förefaller sakligt motiverade 

mot bakgrund av de hänvisningar till uppgifter lämnade i andra förhör som Sture 

Bergwall gör vid rekonstruktionen och i det sista förhöret. Motivet till att inhämta ett 

nytt utlåtande och skälen för begränsningarna framgår inte heller av åklagarens 

instruktioner sådan de redovisats i utlåtandena (se p 195 ovan). 

211. Samtidigt kan det konstateras att beslutet att inhämta ett nytt utlåtande grundat 

på ett kraftigt begränsat underlag medförde avsevärda konsekvenser vad gäller 

bedömningen av tillförlitligheten av Sture Bergwalls erkännande. Begränsningarna 

medförde bland annat att det inte längre framgick i vilken utsträckning Sture Bergwall 

faktiskt lämnat olika och sinsemellan motsägelsefulla versioner av händelseförloppet 

och även att det var möjligt att uppnå en viss överensstämmelse mellan Sture 

Bergwalls uppgifter och de rättsmedicinska fynden. Överensstämmelsen förutsatte 

dock att det bortsågs från de uppgifter i andra förhör som Sture Bergwall själv 

hänvisade till och, som kommer att framgå nedan, omfattar inte de uppgifter som Sture 

Bergwall lämnade vid rättegången. 

212. Även de missvisande uppgifterna i det andra utlåtandet rörande övrigt material 

och Christina Ekströms medverkan, vilka är ägnade att dölja förekomsten av det 

tidigare rättsmedicinska utlåtandet, medför oklarheter om de överväganden som legat 

bakom beslutet att inhämta utlåtandet. 

213. Som framgått ovan grundar sig såväl det första som det andra utlåtandet på 

uppgifter från rekonstruktionen den 4 oktober 1996, men att det andra utlåtandet därtill 

beaktat uppgifterna i det sista förhöret den 11 december 1996 (däremot omfattas inte 

de föregående förhören och inte heller det mellanliggande förhöret från den 27 

november 1996). Det kan därför vara av intresse att närmare granska innehållet i det 

sista förhöret. 

Förhöret den 11 december 1996 

214. Förhöret från den 11 december 1996 inleds även med att Sture Bergwall påtalar 

att ”vissa förhörsuppgifter i dom inledande förhören och förhöret den 27 november 

80 Se det andra utlåtandet sid 11 sista stycket. 

53

1996 samt den senaste rekonstruktionen är det som är mest relevant och riktigt när det 

gäller hans gärningsbeskrivning” (sid 1). 

215. Därefter har det antecknats att Sture Bergwall inför förhöret tagit del av 

videoupptagningen från den 4 oktober 1996 i syfte att möjliggöra för Bergwall att 

klargöra och kommentera skadorna och skadebilden. Efter det inleder Seppo Penttinen 

med att prata om ”den skada som du senare skall redogöra för, som vi betecknar den 

’andra skadan’ och som slås mot vänster sida av huvudet” och senare säger Seppo 

Penttinen att ”Om vi övergår till sekvens två, så visar det då ett slag mot vänster sida 

av huvudet enligt ditt förmenande”. Bergwall ombeds sedan att visa var skadan är 

placerad genom att fästa en tejpbit på sitt eget huvud. 

216. Som framgår av redovisningen under pp 128-129 ovan saknade Seppo Penttinen 

helt stöd i Sture Bergwalls tidigare uppgifter för påståendet om att det andra och sista 

slaget träffade vänster sida av huvudet. Vidare framgår av p 128 (sista strecksatsen) 

ovan att Sture Bergwall placerade skadan upp mot hjässan ovanför örat och, helt 

inadekvat, beskrev skadan som att pannbenet krossades. Därtill kom att Sture 

Bergwall började prata om ett tredje slag som föranledde kramperna. 

217. Därtill kommer att Sture Bergwall vid rekonstruktionen den 4 oktober 1996 

hänvisade till tidigare förhör vad gäller det våld som utövades mot Yenon Levi i 

Ölstas. I förhöret den 11 december 1996 beskrevs händelserna i Ölsta som att det 

uppstod ”en typ av” slagsmål, att Yenon Levi föll omkull och att Yenon Levi får en 

skada i magtrakten (sid 4). I fråga om våldsutövningen omnämns endast ”en 

stampning” (sid 5) och att ”vi slår ju mot honom med knytnävarna” (sid 13). 

218. Av detta följer att Anders Erikssons yttrande såvitt avser lokaliseringen (det 

nämns inget i utlåtandet rörande beskrivningen av skadan) av det andra och dödande 

slaget grundar sig på uppgifter som lämnades av Seppo Penttinen till Sture Bergwall. 

Övriga uppgifter om sparkar, våld mot ryggen, avvärjningsskador, handledsskador 

m m måste vara hämtade från andra förhör med Sture Bergwall, trots att dessa inte 

redovisats i underlaget för bedömningen. 

Synpunkter på innehållet i utlåtandet från den 28 februari 1997 

219. Utlåtandet grundar sig på ett antal uppgifter som inte återfinns i tingsrättens 

anteckningar från förhöret med Sture Bergwall. Det gäller uppgifter om ett 

handgemäng med slag och sparkar, avvärjningsförsök från Yenon Levis sida, våld mot 

ryggen, lokaliseringen och beskrivningen av den första skadan uppe på hjässan, 

lokaliseringen av den andra skadan till ”fram mot pannan”, hörbara ljud när skallbenet 

krossas, blödning från höften, handledsskada, mattintag och skäggväxt. Såvitt avser 

dessa uppgifter grundar sig domen således på vad Anders Eriksson i sitt utlåtande 

påstår att Sture Bergwall uppgivit under förundersökningen. 

54

220. Anmärkningsvärt är att Sture Bergwall vid rättegången lämnar nya uppgifter 

rörande en blödande skada i pannan, som förorsakades genom ett fall i Ölsta, samt att 

det sista slaget utdelades när Yenon Levi ”låg ned, blödande och ’krampande’” 81 . Som 

framgår av utlåtandet hade det inte iakttagits någon skada i pannan och det 

konstaterades i utlåtandet att ”Quicks uppgift om att det andra slaget utdelas 

framifrån” överensstämmer med fynden. Härvid åsyftades uppgifterna från 

rekonstruktionen där slaget riktades mot en knästående Yenon Levi. Trots att 

uppgifterna var nya, och i viss mån stred mot dem som låg till grund för utlåtandet, 

finns det inte någon anteckning om att Anders Eriksson tillfrågats om de nya 

uppgifternas betydelse för hans bedömning. Rimligtvis borde det ha lett till en 

revidering av bedömningen i utlåtandet till nackdel för tillförlitligheten av 

erkännandet. 

221. Anders Erikssons utlåtande innehåller inte någon uppgift om den krosskada som 

återfanns på Yenon Levis vänstra öra 82 och som inte förklaras av Sture Bergwalls 

förhörsuppgifter. Inte heller har Anders Eriksson tagit någon notis om att Sture 

Bergwall omtalar ett tredje slag som föranleder kramperna 83 , vilket inte stämmer med 

fynden som talar för två slag mot huvudet. I utlåtandet bortses även från det 

förhållandet att Sture Bergwall vid rekonstruktionen visar på ett slag mot bakhuvudet, 

vilket inte heller det stämmer med de rättsmedicinska fynden. Även beaktandet av 

dessa brister vad avser överensstämmelsen med de rättsmedicinska fynden borde 

rimligtvis ha medfört visst tvivel om riktigheten av Sture Bergwalls uppgifter 

222. Vidare kan det ifrågasättas varför Anders Eriksson inte närmare utvecklat 

omständigheterna kring brottet på tarmbensvingen med åtföljande bukskador. I 

utlåtandet konstateras att Sture Bergwall inte övertygande redogjort för något våld 

som kan förklara skadan. Formuleringen är svårbegriplig mot bakgrund av att skadan i 

sig är synnerligen anmärkningsvärd. Enligt uppgift från andra rättsläkare måste skadan 

ha förorsakats av ett massivt våld riktat mot Yenon Levis rygg och liknande skador 

har, såvitt är känt, tidigare endast iakttagits vid trafikolyckor och fall från hög höjd. 

Att Sture Bergwall inte kunnat lämna någon som helst förklaring till en så pass unik 

skada som denna, vilken förutsätter att en avsevärd kraft motsvarande en påkörning 

med bil riktas mot Yenon Levis rygg, är givetvis ägnat att medföra tvivel om han 

verkligen är den person som tillfogat Yenon Levi skadorna och tvivlet blir knappast 

mindre om man beaktar alla de olika och sinsemellan motsägelsefulla uppgifter han 

lämnat om de andra skadorna. 

223. Slutligen skall påtalas att samtliga Yenon Levis skador skulle kunna förklaras av 

att han blivit påkörd bakifrån, varvid han åkt in i vindrutan med bakhuvudet för att 


82 Se obduktionsprotokollet, avsnitt E uppslag 3. 

83 Se förhör 1996-12-11 sid 25. 

55

sedan falla framåt och slå huvudet i gatan, se bilaga 30 84 , vilket överensstämmer med 

brottet på tarmbensvingen och de inre bukskadorna. Anders Eriksson förefaller 

emellertid aldrig ha tillfrågats om några alternativa förklaringar till skadebilden. Detta 

är synnerligen anmärkningsvärt enär den möjligheten att skadan uppkommit genom att 

Yenon Levi blev påkörd, var, enligt uppgift från Jan Olsson, ett scenario som Anders 

Eriksson höll för möjligt under överläggningar med utredarna, bilaga 29. 

Rättsliga synpunkter på det tredje utlåtandet 

224. Såväl det första som det andra utlåtandet har upprättats på anmodan av 

åklagaren under pågående förundersökning. Åtgärden är att anse som ett sådant 

inhämtade av yttrande från sakkunnig som åklagaren kan göra med stöd av 23 kap, 

14 § rättegångsbalken. En sådan sakkunnig är att betrakta som privat sakkunnig vid 

tillämpning av bestämmelserna i 40 kap rättegångsbalken. 

225. Åklagarens objektivitetsplikt, sådan den stadfästs i 23 kap, 4 § rättegångsbalken, 

innefattar en skyldighet att även redovisa omständigheter och bevis som talar till den 

tilltalades förmån. Av detta följer att åklagaren inte får hålla fördelaktiga fakta utanför 

förundersökningen 85 . Objektivitetsprincipen anses gälla under hela rättsprocessen och 

den redovisningsplikt som följer av objektivitetsprincipen gäller även under 

huvudförhandlingen i relation till såväl försvaret som domstolen 86 . 

226. Objektivitetsplikten måste anses omfatta samtliga utredningsåtgärder som utförs 

under en förundersökning och som kan tänkas vara av betydelse för bedömningen av 

ansvarsfrågan. I enlighet med objektivitetsplikten måste därför anses följa en 

skyldighet för åklagaren att vid inhämtandet av ett sakkunnigyttrande utforma 

uppdraget på ett sådant sätt att även omständigheter som kan tänkas tala till den 

tilltalades fördel beaktas. Och för det fall yttrandet kan anses eller tänkas vara till den 

tilltalades fördel skall det givetvis redovisas i förundersökningen. 

227. För en privat sakkunnig med offentlig ställning gäller att utlåtandet skall 

utformas enligt vad som är stadgat eller eljest vedertaget (40 kap, 7 § 

rättegångsbalken). Relationen mellan åklagare och rättsläkare under 

förundersökningen har varit föremål för en del diskussion. I SOU 2002:37, Osmo 

Vallo – Utredningen om en utredning, (sid 94 ff) uttalas att rättsläkaren har att följa 

åklagarens instruktioner, medan det i SOU 2006:103, Översyn av den rättsmedicinska 

verksamheten (sid 59 ff) anges att rättsläkaren har en mer självständig roll. 

Gemensamt för de båda ståndpunkterna är att rättsläkaren bär ensamt ansvaret för de 

medicinska bedömningarna och att de sker på ett tillfredsställande underlag. 

84 Skissen är hämtad ur J L Thomsen (red), Rättsmedicin (2006), sid 239 

85 P Fitger, Rättegångsbalken 2, sid 23:22 

86 JO 2007/08 s 7 f 

56

228. Även om åklagaren har en långtgående möjlighet att utforma direktiven för ett 

rättsmedicinskt utlåtande på ett sådant sätt att det gagnar utredningen och tillmötesgår 

de behov av klarlägganden som åklagaren anser sig kunna identifiera, går det inte, i 

Sture Bergwalls fall, att bortse från att åklagaren delgivits innehållet i det första 

rättsmedicinska utlåtandet från den 17 november 1996. De nya direktiv som lämnades 

av åklagaren rörande begränsningen av underlaget för det andra utlåtandet, samt 

innehållet i förhöret den 11 december 1996, måste rimligtvis bedömas mot bakgrund 

av det förhållandet. 

229. Enligt Sture Bergwalls förmenande är det inte i överensstämmelse med 

åklagarens objektivitetsplikt att utan synbara sakliga skäl utforma direktiven för ett 

sakkunnigutlåtande på så sätt att underlaget för utlåtandet begränsas till att avse endast 

sådant utredningsmaterial som stöder misstanken. Det kan inte heller anses vara i 

överensstämmelse med objektivitetsplikten att undanhålla ett sakkunnigutlåtande, som 

utformats i enlighet med tidigare givna direktiv och som berör just det förhållandet 

som utgör bevistema för det andra utlåtandet, när sakkunnigutlåtandet kan anses tala 

emot gärningspåståendet. Skyldigheten att redovisa det första utlåtandet måste anses 

ha förelegat mot såväl försvaret genom att det borde tagits in i 

förundersökningsprotokollet som domstolen genom att det förebringats vid 

rättegången. 

230. De rättsmedicinska utlåtandena uppfyller definitionen av ett rättsintyg enligt de 

allmänna råden SOSFS 1981:25 och 1997:5 där det föreskrivs att med rättsintyg avses 

ett utlåtande av en läkare som grundar sig antingen på läkarens egen eller annan 

läkares undersökning av en misstänkt eller ett brottsoffer eller på uppgifter i en 

patientjournal angående en misstänkt eller ett brottsoffer och som är avsett att 

användas som bevis i brottsutredning eller i rättegång. 

Av pp 1-7 i SOSFS 1981:25 och av p 8 i SOSFS 1997:5 framgår bland annat följande 

vad avser utformningen av rättsintyg. Den som utfärdar rättsintyget skall vara objektiv 

vid insamlingen av det material som intyget skall grundas på. Uttalanden i intyget 

skall vara så fullständiga och otvetydiga som möjligt och bör göra det möjligt för 

mottagaren att själv bilda sig en uppfattning om förhållandena. Det är av största 

betydelse att det noga anges vilken information som finns tillgänglig när intyget 

upprättas. Det åligger begärande myndighet att tillse att nödvändigt material tillställs 

läkaren, men finns materialet inte tillgängligt bör läkaren kontakta myndigheten. 

Erhåller inte intygsskrivaren det material han behöver för en opartisk bedömning bör 

han avböja uppdraget. Bedömningen skall göras mot bakgrund av de uppgifter som 

framkommit beträffande händelseförloppet vid det misstänkta brottet. Föreligger 

motstridiga uppgifter bör skador och fynd relateras till alla de versioner av 

händelseförloppet som föreligger. 

I p. 8 i SOSFS 1981:25 föreskrivs att ändringar av en uppgift i ett intyg skall göras på 

ett sådant sätt att den ursprungliga texten inte förstörs eller förvanskas och är 

57

ändringen så omfattande att det lämpligen skrivs ett nytt intyg skall det framgå att det 

tidigare intyget upphävts. 

231. Enligt Sture Bergwall har Anders Eriksson i egenskap av anställd hos RMV 

väsentligen åsidosatt de riktlinjer som gällde för upprättande av rättsmedicinska 

utlåtanden. 

232. Den första frågan som kan ställas är om det andra utlåtandet är ett nytt utlåtande 

eller en ändring av eller tillägg till det första utlåtandet. Formellt sett är det ett nytt 

utlåtande, eftersom det diarieförts som ett nytt ärende. Samtidigt omfattar båda 

utlåtandena rekonstruktionsförhöret från den 4 oktober 1996 och det som tillkommit 

vid upprättandet av det andra utlåtandet är uppgifterna från det sista förhöret. Eftersom 

uppgifterna i det sista förhöret tillkommit efter upprättandet av det första utlåtandet, 

borde de rimligtvis betraktas som tillägg till eller ändringar i det material som låg till 

grund för det första utlåtandet. Under de förhållandena ålåg det Anders Eriksson att i 

enlighet med riktlinjerna införa ändringarna i det första utlåtandet utan att texten 

förvanskades alternativt att upprätta ett nytt utlåtande med tydligt angivande av att det 

första utlåtandet upphävts. 

233. Enligt Sture Bergwall är visserligen uppgifterna om framförallt slagen mot 

Yenon Levis huvud väsentligt ändrade i det sista förhöret, men inte i sådan omfattning 

att de motiverat ett nytt utlåtande. De tillkommande uppgifterna hade enkelt kunnat 

föras in i det ursprungliga utlåtandet, varför det inte kan anses varit lämpligt att 

upprätta ett nytt utlåtande. Därtill kommer att det sakligt sett inte går att bortse från 

uppgifter i tidigare förhör på grund av de hänvisningar som Sture Bergwall gör. 

234. Även om det skulle anses ha förelegat skäl att upprätta ett nytt utlåtande med 

hänsyn till de tillkommande uppgifterna i det sista förhöret har det ålegat Anders 

Eriksson att ange i det andra utlåtandet att det första utlåtandet upphävts. Så har inte 

skett, utan i stället har Anders Eriksson fört in missvisande information rörande 

tillgången till ytterligare material och Christina Ekströms roll i det andra utlåtandet 

ägnat att dölja förekomsten av det första utlåtandet (se p 207 och p 209 ovan). 

235. Vidare har Anders Eriksson vid upprättande av det andra utlåtandet underlåtit att 

beakta sådan information om Sture Bergwalls uppgifter som han haft tillgång till och 

kännedom om. I de fall Sture Bergwall själv hänvisat till andra förhör och dessa 

innehåller uppgifter om våldsutövning och skador, vilka inte redovisas i det anvisade 

underlaget, har det ålegat Anders Eriksson att objektivt beakta de uppgifterna. Vad 

gäller förhöret den 27 november 1996 förefaller Anders Eriksson inte haft tillgång till 

det, men det faktum att Sture Bergwall i det sista förhöret hänvisar till just det förhöret 

borde föranlett Anders Eriksson att inhämta det och, på samma sätt som med övriga 

förhör, ta hänsyn till uppgifter av betydelse i förhöret vid sin bedömning 

58

236. Det andra utlåtandet uppfyller inte heller kravet på fullständiga och otvetydiga 

uttalanden. Det gäller framförallt bedömningen av Sture Bergwalls uppgifter vid 

rekonstruktionen om var det sista slaget träffade, hans uppgifter i det sista förhöret om 

ett tredje slag samt hans oförmåga att förklara skadan på tarmbensvingen. 

237. Enligt Sture Bergwalls förmenande har Anders Eriksson i väsentlig mån 

åsidosatt sin skyldighet att genomföra en objektiv och opartisk bedömning genom att 

medverka till att försöka dölja förekomsten av det första utlåtandet och genom att 

godta sakligt omotiverade begränsningar av underlaget. Därtill kommer att Anders 

Eriksson underlåtit att redovisa ett flertal brister i Sture Bergwalls redogörelse när det 

kommer till en jämförelse med de rättsmedicinska fynden. Följden av Anders 

Erikssons handlande har blivit att Sture Bergwalls erkännande kommit att tillerkännas 

ett högre bevisvärde av tingsrätten än vad som motiverades av de faktiska 

förhållandena. 

238. Anders Erikssons agerande är särskilt allvarligt mot bakgrund av att han den 25 

april 1997 förordnades som sakkunnig av domstolen (uab 50) och då inte längre varit 

underkastade de eventuella begränsningar som åklagarens roll som 

förundersökningsledare kan medföra när det gäller uppdragets utformning. 

KRIMINALTEKNISKA ANALYSER 

Inledning 

239. I stämningsansökan åberopades bland annat vittnesförhör med krinsp Östen 

Eliasson jämte platsundersökningsprotokoll (avsnitt F 1-5, 7-8 och 11) och 

sakkunnigutlåtanden från SKL (avsnitt F uppslag 12, 16, 17 och 18) angående vad 

som framkommit vid den tekniska utredningen. Som bevistema angavs att visa på 

överensstämmelse mellan Quicks uppgifter under förundersökningen och konstaterade 

omständigheter – främst tekniska och rättsmedicinska – och till styrkande av att Quick 

begått gärningen. 

I tingsrättens dom kan av anteckningar rörande förhöret med Östen Eliasson enbart 

utläsas att han uppgivit att Sture Bergwalls uppgift om hur grov påken var stämde 

relativt väl och att det inte kunnat återfinnas några spår av jord från Ölsta i Rörshyttan 

eller på det beslagtagna materialet. 

240. Vad som inte redovisats för tingsrätten är att det vid två tillfällen utförts 

kriminaltekniska analyser av Sture Bergwalls uppgifter. Första gången var efter 

rekonstruktionen den 20 maj 1996 och andra gången var efter rekonstruktionen den 4 

oktober 1996. Vid det första tillfället resulterade utvärderingen i att Sture Bergwalls 

uppgifter inte överensstämde med de kriminaltekniska fynden och vid det andra 

tillfället fastslogs att det inte fanns något konkret i den kriminaltekniska utredningen 

som gav stöd för Sture Bergwalls uppgifter. Vid båda tillfällena förelåg även ett antal 

59

omständigheter som motsade Sture Bergwalls uppgifter. De kriminaltekniska 

analyserna utvisade således, tvärtemot vad som angavs i bevistemat för övrig 

utredning, att det inte förelåg någon överensstämmelse mellan Sture Bergwalls 

uppgifter och de kriminaltekniska fynden. Östen Eliasson förefaller inte heller ha 

tillfrågats om analyserna och den polisman som var huvudansvarig för den 

kriminaltekniska utredningen, f d kkrom Jan Olsson, åberopades inte som vittne. 

241. Ingen av de båda nämnda analyserna togs med i förundersökningsprotokollet 

och redovisades inte heller för tingsrätten. 

Rekonstruktionen den 20 maj 1996 

242. Till skillnad från vad som var fallet med videoupptagningen från 

rekonstruktionen den 4 oktober 1996 åberopades inte videoupptagningen från 

rekonstruktionen den 20 maj 1996 som bevisning i målet. Protokollet från 

rekonstruktionsförhöret, men inte videoupptagningen, fanns intaget i 


243. Sammanfattningsvis kan sägas att rekonstruktionen den 20 maj 1996 

genomfördes på två platser, av vilka den första var Ölsta och den andra var 

Rörshyttan. I det första skedet beskriver Sture Bergwall hur det uppstår ett slagsmål i 

Ölsta med knytnävsslag, sparkar och stampningar. Slagsmålet avslutas med att Sture 

Bergwall tilldelar Yenon Levi ett slag med en sten mot vänster sida av huvudet, vilket 

medför att Yenon Levi förlorar medvetandet. Under transporten till Rörshyttan 

hostar/kräks Yenon Levi blod och återfår medvetandet. I Rörshyttan lyfts Yenon Levi 

ur bilen och tilldelas ytterligare ett slag med en kofot eller en spade mot bakhuvudet. 

Därefter avlider Yenon Levi. 

244. Av den kriminaltekniska analysen, som upprättats av kkrom Jan Olsson, bilaga 

31a, framgår att Sture Bergwalls uppgifter inte överensstämde med fynden på 

brottsplatsen och till och med vederlades på ett flertal punkter. Följande 

omständigheter kan särskilt noteras. 

Sture Bergwall placerar kroppen på fel plats och i fel läge. Han omnämner inte den 

träpåk, som misstänks vara mordvapnet, och inte heller det förhållandet att Yenon 

Levis fickor genomsökts. Han lämnar felaktiga uppgifter om vilka föremål som blivit 

kvar på platsen och lämnar en felaktig beskrivning av klockan. Inte heller Sture 

Bergwalls beskrivning av händelseförloppet stämmer överens med de aktiviteter som 

fynden på brottsplatsen pekar på. 

Uppgiften om att skadan på vänster sida av Levis huvud orsakats av ett slag med en 

sten i Ölsta ifrågasätts av bland annat det skälet att Sture Bergwalls beskrivning av 

skadan inte kan ses på fotografier av Yenon Levis huvud. Uppgiften ifrågasätts även i 

det första rättsmedicinska utlåtandet från den 17 november 1996 där det konstateras 

60

dels att skadan inte åsamkats genom ett tangentiellt våld mot huvudet, dels att skadan 

sådan den beskrivits av Sture Bergwall inte kunnat vara synlig, dels ock att skadan 

varit nära nog omedelbart dödande, varför det inte varit möjligt för Yenon Levi att 

återfå medvetandet. 

Därtill framhålls i den kriminaltekniska analysen att uppgifterna om att Yenon Levi 

hostat/kräkts blod under färden vederläggs av resultaten från obduktionsprotokollet 

där det inte noterats någon blodförekomst i andningsvägarna, matstrupen eller 

munhålan. 

Vidare konstaterades att Sture Bergwalls uppgifter om blodförekomst på kläderna och 

i ansiktet inte stämde med de faktiska förhållandena och att hans uppgifter inte heller 

stämde med de blodförekomster som talade för att kroppen förflyttats på platsen. 

Slutligen har kriminalteknikerna pekat på det märkliga i att det inte funnits några spår 

efter den filt som Yenon Levi legat på och inte heller spår av hundhår trots att filten 

har beskrivits som en hundfilt som användes av Sture Bergwalls och Mattias 

Axelssons hundar. 

Sammanfattningsvis kan sägas att den kriminaltekniska analysen visade att Sture 

Bergwalls redogörelse för händelseförloppet vid rekonstruktionen inte överensstämde 

med de kriminaltekniska fynden och att hans uppgifter rörande slaget mot vänster sida 

av huvudet och Yenon Levis förehavanden under transporten från Ölsta till Rörshyttan 

var bevisligen oriktiga. Gärningen kunde således inte ha utförts på det sätt som Sture 

Bergwall beskrev det vid rekonstruktionen. 

Rekonstruktionen den 4 oktober 1996 

245. Även Sture Bergwalls redogörelse vid rekonstruktionen den 4 oktober 1996 blev 

föremål för en kriminalteknisk analys/synpunkter, som redovisas i en sammanställning 

daterad den 10-11 januari 1997 av Östen Eliasson, bilaga 31b. 

Även vid detta tillfälle påtalas det anmärkningsvärda i att inga spår av filten eller 

hundhår kunnat säkras från Yenon Levi. Vidare framhålls att Sture Bergwalls 

uppgifter om Yenon Levis skador och förflyttningar på brottsplatsen borde ha medfört 

att någon bloddroppe hamnat på dennes skor, men att några sådana spår inte 

återfunnits. 

Bedömningen är betydligt mer återhållen än den förra sammanställningen och 

omnämner inte sådana förhållanden som till exempel att Sture Bergwall visar på att 

det sista slaget utdelas mot bakhuvudet, istället för den vänstra sidan där den faktiska 

skadan återfanns. Slutsatsen blev dock att det inte fanns något konkret i den 

kriminaltekniska undersökningen som styrker Sture Bergwalls berättelse. 

61

246. Sammanfattningsvis kan konstateras att en sammanställning av de 

kriminaltekniska analyserna med det första rättsmedicinska utlåtandet från den 17 

november 1996 utvisar att det så sent som efter rekonstruktionen den 4 oktober 1996 

inte fanns något stöd för Sture Bergwalls redogörelse/redogörelser i de 

kriminaltekniska och rättsmedicinska fynden. Eftersom Sture Bergwall i det näst sista 

förhöret den 27 november 1996 inte lämnade några uppgifter som var ägnade att vinna 

stöd i utredningsmaterialet, kan det således konstateras att han fram till det sista 

förhöret inte kunnat lämna tillförlitliga uppgifter om händelseförloppet, utan att det 

tvärtom förhöll sig så att hans egna redogörelser uteslöt honom som gärningsman. 

GLASÖGONEN 

247. I sammanställningen Kriminalteknisk analys/synpunkter från den 10-11 januari 

1997, bilaga 31b, framgår även att det anträffats ett par glasögon på fyndplatsen och 

att dessa kunnat knytas till en person vid namn Mohamed Daassi. I sammanställningen 

hänvisas till ett sakkunnigutlåtande från SKL där slutsatsen är att starka skäl talar för 

att glasögonen är identiska med de som Mohamed Daassi bär på sitt passfoto. 

248. Samtidigt framgår av tingsrättens dom att Sture Bergwall uppgav att ”De 

glasögon som fanns på platsen köpte han eller Mattias Axelsson sannolikt på en 

bensinstation. Dessa användes som ett slags förklädnad” 87 . 

Seppo Penttinen uppgav i sitt vittnesmål såvitt rör glasögonen att ”Vid 

rekonstruktionen den 20 maj 1996 skulle en av deltagarna lägga ifrån sig sina 

glasögon. Thomas Quick uppmärksammade dessa och berättade att ’de fanns där’. 

Den 4 oktober 1996 förevisades Thomas Quick 10 par nya glasögon. Denne pekade då 

ut det par som var likadant som det på platsen funna” 88 . 

Några ytterligare uppgifter om glasögonen har inte antecknats och i tingsrättens 

domskäl berörs glasögonen endast på så sätt att det konstateras att Sture Bergwall varit 

något vag beträffande ”vad som nämndes om glasögonen” 89 . Den omständigheten 

förefaller emellertid inte ha påverkat bedömningen av tilltron till Sture Bergwalls 

uppgifter. 

Tidigare utredningsåtgärder avseende glasögonen 

249. Den 10 januari 1991 anmälde Maj-Lis Johansson vid polisens utlänningsrotel att 

hon iakttagit en påtaglig likhet mellan de glasögon som återfunnits på brottsplatsen 

och de glasögon en person vid namn Mohammed Ben Bechir Daassi bar på sitt 




62

passfoto. Upplysningen föranledde utredarna att översända glasögonen tillsammans 

med passfotot till SKL för en jämförelse 90 . 

Av utredningen framgår att glasögonen tillverkades med ofärgade bågar som sedan 

färgades genom att målarfärg sprutas på bågarna eller att bågarna doppas i färg. På så 

sätt erhöll varje båge ett unikt färgmönster. 

I ett sakkunnigutlåtande från den 14 februari 1991 meddelade SKL att ”starka skäl 

talar för att” det är samma glasögon på passfotot som återfunnits på brottsplatsen. 

”Starka skäl talar för att” var den näst högsta graden av säkerhet på SKL:s sexgradiga 

utlåtandeskala 91 . Styrkan på glasögonen var + 4,0 dioptrier. 

På begäran av polismyndigheten utfärdade även Hoya-Optikslip AB (nedan Hoya) ett 

intyg där slutsatsen var att ”Styrkan på glasögonen på passfotot och på bild nr 2 är 

lika. I hänseende på färgen och chateringen är det därmed exakt samma glasögon som 

på passfotot” 92 . Bild nr 2 var ett fotografi av de glasögon som återfunnits på platsen. 

Enligt Hoyas representant Kurt Anderssons bedömning var glasögonen ca 10 år 

gamla 93 

Det hölls även förhör med representanter för Grett Optik AB, Jan Sjökvist och Fredrik 

Hagman, som importerade det aktuella glasögonmärket 94 . Av förhöret framgår att den 

modellen av glasögon det var fråga om såldes enbart på Åhléns varuhus under 

perioden 1983-1987. När de glasögon som återfunnits på brottsplatsen visades för Jan 

Sjökvist och Fredrik Hagman uppgav de ”att de har utsatts för starkt solljus och 

värme. Slitaget är onormalt, det är ett starkt slitage och synes vara mekaniskt slitage 

men framförallt solljus” 95 . 

Kompletterande utredningsåtgärder 

250. Att resultatet från SKL:s sakkunnigutlåtande tillmättes betydelse under 

förundersökningen mot Sture Bergwall framgår av den begäran från Polismyndigheten 

Dalarna som skickades till SKL den 15 januari 1997, bilaga 31c. I begäran framställs 

på uppdrag av åklagaren Christer van der Kwast en förfrågan om det tillkommit några 

undersökningsmetoder som kunde förändra det tidigare utredningsresultatet Som 

framgår av SKL:s svar fanns det inte några sådana metoder, bilaga 31d. 

Polismyndighetens begäran jämte SKL:s svar har inte redovisats i 


90 Se fu avs H sid 9 

91 Se fu avs H sid 10-13 


93 Se fu avs H s 5 

94 Se fu avs H sid 20 ff 


63

Förhör med Mohamed Daassi m fl 

251. I den ursprungliga förundersökningen genomfördes ett stort antal 

utredningsåtgärder, framförallt förhör, i syfte att kartlägga Mohamed Daassis 

förehavanden och eventuella kopplingar till Yenon Levi. Denna del av utredningen 

redovisades inte i förundersökningsprotokollet rörande Sture Bergwall. Här biläggs 

protokollet som bilaga 32. 

252. Mohamed Daassi avtjänade vid denna tidpunkt ett fängelsestraff för anstiftan till 

mord. Vid förhöret med honom förnekade han först att han någonsin haft liknande 

glasögon, bilaga 32 s 69. Sedan bekräftade han att han haft sådana glasögon och att de 

kanske fanns hemma. Senare ändrade han sig igen och påstod att han köpt glasögonen 

i Tunisien som en present till sin mor. Slutligen uppgav han att han lånat glasögonen 

av en inneboende kamrat vid namn ”Samir”, till vilken han återlämnat glasögonen 

efter fotograferingen. 

Av förhören med personer i Mohamed Daassis bekantskapskrets har Lena 

Samuelsson, Karin Nyberg, Agneta Rödin och Halilali Smain uppgivit att Mohamed 

Daassi haft glasögon som liknar eller starkt påminner om de glasögon som återfunnits 

på brottsplatsen. Halilali Smain säger att han sett Mohamed Daassi med sådana 

glasögon. Därtill kommer att vittnet Elisabeth Landin Rebai uppgav att en av 

skalkarna på Mohamed Daassis glasögon var trasiga, vilket stämmer överens med de 

glasögon som återfanns på brottsplatsen. 

Sture Bergwalls uppgifter om glasögonen 

253. Sture Bergwall nämnde inte något om glasögonen före förhöret den 22 augusti 

1996. Vid rekonstruktionen den 20 maj 1996 tog en av figuranterna av sig glasögonen 

i samband med att Sture Bergwall skulle visa på den ställning som kroppen lämnades 

i. Figurant låg ned vid tillfället och placerade glasögonen bredvid sig på filten. I 

samband med det uttalade Sture Bergwall ”Ja. Just det. Ska du ta av dig glasögonen 

för dom ligger där” (rekonstruktionsförhöret 1996-05-20 sid 31). Av sammanhanget 

framgår tydligt att Sture Bergwall vid det tillfället endast kommenterar figurantens 

agerande. 

Senare under rekonstruktionen återkommer Seppo Penttinen till glasögonen på 

följande sätt (sid 34) 

”P: Du sa någonting som jag fundera på, varför du kommentera det, beträffande 

glasögonen, du sa att dom ligger här, sa du. Dom ligger ju här. Är det någonting som 

du kom att tänka på eller är det nånting som du funderar kring eller var det nånting 

annat? 

64

Q: Ja, dom låg ju … Nej, jag vet inte varför jag sa det. 

P: Är det svårigheter att berätta det. 

Q: Nej då” 

Vid förhöret den 22 augusti 1996 återkommer Seppo Penttinen till frågan om 

glasögonen (sid 12). 

”P: Hoppa lite grann här då, du kanske kommer ihåg att i samband med 

rekonstruktionen så blev det tal om glasögon, figuranten bar glasögon som han tog av 

sig vid tillfället och då reagerade du på ett speciellt sätt kring det här. 

Q: Ja 

P: Därför måste jag fråga dig då, du ville ju inte utveckla det då vad det var för 

någonting med glasögonen, finns det någonting som du idag förknippar med den här 

händelsen kring Levy och glasögonen eller var det någonting som var speciellt i 

samband med rekonstruktionen.” 

Därefter följer ett omständligt resonemang kring glasögonen, utan att det bringas 

någon klarhet i vad som avses. Det kan noteras hur Sture Bergwalls kommentar i 

förbifarten vid rekonstruktionen genom förhörsledarens frågor tillmäts allt större 

betydelse. 

254. I förhöret den 27 november 1996 uppger Sture Bergwall att glasögonen bars av 

Mattias Axelsson som en slags maskering (sid 1 f). I det förhöret tillfrågas Sture 

Bergwall även om han idag minns tydligt hur glasögonen såg ut, varvid han svarar 

”Nu vet jag ju hur de såg ut efter …” innan han avbryts av förhörsledaren (sid 2). 

Liknande uppgifter lämnades även i förhöret under huvudförhandlingen med tillägget 

att glasögonen sannolikt köpts på en bensinstation (se p 248 ovan). 

Bedömning av Sture Bergwalls uppgifter 

255. Sture Bergwalls uppgifter om glasögonen är av flera skäl mindre tillförlitliga. 

Således kan konstateras att Mattias Axelsson inte hade något fel på synen vid den 

aktuella tidpunkten. Att han skulle använda glasögon med en styrka om + 4,0 dioptrier 

är mindre sannolikt då de skulle avsevärt försämra hans synförmåga. 

Inte heller är det troligt att Sture Bergwall köpt in glasögonen. Vid den aktuella 

tidpunkten bar han glasögon, men det var i huvudsak för att korrigera ett astigmatiskt 

brytningsfel. Han var även något närsynt med + 1, - 2, 180 grader på höger öga och + 

0,75, - 2, 155 grader på vänster öga. Enligt uppgift från optikern Hans Karlsson skulle 

Sture Bergwall inte kunna använda de aktuella glasögonen ens som läsglasögon. 

Påståendet om att glasögonen köpts in på en bensinstation som maskering för Mattias 

Axelsson är dessutom direkt felaktigt. Som framgått ovan bedömdes glasögonen vara 

65

ca 10 år gamla, de var slitna och de hade utsatts för starkt solljus och de såldes enbart 

på Åhléns varuhus. Det kan även noteras att Mattias Axelsson (f 1972) var endast 16 

år gammal vid tidpunkten för mordet och det får anses uteslutet att glasögonen skulle 

inköpts för att användas av honom som maskering flera år senare. 

256. Tingsrätten har i domskälen antecknat att Sture Bergwalls uppgifter om 

glasögonen varit vaga, men inte ansett den omständigheten påverka värderingen av 

hans utsaga. Att riktigheten i uppgifterna kunde starkt ifrågasättas mot bakgrund av 

utredningen om glasögonen var däremot inte känt för tingsrätten. Inte heller har det i 

rättegången redovisats att glasögonen med relativt stor styrka kunde knytas till en 

annan person. 

ALTERNATIV GÄRNINGSMAN 

257. Som framgått ovan kunde glasögonen med en relativt hög grad av säkerhet 

knytas till Mohamed Daassi. Mohamed Daassi delgavs den 29 maj 1991 misstanke om 

mord på Yenon Levi, bilaga 32 s 75 (se förhör). Han förnekade gärningen och påstod 

sig inte ha haft någon kontakt med Yenon Levi. 

Utredningen kring Mohamed Daassi utvisade att han var bosatt på Kornstigen 13 C i 

Borlänge. Han hade varit gift med Gunnel Eriksson och de hade tillsammans en dotter. 

Mohamed Daassi hade även haft relationer med Karin Nyberg och Lena Samuelsson. 

Enligt Mohammed Daassis egna uppgifter livnärde han sig på att resa runt och sälja 

tavlor. Verksamheten bedrevs med hjälp av yngre män med utländsk bakgrund som 

Mohamed Daassi sökte upp på Stockholms centralstation. Mohamed Daassi erbjöd 

dem arbete och de fick bo hos honom i Borlänge. Mohamed Daassi uppger att det 

kunde röra sig om både personer han kände sedan tidigare och personer han inte kände 

sedan tidigare, till exempel turister, bilaga 32 s 67. 

258. Utöver det faktum att Mohamed Daassis glasögon med relativt stor säkerhet 

återfunnits på brottsplatsen finns det en hel del uppgifter som knyter honom till Yenon 

Levi. 

Den sista iakttagelsen av Yenon Levi när han befann sig i livet gjordes av 

hallinspektören Tor Lindqvist på Stockholms central den 5 juni 1988. I förhör uppgav 

Tor Lindqvist att han sett Yenon Levi, som han identifierar från ett fotografi, 

tillsammans med ”tre araber” 96 . Här kan även nämnas att vittnet Ibrahim Masharqa 

uppgav sig ha träffat Yenon Levi på förmiddagen den 5 juni 1988 när han frågade om 

det fanns något arbete på restaurang Falafelkungen 97 . 

96 Se fu avs A, förhör 1988-05-28 

97 Se fu avs A, förhör 1988-06-28 

66

Enligt uppgifter från Elisabeth Landin Rebai och Lena Samuelsson hämtade 

Mohammed Daassi upp två unga marockanska män, Mohammed Mokhlese och 

Rachid Bel-Karch, från Stockholms central i början av juni 1988, se bilaga 32 s 36 f 

och s 90. Elisabeth Landin Rebai och Agneta Rödin säger även att de träffat Yenon 

Levi hemma hos Mohamed Daassi vid något tillfälle under sommaren 1988, bilaga 32 

s 91 och s 111 . Lena Samuelsson har uppgett att det tillsammans med Mohammed 

Mokhlese och Rachid Bel-Karch även kom en ”liten och kort” kille som efter mycket 

kort tid försvann ”med packning och allt”, bilaga 32 s 36. Halilali Smain uppger att 

Mohamed Daassi hade en mycket hatisk inställning till judar, bilaga 32 s 118 98 . 

Prästen Apostolos Yannoulis tycker sig ha sett Yenon Levi tillsammans med två 

personer vid namn Samir och Rachid vid ett tillfälle när de båda sålde en tavla till 

honom, bilaga 32 sid 63-64. 

Elisabeth Landin Rebai inledde en relation med Mohammed Mokhlese och hon har 

berättat i förhör att Mohammed Mokhlese och Rachid Bel-Karch försvann under en 

kortare period efter ankomsten till Borlänge. När de åter dök upp hade Mohammed 

Mokhlese med sig en begagnad täckjacka, som Elisabeth Landin Rebai inte sett förut. 

Uppgiften om jackan bekräftas även av Mohammed Ben Hadj Rebai som dessutom 

uppger att jackan var blå-vit-röd. Mohammed Ben Hadj Rebai och Elisabeth Landin 

Rebai förevisades ett fotografi av Yenon Levis jacka och uppgav då att det var en 

likadan jacka som den Mohammed Mokhlese lämnat till Elisabeth Landin Rebai, 

bilaga 32 s 95 och s 98. 

Karin Nyberg uppgav även att hon i maj eller juni månad 1988 såg en svart 

kompaktkamera hemma hos Mohammed Daassi. Förevisad en bild av den 

kameramodell som Yenon Levi hade uppgav hon att kameran var mycket välliknande. 

Den var lika till form, färg och utseende, bilaga 32 s 27. Kameran försvann, enligt 

Nyberg, i tiden för Mohammed Daassis resa till Tunisien i juli 1988. 

259. Sammanfattningsvis kan således konstateras att ett flertal vittnesuppgifter 

sammankopplar Mohammed Daassi med Yenon Levi vid tidpunkten för mordet, vilket 

kan förklaras av Mohammed Daassis återkommande besök på Stockholms 

centralstation i syfte att söka efter personer som vill arbete för honom. De sista 

iakttagelserna av Yenon Levi sker på centralstationen och han har dessförinnan frågat 

efter arbete på en restaurang. Vidare kan Mohammed Daassi bindas till brottsplatsen 

genom de återfunna glasögonen. Av vittnesuppgifterna framgår även att föremål som 

kan komma från Yenon Levis försvunna packning, framförallt täckjackan och 

kameran, mycket väl kan ha funnits i Mohammed Mokhlese och Mohammed Daassis 

besittning i tiden efter mordet. Inga av dessa uppgifter har varit kända för tingsrätten 

98 Det kan anmärkas att Yenon Levis föräldrar kom från Yemen och att Yenon Levi hade ett omvittnat arabiskt 

utseende och talade arabiska. För en utomstående behöver han således inte omedelbart ha uppfattats som 

judisk. 

67

DÖDSTIDPUNKTEN 

260. Under sin vistelse i Stockholm bodde Yenon Levi hemma hos släktingarna Dina 

och Per Tivenius i Hägersten. Den 1 juni 1988 reser Yenon Levi från Stockholm till 

norra Sverige. Av tågbiljetter återfunna i Yenon Levis fickor framgår att han återvände 

till Stockholm kl 8.20 den 5 juni 1988 99 . Vi den tidpunkten befann sig makarna 

Tivenius i Örebro och de återvände hem först vid 21-tiden den 5 juni 1988 100 . 

261. Makarna Tivenius sista kontakt med Yenon Levi var per telefon den 2 eller 3 

juni 1988. Som redovisats ovan p 257 gjordes en del iakttagelser av Yenon Levi i 

Stockholm under den 5 juni 1988 och en sammanställning av iakttagelserna återfinns i 

avsnitt A uppslag 6. Under utredningen framkom även att Yenon Levi löst in två 

resecheckar någon gång den 5 eller 6 juni 1988 101 . Av resecheckarna framgick att de 

signerats av Anna Holmborg som arbetade på Forex växlingskontor på Stockholms 

centralstation. Hennes arbetspass de aktuella dagarna hade varit kl 14.30-21.00 den 5 

juni 1988 och kl 07.30-13.30 den 6 juni 1988 102 . Slutligen fanns även en uppgift från 

makarna Tivenius om att Yenon Levi skickat ett vykort avsänt den 5 juni 1988 från 

Stockholm till sina föräldrar där han berättar att han avsåg att resa till Danmark och 

därefter fortsätta till Tyskland 103 . 

262. Sammanfattningsvis talar utredningen således för att Yenon Levi lämnade 

Stockholm någon gång efter kl 14.30 den 5 juni 1996. Möjligen skulle det kunna ha 

skett dagen efter, men det faktum att han inte övernattade hos makarna Tivenius talar i 

viss mån mot det. 

263. I dödsbeviset har antecknats som sannolikt dödsdatum den 8-10 juni 1988 104 . I 

förhöret med Anders Eriksson vid tingsrätten bekräftar denne att kroppen legat på 

platsen ett par tre dagar innan den upptäcktes vid 21-tiden den 11 juni 1988 105 . Den 

rättsmedicinska bedömningen är således att Yenon Levi dödades tidigast den 8 juni 

1988 och senast den 10 juni 1988. 

264. Eftersom Sture Bergwalls uppgifter går ut på att han och hans gärningsman 

iakttog Yenon Levi på Stockholms centralstation, följde efter honom och senare 

samma dag dödade honom uppstår ett tidsglapp mellan den 5 eller 6 juni 1988 och den 

8-10 juni 1988. Utredarna var givetvis väl medvetna om detta och försökte även 

förmå Sture Bergwall att utöka tiden för deras samvaro genom olika frågor om hur 

länge de varit tillsammans och om inte Yenon Levi bott med Sture Bergwall i Ölsta 

och det understryks även att tiden de disponerade tillsammans kan vara en ”avgörande 

99 Se beslag nr 150-88 p 13 i avsnitt F 

100 Se förhör 1988-06-15 sid 4 i avsnitt A 

101 Se beslag nr 2001-88-178 p 1-2 i avsnitt F 

102 Se förhör 1988-07-10 i avsnitt A 

103 Se förhör 1988-06-15 sid 4 i avsnitt A 

104 Se avsnitt E 


68

fråga” 106 . Sture Bergwalls svar på alla dessa frågor och påståenden blev till slut att det 

i så fall har ”funnits timmar av frid och fröjd”. Utifrån Sture Bergwalls version av 

händelseförloppet finns det emellertid ingen förklaring till Yenon Levis förehavanden 

under tiden från de sista iakttagelserna av honom i Stockholm fram till den tidpunkt då 

han sannolikt avled. 

265. Det kan även noteras att brottstidpunkten anges till den 5-10 juni 1988 i åtalet, 

vilket förefaller märkligt mot bakgrund av de rättsmedicinska bedömningarna. Frågan 

synes dock inte ha berörts under förhöret med Anders Eriksson 

266. Däremot kan tidsglappet förklaras av de vittnen som anser sig ha sett Yenon 

Levi i Mohammed Daassis lägenhet i början av juni 1988. Ett tänkbart scenario är att 

de tre personer av arabiskt utseende, som hallvakten Tore Lindkvist såg tillsammans 

med Yenon Levi den 5 juni 1988, var just Mohammed Daassi tillsammans med 

Mohammed Mokhlese och Rachid Bel-Karch. Enligt vittnen hämtades de båda av 

Mohammed Daassi från centralstationen i början av juni 1988 och tillsammans med de 

tre kom det en ”liten och kort” kille till Borlänge. Om Yenon Levi följde med 

Mohammed Daassi till Borlänge, vistades någon dag i dennes lägenhet för att sedan 

följa med på rundresorna i bygden, vilket flera vittnesmål talar för, skulle detta 

förklara hans förehavanden efter det att han försvann från Stockholm och fram till 

hans död. 

SAMMANFATTNING 

267. Resningsansökan grundar sig ytterst på det faktum att Sture Bergwall återtagit 

sitt erkännande av mordet på Yenon Levi. Enligt Sture Bergwalls förmenande medför 

den utredning rörande nya omständigheter och bevis, som presenterats i ansökan, att 

han sannolikt skulle ha frikänts från åtalet om han vid den ursprungliga rättegången 

hade återtagit sitt erkännande. Redan förhållandena vid tillkomsten av erkännandet var 

sådana att tillförlitligheten i hans erkännande kunde starkt ifrågasättas. Även hans 

närmast totala oförmåga att under förundersökningen lämna en klar, detaljerad och 

sammanhängande redogörelse för händelseförloppet talar mot riktigheten i hans 

uppgifter. Sture Bergwall lämnade genomgående olika och sinsemellan 

motsägelsefulla versioner av hur mordet skulle gått till och de olika uppgifterna 

vederlades gång på gång av det övriga utredningsmaterialet. 

268. Inför och under rättegången vidtogs ett antal åtgärder ägnade att dölja bristerna i 

Sture Bergwalls erkännande. Således redovisades inte det faktum att Sture Bergwalls 

erkännande ansågs grund sig på borträngda minnen som återvunnits i terapin. Inte 

heller redovisades det att Sture Bergwall under samma tid bevisligen lämnat falska 

erkännanden avseende andra mord och att han vid ett flertal tillfällen falskt tillvitat 

andra personer allvarliga brottsliga handlingar. Rättsmedicinska och kriminaltekniska 

106 Se förhör 1996-11-27 sid 41 ff 

69

edömningar som visade att Sture Bergwalls uppgifter inte vann stöd av utredningen i 

övrigt, och i vissa delar till och med vederlades av övrigt utredningsmaterial, 

undanhölls och ersattes i vissa fall av mer fördelaktiga utlåtanden. 

269. Vid upprättandet av det rättsmedicinska utlåtandet från den 28 februari 1997, 

vilket åberopades som bevisning, har åklagaren i väsentlig mån åsidosatt sin 

objektivitetsplikt genom att på ett osakligt sätt begränsa underlaget för utredningen 

och därigenom tillskapat ett starkare stöd för åtalet än vad förundersökningsmaterialet 

gav skäl för. Utlåtandet har inte heller upprättats i enlighet med de riktlinjer som 

utfärdats av Socialstyrelsen och innehåller missvisande uppgifter ägnade att dölja 

förekomsten av ett tidigare rättsmedicinskt utlåtande från den 17 november 1996, vars 

slutsatser var ofördelaktiga för åklagaren. Det ursprungliga utlåtandet från den 17 

november 1996 har inte redovisats av åklagaren. 

270. Vid rättegången lämnade Sture Bergwall ett flertal felaktiga uppgifter om bl a 

skador i pannan, Yenon Levis position vid det sista slaget och införskaffandet av 

glasögonen som återfunnits på platsen. Även vittnet Seppo Penttinen lämnade 

felaktiga uppgifter om bl a hur Sture Bergwall under förundersökningen beskrivit 

Yenon Levis klädsel och våldsutövningen och de skador den medfört. Eftersom ingen 

av parterna i målet bemötte dessa uppgifter, kom de att läggas till grund för 

tingsrättens bedömning. 

271. Åklagaren redovisade inte heller det utredningsmaterial som med viss styrka 

talar för att en annan person, som tidigare delgivits misstanke om mordet, varit 

inblandad i Yenon Levis död. Den aktuella personen kunde sammankopplas med 

Yenon Levi vid tidpunkten för hans död, han kunde bindas till brottsplatsen genom de 

återfunna glasögonen oh det fanns vittnesuppgifter som knöt honom, direkt eller 

indirekt, till föremål som kunde ha tillhört Yenon Levi. Sammantaget torde 

utredningen med större sannolikhet knyta denna person till Yenon Levis död än vad 

som gäller för Sture Bergwall. 

272. Anklagelserna avsåg ett synnerligen allvarligt brott och att de riktade sig mot en 

svårt psykiskt sjuk och neddrogad person som inte kunde förväntas ta tillvara sina 

egna intressen. Med hänsyn till försvarets passivitet under rättegången måste det anses 

ha förelegat ett starkt intresse ur rättsäkerhetssynpunkt att domstolen gavs en 

möjlighet att fullt ut pröva riktigheten i Sture Bergwalls erkännande. Till följd av 

parternas passivitet, och främst åklagarens åsidosättande av sin objektivitetsplikt, har 

Sture Bergwall förvägrats en rättvis rättegång. 

70

SÄRSKILT YRKANDE 

273. Det hemställes om att hovrätten inhämtar Socialstyrelsens rättsliga råds 

synpunkter på omständigheterna kring tillkomsten av och innehållet i det 

rättsmedicinska utlåtandet från den 28 februari 2009. 

Rådet bör särskilt yttra sig över om utlåtandet skall anses som ett tillägg till eller en 

ersättning av det rättsmedicinska utlåtandet från den 17 november 1996 och om 

utlåtandet omfattar samtliga de uppgifter om skador som kan anses följa av underlaget 

och om skadorna kan ges en alternativ förklaring än trubbigt våld med tillhygge. 

BEVISUPPGIFT 

274. Till stöd för resningsansökan åberopar Sture Bergwall följande bevisning 

A. Journalanteckningar, bilaga 4, till styrkande av att Sture Bergwall inte hade 

några minnen av morden/mordet före år 1992 samt att hans psykiska och 

sociala förhållanden varit sådana att tillförlitligheten av erkännandet är 

begränsat 

B. Vittnesförhör med läkaren Göran Källberg och skötaren Viola Kjällberg, till 

styrkande av omfattningen av Sture Bergwalls medicinering med 

bensodiazepiner och andra narkotikaklassade läkemedel under åren 1993- 

1997 

C. Artikel från läkartidningen, bilaga 12, till styrkande av att de terapimetoder 

som använts på Sture Bergwall saknar vetenskapligt stöd vad gäller 

förmågan at återvinna bortträngda minnen 

D. Vittnesförhör med med dr, fil dr Anna Dåderman samt utlåtande, bilaga 13, 

till styrkande av att omständigheterna kring tillkomsten av Sture Bergwalls 

erkännande varit sådana att det inte kan anses tillförlitligt 

E. Redovisade delar i utredningen rörande de två flyktingpojkarna, bil 14, samt 

tidningsartiklar m m, bilaga 15-19 samt vittnesförhör med f d krinsp Thure 

Nässén, till styrkande av att Sture Bergwall under år 1996 utan synbara skäl 

oriktigt erkänt två mord och att han medvetet begagnat sig av information i 

syfte att förstärka tilltron till de falska erkännandena och att han falskt 

tillvitat Mattias Axelsson allvarlig brottslighet. 

F. Redovisade utdrag ur förhör rörande Sven Erikssons medverkan i mordet på 

Thomas Blomgren och rörande Johnny Farenbrinks medverkan i morden på 

makarna Stegehuis och rörande Sten-Ove Bergwalls medverkan i mordet på 

71

Johan Asplund, bilaga 20 och 23-24, till styrkande av att Sture Bergwall 

utan synbara skäl vid flera tillfällen sanningslöst tillvitat andra personer 

allvarliga brottsliga handlingar. 

Bevisningen under p A-F avser nya omständigheter som var för sig och 

sammantagna visar att Sture Bergwalls erkänannde av mordet på Yenon Levi 

inte var tillförlitligt. 

G. Rättsmedicinskt utlåtande från den 17 november 1996, bilaga 28a, till 

styrkande av att Sture Bergwalls erkännande inte vinner stöd av de 

rättsmedicinska fynden och att erkännandet i inte ringa omfattning 

vederläggs av de rättsmedicinska fynden. 

H. Vittnesförhör med läkaren Christina Ekström, bevistema som under G samt 

till styrkande av att det rättsmedicinska utlåtandet från den 17 november 

1996 upprättats enligt givna direktiv och vedertagna riktlinjer och 

vetenskapliga rön och att hon inte godkänt eller informerats om att utlåtandet 

skulle ersättas med ett annat utlåtande. 

I. Vittnesförhör med Östen Eliasson samt kriminaltekniska utvärderingar, 

bilaga 31, till styrkande av att Sture Bergwalls tidigare erkännande inte 

vinner stöd av de kriminaltekniska fynden samt att erkännandet i inte 

obetydlig omfattning motsägs av de kriminaltekniska fynden. 

J. Vittnesförhör med f d kkrom Jan Olsson, bevistema som ovan under I samt 

till styrkande av att åklagaren otillbörligt påverkat utredningen i samband 

med tillkomsten av det rättsmedicinska utlåtandet från den 28 februari 1997 

K. Vittnesförhör med f d krinsp Thure Nässén, till styrkande av att Sture 

Bergwall inte kunde återfinna skogsbilvägen vid rekonstruktionen den 19 

april 1996 

Bevisningen under G-K avser nya omständigheter rörande jämförelsen av Sture 

Bergwalls uppgifter med de rättsmedicinska och kriminaltekniska fynden som 

var för sig och sammantagna visar att Sture Bergwalls erkännande inte är 

förenligt med övrig utredning i målet. 

L. SKL:s sakkunnigutlåtande, Hoyas intyg, avs H s 4 och s 11 f, samt 

vittnesförhör med Kurt Andersson, tillstyrkande av att Sture Bergwall 

lämnade felaktiga uppgifter om glasögonens ursprung samt att glasögon kan 

bindas till Mohamed Daassi 

72

M. Vittnesförhör med Tor Lindqvist, Elisabeth Landin Rebai, Lena 

Samuelsson, Agneta Rödin, Karin Nyberg, Mohamed Ben Hajd Rebai och 

Apostolos Yannoulis, till styrkande av att Mohamed Daassi kan knytas till 

Yenon Levi vid tidpunkten för mordet och att Mohamed Daassi kan knytas 

till föremål som försvunnit från Yenon Levi. 

N. Vittnesförhör med Halilali Smain, till styrkande av att Mohamed Daassi 

hade starka aversioner mot judar. 

Bevisningen under L-M avser nya omständigheter som visar att 

utredningsmaterialet med styrka pekar på en alternativ gärningsman kunde 

bindas till såväl Yenon Levi som till brottsplatsen och som hade motiv till 

brottet. 

O. Yenon Levis tågbiljett och växlingsnotor, avs F beslag nr 150-88 p 13 och 

beslag nr 2001-88-178 p 1-2, samt dödsbeviset, avs E uppslag 3, samt 

vittnesförhör med Dina Tivenius, till styrkande av att Sture Bergwalls 

uppgift om tidpunkten för mordet var felaktig 

P. Förhör med Sture Bergwall, tillstyrkande av att han inte begått gärningen 

samt att han i den ursprungliga rättegången avgivit ett falskt erkännande. 

Stockholm den 21 april 2009 

_______________ 

Thomas Olsson Martin Cullberg 

73

Läs Sture Bergwalls resningsansökan här

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?