Ladda ner PDF - Alnarps trädgårdsmannaförbund

En trädgårdsvecka i London, augusti 2007
London är fyllt med parker och trädgårdar. Det finns de stora och kända; Hyde Park, St.
James’s Park, Regent’s Park, Green Park, Kew Gardens, Primrose Hill, Hampstead Heath och
Richmond Park. De är dessa de flesta Londonresenärer känner till och besöker, så även jag.
Trots att jag har spenderat relativt mycket tid i London har jag aldrig kommit mig för att leta
upp stadens otaliga små trädgårdspärlor. Jag har aldrig betvivlat att de finns där – det räcker
ju med att se filmen Notting Hill så förstår man att trädgårdarna gömmer sig lite var stans där
man orkar leta – jag har bara inte tagit mig tiden att göra det.
Tack vare Alnarps Trädgårdsmannaförbunds resestipendium kunde jag dock under augusti
månad 2007 spendera en vecka i London med att bara besöka parker, trädgårdar och andra
gröna stadsrum. Min första utgångspunkt var att bara besöka trädgårdar som jag aldrig besökt
tidigare. Utgångspunkt nummer två var att bara besöka trädgårdar som inte fanns med i de
vanliga turistguiderna. Kriterie nummer ett var lätt att följa (jag hade ju som sagt mest besökt
de stora och kända parkerna). Nummer två var, förvånansvärt nog, lite klurigare. Några av
mina små och, vad jag ansåg, relativt okända trädgårdar fanns trots allt med i turistböckerna,
däribland Chelsea Physic Garden och Highgate Cemetery. Efter visst övervägande bestämde
jag mig tillsist för att helt sonika stryka kriterie nummer två och gick istället rätt och slätt efter
vad jag tyckte verkade intressant. Ja, och så här blev det:
London
1. Privatträdgård, Muswell Hill
2. Privatträdgård, Queen’s Wood
3. Camley Street Natural Park
4. Culpeper Community Garden
5. Chelsea Physic Garden
6. Fenton House
7. Mapesbury Dell
8. Bessborough Gardens
9. Museum of Garden History
10. Tibetan Peace Garden
11. Highgate Cemetery
12. Hampstead Garden Suburb
13. Min utgångspunkt, Crouch
End
Privatträdgård, 6 Methuen Park, Muswell Hill
Jag fick under min första dag i London tag i ett häfte över London Gardens 2007. Häftet var
utgivet av The National Gardens Scheme och innehöll en kalender över trädgårdar i London
som var ”open for charity”. Olika privatpersoner runt om i London öppnade alltså under
specifika dagar sina trädgårdar för allmänheten och skänkte pengarna från inträdet till en rad
olika välgörenhetsfonder. Jag bläddrade igenom kalendern och upptäckte att två trädgårdar i
närheten skulle hållas öppna följande söndag. Jag höll tummarna för en solig dag, och

fantastiskt nog vaknade jag tidigt på söndagsmorgonen av att solen sken in genom mitt fönster
på Ferm Park Road i Crouch End!
Efter en svettig promenad upp genom Alexandra Park når jag till sist ett av Londons högst
belägna områden, Muswell Hill. Precis som Hampstead och Highgate, som också ligger högt
upp på kullar i norra London, är Muswell Hill från början en gammal by med en, än idag,
tydlig bykänsla mitt i storstaden. Invånarna har dock med tiden bytts från bönder till trendiga
unga familjer med fashionabla arbeten inne i centrala London. De viktorianska husen som
kantar gatorna är prydligt upputsade och BMC’s små Minis står parkerade utanför.
Med min trogne gamla London A-Z- karta till hjälp hittar jag snart gatan Methuen Park och
nummer sex är tydligt markerad med skyltar och ballonger. Jag kliver in i huset och märker
till min förvåning att det vimlar av folk i både hallen, vardagsrummet och i den lilla
trädgården. Jag hade i min enfald trott att det bara var ett fåtal människor som hade hört om
den här Gardens Open For Charity-grejen. Jag inser snabbt att så inte är fallet –
trädgårdsintresset i London är större än man kan tro!
Yulia Badians trädgård är inte större än cirka femton
gånger åtta meter men den är omsorgsfullt designad
för att göra det bästa av den lilla ytan. Från
vardagsrummet sträcker sig ett trädäck ut som
upphör i en avlång, stilren vattenbassäng. Ett livligt
porlande hörs från den ena kanten där ett litet
vattenfall oupphörligt
pulserar. Från
bassängen sträcker sig i
sin tur planteringar ut
längs trädgårdens
långsidor i kurviga
mönster. Planteringarna
har en lite exotisk
touche med japanska
lönnar, bananpalmer,
små bonsaiiklippta
barrträd och
prydnadsgräs. I
trädgårdens bortre ände finns ett fint trädhus för barnen, samt en gungställning. I det stora
hela uppfattar jag trädgården lite som spegel av den typ av människor som bor i Muswell Hill.
En proffsdesignad cityträdgård för den moderna småbarnsfamiljen. Allt är oklanderligt
”stylish”, lekfullt och snyggt, utan att bli vräkigt. Små detaljer påminner om de människor
som bor där, som till exempel några kvarglömda leksaker och den gyllne Buddhan som sitter
intill vattenfallet. Det finns helt enkelt inget att invända mot. Kanske är det därför jag
någonstans tycker att trädgården är en smula tråkig.
Privatträdgård, 27 Wood Vale, Queen’s Woods
Efter att ha lämnat Methuen Park äter jag lunch vid Muswell Hill Broadway och promenerar
sedan ner Muswell Hill och svänger av mot Queen’s Wood. Wood Vale visar sig vara en lång
rak gata i ett lugnt område. Nummer 27 är precis som på Methuen Park utmärkt med skyltar

och vid garageuppfarten står bord uppställda för plantförsäljning. Huset och trädgårdens
ägare, Mr och Mrs A W Dallman, är båda i 70-årsåldern.
Jag går igenom garaget och tar bakdörren ut i trädgården. En sky av klättrande jasmin möter
mig omedelbart och jag får nästan huka mig för att ta mig genom den blommande portalen ut
i trädgården. Ett virrvarr av små gångar och trädgårdsrum breder ut sig framför mig och när
jag börjar gå längs gången sveper en grupp barn förbi mig i en virvlande och skrattande jakt.
En mängd olika blommande buskar som hortensior, rosor, perukbuskar, spireor och syrener
bygger tillsammans med några större träd upp stommen i trädgården. Blomsterrabatter dyker
upp överallt där det finns plats och de innehåller både perenner och annueller i regnbågens
alla färger. Allt är pråligt, färgglatt och brokigt, och
helt fantastiskt mysigt. Ingen besökare i den här
trädgården skulle kunna undgå att se den glädje med
vilken den här trädgården uppkommit. Mr och Mrs
Dallmans kärlek till blommor och trädgårdsskötsel
lyser helt enkelt igenom var än man tittar och det gör
att man känner sig hemmastadd direkt. Det är en
typisk farmorträdgård dit man skulle älska att komma
som barn och dricka saft och leka i buskarna.
Efter ett tag öppnar trädgården upp sig till en större
gräsmatta där barn leker och föräldrar och mor- och
farföräldrar dricker kaffe i solen. Trädgården slutar
dock inte där utan fortsätter ner i ett slags woodland
där en stor tårpil skuggar marken. En gammal
eukalyptus sträcker också upp sig, och till
skuggpartiets utkant leder en pergola med blommande
klätterrosor.
Mr och Mrs Dallmans trädgård är på många sätt motsatsen till Mrs Badians trädgård i
Muswell Hill. Trädgårdsmästaren här har helt klart inte gått efter devisen ”less is more”.
Trädgården bara väller fram i all sin blommighet och grönska. Den har ingen uttänkt struktur
utan har uppkommit stegvis under femtio års tid. Ingen skulle kalla den stilren eller trendig,
men ingen skulle heller kalla den tråkig!
Camley Street Natrual Park, King’s Cross
Under hösten 2006 hade vi en föreläsning i Alnarp av två britter från Camley Street Natural
Park i London. De berättade om uppkomsten och framväxten av parken och hur hela projektet
drivs av volontärer. Jag tyckte projektet verkade spännande och bestämde att jag skulle
försöka ta mig dit någon gång. När jag senare planerade min trädgårdsresa var Camley Street
Natural Park ett självklart val.
Efter att ha klivit av tunnelbanan vid den högexpanderande King’s Cross tunnelbanestation
börjar jag och mina två kompisar, som jag lyckades få med mig dagen till ära, att vandra
norrut mot Regent’s Canal. Vi svänger av till vänster vid några halvfärdiga byggnader intill
den nya St. Pancras stationen och fortsätter ner under en stor viadukt. Tyvärr verkar vi, trots
min noggrant ritade lilla karta, ha hamnat fel och vi tvingas fråga en gammal man i en liten
verkstad intill järnvägen om vägen till Camley Street Natural Park. Han tittar på mig med
rynkad panna och säger ”d’you mean the car park?”. Vi förstår att mannen nog inte är den

ästa att fråga och tackar för oss. Nästa man vi möter verkar inte heller förstå vad jag säger.
Inte förrän jag upprepat namnet Camley Street tre-fyra gånger skiner han upp ”oh you mean
cäää-mli!” (tydligen var mitt uttal inte bra nog). Han förklarar att vi ska gå tillbaka ner under
viadukten och sen upp till vänster.
Marken som Camley Street Natural Park idag ligger på användes under en lång tid som en
avlastningsplats för den kol som forslades på kanalen. På 1970-talet var marken en förorenad
ödetomt som kommunen planerade bygga en bussparkering på. Efter hårda påtryckningar från
lokalbefolkningen ändrades dock planerna och marken öronmärktes för att bli ett
naturreservat. Idag är parken ett tjugotal år gammal och består av en 0,8 hektar stor parkremsa
intill Regent’s Canal. Tanken var att skapa en naturlik anläggning som innehåller en stor
bredd av såväl växter som djur. En viktig del i parkens användning skulle också vara dess
pedagogiska värde för framför allt barn.
Det första man möts av när man kommer in i parken är en
röd träbyggnad inbäddad i kompakt grönska. Huset
används som ett ”visitors centre”, d v s en byggnad med
information om anläggningen, toaletter mm. Mycket av
informationen är anpassat för barn. Framför huset finns
en liten picknickplats med bord och bänkar. Fortsätter
man bort från huset leds man på en liten grusgång där
man kan skymta kanalen genom vegetationen till vänster.
På höger sida finns en smal remsa ängsmark och därefter
en anlagd damm som i kanterna är bevuxen med vass.
Slingan leder genom hela parken. Efter dammen
och ett mindre trädäck snirklar den sig uppåt
genom en tätare växtlighet för att mynna ut i en
liten utkiksplats. Utkiksplatsen ger en
grönkantad vy över King’s Cross’s gamla
tegelröda fabrikslokaler. Plötsligt blir man
påmind om att man faktiskt befinner sig mitt i centrala London, det är lätt att glömma när man
träder in i Camley Street Natural Park.

Efter ytterligare några minuters promenad genom skogsvegetationen leder stigen tillbaka ner
till det röda besökarcentret. Vi går in för att få lite info om parken och träffar där inne en
volontärarbetande tjej från Polen. Hon berättar att hon nyligen tagit sin examen i horticulture
och nu arbetar volontärt i parken någon dag i veckan med att ta emot skolklasser. Hon
lovordar parken och säger att jag absolut ska ta chansen att arbeta här volontärt någon gång,
om jag har möjlighet. Jag blir faktiskt lite sugen! Kanske nästa sommar… Jag tycker helt klart
att parken är ett spännande projekt. Den är olik så många andra parker och trädgårdar i
London. Många parker man ser, i alla fall så centralt belägna som Camley Street, är prydligt
anlagda med klassiska ”park-grepp”. Jag gillar vildheten och den lite oslipade charmen i
Camley Street Natural Park. Också mina kompisar är fascinerade över att det finns sådan
”vild natur” mitt i London.
Culpeper Community Garden, Islington
Från tunnelbanestationen Angel i Islington promenerar jag upp Liverpool Road, passerar den
livligt pulserande marknaden på Chapel Market och svänger in på Ritchie Street som leder
mig upp till platsen där Culpeper Community Garden ska ligga. Längs gatan Cloudesley Road
sträcker sig ett högt plank med trädtoppar och klätterväxter skymtandes bakom. En
anspråkslös, undanskymd trädörr vid plankets ena ände leder in i parken.
Trädgårdsprojektet Culpeper är döpt efter trädgårdsmästaren Culpeper som levde i Islington
under 1800-talet. Det startade under 1980-talet som ett projekt att introducera barn till växter

och trädgårdsodling och drevs av tre olika lokala skolor. Med bidrag från Islingtons kommun
kunde byggandet ta fart 1982 på en övergiven skräpmark.
Idag är Culpeper Community Garden en slags koloniträdgård där lokalbefolkningen kan ställa
sig på kö för att få odla på någon av de 46 små odlingslotter som finns på området. Lotterna är
små och oregelbundna till formen och förvaltaren väljer själv vilken slags odling lotten ska
innehålla. Vissa väljer blommor, andra grönsaker och bär.
Den lilla tomten som trädgården ligger på är härligt lummig och strukturen på gångsystemet
snirklande och lekfullt. Vid parkens ena sida finns ett litet träskjul som används som ett center
för lottanvändarna. På en anslagstavla annonseras en grillfest följande kväll i parken.
Det märks att trädgården är en populär plats bland Islingtons lokalbefolkning. Några unga
tjejer sitter på en filt och äter en medhavd lunch, en pappa och son försöker entusiastiskt sätta
upp ett tält på den lilla gräsmattan, och en mamma med sina två barn kör en skottkärra över
den stenlagda gången bort till sin lott. Jag får känslan av att det är just denna grupp, de allra
närmast boende, som kommer hit och inte så många andra. Folk tittar, inte snett men lite
nyfiket, på mig när jag går runt med kameran och skissblocket. Men jag kan förstå varför inte
så många kommer hit. Trots parkens närhet till Islingtons populära affärs- och barstråk är
Culpeper Community Garden lite undangömd på sin lugna och familjära gata. Vet man inte
att den finns där så är chansen inte så stor att man snubblar över den. Just det gör att parken
känns så genuin och trevlig.
Chelsea Physic Garden, Chelsea
Chelsea Physic Garden är en mycket
respekterad och seriös anläggning.
Redan när jag kliver av tunnelbanan
vid Sloane Square i sydvästra London
möts jag av en helt annan atmosfär än
den jag lämnade när jag klev ner i
underjorden vid Finsbury Park i norr.
Människorna som går på gatorna ser
seriösa ut, husen andas auktoritet och
bilarna som rullar förbi signalerar högt
anseende. När jag kliver igenom
järngrindarna till den muromgärdade
trädgården förbyts de hårda gatorna
utanför mot en grön fristad, men
känslan av myndighet och auktoritet
kvarstår.
Chelsea Physic Garden anlades redan
1673 som en apotekarträdgård med
syfte att träna apotekar- och
läkarstudenter på medicinalväxter.
Dess läge var noga utvalt vid
Themsens strand för att skapa ett så
gynnsamt mikroklimat för växterna
som möjligt. Trädgården sluttar en

aning ner mot Themsen i söder vilket gör att solljuset når plantorna bättre. Trädgården
innehåller ett stort antal arter från hela världen. De är uppdelade i olika kvarter som är märkta
efter världsdelen de kommer från samt efter vem som införde dem i trädgården och när.
Chelsea Physic Garden är utan tvekan en mycket vacker trädgård som sköts fläckfritt. Alla
gångar är ogräsfria och krattade, och växterna ser hälsosamma och frodiga ut. De höga
murarna som omgärdar trädgården ger en intim och mysig känsla när man vandrar längs
gångarna. Bakom trädkronorna (bland annat ett stort olivträd som ska vara det största
utomhusväxande i Storbritannien) skymtar man Chelseas ståtliga byggnader.
Mitt besök i Chelsea Physic Garden hade kanske ändå, trots detta, passerat utan några större
spår i mitt minne om det inte vore för vädrets makter. När jag lämnade mitt rum i Crouch End
på morgonen för att resa söderut mot Chelsea var himlen klarblå och jag glömde för
ögonblicket att jag befann mig i England – det växlande vädrets förlovade land. Utrustad med
varken paraply eller regnjacka kom det därför lite som en chock när jag klev av tunnelbanan
och upptäckte att himlen hade intagit en hotande blygrå färg.
Lagom till min entré i Chelsea Physic Garden
brakade regnvädret lös och jag hade inte
mycket annat att göra än att söka skydd under
ett träd och betrakta åskvädret dra över
London. Trots att klockan bara var elva på
förmiddagen sänkte sig ett mörker över hela
trädgården och en blandning av åskmuller och regnets piskande mot marken fyllde hela
luften. Att stå under ett träd och se vädrets fyrverkerier spelas upp över den dyngvåta
vegetationen i Chelsea Physic Garden är helt klart en upplevelse jag kommer att minnas.
Fenton House, Hampstead
Från Chelsea rör jag mig norrut mot ett annat fint område, Hampstead. Eftersom vädret åter
igen har slagit om till en klarblå himmel passar jag på att möta upp med mina kompisar för ett
bad på Hampstead Heath (man skulle ju kunna tro att jag har fått nog av vatten för dagen,
men ett bad i the Ladies Pond på Hampstead Heath är svårt att tacka nej till). Från Heathen
promenerar jag sedan västerut mot Hampstead Village.
Om Chelsea är Malmös Gamla Väster är Hampstead kanske Londons motsvarighet till det
gamla Limhamn. Här bor man om man har mycket pengar men inte vill bo mitt inne i livliga
London. Att komma till Hampstead Village är lite som att komma till en liten engelsk by med

smala gränder, fantastiska viktorianska hus och naturen (Hampstead Heath) alldeles runt
hörnet – man kan förstå att Hampstead är en attraktiv plats att bo på. Rör man sig upp längs
Heath Street från Hampstead tube, istället för nerför Hampstead High Street, kommer man
upp till ett område av små by-lika gränder med stora hus insprängda i ett mysigt virrvarr av
gator. Visst kan man utan tvekan se att de som bor här har det gott ställt, men Hampstead har
ändå behållit känslan av den gamla engelska by den en gång var.
Efter att ha gått fel några gånger och frågat två hampsteadbor om vägen hittar jag till sist
Windmill Street och entrén till Fenton House.
Fenton House är ett stort residens som byggdes under sent 1600-tal. Varken det exakta årtal
då huset byggdes eller arkitektens namn finns dock bevarade. Man vet heller inte åt vem
residenset uppfördes, men det fick i alla fall sitt namn efter en av husets många ägare, Philip
Fenton. Trädgården anlades förmodligen under ungefär samma tid som huset. Trädgårdens
murar ska i alla fall ha tillkommit i samband med husbygget. I anteckningar från år 1756 finns
en beskrivning över trädgårdens olika delar och jämför man med dagens trädgård har inte
mycket ändrats.
Jag anländer till residenset från dess södra entré och leds genom en guldsmyckad järngrind in
i ”the front walk”. En grusgång leder upp till huset och den kantas på båda sidor av robinior i
rader. Husets huvudentré ligger dock på öst-sidan så jag slinker igenom en välklippt öppning i
en tät idegranshäck på husets högra sida och betalar där inträdet till trädgården. När jag gått
igenom ytterligare en idegranshäck kommer jag ut i själva trädgården. Luften är alldeles stilla
och eftermiddagssolen ligger på över den terrasserade trädgården. Kontrasten från det vida
ovädret i Chelsea Physic Garden är total.

Det ligger en slags fridfull stämning över hela trädgården. Endast några få besökare rör sig
genom trädgårdsrummen och på en träbänk sitter ett yngre par och njuter av den lågt stående
solen. Ljuden från storstaden verkar som bortblåsta.
Hela trädgården är byggd i olika våningsplan. Runt två sidor leder en rabattkantad grusgång
som sammanfaller med husets marknivå. Nedanför dessa sänker sig olika trädgårdsrum i
varierande höjd. En stor gräsmatta med en staty av en ung man i 1700-talskläder är det som
först fångar blicken när man kommer ut ur idegranshäcken. Från gräsmattan kan man sedan
röra sig neråt till en lavendelträdgård, en fruktträdgård, en köksträdgård och en rosenträdgård.
Här och där finns bänkar utplacerade och jag använder flertalet av dem. Det är så trevligt att
bara sitta där och höra på binas surrande och känna doften från lavendeln. Trädgården är
verkligen behagligt lugn och trivsam. Kanske är det åskdramat som tog musten ur mig
föregående morgon. Plötsligt märker jag i alla fall att klockan är fem och trädgården stänger
för dagen. Det är lite motvilligt jag lämnar Fenton House, jag hade gärna stannat en liten
stund till på bänken i solen.
Mapesbury Dell, Cricklewood
En liten bit mark nära Cricklewood Broadway i nordvästra London tillföll år 1979
Londonkommunen Brent, i vilken marken ligger. Markremsan har ända sedan dess använts
som offentlig parkmark för de boende i området. Parken var dock under en lång tid i ganska
dåligt skick. Skadegörelse och vanvård ledde till att parken inte användes i den utsträckning
den borde. Mapesbury Dell Conservation Trust och Brent Park Service bestämde sig tillsist
för att renovera parken och anlitade designgruppen CMS Design Association med
trädgårdsdesignern Catharina Malmberg-Snodgrass i spetsen. Resultatet blev en omåttligt
populär liten lokal park med både lekplats, prunkande blomsterrabatter och en liten damm.

Jag träffade Catharina i parken i samband med ett studiebesök på CMS Design Associates
kontor i närheten. Catharina bor själv i anslutning till parken och kan använda den enkelt och
obegränsat genom att öppna en liten dörr i slutet av hennes trädgård.
Catharina är svensk men har sedan länge bott i London. Parkens design uppfattar jag dock
omedelbart som skandinavisk. Jag vet inte vad det är som gör det, men det känns som jag har
klivit in i en liten park i Malmö, Stockholm, Hedemora eller någon annanstans i Sverige.
Designen är ren, fräsch och smakfull men inte alls stram. En stor variation av växter har
använts i ett kurvigt rabattmönster och bänkar i borstat stål finns utplacerade här och där.
Naverlönnar är planterande i en cirkelform i parkens centrala del. Deras stammar skyddas från
skador av samma matta stål som bänkarna är gjorda av. Idegranshäckar bidrar till parkens
struktur och leder in besökarna i den långsmala lekdelen där ett stort ”strandat” skeppsvrak
vilar.
Jag förvånas över hur välskött parken är. Man skulle kunna tro att det är en privatträdgård.
Catharina berättar att det är de boende i området som organiserar och sköter parken.
Kommunen står endast för gräsklippningen. Det är roligt att se att man med så, för
kommunen, billiga och enkla medel kan upprätthålla en så fin park. På grund av
skötselkostnader tenderar ju en del kommunala parker att bli aningen tråkiga i designen. Att
lyckas engagera de boende i deras lokala parker är nog ett bra sätt att anlägga och behålla
snygga kvartersparker. En park som man själv, eller ens föräldrar, är engagerad i vill man nog
inte heller vandalisera eller skräpa ner i. Och en trivsam liten park som Mapesbury Dell är
förstås lätt att första att man som boende vill behålla.
Bessborough Gardens, Pimlico
I Pimlicos täta kontorsdistrikt i sydvästra London, bara ett stenkast från James Bonds massiva
headquarter, ligger en liten välbehövlig grön ”lunga”, Bessborough Gardens. Jag svänger av
från Vauxhall Bridge Road och slinker genom järngrinden in i trädgården. I sin struktur är
trädgården (jag skulle nog hellre kalla den park) ganska enkel. Ytan domineras till stor del av
en stor gräsmatta som sträcker sig från de vita stuckaturklädda husen längs trädgårdens
långsida, till en tät buskplantering längs med Vauxhall Bridge Road. Två diagonala gångar
möts strax söder om gräsmattans mitt vid en stor gjutjärnsfontän (i beskrivningar av
trädgården står det att fontänen ska prydas av en delfin, men jag skulle snarare kalla skapelsen
för ett blodtörstigt urtidsdjur). Två stora plataner breder ut sina kronor vid trädgårdens norra
sida och i dess skugga har skuggälskande växter som ormbunkar, murgröna och bergenia
planterats. En rhododendronbuske samt en blommande hibiskus pryder också
skuggplanteringen.
Den täta buskplanteringen som skärmar av
trädgården från vägen har gjorts i en lite
slingrande form för att skära av mot allt det
raka. Jag tycker trädgården känns välgjord
och välskött, men jag kan inte säga att den
berör mig speciellt djupt. Den är ingen
trädgård jag skulle kommer tillbaka till för
att beundra dess design, men den fyller helt
klart sitt behov. Den hårda och stela
omgivningen behöver en lugn och grön plats,
och många människor har sökt sig till den

soldränkta gräsmattan för att äta sin lunch, läsa en bok eller bara ligga och vila. Jag plockar
själv fram min lunch och passar samtidigt på att fånga upp några efterlängtade D-vitaminer
från den gassande solen.
Tibetian Peace Garden, Lambeth
Bussen släpper av mig alldeles utanför de
stora gräsmattorna runt Imperial War
Museum, Lambeth. Jag vandrar upp mot
museets huvudingång för att försöka lokalisera
Tibetian Peace Garden, den buddhistiska
trädgård som Dalai Lama invigde 1999. Enligt
min kartbok ska den ligga på museets ägor.
Efter en kort promenad hittar jag vad jag letar
efter, men jag måste läsa på skylten vid entrén
några gånger för att verkligen lita på att jag
kommit rätt. En tre meter hög ”Language
Pillar” (språkpelare) med Dalai Lamas
namnteckning ingraverat i guld
vid ingången bekräftar dock mina
farhågor. Jag kan inte annat än
att bli besviken. The Tibetian
Peace Garden är inte mer än en
rosenkantad gång som slutar i en
stenlagd rundel med några
blomsterbäddar och välvda
stenbänkar (där en uteliggare för
övrigt ligger och sover ruset av
sig). Trädgården är vackert gjord,
det kan jag inte neka till, men
den känns bara så liten och
utryckt ur sitt sammanhang. Den
ligger utslängd på en stor
gräsmatta vilket tar bort all form
av intimitet och skydd. Jag hade
förväntat mig en fridfull trädgård med olika trädgårdsrum som symboliserade olika saker och
som hade en tydlig avgränsning mot den stökiga atmosfären utanför.
Hade de beskrivningar av Tibetan Peace Garden jag läst istället beskrivit trädgården som ett
fredsmonument hade jag säkert gått därifrån positivt överraskad, men nu sätter jag mig på
bussen därifrån besviken, det hjälps inte.
Museum of Garden History, Lambeth
Efter mitt besök i Tibetan Peace Garden hoppas jag på bättre lycka på Museum of Garden
History. Museet är inrymt i en 900 år gammal kyrka vid Themsens strand, precis mitt emot
Houses of Parlament. Byggnaden var under 1970-talet hotad av rivning men räddades i sista
stund av museets grundare, John och Rosemary Nicholson. Paret Nicholson hittade nämligen
gravar på kyrkogården tillhörande de två viktiga 1600-talsbotanikerna John Tradescant och

hans son och namne, John Tradescant. De lyckades därmed stoppa rivningsplanerna och
inrättade världens första trädgårdshistoriemuseum i kyrkan istället.
Kyrkan är liten men trevligt inredd med
upplysta glasmontrar, tavlor och ett litet kafé
i den forna sakristian. Jag börjar med att
följa den kronologiska tidslinje som löper
längs ena långsidan. De olika tidernas
trädgårdsideal visas här upp och beskrivs,
allt ur ett engelskt perspektiv. Det är
pedagogiskt och koncist formulerat och lätt
att ta till sig. Därefter tar jag mig en titt på
glasmontrarna där trädgårdsföremål från
olika tider visas upp; Gertrud Jekylls hattnål,
en spade från 1700-talet, en trähink, (ganska
tråkigt). Jag går vidare till ett litet rum med
en nyare utställning, och denna fångar mitt intresse mer. Det är ett projekt där man får följa
utvecklingen av en engelsk privatträdgård. En snygg topografisk modell av trädgårdens läge i
terrängen visas bland annat upp.
Till museet hör också en liten
trädgård. Det är en 1600-talsträdgård
tillägnad John och John Tradescant.
Förutom en uteserveringsplats till
kaféet finns där en liten
parterrträdgård och en källbrunn.
Framför parterren står en liten skylt
där man ursäktar buxbomens
bedrövliga utseende- den är på
återväxt.
Jag tycker om att gå runt länge på
museer, och jag gör mitt bästa för att
stanna kvar en bra stund på Museum
of Garden History också, men efter fyrtiofem minuter i den lilla kyrkan måste jag gå därifrån
– det finns helt enkelt ingenting mer att se. Då har jag ändå tagit en fika i sakristian, strosat
runt på kyrkogården och luktat på alla lavendelkrämerna i shopen.
England är ett trädgårdsland och jag hade nog förväntat mig lite mer substans av Museum of
Garden History. Trädgårdshistoria är jättespännande och det borde gå att visa upp ämnet på
ett lite mer intressant sätt. När jag sätter mig på tunnelbanan hem måste jag dessvärre
konstatera att dagens skörd inte varit den allra bästa, men jag hoppas på en lyckad dag
imorgon istället. Väderprognosen lovar i alla fall sol!
Highgate Cemetery, Highgate
Under 1800-talets första hälft ökade Londons befolkning från 1 miljon invånare till mer än det
dubbla, 2,3 miljoner invånare. Följden blev att stadens kyrkogårdar inte längre kunde hantera
de stora mängder döda ökningen medförde. Det finns historier om hur kroppar spolades rakt
ur i Londons nybyggda avloppssystem och orsakade allvarliga epidemier. Staten beslutade

därför att sju nya kyrkogårdar skulle anläggas i Londons utkanter. De ”Magnificent Seven”,
som dessa kom att kallas, skulle vara stora och moderna och skänka de döda en värdig sista
vila. 1832 byggdes den första kyrkogården av de sju, Kensal Green Cemetery i västra
London, och som nummer tre, år 1839, anlades Highgate Cemetery i norra London.
1854 byggdes Highgates gravplats ut och en östra del på andra sidan Swains Lane tillkom.
Highgate Cemetery var, och är fortfarande, en populär plats att bli begravd på (bland namnen
på gravarna kan man bland annat finna Karl Marx och Douglas Adams), men under 1900talets
mitt låg skötseln av kyrkogården nästan helt nere. Familjer till de avlidna dog ut eller
glömde bort sina anhöriga och kyrkogården föll så sakteliga i glömska. Inte förrän under
1980-talet började ett restaureringsarbete av kyrkogården ta fart. Jag vet inte hur kyrkogården
såg ut när den var som mest förfallen, men när jag ser Highgates begravningsplats idag förstår
jag att den måste ha varit i extremt dåligt skick. Om den ser ut som den gör idag och ändå
genomgått stora restaureringar, måste det ha varit illa!
När jag promenerar upp längs Swains Lane har jag en munter The Verve-låt i mina hörlurar. I
samma stund som jag kliver in genom begravningsplatsens järngrindar byter shuffeln på min
iPod musiken, som på beställning, till Vivaldis ”Sommaren”. Dramatiken i musiken gör att
begravningsplatsen känns om möjligt ännu mer dramatisk än den är. Jag börjar vandra ner
längs en av gångarna och slukas snart av det stora mörker som råder under det kompakta
trädkrontaket.
Trots att det är mitt på blanka dagen råder ett ständigt dunkel på Highgate Cemetery. Den täta
matta av murgröna som slingrar fram var helst den kan gör att man vandrar genom en ständigt
mörk, grön tunnel med lavangripna gravstenar tittandes upp överallt. Det är en fantastisk syn!
Det är helt obegripligt hur en kyrkogård mitt i centrala London kan glömmas bort på det här
viset och låtas förfalla. Jag har svårt att tänka mig att en stadskyrkogård i Sverige skulle
kunna gå samma öde till mötes. Men trots allt måste man säga att det är en häftig syn! Det är
som hämtat ur en skräckfilm. Historier och sägner om varulvar, spöken och alla möjliga
varelser har flitigt cirkulerat i trakten under begravningsplatsens livstid. Under 1970-talet
skrevs flera artiklar i Hampstead and Highgate Express om den så kallade ”Highgate

Vampire” som setts ett flertal gånger på kyrkogården. Och nog finns det gömställen för en
vampyr på Highgate Cemetery!
Hampstead Garden Suburb
Från Highgate Cemetery går jag genom den grönskande Waterlow Park upp till Highgate
High Street. Där hoppar jag sedan på buss nummer 210 som tar mig genom Highgate Village
upp mot Hampstead Heaths norra del. Där kliver jag av bussen i den absoluta tron att detta är
Hampstead Garden Suburb. Min engelska kompis levererade nämligen en tvärsäker
beskrivning av hur jag hittade till Hampstead Garden Suburb tidigare samma dag.
Jag skippade också förstudierna idag eftersom jag ansåg mig ha en ganska bra koll på vad
trädgårdsstaden Hampstead Garden Suburb var för ett slags ställe. Min kompis har berättat
om hur hans kompis mormor sålde sitt hus med tillhörande trädgård (eller skog snarare) där i
trakten för den ringa summan av 23 miljoner pund, och närheten till både Hampstead och
Highgate antog jag bara betydde en sak –Hampstead Garden Suburb är ett överklasstillhåll så
det heter duga!
Jag promenerar in på en sidoväg och stärks omedelbart i min försäkran om att jag kommit rätt
när jag tittar upp på de enorma villorna som kantar vägen. Jag vågar knappt tänka på vad de
kan tänkas kosta att köpa. Det känns lite som om jag har kastats in på Wisteria Lane i ett
avsnitt av Desperate Housewifes. Allt är prydligt och putsat, men märkligt öde. Den enda
rörelse som pågår efter gatan är byggarbetarnas snickrande och gjutande på uppfarter och hus.
Trots de gigantiska husen börjar jag efter en stunds promenad trots allt tveka om jag verkligen
har hamnat rätt. Den spikraka vägen stämmer inte alls med den bild av trädgårdsstäder jag
har. Bara för att vara på den säkra sidan stannar jag och frågar några byggarbetare på rökrast
om vägen. ”Hampstead Garden Suburb? Nänä de härä Highgate lilla du” svarar de och flinar.
Med hjälp av deras A-Z-karta lyckas vi tillsist lokalisera det riktiga Hampstead Garden
Suburb, ett par kilometer ner efter ringvägen. Jag tackar och fortsätter min svettiga
(väderprognosen stämde…) vandring. När jag så småningom anländer till Hampstead Garden
Suburb blir jag lite förvånad, men samtidigt avgjort övertygad om att jag hamnat rätt.
De bågformade vägarna omsluts av
fina, klassiska engelska hus med
prydliga förgårdar. Alla vägar är
trädplanterade och lummiga och barn
och vuxna rör sig mellan husen. Det
känns lite som ett familjeparadis,
precis som min egentliga bild av
trädgårdsstäder ser ut (varför hade
jag föreställt mig vräkiga palats och
grindar med porttelefoner i
Hampstead Garden Suburb?).
Jag går runt ett tag längs gatorna och tänker på hur området kan ha sett ut för hundra år sedan
då trädgårdsstaden först kom till. Det var innan mycket av den omgivande bebyggelsen fanns
och Hampstead Garden Suburb verkligen var en grön förort. Jag undrar också hur
befolkningen har förändrats under åren. En av de grundläggande tankarna med
trädgårdsstaden var att människor från alla samhällsklasser skulle kunna bo där och ha sin

egen trädgård. Det tror jag tyvärr inte är något Hampstead Garden Suburb kan skylta med
idag.
Efter några varv runt kvarteren i trädgårdsstaden är jag så svettig i den gassande solen att jag
bestämmer mig för att avsluta min trädgårdsvecka med ännu ett bad på Hampstead Heath. Jag
promenerar ner Winnington Road mot Heathen och där efter vägen, plötsligt, dyker de
äntligen upp - palatsen! Så där i trädgårdsstadens ”skogiga” utkanter har små slott med
tillhörande ”jaktmarker” ploppat upp. Där finns allt det där som jag hade sett framför mig;
höga, snidade metallgrindar med porttelefon, övervakningskameror, polerade Porschar på
uppfarterna, fontäner, ja ni förstår poängen. Jag går där och förundras över husens vräkighet
och känner att jag helt klart föredrar Hampstead Garden Suburbs mer blygsamma, lummiga
gemenskap.
Jag vandrar ner mot Hampstead Heaths norra entré och det känns lite som en befrielse när jag
kommer ut på de öppna, vilda fälten nedanför Kenwood House. Nu när jag besökt alla mina
tolv anläggningar funderar jag över vad jag fått ut av min resa. Jag tycker personligen att
resan har gett mer än jag trodde, och mer än vad som är möjligt att beskriva i en rapport. Jag
har lärt mig väldigt mycket om London; om Londons historia, stadsdelar och uppbyggnad.
Jag har också fått många intryck och mycket inspiration från de olika anläggningar jag har
besökt. Utöver detta har jag vunnit några nya favoritplatser i London. Camley Street Natural
Park, Fenton House och Highgate Cemetery är helt kart platser jag kommer att besöka igen,
och kanske kan någon av dem till och med tävla om att bli min nya favoritpark i London,
även om den kära gamla Hampstead Heath är näst intill oslagbar.
Stina Hellqvist, augusti 2007