Jag gjorde en bilresa i december för ett par år sedan när jag var ...

Dolph Lundgren, "Sommar med Dolph Lundgren" Sommar i P1, Sveriges Radio, 2008
Jag gjorde en bilresa i decem ber för ett par år sedan
när jag v ar hem m a och besökte Sv erige. Resan gick
från Stockholm till Ångerm anland där jag v äxte upp
som tonåring. Jag anlände m ed m in sy ster som bor i
Sundsv all och en del av hennes fam ilj till Ny land, som
ligger ungefär en halv tim m es körning norr om
Kram fors, utefter Ångerm anälv en. Så här års om
som m aren är Ny land m y cket v ackert, m en denna
v interefterm iddag v ar det becksv art och snön
fullkom ligt v räkte ned. Jag stannade bilen och såg m ig
om kring, och sa, ”Vi åker ned till Konsum , det brukar
ligga där nere”.
Jag körde ned genom de oplogade gatorna förbi Tingshuset ned i sam hället,
och m y cket riktigt, Konsum låg kv ar där det legat sedan slutet av 70-talet,
den senaste gången jag sett det lilla m unicipalsam hället Ny land, där det bor
ungefär tusen själar. Jag sprang in och frågade lite folk efter en gam m al
polare från grundskolan, jag undrade om han m åhända bodde kv ar i trakten.
”Jodå, fråga han där ute”, blev sv aret från en ung kassörska. Jag rusade
tillbaka ut i snöy ran och jagade ikapp en äldre herre som precis skulle gå in
sin bil. Han sv arade direkt på m in fråga, ”K ent Andersson, han bor kv ar m ed
m or sin där uppe i backen v id den gam la skolan”. När jag tackade för hjälpen
och v ände m ig om för att gå så sa den äldre m annen åt m ig att v änta lite.
Jag stannade till och han plirade genom snöy ran och så sa han, ”M en hörrudu,
du är v äl den där film gubben, du?”
Jo, han hade faktiskt rätt, jag är en sådan där ”film gubbe”. Jag heter Dolph
Lundgren, jobbar som skådespelare och regissör.
Nu är det så att jag föddes i Stockholm för ett halv sekel sedan och
tillbringade m ina första 25 år i Sv erige. Den andra hälften av m itt liv har jag
lev t utom lands, fram förallt i USA och England. De flesta sv enskar känner igen
m ig m est från m ina film er där jag rusar runt m ed autom atv apen, kniv ar,
handgranater, skjuter folk och slår dem på käften. Det har ju bliv it en del av
det där de sista 20 åren.
Nu sitter jag här i studion på Radiohuset, och tittar ut öv er ett v ackert
Som m arsv erige, och tänkte berätta lite om v em jag egentligen är, v ad som
har präglat m ig och driv it m ig innan ni fick läsa om m ig i kv ällstidningarna; hur
jag v äxte upp som en liten bly g allergisk grabb i Stockholm s förorter och
senare i Ångerm anland. M an är ju lik förbaskat lite norrlänning fortfarande.
Hur jag pluggade kem i, jag täv lade i karate, jag fick stipendier och så
sm åningom ham nade jag i själv aste Holly wood. Det v ar något jag aldrig hade
kunnat tänka m ig när jag satt och dagdröm de hem m a i v illan i Spånga, m ina
tv å sy strar och m in bror lekandes m edan m in m am m a fy llde på diskm askinen
i köket. Liv et, det är ett äv enty r, en actionfilm kan m an kanske säga. Vi är alla
hjältar i v år egen högst personliga film , v ars m anus v i inte fått läsa. Det är
kanske tur det.
Ett av m ina tidigaste Sv erigem innen är från Lejonbacken v id Stockholm s slott.
Det är som m ar och jag sitter på m in pappas breda axlar i spänd förv äntan
blickandes ut öv er Ström parterrens gnistrande v atten. M in pappa pekar och
plötsligt ser jag något: på Gustav Adolfs tog, tv ärs öv er ström m en speglas
solljuset i m ässingsinstrum ent, polerade hjälm ar och blanka bajonetter;
v aktav lösningen m arscherar upp på Norrbro, m ed v inden når oss ljudet av en
trum v irv el. Jag är fem år gam m al.

Under blågul fana m ed arm éns m usikkår. Som liten grabb av gudade jag m in
pappa. Han v ar m in stora idol, officer i det sv enska artilleriet. När m in pappa
åkte på m ilitäröv ning på söndagar som reserv officer, då fick jag som liten
pojke ibland följa m ed. I bilen på v ägen dit förv andlades jag till general
Lundgren och han till m in chaufför, m ed bara en usel kaptens grad. Det v ar en
sv indlande känsla att ge sin stora pappa order. Han v ar 1,9 5, sam m a längd
som jag själv sederm era skulle bli. Han besv arade alltid m ina kom m andon
m ed ett korrekt ”Ja, general”.
När jag blev lite äldre brukade fam iljen åka upp till Ångerm anland för att
hälsa på m ina farföräldrar. Det v ar jag, m in m am m a och pappa, och m ina
jäm nåriga sy skon Annika, Katarina och Johan. M ina föräldrar, pappa ingenjör
och m am m a språkforskare, v ar m y cket ordentliga. Det v ar precis tv å år
m ellan v arje barn.
M in pappa hade köpt en am erikansk W illy s Jeep någon gång i m itten av 6 0talet,
och m ålat den grön och v it. Den v äckte en enorm uppståndelse på den
tiden, speciellt på landsby gden till m in och m ina sy skons otroliga förargelse.
Vi hukade oss i fönstren och v ille ingenting hellre än att åka i en norm al,
v anlig Volv o. Det v ar som Galenskaparna sa – ”pinsam t”.
M an insåg senare v ilken speciell upplev else det där v ar. M in pappa hade
ordnat nam nsky ltar m ed allas nam n öv er v åra respektiv e platser i bilen. Vi
fy ra barn v ar i baksätet och m am m a och pappa ov anför fram sätena. B ilen
hade m in pappa döpt till Piggen Piggo, m ed särskild nam nsky lt förstås.
Varifrån nam net kom , det är än idag ett stort m y sterium .
Det tog tv å dagar att ta sig upp till Ny land. Det v ar egentligen bara 6 0 m il
m en m in pappas och Piggen Piggos m arschhastighet v ar näm ligen m axim alt
40 kilom eter i tim m en. Igen, m y cket pinsam t såklart, m en Norrland det v ar
liksom m y sigt ty ckte v i barn. M änniskorna de v ar så annorlunda, liksom m er
äkta, och så lagade farm or så god saft.
Jag fick ett brev på posten när jag gick i fjärde klassen. Stora ny heter! Jag
hade bliv it utv ald att rösta i tio-i-topp-jury n. Sv en-Ingv ars m ed ”Lilla söta
fröken Fräken” v ann, m en själv röstade jag ”B oots” m ed Nancy Sinatra, ni v et
”These boots are m ade for walking” – sexigt, ty ckte jag. M an hade börjat bli
lite på hugget, m ed brudar alltså, m en det v ar inte m ånga tjejer som tände på
den där bly ge, spinkige och lätt rödhårige Hans, eller Hasse som jag hette på
den tiden. M in bäste kom pis hette Perry . Han v ar m örkhårig, krallig och fick
alla brudar. Jag fick i alla fall dansa m ed m in hem liga älsklingstjej, Ulla
M attsson, på klassfesten. Hon kanske såg något i m ig som ingen annan såg på
den tiden. Själv ty ckte jag hon v ar supersexig m ed m y cket v ackra ben. Jag
v ar ju bara tio år, hon v ar m in första förälskelse, m en det blev ingenting
m ellan m ig och Ulla. Vi dansade i alla fall till ”The Fab Four”.
The B eatles v ar redan gudar ute i v ärlden, äv en uppe i lilla Sv erige. De sjöng
om Sov jetunionen, atom krigets ärkefiende till v ästm akterna och NATO. En
nation som jag sederm era själv skulle representera på bioduken. Om allt detta
v ar lille Hasse ly ckligt ov etande i slutet av 6 0-talet.
Lille Hasse blev sederm era Hansa – en ”v ärsting” skulle m an säga idag,
”ungdom sligist” hette det då. Eller som skolpsy kologen sa till m in käre far,
”ett problem barn”. I tidiga tonåren fick jag som sagt problem både hem m a
och i skolan. M in pappa hade sina problem m ed karriären v ilket påv erkade
hum öret och det gick främ st ut öv er m in m am m a. M in kära m or, hon v ar en
ängel som tog hand om v år fam ilj, hon jobbade och slet, lagade m at, tv ättade,
strök – allt utan hjälp. Ett ny fött barn, en tv ååring, ett barn på fy ra år och jag
som skulle börja skolan. Jag förstår fortfarande inte hur hon klarade av allt
det här, det är helt otroligt.
M in pappas dåliga hum ör gick äv en ut öv er m ig som v ar äldst. M an fick
utskällningar, m an åkte på stry k. Jag tror att det v ar m y cket därför jag

senare sökte m ig till judo och karate. M an gnällde inte och v ar v an att åka på
en pärla helt enkelt. M in pappas fy siska v åldsam heter blev v ärre och v ärre,
det spelar ingen roll hur gry m en förälder är m ot sitt barn, barnet älskar ändå
sin m am m a och pappa tillbaka. I m itt fall v ar detta en m ardröm stid, m in stora
idol slog m ig och jag v ar naturligtv is helt förv irrad, skräm d och tog ofta på
m ig skulden själv för att det här hade inträffat.
Jag fick dessutom höra att jag v ar en odugling som det aldrig skulle bli
någonting av . Jag gick till skolan, jag försökte dölja m ina blåm ärken och m in
blodiga hårbotten, där håret hade lossnat när m in hade pappa luggat m ig.
M itt själv förtroende åkte snart i botten och detsam m a hände m ed bety gen.
Vid 13 års ålder drogs jag m er och m er till skolans ligister, jag började röka
Prince och dricka alkohol. M an spy dde i och för sig ganska om gående, så det
v ar inte så stor skada skedd. På kv ällarna gick jag på ungdom sgård och
tittade på de senaste film erna, så att jag slapp v ara hem m a och träffa m in
pappa. M an tog en fällstol och satte sig v ar m an v ille i lokalen, kanske
öppnade m an en insm ugglad öl. En av m ina fav oritfilm er hette Easy Rider.
70-talets flum - och antietablissem angskultur kom också till Sundby skolans
högstadium i Spånga. Det slutade m ed att jag fick B i ordning och uppförande,
urusla bety g och ry m de hem ifrån. M in pappa beslutade att nu jäklar fick det
v ara nog. Jag skulle om gående skickas på uppfostringsanstalt, det v ar uppe
hos m in farm or och farfar i Ny land alltså.
Johan och Gerda som de hette, v ar v äldigt stränga, som m in far, m en de v ar
lite äldre och också lite tam are. M in far v ar fortfarande ett fy siskt
praktexem plar, honom skäm tade m an inte m ed i första taget. I Ny land, där
kunde m an också röka, dricka öl och försöka stjäla m opeder, så jag förblev
ligist där uppe i något år till.
Sedan började jag faktiskt inse att m an kunde ju också åka skidor, spela
ishockey och faktiskt plugga. Att v ara borta från pappa v ar också v äldigt
v iktigt för m ig, för att kom m a tillbaka på fötter på ett em otionellt plan. Det
v ar kanske ändå så att Karl-Hugo faktiskt förstod att han själv hade något att
göra m ed sin tonårssons problem . Han insåg kanske att hans känslige son v ar
alltför lik honom själv och det v ar det han på något sätt inte kunde tåla.
Vare sig han v isste det eller inte hade nu m in pappa m ed sin handgripliga
behandling förv andlat sin unge son till en bety dligt tuffare, m er m ålm edv eten
v ersion av sig själv . En v ersion som nu skulle ha sty rkan att bli en täv lande
idrottsm an, och m era v iktigt – att förv erkliga sina dröm m ar, något som m in
pappa aldrig hade fått en chans att göra.
Av fy ra barn från en fattig fam ilj i Norrland blev han utv ald att någon gång i
början på 50-talet skickas ned till Stockholm för att gå på högskola och ly ckas
här i v ärlden. Det blev ty v ärr inte så, han slutade som en ensam , m y cket
oly cklig gam m al m an, som i sin hårda sträv an hade förlorat både fam ilj och
v änner.
M in pappas hatkärlek blev sålunda m in driv kraft i liv et, på gott och ont. Han
har också sam tidigt v arit en idol och en m y cket positiv förebild på m ånga
sätt, jag v et att jag påm inner om honom – m itt utseende, jag gillar historia,
m ilitären, jag klär m ig i kosty m , jag kan ha ett häftigt hum ör. Därem ot slår jag
inte kv innor och barn, inte ens på film .
När m in pappa dog år 2000 grät jag på hans begrav ning. Jag v et att han
någonstans v et att jag, Hans, förlåter honom , jag förstår honom , och att jag
alltid kom m er att älska honom – m in pappa.
I Norrland v ar som m aridrott bara något att glöm m a. Som någon sa, "Va fan,
här uppe i Norrland är det tio m ånaders v inter och tre m ånaders dåligt
skidföre". De flesta tuffa norrländska killar som hade flickv änner, de höll på

m ed någon form av idrott, och jag v ille också v ara tuff. Så det blev 25
arm häv ningar fram för sängen v arje kv äll, m an m åste ju börja någonstans,
eller hur?
Jag körde precis lite arm häv ningar här inne i studion.
B ruce Lee och kung fu v ar stort på film på 70-talet, och i v erkligheten
upptäckte jag själv först judo och sedan karate; en kam psport som skulle
förändra m itt liv på m ånga plan, inte bara fy siskt utan äv en psy kiskt och
känslom ässigt. Det blev så att säga v ägen ut för den lilla krasslige och osäkre
grabben, som alltid kände att han inte v ar tillräckligt bra eller cool nog, att
han inte hörde hem m a någonstans; en grabb som kände att han hade
öv ergiv its av sin store idol, sin pappa.
Nu hittade jag ny a ideal, inom sportens v ärld. Fram förallt m in sensei,
engelsm annen B rian Fitkin som v ar chefstränare på Stockholm s K arate Kai,
och senare skulle leda m ig till täv lingsfram gångar i Sv erige och internationellt.
B rian och andra karateledare, de hade m y cket stort infly tande på m in
m ognad från pojke till ung m an. De gav m ig en chans att v isa att jag faktiskt
dög någonting till, att också jag kunde v ara någonting v ärd.
Jag tränade m er, pluggade hårdare, började till och m ed få lite m uskler och
sådär och m in allergi började bli bättre. M ed detta kom själv förtroendet sakta
tillbaka. Sam tidigt började jag inse att det fanns en stor v ärld där ute, jag v ille
ut och v ara m ed och upplev a den. Jag m inns att jag låg i sängen på kv ällarna
och dröm de om den stora resan till landet i v äster – USA, där allting v erkade
m öjligt.
24 år gam m al kom jag för första gången till v ärldsstaden New York. Plötsligt
stod jag på M anhattan och kände att m itt liv skulle förändras på något sätt.
Jag v isste inte hur.
Då hade jag bitit ihop och jobbat ”gry nhårt”, som de säger i Norrland, i fem år.
Fått stipendier i kem i, gått ut Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm . Jag
hade pluggat v idare både i USA och i Australien, och sam tidigt hunnit m ed att
bli m ästare i karate i både Sv erige, Europa och Australien.
På m ånga niv åer v ar jag fortfarande en m y cket oerfaren ung m an. I Sy dney
hade jag en karateklubb på univ ersitetet. Jag och m in sparringpartner och
kom pis M ark jobbade extra som v akter på olika konserter för att tjäna lite
stålar. M en ingenting skulle någonsin förbli sig likt efter det att jag under ett
konsertjobb lade ögonen på den am erikanska sångerskan Grace Jones, som
v arit B ond-brud och fäktats m ed Arnold Schwarzenegger i Conan. Eller rättare
sagt, efter att Grace lade ögonen på m ig.
M in stackars m or och far hade sett tv å saker v ad det gällde Grace Jones.
Först såg de en v ideo på TV där Grace iklädd högklackat, m anskosty m och
snaggat hår m arscherade öv er en scen m ed ett dussin av sina dubbelgångare.
Någon dag senare såg de en bild på Grace m ed sin ny e, sv enske pojkv än –
deras, som de trodde, duktige kem istuderande son. Jag hade inte m age att
berätta hur m itt liv hade förändrats, jag v ågade inte ringa hem helt enkelt.
Det v ar inte konstigt att rev isionsdirektören och reserv officer Lundgren, det
v ill säga m in pappa, fick förhinder när Grace för första gången kom till
Sv erige m ed den hom osexuella galjonsfiguren Sixten Herrgård som v ärd, för
att hälsa på sin pojkv äns fam ilj. M in m am m a ty ckte dock att Grace v ar
m y cket trev lig och sy m patisk.
Grace och jag v ar en färgstark och om aka kom bination. Den heta, sv arat
sångerskan och den blonde, nordiske idrottsm annen. Tillsam m ans gjorde v i
New Yorks nattliv osäkert i ett par år under m itten av 80-talet. Andy W arhol,
graffitiartisten Keith Harring, Calv in Klein, superm odellen Im an, Gianni
Versace – alla v ar de en del av Graces, det v ill säga nu v årt digra um gänge.
Graces v änner förundrades öv er denne osky ldige unge m an som gick upp för

att träna v arje m orgon klockan fem . Själv undrade jag hur alla kunde v ara
uppe så sent, v arför blev dessa m änniskor aldrig trötta?
Droger togs det helt öppet på den tiden, i restauranger och på klubbar i New
York. Jag hade knappt sett droger förut och förstod helt enkelt ingenting. Det
v ar kanske tur att jag hade m in träning och idrotten att koncentrera m ig på,
annars hade det kanske kunnat gå riktigt illa. M ånga hade inte sam m a tur, av
m ina och Graces v änner från dessa år skulle en stor del ty v ärr v ara borta
bara ett decennium senare. Droger eller AIDS v ar de v anliga banem ännen.
M ånga v ackra, talangfulla och underbara m änniskor, speciellt ”the gay crowd”
som jag aldrig m er skulle få skratta m ed, eller lära m ig av deras aptit på liv et
och skönheten.
Det v ar i New York som jag till slut skulle börja hitta m ig själv och få en chans
att anv ända m ig av m ina barndom supplev elser och m in uppdäm da inre
energi, allt det här jag hade göm t undan under åren. M usikintresset,
m ålandet, m itt teaterintresse från m ellanstadiet, det v ar alltså sätt för m ig
att uttry cka m ig som barn. Nu, i New York, började jag plugga dram atik, och
älskade det direkt. Det är kanske sv årförklarligt, m en Dav id M am et sa det
bäst: ”Nobody with a happy childhood ev er went into show business”.
Det stora beslutet kom efter det att jag m ed en läderklädd Grace Jones på
m in m otorcy kel hade kört upp till B oston, för att försöka gå v idare m ed m itt
stipendium i kem iteknik på M IT. Hur fungerade det? Inte så bra. Kem iteknik
hade liksom förlorat sin forna tjusning, jäm fört m ed ja, ni v et. ”There is no
business like show business”.
Jag hade sett Rocky 3 på bio i Sy dney när jag pluggade där nere. Lite anade
jag att Rocky s ny a m otståndare ett par år senare skulle heta, ja, ni v et ju
v em . Under den första castingen jag gick på för Rocky 4 i New York blev jag
direkt av sågad m ed de tv å orden ”too tall”. För lång, helt enkelt. M an fick
bara v ara 1,9 0. ”Fan”, tänkte jag, ”det här kan m an bara inte släppa”.
Jag tog genast bilder på m ig själv i boxningsm undering, för m ina sista
dollarsedlar. Jag jobbade som dörrv akt i New York för tillfället. Jag skickade
bilderna genom m in dram atiklärare, till en av hans kom pisar, som sa att han
kände någon som kanske kunde få de här bilderna till Sly Stallone.
”Ha! That’s nev er gonna work”, sa alla. ”W hat do y ou wanna be? A m ov ie
star?” skrattade grabbarna på gy m m et på M anhattan. Nåv äl, tre-fy ra
m ånader senare när jag v ar i London ringde någon andfådd underhuggare
från Stallones kontor i LA. Han hade fått uppgifterna att spåra upp den här
m y stiske sv ensken på bilderna. Att döm a av hans enorm a lättnad när jag
sv arade hade det inte v arit alltför enkelt.
Jag flögs helt sonika in till LA någon v ecka senare och tog m ig en taxi till
Param ount Studios som ligger m y cket v ackert m ellan palm träden, m ed
Holly wood-sky lten som bakgrund. Det v ar en v iss m agik att åka in genom
studioportarna. Jag träffade Sy lv ester Stallone i hög person på sitt kontor.
Han v ar iklädd träningsshorts och tanktop, jag blev naturligtv is förstås m äkta
im ponerad och inte lite nerv ös, ”starstruck” som det heter, och fick sv årt att
få fram orden. ”Lite kort”, tänkte jag då för m ig själv , ”m en v ältränad”. Han
hade långt hår, han skulle precis spela in en av de här Ram bofilm erna. Vi tog
foton tillsam m ans i boxningsutrustning, och så v isade han m ig ett par dussin
pärm ar m ed foton och resum éer av andra hoppfulla kandidater till Rocky s
näste m otståndare. 5000 killar fick jag senare v eta.
Jag fick ett m anus och Sly v ille att jag skulle träna v ikter och lägga på m ig
sådär tio kilo m uskler. Jag v ar redan v äldigt v ältränad på grund av m in
karatebakgrund m en som idrottsm an v ar m an ju m er intresserad av att inte
bli knockad på riktigt än att se stilig ut på film . Stallone v ar m y cket trev lig
tänkte jag, precis som en v anlig dödlig, nästan i alla fall. M itt stora
Holly woodäv enty r hade precis börjat.

Sex m ånader senare, efter m ånga interv juer m ed olika producenter, daglig
hård träning och ett gastkram ande screen test i LA m ot tv å riktiga ry ssar v ar
jag tillbaka på M anhattan. Dagarna gick och efter en v ecka fick jag ett
telefonsam tal från Stallone. Jag hade fått rollen som kapten Iv an Drago i
Rocky 4.
Under screentestet gorm ade och skrek de här tv å ry ssarna ungefär som ”M r
T”, Clubber Lang, i den tidigare Rocky film en, m edan jag hade bestäm t m ig för
att spela ry ssen Drago som kall, fokuserad m ed alla känslor under y tan. Det
gillade Stallone ty dligen för den träning v i gjorde ihop i fem m ånader för att
förbereda oss på inspelningen v ar helt fy sisk. Det blev fy ra tim m ar om dagen
m ed boxning och v iktträning.
Iv an Drago förblev ett isberg. En idrottsm askin som utny ttjades av de onda
sov jetiska m akthav arna, m ot den indiv idualistiske Rocky B alboa från the US of
A. Det v ar lite klichéartat, m en det fungerade, m ed besked. Film en hade
prem iär i W estwood, i LA. Jag gick in på biografen som Grace Jones pojkv än,
och kom ut 9 5 m inuter senare som film stjärnan Dolph Lundgren.
”I m ust break y ou”, så lät det då. Det v ar jag som sa det precis nu här. Jag
och Stallone fightades i tre v eckor för att spela in den här av slutande
m atchen som i film en bara tar en 10-15 m inuter. Vi åkte båda på riktiga
sny tingar under inspelningen och Stallone ham nade faktiskt på sjukhus i tv å
v eckor, m ed brutna rev ben och en hjärtm uskelinflam m ation sas det, eller v ar
det bara så att studion v ille dra in lite försäkringspengar? Det v ar en bra
story i alla fall.
Alla kam erorna riktades nu m ot m ig. Nu v ar jag, en kem istuderande
karateutöv are från lilla Sv erige, på v äg att bli känd öv er hela v ärlden. Det
blev otaliga PR-turnéer på alla kontinenter, till och m ed i Sv erige där jag
genast gjorde bort m ig genom att tala engelska istället för sv enska under en
TV-interv ju.
Dolph. Ja, jag tog det nam net efter att jag fick rollen i Rocky film en. Ny tt
nam n, ett ny tt liv . Det v ar precis som på bio – den okände utm anaren från
Sv erige hade efter åratal av strapatser till slut stigit in i ringen och det
bländande ram pljuset.
Japan, Australien, Sy dam erika, Europa – öv erallt fanns m ina ny a Dolphfans,
men de kände inte alls m ig som person, utan som i en rollgestalt eller i bästa
fall från m in im age i pressen. Det är m y cket sv årt för v ilken person som helst
att bli känd, särskilt om m an kom m er från Sv erige och speciellt från lilla
Ny land. Am erikaner, de är liksom v ana att se stjärnor, och i USA gäller frasen
”there is no such thing as an ordinary life”. Alla är på något sätt redo att bli
rika och beröm da. Jag har fortfarande inte v ant m ig v id att v ara kändis, v ilket
jag num er inser är bra. M an ska nog aldrig v änja sig om m an v ill behålla sin
integritet, och ännu v iktigare – sin m entala balans. M an m åste helt enkelt lära
sig att känna skillnad på sin egen identitet och den person allm änheten tror
att m an är eller v ill att m an ska v ara. Annars kan det sluta riktigt illa, som v i
ser v arje v ecka i alla v ärldens skv allerblaskor. Slå bara upp en skv allertidning
från en sådär fem -tio år sedan och se v ilka av ansiktena som fortfarande
finns kv ar i ram pljuset. När m in stora PR-karusell drog igång för 20 år sen
hade jag ingen aning om allt detta, och det gick nästan rent åt helskotta.
Film industrin i USA är helt enkelt en förbaskat tuff bransch. Exem pelv is
garv ar folk åt Sy lv ester Stallone när han är korkad, dålig skådis, etcetera. M en
försök själv att skriv a, regissera och spela in en film som tjänar in en sådär
par hundra m iljoner dollar. Stallone har gjort just det, ett halv t dussin gånger.
”En får inte v ara dum ”, som de säger i Norrland.
För en ung sv ensk v ar Holly wood extrem t hårt. Jag hade m ånga m otgångar
m ed dåliga rådgiv are, m anager som stal m ina pengar, flickv änner som gjorde

allt för att få m ig på fall, etcetera. M en, jag har alltid haft attity den att det
inte är någon annans fel, jag har friv illigt v alt den här branschen och det är
upp till m ig att ha sty rkan att öv erlev a.
M ed tiden lärde jag m ig att sty ra m in karriär och sam tidigt ty cker jag, att
behålla m in integritet och m ina rötter. Alla negativ a aspekter åsido, jag har
ett underbart y rke. Jag känner m ig otroligt ly ckligt lottad för det jag har fått
v ara m ed om de här sista 20 åren, och kanske några år till om m an har tur.
Clintan är ju 78, tro det eller ej. Som en annan skådis, Jim m y Stewart, en
gång sa, ”It’s not how good y ou are, it’s how long y ou last”.
En stor del av m in fram gång m åste jag tillskriv a en annan person, Anette. En
underbart söt och m y cket speciell sv enska som jag träffade på M anhattan,
fy ra-fem år efter Rocky prem iären. På den tiden hette hon Qv iberg i
efternam n. Efter m ånga om och m en och hårt arbete från m in sida så heter
hon nu sedan m ånga år Lundgren.
Ja, det blev i alla fall så att också lille Hasse hittade ett y rke, en fru och så
sm åningom fick sina egna barn. M ina m achogener förs nu v idare in i
fram tiden av tv å underbara döttrar, Ida och Greta. Det är kanske ödets ny ck
att jag slipper den här ev entuella kom plikationen av en ny far-son-konflikt,
m ed allt som det kan innebära. Att m in son inte behöv er lev a upp till eller
kanske lida av att v ara Dolph Jr.
Jag bekänner m in kärlek till m ina döttrar v arje dag, och jag älskar att säga att
jag älskar dem . Äv en om särskilt lilla Greta som har lite hetare hum ör ofta
utbrister ”Daddy , I know, y ou alway s say that”. Jag hoppas att de kom m er
göra detsam m a m ed sina barn så att på något sätt genom m itt stora
äv enty r, har den där onda cirkeln av kärlekslöshet som förm odligen började
långt bakåt i generationerna på m in pappas sida, brutits för alltid.
Jag tror att det v ar m eningen att det skulle bli så. Jag tror att m in pappa
faktiskt håller m ed. Jag v ill gärna sluta m ed en tribut till alla andra sv enskar
som har sökt sig utom lands genom åren, för att finna ly ckan m en sam tidigt
också för att sprida v år kultur, v årt språk och föra m ed sig lärdom ar utifrån
tillbaka till Sv erige. Jag skulle också v ilja ge ett råd till er ly ssnare som v ill
prov a på att uppfy lla era dröm m ar, och skriv a ett eget m anus i Sv erige, eller
utom lands, i film branschen eller kanske i ett eget y rke. Som skidkungen,
Ingm ar Stenm ark en gång sa, ”De e bar' å åk”.