Rättssamhällets betydelse för fred och säkerhet - Fonden för ...

MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER I FRED & KONFLIKT 

en skriftserie från Fonden för mänskliga rättigheter 

DEL 1 

Rättssamhällets 

betydelse för 

fred och säkerhet 

En tematisk skrift om tillgång till rättvisa, fred och säkerhet 

samt internationell straffrätt

Denna skrift är framtagen av Fonden för mänskliga rättigheter 

med finansiering från Folke Bernadotteakademin. 

För idéer och innehåll i denna skrift ansvarar respektive författare. 

Texterna uttrycker inte nödvändigtvis Fonden för mänskliga rättigheters 

ståndpunkter eller position. 

REDAKTÖR Olle Mårsäter 

FÖRFATTARE Linnea Gerstner, Per Larsson, Olle Mårsäter, Kjell-Åke Nordquist 

PROJEKTLEDARE Per Bjälkander 

FORM zie 

TRYCK Centrum Tryck Avesta, september 2007 

ISBN 978-91-976183-3-5 

© Fonden för mänskliga rättigheter 

Materialet får citeras och mångfaldigas med uppgivande av källa. 

Ytterligare exemplar av detta material kan rekvireras mot fraktkostnad 

från Fonden för mänskliga rättigheter, info@humanrights.se. 

Finns även att ladda ner som pdf på www.humanrights.se 

KONTAKT: Fonden för mänskliga rättigheter 08-54 54 99 70, 

info@humanrights.se

Rättssamhällets 

betydelse för 

fred och säkerhet 

En tematisk skrift om tillgång till rättvisa, fred och säkerhet 

samt internationell straffrätt

Sammanfattning 

I TAKT MED ATT den internationella rättsordningen utvecklats har det nationella rättssamhället 

kommit att regleras eller påverkas av internationella normer. Detta 

gäller särskilt olika rättsstatsfrågor och regleringar rörande individens skydd i 

förhållande till den nationella makten. Inom det internationella rättssamhället 

återfinns sådana normer främst inom området mänskliga rättigheter, men det finns 

även andra mer eller mindre direkta kopplingar till det nationella rättssamhället 

och stärkandet av rättsstaten. 

Denna tematiska skrift diskuterar det nationella och det internationella rättssamhällets 

möjligheter att samverka för fred och säkerhet. Ursprungstexter för 

denna skrift presenterades och diskuterades vid tre seminarier som Fonden för 

mänskliga rättigheter anordnade under vinter 2006–2007 på temat Rättssamhället. 

Inledningsvis gör Olle Mårsäter en grundläggande översikt av centrala begrepp 

och debatter rörande rättssamhället. I avslutningskapitlet summerar han 

olika argument om rättssamhällets betydelse för fred och säkerhet. Per Larsson 

behandlar tillgång till rättvisa ur ett nationellt och internationellt perspektiv och 

berör frågor om tillgång till rättegång och rättsmedel samt rättshjälp vid sidan av 

public interest litigation och alternativa tvistlösningar. 

Kjell-Åke Nordquist diskuterar möjligheterna att genom det internationella 

rättssamhället verka för fred och säkerhet. Även olika former av fredsprocesser 

och möjligheterna att arbeta för olika typer av övergångsordningar efter konflikter 

tas upp tillsammans med hithörande juridiska och moraliska spörsmål. 

Linnea Gerstner behandlar betydelsen av internationellt straffansvar för stärkandet 

av fred och säkerhet, och diskuterar detta utifrån möjligheterna och svårig- 

03

04 RÄTTSSAMHÄLLETS BETYDELSE FÖR FRED OCH SÄKERHET 

heterna att utkräva straffansvar för individer, vilka utför handlingar som utgör 

internationella brott som folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott. 

Särskilt belyses utvecklingen under de senaste decennierna med ad-hoc tribunaler 

och inrättandet av den permanenta internationella brottmålsdomstolen. 

En gemensam slutsats som kan dras utifrån de tre bidragen är att den utveckling 

som skett på det internationella planet innebär stora möjligheter att värna 

och stärka det nationella rättssamhället. En förutsättning är dock här att stater 

samarbetar och är mottagliga för de insatser som görs från det internationella 

rättssamhället.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 05 

Sammanfattning 3 

Författarpresentation 7 

Förkortningar 8 

Förord 9 

1| DET NATIONELLA OCH DET INTERNATIONELLA 

RÄTTSSAMHÄLLET 11 

1.1| Inledning 11 

1.2| Om begreppet rättssamhället 12 

1.3| Det nationella rättssamhället 13 

1.4| Det internationella rättssamhället 15 

1.5| Samspelet mellan det internationella och det nationella rättssamhället 17 

1.5.1| Det internationella systemet för mänskliga rättigheter 17 

1.5.2| Rätten till rättvis rättegång som exempel på samspelet 

mellan det internationella och nationella rättssamhället inom 

området mänskliga rättigheter 18 

1.5.3| Fred, säkerhet och det internationella rättssamhället 19 

1.6| Skriftens tre bidrag 21 

Fotnoter & litteratur 22 

2| TILLGÅNG TILL RÄTTVISA 25 


2.2| Access to Justice – En kort historik 25 

2.3| Tillgång till rättegång och rättsmedel 28 

2.4| Allmän rättshjälp 31 

2.5| Public interest Ligation (PIL) 33 

2.6| Alternativ tvistlösning (Alternative Dispute Resolution, ADR) 35 

2.7| Avslutning 37 


3| FRED OCH SÖKERHET OCH DET INTERNATIONELLA 

RÄTTSSAMHÄLLET 41 


3.2| Fredsprocesser idag 43 

3.3| Att förhindra att konflikt och kränkningar sker 46 

3.4| Olika typer av övergångsordningar – med eller utan rättvisa 48 

3.5| Rättsordningens betydelse för fred och säkerhet 49 

3.6| Juridiska och moraliska dilemman i fredsprocesser 50 

3.7| Rättsordningars samspel för fred och säkerhet 51 

Fotnoter & litteratur 56


4| BETYDELSEN AV INTERNATIONELLT STRAFFANSVAR 

FÖR FRÄMJANDE AV FRED OCH SÄKERHET 59 


4.1.1| Vad är internationell straffrätt? 60 

4.1.2| Samband mellan internationell straffrätt och fred och säkerhet 60 

4.2| En kort historisk översikt 62 

4.2.1| Den internationella straffrättens början 62 

4.2.2| Den senaste utvecklingen 

4.3| Internationell straffrättsprocess – internationella 

64 

brottsmålsdomstolen 65 

4.3.1| Domstolens organ 65 

4.3.2| Processförutsättningar 

4.4| Substantiell internationell straffrätt – de internationella 

66 

kärnbrotten 67 

4.4.1| Folkmord 68 

4.4.2| Brott mot mänskligheten 69 

4.4.3| Krigsförbrytelser 70 

4.5| Allmänna straffrättsliga principer 71 

4.5.1| Skuldrekvisitet 71 

4.5.2| Ansvarsformer 71 

4.5.3| Ansvarsfrihetsgrunder 72 

4.6| Slutord 72 


5| AVSLUTNING 77 

5.1| Rättssamhällets betydelse i fred och konflikt 77 

5.2| Rättssamhället i fredstid 78 

5.3| Rättssamhället under och efter konflikt 81 

5.4| Slutord 82 

Fotnoter & litteratur 86

Författarpresentation 

Olle Mårsäter är universitetslektor vid Juridiska institutionen vid Uppsala universitet. 

Han har bedrivit forskning om bl a mänskliga rättigheter med inriktning 

på de internationella kraven på rätten till domstolsprövning och inom traktaträtt. 

Han undervisar i bl a folkrätt, mänskliga rättigheter och om internationella 

organisationer. Han har tidigare tjänstgjort bl a som folkrättsjurist vid Svenska 

Röda korset och har haft olika uppdrag inom Svenska avdelningen av Internationella 

juristkommissionen. 

Per Larsson är jurist och slavist. Sedan början av 1990-talet har han varit engagerad 

i utvecklingen av demokrati i Östeuropa och Centralasien. I fokus har mänskliga 

rättigheter, jämställdhet och rättssamhället stått. För närvarande arbetar Per för 

Nordiska ministerrådet med demokratistöd till Vitryssland samt för UNDP med 

rättsreform och demokratisk samhällsstyrning i Turkmenistan och Ukraina. Per 

Larsson har tidigare varit anställd på UNDP, OSSE, Kvinnoforum och Nordiska 

ministerrådet. Sedan 2004 undervisar även Per vid Stockholms universitet på 

magisterkursen »Rule of Law, Legal Reform and International Organisations«. 

Kjell-Åke Nordquist är docent och lektor i fredsoch konfliktforskning vid 

Uppsala Universitet. Han har bedrivit forskning om fredsavtal, autonomier och 

humanitära interventioner, och har dessutom åren 1998–2002 medlat mellan grupper 

i Östtimor i samband med landets självständighetsprocess. 2004–2006 bistod han 

Sveriges ambassad i Colombia med insatser i olika processer mot fred och försoning 

där. 

Linnea Gerstner är doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet. Linnea har 

tidigare bl a arbetat för Krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien, Försvarshögskolan 

och Svenska FN-förbundet. 

07


FÖRKORTNINGAR 

ADR Alternative Dispute Resolution 

(Alternativ tvistlösning) 

AU Afrikanska unionen 

ECCC Extraordinary Chambers in the Courts of Cambodja, 

(Specialdomstolen för Kambodja) 

EKMR Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga 

rättigheterna och de grundläggande friheterna 

(Europakonventionen) 

FN Förenta Nationerna 

ICC International Criminal Court 

(Internationella brottmålsdomstolen) 

ICTR International Criminal Tribunal for Rwanda 

(Internationella krigsförbrytartribunalen för Rwanda) 

ICTY International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia, 

(Internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien) 

IMT Internationella militära tribunaler 

OAS Organization of American States 

OSS Oberoende staters samvälde 

OSSE Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa 

PIL Public Interest Litigation 

(ung. »processande om allmänna intressen«) 

PILI Access to Justice in Eastern Europe 

RF Regeringsformen 

SCSL Special Court for Sierra Leone 

(Specialdomstolen för Sierra Leone) 

UNMIK United Nations Mission in Kosovo 

UNTAET United Nations Transitional Authority for East Timor

Förord 

ALDRIG I MÄNNISKANS HISTORIA har vi varit så väl underrättade som nu om vad som 

sker av gott eller ont även i de mest avlägsna trakter av vår värld och aldrig har 

det funnits så många överenskommelser mellan jordens stater om mänskliga 

rättigheter och fred. 

Praktiskt taget alla väpnade konflikter i vår tid har på det ena eller andra sättet 

sitt upphov i att mänskliga rättigheter kränkts och i ofred hotas de alltid. Rättigheterna 

och freden förutsätter varandra. Mycket återstår innan de blivit verklighet 

överallt. Många är besvikna på de mellanstatliga jätteorganisationerna som 

FN och EU, deras »handlingsförlamning« och misslyckanden. Man måste dock 

betänka att de aldrig kan bli bättre än sina medlemmar, i praktiken staternas 

regeringar och att exempelvis FNs hela årsbudget bara är en liten bråkdel av vad 

en enda stormakt under ett år spenderar på vapen och rustning. 

Ändå bedrivs ett intensivt arbete för de mänskliga rättigheternas allmängiltighet, 

fred och säkerhet, en internationell rättsordning för att ingripa mot våld och övergrepp 

och bestraffa de skyldiga. Rättssamhälle, humanitära interventioner, folkmord, 

internationella domstolar, systematiska våldtäkter, rättsordningen i övergångsskedet 

mellan våld och fred, staternas ansvar är bland de viktiga begrepp 

som kunnigt beskrivs och diskuteras av författarna till denna skrift. Samtidigt ges 

besked om hur långt vi hunnit och var vi befinner oss i dessa för mänskligheten 

avgörande strävanden. 

Peter Nobel 

FÖRORD 09

10 RÄTTSSAMHÄLLETS BETYDELSE FÖR FRED OCH SÄKERHET

OLLE MÅRSÄTER 

1| Det nationella 

och internationella 

rättssamhället 

1.1| Inledning 

DET NATIONELLA OCH INTERNATIONELLA RÄTTSSAMHÄLLET 11 

I DENNA SKRIFT diskuteras olika aspekter av rättssamhället, såväl ur ett nationellt 

som ur ett internationellt perspektiv, med betoning på det senare. Skriftens bidrag 

presenterades och diskuterades vid tre seminarier som Fonden för mänskliga 

rättigheter anordnade under vintern 2006–2007 rörande tillgång till rättvisa 

(eng. access to justice), fred och säkerhet genom det internationella rättssamhället, 

samt betydelsen av internationellt straffansvar för främjande av fred och säkerhet. 

Seminarierna har ingått i ett projekt om begreppet rättssamhället. Tonvikten 

i projektet har varit de internationella kraven på stater att upprätthålla ett rättssamhälle, 

samt de möjligheter som finns på det internationella planet för att 

främja fred och säkerhet. Valet av inriktning i de olika bidragen har bestämts av 

att de utgör centrala och aktuella aspekter inte endast av begreppet rättssamhället 

internationellt och nationellt, utan också av Fonden för mänskliga rättigheters 

prioriteringar och arbetsområden i konfliktdrabbade områden som Colombia, 

Demokratiska republiken Kongo, Haiti och Uganda. 

Fondens syfte med projektet har framförallt varit att beskriva och diskutera 

internationella regelverk och institutioner och reda ut vissa centra begrepp inom 

relevanta områden. Aktuella folkrättsliga och säkerhetspolitiska frågor har medvetet 

utelämnats i brist på plats. Avsikten är att skriften skall ge användbar bak-


grundsfakta och inspirera till reflektion kring aktuella frågor och debatter inom 

skriftens tema. 

1.2| Om begreppet rättssamhället 

ETT RÄTTSSAMHÄLLE kan definieras som ett samhälle som bygger på lag och rätt 1 , 

vilket inbegriper trygghet, lag och ordning. 2 Begreppet rättssamhälle kan dock 

inte klart avgränsas, det är ett alltför vittomfattande begrepp där fler aspekter 

innefattas än relationen mellan den offentliga makten och individen. Exempelvis 

kan olika förhållanden som rör individer inbördes ingå i begreppet. 3 

»Ett rättssamhälle 

kan definieras 

som ett samhälle 

som bygger på lag och 

rätt, vilket inbegriper 

trygghet, lag och 

ordning. 

Ett till rättssamhället nära kopplat begrepp är 

rättsstaten. 4 Begreppen bör dock skiljas åt, då 

rättsstaten avser individens skydd mot den 

offentliga makten genom rättsordningen. Att staten 

som aktör skall tillförsäkra detta skydd har 

föranlett Frändberg att mynta begreppet rättsstatens 

paradox, då det nyss nämnda innebär att 

staten utifrån rättsordningen skall skydda individen 

mot staten själv. 5 Skyddet avser med andra 

ord individens skydd mot övergrepp i statens utövande 

av makt. Det behöver dock inte vara ett 

skydd mot ett aktivt handlande från statens sida, utan övergreppen kan även 

komma av passivitet, t ex i statens underlåtenhet att tillhandahålla rättvisa. 6 

Begreppet rättsstaten är med andra ord mer avgränsat än begreppet rättssamhället 

då det senare omfattar även andra aspekter än skyddet för individer 

gentemot den offentliga makten. Begreppet rättssamhället omsluter dock de 

principer som innefattas i begreppet rättsstaten. Med anledning av att ordet 

rättssamhälle ofta används i den offentliga debatten kommer det att vid sidan av 

begreppet rättsstaten användas i denna skrift. Diskussionen avgränsas dock genom 

att fokusera på de inslag som är gemensamma för både rättssamhället och rättsstaten.

1.3| Det nationella rättssamhället 


SOM REDAN FRAMGÅTT är det svårt att konkret definiera vilka element som skall ingå 

i ett rättssamhälle, särskilt som dessa skiljer sig från land till land. Om den fortsatta 

diskussionen begränsas till de kriterier som ingår i en rättsstat skiljer sig 

även dessa från land till land, bl a med anledning av att staterna har olika konstitutionella 

traditioner. Tar man Sverige som exempel för att illustrera olika rättsstatliga 

element, är utgångspunkten lämpligen den Svenska Regeringsformen 

(RF). Riksdagen avsåg vid tillkomsten av RF att det ur denna skulle framgå att 

Sverige är en rättsstat, men kunde dock, pga att begreppet rättsstat är omdiskuterat, 

endast enas om ett antal kriterier som är utmärkande för rättstater. 7 Det 

kan med andra ord argumenteras för ytterligare rättsstatselement utöver de som 

återfinns i RF. Avsikten är inte att här göra en grundläggande genomgång av 

nationella aspekter av rättssamhället, då det är den internationella aspekten som 

står i fokus i denna skrift. Genomgången utgörs därför av en kort sammanfattning 

av de kriterier som Fredrik Sterzel identifierat som rättstatliga inslag i 

Regeringsformen. 8 

Inledningsvis i Regeringsformen återfinns tre grundläggande principer som är 

centrala i rättsstaten. Legalitetsprincipen (RF 1:1) innebär att den offentliga makten 

skall utövas under lagarna, dvs principen om maktutövningens lagbundenhet. I 

RF 1:9 återfinns egalitetsprincipen, vilken innebär att domstolar och förvaltningsmyndigheter 

och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen 

skall beakta allas likhet inför lagen, samt objektivitetsprincipen, som anknyter till 

den föregående principen och uttalar att domstolar och förvaltningsmyndigheter 

i sin verksamhet skall iaktta saklighet och opartiskhet. 

En central del i rättstaten, och med Sterzels ord det mest centrala i RF ur ett 

rättsstatsperspektiv, är skyddet för de grundläggande frioch rättigheterna. I Regeringsformen 

återfinns detta skydd i 2 kap. Ett för Sverige specifikt inslag i rättsstaten 

är också offentlighetsprincipen (2 kap Tryckfrihetsförordningen), som värnar om 

insyn och öppenhet i den offentliga förvaltningen. 

För att förhindra missbruk av lagar och felaktigheter vid utarbetandet av lagar 

återfinns strikta regleringar om lagars tillkomst och demokratiska garantier (RF 8 

kap.). Ett annat rättstatsinslag vad gäller lagstiftning är regleringarna rörande 

ändring av grundlag. Den procedur som återfinns i den svenska Regeringsformen 

innebär att en ändring av en grundlag är svårare och mer tidskrävande än om det 

skulle gälla en vanlig lag. 

Ytterligare element i rättstaten är hur domstolarna och rättskipningen är organiserade. 

I RF återfinns de relevanta regleringarna i 11 kap. Här framgår bl a annat 

att domstolars rättskipningsuppgifter, deras organisation samt hur rättegången


skall gå till skall regleras genom lag (RF 11:4). I detta sammanhang bör noteras 

kravet på domstolarnas oberoende som är reglerat i RF 11:2. Detta krav innebär 

att ingen myndighet får bestämma eller påverka hur en domstol dömer i det 

enskilda fallet eller hur den skall tillämpa lag. 

Ytterligare ett centralt inslag i den Svenska rättstaten är kontrollmakten som 

regleras i 12 kap RF. Här stadgas om möjligheten för konstitutionsutskottet att 

granska regeringens ledamöter i sina tjänsteuppdrag, samt hur förvaltningen kan 

granskas av riksdagens ombudsmän. 

Som framgår ovan måste ett antal kriterier vara uppfyllda för att man skall 

kunna karakterisera en stat som en rättsstat. Warnling-Nerep, Lagerqvist Veloz 

Roca och Reichel har sammanfattat rättsstatskriterierna i följande punkter 9 

vilka kan utgöra en sammanfattning av de element som åtminstone skall ingå i 

en rättstat: 

FEM RÄTTSSTATSKRITERIER 

■ Den offentliga makten skall utövas under lagarna (legalitetsprincipen, 

RF 1:1). 

■ Det skall finnas konstitutionella garantier mot maktmissbruk (kontrollmakten, 

RF 12 kap). 

■ Det skall finnas ett skydd för de grundläggande frioch rättigheterna 

(RF 1:2 och 2 kap). 

■ Det skall finnas garantier för likhet inför lagen och ett objektivt beslutsfattande 

(egalitetsprincipen, RF 1:9 2 st), samt regleringar rörande domstolar 

och rättskipning i 11 kap. 

■ Det skall finnas garantier för domstolarnas oberoende gentemot de 

politiska organen (regleringarna rörande domstolar och rättskipning i 11 

kap). 

Ett antal grundläggande principer och kriterier som kan hänföras till mänskliga 

frioch rättigheter samt rättssäkerhet ingår med andra ord i rättsstatsbegreppet. 10 

Utifrån detta kan grundläggande mänskliga rättigheter (MR) utkristalliseras som 

ett av mest centrala områdena för den följande studien. Förutom i Regeringsformens 

2 kap regleras skyddet för grundläggande frioch rättigheter i de internationella 

konventioner på MR-området som Sverige ingått. Dessa konventioner 

är folkrättsliga instrument, dvs instrument som upprättats genom mellanstatliga 

avtal, och kan därför hänföras till normer som regleras inom det internationella 

rättssamhället.


1.4| Det internationella rättssamhället 

DET INTERNATIONELLA rättssamhället har en annan struktur än det nationella. Det 

senare består av relationen mellan individer och staten (ett vertikalt rättsförhållande), 

medan det internationella rättssamhället består av relationer mellan 

suveräna stater (ett horisontellt rättsförhållande). Det internationella rättssamhället 

skulle kunna karakteriseras som ett forum där stater interagerar och överenskommer 

om grundläggande folkrättsliga principer att följa. Även enskilda 

organisationer (non-governmental organisations, NGOs) spelar här en viss roll 

på det informella planet eftersom dessa kan påverka stater och internationella 

mellanstatliga organisationer att anta nya folkrättsliga instrument. 11 Det internationella 

rättssamhället reglerar dock inte endast rent mellanstatliga intressen, 

utan sträcker sig även in på de inomstatliga förhållandena, t ex genom konventioner 

rörande mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Dessa konventioners 

övervakningskommittéer och domstolar utgör grundpelare i det internationella 

rättssamhället (se vidare avsnitt 1.5 nedan). 12 

Detta samarbete sker i allt större omfattning inom internationella organisationer 

(t ex FN, Europarådet, OSSE, OAS och AU), varför dessa har fått en allt 

större betydelse för staternas samarbete, men även för övervakning av att staterna 

fullgör sina förpliktelser. Flera mellanstatliga organisationer har som uttalat syfte 

att stärka rättsstaten. 13 I sammanhanget kan även nämnas att organisationerna 

sinsemellan samarbetar och samordnar sina verksamheter. Detta samarbete innebär 

att det sker en utveckling på regional basis som även får effekter inom andra 

organisationer och regioner. På detta sätt komplementerar och förstärker organisationerna 

varandra. 14 

Förenklat skulle kunna sägas att det internationella 

rättssamhället omfattar alla områden där stater 

har överenskommit hur de skall handla i vissa situationer, 

eller där ett visst handlingsmönster förutsätts 

genom sedvanerätt. Det kan här röra sig om 

hur stater skall agera vid tvister om t ex territoriella 

gränser, hur import eller export mellan stater regleras 

eller hur frioch rättigheter skall garanteras individer 

på staternas territorier. Beroende på vilka 

frågor som regleras är rättighetsbärarna i det internationella 

rättssamhället således antingen stater eller individer. 15 INTERNATIONELL SEDVANERÄTT 

är sedvänja som staterna betraktar 

som juridiskt bindande. 

Sedvanerätten består av två 

element,dels statspraxis (usus), 

dels en rättsövertygelse om att 

denna praxis är korrekt (opinio 

juris). 

I denna skrift 

ligger fokus rörande det internationella rättssamhället på frågor där det internationella 

och nationella rättsamhället samverkar på områden där individer är 

rättighetsbärare och där dessa, genom det internationella rättssamhället, ges ett


ytterligare skydd för sina rättigheter gentemot den offentliga (nationella) makten. 

Det område som klarast ger individer rättigheter, vilka också förstärker det 

nationella rättssamhället, är de mänskliga rättigheterna, men flera andra områden 

inom folkrätten samverkar mer eller mindre direkt med det nationella 

rättssamhället och rättsstaten. Det senare gäller t ex det internationella arbetet 

rörande fred och säkerhet. 16 Även om kopplingen till det nationella rättssamhället 

inte här är lika påtaglig som i fallet med nationella och internationella regleringar 

rörande frioch rättigheter, stöder och möjliggör de internationella regleringarna 

att det nationella rättssamhället bibe- 

»För att rättsstaten 

och dess skydd för 

mänskliga rättigheter 

skall kunna 

existera förutsätts fred 

och säkerhet. Upprätthållandet 

av rättsstaten 

och värnandet av de 

mänskliga rättigheterna 

skapar i sin tur förutsättningar 

för att stater 

skall kunna existera 

under fredliga 

förhållanden. 

hålls eller skapas (t ex då en stat återuppbyggs 

efter konflikt). Detsamma gäller inom flera 

andra folkrättsliga områden, t ex internationell 

miljörätt där mellanstatliga överenskommelser 

söker garantera ett visst miljöskydd som i 

längden även gynnar individer, trots att dessa 

inte är rättighetsbärare i första rummet. 

Det finns en nära koppling mellan fred och 

säkerhet å ena sidan och mänskliga rättigheter å 

den andra, då de båda områdena är ömsesidigt 

beroende av varandra. För att rättsstaten och 

dess skydd för mänskliga rättigheter skall kunna 

existera förutsätts fred och säkerhet. Upprätthållandet 

av rättsstaten och värnandet av de 

mänskliga rättigheterna skapar i sin tur förutsättningar 

för att stater skall kunna existera 

under fredliga förhållanden. 

Den internationella utvecklingen rörande 

staters samarbete genom tillkomsten av mellanstatliga organisationer, samt det 

faktum att stater har ingått i mellanstatliga överenskommelser som direkt eller 

indirekt tillämpas i det nationella rättssamhället, har medfört att rättsstaten 

kommit att internationaliseras. Resultatet har blivit att individer numera garanteras 

skydd inte bara genom nationella rättsordningar utan även genom internationella 

överenskommelser 17 . Samspelet mellan det internationella och det 

nationella rättssamhället får med andra ord en ökad betydelse i takt med att det 

internationella mellanstatliga samarbetet utvecklas.


1.5| Samspelet mellan det internationella 

och det nationella rättssamhället 

DET FÖREGÅENDE visar på svårigheterna att ge en helhetsbild av de områden inom 

det internationella rättssamhället som är av relevans för det nationella rättssamhället 

och rättsstaten (jfr den inledande diskussionen om begreppen rättssamhälle 

och rättsstat). I det följande kommer därför tonvikt att läggas på det internationella 

skyddet av mänskliga rättigheter samt regleringarna rörande fred och 

säkerhet, vilka utgör centrala delar i denna samverkan mellan det internationella 

och nationella rättssamhället. 

1.5.1| Det internationella systemet för mänskliga rättigheter 

På MR-området återfinns ett stort antal konventioner både på det globala och 

det regionala planet. Konventionerna har genomgående ett mycket stort antal 

parter och på det globala planet är deltagandet närmast universellt. 18 Det faktum 

att antalet MR-traktater har ökat och att traktaterna har ett stort antal anslutna 

parter innebär att det internationella rättssamhället på MR-området har fått en 

ökad legitimitet med möjlighet att påverka de nationella rättssamhällena. 

Ökningen av antalet MR-traktater har också inneburit att antalet internationella 

organ för övervakning av traktaten ökat. Inom flera folkrättsliga områden 

återfinns övervakningsorgan, men utvecklingen har särskilt gällt området 

mänskliga rättigheter. Här har dessa organ inte endast rollen att övervaka och 

granska staternas efterföljande av konventionerna (t ex FN:s olika kommittéer 

för övervakning av FN:s olika MR-konventioner), utan de har i vissa fall även 

fått kompetens att döma i mål mellan individer och stater om konventionskränkningar 

(t ex Europadomstolen för mänskliga rättigheter). 19 

De internationella övervakningsorganen har med andra ord fått en allt större 

betydelse för uttolkningen av konventionernas regler och möjligheten att övervaka 

hur konventionsparterna implementerar dessa. Satt i relation till det nationella 

rättssamhället innebär detta att det sedan mitten av 1900-talet, då den 

internationella kodifieringen av mänskliga rättigheter inleddes, har skett en förskjutning 

från staterna till det internationella rättssamhällets övervakningsorgan 

vad gäller rollen som uttolkare av och yttersta garant för mänskliga frioch rättigheter. 

Detta skulle kunna karakteriseras som en centralisering av uttolkning och 

övervakning till internationella övervakningsorgan av ett tidigare till staterna 

decentraliserat område. 20


1.5.2| Rätten till rättvis rättegång som exempel på samspelet 

mellan det internationella och nationella rättssamhället 

inom området mänskliga rättigheter 

De grundläggande nationella regleringarna rörande frioch rättigheter samt de 

internationella konventionerna på MR-området utgör med andra ord centrala 

delar i rättssamhället. Genom sitt innehåll och det internationella övervakningsmaskineri 

som utvecklats har de internationella instrumenten kommit att spela 

en allt större roll för att garantera grundläggande värden i rättsstaten. 

Som ett exempel på en princip, som är av största relevans för rättsstaten och 

omkring vilken det utvecklats en mycket omfattande praxis i internationella 

övervakningsorgan, kan rätten till en rättvis domstolsprövning nämnas. Principen 

garanteras i ett flertal internationella instrument både på det globala och regionala 

planet. 21 

På det europeiska planet garanteras rätten till en rättvis domstolsprövning i 

artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna 22 (i det följande 

EKMR eller Europakonventionen). Europakonventionens övervakningsorgan, 

Europadomstolen, hade fram till april 2007 behandlat ca 8 000 fall, varav ca 

5 500 på något sätt berört artikel 6 och frågor rörande domstolsprövning. 23 

Artikel 6 kan därmed konstateras vara en av de mest centrala artiklarna i EKMR 

och visar även på hur central roll domstolsprocesserna har i rättsstaten. 

De internationella regleringarna om rätten till domstolsprövning utmärks av 

att de direkt reglerar den centrala funktion som domstolarna har för att upprätthålla 

rättsstaten. De rör specifikt rätten till domstolsprövning och de rättssäkerhetsgarantier 

som måste uppfyllas. Bindande stadganden om förvaltningsmyndigheter 

och domstolars övriga funktioner i rättstaten saknas dock i stor 

utsträckning inom folkrätten. Det finns dock olika deklarationer, rekommendationer 

och resolutioner som saknar juridisk bindande verkan. 24 

Genom att domstolarnas organisation och arbetssätt kommit att behandlas i 

praxis under MR-instrument under andra delen av 1900-talet, har diskussionen 

om domstolarnas roll i samhället kommit att lyftas upp på ett internationellt 

plan. Möjligen kan man numera säga att denna betydelsefulla kontrollfunktion i 

rättsstaten kommit att mer och mer förstärkas av dynamiken i internationella 

övervakningsorgan, i varje fall under de regionala konventionerna där en omfattande 

praxis rörande domstolarnas funktion i rättsstaten återfinns. 

Genom sin praxis har de internationella övervakningsorganen sålunda förändrat 

och förstärkt domstolarnas roll i många stater. På det Europeiska planet 

har Europakonventionens artikel 6 påverkat (och fortsätter att påverka) utvecklingen 

av de nationell lagstiftning. Ett konkret exempel är här hur Sverige efter 

ett antal fällande domar i Europadomstolen nödgats förändra de nationella regleringarna 

rörande rätten till domstolsprövning. Tidigare har det i Sverige inte

funnits någon generell rätt till domstolsprövning av förvaltningsbeslut, utan 

många ärenden har endast kunnat överprövas administrativt. I dessa fall har 

regeringen och centrala ämbetsverk varit slutinstans. De aktuella fallen som 

prövats i Europadomstolen har främst rört tvister mellan individer och staten 

rörande olika betungande offentligrättsliga åtgärder som drabbat individens 

privaträttsliga ställning, t ex indragna serverings- och trafiktillstånd. Resultatet 

av de fällande domarna mot Sverige i Europadomstolen blev att en ny möjlighet 

att överpröva vissa förvaltningsbeslut infördes i svensk rätt. 25 

Ett ytterligare exempel där de internationella kraven på rättsstaten särskilt 

kommit att uppmärksammas, var den undersök- 

»Genom sin praxis 

har de internationellaövervakningsorganen 

sålunda 

förändrat och förstärkt 

domstolarnas roll i 

många stater. 


ning som Europarådet vidtog i Ryssland efter 

landets ansökan om medlemskap i Europarådet. 

Mellan den 26 maj och 6 juni 1994 besökte fyra 

experter från Europarådet Ryssland för att undersöka 

överensstämmelsen mellan det ryska rättssystemet 

och Europarådets grundläggande principer 

om mänskliga rättigheter, rule of law och 

demokrati. 26 Vad gäller domstolsväsendet befanns 

detta inte uppfylla kraven enligt EKMR artikel 

6. Kritiken riktades mot domstolarnas grad av 

oberoende och andra dithörande rättssäkerhetsgarantier men även mot rättsväsendets 

infrastruktur och praktiska frågor som avsaknad av domstolslokaler, 

personal och teknisk apparatur, vilket av de ryska domarna själva ansågs vara ett 

tecken på ringa respekt för rättsväsendet som sådant. Expertgruppens slutsats 

blev att det ryska rättssystemet ej uppfyllde de krav som ett medlemskap i Europarådet 

ställer. Ryssland hade ansökt om inträde i Europarådet den 7 maj 1992, 

men på grund av bl a expertgruppens slutsatser, samt konflikten i Tjetjenien, uppsköts 

det ryska inträdet i Europarådet i närmare fem år och landets ratificering 

av Europakonventionen ytterligare två år. 27 

1.5.3| Fred, säkerhet och det internationella rättssamhället 

Internationella regleringar rörande fred och säkerhet återfinns dels i stadgarna för 

internationella organisationer, dels i särskilda traktater. Den globala ordningen 

för tvistlösning återfinns i FN-stadgan, där den grundläggande principen är det 

absoluta våldsförbudet (artikel 2(4)). Från våldsförbudet finns enligt stadgan 

endast ett undantag i form av självförsvarsrätten (artikel 51). En stat kan i enlighet 

med artikel 51 åberopa självförsvar om staten blivit utsatt för ett väpnat 

angrepp. 28 I alla andra fall finns en förpliktelse för staterna att lösa tvister med 

fredliga medel (artikel 2(3)). Om tvisten riskerar att hota internationell fred och


säkerhet skall staterna lösa tvisten med olika medel, exempelvis med hjälp av 

medling eller ett juridiskt förfarande. FN:s säkerhetsråd har i dessa fall vissa 

möjligheter att agera genom kapitel VI i FN-stadgan, t ex genom att bistå de 

tvistande parterna med tvistlösningen, men rådet kan inte utan parternas samtycke 

utöva någon ytterligare påtryckning som skulle innebära ett ingrepp i 

staternas interna angelägenheter. Det senare styrs av principen om icke-inblandning 

(eng. non-intervention) som regleras i artikel 2(7) i FN-stadgan. 29 

Om tvisten eskalerar till att utgöra ett reellt fredshot, eller om det sker ett fredsbrott 

eller en aggressionshandling, sätts principen 

»FN-stadgan är 

med andra ord 

strikt om vid vilka 

tillfällen organisationen 

kan ingripa militärt i 

ett land: det skall råda 

ett reellt fredshot, 

eller det skall ha skett 

ett fredsbrott eller en 

aggressionshandling 

mellan två eller flera 

stater. 

om icke-inblandning ur spel. 30 I dessa fall kan 

säkerhetsrådet agera under kapitel VII i FNstadgan 

och med bindande verkan beordra parterna 

att upphöra med de fredshotande eller fredsbrytande 

handlingarna. I de senare fallen kan även 

rådet besluta om fredliga sanktioner enligt artikel 

41 FN-stadgan (t ex upphörande av handel med 

de fredshotande/fredsbrytande staterna) eller, om 

detta inte hjälper eller inte bedöms vara tillräckligt, 

vidta militära åtgärder enligt artikel 42 FNstadgan 

med syfte att återställa freden. 

Det kollektiva säkerhetssystemet som återfinns 

i FN-stadgan är det system som staterna i och med 

tillkomsten av FN förpliktigade sig att följa. De 

regionala organisationerna för fred och säkerhet 

erkänns dock av FN-stadgan (se kapitel VIII), 

men dessa organisationer får ej agera med militära medel såvida detta inte auktoriserats 

av FN:s säkerhetsråd. 31 

FN-stadgan är med andra ord strikt om vid vilka tillfällen organisationen kan 

ingripa militärt i ett land: det skall råda ett reellt fredshot, eller det skall ha skett 

ett fredsbrott eller en aggressionshandling mellan två eller flera stater. Vid sidan 

av dessa regleringar har det sedan 1990-talet tillkommit fall då säkerhetsrådet 

har auktoriserat våldsanvändning av humanitära skäl (sk »humanitära interventioner«) 

i fall där konflikten eller kränkningarna av mänskliga rättigheter har skett 

inom en stat. Det var exempelvis fallet med interventionerna i Somalia (1992) 

och Haiti (1994). 32 En möjlighet att legitimera »humanitära interventioner« för 

att skydda grundläggande mänskliga rättigheter har således börjat utvecklas (se 

vidare avsnitt 3.3 nedan). Vid sidan av humanitära interventioner har även våldsanvändning 

auktoriserats av säkerhetsrådet i fall då interna konflikter hotar 

regional fred och säkerhet. 

Vid sidan av FN finns på det regionala planet flera organisationer (OSSE,

Europarådet, AU, OAS m fl) som syftar till att skapa och upprätthålla fred och 

säkerhet mellan sina medlemsstater. Dessa organisationer, liksom FN, agerar på 

flera sätt för att skapa nationell och internationell fred, t ex genom att understödja 

förhandlingar, bistå med medling eller på annat sätt stödja parterna som 

tvistar. 33 Under de senaste decennierna har även mellanstatliga och enskilda 

organisationer (NGOs) kommit att engagera sig i statsåteruppbyggnad med ett 

uttalade syftet att bistå med hjälp för att (åter)skapa rättssamhällen efter väpnad 

konflikt eller vanstyre. I detta arbete framhålls ett värnande om MR-skyddet 

som centralt. 

1.6| Skriftens tre bidrag 


I DET FÖLJANDE behandlas skriftens tema i tre texter som belyser samspelet mellan 

det nationella och internationella rättssamhället. De har en gemensam nämnare 

i att de från olika perspektiv berör några förutsättningar för rättsstaten och det 

nationella rättssamhällets existens. Skriften gör inga anspråk på att helt genomlysa 

det nationella och internationella rättssamhället, utan lyfter fram tre olika 

centrala komponenter som ingår i samspelet mellan det nationella och det internationella. 

Genom den utveckling som skett på området mänskliga rättigheter, 

särskilt rörande tillgång till rättvisa, kollektiv säkerhet och internationell straffrätt, 

har det internationella rättssamhället kommit att bli en allt mer betydelsefull 

aktör för att garantera grundläggande förutsättningar för rättsamhället och 

rättsstaten.


FOTNOTER 

1| Nationalencyklopedin: www.ne.se 

2| Petersson, Rättsstaten. Frihet, rättssäkerhet 

och maktdelning i dagens politik, 1996, sid 

26. 

3| Petersson exemplifierar detta med även 

sådana aspekter som oro för att bli utsatt för 

brott genom överfall och inbrott kan innefattas 

i begreppet rättssamhälle. Petersson, Rättsstaten. 

Frihet, rättssäkerhet och maktdelning i 

dagens politik, 1996, sid 26. 

4| De svenska begreppen motsvaras i stort av 

det tyska begreppet Rechtsstaat, det engelska 

begreppet Rule of Law, och det franska begreppet 

l'Etat de droit. Utrymme finns dock ej här 

för en fördjupning av de olika begreppens 

innebörd och vilka skillnader med grund i olika 

konstitutionella traditioner, som finns dem 

emellan. 

5| Frändberg, Rättsordningens idé. En antologi 

i allmän rättslära, 2005, sid 254. 

6| Wennerström, »Rättsstat och rättssäkerhet 

i EU«, Svensk Juristtidning, 2007, sid 28. 

7| Warnling-Nerep, Lagerqvist Veloz Roca, 

Reichel, Statsrättens grunder, 2005, sid 23. 

8| Sterzel, »Regeringsformen ur rättsstatens 

perspektiv.« I: Sterzel Författning i utveckling. 

Konstitutionella studier av Fredrik Sterzel, 1998, 

sid 39 ff. 

9| Warnling-Nerep, Lagerqvist Veloz Roca, 

Reichel, Statsrättens grunder, 2005, sid 23. 

10| Vad gäller rättssäkerhetsbegreppet och 

dess koppling till grundläggande mänskliga frioch 

rättigheter se Ehrencrona, »Rättssäkerhetsbegreppet 

och Europakonventionen«, Svensk 

Juristtidning, 2007, sid 38–49. 

11| Denna påverkan kan ske t ex genom att 

opinion väcks för en viss fråga och att NGOs 

får gehör för sina synpunkter vid diplomatkonferenser. 

Ett exempel på en konvention som 

till stor del tillkommit efter påtryckningar av 

NGOs är den sk Ottawakonventionen om antipersonella 

landminor (Convention on the 

Prohibition of the Use, Stockpiling, Production 

and Transfer of Anti-Personnel Mines and on 

their Destruction) från 18 September 1997. Se 

Andersson, »The Ottawa Convention banning 

landmines, the Role of International Nongovernmental 

Organizations and the Idea of 

International Civil Society«, European Journal 

of International Law, Vol 11, No 1, 2000, sid 

91–120. För vidare diskussion rörande NGOs 

rättsliga ställning under folkrätten se Lindblom, 

Non-governmental organisations in international 

law, 2005. 

12| Exempel på övervakningsorgan är FN:s 

kommitté för medborgerliga och politiska rättigheter 

och Europadomstolen för mänskliga rättigheter. 

13| Ett exempel på detta är FN som identifierar 

grundläggande rättsstatsvärden som centrala 

för att förverkliga organisationens mål. 

Se Report of the Secretary-General In larger 

freedom: towards development, security and 

human rights for all, A/59/2005, 21 March 2005. 

14| Jfr t ex Europarådets samarbetsavtal 

med FN, OECD och OSSE, Benoît-Rohmer, 

Klebes, Council of Europe law. Towards a pan- 

European legal area, 2005 sid 135 ff. 

15| Även juridiska personer kan vara rättighetsbärare 

i detta avseende. 

16| Jfr Report of the Secretary-General In 

larger freedom: towards development, security 

and human rights for all, A/59/2005, 21 March 

2005. 

17| Petersson, Rättsstaten. Frihet, rättssäkerhet 

och maktdelning i dagens politik, 1996, sid 

47. 

18| Antalet parter till globala MR-konventioner 

är genomgående mycket stort. Exempelvis 

har Barnkonventionen 193 anslutna parter, 

FN:s kvinnodiskrimineringskonvention 185 anslutna 

parter och FN:s konvention om medborgerliga 

och politiska rättigheter 160 anslutna 

parter. Multilateral Treaties Deposited with the 

Secretary-General, United Nations, New York, 

ST/LEG/SER.E, som den var tillgänglig på 

http://untreaty.un.org den 13 april 2007. 

19| Övervakningsorganen kan med andra 

ord vara dels granskande, i det att de övervakar

staternas implementering av traktaterna, dels 

dömande, dvs agera domstol med mandat att 

döma stater för kränkning av traktatsinnehållet. 

De senare har överstatlig karaktär i det 

att traktatsparterna inte kan påverka utfallen i 

domstolarna och har förbundit sig att följa 

dessas utslag. Mårsäter, Folkrättsligt skydd av 

rätten till domstolsprövning, 2005, sid 98–99, 

ssk sid 99, not 150. 

20| Mårsäter, Folkrättsligt skydd av rätten till 

domstolsprövning, 2005, sid 99. 

21| Regleringar rörande rättvis rättegång 

återfinns i bl a artikel 10 i FN:s allmänna förklaring 

om mänskliga rättigheter, artikel 14 i 

FN:s konvention om medborgerliga och politiska 

rättigheter, artikel 6 i den Europeiska konventionen 

om mänskliga rättigheter, artikel 8 i 

den Amerikanska konventionen om mänskliga 

rättigheter och artikel 7 i Afrikanska stadgan 

för människans och folkens rättigheter. 

22| Europeiska konventionen om skydd för 

de mänskliga rättigheterna och de grundläggande 

friheterna. 

23| Informationen är inhämtad genom en 

sökning på Europadomstolens hemsida, www. 

echr.coe.int/echr/, 16 april 2007. I siffran ingår 

alla fall där artikel 6 berörts, dvs även fall som 

slutligen konstaterats ligga utanför räckvidden 

för artikel 6. 

24| Inom Europarådet har ministerkommittén 

antagit ett antal resolutioner och rekommendationer 

tillhörande sfären rättsskipning, som 

finns samlade på Europarådets hemsida www. 

coe.int/T/E/Legal_Affairs/About_us/. Inom FN 

har rättssäkerhetsaspekterna förutom i 1948 

års förklaring och Konventionen om medborgerliga 

och politiska rättigheter kommit till uttryck 

i Basic Principles on the Independence of 

the Judiciary och Generalförsamlingens resolution 

46/120 Human rights in the administration 

of justice, av den 17 december 1991. 

25| Se vidare Mårsäter, Folkrättsligt skydd av 

rätten till domstolsprövning, 2005. Möjligheterna 

att överpröva visa förvaltningsbeslut i svensk 

rätt infördes genom Lag (1988:208) om rätts- 


prövning av vissa förvaltningsbeslut. Lagen ersattes 

den 1 juli 2006 av Lag (2006:304) om rättsprövning 

av vissa regeringsbeslut. Ändringar 

har även gjorts i Förvaltningslagen (1986:223) 

för att tillförsäkra domstolsprövning av vissa 

beslut fattade av andra myndigheter än regeringen. 

26| Parliamentary Assembly of the Council of 

Europe, Report on the conformity of the legal 

order of the Russian Federation with Council of 

Europe standards, Doc. AS/Bur/Russia (1994) 7 

of 28 September 1994. 

27| Parliamentary Assembly, Opinion No. 193 

(1996) on Russia's request for membership of 

the Council of Europe, Assembly debate on 25 

January 1996. 

28| Det har i detta avseende skett en utveckling 

inom folkrätten där självförsvar även kan 

åberopas gentemot en stat om angreppet skett 

av en icke-statlig entitet (terroristorganisation) 

som har stöd från den senare staten. 

29| Principen om icke-inblandning innebär i 

praktiken att FN:s olika organ måste ha staternas 

samtycke för att kunna vidta någon åtgärd som 

inkräktar i deras interna angelägenheter. 

30| Artikel 2(7) i FN-stadgan in fine. 

31| Se artikel 53 i FN-stadgan. Att stater inte 

kan ingå traktater som strider mot de grundläggande 

principerna i FN-stadgan framgår av 

artikel 103 i FN-stadgan. De regionala organisationernas 

stadgor måste med andra ord vara 

förenliga med FN-stadgan. 

32| Se säkerhetsrådets resolution S/RES/794 

(1992), 3 december 1992, respektive S/RES/940, 

31 July 1994. 

33| De internationella organisationerna har 

dock ingen möjlighet att påtvinga staterna en 

viss lösning (jfr principen om icke-inblandning), 

utan detta arbete baseras på staternas 

skyldighet att lösa tvister och konflikter med 

fredliga medel (artikel 2(3), FN-stadgan). Som 

ovan nämnts kan dock FN:s säkerhetsråd använda 

eller auktorisera tvingande medel om det 

skett ett brott mot den internationella freden.


Litteratur 

Andersson, Kenneth, »The Ottawa Convention banning landmines, the Role of 

International Non-governmental Organizations and the Idea of International Civil 

Society«, European Journal of International Law, Vol 11, No 1, 2000, sid 91–120. 

Benoît-Rohmer, Florence; Klebes, Heinrich, Council of Europe law. Towards a pan- 

European legal area, Council of Europe Publishing, Strasbourg, 2005. 

Ehrencrona, Carl Henrik, »Rättssäkerhetsbegreppet och Europakonventionen«, 

Svensk Juristtidning, 2007, sid 38–49. 

Frändberg, Åke, »Begreppet rättsstat«. I: Sterzel (red) Rättsstaten – rätt, politik och 

moral, Rättsfondens skriftserie nr 31, Iustus förlag, Uppsala, 1996, sid 21–41. 

Lindblom, Anna-Karin, Non-governmental organisations in international law, Cambridge 

University Press, Cambridge, 2005. 

Mårsäter, Olle, Folkrättsligt skydd av rätten till domstolsprövning, Uppsala universitet, 

Uppsala 2005. 

Parliamentary Assembly of the Council of Europe, Report on the conformity of the legal 

order of the Russian Federation with Council of Europe standards, Doc. AS/Bur/Russia 

(1994) 7 of 28 September 1994. 

Parliamentary Assembly, Opinion No. 193 (1996) on Russia's request for membership of 

the Council of Europe, Assembly debate on 25 January 1996. 

Petersson, Olof, Rättsstaten. Frihet, rättssäkerhet och maktdelning i dagens politik, 

Publica, Stockholm, 1996. 

Report of the Secretary Report of the Secretary-General General In larger freedom: 

towards development, security and human rights for all, A/59/2005, 21 March 2005. 

Sterzel, Fredrik, »Regeringsformen ur rättsstatens perspektiv«. I: Sterzel Författning 

i utveckling. Konstitutionella studier av Fredrik Sterzel, Rättsfondens skriftserie 

nr 33, Iustus förlag, Uppsala 1998, sid 39–69. 

Warnling-Nerep, Wiweka; Lagerqvist Veloz Roca, Annika; Reichel, Jane, Statsrättens 

grunder, Norstedts juridik, Stockholm, 2005. 

Wennerström, Erik, »Rättsstat och rättssäkerhet i EU«, Svensk Juristtidning, 2007, 

sid 27–37.

PER LARSSON 

2| Tillgång till 

rättvisa 


TILLGÅNG TILL RÄTTVISA 25 

I DETTA KAPITEL avhandlas ett medborgerligt perspektiv på rättssamhället som 

internationellt har kommit att kallas för access to justice eller på svenska »tillgång 

till rättvisa«. Eftersom det engelska ordet justice svårligen låter sig översättas till 

ett svenskt motsvarande ord kommer det engelska begreppet access to justice att 

användas i det följande. 

Access to justice handlar i grunden om att var och en, oberoende av kön, etnicitet, 

religion, fysisk förmåga, sexuell läggning eller betalningsförmåga, skall kunna få 

sin rättsliga sak prövad på ett rimligt rättvist och effektivt sätt. 

Först kommer begreppet access to justices historia att tas upp och därefter centrala 

frågor för access to justice såsom tillgång till domstol och rättsmedel, allmän 

rättshjälp, public interest litigation samt till sist alternativ tvistlösning. 

2.2| Access to justice – en kort historik 

DEN TRADITIONELLA access to justice-rörelsen har formats av värderingar så som 

legalitet och jämlikhet. Men framförallt har rörelsen velat utmana våra rättssamhällen 

genom att synliggöra gapet mellan medborgerliga rättigheter och de faktiska 

möjligheter och mekanismer som finns för att försvara dessa rättigheter. 

Två av rörelsens förgrundsgestalter – Capelletti och Garth – har uttryckt det på


följande kärnfulla sätt – »att äga rättigheter är meningslöst utan mekanismer för 

att effektivt hävda dessa rättigheter«. 1 

Begreppet access to justice började användas i bredare kretsar på 1960- och 70talen 

av rättsreformister som ville att offentlig rättshjälp skulle erbjudas dem som 

inte själva kunde bära kostnaderna. Det skulle vara en del av välfärdssamhällets förmåner. 

Med andra ord var den tidiga rörelsen för access to justice en politisk rörelse 

för social och ekonomisk rättvisa genom förbättrad tillgång till rättsväsendet. 

Mot den historiska bakgrunden utvecklades en rättspolitisk »universalism« där 

målet var att alla skulle ha lika tillgång till rätts- 

»Idén om att man 

inte kan sätta ett 

pris på rättvisan 

har aldrig varit sann. 

Vi kan, vi gör och vi 

skall sätta ett pris på 

den. Den svåra frågan 

är vilken prioritet vi 

ger den. 

väsendet. 

Men vad menas med »lika« tillgång till rättsväsendet? 

Även om de flesta kan vara överens om 

att betalningsförmåga inte skall vara avgörande 

för tillgången till rättsväsendet så finns det betydande 

utmaningar i att skapa system som utjämnar 

ojämlikheter i kunskaper, resurser och förmågor. 

En totalt jämlik tillgång förblir förmodligen 

en utopi eftersom det inte bara skulle innebära 

enorma utgifter för samhället utan också begränsningar 

av välbemedlades möjligheter att använda 

sina resurser. 

Lika tillgång till rättvisa är sålunda inte så mycket ett tillstånd som en inriktning 

av en reformpolitik. Sann universalism är i själva verket inte endast en omöjlig 

utan förmodligen också en oönskad hållning i förhållande till välfärdssamhällets 

utmaningar. Det uttrycker Andrew Sanders på följande kraftfulla vis: »lika viktigt 

som det är att alla har tillgång till rättsväsendet är det att alla har tillgång till 

andra offentliga tjänster, så som utbildning och vård. Obegränsade resurser till 

rättssystemet skulle oundvikligen leda till begränsade resurser för andra offentliga 

tjänster. Idén om att man inte kan sätta ett pris på rättvisan [författarens bemärkning: 

rättvisan=justice] har aldrig varit sann. Vi kan, vi gör och vi skall sätta ett pris 

på den. Den svåra frågan är vilken prioritet vi ger den.« 2 

En av de mest uppmärksammade böckerna under de senaste åren om access to 

justice är skriven av Stanfordprofessorn Deborah L Rhode. Hon visar att hennes 

land, som i västvärlden har flest advokater per capita, också är ett av de sämsta 

på att tillfredställa fattiga och svaga gruppers tillgång till rättsväsendet. Hon slår 

hål på myten att USA har för mycket »justice« och hävdar att det grundläggande 

problemet är att rättssystemet inte är tillgängligt för dem som mest behöver det. 

Mindre än en procent av de resurser som allokeras till advokater 

i USA går till att representera den sjundedel av befolkningen som är fattiga 

nog att kvalificera sig för rättshjälp. Rhode menar att »Likhet inför lagen är i


USA en av de mest stolt proklamerade och samtidigt mest kränkta legala principerna«. 

3 

En annan viktig fråga i detta sammanhang är vad som menas med justice, eller 

rättvisa. Den tidiga access to justice-rörelsen kritiserades ofta för att vara allt för 

inriktad på processuell rättskipning. De sades att bara för att någon hade fått sin 

dag i rättssalen betydde inte det att rättvisa hade skipats. Med utvecklingen av 

rörelsen har också access to justice kommit att innefatta tillgång till andra former av 

rättsmedel än domstolar. Framförallt har större fokus riktats mot alternativa 

tvistlösningsmekanismer. 

Under 1980- och 90-talen har access to justice också kommit att förknippas med 

reformer för att minska offentliga utgifter inom rättsväsendet. Många länder, 

inklusive Sverige, har experimenterat med olika alternativ till offentligt finansierad 

rättshjälp, så som rättshjälp som finansieras genom hemförsäkringar. Andra 

länder, som Storbritannien, har infört förenklade rättegångsförfaranden i 

mindre mål (eng. petty grievances) 4 . Användandet av alternativa rättsmedel har 

också ökat för att minska långsamma och kostnadsineffektiva rättegångsförfaranden. 

Som ett exempel kan nämnas det svenska systemet där kommunernas 

socialtjänster medlar mellan makar i vårdnadstvister för att nå samarbetsavtal, 

vilket har visat sig minska tvister i domstol radikalt. 

Idag finns en osäker harmoni mellan de äldre ambitionerna att uppnå social 

rättvisa genom ökad tillgång till domstol och marknadsliberala politiska ambitioner 

att effektivisera tillgången till rättsmedel genom access to justice-reformer. 

Access to justice-universalism får idag i de flesta västländer stå tillbaka till förmån för 

reformer mot effektivare tillhandahållande av rättssystemets grundfunktioner; 

nämligen att lösa tvister, kompensera skadelidande och tillhandahålla tolkning 

av lagstiftning. 

Samtidigt har access to justice åtnjutit en renässans inom internationellt utvecklingssamarbete. 

Där kostsamma reformer av rättsväsenden har visat sig ineffektiva 

har relativt blygsamma investeringar i utökad rättshjälp för svaga och marginaliserade 

grupper eller tillhandahållande av alternativa tvistlösningsmekanismer ofta 

visat sig vara effektiva. I synnerhet där rättsväsenden har varit konservativa eller 

korrupta. Världsbanken, FN:s utvecklingsprogram, USAID och Open Society 

Institute är några stora aktörer som har satsat betydande resurser på access to 

justice-program i transitions-, utvecklings- och postkonfliktländer.


2.3| Tillgång till rättegång och rättsmedel 

UR ETT RÄTTIGHETSPERSPEKTIV innefattar access to justice såväl rätten till en rättvis 

rättegång som rätten till ett effektivt rättsmedel. Dessa rättigheter är grundläggande 

krav som ett rättssamhälle måste underkasta sig. Samtidigt är det de 

rättigheter som ger upphov till flest klagomål till FN:s kommitté för de mänskliga 

rättigheterna. Rättigheterna framgår av FN:s allmänna förklaring om de 

mänskliga rättigheterna och av FN:s konvention om medborgerliga och politiska 

rättigheter. 5 Även de regionala instrumenten för medborgerliga och politiska 

rättigheter omfattar rätten till rättegång och rättsmedel. 6 

FN:s allmänna förklaring har följande lydelse: 

Artikel 8: 

Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot 

handlingar som kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag 

eller författning. 

Artikel 10: 

Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling 

vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes 

rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller 

henne. 

I FN:s ursprungliga engelska text står det i artikel 8 att everyone has the right to an 

effective remedy som till svenska något fyrkantigt översatts till rätt till […] domstolar. 

I Europakonventionen har dock det engelska begreppet remedy översatts 

till rättsmedel vilket i gällande folkrätt ger utrymme för en differentiering mellan 

rätten att få sin sak prövad av andra nationella organ än domstolar, framförallt 

klagoinstanser inom en myndighet eller av övermyndigheter. Detta är en inte 

oviktig distinktion i denna skrifts sammanhang eftersom domstolsprövningar 

långt ifrån alltid ger effektiv tillgång till rättsmedel. 

I det följande behandlas rätten till rättegång och därefter rätten till andra rättsmedel 

än domstol. 

Rätten till rättegång är intimt sammanlänkad med principen om likhet inför 

lagen som i grunden är en folkrättslig icke-diskrimineringsprincip (egalitetsprincipen, 

se avsnitt 1.3 ovan). Denna princip har i sammanhanget två betydelser; dels 

att ingen skall behöva utstå diskriminering under rättegången, dels att alla skall 

ha lika tillgång till domstol. Diskriminering kan ske på olika grunder som t ex 

kön, ras och etnicitet.


Målet Ato del Avellanal v. Peru 7 illustrerar kvinnors bristande tillgång till 

domstol i Peru. Målet handlar om en kvinna i Lima som gemensamt med 

sin man ägde två hyresfastigheter men som inte hade möjligheten att 

inkräva obetalda hyror genom stämning eftersom den peruanska civillagstiftningen 

inte ger gifta kvinnor möjligheten att tvista om familjerättsligt 

gemensam egendom. FN:s kommitté slog fast att Peru brutit 

mot artikel 14 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter: 

»Peru har brutit mot artikel 14 som garanterar att alla skall vara 

lika inför lagen eftersom kvinnan inte hade lika rättskapacitet som sin 

man i förhållande till att vara part i domstolsärenden«. 

Ett utav de vanligaste hindren för tillgång till domstol är bristen på rättshjälp. 

Vad gäller rätten till domstol i ärenden som berör medborgerliga och politiska 

rättigheter har Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna underkänt ett 

antal länders oförmåga att tillhandahålla rättshjälp. 

I målet Airey v. Irland hade en kvinna inte kunnat skilja sig från sin 

alkoholmissbrukande och våldsamme man eftersom hon inte kunde 

betala advokatkostnaderna. Europadomstolen slog fast att »Europakonventionen 

är tänkt att garantera rättigheter som är praktiska och 

effektiva och inte rättigheter som är teoretiska och fiktiva.« Därför 

menade domstolen att Irland bröt mot rätten till rättegång som garanteras 

av artikel 6 genom att vägra kvinnan rättshjälp och därmed möjligheten 

att i praktiken skilja sig. 

Se mer allmänt om rättshjälp i avsnittet nedan. 

Fallet Airey v. Irland illustrerar också kvinnors tillgång till domstol, eller snarare 

bristande tillgång. Kön är i stora delar av världen en utslagsgivande faktor vad 

gäller människors faktiska tillgång till domstol och rättvisa. Dels för att det som 

i fallet ovan finns direkt diskriminerande lagstiftning men också för att kvinnor 

generellt har mindre tillgång till makt och inte förväntas att företräda sina egna 

intressen utan att bli företrädda av män. FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna 

har därför bett medlemsländerna att i sin rapportering till kommittén 

inkludera följande information: 

om det finns lagstiftning som hindrar att kvinnor direkt eller genom ombud har 

tillgång till domstol; 

om kvinnor kan vittna på samma villkor som män; 

om åtgärder har vidtagits för att tillsäkra kvinnor rättshjälp på lika villkor 

som män, särskilt i familjerättsärenden. 9


Rätten till ett effektivt rättsmedel är som ovan nämns inkluderad i de internationella 

och regionala konventionerna för medborgerliga och politiska rättigheter. 

Europadomstolen har slagit fast att »när en person hävdar att hon är offer 

för ett brott mot en av paragraferna i konventionen så skall det finnas ett rättsmedel 

inför ett nationellt organ i syfte att dels få saken prövad och dels, om så är 

vederbörligt, bli kompenserad.« 10 Rättsmedlet skall vara reellt men har ingenting 

att göra med sannolikheten att beslutet går den kärandes väg. Organet som paragrafen 

syftar till behöver inte vara en domstol men 

»Inget land 

erbjuder fullständigt 

statligt 

finansierad rättshjälp 

för alla oavsett 

betalningsförmåga. 

måste ha tillräcklig auktoritet och kompetens för 

att anses »effektiv«. 11 

Rätten till rättsmedel och domstol är mot bakgrund 

av det ovan sagda tätt sammanlänkade 

inom de rättssystem som har en offentlig rätt men 

också när man ser på tillgång till rättvisa ur ett rättighetsperspektiv. 

Särskilt när nationella eller 

lokala myndigheter har kränkt individers rättighe- 

ter får rätten till ett effektivt rättsmedel stor betydelse eftersom det inte alltid 

kan anses som fördelaktigt för staten eller den kärande att gå till domstol som 

första instans. Ofta kan misstag rättas till vid en överprövning inom en myndighet 

eller av en övermyndighet och sålunda domstolsförfaranden undvikas. 

Inom det internationella konfliktförebyggande arbetet har tillgång till rättsmedel 

rönt ett visst intresse. Ett exempel är Kosovo där Organisationen för 

säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) sedan 1999 varit ansvarig för demokratisk 

institutions- och kapacitetsuppbyggnad inom FN:s tillfälliga administration 

(UNMIK). En utav de stora utmaningarna i Kosovo har varit att bygga upp ett 

rättssamhälle där framförallt minoriteter har reella möjligheter till att få rättighetskränkningar 

prövade. För detta ändamål har stora ansträngningar riktats 

mot att skapa ett modernt inhemskt domstolsväsende. Utöver detta har OSSE 

arbetat med de lokala myndigheterna, dels för att öka tjänstemäns och politikers 

kunskaper om mänskliga rättigheter och demokratiska principer, dels för att 

bygga upp lokala myndigheters egna kompetenser att tillgängliggöra rättsmedel. 

För detta ändamål har en katalog tagits fram som listar tillgängliga rättsmedel 

inom Kosovos gällande rätt. I denna katalog framgår för olika situationer hur 

och var någon kan klaga om denne person anser att dennes rättigheter varit 

kränkta. Till exempel skall en person som anser sig ha blivit diskriminerad i 

rekryteringen till en offentlig tjänst enligt gällande rätt kunna klaga till en klagoinstans 

som skall finnas inom varje kommun. Information om gällande rättsmedel 

skall i högsta möjliga utsträckning delges mottagaren av ett beslut eller 

den som påverkas av en offentlig handling. Det innebär i praktiken att lokala


myndigheter inte endast själva skall vara kunniga om gällande rättsmedel utan 

också inkludera dessa i skriftlig och muntlig kommunikation med kommunmedborgarna. 

Syftet med dessa insatser från OSSE i Kosovo har varit att öka förtroendet 

för lokala myndigheter, minska trycket på domstolarna och inte minst viktigt 

öka tillgången till rättvisa. 

2.4| Allmän rättshjälp 

LIKA TILLGÅNG FÖR ALLA till en oberoende och opartisk domstol när frihet och 

egendom står på spel är centralt i ett rättssamhälle. Samtidigt kan denna tillgång 

vara en fiktion där rättshjälp inte finns att tillgå och där de rättsliga spörsmålen 

är invecklade för lekmän. Flera strategier finns för att råda bot på detta vanligt 

förekommande dilemma. Den vanligaste och mest konventionella strategin är att 

utveckla rättshjälpsystem som tillhandahåller juridisk representation till dem 

som själva inte kan bekosta sådan representation eller där det juridiska ärendet 

är invecklat och/eller där mycket står på spel för parterna. Andra strategier är att 

öka den juridiska allmänbildningen, publicera företräd-dig-själv litteratur, förenkla 

rättegångsprocesser samt att legalisera och tillgängliggöra kvasijuridisk 

representation. Ingen av dessa senare strategier är ensam en lösning på dilemmat 

men kan ofta tjäna som komplement till rättshjälpsreformer. 

Man vågar nog med säkerhet säga att behovet av rättshjälp alltid överstiger 

den tillgängliga finansierade rättshjälpen. Inget land erbjuder fullständigt statligt 

finansierad rättshjälp för alla oavsett betalningsförmåga. Mot den bakgrunden är 

det lättare att förstå den uppsjö av finansieringslösningar som olika länder har 

funnit för att hitta en balans mellan offentliga utgifter och individers behov. 

Den vanligaste källan för finansiering av rättshjälp är offentlig finansiering. 

Vid sidan av offentlig finansiering finns exempel på finansiering genom domstolsavgifter 

12 , bilförsäkringar 13 , medlemskapsavgift i advokatsamfund 14 , privata försäkringar 

15 , internationella finansinstitutioner 16 och privata donationer 17 . Ett av de 

mest innovativa exemplen på finansiering är de vanligt förekommande advokatfonderna 

i common law-länderna 18 . Dessa fonder fylls med medel som klienter 

sätter in som säkerhet under processens gång. Räntan från fonderna används 

sedan till att finansiera rättshjälp för fattiga människor. I USA genererar dessa 

fonder årligen en miljard kronor till 1,7 miljoner låginkomsttagare och är därmed 

den näst största finansieringskällan för rättshjälp i landet. Inget rättshjälpsystem 

är idealt och länder fortsätter att experimentera med system och tar flitigt inspiration 

från varandra för att finna en balans mellan kostnad och rättssäkerhet. 

Sverige är ett land som studeras flitigt internationellt. Den svenska regeringen 

genomförde 1997 en reform med målet att endast de 20% med lägst inkomst


skulle vara berättigade till offentlig finansierad rättshjälp i civilrättsliga ärenden. 

De övriga skulle få stå för kostnaderna själva, framförallt genom att rättshjälpen 

utvidgades och gjordes obligatorisk i hemförsäkringar. Reformen utvärderades 

2001. Utvärderingen visade att de offentliga utgifterna för rättshjälp hade halverats 

medan försäkringsbolagens kostnader hade ökat med ungefär 70%. Samtidigt 

konstaterades att tillgången till domstol försämrats för vissa grupper, framförallt 

för personer under 25 år och invandrare som oftare än andra saknar hemförsäkring. 

Även rättshjälpens omfång hade begränsats allvarligt. Internationellt har det 

svenska »experimentet« inte setts som en större framgång ur ett access to justiceperspektiv. 

Däremot har trycket på domstolarna i Sverige minskat under samma 

tid, framförallt eftersom färre familjerättsliga ärenden idag avgörs i domstol än 

tidigare. Se mer nedan om alternativ tvistlösning. 

Sverige har minskat sina offentliga utgifter till rättshjälp genom den ovan 

beskrivna reformen, från ungefär 360 miljoner kronor 1994 till ungefär 186 miljoner 

kronor 2000. Sverige spenderade år 2000 ungefär 21,6 kronor per capita 

för rättshjälp i civilrättsliga fall. Som en jämförelse spenderade USA ungefär 23 

kronor per capita, Frankrike 46 kronor, Tyskland 49 kronor, Nederländerna 98 

kronor och Storbritannien ungefär 270 kronor per capita. 19 Det bör nämnas att 

Storbritannien har genomfört en större reform för att minska kostnaderna sedan 

år 2000. Genom denna reform har Storbritannien gått från att advokater utses 

ex officio av domstol och advokatsamfund till att staten upphandlar tjänster av 

advokatbyråer genom större offentliga upphandlingar. Därmed har man ämnat 

spara medel och få ett större inflytande över kvaliteten på rättshjälpen. 

De första länderna att erbjuda rättshjälp genom lagstiftning var Frankrike och 

Tyskland, 1851 respektive 1877. De nordiska länderna antog sådan lagstiftning i 

början av 1900-talet medan common law-länderna antog rättshjälpslagstiftning 

först på 1960- och 70-talet. Sedan folkrätten från 1950-talet och framåt slog fast 

att rättshjälp i vissa fall är en mänsklig rättighet har de flesta länderna runt om 

i världen antagit någon form av lagstiftning på detta område. 

Rättshjälp är som sagt i vissa fall en mänsklig rättighet. Rätten till kostnadsfri 

rättshjälp i straffrättsliga ärenden framgår av artikel 14 i FN:s konvention om 

de medborgerliga och politiska rättigheterna och artikel 6 i Europakonventionen 

för de mänskliga rättigheterna. Rätten är emellertid inte absolut utan 

gäller endast om någon av följande förutsättningar är uppfyllda: a) när en svarande 

inte har medel att betala ett rättegångsbiträde (advokat) eller b) då rättvisans 

intresse kräver ett rättegångsbiträde. Bevisbördan för att visa att den svarande 

inte kan betala ligger enligt folkrätten på den svarande men är lågt satt. Normalt 

räcker det med skriftliga intyg. 

Vad som enligt b) ovan utgör rättvisans intresse är en svår fråga. Ofta syftar 

folkrätten på brottets allvarlighet och den möjliga påföljden. Många länder har


därför lagar och regler som säger att åtalade har rätt till rättshjälp vid åtal där det 

lagstadgade straffet för brottet överstiger en viss längd. I vissa fall har orimligt 

långa straff krävts, vilket leder till en ytterst bristande rättssäkerhet. I Bulgarien, 

t ex, tilldelas en åtalad endast kostnadsfri advokat då minimistraffet för åtalet 

överstiger tio års fängelse. 20 

Rättshjälp i civilrättsliga ärenden är dock en helt annan sak. Ingen av de internationella 

huvudinstrumenten för mänskliga rättigheter nämner explicit rätten 

till rättshjälp i civilrättsliga tvister. Däremot har Europadomstolen för mänskliga 

rättigheter tolkat artikel 6 i Europakonvention så att en »effektiv rättighet« är 

fiktiv i civilrättsliga ärenden ifall parter som vill hävda sina rättigheter enligt 

konventionen inte har möjlighet att göra så utan biträde. Se mer om detta nedan 

och målet Airey v. Irland ovan. 

Runt om i världen har så kallade rättshjälpskontor (eng. legal clinics) och vardagsjuridiska 

(eng. street law) program blivit allt vanligare. Dessa är inget alternativ 

till konventionell rättshjälp men kan verka som ett komplement och särskilt i 

länder där rättshjälpen inte når svaga grupper i samhället. Ett undantag är Sydafrika 

där rättshjälpskontor institutionaliserats som en del av den offentliga rättshjälpen. 

Rättshjälpskontoren tjänar två syften: dels att ge juridikstudenter praktisk 

arbetslivserfarenhet och dels att erbjuda billiga eller kostnadsfria tjänster till 

utsatta grupper som annars inte kunnat köpa juridiska tjänster. De vardagsjuridiska 

programmen kan syfta till att exempelvis utbilda ungdomar och andra 

grupper i samhället om juridik och rättssystemet i syfte att öka deras möjligheter 

att hävda sina rättigheter och påverka sin omgivning. Fenomenet har bl a slagit 

rot i Polen där Warszawa universitets juridikstudenter producerar och sprider 

skrifter om medborgerliga rättigheter som distribueras genom rättshjälpskontor. 

2.5| Public Interest Litigation (PIL) 

PUBLIC INTEREST LITIGATION (på svenska ung »processande rörande allmänna 

intressen«), eller public interest law, är ett fenomen som ofta förknippas med access 

to justice. I brist på en lämplig svensk översättning används i det följande den 

engelska akronymen PIL. 

PIL har av Harvardprofessorn Abram Chayes definierats som »den praktik där 

jurister försöker åstadkomma samhällelig förändring genom domstolsbeslut som 

påverkar rättslig praxis, hävdar befintlig rätt, och artikulerar offentliga normer«. 21 

Fenomenet PIL utvecklades i USA inom medborgarrättsrörelsen på 1960- och 70talen 

och sågs länge som ett amerikanskt kulturspecifikt projekt som inte hade 

någon plats i andra rättssystem, och särskilt inte utanför common-law länderna.


PIL:s födelse brukar allmänt dateras till 1954 och det berömda målet Brown v. 

Board of Education. Målet är i sig ett fenomen och har fått en alldeles speciell 

plats i den amerikanska historien. 22 Domen ledde till att rassegregationen i det 

amerikanska skolväsendet slutgiltigt avskaffades. 

Brown v. Board of Education hade de flesta av de typiska kännetecknen för PIL: 

den tilltalade var en offentlig institution, de kärande var en självformulerad grupp 

av personer där medlemmarna skiftade med tiden och syftet med käromålet var 

att påverka myndigheternas framtida handlande och inte att lösa en konkret 

tvist. 

»Brown v. Board 

of Education hade 

de flesta av de 

typiska kännetecknen för 

Public Interest Ligation: 

den tilltalade var en 

offentlig institution, 

de kärande var en 

självformulerad grupp av 

personer där medlemmarna 

skiftade med tiden 

och syftet med käromålet 

var att påverka myndigheternas 

framtida 

handlande och inte att 

lösa en konkret tvist. 

Ett av skälen till att PIL länge har uppfattats 

utanför common law-länderna som främmande 

är den anti-positivistiska 23 natur som genomsyrar 

PIL. PIL utmanar det synsätt som särskilt 

varit förhärskande i civil law-länderna, 

nämligen att jurister inte skall mot bakgrund 

av en ideologisk övertygelse representera 

intressegrupper inom samhället och använda 

rättssystemet som ett forum för att hävda 

minoriteters rättigheter och intressen gentemot 

majoritetssamhället. 

Vid sidan av den rättspolitiska debatten har 

i vilket fall PIL fått ett visst fäste runt om i 

världen. I vissa fall har initiativ varit starkt ideologiskt 

färgade, i andra fall har fenomenet 

växt sig starkt av mer pragmatiska skäl och 

terminologin varit något annorlunda. I många 

länder har jurister och personer med viss juridisk 

utbildning (eng. paralegals), ofta inom frivilligorganisationer 

eller universitetsbaserade 

rättshjälpskontor, drivit mål systematiskt i rättsväsendet för att få till en samhällig 

förändring men använt terminologi som miljöarbete, konsumenträttsarbete 

eller kvinnorättsarbete. 

Ett exempel på en organisation som bedriver miljöskyddsarbete med juridiska 

medel är den ukrainska organisationen Environment People Law (EcoPravo) som 

startades 1994 av en professor i rättsvetenskap i staden Lviv. Organisationens 

huvudverksamhet är att driva miljöärenden genom ukrainska domstolar och i 

flera fall till internationella fora i syfte att hålla staten ansvarig under inhemsk 

och internationell rätt. Organisationen har fått uppmärksamhet såväl inom som 

utom Ukraina för sitt arbete som bidragit till att ukrainska myndigheter och 

byggnadsföretag nu mer regelbundet än tidigare gör miljökonsekvensbeskriv-


ningar före större byggnationer och att Århuskonventionen om tillgång till 

information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig 

prövning i miljöfrågor har fått en starkare ställning i landet. 

PIL:s popularitet kommer mycket an på att PIL – inom vissa kontexter – visat 

sig vara ett effektivt sätt att stärka de mänskliga rättigheterna, inte bara de jure 

utan också de facto, genom att uppmuntra medborgerliga initiativ med sikte på 

att hålla myndigheter ansvariga under nationell och internationell rätt. Generellt 

brukar det sägas att PIL – för att vara effektivt – kräver ett relativt moget rättssystem 

som åtnjuter förtroende från såväl allmänheten som myndigheterna. 

Samtidigt finns flera rapporter som beskriver hur PIL varit framgångsrikt i svagare 

demokratier men där framgångarna kopplas till att PIL väl passar in i ett 

mer traditionellt mönster för hur medborgare driver samhälleliga frågor. 24 

Idag har PIL börjat få fäste utanför Storbritannien på den europeiska kontinenten 

25 ; inte minst i Östeuropa där PIL har varit och är en del av nationella och 

internationella demokratiseringsprojekt. Universitetsbaserade rättshjälpskontor 

finns vid de flesta juridiska lärosäten även om de inte alltid driver PIL, utan 

snarare tjänar som praktikplatser för juriststudenter. En del av dem driver emellertid 

mer systematiskt processer på ett PIL-typiskt sätt, ofta med stöd av och 

förebild från amerikanska universitet. Som exempel kan nämnas den Budapestbaserade 

regionala organisationen Public Interest Law Initiative 26 som stödjer 

PIL över hela östra Europa inklusive flera länder inom OSS 27 och som i sin tur 

har stöd från Columbia Law School. 

2.6| Alternativ tvistlösning 

ALTERNATIV TVISTLÖSNING, eller Alternative Dispute Resolution som det har kommit 

att kallas på engelska, är ett samlingsbegrepp för olika former av tvistlösning 

utanför de formella domstolsmekanismerna. Syftet med alternativ tvistlösning 

är, i de flesta fall, att undvika kostnader och tidsspillan. Men alternativ tvistlösning 

används också för att finna mekanismer som är mer anpassade till parternas 

behov än formella rättegångsförfaranden, t ex då parterna har ett intresse av att 

inte slita en tvist i en offentlig rättegång eller då parterna inte litar på ett lands 

domstolsväsende. 

Alternativ tvistlösning kan delas in i två huvudkategorier: alternativ tvistlösning 

som handläggs av domstol eller delegeras av domstol till någon annan (alternativa 

system för tvistlösning enligt lag) och sådan tvistlösning som de tvistande 

parterna själva sköter helt utan juridisk inblandning (alternativa system för tvistlösning 

enligt avtal). Enligt en del definitioner faller även kommersiell skiljedom 

in under alternativ tvistlösning enligt avtal.


Olika former av informella tvistlösningsmekanismer har under de senaste 

decennierna ökat i popularitet i västvärlden. Dessa mekanismer har till syfte dels 

att förbättra medborgarnas tillgång till effektiva rättsmedel, dels att finna kostnadsbesparingar 

åt staten. Vidare syftar de till att utveckla skräddarsydda samförståndslösningar 

där domstolsförfaranden riskerar leda till alltför smärtsamma 

processer för parterna. 

Även i utvecklings- och länder i övergången mellan konflikt och fred har alternativa 

tvistlösningsmekanismer ökat i popularitet. Orsakerna till denna ökning är 

dels de samma som ovan beskrivna och dels att alternativ tvistlösning visat sig 

vara en framkomlig väg i länder där rättsväsendet är korrupt och/eller partiskt 

och där minoritetsgrupper därför har litet eller inget förtroende för formell rättsskipning. 

Som alla reformtrender har alternativ tvistlösning nagelfarits noggrant i 

studier och utvärderingar. Framförallt har man skärskådat besparings- och förenklingseffekterna. 

En av de största studierna som gjorts är en undersökning av 

effekterna av alternativ tvistlösning i USA. 28 Det bör nämnas att USA och de 

andra anglosaxiska common law-länderna har utvecklat alternativa tvistlösningsformer 

sedan 1970-talet och ses internationellt som föregångsländer i sammanhanget. 

Studien visade att parterna generellt var nöjda med tvistlösningarnas 

rättssäkerhet och flexibilitet men att effektivitetsbesparingarna var minimala. 

Idag finns, på grund av denna och andra studier, en större medvetenhet än 

tidigare om att alternativa tvistlösningsformer inte nödvändigtvis leder till ökad 

effektivitet. Samma erfarenheter finns internationellt av kommersiella 

skiljedomsförfaranden men där andra skäl så som konfidentiellitet 29 gör att skiljedomsförfaranden 

bibehåller sin popularitet. 

En populär form av alternativ tvistlösning i utvecklingsländer är lokalsamhällesbaserad 

tvistlösning, så kallad community-based dispute resolution, som ofta bygger 

på traditionella sedvänjor för tvistlösning. Även i vissa utvecklade länder så som 

Australien har traditionell tvistlösning växt sig stark, särskilt bland ursprungsbefolkningen. 

Fördelen med denna form av tvistlösning är att den i samhällen 

med intima och starka sociala nätverk tenderar till att prioritera goda relationer 

inom samhället. 30 Riskerna har ofta synliggjorts av bl a kvinnorättsorganisationer 

som pekat på att traditionella tvistlösningsmekanismer ofta upprätthåller traditionella 

genusmönster och ofta är direkt olämpliga i fall där genusbaserat våld är 

en faktor. 

En annan svaghet med alternativ tvistlösning är att parterna visserligen kan 

enas om bindande beslut men att besluten inte kan genomtvingas med mindre 

än att parterna tar tvisten till en formell domstol. Vittnen kan naturligtvis heller 

inte tvingas att delta i informella processer. 

Till sist är syftet med alternativ tvistlösning i detta sammanhang att öka till-


gången till rättsmedel. Därför är det viktigt att understryka att parter som deltar 

i alternativ tvistlösning inte nödvändigtvis kan få rättshjälp på samma villkor 

som de som deltar i formella domstolsprocesser. I vissa europeiska länder ges 

emellertid numera rättshjälp till parter i alternativa former av tvistlösning och 

EU-kommissionen har lagt fram ett förslag att alla EU-länder skall lagstifta om 

möjligheter till rättshjälp även vid alternativ tvistlösning. 31 

2.7| Avslutning 

SAMMANFATTNINGSVIS kan det konstateras att tillgång till rättegång eller annat 

rättsmedel är en förutsättning för att de mänskliga rättigheterna skall kunna 

hävdas. Avsaknaden av juridiska eller administrativa mekanismer dit individer 

kan vända sig då deras rättigheter har blivit kränkta underminerar folkrättens trovärdighet 

och uppmuntrar samhällsgrupper att 

»Erfarenhet visar 

att svaga och 

marginaliserade 

grupper inom ett 

samhälle inte har samma 

tillgång till rättvisa som 

majoritetssamhället. 

Detta leder ofta till 

minoriteters misstro mot 

majoritetssamhällets 

rättssystem och är i sig 

en vanligt förekommande 

konfliktkälla. 

ta lagen i sina egna händer för att »skipa rättvisa«. 

Därmed är tillhandahållandet av rättsmedel 

i högsta grad en konflikthämmande åtgärd. Utmaningen 

är att enligt de lokala omständigheter 

som råder utforma mekanismer som både inger 

förtroende hos befolkningen och är rimligt tidsoch 

kostnadseffektiva. Inga mekanismer är universellt 

tillämpliga och måste ständigt anpassas 

till förändrade förutsättningar och behov. 

Erfarenhet visar att svaga och marginaliserade 

grupper inom ett samhälle inte har samma tillgång 

till rättvisa som majoritetssamhället. 

Detta leder ofta till minoriteters misstro mot 

majoritetssamhällets rättssystem och är i sig en 

vanligt förekommande konfliktkälla. Detta är 

därmed ytterligare en utmaning; att skapa mekanismer 

som är inkluderande för grupper som på 

ett eller annat sätt är underordnade i samhällshierarkin. Det kan bland annat 

handla om att ge rättshjälp åt ekonomiskt svaga grupper, tillhandahålla tolkning 

till minoritetsspråk och erbjuda kvasijuridisk rådgivning till svaga grupper via 

rättshjälpskontor. Tillgång till rättvisa handlar med andra ord om att alla skall 

kunna få sin rättsliga sak prövad på ett rimligt rättvist och effektivt sätt.


FOTNOTER 

1| Cappelletti, Access to Justice and the Welfare 

State, 1981. 

2| Sanders, »Core Values, the Magistracy and 

the Auld Report«, Journal of Law and Society, 

Vol. 29, No. 2, 2002. 

3| Rhode, Access to Justice, 2004, på engelska 

– »equal access under law is one of America's 

most proudly proclaimed and widely violated 

legal principles«. 

4| Även i Sverige tillämpas förenklade rättegångsförfaranden. 

5| Artikel 8 och 10 respektive artikel 14. 

6| Se Europeiska konventionen angående 

skydd för de mänskliga rättigheterna och de 

grundläggande friheterna (1950), den Amerikanska 

konventionen om de mänskliga rättigheterna 

(1969) och den Afrikanska stadgan om 

människans och folkens rättigheter (1981). 

7| Ato del Avellanal v. Peru, Human Rights 

Committee, Communication No. 202/1986, CCPR/ 

C/34/D/202/1986, 31 October 1988. 

8| Airey v. Irland, dom av den 9 november 

1979, Series A No. 32. 

9| United Nations Compilation of General 

Comments, sid 171, stycke 18. 

10| Silver v. Storbritannien, dom av den 25 

mars 1983, Series A No. 61. 

11| Leander v. Sverige, dom av den 26 mars 

1987, Series A No. 116. 

12| Alabama, Arizona m fl delstater i USA. 

13| Montana, USA. 

14| USA. 

15| Sverige, Nederländerna, Tyskland m fl. 

16| Stora delar av utvecklingsländerna. 

17| T ex Open Society Institute som finansierar 

pro bono rättshjälp runt om i världen. 

18| Benämns vanligtvis Interest on Lawyers’ 

Trust Accounts (IOLTA). 

19| National Equal Justice Library, www.equal 

justiceupdate.org/comparativestatistics.htm 

20| PILI, Access to Justice in Eastern Europe: 

A Source Book, 2006. 

21| Chayes, »The Role of the Judge in Public 

Law Litigation«, Harvard Law Review, Vol. 89, 

1976, sid 1281. 

22| Idag kan man om man besöker den lilla 

amerikanska staden Topeka bevista ett helt 

museum som är tillägnat målet, förmodligen är 

det ganska unikt med ett museum som tillägnas 

ett avgörande i domstol. 

23| Inom rättsteorin används begreppen 

positivism och antipositivism. I korthet utgår 

positivismen från att rätt är en fråga om fakta 

medan antipositivismen utgår från att rätten 

handlar om värderingar. I Sverige har positivismen 

haft ett stort inflytande över rättsutveckling, 

framför allt genom den så kallade Uppsalaskolan. 

Uppsalaskolan var verksam i början av 

1900-talet under ledning av Uppsalafilosofen 

Axel Hägerström och drev uppfattningen att 

absoluta rättigheter och allmängiltiga värden 

inte existerar (sk värdenihilism). Enligt positivismen 

ska jurister avhålla sig från att ge uttryck 

för uppfattningar om vad som är rätt eller 

fel utan lämna den typen av omdömen till de fora 

som fastställts för detta ändamål (parlament 

och regering). 

24| Lev, D., »Lawyers’ Causes in Indonesia 

and Malaysia«. I: Sarat, A., Scheingold, S. A., 

(eds.) Cause Lawyering: Political Commitments 

and professional responsibility, 1998. 

25| Även i Sverige har exempel dykt upp på 

PIL. Nämnas kan Miljöcentrum som sedan 1970talet 

drivet miljömål på ett PIL-typiskt sätt men 

också det relativt unga Centrum för rättvisa 

som mer uttalat bedriver PIL i Sverige. 

26| Se www.pili.org. 

27| Oberoende staters samvälde; sammanslutning 

av de före detta Sovjetstaterna. 

28| RAND Institute for Civil Justice, ADR 

Workshop, 1999. 

29| Från engelskans confidentiality, dvs anonymitet, 

att en persons identitet inte röjs. 

30| Alternativa tvistlösningsformer har ofta 

varit populära i sammanhang där goda, vänskapliga 

relationer mellan de tvistande är viktiga att 

bibehålla, t ex inom familjerätten men också 

inom entreprenad- och byggnadsbranschen där 

kontraktsparterna ofta gör affärer med va-

andra över många år och är beroende av goda 

relationer. 

31| Förslag framlagt 18 januari 2002, KOM 

(2002) 13. 

Litteratur 


Cappelletti, M., Access to Justice and the Welfare State, Sijthoff, Alphen aan der Rijn, 

1981. 

Chayes, A., »The Role of the Judge in Public Law Litigation«, Harvard Law 

Review, Vol. 89, 1976, sid 1281–1361 

Lev, D., »Lawyers’ Causes in Indonesia and Malaysia«. I: Sarat, A., Scheingold, S. A., 

(eds.) Cause Lawyering: Political Commitments and professional responsibility, Oxford 

University Press, New York, 1998. 

PILI, Access to Justice in Eastern Europe: A Source Book, 2006. 

Rhode, D. L., Access to Justice, Oxford University Press, New York, 2004. 

Sanders, A., »Core Values, the Magistracy and the Auld Report«, Journal of Law 

and Society, Vol. 29, No. 2, 2002, sid 324–341.


KJELL-ÅKE NORDQUIST 

FRED OCH SÄKERHET OCH DET INTERNATIONELLA RÄTTSSAMHÄLLET 41 

3| Fred och säkerhet 

och det internationella 



NÄR FÖRENTA NATIONERNA bildades 1945 var staten den självklara enheten för den 

internationella ordningen. När FN:s generalsekreterare Boutros-Ghali år 1992 

beskriver den internationella situationen och förutsättningarna för FN:s arbete 

efter det kalla krigets slut, finner han det nödvändigt att påpeka, att för FN:s del 

gäller att 

The foundation-stone […] is and must remain the State. Respect for its fundamental 

sovereignty and integrity are crucial to any common international 

progress. 1 

Anledningen till påpekandet var naturligtvis att staterna – dvs FN:s medlemmar 

– sedan FN bildades kommit att ifrågasättas av väpnade grupper med t ex självständighetssträvanden 

på agendan. Samtidigt har, från ett annat håll, internationaliseringen 

och globaliseringen – genom olika institutionella mekanismer – 

kommit att jämförelsevis minska staternas suveränitet i andra avseenden. 

Boutros-Ghali insåg naturligtvis denna trend av reducerad suveränitet hos 

staterna, och skyndade sig därför att tillägga att: »The time of absolute and


exclusive sovereignty, however, has passed; its theory was never matched by 

reality.« Istället har »reality«, dvs verkligheten, inneburit ständiga utmaningar för 

statens självpåtagna suveränitet som legitim våldskontrollant inom ett givet 

territorium, respekterad av sin omvärld. I praktiken var och är självständigheten, 

eller snarare suveräniteten, en skör tråd. Den bygger på ömsesidighet – länder 

erkänner varandra som »suveräna«, som en slags gåva. Det betyder att ingen kan 

på egen hand bli suverän härskare i ett område; en stat skapas genom omvärldens 

erkännande. 

»När både 

folkrätten och 

konventionerna 

om mänskliga 

rättigheter bärs upp av 

staternas åtaganden, 

så blir varje försvagning 

av dessa åtaganden 

också en försvagning 

av det internationella 

rättssystemet. 

Det intressanta är att Boutros-Ghali fann det 

nödvändigt att 1992 påpeka det som nyss var en 

självklarhet: statens centrala roll i världspolitiken. 

Så mycket hade världen förändrats på 

40 år. Denna period innebar förändringar på 

flera vis. De flesta krig blev till inbördeskrig, 

inte mellanstatliga. Fredsavtal blev därmed vanligare 

mellan regeringar och inomstatliga aktörer 

än mellan regeringar, och en del länder kom 

att bli så svaga att man inte ens klarade att upprätthålla 

den mest fundamentala form av närvaro 

i olika delar av sitt territorium. Vi fick se 

exempel på stater som fullständigt kollapsat, sk 

»failed states«. Istället för centralmakten tog 

regionala och lokala krafter över – krigsherrar, 

lokala gerillor eller upprorsrörelser. 

Denna typ av utmaningar, vilka staterna mött de senaste 50 åren, står även det 

internationella rättssamhället inför, om och när det vill verka för fred och stabilitet. 

När både folkrätten – åtminstone i sin moderna form – och konventionerna 

om mänskliga rättigheter bärs upp av staternas åtaganden sinsemellan och 

inom sig själva, så blir varje försvagning av dessa åtaganden också en försvagning 

av det internationella rättssystemet. 

Med nya konfliktmönster och till synes försvagade stater – kan då det internationella 

rättssystemet bidra till fred och säkerhet, i en värld med både inbördeskrig 

och mellanstatliga krig och, på senare tid, även uttalade hot i form av terrorhandlingar 

och attacker, riktade mot stater och enskilda?

3.2| Fredsprocesser idag 


DEN KLASSISKA BILDEN av fredsavtal som en mellanstatlig angelägenhet, en traktat 

etablerad inom en folkrättslig ram, har förändrats i hög grad de senaste två till 

tre decennierna. I korta ordalag kan man säga att fredsavtalet fått karaktären av 

ett processdokument, en text som vid en avgörande tidpunkt i två eller flera 

parters konflikt bestämmer hur deras nya relation skall se ut, vanligen efter en 

vapenvila, sannolikt med en ny politisk ordning och kanske också etablerandet 

av nya konstitutionella strukturer. Även om fredsavtal idag kan betraktas som 

processdokument, snarare än ett bestämt avslut av en väpnad konflikt, måste det 

samtidigt sättas in i ett sammanhang. Därmed kan vi också relatera det till den 

gällande rättsordningens förutsättningar att kunna bidra till fred och säkerhet. 

Efter kalla krigets slut kan man säga att fredsprocesser – efter någorlunda 

omfattande (inbördes)krig – som bygger på fredsavtal, alltmer kommit att innehålla 

fyra komponenter, alla viktiga för sina potentiellt stabiliserande och säkerhetsskapande 

möjligheter. Denna utveckling kan sammanfattas som i Tabell 1. 

TABLELL 1| FREDSPROCESSER EFTER INBÖRDESKRIG 

– fyra komponenter 

POLITISK NIVÅ INDIVIDUELL NIVÅ 

RÄTTSLIG ASPEKT Fredsavtalet Internationella krigsförbrytartribunaler 

och ICC 

MORALISK ASPEKT Politiska ledares Sannings och försoningsursäkter 

kommissioner 

Fredsavtalet är naturligtvis den formella grundbulten i en fredsprocess. Det mellanstatliga 

fredsavtalet faller inom ramen för Wienkonventionen om mellanstatliga 

traktater från 1969, medan inomstatliga fredsavtal inte har samma rättsliga ställning. 

Inom FN-systemet finns riktlinjer för utformandet av fredsavtal. FN:s 

säkerhetsråd liksom Generalsekreteraren har i resolutioner givit uttryck för 

ståndpunkter om fredsavtals innehåll. Icke desto mindre har inomstatliga fredsavtal 

en juridiskt sett svag ställning; de är ofta undertecknade av organisationer, 

kanske väpnade grupper, som kanske själva är olagliga, på den nationella nivån. 

Den juridiska status som ett fredsavtal har påverkar den politiska kostnaden 

för att bryta det – ju högre status desto högre kostnad att bryta. Det är viktigt 

att man försöker ge fredsavtal en så stark juridisk ställning som möjligt. Ofta låter


man internationella organisationer, enskilda länder eller höga representanter för 

t ex trossamfund eller religioner medverka som vittnen vid undertecknandet – 

allt för att stadfästa och ge eftertryck åt ett dokument som annars skulle »hänga 

mera löst«, rent juridiskt. 

Parallellt med stärkandet av mänskliga rättigheter har vi sett en utveckling 

också av det individuella ansvaret, hos den enskilde soldaten, befälet eller den 

politiske ledaren, under väpnad konflikt och krig. Tillkomsten av Internationella 

brottmålsdomstolen (ICC) 2002 är det kanske främsta exemplet på denna utveckling, 

eftersom domstolen är permanent och 

»Den juridiska 

status som ett 

fredsavtal har 

påverkar den politiska 

kostnaden för att bryta 

det – ju högre status 

desto högre kostnad 

att bryta. 

alltså inte inrättad för att arbeta med en speciell 

konfliktsituation, till skillnad från t ex domstolarna 

i Arusha (Rwanda), Haag (forna Jugoslavien) 

eller Freetown (Sierra Leone). ICC har 

främst till uppgift att lagföra krigsförbrytelser, 

folkmord och brott mot mänskligheten. 2 

Att lagföra »alla« grova brottslingar – ingen vet 

hur stor den gruppen kan vara – är och kommer 

kanske aldrig att bli möjligt för ett rättssystem, 

allra minst ett rättssystem som blivit skadat eller 

kanske helt upplöst under en långvarig konflikt. 

Samtidigt är det uppenbart att om ingen, inte ens de mest framträdande och 

uppenbara krigsförbrytarna, kommer inför skranket för sina handlingar, kommer 

möjligheten att skapa förtroende för rättvisan, det nya samhället och en framtida 

försoning, att undergrävas allvarligt. Det är utifrån denna hypotes som arbetet 

med att finna former för en rättsordning även under perioden efter krig men 

innan den nya ordningen etablerats, har utvecklats. Detta system för en ordnad 

övergång från en rättsordning till en annan återkommer vi till nedan. 

Den tredje rutan i tabellen anger politiska ledares ursäkter. Särskilt millennieskiftet 

innebar ett »uppsving« av denna typ av politiska handlingar. De kan sägas 

vara ett uttryck för en kombination av medvetna insatser och tillfälligheter: den 

internationella NGO-världens påtryckningar om historisk rättvisa för exempelvis 

slavhandelns ättlingar och urbefolkningar, de latinamerikanska och sydafrikanska 

folkliga kraven på ursäkter, kompensation och rättvisa efter diktaturernas fall 

(inklusive apartheidsystemet i Sydafrika), och det faktum att millennieskiftet i 

sig innebar ett »legitimt« skäl för politiker, av de mest skilda slag, att markera 

ödmjukhet inför tidens och världens gång. I Sverige, för att inte glömma det 

exemplet, bad ministern för jordbruks- och samefrågor, Annika Åhnberg, det 

samiska folket om ursäkt 1998 för svenska statens kränkningar i historisk tid av 

samernas rättigheter och värdighet. Liksom för rättsliga processer är det en stark 

hypotes att fredsprocesser gynnas av att politiska ledare, som tidigare predikat


konfrontation och överlägsenhet, finner former för att visa på en ändrad syn. 

Ledare har bland annat visat detta genom att be om ursäkt för övergrepp som 

skett i den egna nationens eller organisationens namn – eller för oförmågan att 

göra något som förväntades. Den förre japanske premiärministern, Koizumi, har 

i olika omgångar bett om ursäkt t ex för den japanska arméns utnyttjande av 

prostituerade kvinnor, sk »comfort women«, under Andra världskriget, bland 

annat på Filippinerna. Tysklands dåvarande president, Richard von Weizsäcker, 

bad 1990 om ursäkt vid 50-årsminnet av bombningarna av katedralen i Coventry, 

och Kofi Annan, FN:s förre generalsekreterare, bad Rwanda om ursäkt för FN:s 

oförmåga att förhindra folkmordet där. 

Den fjärde och sista rutan i Tabell 1 hänvisar till sannings- och försoningskommissioner. 

Denna sociala innovation, som främst utvecklats i Latinamerika, har 

från 1980-talet och fram till våra dagar utvecklats till en nästintill institutionell 

inrättning i varje fredsprocess och fredsavtal av rang. I detta sammanhang är det 

»Eftersom 

inbördeskrig till 

sin natur är sådana 

att de berör stora delar 

av, eller kanske alla 

invånare i, ett land, 

borde även fredsprocessen 

utformas så 

att den involverar alla 

medborgare i det 

landet. 

värt att notera att det egentligen bara är den sydafrikanska 

sannings- och försoningskommissionen 

som har haft rättslig kompetens (att bevilja 

amnesti under vissa omständigheter), vid sidan 

om det allmänna uppdraget att efterforska och 

redovisa »sanningen«, samt skapa möjligheter till 

eftertanke, möten mellan människor och en 

eventuell försoning. 

Den övergripande poängen med Tabell 1 är att 

visa att dessa fyra olika komponenter, vilka idag 

återfinns i olika utsträckning och på olika vis i 

fredsprocesser, kan förstärka varandra; de griper 

politiskt – och även moraliskt – in i varandra, på 

olika nivåer i samhället. Ett fredsavtal blir mer 

legitimt om det efterföljs av rättssäkerhet, sanning 

och försoning. Och kan politiska ledare uttrycka en förändrad syn på vad som 

varit, så mycket bättre. För det internationella samfundet, dvs för FN och enskilda 

länder som bistår och samarbetar med parter i en fredsprocess, blir det en 

uppgift att se till att de instrument som finns också samordnas och utformas så 

att de förstärker varandra. 

Till sist skulle man kunna säga, att eftersom inbördeskrig till sin natur är sådana 

att de berör stora delar av, eller kanske alla invånare i, ett land, borde även 

fredsprocessen utformas så att den involverar alla medborgare i det landet. Den 

ska inte vara förbehållen eliten, eller den grupp som förhandlar fram och signerar 

fredsavtalet.


3.3| Att förhindra att konflikt 

och kränkningar sker 

DET RÅDER EN BRED enighet bland forskare, politiker och frivilligorganisationer, om 

att det mest effektiva och humana sättet att tackla framväxande konflikter eller 

systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter är att förhindra att de över 

huvud taget uppkommer. »Konfliktprevention« – i vid mening – kallas ofta denna 

typ av politiskt eller biståndsinriktat arbete. Sverige utvecklade jämförelsevis 

tidigt en policy för preventiva insatser i utrikes- och biståndspolitiken. 

Den stötesten som alla preventionsforskare förr eller senare möter är länken 

mellan det identifierade »hotet« och den nödvändiga åtgärden mot detta. Denna 

länk kräver »politisk vilja«, vilket i praktiken betyder att aktörer – internationella 

eller nationella – med resurser och möjlighet att agera också fattar det politiska 

beslutet att göra detsamma. Många konfliktforskare som arbetar med problemet 

»tidig förvarning« (eng. early-warning) hävdar att forskningen idag är kapabel att 

informera så pass tidigt och med så pass hög pålitlighet att kunskapssidan av 

problemet numera inte är den svaga punkten, utan den politiska förmågan att 

hantera kunskapen, dvs agera så att väpnad konflikt inte bryter ut. 

Ett sätt att stärka staternas ansvarighet, och försvåra för dem att undkomma 

ansvar genom politiska manövrer, är att genom internationellt bindande överenskommelser, 

konventioner, framtvinga insatser i vissa på förhand definierade 

situationer. Folkmordskonventionen från 1948 är ett sådant exempel. En illustration 

av den problematik som detta förfarande tyvärr ändå har visat sig medföra, 

är diskussionen om huruvida situationen i Darfur, i västra Sudan, är ett 

»folkmord« eller inte, i den mening av »folkmord« som juridiskt skulle tvinga de 

stater som undertecknat folkmordskonventionen att agera. 3 

Inledningsvis noterade vi att staternas ställning alltmer relativiserats sedan 

Andra världskrigets slut. Den tröskel som en gång betraktades som oöverstiglig 

när det gällde andra länders möjligheter att påtala brister och kränkningar samt 

direkt krigföring mot den egna befolkningen, har gradvis blivit allt lägre. Under 

slutet av 1990-talet hade det blivit möjligt att legitimera »humanitära interventioner«, 

dvs militärt stödda insatser, mot den drabbade statsledningens vilja, med 

motiveringen att säkra grundläggande mänskliga rättigheter när dessa kränkts i 

ett land. Den politiskt-filosofiska grunden för detta var tanken att en ledare eller 

en regering som systematiskt kränker sina medborgares grundläggande rättigheter 

har genom sitt agerande förbrukat det internationella samfundets acceptans, 

dvs den ömsesidighet som finns i att länder erkänner varandra upphävs. 

Som vi noterade inledningsvis: ingen stat kan på egen hand bli självständig; själv-


ständighet ges man av omvärlden. När kränkningarna blivit alltför omfattande i 

omvärldens ögon tas detta erkännande tillbaka, och interventionen blir politisktmoraliskt 

möjlig. Detta är grunden för den humanitära interventionens legitimitet. 

Detta resonemang har kritiserats särskilt av många utvecklingsländer, vilka 

anser att den humanitära interventionen är en täckmantel för en ny form av 

kolonialism. Dessutom, hävdar man, är det enbart svaga länder som kan komma 

att bli utsatta för dessa interventioner, och inte sällan tas situationen i 

Tjetjenien som exempel: skulle inte den motivera 

»Under slutet av 

1990-talet hade 

det blivit möjligt 

att legitimera 

»humanitära interventioner«, 

dvs militärt 

stödda insatser, mot 

den drabbade statsledningens 

vilja, med 

motiveringen att säkra 

grundläggande 

mänskliga rättigheter 

när dessa kränkts i 

ett land. 

en intervention, om man jämför med situationer 

där interventioner skett (t ex i Somalia), men vem/ 

vilka tar ett sådant initiativ mot Ryssland, dvs en 

vetoberättigad medlem av FN:s säkerhetsråd? 

Begreppet »humanitär« var ett skäl att motivera 

varför den heliga principen om icke-inblanding i 

FN-stadgan skulle kunna upphävas. Men intervention 

är i sig ett kanske alltför utmanande begrepp 

för de flesta länder. Den internationella politiska 

diskussionen har därför gått vidare och idag är det 

centrala begreppet istället »skyldighet att skydda« 

(eng. Responsibility to protect). Detta begrepp söker 

närmast lyfta fram den etiska dimensionen i internationella 

relationer och begreppet har fått en 

starkare ställning och legitimitet genom att bli 

särskilt omnämnt i en enhälligt antagen resolution 

från FN:s säkerhetsråd, nr 1674. De situationer 

som »skyldighet att skydda« gäller, handlar om att 

skydda en befolkning från folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott 

mot mänskligheten. 

Det är angeläget att försöka finna former att gå vidare i arbetet med tidig förvarning 

och insatser som skyddar befolkningar mot uppenbara kränkningar av 

mänskliga rättigheter – oavsett vem som begår dessa. Den erfarenhet av kolonialism, 

protektionism, och numera också globalisering, som de flesta av världens 

länder faktiskt varit och är utsatta för, skapar dock en misstro mot den eventuella 

goda vilja som resursstarka stater i Nord kan ha, när uppenbara kränkningar 

sker i en stat. Bortsett från det knepiga i att på ett tidigt stadium kunna säga 

med någorlunda säkerhet var en allvarlig situation är på väg att uppstå, måste 

också ett grundläggande förtroende byggas upp mellan länder. Annars kommer 

stater inte att acceptera intrång i det egna landet, inte ens för att förhindra att 

allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter sker.


Vägen till en sådan global, förtroendebaserad ordning är tyvärr än så länge 

lång och svårframkomlig. Därför kommer konflikter, krig och systematiska 

kränkningar att fortgå, liksom arbetet med att reda ut både moraliska och juridiska 

aspekter på sådana händelser, också i de mest sköra och utmanande situationer. 

Den dominerande problematiken blir då hur en övergång mellan krigets 

och konfliktens kanske totalt kollapsade rättssystem till en fungerande, normal 

rättsordning, kan se ut. 

3.4| Olika typer av övergångsordningar 

– med eller utan rättvisa 

MAN KAN, ENLIGT Uprimny 4 , tala om fyra typer av övergångsordningar i fråga om 

rättssystem. Den första utgörs av »självamnesti« – dvs en lagstiftning som ger åtalseftergift 

i det fall brott har skett (som i Spanien efter general Franco, eller som i 

tidigare lagstiftningar i Colombia). En andra typ utgörs av åtalseftergifter men med 

viss kompensation till offren (El Salvador, Chile) och i den tredje typen motsvarande 

åtalseftergift men efter att ansvarighet först konstaterats (Sydafrika). Slutligen 

har vi den form av punitiva (straffande) övergångsordningar som representeras 

av Nürnbergrättegångarna, liksom motsvarande för Rwanda och det forna 

Jugoslavien. 

Varje övergångsordning – med eller utan rättskipning – reflekterar maktförhållandena 

i det land där processen sker. Den mest abrupta formen bygger på att 

ett grovt streck dras över det förflutna, i varje avseende. I Spanien, liksom i El 

Salvador efter inbördeskriget, beslöt sittande regeringar om amnesti för sig själva. 

Många länder har inte rört denna lagstiftning även efter att demokrati införts. 

I Chile, för att fortsätta med exemplen ovan, skedde övergången mellan militärdiktatur 

och demokrati gradvis. Inflytandet från delar av Chiles militär över det 

politiska livet fanns kvar långt efter installationen av den förste demokratiskt 

valde presidenten efter åren med militär diktatur, Aylwin, 1990. Det var inte förrän 

så sent som 2004 som Chiles högsta domstol slog fast att general Pinochet 

inte hade immunitet mot att åtalas. 

Den tredje kategorin i Uprimnys indelning inbegriper bland annat Sydafrika. 

Där fanns i princip möjlighet, inte bara till amnesti för förbrytare, utan också till 

kompensation för offren. Så var också omdaningen i Sydafrika närmast att likna 

vid ett paradigmskifte. Det var en total omvandling av det politiska livets strukturer 

– från apartheid till en demokratisk konstitution. Att sedan det dagliga 

livet i Sydafrika fortfarande är märkt av landets historia är varken unikt för Sydafrika 

eller oväntat. Vägen är fortfarande lång mot stabil utveckling och intern


säkerhet, men den konstitutionella och politiska grunden för en sådan utveckling 

har åtminstone lagts. 

Den sista kategorin gäller situationer där ena sidan besegrat den andra. 

Tyskland och Japan hade efter andra världskriget föga att komma med till försvar 

i de rättegångar som följde. Detsamma gäller folkmordets iscensättare i Rwanda. I 

dessa fall är det entydigt vem som har både moral och rätt på sin sida, liksom 

kontroll över rättsprocessen. När »rätt sida vinner«, har omvärlden inget problem 

med en sådan situation, men flera bedömare påpekar att det i sådana situationer 

– hur »rätt« man än har – alltid finns en risk för hämnd och övervåld när den ena 

sidan uppfattar sig ha ett både moraliskt, rättsligt och militärt övertag. En domstols 

integritet är det första skyddet mot en sådan utveckling. 

3.5| Rättsordningens betydelse 

för fred och säkerhet 

DET FINNS SÅVÄL strukturella som innehållsliga argument för en rättsordnings 

betydelse för fred och säkerhet. Det är lätt att glömma bort, men de mest fundamentala 

delarna av ett samhälles sammanhållande kitt byggs upp av ett rättssystem 

som är: 

■ förutsägbart (man »vet« när det kommer att ingripa och inte) 

■ konsekvent (lika brott ger lika straff ) 

■ rättvist (dvs dömer i rimlig överensstämmelse med en allmän 

rättsuppfattning). 5 

Utifrån dessa grundpelare kan man göra observationer av en rättsordnings betydelse 

för stabilitet också i länder som befinner sig i krig eller i krigsliknande 

situationer. Det är med andra ord inte orimligt att hävda att rättssystemets 

integritet och effektivitet under normala omständigheter också påverkar dess 

möjlighet att fungera effektivt under och efter en akut intern eller internationell 

konflikt. 

Man kan identifiera tre situationer som i samband med konflikt och processer 

mot fred utmanar rättssystemen i särskilt hög grad. Den första föreligger i samhällssystem 

med försök till politisk kontroll (»interferering«) av rättssystemet, 

dvs i diktaturer och andra auktoritära system (Sovjet, Castros Kuba, Pinochets 

Chile, juntornas Argentina, Suhartos Indonesien, militärdiktaturens Burma, 

m fl). Den andra situationen utgörs av övergångsprocessen från ett interfere-


»Rättssystemets 

integritet och 

effektivitet under 

normala omständigheter 

påverkar dess 

möjlighet att fungera 

effektivt under och efter 

en akut intern eller 

internationell konflikt. 

rande system till ett mer demokratiskt, eller i 

vissa lägen från ett icke-existerande »system« till 

ett nykonstruerat. Utmaningarna i fråga om rättvisa 

och rättskipning har i sådana övergångsskeden 

de senaste decennierna utvecklats till ett 

särskilt område, övergångsrättvisa eller transitional 

justice (jfr avsnitt 3.7 nedan). Slutligen, den situation 

som innebär att rättssystemet skall etablera 

legitimitet genom konsekvens, kompetens och 

effektivitet inom ramen för en omformad, alltmer 

stabiliserad och demokratisk statsbildning. 

I det följande skall vi intressera oss för dilem- 

man som gör frågan om rättvisa och övergången från en rättsordning till en annan 

efter konflikt så komplicerad. 

3.6| Juridiska och moraliska dilemman 

i fredsprocesser 

VARJE RÄTTSORDNING konfronteras under fredsprocesser med ett knippe juridiska, 

etiska och politiska dilemman. Vid sidan om respekt för det juridiska ramverket 

måste en rättsordning värna om sin integritet, legitimitet och effektivitet. I fredsprocesser 

och post-konfliktsituationer uppstår ofta dilemman som utmanar eller 

hotar principer som dessa. José Zalaquett, MR-jurist i Chile, har noterat följande 

situationer av detta slag: 

A| om en vapenvila består och val kan hållas – skall fortfarande vapenföra 

gruppers ledare tillåtas ställa upp i val och därmed konsolidera sina 

positioner? 

B| skall en snabb integrering av demobiliserade soldater tillåtas, så att 

deras kränkningar i praktiken sopas under mattan, eller skall demobiliseringen 

följa ett tempo satt av rättssystemets förmåga att döma – med 

de risker för återgång till våld som då finns? 

C| skall konstitutioner kunna skrivas och bli giltiga i samband med 

fredsprocesser, dvs relativt snabbt och utan gängse debatter i ett parlament 

– för fredens skull? Men är det för demokratins och rättstrygghetens 

skull?


D| skall flyktingar kunna återvända snabbt, om än till etniskt rensade 

områden, eller skall man i tredje land invänta rättsliga processer som 

ger legal rätt att återvända, med risk att man aldrig återkommer eller 

kommer till socialt omöjliga områden att återvända till? 6 

Dessa situationer är principiellt inte ovanliga. I det här sammanhanget tjänar de 

till att illustrera den typ av avvägningar som en rättsordning har att hantera – 

vare sig vi talar om en etablerad rättsordning, eller en övergångsordning. 

3.7| Former för rättsliga övergångsordningar 7 

UTGÅNGSPUNKTEN FÖR varje rättslig övergångsordning är att det existerande rättssystemet 

av någon anledning inte är kapabelt att hantera den mängd eller typ av 

brott och kränkningar som begåtts under konflikten eller diktaturen. Den kvantitativa 

aspekten, dvs att man inte i rimlig tid hinner klara antalet mål med tillgängliga 

resurser, är ofta ett viktigt argument i dessa situationer. Det har t ex 

varit centralt i Rwanda vid etablerandet av det 

»Om det är fred 

och säkerhet 

som processen 

skall bidra till måste 

den kompletteras med 

rehabiliterande och 

sociala inslag som en 

del av rättsprocessen. 

speciella förfarande som Gacaca-systemet innebär. 

Det finns också en kvalitativ argumentation i 

sammanhanget, vilken går ut på att den karaktär 

som exempelvis folkmord eller brott mot mänskligheten 

har i väpnad konflikt – inte sällan med 

massvåldtäkter som ett av många inslag – är sådan 

att konventionella rättsprocesser inte i tillräcklig 

grad kan skapa rättvisa, varken åt offer eller förövare. 

Sådana processer är utformade efter lagens 

krav på bevisföring och kan därför bara i begränsad 

omfattning gottgöra den skada som skett. Om 

det är fred och säkerhet som processen skall bidra till måste den kompletteras 

med rehabiliterande och sociala inslag som en del av rättsprocessen. 

Icke desto mindre är lagföring av grova brott – vilken form den än tar sig – en 

omistlig del av rättsliga övergångsordningar. Det sätt på vilket grova brott lagförs 

i övergångsordningar kan dock skilja sig från normala förhållanden. 

Exempelvis kan användandet av »rabatt« på straffsatser för enskilda åtalade eller 

lindring i skadeståndskrav, i utbyte mot sanning eller fredsavtal, vara vanligare i 

övergångsskeden. Det behöver dock inte vara så; det originella är den tillfälliga 

ordningen i sig. Som exempel på detta kan nämnas inrättningen »Special Panel« 

på Östtimor (se avsnitt 3.8 nedan) som bestod av både internationella och nationella 

domare. Även om den var en temporär inrättning som under en bestämd


tid gavs i uppgift att lagföra brott begångna lokalt, tillämpades inte lägre straffsatser. 

Med andra ord avkunnas i övergångsordningar inte sällan domar som uppfattas 

som stränga på den nationella nivån, vilket kommer av att de skall stå i 

samklang med internationell praxis för samma brott. Inom ett nationellt rättssystem 

är straffreducering ofta inbyggd i en övergångsordning, vare sig systemet 

är formellt – som i Colombia med lag 975 från 2005 – eller informellt som i 

Östtimor (Badame-systemet, avsett för mindre 

»I övergångsfaser 

finns en fråga 

som tycks framstå 

som den mest 

centrala på såväl den 

individuella som 

nationella nivån: 

frågan om sanningen 

och dess innebörd. 

brott) eller Rwanda (Gacaca). 

I övergångsfaser finns en fråga som tycks framstå 

som den mest centrala på såväl den individuella 

som nationella nivån: frågan om sanningen 

och dess innebörd: »Vad hände mina försvunna 

släktingar? Vad hände när presidenten mördades? 

Vad hände i fängelserna och på polisstationerna? 

Vem skyfflade igen massgravarna?« 

Om inte parlament förmår skapa kommissioner 

med uppgift att systematiskt söka och samla 

information om ett mörkt förflutet, har det inte 

sällan varit en NGO eller kyrklig organisation 

(som t ex i Latinamerika) som tagit på sig denna uppgift; inte sällan med stora 

personliga risker för dem som arbetar med att samla in information. 

Det som gör rapporter från sannings- och försoningskommissioner till monumentala 

dokument är ofta den del av rapporten som gäller vittnesmålen; berättelserna 

från var och en som tagit möjligheten till vara, att berätta sin egen, personliga 

berättelse från den mörka tiden. 

Som en del av sanningskommissionernas arbete, eller ibland som särskilda 

beslut, har det skapats mekanismer för kompensation eller gottgörelse (eng. 

reparation) för människorättskränkningar som enskilda eller grupper åsamkats 

under en väpnad konflikt eller en diktaturperiod. Sådana mekanismer har skapats 

i många länder efter inbördeskrig/diktatur, som Chile, Argentina, Sydafrika, 

Malawi, Haiti och El Salvador. 8 I detta sammanhang finns det exempel på såväl 

materiella som symboliska former för kompensation, liksom individuella och 

kollektiva, från bynivå till regional nivå. 

Försoning är en aspekt av fred och säkerhet efter inbördeskrig som det ofta 

refereras till. Det finns otaliga förslag till definitioner av »försoning« i ett politiskt 

sammanhang. Många sätter likhetstecken mellan försoning och förlåtelse, inte 

minst genom att den sydafrikanska sannings- och försoningskommissionen ofta 

refererade till förlåtelsen som den mekanism varigenom försoning kunde uppnås. 

En annan uppfattning, som jag för egen del ansluter mig till, säger att förlå-


telse är ett individuellt begrepp i den meningen att förlåtelsen kan ges utan att 

mottagaren vet om det – om denna person över huvud taget lever. Samtidigt kan 

en person neka en önskan om att bli förlåten, eller få förlåtelse. Kort sagt: det 

finns inte med nödvändighet någon mänsklig relation etablerad i ordet »förlåtelse«. 

Det behöver det däremot finnas i begreppet »försoning«. För att försoning ska 

kunna ske måste åtminstone två personer enas, dvs försonas. Försoning blir därmed 

ett strukturellt begrepp som bygger relationer och utgör en byggsten för ett 

samhälle om man så vill. Förlåtelsen, däremot, är individuellt styrd och kan 

stanna med den enes ovilja – till skillnad från försoningen. Min uppfattning är 

därför att försoning kan ges en användbar betydelse i politiska sammanhang, 

medan förlåtelse är svårare att använda på denna nivå. 

I en mening är »försoning« både ett kännetecknande inslag i en fredsprocess, 

och ett slutmål för samma process. Kanske är det därför som ordet så ofta använts 

i fredsbyggnadsprocesser världen över. 

Slutligen, en övergångsordning i ett rättssystem måste också förbereda för sitt 

eget avslut och upphörande. Institutionell reformering av existerande eller nyinrättade 

rättsliga institutioner är, lika mycket som lagföringen av enskilda brott, 

en omistlig del av övergångsordningens uppgifter. Här hamnar vi i det mycket 

breda fält som kallas säkerhetssektorreform – SSR – men som naturligtvis, när vi 

talar om rättskipning, handlar uteslutande om de civila myndigheternas rättsvårdande 

instanser. 9 

3.8| Rättsordningars samspel 

för fred och säkerhet 

VI HAR IDAG EN internationell rättsordning som utvecklats i relation till såväl 

mellan- som inomstatliga krig och konflikter, illustrerad av begrepp som folkrätt, 

humanitär rätt och mänskliga rättigheter. Den normativa grunden för denna utveckling 

har lagts inom ramen för det moderna, internationella samfundets mer 

än hundraåriga normativa och rättsliga traditioner. Under samma tid har statssystemet 

utvecklats och i viss mån förfinats. Av det gamla mandatsystemets och 

kolonialismens stegvisa självständighetsplaner finns – efter Östtimor – bara ett 

enda fall kvar att lösa, Västsahara. I och med denna penetration av statssystemet 

över hela den bebodda världen, har också de olika normativa system som finns 

inom länder, för lagföring, rättskipning och återanpassning, kommit varandra 

närmare. Särskilt i federala stater, men också i samband med att självstyrande 

områden (autonomier) skapas, eller att olika grupper ges kollektiva minoritetsrättigheter, 

ges utrymme för variationer i de rättsliga systemen.


Vi kan idag skönja ett framväxande relationsmönster – komplicerat men angeläget 

att studera – av ömsesidig påverkan mellan nationella, internationella och 

lokalt förankrade rättsordningar (se exempel från Östtimor nedan). Var och en 

av dessa har sina egna kännetecken, samtidigt som de alla berör – och berörs av 

– hur väpnade interna konflikter avslutas och hur fredsbyggande insatser sker. 

Detta mönster illustreras i Figur 1. 

FIGUR 1| TRE TYPER AV RÄTTSORDNINGAR, PÅ VÄG 

MOT INTENSIVARE RELATIONER MED VARANDRA 

Internationell, folkrättslig ordning 

(A) (B) 

Informell, lokal Nationell, formell 

rättsordning rättsordning 

(C) 

Relationen (B) är den mest utvecklade idag, upp till den nivå där exempelvis 

internationella konventioner blir till nationell lagstiftning (vilket exempelvis är 

fallet med den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter i Sverige), 

eller internationella domar föranleder att nationell lagstiftning måste ändras eller 

praxis i nationella domstolar omprövas. De suveräna staterna har skapat gemensamma 

organ som även har en rättslig kompetens. Detta belyser integrationen 

mellan den nationella och den internationella rättsordningen, som framgick i 

skriftens inledningskapitel. 

Relationen mellan en formell, nationell lagstiftning och en lokal och informell 

rättsordning (C) är ibland föremål för inträngande analys och insatser inom olika 

länder. Det finns ingen gemensam form för staternas anpassning av sin nationella 

lagstiftning till eventuella existerande informella system i landet, men stater är 

ändå skyldiga att upprätthålla och försvara mänskliga rättigheter också när en 

sådan anpassning sker. 

Så till relationen (A), vilken kanske är den mest utmanande, sett ur ett fredsoch 

säkerhetsperspektiv. Den kanske starkaste motkraften i långa loppet till nya 

konflikter är en konsekvent normativ struktur, från lokalsamhället till den internationella 

nivån. En sådan struktur förverkligas på olika sätt på olika nivåer, men 

den delar grundläggande principer om ansvarighet och rättvisa. Domstolar och 

rättsliga processer har störst möjlighet att bli effektiva instrument för fred och 

försoning om de på alla nivåer bärs upp av samma legitimitetsstrukturer, baserade 

på principer som ansvarighet och rättvisa. Sådana normativa och praktiska


instrument för ett samhällsbygge arbetar alltid långsiktigt och det är just däri 

som deras fredsoch säkerhetsskapande potential ligger. Att utveckla sådana 

sammanhållna strukturer är en utmaning för såväl de internationella och nationella 

rättssystemen som internationella organisationer. 

Avslutningsvis kan vi notera, att det skulle vara ett väsentligt bidrag till fred 

och säkerhet i framtiden om den internationella rättsordningens instrument och 

mekanismer finner en möjlighet att relatera på ett konstruktivt sätt till de informella 

rättsordningar som finns. En 

sådan utveckling skulle inte behöva 

Exempel på hur lokala och internationella rätts- betyda att man överger eller tumordningar 

kan samspela i fredsprocesser: 

mar på grundläggande normer och 

■ ÖSTTIMOR 

principer, utan snarare att existe- 

År 2001 beslöt UNTAET rande normers tillämpning och tolkning 

i lokala miljöer utvecklas. Detta 

skulle både vara ett uttryck för 

respekt för integrerade rättsuppfattningar 

och en praktisk väg att skapa 

legitimitet för fredsavtal och rättvisa 

efter konflikter och krig. Kort sagt, 

det skulle innebära en betydelsefull 

förstärkning av varje ansträngning 

att skapa ett globalt samhälle av rättvisa 

och fred. 

10 att integrera den 

lokala och än idag praktiserade traditionen kallad 

Badame, för att hantera mindre allvarliga brott 

inom ramen för den lag som man inrättade för att 

etablera sanningskommissionen i landet, Kommissionen 

för Mottagande, Sanning och Försoning, 

CAVR. 11 För allvarliga brott – i praktiken endast 

de grövsta internationella brotten – skapade 

UNTAET parallellt en »enhet för undersökning av 

allvarliga brott« (Serious Crimes Unit, SCU) vid 

distriktsdomstolen i huvudstaden Dili. Detta var 

alltså en åklagarmyndighet, och de åtalade 

ställdes inför »Special Panels for Serious Crimes« 

med två internationella och en timoresisk domare. 

De två rättsliga systemen fungerade parallellt och 

behandlade olika typer av brott. SCU verkade 

fram till 2005. Då hade 84 personer dömts i 55 

rättegångar, tre hade frikänts. 

När en person i Östtimor avtjänat ett straff utmätt 

av den internationella domstolen, måste 

han/hon ändå genomgå en badameprocess i sin 

hemby, för att ha möjlighet att komma tillbaka 

och leva i säkerhet där. Uppdelningen mellan 

»allvarliga« (eng. serious) respektive »mindre 

allvarliga« brott är inte relevant ur ett badameperspektiv; 

den uppdelningen är en internationell 

bedömning. Det finns de i Östtimor som säger 

att fängelsetiden sitter man av för omvärldens 

skull, medan »Badame är till för oss«, för att 

värna landets egen rättsuppfattning.


FOTNOTER 

1| An Agenda for Peace, 1992, para 17. 

2| Se vidare Linnea Gerstners avsnitt 4 nedan. 

3| Folkmordskonventionen (Convention on 

the Prevention and Punishment of the Crime of 

Genocide) antgos av FN:s medlemsstater 1948. 

Se vidare avsnitt 4.4.1 nedan. 

4| Se Uprimny, »Las enseñanzas del análisis 

comparado: procesos transicionales, formas 

de justicia transicional y el caso colombiano.« 

I: Justicia sin transición? Verdad, justicia y reparación 

para Colombia, 2006, sid 33. 

5| Jfr ovan under avsnitt 1.3. 

6| Se Zalaquett, »Confronting Human Rights 

Violations Committed by Former Governments: 

Principles Applicable and Political Constraints«. 

I: State Crimes. Punishment or Pardon. Papers 

and Report of the Conference Nov 4–6, 1998. 

7| Följande avsnitt beskriver institutionella 

lösningar för rättsskipning i ett övergångsskede. 

Beskrivningen går in i men är snävare 

Litteratur 

än det betydligt mer komplexa området transitional 

justice eller övergångsrättvisa. 

8| Andra fall, utanför ett system för övergångsrättvisa, 

är Tysklands ersättningar till 

tvångsarbetskraft under Andra världskriget, liksom 

USAs kompensation efter interneringen 

av japaner i USA under Andra världskriget. 

För en översikt, se de Greiff, The Handbook of 

Reparations, 2006. 

9| Ett exempel på en organisation som ger 

tekniskt stöd till återuppbyggnaden av rättssystem 

efter väpnad konflikt är ILAC, International 

Legal Assistance Consortium. Med 

säte i Stockholm assisterar den rättsvårdande 

myndigheter i krigshärjade länder att konsolidera 

sin verksamhet. 

10| United Nations Transitional Authority 

for East Timor (UNTAET) 

11| Eng. Commission for Reception, Truth 

and Reconciliation 

Abu-Nimer, Mohammed, (ed), Reconciliation. Justice, and Coexistence. Theory and 

Practice, Lexington Books, Lanham, 2001. 

An Agenda for Peace. Preventive diplomacy, peacemaking and peace-keeping. Report of 

the Secretary-General, United Nations, 1992. 

Bell, Christine, »Peace agreements and human rights: implications for the UN«. 

I: White, D. Nigel och Klaasen, Dirk (eds.) The UN, human rights and post-conflict 

situations, Juris Publications, Manchester, 2005. 

Bell, Christine, »Peace agreements: Their Nature and Legal Status«, American 

Journal of International Law, Vol. 100:373, 2006. 

Colmenares Olívar, Ricardo, »Los Derechos de los Pueblos Indígenas«. Caracas, 

Editorial Jurídica Venezolana, 2001. 

Hannum, Hurst, Human Rights in Conflict Resolution: The Role of the Office of the 

High Commissioner for Human Rights in UN Peacemaking and Peacebuilding. Fletcher 

School of Law and Diplomacy, Tufts University. Mimeo, 2005.


Hayner, Priscilla B., Unspeakable truths: Facing the Challenge of Truth Commissions, 

Routledge: New York och London, 2002. 

Nordquist, Kjell-Åke, »East Timor – Intervention, State-Building, and 

Reconciliation«. I: Österdahl, Inger, (ed.), Is Intervention Humanitarian?, Report 

62. Dept. of Peace and Conflict Research, Uppsala Univazersity, Uppsala, 2002. 

Teitel, Ruti G, Transitional Justice. Oxford University Press, 2000. 

de Greiff, Pablo, (ed.), The Handbook of Reparations. The International Center for 

Transitional Justice. Oxford University Press: New York, 2006. 

Thompson, Janna, Taking Responsibility for the Past. Reparation and Historical Justice, 

Polity Press, Cambridge, 2002. 

Uprimny Yepes, Rodrigo, »Las enseñanzas del análisis comparado: procesos 

transicionales, formas de justicia transicional y el caso colombiano«. I: Justicia sin 

transición? Verdad, justicia y reparación para Colombia. Centro de Estudios de Derecho, 

Justicia y Sociedad, Bogotá, 2006. 

Zalaquett, José, »Confronting Human Rights Violations Committed by Former 

Governments: Principles Applicable and Political Constraints«. I: State Crimes. 

Punishment or Pardon. Papers and Report of the Conference Nov 4–6, 1998, The Aspen 

Institute, USA, 1998.


LINNEA GERSTNER 

4| Betydelsen av 

BETYDELSEN AV INTERNATIONELLT STRAFFANSVAR… 59 

internationellt straff- 

ansvar för främjande 

av fred och säkerhet 

Det kan inte finnas någon fred utan rättvisa, ingen rättvisa utan lag och ingen 

betydelsefull lag utan en domstol som kan besluta vad som är rättvist och lagligt 

under alla omständigheter. 1 


I DETTA AVSNITT belyses en specifik fråga inom det internationella rättssamhället; 

nämligen utmätande av straffansvar genom internationell straffrätt. Som en 

introduktion ges först en definition av internationell straffrätt varefter den 

teoretiska kopplingen mellan detta rättsområde och internationell fred och 

säkerhet beskrivs. Härefter presenteras den historiska utvecklingen av internationell 

straffrätt med syfte att ge en djupare förståelse för hur den nutida internationella 

straffrätten fungerar, vilket behandlas därefter. Slutligen presenteras 

några sammanfattande reflektioner kring hur den internationella straffrätten i 

praktiken ska kunna främja internationell fred och säkerhet i framtiden.


4.1.1| Vad är internationell straffrätt? 

Den internationella straffrätten innefattar de normer som reglerar ansvar för 

internationella brott enligt folkrätten. 2 Internationella brott är kränkningar av 

internationella regler som medför individuellt straffansvar för de individer som 

utför handlingen eller på annat sätt är kopplade därtill. 3 Medan folkrätten i övrigt 

reglerar statligt ansvar för kränkningar av internationella regler, är det således 

den internationella straffrättens uppgift att komma åt individerna som utför eller 

står bakom handlingarna. 

När internationella brott såsom folkmord, brott mot mänskligheten eller 

krigsförbrytelser (hädanefter krigsbrott), dvs kärnbrotten (se avsnitt 4.4), begås, 

är det först och främst staternas uppgift att tillförsäkra att förbrytaren ställs inför 

rätta. Den internationella straffrätten börjar alltså på nationell nivå med staters 

agerande. I vissa internationella traktater, såsom Stadgan för den internationella 

brottmålsdomstolen, Folkmordskonventionen och Genèvekonventionerna från 

1949, finns det krav på stater att agera när vissa konventionsregler överträds. 

Det finns även de som framhäver att det finns en generell sedvanerättslig plikt 

för stater att åtala eller utlämna personer som begår internationella brott. 4 Trots 

detta är det få personer som ställts inför rätta för internationella brott på nationell 

nivå. Det talas om att en anda av strafflöshet råder. 

4.1.2| Samband mellan internationell straffrätt 

och fred och säkerhet 

Internationella brott såsom folkmord och brott mot mänskligheten är till sin 

natur ett hot mot internationell fred och säkerhet. Det finns ett flertal teorier 

om hur dessa hot mot freden kan hanteras och det finns många praktiska 

exempel på hur det internationella samfundet sökt lösa dessa situationer. De 

praktiska exemplen varierar från diplomatiska medel till väpnad intervention. 

En framträdande åsikt är att hotet inte helt kan elimineras förrän de personer 

som utfört gärningarna – om de är i livet – ställs inför rätta och rättvisa på så vis 

utmäts. Det är mot bakgrund av den idén som det internationella samfundet har 

skapat tribunaler med uppgift att utmäta straffansvar. Detta arbete kan därför 

ses som ett led i strävan att säkerställa internationell fred och säkerhet och utveckla 

ett sammanhängande internationellt straffrättssystem (se nedan). 5 

Ett av de centrala målen bakom den internationella straffrätten är således 

säkerställande av internationell fred och säkerhet. 6 Teorierna som ligger till grund 

för detta ambitiösa mål är många och grundar sig på idén som uttryckts ovan, 

nämligen att hotet mot internationell fred och säkerhet inte fullständigt kan 

elimineras förrän förövarna hålls ansvariga och då det internationella samfundet


sökt övervinna andan av strafflöshet som tidigare har varit rådande när internationella 

brott såsom folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten 

begåtts. 

Det mest uppenbara skälet till varför det är viktigt att utmäta straffansvar är 

att förövaren då inte längre besitter möjligheten att fortsätta eller återuppta de 

gärningar som har stört internationell fred och säkerhet. Den internationella 

straffrätten kan således ha en preventiv verkan. Det preventiva syftet med straffet 

sträcker sig emellertid längre än att det förhindrar 

»Ett av de 

centrala målen 

bakom den internationella 

straffrätten 

är säkerställande av 

internationell fred 

och säkerhet. 

förövaren att begå fler brott. 

Internationella brott utgår ofta från personer i 

ledarpositioner. Om ledaren bestraffas undermineras 

dennes inflytande hos anhängare och 

sympatisörer. Handlingarna som har företagits 

stigmatiseras då det internationella samfundet 

fördömer dessa såsom internationella brott för 

vilka straffansvar utkrävs. Ytterligare en konsekvens 

av detta kan vara att anhängarna blir 

mindre villiga att stödja ledaren om de inser att de 

själva riskerar straffansvar. Det är således inte endast den straffade ledarens 

potentiella framtida brott som förebyggs utan även de gärningar som anhängare 

kan tänkas företa. 7 

Det har ofta visat sig att våld banar väg för ytterligare våld. När exempelvis 

folkmord, krigsbrott eller brott mot mänskligheten begås mot en grupp väcks 

ofta ett begär efter upprättelse. Detta sker ofta i form av hämndaktioner och 

därmed fortsatt våld. Ett alternativ till våldet är att förövaren bestraffas av samhällets 

domstolar eller tribunaler. Om offren ser att rättvisa utmäts å deras 

vägnar minskar risken för att de tar lagen i egna händer och därmed förebyggs 

en upptrappning av konflikten eller utbrytande av framtida konflikter mellan 

samma parter. Detta är idén, även om den inte alltid fungerar i praktiken. 

Bestraffningen av en person som har begått brott i en konflikt kan även påverka 

potentiella förbrytare i andra situationer. Man talar om straffrättens avskräckande 

effekt. Som påpekats har en majoritet av de personer som begått 

internationella brott genom tiderna undgått straffansvar. De flesta förbrytare 

förlitar sig således på att de inte kommer att möta några konsekvenser av sina 

handlingar så länge de inte förlorar konflikten (en åsikt vilken i sig bidrar till att 

våldet eskalerar). När förövare å andra sidan börjar föras inför rätta hämmas 

denna anda av strafflöshet och potentiella förbrytare inser följaktligen att de kan 

komma att hållas ansvariga för sina gärningar vare sig de vinner eller förlorar 

konflikten. På så sätt kan det internationella samfundet via straffrättsliga 

åtgärder visa att etniskt hat och våld kan kosta förövarna mer än det ger dem.


Genom att skapa fora för utmätande av straffansvar kan strafflösheten, som 

tidigare skapat en känsla av trygghet hos förbrytarna, upphöra, samtidigt som 

framtida förbrytare avskräcks från att begå brott som hotar internationell fred 

och säkerhet. 8 

Det skall dock tilläggas att trots det attraktiva i idén om straffrättens avskräckande 

effekt, har det visat sig svårt att ange 

»Om offren ser att 

rättvisa utmäts 

å deras vägnar 

minskar risken för 

att de tar lagen i egna 

händer och därmed 

förebyggs en upptrappning 

av konflikten 

eller utbrytande av 

framtida konflikter 

mellan samma parter. 

exempel där den avskräckande verkan varit framgångsrik. 

Därmed inte sagt att effekten inte finns. 

Det är dock komplicerat eftersom det handlar om 

att påvisa att en viss åtgärd (utkrävandet av straffansvar 

för grova brott) har resulterat i frånvaron 

av ett visst beteende (förövandet av fler grova 

brott). Med de senaste decenniernas starka utveckling 

i fråga om internationella normer och 

institutioner torde möjligheterna att påvisa straffrättens 

avskräckande verkan vara större i framtiden 

än de varit historiskt. 9 

Ovan har några av de teorier som ligger till 

grund för straffrättens betydelse för fred och 

säkerhet presenterats. I det följande ges en något 

mer utförlig introduktion till den internationella straffrätten vilket förhoppningsvis 

ger läsaren en möjlighet att själv bedöma betydelsen av, och möjliga 

nackdelar med, internationell straffrätt. 

4.2| En kort historisk översikt 

FÖR ATT FÖRSTÅ tolkningen av nutida internationell straffrätt och för att kunna 

relatera denna till säkerställandet av fred och säkerhet, är det nödvändigt att se 

regleringarna och utvecklingen i ett historiskt perspektiv. Den historiska utvecklingen 

av internationell straffrätt presenteras därför nedan. 

4.2.1| Den internationella straffrättens början 

Det internationella samfundet har strävat efter att råda bot på strafflösheten på 

diverse sätt ända sedan början av 1900-talet. I fredsfördraget i Versailles som 

upprättades efter första världskriget ingick ett flertal artiklar som behandlade 

frågan. Exempelvis står det uttryckligen att Kaiser Wilhelm II av Tyskland 

skulle hållas ansvarig för att ha brutit mot internationell moral och avtals 

okränkbarhet. 10 Denna rättegång materialiserades emellertid aldrig då Kaiser


Wilhelm II erhållit asyl i Nederländerna som vägrade överlämna honom till det 

internationella samfundet. 

Dessutom tillsattes en kommission som hade till uppgift att utreda vem eller 

vilka som kunde ställas till ansvar för vissa av de kränkningar av den humanitära 

rätten som hade utförts under kriget. Kommissionen rekommenderade att 907 

andra tyskar skulle ställas inför rätta. Tyskland var emellertid motvilligt till att 

samarbeta i utlämnandet av dessa individer till en internationell domstol och 

insisterade på att de istället skulle ställas inför rätta i Tyskland. De allierade 

överlät åtalet till en tysk domstol (tyska Reichsgericht) och slutligen ställdes 

endast 13 personer inför rätta, varav sex dömdes i Leipzig 1921. 11 

Efter andra världskriget ville de allierade försäkra sig om att samma misstag 

inte skulle upprepas. För att säkerställa att de individer som brutit mot internationella 

normer hölls ansvariga etablerades två internationella militära tribunaler 

(i fortsättningen IMT), en i Nürnberg och en i Tokyo. Dessa tribunaler hade till 

uppgift att ställa de personer som innehade centrala positioner inför rätta. Samtidigt 

hölls ett flertal rättegångar i de ockuperade områdena i Filippinerna, Kina, 

Tyskland och Frankrike. I dessa rättegångar ställdes de personer som inte höll 

lika centrala positioner inför rätta för brott som betraktades vara mer geografiskt 

begränsade till sin natur. 12 

De brottsrubriceringar som var tillgängliga under stadgarna för dessa tribunaler 

var krigsbrott, brott mot mänskligheten samt brott mot freden (även kallat 

aggressionsbrottet). Mycket kontrovers väcktes till följd av dessa brottsrubriceringar. 

Ett av de viktigaste argumenten i denna debatt var frågan om retroaktiv 

rättstillämpning och att legalitetsprincipen, som är en av straffrättens hörnstenar, 

skulle ha kränkts. Meningarna går fortfarande isär vad gäller frågan om 

huruvida dessa gärningar var kriminaliserade redan innan rättegångarna ägde 

rum. Krigets lagar hade som bekant redan kodifierats genom bland annat Haagkonventionerna 

från 1899 och 1907, vilket var anledningen till att krigsbrott var 

den minst kontroversiella brottskategorin i stadgan. Emedan krigsbrott hade 

viss bas i internationella konventioner, ansåg många att brott mot mänskligheten 

och aggressionsbrottet var nya koncept. Mot denna kritik anfördes bland annat 

att även om »brott mot mänskligheten« som begrepp var nytt, ansågs de individuella 

åtalspunkterna härunder (såsom mord, slaveri och tortyr) som kriminaliserade 

i stort sett i alla dåtida rättssystem. Det framhölls att aggressionsbrottet 

hade sin grund i Kellogg-Briand-pakten från 1928 men då denna endast handlade 

om statsansvar ansågs pakten inte kunna åberopas som grund för individuellt 

straffansvar. 13 

En annan känslig punkt som har framförts som kritik mot rättegångarna är 

frågan om »vinnarnas rättvisa«, det vill säga, att det endast var förlorarna i kriget 

som hölls ansvariga inför domstolar etablerade av krigets vinnare.


4.2.2| Den senaste utvecklingen 

FN:s folkrättskommission har, alltsedan den etablerades 1946, strävat efter att 

etablera en permanent internationell brottmålsdomstol. Under det kalla kriget 

var folkrättskommissionen och det internationella samfundet dock hämmade i 

denna ansträngning, då utvecklingen i fråga om strafftillämpning genom internationella 

domstolar i stort sett stod stilla under denna period. Efter Berlinmurens 

fall har emellertid mycket hänt. Den internationella straffrätten har 

utvecklats nästan explosionsartat sedan 1990-talets 

»Den internationella 

straffrätten har 

utvecklats nästan 

explosionsartat sedan 

1990-talets början. 

början genom bland annat upprättandet av den 

Internationella krigsförbrytartribunalen för det 

forna Jugoslavien (ICTY) och den Internationella 

krigsförbrytartribunalen för Rwanda (ICTR). 

Dessa tribunaler etablerades av FN:s säkerhetsråd 

som ett gensvar på de fruktansvärda händelser 

som ägde rum på Balkan-halvön i början av 90talet 

samt morden, eller snarare slakten, på över 

800 000 män, kvinnor och barn under en tre- 

månadsperiod i Rwanda 1994. Tribunalerna är ad hoc, dvs de är tillfälliga och har 

endast till uppgift att utreda och utmäta individuellt straffansvar för gärningar 

som har begåtts inom en viss tidsrymd och på en viss plats. För ICTY innebär 

detta att de endast kan utreda handlingar som företagits från och med 1991 och 

som har ägt rum i forna Jugoslavien. ICTR:s jurisdiktion gäller endast gärningar 

som har företagits under 1994 i Rwanda. 

Andra exempel på internationella tribunaler som har upprättats under det 

senaste decenniet är Specialdomstolen för Sierra Leone (hädanefter SCSL) och 

Kambodjadomstolen (Extraordinary Chambers in the Courts of Cambodia, 

hädanefter ECCC). Grunden för dessa tribunaler skiljer sig markant från ICTY 

och ICTR som skapades av FN:s säkerhetsråd. SCSL och ECCC skapades istället 

i samarbete med staten där de är belägna. Tribunalerna får således sin legitimitet 

på bas av att värdstaten har godkänt deras etablerande. Stadgorna är en 

blandning av internationella och nationella regler och sammansättningen av 

domare och åklagare är en blandning av internationell och nationell personal. På 

grund av formen för dessa tribunaler kallas de internationaliserade eller hybridtribunaler. 

14 

Den viktigaste utvecklingen som skett inom detta område det senaste decenniet 

är emellertid etablerandet av den permanenta Internationella brottmålsdomstolen 

(hädanefter ICC). I kommande avsnitt ges en redogörelse för denna 

banbrytande domstol.

4.3| Internationell straffrättsprocess 

– Internationella brottmålsdomstolen 


EFTER 50 ÅR AV ihärdigt arbete och försök att etablera en permanent internationell 

brottmålsdomstol, undertecknades stadgan för Internationella brottmålsdomstolen 

(hädanefter Romstadgan) på en diplomatkonferens i Rom, 1998. I stadgan 

står det inskrivet att domstolen inte kan etableras förrän 60 länder ratificerat 

den. 15 Den 1 juli 2002 inträdde det efterlängtade datumet då domstolen äntligen 

kunde upprättas i Haag, Nederländerna. I skrivande stund har 105 länder ratificerat 

stadgan. Dessa länder är så kallade stadgeparter. Då domstolen är en traktatbaserad 

institution är dess jurisdiktion i princip begränsad till stadgeparterna, till 

skillnad från ICTY och ICTR som är baserade på en resolution tagen av FN:s 

säkerhetsråd under kapitel VII i FN-stadgan i respons till ett specifikt hot mot 

internationell fred och säkerhet. 

4.3.1| Domstolens organ 

Domstolen består av fyra organ; kammaren, presidiet, åklagarens kansli och 

registratorskontoret. 16 Kammaren är indelad i tre avdelningar; överklagandeavdelning, 

rättegångsavdelning och förundersökningsavdelning. Kammaren skall 

bestå av 18 domare, varav i dagsläget tio är män och sju är kvinnor (en post är för 

närvarande vakant). Av de 18 domarna väljs en till president. För närvarande är 

det Philippe Kirsch från Kanada som innehar den posten. Vid sin sida har han 

förste vicepresidenten, Akua Kuenyehia från Ghana, och andra vicepresidenten, 

René Blattmann från Bolivia. Tillsammans bildar de presidiet. Presidiet ansvarar 

bland annat för administrationen av domstolen, framför allt kammaren. När det 

gäller gemensamma angelägenheter vänder sig presidiet även till åklagarens 

kansli för att samordna dessa områden. 

Åklagarens kansli styrs av chefsåklagaren som för närvarande är argentinaren 

Luis Moreno Ocampo. I kansliet ingår även två biträdande åklagare. Åklagarkansliets 

uppgift är både att undersöka och väcka åtal för gärningar som är att 

betrakta som brott enligt Romstadgan. 

Registratorskontoret ansvarar för administrativa uppgifter av icke-juridisk 

karaktär. Inom detta verksamhetsområde ligger bland annat kontakten med 

värdlandet (Nederländerna), kontakten med media, ärenden som rör vittnen och 

offer samt frågor som berör försvarsadvokater. 

En annan institution av central betydelse för domstolens verksamhet är Stadgepartsförsamlingen, 

vilken består av representanter från de stater som har ratifi-


cerat stadgan. Institutionen ansvarar bland annat för det legislativa arbetet som 

rör domstolen. 

4.3.2| Processförutsättningar 

För att ett fall ska behandlas av domstolen måste vissa förutsättningar vara uppfyllda. 

Frågan måste hänskjutas av en behörig part. Behöriga parter är enligt 

artikel 13 i Romstadgan: (1) stadgepart, (2) FN:s säkerhetsråd och (3) ICC:s 

åklagare i enlighet med artikel 15. När frågan har hänskjutits till åklagarens kansli 

måste situationen värderas utefter vissa kriterier 

»Ytterst handlar 

komplementaritetsprincipen 

om, 

att endast om en stat 

saknar vilja eller 

förmåga att undersöka 

eller lagföra brott 

under stadgan kan ICC 

ha jurisdiktion i saken. 

innan undersökningen kan fortskrida. 

ICC har endast till uppgift att undersöka och 

åtala de allvarligaste brotten som angår hela det 

internationella samfundet. Det första som 

åklagaren måste ta ställning till inför en eventuell 

brottsutredning är således om gärningarna som 

har hänskjutits till domstolen är tillräckligt allvarliga 

för att falla inom domstolens materiella 

jurisdiktion (ratione materiae), dvs brotten under 

stadgan. Brotten beskrivs närmare i del 4.4, »De 

internationella kärnbrotten«. 17 

Domstolen har heller inte möjlighet att 

behandla några händelser som har inträffat innan domstolen upprättades den 1 

juli 2002. Den temporära begränsningen bestäms inte endast av datumet då 

domstolen inrättades utan även till det datum då den berörda staten blev part i 

Romstadgan. 18 

Domstolen får utöva sin jurisdiktion med utgångspunkt från två sk jurisdiktionsprinciper; 

(1) territorialitetsprincipen eller (2) den aktiva nationalitetsprincipen. 

Detta innebär att domstolen har jurisdiktion om (1) den stat på vars territorium 

gärningen begicks är part i Romstadgan eller (2) den stat vars medborgare 

anklagats för att ha begått brottet har ratificerat stadgan. Jurisdiktionen kan 

således grundas på båda dessa kriterier. Även om den stat där gärningsmännen 

är medborgare inte har ratificerat stadgan kan vederbörande ställas inför rätta 

om de begått brotten på en stadgeparts territorium. 19 

Det finns ett viktigt undantag till jurisdiktionsprinciperna. Om en situation 

hänförs till åklagaren av FN:s säkerhetsråd, agerande under kap VII i FNstadgan 

och i enlighet med Romstadgans art. 13(b), har domstolen även jurisdiktion 

över stater som inte är stadgeparter och över dessas medborgare. Detta 

är bakgrunden till att ICC utreder brott begångna i Darfur, Sudan, som inte är 

stadgepart. ICC är på så sett ett verktyg för att upprätta internationell fred och


säkerhet under FN-stadgan. Om staten i fråga inte vill att ICC ska ta upp frågan 

bör undersökningar påbörjas och åtal väckas mot den anklagade på nationell 

nivå. 

Domstolens möjlighet att ta upp ett mål bestäms av ytterligare en faktor. Som 

nämnts skall domstolen komplettera nationell straffrättslig jurisdiktion, vilket 

återspeglas i den sk komplementaritesprincipen. Förenklat menas med denna princip 

att domstolen inte kan agera om: 

1| saken är föremål för undersökning eller lagföring av en stat som har 

jurisdiktion över den; 

2| en kompetent stat efter undersökning av saken beslutat att inte lagföra 

den person som avses; eller 

3| den person som avses redan dömts av en annan jurisdiktion för den 

gärning saken gäller och en rättegång inför domstolen inte är tillåten. 20 

Ytterst handlar komplementaritetsprincipen om, att endast om en stat saknar vilja 

eller förmåga att undersöka eller lagföra brott under stadgan kan ICC ha jurisdiktion 

i saken. Huruvida en stat saknar vilja eller förmåga avgörs av ICC själv enligt 

vissa kriterier som identifieras i stadgan. 

Detta är några av de kriterier som bestämmer domstolens möjlighet att agera 

genom Romstadgan. Det första kriteriet var som sagt att gärningsbeskrivningen 

faller inom brottsrekvisiten 21 för de brott som finns i stadgan. Detta behandlas i 

följande del. 

4.4| Substantiell internationell straffrätt 

– de internationella kärnbrotten 

ICC HAR ENDAST jurisdiktion över fyra brott: folkmord, brott mot mänskligheten, 

krigsbrott och aggressionsbrottet. Nedan beskrivs dessa brott i enlighet med 

beskrivningen som ges i Romstadgan. Vissa skillnader kan förekomma mellan 

definitionen som ges i Romstadgan och andra folkrättsliga regleringar och principer. 

De definitioner som ges i Romstadgan begränsar endast dess egen jurisdiktion 

och skall på intet sätt tolkas som en inskränkning av gällande folkrättsliga 

regler eller att den föregriper sådana regler som är under utveckling. 22 Vad 

gäller aggressionsbrottet har stadgeparterna ännu inte lyckats enas om en gemensam 

definition. 23


4.4.1| Folkmord 

Folkmord anses vara det mest allvarliga av alla brott och brukar kallas the crime 

of all crimes. En av anledningarna till att det anses vara det allvarligaste brottet är 

det kvalificerade uppsåt som är ett 

grundläggande brottsrekvisit för 

folkmord. Uppsåt är den mentala 

inställning som förövaren har till 

handlingarna (på latin kallat mens 

rea). Vid folkmord måste förövaren, 

utöver det generella uppsåtet i förhållande 

till gärningen som sådan 

även genomföra handlingen med 

en viss avsikt. Förövaren genomför 

handlingarna för att han/hon avser 

att helt eller delvis förgöra en viss 

folkgrupp som är skyddad enligt 

Romstadgan eller Folkmordskonventionen, 

nämligen någon av följande 

fyra: nationellt, etniskt, rasmässigt 

eller religiöst bestämda 

grupper. 24 Enligt dessa traktater 

täcks således inte utrotningen av 

politiskt eller kulturellt bestämda 

grupper av begreppet folkmord. 

För att kunna åtala någon för folkmord 

måste åklagaren först kunna 

bevisa att förövaren haft detta kvalificerade 

uppsåt riktat mot en folkgrupp. 

Läs mer i rutan här intill 

om överväganden som Lennart 

Aspegren och de övriga domarna i 

historiens första folkmordsdomar 

gjorde i Akayesu-målet vid Rwandatribunalen. 

25 

Termen folkmord är något vilseledande. 

Folkmord kan nämligen 

begås genom andra gärningar än 

att döda medlemmar av gruppen. 

Följande gärningar klassificeras 

Hösten 1998, ett halvsekel efter folkmordskonventionens 

tillkomst, kunde vi i Rwandatribunalen 

avkunna rättshistoriens första folkmordsdomar. 

Den ena avsåg en borgmästare som hette Jean- 

Paul Akayesu, den andra premiärministern Jean 

Kambanda. 

Rättegången i Akayesu-målet blev omfattande. 

Vittnesutskrifterna täcker mer än 6000 sidor. 

Bara domen är på 300 sidor. Vi tre domare utvecklar 

där utförligt vad som enligt vår enhälliga 

tolkning av den internationella rätten ska anses 

som folkmord. 

Vilka ska till exempel anses bilda en sådan 

»folkgrupp« som konventionen avser att skydda? 

För vår del hittade vi ingen allmänt godtagen och 

användbar definition av kriterierna i konventionstexten. 

Tutsiminorieteten har samma språk, 

samma religion och samma rättstradition som 

hutumajoriteten, bor ofta på samma ställen och 

är inte sällan gifta med hutu. Trots det kunde 

åklagaren i målet peka på en del faktiska särdrag 

mellan dem, nämligen i politiskt, socialt och kulturellt 

hänseende. Det som vi i vår dom till sist såg 

som det mest avgörande för att bedöma tutsi som 

en folkgrupp var dock att de subjektivt sett har 

behandlats som en grupp och att de själva har 

betraktat sig som en grupp. 

Dessutom slog vi fast: 

■ att folkmord är det värsta av alla brott; 

■ att även våldtäkt och andra sexuella övergrepp 

kan utgöra en form av folkmord; 

■ att överordnades individuella ansvar för 

folkmord och brott mot mänskligheten i en intern 

konflikt kan omfatta också politiker och andra 

civila eller religiösa maktutövare.« 

Ur Lennart Aspegrens inledning till boken Till mänsklighetens 

försvar – iakttagelser av krigsbrott, tribunaler och försoning, av 

Görrel Espelund och Andreas Karlsson, Juridisk reportagebyrå, 

2006, s 12.


också som folkmord: tillfogande av svår kroppslig eller själslig skada, påtvingande 

av levnadsvillkor som är avsedda att medföra gruppens fysiska undergång, 

skapande av åtgärder som är avsedda att förhindra födelser inom gruppen och 

slutligen överförande av barn från folkgruppen till en annan. 26 

I rättegångarna som företogs efter andra världskriget betraktades folkmord 

endast som en underkategori av brott mot mänskligheten. Om gärningsbeskrivningen 

inte uppfyller de strikta kriterier som anförts ovan kan det tänkas att 

handlingen istället kan klassas som brott mot mänskligheten. 27 

4.4.2| Brott mot mänskligheten 

Även för brott mot mänskligheten måste åklagaren ta sig över en tröskel innan 

han/hon kan begrunda de egentliga gärningarna som har begåtts (på latin kallat 

actus reus). Tröskeln beskrivs i Romstadgan enligt följande: 

Med brott mot mänskligheten avses i denna stadga var och en av följande gärningar 

när de begås som en del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp 

riktat mot civilbefolkning med insikt om angreppet. 28 

Brott mot mänskligheten rör sig om storskaliga och särskilt fruktansvärda gärningar 

som innebär en allvarlig attack mot mänsklig värdighet. Det rör sig således 

inte om sporadiska eller isolerade händelser. Angreppet måste vara vidsträckt eller 

systematiskt för att det ska klassas som ett brott 

»Brott mot 

mänskligheten 

rör sig om 

storskaliga och särskilt 

fruktansvärda gärningar 

som innebär en allvarlig 

attack mot mänsklig 

värdighet. 

mot mänskligheten. I stadgan för Nürnbergtribunalen 

fanns ett rekvisit som skulle säkerställa 

att detta krav var uppfyllt. Enligt brottsbeskrivningen 

krävdes bevisning om att gärningarna 

hade anknytning till kriget, det sk nexuskriteriet. 29 

Nexuskriteriet har ersatts med ett annat rekvisit 

i Romstadgan. Angreppet måste begås som ett 

led i främjandet av en stats eller en organisations 

politik att genomföra ett sådant angrepp. Dessa 

gärningar ska vara riktade mot civilbefolkningen 

till skillnad från en attack som är riktad mot 

exempelvis kombattanter (stridande). 30 

Om tröskeln anses uppfylld är det bland annat följande gärningar som kan utgöra 

actus reus-delen av brott mot mänskligheten: mord, utrotning, förslavning, deportering 

eller tvångsförflyttning av befolkning, olovlig frihetsberövning, tortyr, våldtäkt, 

sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap, påtvingad 

sterilisering; viss förföljelse; påtvingat försvinnande, brottet apartheid, med flera. 31


Många av de koncept som listas ovan härstammar från och överlappar med 

regleringar inom systemet för mänskliga rättigheter. I följande avsnitt kommer 

det även att visas att regleringarna om krigsförbrytelser härstammar från den 

internationella humanitära rätten. Det är emellertid viktigt att ha i åtanke att 

dessa regelsystem är distinkta och utgår från olika intressen och angelägenheter. 

Det är således viktigt att kunna skilja mellan dessa olika regelsystem. 32 

4.4.3| Krigsförbrytelser 

Medan brott mot mänskligheten har viss anknytning till mänskliga rättigheter 

har som sagt bestämmelserna om krigsförbrytelser sin grund i den internationella 

humanitära rätten. Syftet med den humanitära rätten är att lindra lidandet 

i väpnade konflikter, vilket också har lett till att ett stort antal traktater upprättats. 

Exempel på sådana är Haagkonventionerna från 1899 och 1907, Genèvekonventionerna 

från 1949 samt Tilläggsprotokoll I och II från 1977. Regelsystemet 

upprättades först och främst med traditionella krig mellan en eller flera 

stater i åtanke, men vissa regleringar eller specifika traktater inkluderar även 

icke-internationella väpnade konflikter. 

För att kränkningarna av den humanitära rätten ska klassas som krigsbrott 

måste vissa kriterier vara uppfyllda: (1) det måste vara en allvarlig kränkning av 

en internationell regel som innebär betydande konsekvenser för offret, (2) regeln 

som kränkts måste vara en del av endera sedvanerätt eller en tillämpbar traktat, 

(3) kränkningen måste, enligt sedvanerätt eller traktaträtt, leda till direkt individuellt 

straffansvar. 33 Det är i detta läge som den internationella straffrätten 

aktualiseras och Romstadgan kan vara tillämpbar. 

Romstadgan uppställer vissa specifika krav för krigsbrott och har även en 

säregen systematik i förhållande till denna brottskategori. Det första kriteriet är 

att det måste vara en allvarlig kränkning. Domstolen har jurisdiktion över krigsförbrytelser 

särskilt när de begås som en del av en plan eller en politik, eller 

utgör en del av förövandet av sådana brott i stor skala. 34 

Det krävs naturligtvis även att gärningarna kan kopplas till en väpnad konflikt, 

intern eller internationell. 35

4.5| Allmänna straffrättsliga principer 


DEL TRE AV ROMSTADGAN innehåller allmänna straffrättsliga principer. Vissa av dessa 

principer berörs kortfattat nedan. 

4.5.1| Skuldrekvisitet 

För att en gärning ska anses vara brottslig krävs inte endast att gärningen har 

företagits. Det är också nödvändigt att gärningen begicks med ett sk skyldigt 

sinne (guilty mind eller mens rea). I svensk rätt talas om det subjektiva rekvisitet och 

olika grader av uppsåt eller oaktsamhet. Det är mycket svårt att identifiera exakt 

vad detta utgörs av enligt internationell straffrätt och Romstadgan har endast 

bidragit i mycket begränsad omfattning till ökad insikt i frågan. En artikel i Romstadgan, 

artikel 30, behandlar emellertid denna fråga specifikt. Enligt artikeln är 

en gärning att betrakta som brottslig om den har begåtts med avsikt och insikt, 

som enligt den svenska versionen av stadgan har översatts till uppsåt. 

Avsikt kan gälla både handling och effekt, där det i förra fallet syftar på om 

någon avser genomföra handlingen och det senare om någon avser orsaka en viss 

effekt eller »inser att den kommer att inträffa i ett normalt händelseförlopp.« 

Insikt innebär enligt artikeln »medvetande om att en omständighet föreligger 

eller att en effekt kommer att inträffa i ett normalt händelseförlopp.« 

Dessa båda begrepp är alltså centrala för att fastställa att en person är straffrättsligt 

ansvarig för en viss gärning. 36 

4.5.2| Ansvarsformer 

Med ansvarsformer avses de olika former av brottsligt agerande som kan leda till 

att en individ hålls straffrättsligt ansvarig för brottet. Det är nämligen inte 

endast den person som fysiskt sett begår brottet som ställs inför rätta. Speciellt 

när det gäller de internationella kärnbrotten är det ofta ett stort antal personer 

som är inblandade i brottet. 

Förenklat skall en person vara straffrättsligt ansvarig för ett brott enligt Romstadgan 

om personen i fråga: 

A| begår ett sådant brott ensam, tillsammans med någon annan eller 

genom någon annan; 

B| beordrar, anstiftar eller påverkar någon att utföra ett sådant brott, 

som sedan äger rum eller det görs försök att utföra det;


C| i syfte att underlätta utförandet av brottet, hjälper, tillskyndar eller på 

annat sätt medverkar till att brottet utförs eller försöker att utföra det; 

D| på annat sätt medverkar till utförandet eller försöket att utföra ett 

sådant brott av en grupp personer som handlar i gemensamt syfte. 37 

Förutom dessa möjligheter till straffansvar finns det även en möjlighet att hålla 

en befälhavare eller förman ansvarig för de gärningar som begås av underordnade 

om befälhavaren eller förmannen: 

[...] vetat eller, med hänsyn till omständigheterna vid tillfället, borde ha vetat 

att styrkorna var i färd med eller stod i begrepp att utföra sådana brott och; 

[...] har underlåtit att vidta alla nödvändiga och skäliga åtgärder som stod i 

hans eller hennes makt för att motverka eller avvärja att brotten utfördes. 38 

En liknande reglering finns även för civila förmän. Vissa skillnader föreligger 

dock mellan dessa regleringar. För civila förmän gäller exempelvis ett striktare 

subjektivt rekvisit. Den civila förmannen måste nämligen känna till eller medvetet 

bortse från uppgifter som tydligt anger vad de underordnade stod i begrepp att 

utföra. Brottet måste dessutom gälla verksamhet som ligger under förmannens 

effektiva ansvar och kontroll. 

4.5.3| Ansvarsfrihetsgrunder 

De flesta nationella rättssystem erkänner att det finns vissa saker som friar den 

som annars skulle hållas ansvarig för brottsliga gärningar från ansvar. Enligt 

dessa sk ansvarsfrihetsgrunder ska en person inte vara straffrättsligt ansvarig om 

personen vid tiden då gärningen ägde rum led av psykisk sjukdom eller skada, 

ofrivilligt var berusad, vidtog gärningen i försvar av sig själv eller någon annan 

och slutligen om gärningen föranleddes av tvång orsakats av hot mot liv eller av 

svår kroppslig skada för personen själv eller någon annan. 39 

4.6| Slutord 

DEN INTERNATIONELLA straffrätten har utvecklats nästan explosionsartat under det 

senaste årtiondet genom upprättandet av exempelvis ICTY, ICTR, SCSL och 

ECCC. Utvecklingen har gått än längre genom etablerandet av den permanenta 

Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Den internationella straffrättens 

framsteg har bidragit till att strafflösheten minskat, att offer har fått upprättelse


och att internationell säkerhet har stärkts på lång sikt. Emellertid finns det vissa 

farhågor och fallgropar som måste undvikas om den internationella straffrätten 

ska kunna bidra till internationell fred och säkerhet i längden. Några personliga 

reflektioner kring detta ska kortfattat presenteras i det följande. 

För att utvecklingen av internationell straffrätt ska ha en långsiktig positiv 

effekt på fred och säkerhet är det viktigt att ständigt ha den internationella 

straffrättens bakomliggande syfte i åtanke. Det är nödvändigt att begrunda detta 

ingående och avgöra vilka värden som bör prioriteras för att dessa syften ska 

kunna förverkligas på bästa sätt. Utvecklingen av den internationella straffrätten 

måste vara etablerad på en solid grund som styrs av principer såsom rättvisa 

och opartiskhet samt att brottmålsdomstolarna är permanenta och pålitliga. 

Detta må låta som en självklarhet, men i det internationella samfundet är det ofta 

andra prioriteringar som styr och ofta överskuggar dessa ambitioner. Låt mig 

klargöra detta något. 

Det är inte självklart att det internationella samfundet prioriterar långsiktiga 

lösningar, såsom en permanent internationell brottmålsdomstol, över tillfälliga 

och kortsiktiga arrangemang. Även om stödet för ICC har varit över förväntan 

har protesterna och de motverkande krafterna likaså varit mycket starka. För att 

inte behöva överlåta för mycket suveränitet och makt åt ett internationellt 

organ är det många stater som föredrar att istället endast upprätta ad hoc tribunaler. 

Jag ser många problem med ett internationellt straffrättsystem som endast 

baseras på tillfälliga lösningar. Det tydligaste exemplet är att detta banar väg för 

en selektiv rättvisa som lätt skulle kunna misstas för vad som kallats »humanitär 

imperialism«. Utmätande av straffansvar stöds, under dessa förhållanden, på de 

politiska ambitionerna hos det internationella samfundet eller snarare på viljan 

hos de starkaste staterna. Endast vissa situationer kommer följaktligen att uppmärksammas 

emedan andra förblir obemärkta. I ett system med endast tillfälliga 

lösningar på utmätande av straffansvar kommer även pålitligheten av den internationella 

straffrätten att kunna undermineras. Beroende på sammansättningen 

och stadgan kommer olika tribunaler ge olika tolkning av reglerna, vilket kan få 

till följd att den åtalades och offrens rättssäkerhet äventyras. 

Det som nämnts i föregående stycke innebär inte en kritik mot internationaliserade 

och hybridtribunaler överlag. Det är viktigt att betrakta alla dessa komponenter 

som delar av ett framtida sammanhängande internationellt straffrättssystem. 

Ett system där nationella, internationaliserade och permanenta brottmålsdomstolar 

fungerar tillsammans i en enhet för att motverka strafflösheten 

för internationella brott. Som nämnts tidigare är det meningen att utmätande av 

straffansvar för internationella brott börjar på nationell nivå. Om inte detta 

fungerar på grund av begränsade resurser inom det nationella systemet kan 

internationaliserade eller hybridtribunaler upprättas med det internationella


samfundets assistans. Det är endast som en sista utväg, ifall de första alternativen 

misslyckas, som ett permanent forum såsom den Internationella brottmålsdomstolen 

ska utöva sin jurisdiktion. På så sätt säkerställs så långt som möjligt 

offrens möjlighet att se rättvisa skipas i landet där brotten begåtts vilket i sig 

är av stor betydelse i försoningsprocessen. 40 

För att säkerställa att den internationella straffrätten har en positiv effekt på 

internationell fred och säkerhet räcker det således inte med att tillsätta tribunaler 

som utmäter straffansvar. Precis som i många andra situationer måste kvaliteten 

prioriteras framför kvantiteten. Även om 

»Det är endast 

som en sista utväg, 

ifall de första 

alternativen misslyckas, 

som ett permanent 

forum såsom den 

Internationella brottmålsdomstolen 

ska 

utöva sin jurisdiktion. 

det är väsentligt att säkerställa en stadigvarande 

och pålitlig utveckling av den internationella 

straffrätten är det ändå nödvändigt att erkänna 

att vi ännu endast befinner oss i inledningsskedet 

av denna form av rättvisetänkande. I detta skede 

kan inte allt förväntas fungera smärtfritt. Utvecklingen 

av ett sammanhängande straffrättssystem 

är en långsam process och kan inte förväntas 

vara färdig efter endast ett årtionde. De senaste 

åren har vi emellertid kunnat bevittna upptakten 

till ett straffrättssystem som möjliggör en begränsning 

av strafflösheten. Förhoppningsvis 

kommer en fortsatt utveckling härav att leda till tryggandet av internationell 

fred och säkerhet. 

Det är emellertid viktigt att inse att den internationella straffrätten endast är 

en aspekt av detta arbete. För att uppnå internationell fred och säkerhet finns det 

många andra komponenter som måste säkerställas. Det är exempelvis betydelsefullt 

att större vikt tillmäts bekämpningen av fattigdom, kampen för jämställdhet 

mellan män och kvinnor, universell utbildning och stärkande av systemet för 

mänskliga rättigheter överlag. Tillsammans bidrar alla dessa faktorer till säkerställandet 

av en tryggare värld.

FOTNOTER 

1| Benjamin B. Ferencz, en före detta åklagare 

i Nürnberg (Författarens översättning). 

2| Werle, Principles of International Criminal 

Law, 2005, sid 25. Werle beskriver här en smal 

definition av den internationella straffrätten 

till skillnad från en bred definition som även 

inkluderar internationella aspekter på nationell 

straffrätt. I denna artikel håller vi oss till den 

smala definitionen. 

3| Cassese, International Criminal Law, 2003, 

sid 23. 

4| Bassiouni, Aut Dedere Aut Judicare: The 

duty to Extradite or Prosecute in International 

Law, 1995, sid 20. 

5| Knoops, International and Internationalized 

Criminal Courts: the New Face of International 

Peace and Security?, 2003, sid 7. 

6| Se exempelvis ingressen till stadgan för 

den Internationella brottmålsdomstolen samt 

resolution S/RES/827 och S/RES/955 som låg 

till grund för upprättandet av de Internationella 

krigsförbrytartribunalerna för forna Jugoslavien 

och Rwanda. 

7| Akhavan, »Beyond impunity: Can international 

Criminal justice prevent future atrocities?«, 

American Journal of International Law, 

Vol. 95:7 2001, sid 7. 

8| Ibid, sid 8. 

9| Resonemanget är hämtat från Grono, Nick 

& Flintoft, Caroline, »Negotiating Justice to 

Understand Accountability«, Expert Paper for 

»Workshop 6 – Negotiating Justice«, Nuremberg 

Conference: Building a Future on Peace 

and Justice, 25–27 June 2007, www.peacejustice-conference.info/documents.asp. 

10| Fredsfördraget i Versailles (1919), artikel 

227–229. 

11| Werle, Principles of International Criminal 

Law, 2005, sid 3–6. I detta sammanhang kan 

även nämnas Sèvres-avtalet som specificerar 

möjligheterna att ställa till svars de ansvariga 

för morden och deportationen av hundratusentals 

armenier från Turkiet. Avtalet ogiltigförklarades 

emellertid vid freden i Lausanne. 


12| Moscow Declaration of German Atrocities. 

13| Bring, International Criminal Law in Historical 

Perspective, Comments and Materials, 2001, 

sid 18–19. 

14| www.sc-sl.org/ och www.eccc.gov.kh/ 

15| Romstadgan, artikel 126. 

16| bid, del 4. 

17| Ibid, artikel 1 och artikel 5. 

18| Ibid, artikel 11. 

19| Ibid, artikel 12. Det finns även en ad hocmöjlighet 

att acceptera domstolens jurisdiktion 

enligt artikel 12.3. 

20| Ibid, artikel 17 och 20.3 

21| Rekvisit är de förutsättningar som måste 

vara uppfyllda för att en gärning skall vara 

straffbar. 

22| Romstadgan, artikel 10. 

23| Åklagaren kan inte använda aggressionsbrottet 

som en åtalspunkt förrän en bestämmelse 

har antagits i enlighet med Romstadgans 

premisser, i vilken en definition av brottet ges. 

Se Romstadgan, artikel 5.2. 

24| Artikel 6 i Romstadgan är en exakt replika 

av artikel 2 i Folkmordskonventionen. 

25| Lennart Aspegren var domare i Rwandatribunalen 

1995–2000 



sid 97. 

28| Romstadgan, artikel 7. Författarens kursivering. 

29| Allied Agreement on International Prosecution 

of War Criminals and Charter of the 

International Military Tribunal (London 1945), 6(c). 

30| Romstadgan, artikel 7.2.a. 

31| För fullständig lista på handlingar som 

klassificeras som brott mot mänskligheten 

under Romstadgan, se artikel 7.1.a-k. 


sid 64–65. 

33| Prosecutor v. Dusko Tadic, Trial Chamber 

ICTY, Decision on the Defence Motion For 

Interlocutory Appeal on Jurisdiction (2 oktober 

1995), § 94.


34| Romstadgan, artikel 8.1. 

35| Romstadgan bevarade indelningen i internationella 

och icke-internationella väpnade 

konflikter; artikel 8.2.A och B behandlar internationella 

väpnade konflikter medan artikel 

8.2.C till E beskriver gärningar som utgör krigsbrott 

i inbördeskrig (i Romstadgan kallat ickeinternationella 

väpnade konflikter), se artikel 8. 

36| Det är emellertid viktigt att poängtera 

att artikel 30 endast gäller om inte annat före- 

Litteratur 

skrivits i de individuella brottskriterierna eller 

om något annat inte gäller enligt definitionen 

av en specifik ansvarsform. 




40| Som exempel på betydelsen av att se 

rättvisa skipas kan nämnas ICTY:s och SCSL:s 

Outreach Projekt. 

Akhavan, Payam, »Beyond impunity: Can international Criminal justice prevent 

future atrocities?«, American Journal of International Law, Vol. 95:7 2001, sid 7–31. 

Bassiouni, Cherif, Aut Dedere Aut Judicare: The duty to Extradite or Prosecute in International 

Law, Martinus Nijhof, Dordrecht, 1995. 

Bring, Ove, International Criminal Law in Historical Perspective, Comments and 

Materials, Jure, Stockholm, 2001. 

Cassese, Antonio, International Criminal Law, Oxford University Press, Oxford, 

2003. 

Espelund, Görrel och Karlsson, Andreas, »Till mänsklighetens försvar – iakttagelser 

av krigsbrott, tribunaler och försoning«, Juridisk reportagebyrå, 2006 

Knoops, Gert-Jan Alexander, International and Internationalized Criminal Courts: 

the New Face of International Peace and Security?, Boom Juridische Uitgevars, 

The Hague, 2003. 

Werle, Gerhald, Principles of International Criminal Law, T.M.C. Asser Press, The 

Hague, 2005.

OLLE MÅRSÄTER 

5| Avslutning 

5.1| Rättssamhällets betydelse 

i fred och i konflikt 

AVSLUTNING 77 

TEMAT FÖR DENNA skrift är internationell samverkan för fred och säkerhet. De områden 

som skriften behandlar berör tillgång till rättvisa, internationella regleringar 

rörande fred och säkerhet, samt den internationella straffrätten. 

Områdena har en gemensam nämnare i att de direkt eller indirekt behandlar 

mänskliga rättigheter och värnandet av dessa rättigheter, samt grundförutsättningen 

för att rättigheterna skall kunna garanteras – det nationella rättssamhället. 

I fredstid är förutsättningen för rättssamhället att staten uppfyller grundkriterier 

som karakteriserar en rättsstat. Grundläggande principer som legalitetsprincipen 

och egalitetsprincipen samt regleringar rörande frioch rättigheter 

måste finnas på det nationella planet och vara garanterade t ex genom nationella 

konstitutioner. Som yttersta skydd för individen återfinns även de internationella 

MR-instrumenten. Som tidigare nämnts har dessa instrument spelat en mycket 

stor roll för att garantera ett grundläggande skydd rörande tillgång till rättvisa, 

t ex i form av domstolsprövning. 

I ett väl fungerande nationellt rättssamhälle finns det goda förutsättningar att 

undvika konflikter orsakade av orättfärdigt handlande från statsmakternas sida. 

Beaktas grundläggande rättsstatsvärden, och om staten respekterar internationella 

krav samt internationella övervakningsorgan, finns det i princip beredskap 

att hindra uppkomsten av sådana konflikter. 

Uppstår en konflikt, vare sig den är mer eller mindre allvarlig eller av intern 

eller internationell karaktär, riskerar de strukturer som rättssamhället upprättat


att skadas. Det är i sådana fall av central betydelse att konflikterna inte bara 

löses tidigt, utan även att förutsättningar skapas för att återuppbygga ett uthålligt 

nationellt rättssamhälle. Givetvis spelar de internationella MR-instrumenten 

en betydelsefull roll i dessa sammanhang, men det internationella rättssamhället 

kan även bidra med betydelsefulla insatser för att dels skapa förutsättningar 

att återuppbygga det nationella rättssamhället, dvs genom att fred skapas, 

dels verka för att underlätta och garantera en övergång från konflikt till fred på 

ett sätt som uppfyller grundläggande rättstatsvärden. 

Nedan görs några reflektioner rörande samverkan mellan det internationella 

och nationella rättssamhället utifrån de bidrag som presenterats tidigare. Inledningsvis 

behandlas rättssamhället i fredstid, därefter rättssamhället under och 

efter konflikt. Givetvis finns fler relevanta aspekter där det internationella och 

nationella rättssamhället samverkar utöver vad som diskuteras i denna skrift. De 

tre olika områden som valts ut för behandling utgör dock centrala områden i 

detta sammanhang. För djupare diskussion rörande områdenas olika betydelse 

för det nationella rättssamhället hänvisas till respektive avsnitt. 

5.2| Rättssamhället i fredstid 

GRUNDEN FÖR ATT ett uthålligt nationellt rättssamhälle skall kunna existera i fredstid 

är att friheter och rättigheter garanteras den enskilda individen. Genom 

nationella regleringar av mänskliga frioch rättigheter och genom tillämpningen 

av regleringarna tillförsäkras individen dessa frioch rättigheter på det nationella 

planet. Regleringarna kompletteras av att staterna på det internationella 

planet utvecklar MR-instrument, som de därefter förpliktigar sig att implementera, 

vilket innebär att det föreligger en växelverkan mellan det nationella och 

det internationella rättssamhället. Staterna förpliktigar sig att efterleva de 

instrument de ratificerar och det internationella rättssamhället övervakar att så 

sker genom de organ som upprättats med detta syfte. 

Centralt i diskussionen rörande rättssamhället är att de instrument som 

staterna förpliktigar sig att följa reglerar rättsstatsvärden. Som inledningsvis 

nämnts i skriften är det svårt att konkret definiera begreppet rättsstaten, men 

genom de internationella regleringarna har det skapats miniminivåer vad gäller 

flera komponenter som en rättsstat måste uppfylla. Ett av de mest centrala rättsstatsvärdena 

är tillgången till rättvisa. Ett nekande av staten att tillhandahålla 

individer rättvisa, inbegripet rättshjälp, står i vissa fall i direkt konflikt med de 

grundläggande garantier som regleras av de internationella instrumenten. De 

internationella regleringarna är med andra ord ett stöd för att förhindra grava 

kränkningar av enskilda som sker med rättsordningen som medel. 1

AVSLUTNING 79 

De internationella regleringarna om tillgång till rättvisa och de ansträngningar 

som görs av det internationella rättssamhället vad gäller samarbete med det 

nationella rättssamhället, syftar till att skapa förutsättningar för att inte endast 

förhindra och lösa tvister, utan även att lösa dem innan de eskalerar och i värsta 

fall resulterar i att en konflikt blossar upp. I dessa ansträngningar läggs fokus 

inte endast på »traditionella« aspekter av tillgång till rättvisa, såsom domstolsprövning 

och tillgång till rättshjälp, utan även andra alternativa rättsmedel 

såsom myndigheters kontrollfunktion. 

Som en sammanfattning av den diskussion som förts i skriften om samverkan 

mellan det internationella och nationella rätts- 

»Centralt i diskussionen 

rörande 

rättssamhället är 

att de instrument som 

staterna förpliktigar sig 

att följa reglerar 

rättsstatsvärden. 

samhället vad gäller mänskliga rättigheter och 

tillgång till rättvisa – och en exemplifiering av 

betydelsen av denna samverkan – kan de fyra 

olika typer av kränkningar av rättstatsvärden 

som Frändberg definierat användas. Som syns 

är dessa värden grundläggande för att ett uthålligt 

rättssamhälle skall kunna bibehållas. 

För det första kan individer kränkas genom 

diskriminering i förhållande till andra individer, 

t ex genom att vissa individer, men inte andra, 

tillerkänns rättigheter som är reglerade genom lag, eller genom att vissa individer 

drabbas av straff eller andra sanktioner som inte är lagreglerade. Inom det nationella 

rättsamhället regleras detta genom krav på rättslikhet. För det andra kan 

kränkning av individer ske utifrån en godtycklig rättstillämpning. Detta godtycke 

kan utövas på flera sätt, antingen genom att rättsregler saknas (det föreligger 

en rättsbrist), genom att befintliga rättsregler inte tillämpas, eller genom 

att det sker oförutsebara ändringar av rätten. Inom det nationella rättssamhället 

garanteras skydd mot en godtycklig rättstillämpning genom kraven på rättssäkerhet. 

För det tredje kan kränkningar ske genom våld och övergrepp från statens 

sida, t ex genom tortyr eller hindrande av rörelsefrihet utan stöd i lag. Det nationella 

rättssamhällets svar på dessa övergrepp är rättstrygghet. För det fjärde kan 

kränkningar ske genom att individen ej får möjlighet att få rätt, genom att det 

saknas möjligheter till opartisk prövning av tvister eller anklagelser om brott, 

dvs det föreligger rättslöshet. Rättslöshet föreligger även när det formellt finns 

instanser för prövning, men olika hinder medför att den enskilde inte effektivt 

eller praktiskt kan erhålla en prövning. Det nationella rättssamhället har här 

krav på tillgång till rättvisa eller, som Frändberg uttrycker det, rättstillgänglighet. 

Detta avser inte endast prövning av tvistemål eller anklagelser om brott, utan 

omsluter vidare frågor som även hanteras av olika myndigheter med kontrollfunktion 

av lagstiftande och rättstillämpande organ. 2


Som skriftens bidrag diskuterat återfinns motsvarande rättsstatsvärden inom 

det internationella rättssamhället. MR-instrumenten innehåller normer om 

rättslikhet genom bl a förbud mot diskriminering. 3 Vidare innehåller MR-instrumenten 

krav på laglighet och proportionalitet i inskränkningar av grundläggande 

mänskliga rättigheter. Övervakningsorgan för mänskliga rättigheter har även 

utvecklat praxis avseende lagars kvalitet. 4 Vid sidan av dessa regleringar är vissa 

rättsstatsvärden särskilt reglerade, t ex kraven på tillgång till domstolsprövning 

vid tvister och anklagelser om brott. 5 Genom de internationella regleringarna på 

MR-området värnar det internationella rättssam- 

»Genom de 

internationella 

regleringarna 

på MR-området värnar 

det internationella 

rättssamhället med 

andra ord direkt om 

rättstatsidealen och 

förutsättningarna för 

rättssamhället. 

hället med andra ord direkt om rättstatsidealen 

och förutsättningarna för rättssamhället. 

Som komplement till MR-instrumenten samt 

de traktatbaserade övervakningsorganen kan 

ytterligare en utveckling inom det internationella 

rättssamhället åskådliggöras, vilken direkt samverkar 

med det nationella rättssamhället. Internationella 

organisationer, men även nationella 

biståndsorgan, har tagit till sig ett rättighetsbaserat 

perspektiv på utvecklingssamarbete, vilket innebär 

att en ram för organisationens verksamhet skapas 

med syfte att främja och skydda mänskliga rättigheter 

på det nationella planet. 6 Detta görs genom 

att normer och standarder, hämtade från internationella instrument, samt internationella 

principer om rättstatsideal, kopplas till den egna verksamheten. I 

praktiken innebär detta att vid formulerandet av policies och utvecklingsprogram 

skall det främsta målet vara att infria mänskliga rättigheter genom att 

rättighetsbärare identifieras tillsammans med de myndigheter som är ansvariga 

för upprätthållandet av rättigheterna. Det övergripande syftet är att stärka 

möjligheterna både för rättighetsbärarna att utkräva sina rättigheter, och för de 

ansvariga att upprätthålla dessa rättigheter. 

Det finns alltså goda förutsättningar för det internationella rättssamhället att 

genom organisationer och övervakningsorgan verka för att grundläggande rättstatsvärden 

upprätthålls i fredstid, men då krävs samtidigt att staterna anammar 

de relevanta internationella regleringarna på rättsstatsområdet. Däremot är 

förutsättningarna för det internationella rättssamhället att verka genom samma 

medel annorlunda vid en intern eller internationell konflikt.

5.3| Rättssamhället under och efter konflikt 

AVSLUTNING 81 

UNDER KONFLIKTER blir möjligheten för det internationella rättssamhället att samarbeta 

med det nationella betydligt mer komplex. I dessa fall krävs en samverkan 

mellan olika internationella normer rörande kollektiv säkerhet, mänskliga rättigheter 

och humanitär rätt, en samverkan som inte är helt fri från friktion då olika 

folkrättsliga värden, som principen om icke-inblandning och skyddet av de 

mänskliga rättigheterna, kan komma att stå emot varandra. 

Om parterna i konflikten går med på en konfliktlösning finns ett antal olika 

alternativ till fredlig lösning som kan användas. Svårigheter uppkommer dock 

om parterna inte godtar en fredlig tvistelösning, eller inte accepterar att det 

internationella samfundet medverkar vid tvistelösningen. Den nationella 

suveräniteten kan i dessa fall effektivt utestänga internationella ansträngningar 

att lösa konflikten, vilket gör att en samverkan mellan det internationella och 

nationella samhället omöjliggörs. I grava fall av kränkningar av mänskliga 

rättigheter har utvecklingen gått dithän att suveränitetsprincipen fått ge vika 

vilket legitimerat »humanitära interventioner« som med militära medel söka 

garantera grundläggande mänskliga rättigheter. De senare är dock svåra att 

iscensätta om en politiskt eller militärt stark stat motsätter sig en sådan intervention. 

I de fall där fred uppnås vidtar ett nationellt och internationellt arbete för att 

upprätthålla en process som leder till ett hållbart rättssamhälle. I dessa fall spelar 

den nationella rättsordningen och dennas samverkan med de internationella 

regleringarna på MR-området en central roll för att skapa garantier för att 

grundläggande värden respekteras, liksom internationella organisationers arbete 

med att stärka rättsstatselementen i övergångsrättsordningar. 7 

I denna process att skapa fred och säkerhet samverkar flera rättsordningar. På 

det internationella planet återfinns regleringar rörande kollektiv säkerhet, 

mänskliga rättigheter och humanitär rätt, medan det på det nationella planet 

återfinns dels rättsordningar av formell karaktär, dels rättsordningar av informell 

lokal karaktär. Detta är en utmaning för det internationella rättssamhället då 

även den informella nationella rättsordningen måste beaktas av det internationella 

rättssamhället om en varaktig fred skall kunna uppnås. 8 

I processen att stärka den nationella rättsordningen måste tillförsäkras att 

denna inte bara garanterar individer frioch rättigheter utan även innehåller 

mekanismer för att lagföra brott begångna under den tidigare konflikten. Därvidlag 

kan samarbete ske mellan det internationella och nationella rättssamhället 

i det att internationell kapacitet kan erbjudas för nationell lagföring, som 

exemplet Östtimor belyser, eller genom att staten ger sitt samtycke till att inter-


nationella tribunaler etableras inom landet, som exemplet med domstolarna i 

Sierra Leone och Kambodja visar. 9 

Det övergripande syftet med att lagföra personer som begått allvarliga folkrättsbrott 

är att hotet mot freden inte kan elimineras om inte lagföring sker och 

förövarna hålls ansvariga. 10 Lagföring av personer som begått allvarliga folkrättsbrott 

utgör med andra ord ytterligare ett exempel på situationer då det 

nationella och internationella rättssamhället samverkar. Från att tidigare ha varit 

begränsade ad hoc-lösningar med lagföring vid särskilt inrättade tribunaler på 

nationell eller internationell nivå, utgör etablerandet av den Internationella 

brottmålsdomstolen en permanent inrättning som främjar internationella rättstatsidealen 

på nationell nivå. 

5.4| Slutord 

GENOM DEN UTVECKLING som skett på det internationella planet rörande grundläggande 

rättigheter och möjligheter till samarbete för att uppnå fred och säkerhet 

har förutsättningarna för det hållbara nationella rättssamhället förbättrats. 

Det är dock till syvende og sidst upp till staterna 

»Det internationella 


kan med andra ord 

inte skapa det nationella 

rättssamhället, men 

däremot genom 

samarbete och bistånd 

bidra till att nationella 

förutsättningar för ett 

rättssamhälle utvecklas 

och stärks. 

att genom vilja och samarbete förverkliga de 

grundläggande värdena. Det internationella 

rättssamhället kan med andra ord inte skapa 

det nationella rättssamhället, men däremot 

genom samarbete och bistånd bidra till att 

nationella förutsättningar för ett rättssamhälle 

utvecklas och stärks. 

Genom tillkomsten av internationella organisationer 

och utvecklingen av internationella 

övervakningsorgan på MR-området har, som 

diskuterats i skriftens inledande avsnitt, en förskjutning 

av uttolkning och den yttersta garantin 

för rättstatsidealen skett från staterna till de 

internationella övervakningsorganen. Denna ut- 

veckling, tillsammans med den vidgade roll som organisationerna fått vad gäller 

arbetet med att värna och stärka rättsstaten, 11 innebär att det internationella 

rättssamhället, representerat av de internationella organen, fått en allt starkare 

ställning i förhållande till det nationella rättssamhället. Denna utveckling gagnar 

inte bara den enskilda individen, vars skydd för grundläggande mänskliga rättigheter 

stärks, utan värnar även fred och säkerhet genom att grundläggande 

konfliktorsaker förhoppningsvis kan lösas på ett tidigt stadium utan att tvister

AVSLUTNING 83 

behöver eskalera till konflikter internt inom en stat eller mellan två eller flera 

stater. 

De tre områden som denna skrift diskuterar är centrala vad gäller möjligheterna 

till samverkan mellan det internationella och det nationella rättssamhället 

för att uppnå fred och säkerhet. Staternas samarbetsvilja och att de internationella 

organen har gehör bland staterna är förutsättningar för denna samverkan 

och den framtida utvecklingen inom de tre nämnda områdena. 

Denna skrift har försökt visa på hur olika faktorer ökar det internationella 

rättssamhällets legitimitet och möjligheter att värna de ideal som det starka, 

nationella rättssamhället förutsätter. Exempel på sådana faktorer är övervakningsorganens 

starkare ställning och tillämpningen av ett rättighetsperspektiv i 

nationella och internationella organisationers verksamhet. Dessutom finns en 

utveckling mot att grundläggande mänskliga rättigheter i vissa fall överskuggar 

den nationella suveräniteten och kan möjliggöra för det internationella samfundet 

att ingripa – även om det ibland är högst kontroversiellt – på områden som 

tidigare ansetts falla under den nationella suveräniteten. Sammantaget leder 

dessa faktorer till att delvis nya förutsättningar i arbetet med att främja fred och 

säkerhet och mänskliga rättigheter skapas. Enskilda staters medverkan och samarbete 

är dock en absolut förutsättning för en sådan utveckling.


FOTNOTER 

1| Jfr Frändberg, Rättsordningens idé. En 

antologi i allmän rättslära, 2005, sid 254. 

2| Frändberg, Rättsordningens idé. En antologi 

i allmän rättslära, 2005, sid 254–255. 

3| Förutom i olika MR-instrument återfinns 

även det grundläggande värdet om icke-diskriminering 

i flera andra instrument bl a i FNstadgan 

(se bl a artikel 1(3)). 

4| Se bl a Europadomstolens dom i fallet 

Maestri mot Italien, dom av den 17 februari 2004. 

5| Se Olle Mårsäters diskussion ovan under 

avsnitt 1.5.2. samt Per Larssons diskussion 

under avsnitt 2.3. 

6| För mer om rättighetsperspektivet i utvecklingssamarbete, 

se Fonden för mänskliga 

rättigheter och Diakonia, »I rätt riktning – ett 

utbildningsmaterial för enskilda organisationer 

om rättighetsbaserat utvecklingssamarbete«, 

Stockholm 2006. Skriften kan laddas ner på 

adress: www.humanrights.se. 

Litteratur 

7| Vad gäller de möjligheter som FN ser som 

organisationens roll för att främja övergångsrättvisa, 

se Report of the Secretary-General 

The rule of law and transitional justice in conflict 

and post-conflict societies, S/2004/616, 23 

August 2004. Se även ovan under avsnitt 3 rörande 

fredprocesser och rättsliga övergångsordningar. 

8| Se avsnitt 3.8 

9| Avsnitt 4.2.2 

10| Se avsnitt 4.1.2. 

11| Jfr rapporterna från FN:s Generalsekreterare 

Strengthening the rule of law, A/57/275, 5 

August 2002; In larger freedom: towards development, 

security and human rights for all, A/59/ 

2005, 21 March 2005 och The rule of law and 

transitional justice in conflict and post-conflict 

societies, S/2004/616, 23 August 2004. Jfr även 

Wennerström, The Rule of Law and the European 

Union, 2007, ssk sid 22–39. 

Fonden för mänskliga rättigheter och Diakonia, I rätt riktning – ett utbildningsmaterial 

för enskilda organisationer om rättighetsbaserat utvecklingssamarbete, Stockholm 2006, 

kan laddas ner på www.humanrights.se 

Frändberg, Åke, Rättsordningens idé. En antologi i allmän rättslära, Iustus förlag, 

Uppsala, 2005. 

Report of the Secretary-General Strengthening the rule of law, A/57/275, 5 August 2002. 

Report of the Secretary-General The rule of law and transitional justice in conflict and 

post-conflict societies, S/2004/616, 23 August 2004. 

Report of the Secretary-General In larger freedom: towards development, security and 

human rights for all, A/59/2005, 21 March 2005. 

Wennerström, Erik O., The Rule of Law and the European Union, Iustus förlag, 

Uppsala, 2007

ADRESS Drottninggatan 101, 113 60 Stockholm 

TEL 08-54 54 99 70 | FAX 08-30 30 31 | www.humanrights.se 

ISBN 978-91-976183-3-5

Rättssamhällets betydelse för fred och säkerhet - Fonden för ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?