TT´s Nytt - Tibetanska Terriersällskapet

TT´s Nytt
Nummer 3 2008
Foto: B-M

VÄLKOMMEN TILL
VÄRLDSKONGRESSEN FÖR
TIBETANS TERRIER
I NORGE
19 – 21 JUNI 2009
Kära Tibetanska Terrierälskare över hela världen!
Det är med stor glädje Norska Tibetanska Terrierklubben – NTTK – inbjuder er till den 11:te Världskongressen
för Tibetanska Terrier (TT World Congress) den 20 juni 2009. Kongressen kommer att
avhållas på Torbjörnsrud Hotell i Jevnaker – 67 km nordväst om Oslo.
Fredag - ”Get together”
Vi möts upp på fredagen den 19 juni och njuter av en god Norsk middag och får chansen att träffa nya
och gamla vänner i en avslappnad miljö.
Lördag – Världskongress
Världskongressen startar på lördag morgon med bl.a. följande föreläsningar:
Veterinär Victoria M. Kristiansen kommer att prata om juvertumörer hos hund och Babette Baddaky
Taugböl, veterinär och dermatolog ger oss en föreläsning om atopisk dermatit och foderallergier hos
hund. Vi kommer också att få höra ett föredrag av NKKs veterinär Kristin Prestrud. Professor Wenche
Farstad kommer att prata om fortplantning och fortplantnings-problem hos tiken och hanen, däribland
infektioner av herpesvirus hos hundar på kennlar.
Mer information om föreläsningarna och programmen kan du hitta på Världskongressens websida –
http://www.ttcongress.com
Vi kommer att titta på en video av Dr. Grieg och några av hennes Tibetanska Terriers från 1950-talet.
Vi kommer att lyssna på en intervju av Angela Mulliner och det kommer också att finnas tid för diskussioner
om utvecklingen av Tibetanska Terriern som ras.
Konferensen kommer att pågå under hela eftermiddagen och vi kommer att avsluta kvällen med middag.
Söndag – utställning
På söndagen kommer vi att ha en officiell utställning arrangerad av NTTK. Utställningen kommer att
börja med bedömning av alla valparna och sen hanarna. Efter hanarna kommer vi alla att ta en lunchpaus
innan det är tikarnas tur i ringen.
Domare för dagen är Anne Cathrine Unelsröd. Hon har fött upp Tibetansk Terrier under kennelnamnet
Bondekonen. Hon föder nu upp Schapendoes och Bichon Havanais och är också en av de nyare Norska
domarna.
Vi välkomnar er till Norge för en trevlig weekend med vad vi hoppas kommer att bli lärorikt för alla och
där vi delar med oss till varandra
Frågor om kongressen Frågor om utställningen
Inger Johannessen Hege R. Ytröy
Veumveien 137 Hynne
N-1615 Fredrikstad, Norge N-2165 Vormsund, Norge
Tel. + 47 69 39 18 19 Tel. + 47 63 90 15 97
2

Läge:
1 timmes körning från Oslo.
45 minuter från Gardemoens flygplats
Från Oslo – 67 km
Från Gardemoen – 55 km
Från Hönefoss järnvägsstation - 13 km
Från Roa järnvägsstation – 20 km
VÄLKOMMEN TILL
VÄRLDSKONGRESSEN FÖR
TIBETANS TERRIER
I NORGE
19 – 21 JUNI 2009
Mer info om helgen, priser, vägbeskrivning mm hittar du på TTWCs hemsida
http://www.ttcongress.com
3

Styrelse m m tts
TTS Postgiro 19 34 46-2
*
ORDFÖRANDE
Jane Edvinsson, Tallstigen 3, 66733
FORSHAGA, tel. 054-871615,
*
VICE ORDFÖRANDE
Lena Larsman, Ugglevägen 6, 438 38
Landvetter, tel. 031-91 72 23
*
SEKRETERARE
Anne-Christine Slevin, Kyrkbyn 177, 380
62 Mörbylånga, tel. 0485-414 54
*
LEDAMÖTER
Anki Sjöberg, Munkebäcksgatan 43C
416 53 Göteborg, tel. 031-25 59 41
Ingela Filipsson, Muraregatan 114, 603
60 Norrköping, tel. 011-169008
BrittMarie Edwardsson, Vaseliden 19
438 91 Landvetter, tel. 031-919166
*
KASSÖR
utom styrelsen
Ralph Brännström, Knutgatan 21, 931
42 Skellefteå, tel. 0910 – 77 59 73
*
Revisorer
Gun-Brith Åsell, Fridhemsvägen 14, 438
94 Härryda, tel. 0301-326 63
Katarina Herud, Stugvägen 8, 438 94
Härryda,tel. 0301-32688
*
Revisorssuppleanter
Lisbeth Hallström-Ljunggren
Anna-Lena Friberg
*
Valberedning
Marika Hümpfner sammankallande vald
på 1 år tel. 070-277 15 83
Marina C Andersson vald på 2 år.
tel. 0320 840 79
Ulla Bergh vald på 1 år.
tel. 0411-55 06 70
*
Avelskommitén
Lena Larsman, tel: 031-91 72 23
Anki Slevin, tel: 0485-414 54
Marina C Andersson, tel: 0320 -840 79
*
Uppfödarrepresentant
Åsa Fernis-Lindqvist, tel: 026-13 23 42
4
TTS Redationen
Ansvarig utgivare:
Anne-Christine Slevin
E-Post: slevin@telia.com
Redaktör:
B-M Edvardsson
E-Post: bm@su-rams.se
Layout:
Henning Clausen
E-Post: info@hcdata.se
Material som ni vill ha med i tidningen
skickas till tts@hcdata.se
För ej beställt material ansvaras ej
Register
Sida 2 Världskongressen för Tibetanska Terrier (TT
World Congress) den 20 juni 2009
Sida 5 Sekreterarens Ord
Sida 6 Sjukdomar rår man inte på…
Sida 8 Världsutställningen från ett fyrbent perspektiv…
Sida 10 Världsutställningen & WWC 2008
Sida 15 Linsluxation
Sida 16 En saga
Sida 17 Fförsta tibben till Sverige

Sekreterarens ord.
Just hemkommen från Tibethund, vår utställning så full av traditioner och med sin alldeles
speciella stämning! Jag hade tyvärr inte tid att stanna och äta den goda thailändska supén
efteråt, hoppas ni som gjorde det fick en måltid som var lika god som den brukar vara!!
Jag tycker Tibethund är en väldigt speciell utställning – den har en atmosfär och en stämning
som återkommer år ifrån år. Tibethundskommittén gör ett kanonjobb och det är bra att
känslan fortfarande finns kvar efter så många år. Trots att jag inte ställer ut mycket och inte
brukar resa så långt för att göra det, så är det inte många gånger jag har missat just Tibethund.
Hösten kommer med stormsteg – och med stormar.......... älskar höstens vackra dagar men hög
krispig luft och en blek sol på himlen. Stormarna kan jag klara mig utan....... Hundarna
stortrivs också ute under dom vackra dagarna. Jag har ju fördelen att vara ledig dagtid och det
drar vi alla nytta av. Just nu gäller det att hitta skrymslen och vrår med bra ljus att ställa alla
pelargoner som skall övervintra. Dom ynglar av sig värre än tibbarna.......
Vintern är snart här och vi kurar ännu mera inne i våra hem. Tänk om vi alla kunde använda
den tiden till att rannsaka oss själva och komma ut ur idet med en fräschare syn på
omgivningen. En syn som innebär att vi försöker att inte blanda in andra i våra antipatier mot
varandra. Kort sagt, slutar prata skit om andra och ser till att vi själva uppför oss så, som vi
vill att andra skall uppföra sig mot oss!!
När jag började föda upp tibetansk terrier för drygt 25 år sedan var uppfödarna, på ett sätt, ett
ganska homogent gäng. Man hade som idag mycket olika åsikter och olika sätt att bedriva sin
avel, men nästan alla var involverade i rasens fortlevnad och försökte på sitt sätt göra sitt
bästa för att vi i framtiden skulle ha en frisk, sund och vacker hundras. Även om man inte höll
med varandra, hade man respekt för varandra och varandras åsikter. Man satte gemensamt
upp normer för vad man ansåg vara ett minimikrav för rasens avelshundar. Alla ansåg att vår
ras var speciell och att det även fanns ett värde i rasens historia och bakgrund.
Idag saknar många kunskapen om rasens historia. Det är synd för det är en del av vår unika
ras. Men vad som är mera synd är hur moralen uppfödare emellan blivit. Hos en del finns
ingen respekt och man känner ingen sammanhållning för att man älskar och månar om samma
ras. Man vill bara framhäva sig själv och sitt. Vissa tvekar inte att, bildligt talat, hugga kniven
i ryggen på sina kolleger vid alla tänkbara tillfällen.
För att vår ras skall gå framåt och Tibetanska Terriersällskapet skall fortsätta utvecklas
positivt måste vi, både uppfödare och ägare av Tibetansk Terrier visa tolerans för varandra
och acceptera varandras olikheter och olika sätt att vara. TTS måste bli en positiv förening där
vi samarbetar, inte motarbetar varandra. Vi måste alla se till, tänka på och känna att vi arbetar
emot ett gemensamt mål!! Vår Tibetanska Terriers framtid!!
Ha en bra höst, sköt om er, era hundar och varandra!!
Anki
5

Sjukdomar rår man inte på…
Det hela började en vårdag förra året när jag kom hem från jobbet. Jag släppte som vanligt ut alla våra fyra hundar
i trädgården för att de skulle kissa. Precis som jag brukar fick jag följa med runt knuten för att se till att även Trulsa
kissade, hon har en tendens att glömma sig för allt annat man måste hålla koll på. Direkt efter att Trulsa kissat föll
hon ihop i en liten hög för att nästan med en gång komma upp på benen och vara som vanligt. Jag blev lite orolig,
men efter en koll av henne verkade hon precis som vanligt och sprang runt med de andra och jagade fåglarna. Ok
jag hade nog misstagit mig, hon hade nog bara tappat balansen.
Tänkte inte så mycket på det förrän jag ser att hon gör precis samma sak några dagar senare, även denna gång
direkt efter att hon kissat. Nu började jag undra vad som kunde vara fel. Jag pratade med en veterinär och förklarade
som det var och när vi pratat en stund trodde hon att det kunde vara någon slags kramp som släpper då hon
kissat eftersom hon varit väldigt nödig. Ganska lätt avhjälpt genom att gå ut med henne oftare. Till en början trodde
jag det var över, men icke. När hon fallit ihop två gånger till blev det dags att boka en veterinärtid. Vi lämnade in
Trulsa hos veterinären på morgonen så skulle de höra av sig när de visste vad som var fel. Framåt eftermiddagen
blev jag uppringd och fick en smärre chock av beskedet.
Att Trulsa ramlat ihop hade inget med att vara kissnödig eller kramp, det var helt enkelt så att hon svimmade. Dessa
svimningsanfall berodde på att hennes blodvärde låg på 12 mot normalt mellan 30 och 50. Innan Gustav, som
veterinären hette hann komma till någon anledning varför hennes värden var så dåliga hade jag kommit på ett tiotal
olika ärftliga sjukdomar hon kunde drabbats av. Som tur var hade Gustav sett att Trulsa hade haft valpar, varför han
mycket snabbt talade om att de tagit en mängd prover och konstaterat att det inte var någon ärftlig sjukdom. Bra
då kunde jag vara lugn för Trulsas valpar som bara var dryga året. Att det saknas röda blodkroppar kan man enkelt
se genom att titta på tungan och tandköttet. På de andra hundarna var detta rosa, men på Trulsa hade det en ljus
laxrosa ton. Eftersom man inte kunde hitta orsaken blev det till att ge henne antibiotika och höga doser av cortison
i avvaktan på de olika provsvaren.
Eftersom alla provsvaren var negativa ville Gustav ta ett benmärgsprov för att utesluta några fler sjukdomar och det
var väl bra. Tyvärr hade de inte lyckats att hitta någon benmärg att testa. Inte konstigt att hon hade dåliga blodvärden.
Jag lärde mig redan på högstadiet via en sång som mina klasskamrater hittat på att blodkropparna bildas i
skelettets benmärg, och har man ingen benmärg kan det inte bli några blodkroppar. När Gustav inte hittade någon
benmärg blev han ordentligt orolig och såg väl ingen direkt positiv utgång.
Det enda som han, och även resten av hans kollegor var så förbryllade över var hur oförskämt pigg Trulsa verkade.
Det strålade av livsglädje om henne men så dålig som hon var skulle hon inte orka springa omkring med de andra
hundarna, vara på sin vakt och framför allt inte ha en sådan aptit. En av sköterskorna pratar fortfarande om Trulsas
glädje till mat. Trulsa låg under vak då hon skulle vakna efter narkosen vid benmärgsprovet. Eftersom det var
lunchtid tog sköterskan med sig Trulsa in i lunchrummet där hon fick ligga och sova på en filt bredvid bordet. En
annan sköterskorna reste sig för att hämta lite vatten och vips stod Trulsa på hennes stol med tassarna på bordet
och försökte sno hennes lunch alldeles nyvaken ur narkosen. Normalt sett brukar man vara både trött och ganska
illamående när man vaknar efter narkos, men inte Trulsa.
För att ta reda på vad som var fel måste en massa blodprover tas och det gjorde hennes blodvärden ännu sämre.
På fredagen fick jag därför frågan om de skulle ge henne blodtransfusion. Lite försiktigt förklarade Gustav att det
var väldigt dyrt, och kanske inte skulle hjälpa. Ok, jag är inte gjord av pengar, men det var självklart för mig att vi
skulle försöka med allt som bara gick. Sagt och gjort Trulsa fick nytt blod från en dalmatiner. Mitt i eländet hade vi
stora diskussioner hemma om hon skulle bli en blandras nu när hon fått dalmatinerblod. Det kändes skönt att kunna
skoja lite när situationen var tämligen kritisk. Direkt gick hennes värden upp till 16 vilket var mycket glädjande.
Tyvärr varade inte glädjen speciellt länge, redan på söndagen hade värdena dalat till 12 och den jourhavande veterinären
tyckte väl att det enda vettiga var att ta bort henne. Inget kul besked att åka hem till barnen med. Jag hade
i alla fall bestämt att inte göra något utan att Gustav tittat på henne en gång till. Jag tror att jag tittade på Trulsas
tandkött ungefär en gång i kvarten för att se att det inte bleknat mer. Lika många gånger som jag glädjande tyckte
att det såg bättre ut, lika många gånger kom förtvivlan över att hon verkade sämre. De närmaste veckorna var nog
några av de jobbigaste i familjens liv. Vi vände mellan hopp och förtvivlan flera gånger per dag och Trulsas blod-
6

värde var nere på 9 innan det mycket sakta började vända uppåt. Vi fick åka till djurkliniken var och varannan dag
för att kolla henne att Trulsa blev så van att hon så snart vi kom dit styrde sina steg till rummet där man tar blodtesterna.
Hon stod så tålmodigt på bordet när proverna togs, undrar om det var för att hon visste att man alltid får en
godbit om man var duktig.
Efter ca tre veckor hade Trulsas värden stabiliserats så pass att vi fått tillbaka hoppet att det här skulle gå bra. Efter
sommaren hade hennes värden ökat till dryga 20 och det kändes väldigt skönt. Vi kunde då minska cortisondosen till
½ tablett om dagen vilket vi höll under hela vintern. Tyvärr har cortison två biverkningar, det ena är att man svullnar
upp ganska rejält och det andra är att pälsen inte växer utan bara blir livlös. Under hela vintern har hon verkat vara
smällfet och väldigt matt och tunn i pälsen. Eftersom jag tyckte att hon stadigt blivit bättre minskade vi dosen i våras
för att helt sluta under sommaren. Efter att vi slutat med cortisonet började vi genast kolla färgen på tandköttet och
jämföra med de andra hundarnas, men än så länge håller hon rätt färgskala.
Vi vet fortfarande inte vad som gjorde att Trulsa blev så dålig. Borellia, TBE och Elichias uteslöts ganska tidigt och
det som jag tror på mest är en förgiftning, troligtvis genom snigelgift. Innan hade Trulsa varit en riktig slasktratt som
drack vatten ur blomkrukor, diken m.m. Nu dricker hon bara ur vattenskålen inne när jag just hällt upp nytt vatten.
Idag är hon i stort sett samma hund med samma egenheter som förut, så när som på vattendrickandet. Vårt mål i
somras när vi slutade med hennes medicinering var att hon skulle vara så pass ”fit for fight” att hon kunde vara med
på specialen i Alafors. Gissa om jag blev glad när domaren kommenterade att Trulsa bara stod och njöt på trimbordet
i kvalitetsbedömningen, hon fick vara med igen.
7

Världsutställningen från ett fyrbent perspektiv…
Min matte är i mångt och mycket ganska ok, men ibland får hon väldigt konstiga idéer för sig. Ta i somras till
exempel, då hon kom på den goda idén att vi skulle iväg på världsutställningen. Jag märkte redan dagarna innan att
det var något extra i görningen. Bada brukar jag ju göra då och då, men nu var det en massa extra saker som fixades.
Hon klippte och filade mina klor, klippte bort hår under tassarna och det värsta av allt drog hår ur mina öron.
Jag tror inte min matte har en aning om hur äckligt det är, speciellt när hon drar bort håret på insidan av öronlappen.
Fy bubblan.
Som vid de flesta tillfällen när jag skall på långresa fick pappa Beckis följa med, det känns alltid lika tryggt att ha
med någon man känner. Strax efter att Beckis mött upp kom resterande delen av släkten som vi skulle åka med.
Storebror Malte och faster Yin samt naturligtvis deras matte Lena. Så snart vi kommit tillrätta i bilen, startade vi
den långa resan till Täby. Inte för att jag märkte att det tog så lång tid för jag sov nästan hela vägen. Det var så
lagom svalt och man somnar så gott när bilen rullar på motorvägen.
Väl framme fick vi först bekanta oss med omgivningen och gissa om det var många nya lukter att lokalisera. Jag
är övertygad om att det förutom en massa hundar fanns både får, getter och hästar där vi skulle bo. När vi blivit
färdigrastade måste vi ju bekanta oss med de andra hundarna vi skulle dela hus med. Välkomstkommittén bestod
av andra hundar hemifrån Götet, nämligen Sally, Debbie, Prins Karl-Filip, wa-wa rog, wa-wa- gro, och Jomo. Dessutom
några nya bekantskaper från Värmland och Öland. Alla dessa måste man ju hälsa på så matte blev riktigt sur
och gnällde över att vi förde väsen. Skall hon säga som sprang runt och kramade och tjatade med alla.
Vi hade fått ett stort fint rum på översta våningen. Trappan var lite brant och jag funderade över hur jag skulle
lyckas hoppa hela vägen ner på morgonen när jag brukar vara så in i vassen kissnödig. Inne på rummet började
matte att ordna så att Beckis och Malte inte skulle bråka. Jag tror att mattar är lite nojiga när det gäller pojkar och
tror att de alltid skall bråka. Jag och Yin passade på att kolla in sängarna så vi kunde bestämma vem som skulle
sova i vilken. Eftersom Yin är äldst så fick hon bestämma. Själv kom jag på att det var svalast nere på golvet under
sängen. Lagom till att vi kommit till ro i rummet var det dags för nästa gäng från Götet att sluta upp, Allan, Svante
och Nike. Naturligtvis blev matte smått galen när vi högljutt hälsade de nyanlända välkomna.
Framåt spöktimman var det så dags för alla att sova sin skönhetssömn. Tyvärr hade två grabbar i vårt rum fått för
sig att de redan var så snygga att de inte behövde någon skönhetssömn. Malte som tidigare i veckan blivit stucken
av en geting trodde att alla flugor vi hade i rummet var farliga. Vi hade nog så där en miljon äckliga flugor enligt
honom. Mest hela tiden hoppade han omkring och var livrädd för flugorna. Beckis i sin tur hade tagit på sig hela
husets vaktjobb så han flög upp och gapade så fort det kom en vindpust. Jag kan väl lugnt påstå att det var ganska
skönt när mattes mobil ringde på morgonen och klockan var halv sex. Äntligen var det dags att gå upp och ta bilen
till utställningen, vilket för mig betydde att jag skulle få sova i min bur under ganska många timmar framåt.
Innan vi var inne på plats vid utställningsringen måste jag ju kolla in konkurrensen och jag kan bara säga Wow.
Det fullkomligt drällde av snygga tibbar så långt jag kunde se. Fy nu blir matte så där nervös så hon bara borstar
hela tiden. Tur att Beckis är med så jag slipper stå på trimbordet hela dan. Eftersom vi tjejer började var det min
tur först. Ganska trevligt att gå in i ringen och få visa upp sig. Det är ju inte varje dag man har den publiken. Extra
kul att även domaren såg att jag var så snygg att han gav mig ett rosa band. Efter några varv inne i ringen fick jag
återgå till buren, nu med hela platsen för mig själv. Jag sov riktigt skönt medan pappa var inne i ringen och placerade
sig i championklassen tillsammans med Svante och Allan. Jag lyssnade inte så noga, men det var tydligen
några runt ringen som inte tyckte att de var tillräckligt stylade för att få vara med och slåss om placeringarna. Fy så
tramsigt.
När vi äntligen kom tillbaka till vårt krypin i Täby fick vi med oss matte på en lång tur över ängarna innan vi fick
mat och sedan kröp jag snabbt in under mattes säng och somnade som en gråsten. Man fick ju passa på för så fort
alla andra kom tillbaka till huset måste ju Beckis börja gnälla igen, denna natt över någon tik som han blivit sååååå
kär i. Inte mycket till skönhetssömn den natten heller. Tur att man är så snygg av naturen.
8

Nästa morgon hade vi gångavstånd till utställningsringen, vilket inte hör till vanligheterna. Idag verkade matte mer
nervös än vanligt, undrar om det berodde på att jag och Beckis skulle in samtidigt i var sin ring. Vi fick båda stå på
trimbordet och hon borstade på oss på samma gång, helt hysteriskt. Beckis fick först gå in i sin ring och visa upp sig
bland alla de andra, sedan fick han stå på trimbordet och vänta tills jag varit inne i min ring så domaren fick titta på
mig. Snabbt ställde matte mig på trimbordet och försvann med Beckis för placering i championklassen. Inte sant, jag
fick skäll av honom för han tyckte det var jätte pinsamt att alla de andra hanarna fick vänta på honom. Själv tyckte
jag att det var jättebra att alla tikarna fick vänta på mig, så jag kunde ju göra en mycket snygg entré. De som väntar
på något gott…
Tyvärr åkte jag på målsnöret och fick gå ut som femte hund där de bara placerade fyra. Beckis den mallgrodan blev
placerad även denna dag. Hade jag bara varit lite äldre så kanske, vem vet? Det roligaste var att Nike vann juniorklassen
och om vi pratar i vanliga utställningstermer, blev tvåa bästa tik efter sin mamma.
Efter rasbedömningen tog matte med oss alla fyra hundar på en jätte lång och härlig tur över ängar och genom skogen.
Vi höll tassen för Nike och de andra i BIS-finalerna, men det var underbart skönt att få göra det lite på distans.
Eftersom jag haft två jobbiga dagar med att visa upp hur snygg jag är utan någon vidare nattsömn, var jag väldigt
glad över att matte och Lena bestämt att korta av vår resa med en natt. Jag tror inte jag hade stått ut en natt till med
de jobbiga killarna, en livrädd för flugor och en störtkär. Killar är ju knäppa.
Efter lite mat och ett ylande farväl till de andra hundarna packade vi in oss i bilen. Jag tror knappt vi hann ut på motorvägen
innan grabbarna sov och snarkade i högan sky. Fattar inte att de inte kunde sovit på plats, så vi kunde fått
stanna en natt till. Dock tror jag att lillsyrran Brenda var glad över att hon fått ta över vårt rum.
Så här i efterhand har jag tänkt på de där underbara dagarna i somras och kommit på att jag hade väldigt trevligt och
att det var väldigt kul att träffa så många snygga tibbar från hela Europa. Jag undrar om jag får uppleva en så stor
grej igen under mitt hundliv?
Trixie
9

VÄRLDSUTSTÄLLNINGEN & WWC 2008
I somras stod SKK värd för den i särklass största hundutställningen som hållits inom landets gränser.
Över 20 000 hundar samlades på Älvsjömässan under 4 dagar. Väldigt många specialklubbar
anordnade även en curcuit utställning under samma helg. Naturligtvis hade SvKTR tillsammans med
specialklubbarna för Shih‐Tzu och Tibetansk spaniel ordnat ett gigantiskt ”Tibethund” i Hågelbyparken,
Tumba.
Sverige visade sig från sin allra bästa sida och välkomnade alla utländska hundar med underbart
vackert sommarväder under den helgen. Fredagens domare Torbjörn Skaar (tikar) och Christoffer
Habig (hanar) hade dragit ett stort antal vackra hundar till Sverige. På fredagen var det
världsutställning där deltog 41 hanar (22 svenska) och 48 tikar (25 svenska). På lördagens WWC fick
Metoda Brakovic skipa rättvisa bland 60 tikar (varav 38 svenska). Reid Ashley kom hela vägen från
Australien för att döma de 41 hanarna (varav 26 var svenska).
Bedömningen skedde enligt ett lite annorlunda sätt än vad vi svenskar är vana vid. I alla klasser hade
man en kvalitetsbedömning där domaren skrev kritik på hunden och sedan graderade den efter
följande skala: Excellent, Very good, Good. Excellent motsvaras av CK, Very good en etta och Good
en 2‐a. I varje klass placerades 4 hundar och var det fler än 4 Excellent utdelade i klassen fick inte de
som fått very good och good vara med i konkurrensen. Bästa han‐ och tikklass fanns inte, utan man
tog först in vinnarna i junior‐, unghunds‐ öppen och veteranklassen med excellent som fick tävla om
certet , CC. Därefter tävlade man om reserv CC och då fick klasstvåan efter den hund som vann certet
vara med och tävla tillsammans med de andra tre klassvinnarna. Samma förfarande genomfördes
med klassvinnarna i unghunds‐, öppen och championklass för att dela ut Cacib och Reservcacib. Vid
tävlan om BIR och BIM tog man in Cacibvinnarna, juniorklassvinnarna och veteranvinnarna som fått
excellent. Låter ganska krångligt, eller hur?
Som tur var hade ringsekreterarna fått en extra trimning i dessa regler så de hade full koll på vilken
hund som förväntades komma in i ringen vid varje tillfälle. De var väldigt noga med att tala om för
klassvinnarna och tvåorna vad som förväntades av dem senare under
dagen.
Nu till resultaten. På hansidan var det i stort sett samma klassvinnare
båda dagarna, även om övriga placerade varierade en del. Juniorklassen
vanns båda dagarna av en sobelfärgad hane som ägs av Lars Rosén från
Sävedalen, Zelandonis Living As A King nu med titeln JWW.
Unghundsklassen gick till Tyskland genom Sabine & Katja Rauhut´s
svart/vita hane Ti La Shu United Magic Colours.
Även öppenklassen hade samma vinnare båda dagarna genom
Izakhan´s St Kaspar från Vällingby i Norge. Kaspar ägs av Sool Duus,
som på fredagen höll på ge publiken hjärtstopp då hon föll handlöst
i ringen. Som tur var slog hon sig inte värre än att hon kunde
tävla färdigt klassen som vinnare.
10
Ti La Shu United Magic Colours

När vi ändå är inne på hundar som vann sin klass båda dagarna så tar vi
väl veteranklassen där den tyske äldre gentlemannen Shantirak Danji
ägd av Irene Hass tog en dubbelseger. På hansidan var det bara
championklassen som hade olika vinnare på WW och WWC. På WW
utställningen var det den engelskfödde stilige hanen Araki Fantastic
Freddy of Capledewi som vann klassen och WW titeln till stor glädje för
sin finska ägare Tanja Hakamo. På lördagen var det glädjande svenskt i
topp i championklassen genom Berit Edlunds engelska import Kashi
Midwinter´s Tale of Alilah.
Shantirak Danji
På tiksidan hade domarna lite mer delade åsikter så först kommer här resultatet från WW. JWW på
tiksidan gick till Norge och Gerd Smedstads egen uppfödda
Abso Seng Kye´s Li‐Su.
Bästa ungtik blev den svarta lilla pärlan, Black Pearl som ägs
av Inger Johannesen från Norge.
Öppenklassen vanns av Gunilla Klangs svarta tik
Kyang´s Rin‐Por Mi‐Togs‐Par ,för dagen handlad av Mark
James. Ett stort grattis till Gunilla som kan stoltsera med en
världsvinnare.
Kyangs Rin‐Por Mi‐Togs‐Par
Championklassen gick till Holland genom Petra Keulers flotta tik Sumanshu Bu‐Mo‐Cha‐Laa. I
veteranklassen kunde det inte bli annat än svenskt då alla deltagarna var svenska. Det längsta strået
drog Christina Wejlander med sin tik Thu‐Sangs Black and White Dream.
På WWC kunde Metoda inte stå emot, utan juniorklassen vanns av Anki Sjöbergs holländska import
Sumanshu Simply Irresistible, Nike som även blev bästa junior och placerade sig som 2‐a i finalen.
BIM och BIR junior
11

Unghundsklassen gick även denna dag till Norge Öppen klassen var dagens största klass med
men denna gång till Trude Fjärli´s 18 deltagare vanns av en amerikanskfödd
Rogell´s Rah‐Sha‐Kira. fransyska vid namn Woodruff Nasreen som ägs
av Cuvillier, Lequain & Bell.
Att Metoda gillade typen som Anki´s juniortik har
visade hon genom att av de 12 championtikarna
plocka fram Nike´s mamma Sumanshu Bu‐Mo‐A‐
Cha‐Laa till segrare som ägs av Petra Keulers.
Förutom championtiken var det även samma
veteranvinnare båda dagarna genom Christina
Wejlanders Thu‐Sangs Black and White Dream.
Thu‐Sangs Black and White Dream
WW: certvinnanare var Izakhan ST Kaspar och Kyang´s Rin‐Por Mi‐Togs‐Par. Den senare även med
Cacib och BIM. Cacib och BIR gick till Araki Fantastic Freddy of Capledewi.
Izakhans ST Kaspar
12

WWC: certvinnarna denna dag var Zelandonis Living As A King och Woodruff Nasreen. Cacib och BIR
tog Sumanshu Bu‐Mo‐A‐Cha‐Laa och Cacib och BIM fick Kashi Midwinter´s Tale of Alilah. Tiken
placerade sig senare som BIS 4:a.
BIR och BIM Foto Inger Johannesen
Uppfödarklassen vanns båda dagarna av kennel Falamandus från Finland med fyra typlika svarta
hundar handlade av fyra identiskt klädda tjejer. På dessa utställningar har man även en klass som
heter Brace eller som vi i vanligt tal skulle klassa parklass. En handler går in med två identiska hundar.
Denna klass vanns av ett Lhasa Apso‐par Moonwalk och Varosha´s O´la La I Like It , ägare Kim Foss
och Eira Hillström.
BIS Parklass
Ett stort TACK till de som bidragit med alla fina kort Janne Andersson, Inger Johannesen m fl.
13

Denna dag passade Tibetanska Terrierklubben att fira att det är 50 år sedan den första tibetanska
terriern kom till Sverige. Detta firades med att klubben bjöd på jordgubbar och glass något som var
mycket uppskattat i det varma vädret.
Vid pennan Kajsa Andreasson, layout Lena Larsman
14

Linsluxation
Vid linsluxation lossnar ögats lins helt eller delvis från de fina trådar som håller den på plats bakom iris (regnbågshinnan).
Den lösa linsen kan, förutom synnedsättning eller blindhet, orsaka allvarliga skador i ögat. Vanligast är att
den normalt gelatinösa glaskroppen övergår till ett flytande tillstånd varefter näthinnan kan lossna helt eller delvis.
Sekundärt uppstår ofta en smärtsam inflammation i ögats inre delar (uveit). En annan förekommande komplikation
är glaukom (grön starr), en smärtsam och ofta svårbehandlad tryckökning i ögat. Linsluxation drabbar framför allt
terrierraserna och förekommer särskilt hos följande: bullterrier (miniatyr), foxterrier, jack russell terrier, manchesterterrier,
sealyhamterrier, skotsk terrier, tysk jaktterrier och welsh terrier. australisk cattledog och border collie är raser
som inte tillhör terriergruppen men som kan drabbas av linsluxation. Linsluxation förekommer också hos tibetansk
terrier som, trots namnet, inte är en terrier.
Den genetiska bakgrunden är autosomal recessiv hos tibetansk terrier. Parningar mellan tibetansk terrier och bullterrier,
miniatyr visar preliminärt att raserna kan ha samma genetiska anlag för linsluxation trots att de inte alls är
besläktade.
Hos människa är anlaget för linsluxation troligen dominant. Dominant arvsgång har även föreslagits för linsluxation
hos foxterrier men definitiva bevis saknas.
Hos övriga raser är inte arvsgången för linsluxation fastställd. En polygen situation har föreslagits, möjligen med
ett litet fåtal gener (oligogeni). De flesta fallen av linsluxation ses hos terrierraser som nästan alla är besläktade med
varandra och/eller har gemensamma genetiska rötter (bullterrier, foxterrier, jack russell terrier, manchesterterrier,
tysk jaktterrier, sealyhamterrier, welsh terrier). De är dock inte släkt med den tibetanska terriern.
I Sverige har rasklubben för tibetansk terrier registrering av linsluxation i SKK:s centrala register och ett hälsoprogram
som innebär att man inte kan registrera valpar efter hund med linsluxation.
För övriga raser rekommenderas motsvarande inskränkningar i aveln.
TIBETANSKA
TERRIERSÄLLSKAPET
inbjuder till
Inofficiell Valp- och
Juniorutställning
Alla raser 4-15 månader
Söndag 1 mars 2009
Kvarnagårdens Ridskola i Varberg
Klasser: 4-9 mån, 9-15 mån
För mer information ang. domare m.m.
v.g. se www.tibetanskterrier.svktr.nu
Anm.avg: 150 kr insättes på
pg 19 34 46-2.
Anm: SKK:s 3-sidiga blankett skickas
till Katarina Herud, Stugvägen 8,
438 94 Härryda.
Eller anm via mail till:
katarina.herud@spray.se
Sista anm.dag 26/1-09. Förfrågningar
Anki Sjöberg 0709-49 63 42
Lena Larsman 031-91 72 23
15

Artikel klippt ur TTS-Nytt 1/74 om Sveriges första TT-uppfödare.
Den första Tibetanska Terriern importerades till Sverige 1958, alltså för 50 år sedan!
Carin Slättne, Slättängs kennel, introducerade Tibetansk Terrier i Sverige 1958 och födde upp
den första kullen 1959. Carin Slättne var verksam i rasen fram till 1962 och vi har bett henne
berätta om sina erfarenheter.
Det var väl en ren slump som gjorde att vi skaffade oss tibetaner, vi var i familjen
alltid intresserade av att ha en andra ras. Förutom vårt huvudintresse, Lakelandterriern, ville
vi ha en ganska liten hund, men ej lågbent, och ingen trimras och efter att ha läst en hel del
om den Tibetanska Terriern i engelsk litteratur, så tyckte vi att rasen lät intressant och beslöt
hux flux att pröva den. Jag tog kontakt med Dr. Grieg, som givetvis trissade upp våra
förväntningar skyhögt och det beslöts att en han- och en tikvalp skulle skickas till Sverige.
Eftersom jag var intresserad av avel, så var det meningen att de skulle passa att bygga vidare
på.
Den första hanvalpen var vit, men kom aldrig iväg. Tiken sändes då ensam, det var Zarelle of
Lamleh och hon kom hit i början av 1958. Hon var en ljuvlig liten valp av en rödgyllene färg,
en färg som jag aldrig lyckades själv få fram i mina fåtaliga kullar, men hon var ack så
skrämd och skygg, så det var knappt man fick henne ur flygburen. Som vuxen blev hon
17

knappt 34 cm, och var i min smak något lågbent i sina proportioner. Hon hade ett underbart
huvud, ett mycket litet men dock underbett och en makalös pälskvalitet. Jag tror aldrig vår
familj förr eller senare har visat en hund så stor hänsyn, bemött någon med så utsökt artighet,
talat med så genomgående mild röst och i allt försökt anpassa oss efter hennes fordringar på
ett drägligt liv, och så småningom accepterade hon ju oss och allt husfolket, och kände sig
som den klart accepterade drottningen av Slättäng.
Hon valde till boplats en mörk garderob i köksfarstun som alltid stod på glänt och dit hon vid
minsta främmande ljud kunde slinka in och från dörrspringan bevaka vad som hände.
Utomhus satt hon helst mitt på en gräsplan rak i ryggen och på vakt, hon kunde då se om
något kusligt närmade sig, men stack inte iväg förrän det blev alldeles nödvändigt. Alla våra
andra hundar respekterade henne och tyckte om henne och försökte aldrig med några
oförskämdheter.
I juni kom så Pops, Khalarka of Lamleh, endast två månader gammal, svart med lite vitt, glad,
orädd och busig och enormt charmig. Och efterhand som han växte upp, så insåg vi att
någonting mera olikt i typ och storlek svårligen kunde uppdrivas. Som vuxen var Pops sina
modiga 44 (minst) och jämfört med Tibbys (Zarelle of Lamleh) knappa 34 var det synnerligen
påfallande. Hans typ av huvud var helt olikt, ganska stort och långt och hans pälskvalitet var
av en helt annan typ. Han var charmig och öppen, trevlig och glad men saknade Tibbys
egenartade personlighet. För mig hade idealet varit en hopplockad hund av bådas bästa
egenskaper, men vad gör man.
Jag beklagade mig hos Dr. Grieg, just med tanke på att jag velat ha ett par för framtida avel,
och att det ju varit värdefullt om de representerat samma typ, så man hade haft något att gå
efter, men hon blev ursinnig på mig och läste lagen för mig, anklagade mig dessutom för att
ge dem för mycket mat vilket skulle vara orsaken till att Pops blev så stor, och lyckades
ganska väl slå ner min entusiasm för vidare importer från henne.
Jag försökte då med en annan uppfödare men hon gick raka vägen till Dr. Grieg med mitt brev
och jag fick ett nytt skällebrev, och då tyckte jag faktiskt att det fick räcka.
Med mitt lilla, lilla material ville jag i alla fall chansa på ett par valpkullar och i april 1959
fick jag den första kullen, 4+4, av vilka 2+3 överlevde. Tibby valpade en vecka för tidigt, och
jag kan faktiskt inte minnas varför eller hur tre stycken föll ifrån. Av de andra var tre vita med
tecken och två mörkbruna vid födseln, vi anade inte hur färgen skulle bli vid vuxen ålder. Vi
behöll själva Apollonia (Pella) och Achilles (Bernhard), Afrodite gick till Inga.-Maj Jönsson,
Rometorp, och Adonis, mörka hanen, gick till Hässleholm och blev väl den första
championhunden inom rasen.
Zarelle of Lamleh som halvvuxen Valpar ur C-kullen
18

Den mörka tiken blev aldrig betäckt, fast jag skulle haft en kull efter henne, men hon
utvecklade sig till en enormt stor, luftig sak och då ingen ny täckhund fanns i början, så
struntade jag i det försöket.
Pella och Affie blev ju champions och ligger bakom mycket, eftersom Pella sedermera
hamnade hos Farmarens kennel i Gävle.
Nästa kull var ett rent misstag eftersom det drabbade Pella, endast 7 månader gammal, som
fortfarande gick på nätterna tillsammans med sin bror Bernhard, och på dagarna lekte i
trädgården, även med sina föräldrar. Vi hoppades att de båda skulle vara för unga, men ack
nej, resultatet blev 6 tikar, endast två lät vi leva, och båda blev släthåriga. Däremot perfekta i
storleken, men med komiskt smala huvuden., eller kanske vi bara tyckte det för att de var så
olika sina föräldrar och morföräldrar. Den ena var helt vit, hette Bianca och gick jättebilligt
till Bångbro, och har haft åtminstone en kull valpar. Den andra behöll jag och utackorderade
för att pröva ett led längre fram.
Nästa kull var Pops och Tibbys igen, alla valparna mörka i samma färg, 5+3, en hanvalp
dödfödd, de andra såg fina ut. I den kullen fanns bl.a. en finsk champion Slättäng
Chrysantemum, som var jättesnygg och hade bra storlek. Av dem som blev i min smak för
stora kan nämnas Cassiopeia, som lever än och är en underbart tjusig tik, men föll till en 2:a
på storleken. Columbus som gick till Danmark och blev enorm, och Claudius, som var så liten
i kullen att vi kallade honom Kladden och praktiskt taget skänkte bort honom. Han blev en
jätte han med, och det var han som sedan parade vita korthåriga Bianca, eftersom de bodde i
samma krokar.
Nästa kull blev då jag försökte den korthåriga Bela-Bimba med Khalarka och resultatet blev
1+4, alla långhåriga, hanvalpen svart och de andra vita med tecken. Endast två av dem återsåg
jag som vuxna, den ena hos Eva Wrede i Finland, där hon var högt älskad, men sannerligen
ingen skönhet. Hon användes i aveln, men jag vet ej så mycket om resultatet.
Slättängs Claudius
Sedan gjorde jag ett försök att para Zarelle med sin son Bernhard, men det blev nästan totalt
misslyckat. 4+3 valpar föddes, av vilka tre var dödfödda. Av de andra hade tre missbildade
nos- och gompar er på ett egendomligt sätt som jag aldrig sett tidigare och måste avliva, och
den sista, en tik, var mycket skygg och rädd redan från början och hon skänktes bort för att vi
skulle kunna följa vad som hände. Hon blev däremot mycket söt, liten och med vackra
proportioner.
Därefter kom den tragiska upptäckten att Zarelle var totalt blind och vi lät med sorg i hjärtat
avliva henne. Jag hade då kommit fram till att denna ras med säkerhet inte var någonting för
mig, men ville gärna pröva Pella. Till henne fanns fortfarande ingen annan hanhund i Sverige
än Khalarka, så han var far till de båda sista kullarna jag hade, först en på 1+4, en svart två
guld och två vita, mycket söta och trevliga valpar om vars öden jag ingenting vet.
Den sista kullen föddes den 4 maj 1962 och bestod av 0+5 och var en mycket bra kull. Därav
gick Godiva till Maine Olsson, för att nästa år följas också av Pella själv. Jag hade kämpat
färdigt med tibetanerna. Men med en kullsyster till Godiva, Genoveve, hade jag ofta och nära
19

kontakt, då det var en ung släkting som köpte henne, och jag klippte henne ofta, eftersom de
tyckte det var besvärligt att sköta pälsen. Hon var utomordentligt trevlig och snygg dessutom,
skulle säkert ha klarat sig bra på en utställning om de varit intresserade.
När jag nu läser igenom dessa rader och ser alla mina besvikelser och vedermödor, så ångrar
jag ändå inte att jag närmare lärde känna och förstå mig på denna ras. Med alla sina olika fel
och sitt breda register av typer, så hade den ändå en charm långt över det vanliga.
Mitt största fel var att jag var för tidigt ute, att det inte fanns någon annan att samarbeta med,
att rådgöra med. Därför känner jag alltid en speciell beundran, parad med medkänsla, för dem
som nu tagit upp rasen och som gör så enorma insatser med importer och avelsförsök, för
efter alla dessa år händer ju fortfarande samma saker, samma problem uppstår med tillsats av
nya bekymmer och det kommer att ta lång tid ännu innan man lyckas homogenisera rasen.
Fastän ändå, man måste tycka att ni kommit en lång bit på vägen, då man står i en ring och ser
på de mängder av vackra, glada, tillitsfulla och lagom stora tibetaner, som rör sig kring en i
ringens utkant.
Carin Slättne
Slättängs Chrysantemum Sllättängs Godiva
Med detta JULENS NUMMER tackar redationen för sig och önskar er en
GOD JUL och ETT GOTT NYTT ÅR
Fler nummer av TTS-NYTT kommer det bara om ni visar intresse
för tidningen genom att höra av
er till oss med insändare eller heja rop
Ha det i jul stressen BM,Henning & Anki
20