Bengt Erik lyssnade inte till sin läkare… - Aldrig i livet, sa han och ...

Bengt Erik lyssnade inte till den läkare som ville förtidspensionera honom när
han var ung.
- Aldrig i livet, sa han och kan idag som 68-åring säga att det räddade hans
självkänsla och självbild.
Bengt Eriks hem i Borås är fyllt av böcker, 14 hyllor med 3 000 böcker! Han började
sin bana som lärare, men tröttnade på okoncentrerade elever. Det var mer eller
mindre slumpen som gjorde att han i 40-års åldern såg en annons och istället
började arbeta som spårvagnsförare. Friheten passade honom och att vara i rörelse.
Han gillar att köra, vara på väg, resa. Att vandra i fjällen har alltid varit en passion. Ett
intresse som hotats att ta ifrån honom.
Bengt Erik hade som ung alltid haft lite fläckar som inte velat ge med sig, vid 20 år
fick han diagnosen psoriasis. Hans mamma får samma diagnos som 80-åring.
- Hon tyckte det var jobbigt att jag fått ärva hennes, som det hette förr, eksem. Hon
kände skuld. Men förr var det ingen som visste eller pratade om sjukdomen, men jag
tror att gikt och eksem egentligen var psoriasisartrit.
Det är när ledarna drabbas som det riktiga eländet börjar och Bengt Erik blir
ordentligt sjuk. Idag förstår han att det nog var skilsmässan efter ett sjuårigt
äktenskap som utlöste det våldsamma skovet. Han blev sängliggande, fjättrad vid
sängen, oförmögen att röra sig. Ingen läkare kunde riktigt konstatera vad det var,
framförallt kopplade ingen det till psoriasis. Huden var en sak, ledarna en annan.
Inget samarbete fanns mellan avdelningarna.
- Men jag trodde hela tiden att det fanns ett samband. Jag sa att detta måste vara
psoriasis artrit, men läkarna trodde det var ledgångsreumatism och jag skickades på
”träningsläger”, inget blev bättre, bara sämre.
Och det är då läkarna dömer ut Bengt Eriks möjligheter att arbeta eller kunna gå i
fjällen.
- De sa att det inte fanns något göra. Men jag fortsatte jobba, visst var jag sjukskriven
i perioder, men jag kom i mål, arbetade fram till pensionsålder. Det var viktigt för mig,
höll mig igång, säger Bengt, som idag är en pensionär som inte vill fylla tiden med
korsord. Han vill resa och upptäcka. Släktforska! Känna sig som en del av något
större.
Många olika läkare har passerat revy i Bengts liv, men i mitten av 70-talet fick han en
läkare som han sen hade i 20 år.

- Han var bulgar och hade lite egna lösningar, han ville inte använda kortison, utan
istället olika syror som han injicerade, men jag blev bara sämre. Då fick han mig att
börja äta guldsaltabletter.
Trots att Bengt mådde dåligt under behandlingen gav han inte upp och tillslut gav det
resultat. Plötsligt fick han normal sänka som han inte haft på många år, värken
försvann, han började kunna röra sig igen.
- Det var himmelriket, utbrister Bengt Erik. Han satte upp målet att kunna gå på fjället
igen vid 50 år, då gick det inte, men året därpå förverkligade han helt själv sin dröm.
- Jag återtog fjället! För min självbild har det betytt oerhört mycket. Det har alltid varit
viktigt att lita till sig själv, att leva ett normalt liv trots sjukdomen. Både jobbet och
vandringarna har varit viktiga för min självbild.
För självkänslan fick sig en törn av alla sjukdomar;
- Inte så lätt söka sig till kvinnor när man tycker att man ser för jäklig ut. Visst har jag
kunnat se deras motvilja, även manliga kompisar har reagerat med att säga ”så du
ser ut!”. Jag har alltid sökt mig längst bort på stranden, alltid undvikit badhus. Inte
heller så kul att klä sig i mörk kostym.
Men sen händer det magiska, när Bengt går i pension så försvinner utslagen.
- Jag har haft utslag ett helt liv och nu är nästan allt borta. Det måste ha handlat om
stress och då tänker jag på hur mycket sjukvården alltid varit fokuserad på salvor och
tabletter, ingen har pratat livsstil.
Bengt tycker också att vården många gånger varit nedlåtande, inte lyssnat på
honom. Ofta har läkarna gjort missat, de trodde Bengt Erik hade ischias när sen
röntgen visade att han hade spinal stenos i ryggen som måste opereras. Det har
påverkat hans förtroende för vården. De har hånskrattat åt guldsalttabletterna, inte
trott honom om effekten. Bengt Erik är också väderkänslig, men det har ingen läkare
kopplat till ledvärken, även om det ett 70-tal gånger funnits kopplingar mellan dåliga
värden på sänkan och årstiden. ”Tillfälligheter” har läkarna sagt.
- Jag fick sparken från reumatologen, de tyckte ”du tar upp plats för andra”. Jag kom
aldrig överens med klinikchefen.
Han har tvingats sluta med guldsalttabletterna för att de skadar njurar och lever, men
ledbesvären håller sig, tack och lov, borta. Så nu skulle livet kunna ta ny fart, det
finns så mycket som Bengt Erik vill göra. Resa, vandra och livet känns lite tomt utan
barn och livspartner.
- Men det är inte så lätt att träffa någon som vill leva det liv jag vill leva. Det är lätt att

dra åt olika håll.
Och så har Bengt Erik drabbats av ett riktigt dråpslag. Han har fått gula fläcken på
bägge ögonen, synen på vänster öga är helt borta och börjar försvinna även från det
andra ögat.
- Det här är tio gånger värre än allt det andra. Jag kan se ut hur som helst, men min
egen syn är så väsentlig för allt jag gillar att göra, köra bil, läsa, resa. Det är
fruktansvärt, påverkar verkligen livsglädjen. När det gäller psoriaisartriten så sa alla
att jag skulle acceptera den, men det gjorde jag aldrig och det var min överlevnad.
Tack vare det så fortsatte jag arbeta och fjällvandra. Men med synen är det så
definitivt.
Nu är det bråttom med allt Bengt Erik vill hinna göra, Nordnorge, släktforskning i
Skottland och USA, Svalbard, Alaska. Listan är lång. Livet har ännu inte kuvat hans
nyfikenhet och lust.
- Man får inte ge upp, inte kasta yxan i sjön. Jag har varit kontaktperson inom
psoriasisförbundet och talat med människor som varit helt förstörda av sin sjukdom,
de har pratat om självmord. Men så hopplöst är det inte. Man får aldrig ge upp!