Västra Eds nya kyrkogård – - Kalmar läns museum

Västra Eds nya kyrkogård – 

Kulturhistorisk inventering av kyrkogårdar/ 

begravningsplatser i Linköpings stift 2004 

(KI Västra Ed 121) 

Västra Ed-Ukna- 

Loftahammar 

församling 

Linköpings stift 

Kalmar län 

1

Innehåll 

INLEDNING 3 

Bakgrund 3 

Syfte 3 

Kulturminneslagen och Begravningslagen 3 

Kulturhistorisk bedömning 4 

Inventeringens uppläggning och rapport 4 

Linköpings stift, Kalmar län – en kort historik 4 

Kort kyrkogårdshistorik 5 

VÄSTRA EDS NYA KYRKOGÅRD 6 

Sockenbeskrivning 6 

Kyrkomiljön 7 

Kyrkan 7 

Kyrkogårdens historik 7 

Beskrivning av kyrkogården idag 8 

Beskrivning av enskilda kvarter/områden med 

kulturhistorisk bedömning 11 

KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV KYRKOGÅRDEN 

I DESS HELHET 14 

SAMMANFATTANDE KULTURHISTORISK BEDÖMNING FÖR VÄSTRA 

EDS GAMLA OCH NYA KYRKOGÅRD 15 

ARKIV OCH LITTERATUR 

Bilagor: 

Kulturminneslagen 

2

INLEDNING 

Bakgrund 

Ur kulturhistorisk synpunkt är kyrkogårdar och begravningsplatser bärare av en stor mängd 

information och platserna ger anledning till frågor av olika slag. Vad är typiskt för våra 

kyrkogårdar när det gäller vegetation, omgärdningar, gångar, gravvårdar m m och finns det 

några regionala skillnader? Vad har varit gängse bruk under olika tider och vad kan vi få för 

historisk information bara av att gå på en kyrkogård? Med utgångspunkt i behovet av att 

förbättra kunskapen om våra kyrkogårdar och begravningsplatser genomförs en 

stiftsövergripande kulturhistorisk inventering. 

På uppdrag av Linköpings stift utför Kalmar läns museum inventeringen av 

kyrkogårdar/begravningsplatser inom stiftets del av Kalmar län. Arbetet bekostas av medel 

från den kyrkoantikvariska ersättningen och påbörjades under år 2004. Projektet beräknas 

vara avslutat vid utgången av år 2006. Inventeringen berör de till Svenska kyrkan hörande 

kyrkogårdarna/begravningsplatserna som omfattas av kulturminneslagen. Lagen gäller de 

begravningsplatser som är tillkomna före utgången av år 1939 och ytterligare några som 

skyddas genom särskilt beslut av Riksantikvarieämbetet. Denna rapport utgör en delrapport i 

inventeringen vars resultat kommer att sammanställas och analyseras i en stiftsövergripande 

rapport. 

Syfte 

De stiftsövergripande inventeringarnas syfte är: 

- att lyfta fram och öka förståelsen för kyrkogårdarnas och begravningsplatsernas 

kulturvärden och att främja kontakterna mellan kyrkan och kulturmiljövården 

- att skapa ett underlag för församlingarnas/samfälligheternas planering och 

förvaltning av kyrkogårdarna/begravningsplatserna och för vård- och 

underhållsplaner 

- att sammanställa ett enhetligt och tillgängligt kunskapsunderlag med beskrivning av 

och historik för den enskilda kyrkogården/begravningsplatsen samt en bedömning av 

de kulturhistoriska värdena. Inventeringen blir samtidigt en samlad dokumentation och 

överblick av kyrkogårdar/begravningsplatser i stiftet från 2000-talets första 

decennium. 

- att skapa ett underlag för handläggning av kyrkoantikvariska ärenden och för 

bedömning av var det är särskilt viktigt att stödja insatser med kyrkoantikvarisk 

ersättning. 

Kulturminneslagen och begravningslagen 

Enligt Lag om kulturminnen m m (SFS 1988:950) skall Svenska kyrkans kyrkobyggnader, 

kyrkotomter och begravningsplatser vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde 

inte minskas. Tillstånd måste sökas hos länsstyrelsen för att göra väsentliga förändringar på 

kyrkogården. (Se vidare i bilaga om Kulturminneslagen). Begravningslagen (SFS 1990:1144). 

anger att en gravvård ägs av den som betalar gravrättsavgiften. När en gravanordning har 

blivit uppsatt, får den inte föras bort utan upplåtarens medgivande. När gravrätten upphör har 

ägaren rätt till gravvården. Om gravrättsinnehavaren inte vill gör anspråk på gravvården inom 

6 månader tillfaller gravvården upplåtaren, alltså församlingen. Vidare säger lagen: Om en 

gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kulturhistoriskt värde eller av annat skäl 

3

ör bevaras för framtiden, skall upplåtaren om möjligt lämna kvar den på platsen. Om 

gravanordningen ändå måste föras bort från gravplatsen, skall den åter ställas upp inom 

begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill avsedd plats”. 

Kulturhistorisk bedömning 

Alla gravvårdar bär på sin historia och kan berätta om en person, en familj, stilhistoria och 

begravningstraditioner. I rapporten anges exempel på typer av gravvårdar som utifrån skilda 

kriterier bedöms som kulturhistoriskt värdefulla. Generellt gäller att ålderdomliga gravvårdar 

från tiden fram till 1850 bör föras in i kyrkans inventarieförteckning Detta gäller även 

gravstaket och gravvårdar i gjutjärn och smidesjärn liksom äldre vårdar av trä. Många andra 

gravstenar har också ett kulturhistoriskt värde som kan kopplas till gravvårdens utförande - 

material, konstnärligt utförande eller till en person- lokal/personhistoriskt värde. 

Inventeringen omfattar i första hand enbart gravvårdar ute på kyrkogården. I flera kyrkor 

finns det dock gravvårdar som förvaras i kyrkan eller i lokal i anslutning till kyrkan. Ofta har 

dessa ett stort kulturhistorisk värde och bör tas med i kyrkans inventarieförteckning. 

Den kulturhistoriska bedömningen görs utifrån principer som tagits fram av och fortlöpande 

diskuteras med representanter för Linköpings stift, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, och 

Östergötlands län samt länsmuseerna i Jönköpings och Östergötlands län. En kulturhistorisk 

bedömning är aldrig definitiv utan hela tiden föremål för omvärderingar. Vid bedömningen 

tas hänsyn till varje enskild kyrkogårds egna värden, men också till värden i förhållande till 

andra kyrkogårdar i stiftet och övriga landet. Inför varje planerad förändring skall tillstånd 

inhämtas från länsstyrelsen och varje ärende behandlas där från fall till fall. Den 

kulturhistoriska bedömningen utgör underlag för beslut om vilka åtgärder som kan vara 

berättigade till kyrkoantikvarisk ersättning. 

Inventeringens uppläggning och rapport 

Rapporten består av en historik över kyrkogården samt en beskrivning i ord och bild av 

kyrkogården som helhet och de olika kvarteren/områdena. En kulturhistorisk bedömning görs 

av varje kvarter/område samt över kyrkogården i dess helhet. Arbetet har varit uppdelat i en 

fältdel med inventering och fotografering samt en arkivgenomgång. De aktuella arkiv som 

gåtts igenom har främst varit länsmuseets topografiska arkiv och Antikvarisk-topografiska 

arkivet, Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Uppgifter har vidare hämtats från aktuell 

litteratur däribland hembygdslitteratur. I viss mån har lantmäteriets handlingar och kartor 

nyttjats. De i rapporten redovisade arkivuppgifterna utgör en sammanfattning av 

genomgångna arkiv och ska inte ses som inte en komplett beskrivning av händelser i 

kyrkogårdens utveckling. Arbetet inkluderar en omfattande fotodokumentation varav endast 

en mindre del är presenterad i rapporten. Delar av inventeringsmaterialet görs tillgängligt via 

Kulturmiljövårdens bebyggelseregister, ett informationssystem som förvaltas av 

Riksantikvarieämbetet (www.raa.se). 

Fältarbetet och rapporterna har utförts av antikvarier Magnus Johansson, Magdalena Jonsson 

och Liselotte Jumme vid Kalmar läns museum. Rapporterna finns tillgängliga på Linköpings 

stift, Länsstyrelsen i Kalmar län, Kalmar läns museum samt på respektive kyrklig 

samfällighet. 

Linköpings stift, Kalmar län – en kort historik 

Linköpings stift bildades i början av 1100-talet och omfattade då Småland, Öland och 

Gotland. Ur Smålandsdelen bildades 1163 Växjö stift. Sin nuvarande omfattning erhöll 

4

Linköpings stift 1603, då södra delen av Kalmar län och Öland avskildes och bildade Kalmar 

stift, senare 1916 tillfört Växjö stift. 

Under medeltid utgjordes Småland av ett tiotal små folkland i gränsområdet mellan västra och 

östra Götalands slättbygder i norr och de gammaldanska landskapen vid rikets gräns i söder. 

Kust- och inlandsbygder var glest befolkade och politiskt tycks området ha varit svagare 

knutet till det svenska riket än övriga landskap. Först i slutet av 1200-talet började området 

framträda i rikspolitiskt sammanhang. De tidigmedeltida kyrkorna var oftast små enkla 

träbyggnader utan torn. Först under senare del av medeltiden började man bygga av sten, 

vilket krävde helt annat kunnande och en större ekonomisk insats. I de förhållandevis fattiga 

smålandssocknarna fortsatte man dock traditionen att bygga i trä. De stenkyrkor som 

uppfördes var få och tillkom i huvudsak i de rikare bygderna. Någon större byggverksamhet 

förekom inte under senmedeltiden och århundradena därefter. I stort stod kyrkorna kvar 

orörda sånär som på nödvändiga underhållsarbeten och reparationer i samband med krig och 

annan skadegörelse. 

En kraftigt växande befolkning och nya idéströmningar om gudstjänstrummets utformning 

skapade under 1700- och 1800-talen nya behov. Nu raserades, med några få undantag, 

flertalet av de gamla otidsenliga kyrkorna och de som blev kvar utsattes för omfattande om- 

och tillbyggnader. I en kunglig förordning 1776 föreskrevs att de nya byggnaderna skulle 

uppföras i sten, vilket också bidrog till att äldre träkyrkor dömdes ut och ersattes. Många av 

de nya kyrkorna ritades av tidens mest framstående arkitekter knutna till det av Kungl. Majt. 

inrättade Överintendentämbetet, vars uppgift var att granska förslagen till de stora, ljusa och 

luftiga kyrkorummen utformade enligt den nyklassicistiska tidsandan. För kyrkorna innebar 

1800-talets senare del och tidigt 1900- tal en restaurerings- och ombyggnadsperiod, där 

nyklassicismens rena formspråk övergavs för skiftande stilimiterande ideal. Med alla medel 

försökte man anpassa såväl gamla som nya kyrkor till de nya idéerna – nygotik, nyrenässans 

och nybarock. Nya liturgiska och funktionella krav och nya smakriktningar har därefter 

fortsatt att förändra kyrkorummen in i vår tid. 

Linköpings stift omfattar idag Östergötlands län, nordöstra delen av Jönköpings län och norra 

delen av Kalmar län. Kalmar läns del består av Norra och Södra Tjusts kontrakt samt Sevede- 

Aspelands kontrakt. Här finns omkring 35 kyrkor och 42 begravningsplatser anlagda före 

1940 och skyddade enligt lagen om kulturminnen (SFS1988:950). Av dessa är Pelarne (trä) 

och S:ta Gertrud i Västervik (sten), Tveta (sten/trä), och Törnsfall (tegel/sten) till ursprung 

bevarade medeltida kyrkor. 

Kort kyrkogårdshistorik 

En kyrkogård skiljer sig från en begravningsplats på så vis att den ligger i direkt anslutning 

till en kyrkobyggnad. En begravningsplats rymmer ofta ett kapell inom sitt område. I 

förhistorisk tid varierade gravskicket mellan brandgravar och jordbegravningar. 

Kristendomens införande innebar bl a att bränning av kroppar förbjöds. Länge begravdes 

människor i närheten av sina hem, men under medeltiden anlades kyrkogårdar i allt högre 

utsträckning kring kyrkorna. Kyrkogårdens område delades först upp mellan byarna, med 

byvisa begravningar, senare i hemman. Den medeltida begravningsplatsen bestod troligen av 

ängslika områden kring kyrkan där de välbärgades gravminnen i form av stenkors, tumbor 

och hällar stod uppställda. Enklare människors gravar kunde markeras av en liten kulle eller 

ett träkors. Kyrkogården omgärdades vanligen av träbalkar med spåntak. I mitten av 1700talet 

kom ett kungligt påbud om att kyrkogårdsmuren, eller bogårdsmuren som man då 

kallade den, skulle vara uppförd av gråsten utan bruk, alltså kallmurade. I början av 1800-talet 

5

tillät man att de murades med kalkbruk om de täcktes med tak. Reformationen innebar på 

många sätt en förändrad syn på det som hörde kyrkan till. Många kyrkogårdar lämnades vind 

för våg, murar revs och djuren betade fritt i markerna. Först under 1700-talet började man visa 

mer intresse för kyrkogårdarnas vård och utformning. 

Före 1800-talet var det vanligt att människor av högre stånd begravdes inne i kyrkan, medan 

vanligt folk begravdes på anonyma allmänningar kring kyrkan. Under 1700-talets slut ökade 

protesterna mot begravningar i kyrkan då det ansågs ohygieniskt och orsakade stort obehag, 

speciellt sommartid. År 1815 beslöt Sveriges riksdag om att begravningsplatser skulle 

anläggas utanför städer och byar, också det av hygieniska skäl. I bland annat Västervik och 

Kalmar finns sådana begravningsplatser. Först efter 1815 blev det också mer allmänt 

förekommande med genomgripande planläggning av kyrkogårdarna med gångsystem och 

planteringar. Det blev också allt vanligare med planteringar av träd kring kyrkogården, sk 

trädkrans. Genom 1815 års förordning förbjöds definitivt begravningar inne i kyrkan. 

Kyrkogårdar och begravningsplatser uppdelades i områden där den dödes familj fick köpa 

gravplats, och områden som var gratis. Dessa senare områden kallades vanligen allmänna 

linjen. Här begravdes människor i den ordning de avled. Det innebar bl a att äkta makar inte 

blev begravda bredvid varandra. Under 1800-talets senare hälft blev det allt vanligare för 

samhällets arbetare och medelklass att skaffa sig egen gravplats och påkostad gravvård. 

Samtidigt blev de förmögnas gravvårdar allt mer påkostade. Vid ungefär samma tid började 

man anlägga kyrkogårdar med en mindre strikt utformning, än den tidigare, och med ett mer 

naturinspirerat utseende. Vid 1900-talets mitt anlades kyrkogårdar med en större anpassning 

till den lokala topografin och de lokala växtförhållandena, bl a tillkom många 

skogskyrkogårdar. I och med att man började använda moderna maskiner har skötseln av 

kyrkogårdarna delvis förändrats. Tidigare grusgravsområden har såtts igen och staket och 

andra detaljer har tagits bort för att underlätta arbetet. Under de senaste decennierna har 

minneslundar tillkommit på nästan samtliga kyrkogårdar. 

VÄSTRA EDS NYA KYRKOGÅRD 

Linköpings stift 

Fastighetsbeteckning: Ed 1:49 och Ed 7:1, Västra Eds socken, Västerviks kommun, Norra 

Tjust härad, Kalmar län, Småland. 

Befolkningstal: 1876:3661 inv, 1900: 3328 inv, 1931: 2666 inv 2003: 906 inv 

Sockenbeskrivning 

Västra Ed ligger i norra delen av Västerviks kommun. Socknen är mycket gammal. Den första 

stenkyrkan uppfördes på 1100-talet och ersatte då en träkyrka vars byggår är okänt. I området 

finns gott om lämningar från samtliga förhistoriska epoker i form av lösfynd och gravar. 

Socknen är främst känd som en stormannabygd under medeltiden. Bl.a. ägdes gården Vinäs 

under slutet av 1300-talet av Bo Jonsson Grip som gjort sig känd i historien för sitt 

omfattande gårdsinnehav. Genom området gick, innan landhöjningar och sjösänkningsföretag, 

vattenvägen från kusten in i landet. Man kunde med båt ta sig ända till Linköping. Där sjöarna 

skildes åt av smala landremsor drogs båtarna på stockar. Ed betyder just landet mellan två 

vatten. Ursprungligen var sockennamnet Ed men 1884 delas socknen i Västra och Östra Ed. 

Utskeppningshamn hade socknen i Helgenäs. I nordvästlig-sydöstlig riktning sträcker sig 

Edsdalen som går upp i Uknadalen. Här finns socknens bördigaste jordbruksmark. Jordbruk 

har tillsammans med skogsbruk och fiske varit viktiga näringar. Socknens areal av 

jorbruksmark ökades väsentligt under 1800-talet då flera sjösänkningsprojekt genomfördes. I 

socknen finns flera herrgårdar, förutom Vinäs, även Hellerö, Bällsjö, Forsby, Marieholm, 

6

Bankestad och Eds säteri. De största byarna är Vråka, Hulta, Grötebo, Nocketorp, Björka, 

Härnum, Blidstena och Olserum. 

År 1670 grundade Abraham Parment ett järnbruk i Ed. Det byggdes ca en kilometer norr om 

kyrkan och blev en viktig arbetsplats för socknens innevånare. När järnbruken hamnade i kris 

under slutet av 1800-talet byggdes bruket om till cellulosafabrik. Fabriken grundades av 

Alfred de Maré. År 1992 gick fabriken i konkurs och Västra Eds tid som bruksort var över. 

Kyrkomiljön 

Västra Eds kyrka är belägen på högsta delen av en ås vid sydöstra spetsen av Storsjön. Intill 

kyrkan går vägen från E 22:an mot Ukna. Denna väg kantas fram till Edsbruk av en vacker 

allé. Vägen delar den gamla kyrkogården och den nya. Söder om kyrkan finns en del 

bostadshus, Ringeltaubska skolan, som byggdes av en av brukets ägare, ålderdomshem samt 

församlingshem. Brukssamhället med fabrik, arbetarbostäder och egnahems områden ligger 

norr om kyrkplatsen. 

Kyrkan 

Västra Eds första kyrka ska ha varit en träkyrka. När den byggdes och var den låg är inte känt. 

På 1100-talet uppfördes den stenkyrka som kom att användas fram till mitten av 1800-talet. 

Den byggdes om vid flera tillfällen men först på 1850-talet började församlingen diskutera 

uppförandet av en helt ny kyrka. Nya kyrkan ritades av professor Albert Törnqvist och 

byggnaden stod klar 1863. Törnqvist var inspirerad av äldre stildrag och Västra Eds kyrka har 

ibland kallats ”en arkitektonisk tidsspegel”. Den nya kyrkan byggdes en bit söder om den 

gamla kyrkan och placerades därmed högre i landskapet. Placeringen och orienteringen av 

kyrkan styrdes av landsvägens sträckning. Det gjorde att kyrkan blev ”felvänd” med tornet i 

öster och koret i väster. Kyrkan är treskeppig och försedd med korsarmar i norr och söder. 

Interiört är kyrkan ljus och luftig. De fasta inventarierna är från kyrkans tillblivelsetid. Den 

största förändringen som genomförts i kyrkorummet är läktarunderbyggnaden i södra 

korsarmen. 

Kyrkogårdens historik 

GAMLA KYRKOGÅRDEN 

Västra Eds första kyrkogård anlades i anslutning till den kyrka som uppfördes under 1100talet. 

Denna kyrka är i dag en ruin men kyrkogården har brukats kontinuerligt sedan 

medeltiden. Idag rymmer denna kyrkogård flera ålderdomliga inslag av gravvårdar och 

begravningstraditioner men också moderna företeelser som minneslund och urngravar. 

Se vidare rapport över Västra Eds gamla kyrkogård. 

NYA KYRKOGÅRDEN 

Marken till Västra Eds nya kyrka skänktes av dåvarande ägaren till Eds säteri och bruk, 

justitieministern och friherren Johan Nordenfalk. Det förefaller som att även marken för 

kyrkogården ingick i gåvan. Då den gamla kyrkogården utvidgades så sent som 1897 är det 

sannolikt att den nya kyrkogården inte togs i bruk förrän efter sekelskiftet 1900. De äldsta 

gravarna på kyrkogården är från 1910-talet. De finns framförallt i kvarter IV och i 

linjegravsområdet i kvarter I. Västra Eds nya kyrka placerades på en öppen gräsyta omgärdad 

av lindar. Denna öppna yta tillsammans med de dominerande stildragen i kyrkobyggnaden 

förstärker intrycket av en stadskyrka. Kyrkogården placerades ett stycke norr om kyrkan. 

Gränsen mellan kyrkogården och kyrkotomten markeras av en rad äldre lindar. 

7

Hur kyrkogården planlades inte kunnat fastställas inom ramen för det här arbetet. Att 

kyrkogården följer en plan är dock tydligt. Nya kyrkogården rymmer flera stildrag som är 

typiska för de klassicistiska grundprinciperna. Kvarteren är regelbundna och strikt ordnade. 

Gångsystemet har en tydlig huvudaxel med två tväraxlar. Man kan här se hur den nya kyrkan 

bundits samman med den gamla kyrkogården med hjälp av den markerade huvudgången. 

Denna gång bör ha funnits och brukats innan nya kyrkogården anlades. Huvudgången betonas 

ytterligare med hjälp av de knuthamlade almar som parvis är planterade längs med gången. 

Utmed gångsystemet är också grusgravarna placerade. 

Från 1933 finns ett flygfotografi över nya kyrkan och kyrkogården. Den visar en kyrkogård 

som till stora delar är outnyttjad. Gravsättningar har skett längs med gångsystemet som 

förefaller vara det samma som idag och längs med den västra kanten av kyrkogården. 

Grusgravar finns i det som idag är kvarter III, IV och V. Också linjegravsområdet i kvarter I 

har tagits i bruk. Den trädkrans av äldre almar som idag finns i gravsättningsområdets västra 

och nordöstra gräns är här helt unga träd. Också de knuthamlade almar som idag står längs 

med stora delar av gångsystemet är här relativt nyplanterade. 

Bilder från 1950-talet visar att träden vuxit till sig. En grusgång har anlagts genom 

linjegravsområdet. Denna är borta idag. Fortfarande har stora delar av kyrkogården inte tagits 

i bruk. På ett flygfotografi från 1959 kan man se rygghäckarna i kvarter IV som idag är borta. 

De ska ha varit av ölandstok och togs bort omkring 1995. Bilden visar också att antalet 

grusgravar vid den tiden var betydligt fler än idag. Ännu har inte kvarter II och V tagits i bruk 

mer än längs med gångarna. 

År 1997 asfalteras grusgången till kyrkans södra entré. 

Beskrivning av kyrkogården idag 

Allmän karaktär 

Nya kyrkogården är i huvudsak belägen norr om kyrkan. Närmast kyrkan finns gräsmattor 

med enstaka träd och buskar. Runt kyrkan löper grusbelagda gångar frånsett gången till 

kyrkogårdens södra ingång som har handikappanpassats med asfaltbeläggning. 

Gravsättningsområdet ligger i norr om kyrkan och gränsen markeras av en rad äldre lindar 

och en sluttning. I sluttningen finns urngravar och nedanför den en rad kistgravar. Området 

genomkorsas av en huvudgång i nordvästlig-sydostlig riktning samt av ytterligare två gångar, 

den ena i det närmaste i rak öst-västlig riktning och den andra i riktning sydväst-nordost. 

Omgärdning: 

I sydost: En rad äldre lindar bildar gräns mot kyrkans och skolans gemensamma 

parkeringsplats. 

I väster: En rad äldre lindar bildar gräns mot gång- och cykelbana. 

I nordöst: Ett enkelt, svartmålat smidesstaket innanför rad av äldre lindar bildar gräns mot 

landsvägen. Från sydöstra hörnet fram till sluttningen där gravsättningsområdet börjar löper 

en häck av häckoxbär. 

8

I 

IV 

III 

Gravkarta över Västra Eds nya kyrkogård 

Ingångar 

I sydost: Asfalterad gång. 

I nordost: Ingång för den nordvästliga-sydostliga huvudgången. Denna markeras av två 

cementstolpar täckta med kopparplåt och krönta av facklor i koppar. Grindar i smidesjärn. En 

ingång finns också där staketet slutar och häcken tar vid i gravsättningsområdets sydöstra 

hörn. Grind saknas. Ingång som leder till entrén i tornet. Denna markeras av rektangulärt 

huggna granitblock och två svarta lycktstolpar. 

Vegetation 

Omgärdning: Består delvis av häck av häckoxbär. 

Trädkrans: Består i huvudsak av äldre lindar men inslag av almar finns i nordöstra kanten. 

Övrigt: Längs med kyrkogårdens nordöstra gräns och vid ingången i söder finns ett antal 

buskar av olika sorter planterade t.ex. gullregn, jasmin och syren. Utmed gången i nord-syd 

riktning samt västra delen av den norra gången i öst-västlig riktning växer parställda, 

knuthamlade almar. 

Se vidare i de enskilda kvartersbeskrivningarna. 

Gångsystem 

Runt kyrkan löper en gång med förgreningar mot de olika ingångarna. Materialet är grovt grus 

i ett tjockt lager. Undantaget är gången till kyrkans södra port som är asfalterad. 

Gravsättningsområdets gångsystem domineras av två huvudgångar som möts i ett rätvinkligt 

kors. Gångarna ligger inte i rak nord-sydlig respektive öst-västlig riktning utan har en 

vridning mot väster. Ytterligare en gång i sydvästlig-nordöstlig riktning löper nedanför den 

sluttning som avgränsar gravsättningsområdet. Materialet på dessa gångar är ett finare grus. 

II 

V 

N 

9

Gravvårdstyper 

Kvarter I domineras av ett linjegravsområde medan kvarteren II, III, IV och V är 

köpegravsområden. I kvarter I har gravsättning skett från 1910-talet fram till 2003. Man kan 

kronologiskt följa områdets tillväxt i raderna. Raderna närmast huvudgången är köpegravar av 

yngre datum. Stående, låga stenar dominerar men liggande vårdar förekommer relativt 

frekvent. Ett mindre antal trävårdar finns också. De övriga kvarteren domineras av låga, vida 

stenar från 1940-talet och framåt. Enstaka äldre stenar förekommer. Utmed gångarna och 

längs med gravsättningsområdets sydöstra kant finns ett antal grusgravar. Många av dessa 

gravplatser saknar omgärdning men i de fall omgärdning förekommer dominerar stenramar. 

Enstaka gravplatser som omgärdas av järnstaket, buxbomshäck eller pollare och kätting 

förekommer. I sydöstra hörnet finns ett fåtal högre stenar över några av kyrkans präster. 

Övrigt 

Kyrkogårdens belysning består av ett antal svartmålade lyktstolpar med glober i glas. Vid 

östra ingången är glasgloberna bytta mot lyktor. 

Huvudgången från söder 


Norra ingången till nya kyrkogården 


Beskrivning av enskilda kvarter 

Kvarter I 

Allmän karaktär: 

Kvarter I ligger i kyrkogårdens nordvästra del. Det rymmer ett linjegravsområde och rader av 

köpegravar i öster och omfattar 390 gravplatser. Gravvårdarna i linjegravsområdet står tätt i 

nio rader som går i nord-sydlig riktning. Två rade i kvarterets östra del är köpegravar och här 

är gravplatserna bredare än i resten av kvarteret. Gravvårdarna är vända mot öster. Raderna är 

kronologiskt uppbyggda från slutet av 1910-talet till 2000-talet. De äldre raderna har flera 

luckor där gravvården tagits bort. Vid enstaka av dessa gravplatser planterar dock anhöriga 

fortfarande blommor. Endast en titel, snickare, förekommer. Däremot är det vanligt att ange 

10

den dödes hemort. Kvarteret omgärdas i väster av trädkransen av lindar, i norr av järnstaket 

samt i öster och söder av gravarna i kvarter III. 

Kvarter I, köpegravar framför linjegravar. 


Trävårdar på linjegravsområde i kvarter I 



Gravvårdarna är företrädesvis små, låga och enkla till sin utformning. I de äldre raderna 

förekommer också liggande, enkla stenar. I kvarterets nordvästra del finns ett antal gravvårdar 

i trä med emaljskyltar. Trävårdarna är enligt uppgift inte original utan kopior av vårdar som 

stod där tidigare. I de modernare raderna varierar stenmaterialet medan svart granit dominerar 

i de äldre raderna. 

Övrigt 

Mitt i området växer en stor björk. 


Gravplats på allmänna linjen s.k. linjegravar var gratis och det var ofta de mindre bemedlade 

som fick en plats här. Gravvårdarna är små och enkla. Denna karaktär har ett socialhistoriskt 

värde då det berättar om den tidens syn på människor och på döden. Linjegravsområden har 

också ett allmänt kulturhistoriskt värde då få välbevarade linjegravsområden finns kvar idag. 

Den rätlinjiga exakthet som finns i modernare kvarter saknas här. Kvarter I har använts som 

linjegravsområde sedan 1910-talet. I den fortsatta skötseln av kvarteret bör man ta hänsyn till 

områdets karaktär med små vårdar. De trävårdar som finns har ett högt kulturhistoriskt värde 

och ska vårdas av församlingen även om gravrätten gått ut. Vid behov kan delar av eller hela 

trävården bytas ut och ersättas av kopior så som församlingen redan har gjort. 

Se vidare i den kulturhistoriska bedömningen för hela kyrkogården. 

Kvarter II, III och IV 


Kvarter II omfattar 108 gravplatser varav endast sju platser har tagits i bruk. Kvarter III 

omfattar 40 gravplatser och kvarter IV 244 platser. Enstaka platser i dessa båda kvarter är 

tomma i synnerhet bland grusgravarna. Kvarter II är beläget öster om huvudgången i 

kyrkogårdens norra del medan kvarter III går i vinkel med ena armen väster om huvudgången 

och den andra norr om gången i öst-västlig riktning. Kvarter IV är beläget väster om 

huvudgången i gravsättningsområdets södra del. Den äldsta graven från 1918 finns i kvarter 

III men gravarna är åldersmässigt blandade i alla tre kvarteren. En viss koncentration av 

11

gravar från 1950- och 1960-talet kan märkas i kvarter IV. Gravvårdarna står företrädesvis 

vända mot öster med undantag för två områden i kvarter IV. I gravsättningsområdets södra 

kant är vårdarna vända mot gången d.v.s. antingen mot söder eller norr. Mitt i kvarteret är två 

rader ryggställda. Den häck av ölandstok som tidigare var planterad mellan raderna togs bort 

1995. Den södra raden i kvarter IV är en urnlund som placerats under trädkransens lindar. 

Titlar som förekommer är godsägare, kyrkoherde, hovpredikant, köpman, agronom, rättare, 

fiskare, hemmansägare, studerande, lantbrukare, tegelmästare, kommunalkamrer och 

bankkamrer. Vid en uppräkning kan de verka många till antalet men i relation till det stora 

antalet gravar är titlarna få. Titlarna säger något om de verksamheter som funnits i socknen. 

Den största koncentrationen av titlar finns framförallt i det sydöstra hörnet av kvarter IV där 

en del av socknens prominenta personer är begravda. Att ange den dödes hemort är mycket 

vanligt. 


Kvarteren domineras av stående, låga stenar. Enstaka högre stenar finns i västra delarna av 

kvarter IV och i kvarter III. I urnlunden förekommer bara liggande stenar. I kvarter II, III och 

i ytterkanterna av kvarter IV finns flera grusgravar. Flera av grusgravarna har en omgärdning. 

Den vanligaste typen är en stenram men här finns också exempel på staket i gjutjärn, 

buxbomshäckar och kedja mellan pollare. Gravstensmaterialet varierar men grå och svart 

granit dominerar. En ovanlig typ av gravvård är det kors klätt med kopparplåt som finns på 

kyrkoherde Meurlings grav från 1921. 

Kvarter IV från söder 


Grusgrav med smidesstaket, kvarter III 



Kvarteren karaktäriseras av klassicistiska stildrag som en tydligt markerad huvudgång med 

tväraxlar samt regelbundna och strikt ordnade kvarter. Området präglas av lågar, stående 

vårdar med enstaka inslag av högre, äldre vårdar. Grusgravarna minner om ett gravskick som 

tidigare var vanligt förekommande på Västra Eds kyrkogård. Deras placering visar också på 

den planläggning som låg bakom utformningen av kyrkogården. Därför har de ett 

kulturhistoriskt värde inte bara som enskilda gravplatser utan också som delar av en större 

helhet. Detta gäller också de omgärdningar som finns runt flera gravplatser. Gjutjärnsstaketen 

ska uppföras på kyrkans inventarieförteckning. I de grusgravar som saknar gravvård kan ny 

gravsättning ske. I kvarteret finns också flera gravvårdar av personhistoriskt intresse bl.a. tre 

vårdar över kyrkoherdar i socknen. Dessa är de tre vårdarna över kyrkoherde Helmer 

12

Bodström, hovpredikanten, kontraktsprosten och fältpredikanten Gustav Malmberg samt 

kyrkoherden Meurling. 


Kvarter V 


Kvarter V omfattar ca 220 gravplatser. Frånsett delar av de två ostligaste raderna är kvarteret 

fullbelagt. Kvarteret är beläget öster om huvudgången i områdets södra del. Den sydligaste 

gravraden är en urnlund som placerats under trädkransens lindar. Raden med kistgravar 

framför urnlunden har gravvårdarna vända mot norr. De två raderna närmast huvudgången är 

vända mot väster. Övriga rader är ryggvända med häckar av häckoxbär emellan. Kvarteret 

förefaller ha tagits i bruk under 1940-talet och har använts fram till idag. Den dominerande 

perioden är 1970-talet. Endast tre titlar finns: köpman, kyrkovaktmästare och smed. Att ange 

den dödes hemort är mycket vanligt. Genom att studera gravstenarnas placering kan man i 

kvarteret se hur man växlat mellan att begrava kistorna ovan på varandra i graven eller 

bredvid varandra. 

Kvarter V från söder 


Ryggställda gravvårdar i kvarter V 



Stående, låga stenar dominerar utom i urnlunden där det uteslutande finns liggande stenar. 

Stenmaterialet är framförallt röd och grå granit men också svart förekommer. Ett ovanligt 

undantag är en vård av en kluven ekstock. Längs med huvudgången och gången i områdets 

södra kant finns ett antal grusgravar. I de fall grusgravarna är omgärdade är detta gjort med en 

stenram. Ett undantag i form av en buxbomshäck förekommer. 


Kvarter V karaktäriseras av låga stående vårdar och av de ryggställda raderna med häckar 

emellan. Rygghäckar har tidigare funnits i flera kvarter på både nya och gamla kyrkogården 

men dessa är idag borta. Också i kvarter V finns ett antal grusgravar vilka har ett 

kulturhistoriskt värde. De bör även fortsättningsvis vårdas liksom de eventuella omgärdningar 

som finns runt gravarna. På lediga gravplatser kan ny gravsättning ske. 


13

KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV KYRKOGÅRDEN I DESS 

HELHET 

Västra Eds nya kyrkogård togs i bruk omkring sekelskiftet 1900. De äldsta vårdarna är från 

1910-talet och finns utspridda i kvarteren I, II och III. Gravvårdar från perioden efter 1940, då 

kyrkogården växte och kvarteren förtätdes, dominerar. 

Flera klassicistiska stildrag, t.ex. raka linjer, regelbundna gravkvarter, markerad huvudgång 

och tvärgångar, skapar nya kyrkogårdens struktur. De grusgravar som finns, i huvudsak längs 

gångarna, är från den period när kyrkogården togs i bruk. Flera grusgravar har dock såtts igen. 

De som finns kvar utgör en viktig ledtråd i förståelsen av den ursprungliga plan som låg 

bakom kyrkogårdens utformning. De återstående grusgravarna bör därför bevaras som en 

viktig del av kyrkogårdens historia. Hit hör också de olika omgärdningar som finns främst 

runt grusgravar. De enstaka äldre vårdar från 1900-talets början, som finns i kvarter I och IV, 

är en viktig del av kyrkogårdens historia liksom linjegravsområdet som sätter sin prägel på 

kvarter I. Dessa företeelser har alla ett stilhistoriskt och socialhistoriskt värde som 

representanter för det gravskick som var rådande när kyrkogården anlades. Kyrkogården 

rymmer också stildrag från det sena 1900-talet t.ex. låga, stående vårdar i grå granit och 

rygghäckar. Ett drag av det sena 1900-talets gravtraditioner är också det låga antalet titlar. 

Däremot anges ofta den dödes hemort på vården. Ett modernt inslag på kyrkogården är det 

område med urngravar som finns i kyrkogårdens södra del. Viktiga för kyrkogårdens karaktär 

är också de knuthamlade almar, som är planterade framförallt ut med huvudgången, och 

trädkransen av äldre lindar och almar. 

14

SAMMANFATTANDE KULTURHISTORISK BEDÖMNING FÖR 

VÄSTRA EDS GAMLA OCH NYA KYRKOGÅRD 

På Västra Eds kyrkogårdar har människor begravts från tidig medeltid fram till idag. Det visar 

på att platsen har en lång tradition som religiöst centrum i bygden. En vandring över 

kyrkogårdarna berättar om skiftande synsätt när det gäller begravningstraditioner, synen på 

döden och på sorgarbete i stort. Enskilda gravvårdar och grupper av vårdar vittnar om 

skiftande ideal och många gånger om hantverksskicklighet. De rymmer information som 

handlar om person- och/eller lokalhistoria i form av personnamn, ort-/gårdsnamn och titlar. 

Gravvårdar på Västra Eds kyrkogård rymmer titlar som t.ex. kyrkoherde, godsägare, rättare, 

fiskare, hemmansägare, tegelmästare och smed vilka alla vittnar om kunskap, näringar och 

samhällsfunktioner som funnits i trakten. Ortnamn finns angivet på ett stort antal vårdar. 

Till kyrkomiljön i Västra Ed hör förutom de båda kyrkogårdarna och kyrkan även 

kyrkoruinen, det stall som idag rymmer vaktmästeri samt skolområdet. Tillsammans skapar de 

en värdefull kulturmiljö som vittnar om att platsen har en lång historia som centrum i bygden. 

I många av de båda kyrkogårdarnas enstaka gravvårdar finns kulturhistoriska värden att 

tillvarata. Det kan handla om personhistoriskt eller lokalhistoriskt värde, om socialhistoriskt 

eller stilhistoriskt värde. Västra Eds gamla kyrkogård karaktäriseras av sina höga, stående 

vårdar. Flera av dess är från mitten och slutet av 1800-talet och bör bevaras på plats. Många 

av dem bär också på hantverksmässiga värden. Vårdarna av smide och gjutjärn liksom staket i 

samma material ska föras in på församlingens inventarieförteckning tillsammans med vårdar 

från mitten av 1800-talet. Gravplatser som är belagda med grus och/eller omgärdade av 

stenram eller häck av buxbom minner om en tidigare vanlig företeelse, och bör behålla sin 

utformning. Trävårdar var tidigare ett karaktäristiskt inslag på båda kyrkogårdarna. I Västar 

Ed finns ännu ett fåtal trävårdar bevarade på ursprungsplats. Dessa har ett högt 

kulturhistoriskt värde och bör vårdars så att deras livslängd blir så lång som möjligt. Den 

tydliga uppdelningen mellan köpta och allmänna gravar som kan ses på båda kyrkogårdarna 

har ett socialhistoriskt värde då det visar på sociala skillnader i samhället. Kulturhistoriskt 

värdefulla och viktiga för upplevelsen är de trädkransar och smidesstaket som omgärdar 

kyrkogårdarna samt de knuthamlade almar som är planterade på nya kyrkogården. De 

sistnämnda utgör en viktig del av den markerade huvudgång som binder samman den gamla 

och nya kyrkogården. 

På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar ändras och gravrätter återgår och får 

ny ägare. Det är dock viktigt att man i förvaltningen av begravningsplatsen är 

uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och gravvårdar från alla olika 

tider. 

• Västra Eds kyrkomiljö har en lång tradition som religiöst centrum och samlingsplats i 

socknen. Kyrkogården utgör ett samhällshistoriskt och pedagogiskt värdefullt 

tidsdokument. 

• Ett kulturhistoriskt värde finns i kyrkogårdens struktur som sådan med de olika 

tidsskikten, som speglar olika skeden i kyrkogårdens utveckling. 

15

ARKIV OCH LITTERATUR 

Antikvariskt Topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet 

Kalmar läns museums topografiska arkiv 

Bogårdinventeringen, Linköpings stift 

Lantmäteriet 

Bucht, Eivor (red), Kyrkogårdens gröna kulturarv, Klippan 1992 

Edberg, Bengt O, Edsbruk. Ett samhälles uppgång och fall, Västervik 1993 

Erixon, Sigurd (red), Sveriges bebyggelse, svensk statistisk topografisk uppslagsbok, 

Landsbygden del I, Uddevalla 1957 

Hammaskiöld, Hans mfl, Minnets stigar – en resa bland svenska kyrkogårdar. Stockholm 

2001 

Muntliga uppgifter kyrkovaktmästare Lennart Storm. 

16

Västra Eds nya kyrkogård – - Kalmar läns museum

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?