TORBJÖRN INGVARSSON Borgensmans ... - Ingvarsson Juridik

TORBJÖRN INGVARSSON
Borgensmans ansvar för upplöst aktiebolags
skulder
05-06 NR 1

RÄTTSFALL 125
Borgensmans ansvar för upplöst
aktiebolags skulder
1. Inledning
Borgen fyller en stor praktisk funktion vid kreditgivning men reglerna är i stort
okodifierade och praxis fyller på detta område en viktigare funktion för att klargöra
ansvaret än på områden med modern lagstiftning. Genom HD:s dom som
refereras i NJA 2005 s. 44 avgörs frågan vilket ansvar en borgensman har för ett
upplöst aktiebolags skulder och i vilken mån regeln i 8 § 2 st. preskriptionslagen
(1981:130), PreskL, kan anföras av borgensmannen som stöd för att betalningsskyldighet
inte längre föreligger.
Fallet gällde ett borgensansvar som ägarna till Johanssonkoncernen åtog sig
1979. Borgensförbindelsen i fallet hade följande lydelse: 1
Borgensförbindelse
Till säkerhet för samtliga förbindelser från bolag anslutna till Johansson-gruppen i Skärhamn och
från partredare i partrederier administrerade av bolag i gruppen avseende dels regressansvar i
anledning av kreditgarantier utställda av Riksgäldskontoret enligt författningarna SFS 1976:482
om fartygskreditgaranti m.m. eller SFS 1977:500 om statligt stöd till beställare av fartyg dels ock
avskrivningslån lämnade av Riksgäldskontoret enligt författningen SFS 1977:500 går undertecknade
härmed solidariskt i borgen såsom för egen skuld till dess betalning sker.
Skärhamn den 5 december 1979
[underskrifter av L.J. och V.J. samt vittnesunderskrifter]
Själva borgensåtagandet är ensamt inte särskilt uppseendeväckande utan är en
rätt ordinär ägar- eller skötselborgen. 2 Vad som gör situationen speciell är att
åtagandet kom att röra fordringar på mångmiljonbelopp som genom åtagandet
utkrävts av en privatperson. Som framgår av borgensförbindelsen har borgensmännen
gått i borgen för statens regressfordran mot låntagaren. 3 Innan själva
rättsfrågan beskrivs ytterligare finns det anledning att något kommentera bakgrunden
till kravet och relationen mellan parterna.
1
Citerad efter bilaga 2 till Stenungsunds tingsrätts dom 24 april 2002 i mål T 401-00. Några skrivfel
utan betydelse har rättats. Se även NJA 2005 s. 44, referatet s. 45.
2
Se Walin, Gösta, Borgen och tredjemanspant, 3 upplagan Stockholm 2000, s. 33 f.
3
Skötselborgensåtagandet är alltså i fallet en underborgen eller kontraborgen. Se angående terminologin
Walin a.a., s. 34.

126
RÄTTSFALL
2. Målets bakgrund
Bröderna Johansson började under 1950-talet bygga upp vad som senare skulle
bli Johansson-koncernen. Koncernen kom med tiden att bli tämligen komplicerad
till sin uppbyggnad. 4 De två bröderna V. Johansson och L. Johansson och
deras vardera fyra barn ägde tillsammans koncernen. Det viktigaste företaget i
gruppen var AB Skärhamns Oljetransport. I detta bolag bedrevs en stor del av
koncernens rederirörelse och flera av koncernens administrativa funktionerna
var förlagda dit.
I syfte att gynna svensk rederinäring infördes 1963 fartygskreditgarantisystemet.
För att mildra varvskrisen infördes 1977 även ett beställarstöd som skulle
stimulera beställning av fartyg vid svenska varv. Det regresskrav som borgensåtagandet
i fallet kom att omfatta grundade sig på garantier staten utfärdat med
stöd av förordning (1976:482) om fartygskreditgaranti i den lydelse författningen
fick genom SFS 1977:499 och förordningen (1977:500) om statligt stöd
till beställare av fartyg. Fartygskreditnämnden biföll i maj 1978 stöd för byggandet
av fartyget Vallmo och i februari 1979 ansökningarna om beställarstöd
för byggandet av fartygen Linné och Saudi Express. Vid konkursutbrottet stod
AB Skärhamns Oljetransport som ägare till fartygen Linné och Saudi Express
och stod som partrederidelägare i fartyget Vallmo. 5 Dessutom ställde staten ut
två kreditgarantier i form av varvsstöd för Lödöse Varv där fartyget Kaprifol
skulle byggas.
Koncernens komplicerade uppbyggnad gjorde det svårt att entydigt avgöra
den finansiella ställningen, men det stod klart att gruppen drogs med svåra ekonomiska
problem redan 1979 när stöden bifölls. Trots lån, utverkade betalningsuppskov
och andra åtgärder förmådde inte koncernen vända förlusterna. Den 15
januari 1982 ställde flera bolag i koncernen in sina betalningar och den 15 juli
1982 försattes båda bröderna i personlig konkurs. Staten erhöll viss utdelning i
dessa konkurser.
3. Yrkanden och grunder
I TR:n yrkade staten att en av borgensmännen, V.J., skulle betala knappt 236
miljoner med ränta. 6 Borgensmannen bestred yrkandet i dess helhet. Staten
4 Det följande bygger på beskrivningen i TR:ns dom och bilaga 1 till denna.
5 Partrederier regleras i 5 kap. sjölagen (1994:1009). Se angående samarbetsformen partrederi
Lindskog, Stefan, HBL, Stockholm 2001, 1:0 3 s. 64–65 och Sandström, Jan, Partrederiet i 1667
års sjölag och idag, 1667 års sjölag i ett 300-årigt perspektiv, Lund 1984, s. 164–185.
6 Staten hade sedan tidigare eftergivit delar av kravet mot den andre, solidariskt ansvarige borgensmannen
L.J. Vilken verkan detta har för regressrätten mellan V.J. och L.J. faller utanför ramen

RÄTTSFALL 127
anförde som grund för sitt yrkande borgensåtagandet som enligt statens mening
skulle täcka statens regressanspråk avseende beställarstöd för de tre fartygen
Linné, Saudi Express och Vallmo samt varvsstöd för fartyget Kaprifol. Fastän
olika bolag i Johanssonkoncernen stod som beställare eller låntagare kunde
anspråket riktas mot V.J. personligen, eftersom denne tillsammans med brodern
L.J. gått i personlig borgen för samtliga koncernens företag. Stödet för byggandet
av Kaprifol bedömdes av TR:n vara preskriberat och denna bedömning
accepterades av staten. I överinstanserna kom därför prövningen endast att gälla
stöden för byggandet av Vallmo, Linné och Saudi Express. Statens yrkande kom
därmed att gälla drygt 192 miljoner jämte ränta och ersättning för rättegångskostnader.
V.J. bestred statens krav på fem grunder, men endast tre av dessa fick någon
verklig betydelse i processen. Enligt V.J:s tredjehandsgrund hade statens regressfordran
bortfallit eller preskriberats och kunde därför inte göras gällande.
I fjärde hand anförde V.J. att syftet med borgensförbindelsen var att förhindra
att bröderna överförde värden från koncernens bolag till brödernas privatekonomi.
Då inte någon sådan överföring eller misskötsel visats kunde borgensåtagandet
inte göras gällande mot bröderna. I sista hand anförde V.J. att borgensåtagandet
borde lämnas utan avseende eller jämkas med stöd av 36 § avtalslagen
(1915:218, AvtL).
4. Domstolarnas avgöranden
Samtliga instanser ansåg borgensmannen vara betalningsskyldig. TR:n jämkade
borgensåtagandet till 3 miljoner med stöd av 36 § AvtL. HovR:n gjorde en
annan bedömning i jämkningsfrågan och anförde att borgensmännen inte kunde
anses underlägsna eftersom de hade minst lika god branschinsikt som staten, att
staten gjort en prövning av brödernas ekonomiska förmåga och att borgensmannen
under flera år under 1990-talet haft miljoninkomster. HovR:n fann därmed
att det sammantaget inte fanns skäl för jämkning. Invändningen att åtagandet
skulle jämkas frånfölls i HD. 7
för denna kommentar, eftersom endast V.J. var part i målet. Frågan är principiellt intressant, då
man bör ställa sig frågan om borgenären skall ha rätt att i efterhand disponera över
regressmöjligheten i relationen mellan borgensmännen. Om man tillåter regressrätt mellan borgensmännen
blir borgenärens eftergift mot den ene av borgensmännen praktiskt overksam,
eftersom fordringen återuppstår genom den solidariskt förpliktade borgensmannens återkrav.
Man skulle möjligen kunna resonera i linje med NJA 1992 s. 351 där borgensmannens skyldighet
att prestera nedsattes i samma mån som borgenärens handlande förminskat borgenärens
regressrätt mot gäldenären, men kanske är detta att tänja regeln i fallet för långt. Frågan förtjänar
en egen utredning.
7
Jfr angående jämkning i en liknande situation NJA 1999 s. 408 och min kommentar till fallet
Borgensåtagande för kommersiell kredit jämkat med stöd av 36 § AvtL, JT 1999–2000 s. 415–420.

128
RÄTTSFALL
HovR:n fann i likhet med TR:n att statens regressfordran levt vidare trots att
huvudgäldenärerna upplösts genom konkurs. V.J. hade invänt att fordringen
upphört att existera samtidigt som bolaget upplöstes. Enligt 146 § gamla konkurslagen,
vilken i stort motsvarar nu gällande regel i 11 kap. 18 § konkurslagen
(1987:672, KL), var konkursen avslutad när utdelningsförslaget enligt utfärdad
kungörelse först fanns tillgängligt för granskning. En ny tioårig preskriptionstid
började därmed att löpa från den dag då utdelningsförslaget hölls tillgängligt.
Följden av att konkursen avslutats utan överskott är enligt 13 kap. 49 § aktiebolagslagen
(1975:1385) att bolaget är upplöst. Efter denna tidpunkt har det upplösta
bolaget viss partshabilitet och processhabilitet, men i övrigt existerar inte
bolaget som rättssubjekt längre. 8
I HD kom prövningen endast att gälla frågan huruvida fordringen bortfallit
eller preskriberats antingen på grund av att huvudfordringen upphört att existera
eller beroende på reglerna om accessorisk preskription i PreskL. HD inleder
med att konstatera att ett borgensåtagande är accessoriskt till en huvudförbindelse,
vilket som huvudregel innebär att borgensåtagandet bortfaller när huvudförbindelsen
bortfaller. Från regeln finns några undantag i lag. Borgenärens rätt
att framställa krav mot borgensmannen efter fastställt ackord regleras genom 12
kap. 22 § KL och 3 kap. 9 § lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion
(FRekL), och en motsvarande regel gäller enligt 26 § skuldsaneringslagen
(1994:334, SkuldsanL), när huvudgäldenären beviljats skuldsanering. Enligt
dessa lagrum kvarstår borgensmannens ansvar i vissa fall. Situationen i målet
var enligt HD lik den som föranlett dessa undantag från huvudregeln. HD drar
av dessa undantag slutsatsen att det av borgensansvarets accessoritet inte generellt
följer att kravrätten mot borgensmannen bortfaller när kravrätten mot
huvudgäldenären bortfallit. Till ytterligare stöd för slutsatsen anför HD även
rättsfallet NJA 1990 s. 245 i vilket förutsatts att borgensmannens ansvar kunde
göras gällande även efter avslutad konkurs. 9 Borgensansvaret ansågs därför inte
ha bortfallit i samband med bolagets upplösning.
Borgensmannens andrahandsinvändning innebar att borgensåtagandet med
stöd av 8 § 2 st. PreskL bortfallit på grund av att huvudfordringen preskriberats.
HD formulerar syftet med den accessoriska preskriptionen enligt den åberopade
bestämmelsen vara ”att huvudgäldenären skall skyddas från att reglerna om preskription
kringgås, låt vara att borgensmannen undkommer sitt åtagande”. 10
Borgensåtagandet avsåg statens regressfordran till den del denna inte fått täckning
i konkurserna. Regeln i 8 § 2 st. PreskL var därmed i och för sig tillämplig.
8
Innehållet i den kvardröjande partshabiliteten har varit uppe för prövning vid ett flertal tillfällen
i praxis, bland annat i NJA1979 s. 700 och NJA 1988 s. 110. Angående frågan se senast Öberg,
Jesper, Nya domar angående upplösta konkursbolags partshabilitet i taxeringsmål, JT 2004–05
s. 181–194 med vidare hänvisningar.
9
Fallet gällde i huvudsak en annan fråga, nämligen vad uttrycket ”betale han det gäldenär själv
ej gälda gitter” i 10 kap. 8 § handelsbalken innebär vid konkurs och utmätning.
10
NJA 2005 s. 44, HD:s domskäl, referatet s. 65.

RÄTTSFALL 129
Enligt HD:s mening var det dock uppenbart att regeln inte var avsedd för fall när
borgen ställts för ett bolag som upplösts och där normala preskriptionsavbrytande
åtgärder därför inte kan vidtas. De skäl som talade emot regelns tillämpning
var enligt HD så starka att regeln om accessorisk preskription sattes åsido.
Borgensmannen svarade alltså fortsatt för sitt åtagande, trots att huvudfordringen
var preskriberad.
5. Kommentar
HD:s domskäl är påfallande korta med tanke på att målet rör den principiella
frågan om huvudskuldens effekter efter en juridisk persons avveckling på grund
av konkurs och den likaledes svåra frågan om när ett borgensansvar går över till
ett självständigt ansvar och om accessorisk preskription. Det finns därför anledning
att diskutera dessa grunder något mer utförligt.
HD ansåg inte konkursen ha den verkan att borgensmannens ansvar bortföll.
Bedömningen är knappast ägnad att förvåna. Enligt de konkursrättsliga reglerna
lever fordringar som tagits upp i boet enligt huvudregeln i PreskL vidare ännu
tio år efter konkursens avslutande och borgensåtagandet kan därmed göras gällande
under denna tid. En borgen skall utgöra säkerhet för fordringen och det är
därför att förvänta att sådana säkerheter får sin största betydelse just för obeståndssituationer.
Borgensmännen får genom att infria sina åtaganden rätt att
kräva tillbaka beloppet enligt reglerna i 5 kap. 4–7 §§ KL. På grund av dessa
regler är det normalt betydelselöst för konkursboet om borgenären ännu fått
betalt eller om borgensmannen infriat sitt åtagande. Borgensmannen övertar
dessutom enligt 3 § förmånsrättslagen (1970:979) de säkerheter som eventuellt
kan ha ställts för fordringen. Genom att borgensåtagandet kan göras gällande
även efter det att slututdelning skett i konkursen, kommer borgensmannen
antingen att kunna bevaka en fordran motsvarande vad borgensmannen redan
utgivit till borgenären eller att få betala konkursgäldenärens restfordring i den
mån borgenären inte fått betalt i konkursen. Den ekonomiska belastningen på
borgensmannen blir på detta sätt lika stor oavsett om betalning sker före eller
efter konkursens avslutande.
Enligt min mening hade det varit tillräckligt och mer korrekt att endast hänvisa
till nu nämnda regler för att motivera att borgensåtagandet inte bortföll
samtidigt som bolaget upplöstes. HD anför emellertid även reglerna i 3 kap. 9 §
FRekL, 26 § SkuldsanL och 12 kap. 22 § KL som stöd för att borgensåtagandet
kvarstod. Samtliga anförda regler innebär att borgensmannen kan krävas fastän
fordringen satts ner för huvudgäldenären och går tillbaka på konkurslagens föregångare.
Ingen av reglerna innebär emellertid att borgensmannens regressrätt
helt bortfaller. Istället innebär reglerna att borgensmannen får betala fullt ut i
enlighet med sitt borgensåtagande, men är bevarad sin regressrätt gentemot

130
RÄTTSFALL
huvudgäldenären. Borgensmannen kan dock varken få ut mer än vad som
erlagts till borgenären eller mer än vad borgenären kunnat kräva av huvudgäldenären
med stöd av huvudfordringen. Regeln underlättar uppgörelser om ackord
eller skuldsanering, men sker alltså på bekostnad av dem som gått i borgen
eller ställt säkerhet för skulderna. Nu nämnda regler i SkuldsanL, FRekL och
KL innebär alltså inte att borgensmannen i normalfallet går miste om hela sin
regressrätt, utan rätten reduceras. När HD hänvisar till dessa bestämmelser är
det inte självklart varför dessa väljs som stöd. Reglerna visar visserligen att borgens
accessoritet har inskränkningar, men frågan är om de kan stödja ett resonemang
där borgensmannen helt saknar möjligheten att vända sig regressvis
mot huvudgäldenären. 11
Bedömningen av andrahandsinvändningen, att borgensåtagandet bortfallit på
grund av att huvudfordringen preskriberats, är enligt min mening inte oproblematisk.
HD:s motivering till att regeln i 8 § 2 st. PreskL inte innebär att borgensmannens
åtagande bortfallit var följande:
”Det får emellertid anses uppenbart att regeln inte är avsedd för det fallet att huvudgäldenären är
ett upplöst bolag som inte kan bli föremål för krav eller andra preskriptionsavbrytande åtgärder i
normal ordning. Regelns syfte gör sig då inte gällande, och att betrakta den som tillämplig även i
detta speciella fall skulle leda till svårlösta praktiska komplikationer och påtagliga risker för rättsförluster.”
12
Som stöd för uttalandet hänvisar HD till en artikel av Isgren, Bjuhr & Pettersson
i SvJT 2004. 13 Artikeln rör huvudsakligen frågan om en doms rättskraft med
avseende på senare inträffade händelser, men avveckling av företag genom konkurs
behandlas också. I artikeln anförs följande angående skyddsområdet för
bestämmelsen i 8 § 2 st. PreskL och som förmodligen är vad HD direkt åsyftar
med sin hänvisning:
”Borgensmannen har, genom Borgenärens principiella skyldighet att vidmakthålla Borgensmannens
regressrätt, ett tillräckligt skydd för sin regressrätt. Det finns därför ingen anledning att
utsträcka Borgensmannens skydd genom att även beakta hans regressintresse inom ramen för den
accessoriska preskriptionen. Om så sker får Borgensmannen ett anmärkningsvärt långtgående
skydd med beaktande av att han faktiskt åtagit sig att betala fordran för det fall Huvudgäldenären
inte gör det. Starka ändamålsskäl talar således för att bestämmelsen om accessorisk preskription
inte skall tillämpas när Huvudgäldenären upphört att existera. En sådan tillämpning torde utgöra
en mer lämplig avvägning mellan Borgenärens intresse av att få betalt och Borgensmannens regressintresse.”
14
11 Valet att borgensmän och tredjemanspantsättare slutligt skall betala för att gäldenären inte kan
fullgöra sina åtaganden kan diskuteras, men förmodligen finns det goda samhällsekonomiska
vinster med den nuvarande ordningen.
12 NJA 2005 s. 44, referatet s. 65.
13 Isgren, Anders, Bjuhr, Mattias & Pettersson, Jan Utgör preskription av huvudfordran hinder mot
verkställighet av en tidigare meddelad dom mot en borgensman?, SvJT 2004 s. 925–934.
14 Isgren m.fl. a.a., s. 932.

RÄTTSFALL 131
I artikeln avfärdas att regeln i 8 § 2 st. PreskL även skulle kunna ha till syfte att
skydda borgensmannen. Detta ställningstagande underbyggs genom hänvisning
till ett uttalande av Walin om tillämpligheten av den dispositiva lagregeln i 9 §
PreskL och huruvida denna kan sättas å sido med stöd av 36 § AvtL. 15 Walins
uttalande bör ses mot hans uppfattning att en missad bevakning i konkurs inte
alltid bör leda till att fordringshavaren förlorar sin fordran. 16 När Walin diskuterar
möjligheten att tillerkänna borgenären rätt att göra fordringen gällande
även om denna inte anmälts i konkursen, förses regeln med en viktig inskränkning,
nämligen att borgensmannens ansvar i enlighet med den princip som slogs
fast genom NJA 1992 s. 351 kan sättas ned i motsvarande mån som borgenären
genom sitt handlande förminskat borgensmannens regressrätt. 17 Genom detta
tillägg får regeln en viss balans, även om den får sägas vara mycket generös mot
borgenären.
Den återgivna argumentationslinjen är inte särskilt stark och det hade enligt
min mening legat närmare till hands att i den aktuella situationen tillämpa regeln
i 8 § 2 st. PreskL efter ordalydelsen. Skälet till detta är den fundamentala skillnaden
mellan borgen och samgäld. En solidarisk gäldenär kan visserligen på
grund av avtal eller på annan grund ha rätt att övervältra hela den ekonomiska
bördan på en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer, men detta hör till undantagen.
Borgensmannen däremot har en regressrätt mot huvudgäldenären och
även om borgensmannen i det konkreta fallet måhända inte kan kompenseras
beroende på huvudgäldenärens insolvens, så kvarstår regressfordringen mot
huvudgäldenären. 18 En gäldenär skall alltså bära den slutliga ekonomiska bördan
av skuldförbindelsen medan en borgensman skall kunna övervältra bördan
på huvudgäldenären.
Som framgått ovan riskerar borgensmannen att få bära den slutliga ekonomiska
bördan redan genom att betalningsansvaret inte bortfaller när den juridiska
personen upplösts. I vågskålen ligger alltså den allmänna frågan om det
verkligen är en god avvägning mellan borgenärers och borgensmäns intressen
att en borgenär även efter att under tio år ha haft möjligheten att kräva in skulden
15 Se Walin Borgen och tredjemanspant s. 306 med hänvisning till samme författares kommentar
till skuldebrevslagen, 2 upplagan Stockholm 1997, s. 79. Isgren m.fl. hänvisar på s. 932 till andra
stycket i 9 §, men genom hänvisningen till Walins resonemang framgår att reduktionsregeln i
första stycket förmodligen avsetts.
16 Se Walin Borgen och tredjemanspant s. 306.
17 Även Walin a.a. anför denna regel på s. 304, men skriver att andra regler kan gälla för speciella
fall, varefter preskriptionsavbrott vid uppenbar insolvens anförs på s. 306. Jfr Lindskog, Stefan,
Preskription, 2 upplagan Stockholm 2002, s. 513 som också förefaller tveksam till Walins uttalande
att preskriptionsavbrott inte skulle behövas när utdelning för fordringen inte är att vänta i
konkursen. I fotnoten 53 på anfört ställe nämner Lindskog uttryckligen situationen att bolaget
avvecklats.
18 Ett särproblem är om den som betecknas som borgensman i realiteten är gäldenär, jfr NJA 1994
s. 95 och det norska avgörandet i Rt 1994 s. 1288. I sådana fall föreligger ingen regressrätt helt
enkelt för att defacto-gäldenären redan bär den ekonomiska bördan.

132
RÄTTSFALL
av borgensmannen skall kunna fortsätta kräva ut ansvar genom att göra preskriptionsavbrott
endast mot borgensmannen. Man kan fråga sig om kreditgivningen
bör vara av sådant slag att sådana situationer skall gynnas, särskilt som
borgensmän typiskt sett inte har direkt nytta av huvudförbindelsen. Enligt min
mening är det klart att regeln i 8 § 2 st. PreskL borde ha kunnat utesluta borgenärens
kravrätt i fallet.
Om avgörandet fattas så att HD nu slagit fast en regel som innebär att borgensmän
inte kan räkna med att bli lösta från sina åtaganden ens tio år efter ett
aktiebolags upplösning finns det anledning att ställa frågan om avgörandet även
gäller andra former av juridiska personer. Regeln i 11 kap. 19 § 1 st. om upplösning
av ekonomiska föreningar efter konkurs som avlutats utan överskott i
lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar är helt identisk med aktiebolagslagens
regel och det får antas att fallet därför principiellt skulle ha fått samma
utgång om borgen ställts för en ekonomisk förening istället. Viss tidigare praxis
antyder att handelsbolag kan vara att bedöma efter andra linjer. I NJA 1989 s. 92
ansågs en bolagsman ha rätt att åberopa nedsättning som skett genom ackord
även när ansvaret riktades mot bolagsmannen med stöd av 2 kap. 20 § handelsbolagslagen
(1980:1102). Regeln innebär som bekant en form av solidariskt
ansvar som i många stycken liknar ett borgensåtagande eller subsidiärt gäldsansvar.
Ansvaret kan dock till följd av utgången i NJA 1989 s. 92 inte sägas vara
att helt likställa med ett borgensåtagande och det nu avgjorda fallet förstärker
skillnaden. 19
När det gäller borgensmans ansvar för fysisk persons gäld efter huvudgäldenärens
död innehåller 10 kap. 10 § handelsbalken en regel som enligt praxis bara
gäller för enkel borgen. 20 Enligt regeln ansvarar huvudgäldenärens dödsbo för
skulden och endast det som inte kan täckas får utkrävas av den som gått i enkel
borgen för skulden. Om det istället är fråga om en proprieborgen torde borgenären
kunna kräva borgensmannen utan att först ha krävt dödsboet. Den traditionella
uppfattningen är att borgenären knappast kan räkna med att få göra gällande
åtagandet om inte fordringen tas upp i dödsboet, eftersom denna i sådant
fall bortfaller enligt allmänna regler om borgens accessoritet. Frågan som nu
måste ställas är om regeln i det nyligen avgjorda fallet kan utsträckas även till
fysiska personer. Antar man att kravet kan göras gällande även om fordringen
inte gjorts gällande mot dödsboet, utsträcks borgensmannens ansvar utanför vad
som tidigare antagits. En borgensman skulle därmed kunna vara fortsatt ansvarig
för den dödes skuld och i realiteten skulle borgensmannen inträda som ny
gäldenär genom huvudgäldenärens död.
19 Se Lindskog HBL 2:20 5.1.5 s. 571 f, Pehrson, Lars, Ackord begränsar bolagsmans ansvar, JT
1989–90 s. 338–339 och Hellner & Mellqvist Kommentar till lagen om företagsrekonstruktion,
Stockholm 1997, s. 193.
20 Se Walin Borgen och tredjemanspant s. 26 med hänvisning till NJA 1874 s. 143, NJA 1884
s. 449 och NJA 1929 s. 409. Jfr NJA 2000 s. 97 där regeln anförs som en del av resonemanget
om borgensmannens dödsbos ansvar för åtagandet.

RÄTTSFALL 133
HD anför i domskälen att om regeln om accessorisk preskription i 8 § 2 st.
PreskL skulle ha ansetts tillämplig i den aktuella situationen, så skulle detta leda
till svårlösta praktiska komplikationer och påtaglig risk för rättsförlust i andra
fall. De argument som ovan anförts mot utgången visar att den lösning HD valt
knappast kan sägas vara problemfri. Fallet illustrerar även än en gång att borgensinstitutet
är i stort behov av uppmärksamhet från lagstiftarens sida och att
detta gäller även på det kommersiella området. 21
Torbjörn Ingvarsson
21 Angående behovet av lagstiftning om privatpersoners borgensåtaganden se min artikel Något
om konsumentskyddsaspekter på privatpersoners borgensåtaganden, JT 2001–02 s. 34–47, särskilt
s. 46 f.