12. Riksdagsvalet 1968 och utvecklingen därefter

iksdagsvalet 1968 och utvecklingen därefter 

12. Riksdagsvalet 1968 

och utvecklingen därefter 

Detta sista kronologiska kapitel syftar till att belysa samlingsrörelsens utveckling 

i samband med 1968 års val, samt att dra några utvecklingslinjer 

mot 1970-talet. Det var en tid då styrkeförhållandena mellan de borgerliga 

partierna förändrades och den borgerliga splittringen ånyo ökade, inte 

minst i Fyrstadskretsen. Samtidigt väcktes eller förstärktes andra både inrikes- 

och utrikespolitiska frågor, än samlingssträvandena, som i ökad utsträckning 

kom att pocka på politikernas och väljarnas uppmärksamhet. 

Inför 1968 års riksdagsval 

Samlingsproblem inför valet i Fyrstadskretsen 

Sedan hösten 1967 hade i Fyrstadskretsen intensiva förhandlingar ägt rum i 

syfte att skapa en trepartisamling under gemensam beteckning. Den 15 

januari 1968 avböjde centerpartiet en sådan lösning. Den 12 februari hade 

Medborgerlig Samling sin årsstämma i Landskrona. Medborgerlig Samling 

utgjorde sedan fusionen den 12 december 1967 ett distrikt inom SFF, Samling 

för Framsteg, som numera var samlingsrörelsernas riksorganisation. 

Den bredast möjliga borgerliga samlingen uppfattades i Fyrstadskretsen 

vara en fullständig trepartisamling under gemensam beteckning, vilken inte 

kunnat realiseras på grund av motstånd huvudsakligen från centerpartiet 

redan från 1964. Den näst bästa ansågs vara den som åstadkommits vid 

kommunalvalet 1966 i Samling i Malmö och i motsvarande samlingar i valkretsens 

övriga städer. Arbetet i dessa samlingar hade fungerat väl mellan 

högern och folkpartiet, så väl att det politiska arbetet utfördes i gemensam 

stadsfullmäktigegrupp. Flertalet samlingspolitiker hade tänkt att fortsätta 

detta samarbete med teknisk valsamverkan och med gemensamt program 

inför riksdagsvalet 1968. En strävan var att dessutom om möjligt få med 

centerpartiet i detta samarbete. 

Men vid folkpartiets valkretsförbunds delegerademöte i Lund dagen 

innan, den 11 februari, hände något som ändrade hela bilden av borgerlig 

samverkan i Fyrstadskretsen. Sten Sjöholm föreslog nämligen en samverkan 

mellan de borgerliga oppositionspartierna enligt den sk göteborgsmodellen, 

dvs utan gemensam partibeteckning. Varje parti skulle i valet gå fram med 

sina egna partibeteckningar men samarbeta under valrörelsen. Sten 

13. olsson 207 

03-09-22, 15.44 

207

208 

tidningsmakt och politiska organisationer 

Sjöholms förslag berodde enligt Arbetet 1 på att folkpartiledningen i Stockholm 

med Sven Wedén som ny partiledare informerat Sjöholm att man inte 

kunde sanktionera en folkpartisamverkan med högern, eftersom högerledningen 

vid flera tillfällen markerat att högerriksdagsmän i Fyrstadskretsen 

följt högerns linje i skattefrågor. 

Dessutom kunde Sten Sjöholm inte med säkerhet räkna med att bli 

mottagen i folkpartiets riksdagsgrupp, om han återvaldes under samverkansformer 

enbart med högern. Lunds folkpartiavdelning hade dessutom 

inför samverkansdelegerades möte söndagen den 11 februari ställt någon 

form av ultimatum mot samverkan med valkretshögern. Sjöholms agerande 

under mötet kan ha påverkats av dessa fakta. Vid detta tillfälle borde Sigfrid 

Löfgren ha haft samma information som Sjöholm. Den föreslagna formen 

av valsamverkan hade högern svårt att acceptera, eftersom denna konstruktion 

i Fyrstadskretsen uppfattades som ett steg tillbaka till 1964 med tanke 

på det goda samarbetet mellan högern och folkpartiet på det kommunala 

planet i valkretsen efter valet 1966. I andra valkretsar däremot, utan Fyrstadskretsens 

erfarenhet av borgerligt samarbete, kunde det uppfattas som 

ett utökat samarbete. Den begränsade samverkan enligt göteborgsmodellen 

avvisade valkretshögern. 

Folkpartiets förhandlingsdelegation, i vilken Sjöholm ingick, beslöt 

efter fortsatta förhandlingar att rekommendera folkpartiet samverkan endast 

med centerpartiet. Valkretsförbundets delegerade godkände förslaget 

om samgående med centern den 10 mars. Överenskommelsen innebar att 

partierna skulle ha var sin valsedel. Vid folkpartiets nominering föreslogs 

både Sigfrid Löfgren och Sten Sjöholm av olika delegater till första platsen 

på valsedeln. Vid voteringen fick Löfgren 38 och Sjöholm 13 röster. Sjöholm 

avsade sig men han återtog senare avsägelsen och uppfördes på andra plats. 

Vid styrelsesammanträde den 8 april 1968 anmälde Sigfrid Löfgren att Liberal 

Ungdom i Helsingborg i skrivelse till honom krävt, att han skulle byta 

plats med Sjöholm på valsedeln. Styrelsen beslöt då att denna skrivelse inte 

skulle föranleda någon åtgärd. Då ingen stad krävde något nytt delegerademöte, 

var folkpartiets valsedel i 1968 års val i Fyrstadskretsen därmed fastställd. 

Vid en presskonferens den 23 april 1968 presenterades valsedeln. 2 

Men trots presskonferensen om folkpartiets fastställda valsedel begärde 

folkpartiets helsingborgsavdelning redan dagen efter pressinformationen en 

undersökning om möjligheten att gå fram med två listor, en med Sigfrid 

Löfgren och en med Sten Sjöholm som första namn och sedan i övrigt identiska. 

Om Helsingborg önskade någon ändring fick, påpekade Arne 

Bengtsson, folkpartiets valkretsordförande, avdelningen begära delegeradesammanträde. 

Den 13 maj fick valkretsordföranden en skrivelse från styrelsens 

arbetsutskott i Helsingborg, vilket begärde att valkretsförbundets styrelse 

skulle sammankallas. Efter uppringning begärde Sten Sjöholm inte för 


03-09-22, 15.44


egen del en egen lista, men han ansåg att man borde tillmötesgå en enhällig 

helsingborgsstyrelses önskan om sammanträde. Arne Bengtsson meddelade 

då Sjöholm att något sådant sammanträde inte kunde hållas före den 5 juni. 3 

I ett brev den 20 maj 1968 avsade sig Sten Sjöholm den honom tilldelade 

platsen på valsedeln. Enligt egen uppgift var han besviken på Samling 68:s 

agerande och påstod att hans andraplacering på folkpartilistan inte hade 

med detta beslut att göra. Han skulle däremot skriva en bok och i denna 

avslöja den aktuella samlingsrörelsen. Kallelse till delegerademöte den 5 juni 

1968 för att komplettera valsedeln sändes ut den 29 maj. Redan dagen efter 

begärde helsingborgsavdelningen att delegerades beslut av den 10 mars 

skulle omprövas. 

Så skedde också den 5 juni, men delegeradeförsamlingen vidhöll med 38 

röster mot 26 sitt tidigare tagna beslut. Trots ajournering misslyckades delegerade 

att få en ersättare för Sten Sjöholm och ytterligare fyra helsingborgare 

lämnade sina platser på valsedeln. Den nya listan fastställdes den 18 juni. 4 

Även folkpartiledaren Sven Wedén hade synpunkter på Sten Sjöholms 

handlande. Agerandet förvånade folkpartiledaren. Arne Bengtsson hade 

som valkretsordförande redogjort för hela händelseförloppet i en informationsskrift. 

Sven Wedén fann redogörelsen klarläggande, men han fann det 

beklagligt att Sjöholm avsade sig kandidaturen och uppfattade Sjöholms 

skäl som oklara. Genom massmedia hade det senare framkommit, att Sjöholm 

ämnade kandidera på en med folkpartiet konkurrerande lista. Folkpartiledaren 

ansåg även detta minst sagt märkligt. 5 

Då valkretshögern med sin ordförande Olof Wahlgren och Samling för 

Framsteg inte kunde tänka sig samling enligt den föreslagna göteborgsmodellen 

och då mittenpartierna tagit definitiv ställning för mittensamverkan 

även i Fyrstadskretsen, bildade fyrstadshögern tillsammans med Medborgerlig 

Samling den 21 april 1968 en gemensam valorganisation med beteckningen 

Samling 68. Då de båda mittenpartierna inför 1968 års val bestämt 

sig för mittensamverkan som på riksplanet, lyckades Olof Wahlgren och 

Medborgerlig Samling inte, som från början var tänkt, att inför valet 

genomföra en trepartisamling genom de etablerade partiorganisationerna. 

Samling 68 tänkte presentera två listor, en högerlista och en mittenbetonad 

lista. Det blev alltså inför valet två samlingsorganisationer på den borgerliga 

sidan, Mittenpartierna och Samling 68, med tillsammans fyra listor. 

I ett öppet brev till Sjöholm, infört i SDS under Aktuella frågor den 28 

maj 1968, framhöll Olof Wahlgren, SDS’ chefredaktör, den tidigare gemensamma 

kampen för borgerlig samling. Han nämnde hur Medborgerlig 

Samling 1964 tvingades gå till val, och hur valresultatet visade att en stor 

majoritet av de borgerliga väljarna slöt upp bakom samlingsidéen vid 1964 

och 1966 års val. Olof Wahlgren ansåg därför att de tre andrakammarriksdagsmännen 

från MbS-valrörelsen 1964 i den uppkomna situationen skulle 


03-09-22, 15.44 

209

210 


placeras överst på var sin valsedel under en gemensam beteckning, Samling 

68, för att på detta sätt markera samlingens fortsatta livskraft. 6 

Olof Wahlgren uppfattade Sten Sjöholm och fyrstadsfolkpartiet som 

inte längre intresserade av verklig samverkan med gemensam beteckning. 

Denna förändrade inställning till samverkan ställde varken Wahlgren, MbS 

eller SFF upp på. Mittensamverkan blev för Sjöholm alternativet, men att 

placeras på valsedelns andra plats efter Sigfrid Löfgren accepterade inte Sjöholm, 

som till slut inte tänkte att ställa upp på någon valsedel i 1968 års val. 7 

Olof Wahlgren sade i sin artikel att han blev djupt besviken över Sjöholms 

omsvängning och hade svårt att förstå den. Samling 68 hade tänkt att 

ställa upp med två valsedlar med Carl Göran Regnéll och Bertil Rubin som 

första namn på vardera valsedeln, eftersom Sten Sjöholm inte ställde upp i 

höstens val. Sjöholm var besviken på samlingsrörelsen, som hundraprocentigt 

ställde upp bakom fyrstadshögerns ordförande Olof Wahlgren. Denne 

underströk i sin tur att en alldeles övervägande majoritet av samlingsfolket 

var mycket negativt till Sjöholms agerande. I detta sammanhang hänvisade 

Olof Wahlgren till Ola Gummessons påstående i Kvällsposten, att Sten Sjöholms 

tvära åsiktsbyten var i magstarkaste laget för väljarna. 8 

Trots detta avslutade Olof Wahlgren sitt debattinlägg på följande sätt: 

”Samling 68 är i dag färdig med sina valsedlar och sin organisation. Själv 

sitter jag, som Du vet, som ordförande i valledning och styrelse. Utan andra 

motiv än den känsla av lojalitet och samhörighet från min sida som gjort att 

Carl Göran Regnéll och Bertil Rubin nu kommer att toppa var sin valsedel 

vill jag trots allt räcka Dig handen. Jag vet ej om det är möjligt. Men min 

förhoppning är fortfarande att solidariteten mot väljarna, som Du visade 

1964 och 1966, skall väga tyngre än Din känsla för det etablerade partiväsende, 

vars talan Du nu börjat föra.” 9 Artikeln illustrerades med bilder på 

Carl Göran Regnéll och Bertil Rubin. Dessa bildrutor kompletterades med 

en tom bildruta, troligen reserverad för den tredje valsedelns första namn 

under den gemensamma listbeteckningen ”Samling 68”. 

I Helsingborgs Dagblad utvecklade Sten Sjöholm samma dag sin uppfattning 

om samlingen. Att Sten Sjöholm hade en annan syn på bredast 

möjliga samling än Wahlgren förklarade han i denna debattartikel. Efter det 

officiella centerpartiets nej till en trepartisamling under gemensam beteckning 

presenterade de båda mittenpartierna för högerpartiet ett samgående 

på trepartibasis med gemensam valrörelse och gemensamt program men 

under egna partibeteckningar. Detta förslag tackade högerpartiet dock nej 

till. Motiveringen var att en fullständig samling även borde ha gemensam 

listbeteckning. Den s k göteborgsmodellen med bibehållande av egna partibeteckningar 

hade fungerat med bra resultat i Göteborg. Varför skulle det 

inte kunna gå bra även i Fyrstadskretsen, menade Sten Sjöholm. 10 

Dagen efter, den 29 maj 1968, fann man en ny debattartikel i Helsing- 


03-09-22, 15.44


borgs Dagblad med samma rubrik ”Sanningen om Samlingen” men nu signerad 

av Olof Wahlgren. I denna debattartikel beklagade Olof Wahlgren 

att Sten Sjöholm uppenbarligen gripits av något slags panik över att utvecklingen 

i Fyrstadskretsen inte gått efter hans beräkningar. Eftersom Sten 

Sjöholm i olika tidningar hade presenterat sina nya uppfattningar om samlingsrörelsen, 

önskade MbS-generalen Olof Wahlgren ge väljarna i Helsingborg 

några kommentarer. 11 Olof Wahlgren framhöll att verklig samling 

måste ha gemensam beteckning och då hade större chans att erhålla socialistiska 

röster och att den s k göteborgsmodellen inte var samling i egentlig 

mening trots trepartisamverkan. Denna uppfattning delade inte Sjöholm. 

Olof Wahlgren underströk dessutom att samlingsrörelsens existens berodde 

på att det inte blev total trepartisamling i valkretsen genom det officiella 

centerpartiets nej. Om trepartisamlingen blivit total hade MbS inte kunnat 

pretendera på deltagande i valet, troligen ej heller Bertil Rubin, eftersom 

man då hade uppnått målet lokalt. 12 

Under ”Aktuella frågor” i Sydsvenska Dagbladet besvarade Sjöholm 

några dagar senare Olof Wahlgrens öppna brev den 28 maj. I detta svar 

uttryckte han i början sin glädje över Olof Wahlgrens vänskapliga ton i det 

öppna brevet och dennes djupa och ärliga förankring i en liberal samhällssyn. 

Trots tillfälliga motsättningar av taktisk och teknisk art var detta positivt, 

men i samma andetag beklagade han att Olof och han stod i skilda 

läger. MbS var en förträfflig idé. ”Det var mot denna bakgrund jag kände 

djup besvikelse över vad som nu skedde inom samlingsrörelsen i Fyrstadskretsen.” 

Sjöholm vidhöll fortfarande att ”bredast möjliga samling” måste 

betyda en konstellation omfattande alla de tre icke-socialistiska partierna. 

Samlingsorganisationen, MbS - SFF, hade enligt Sjöholm trätt i partiernas 

ställe och blivit självändamål i motsats till Mbs-agerande 1964 och 1966. 

Han tänkte därför inte kandidera på någon valsedel för en ny riksdagsperiod 

och kom att beskåda valrörelsen från åskådarplats. 13 

Till detta inlägg fogade Olof Wahlgren en omedelbar kommentar. 

Göteborgsmodellen, som Sjöholm ville kalla för samling utan gemensam 

beteckning för ”bredast möjliga samling”, var ingen samling alls enligt Olof 

Wahlgren. Kriteriet på samling var den gemensamma beteckningen. När 

därför centerpartiet sade nej till en gemensam beteckning, var i det läget 

”bredast möjliga samling” en gemensam beteckning för folkpartiet och högern 

samt en tredje valsedel med Rubin som toppnamn. I det läget sade 

folkpartiet nej och högern ja. Det var ”då som Du hoppade av och Ditt nya 

synsätt plötsligt blev aktuellt. Bara några dagar tidigare hade vi varit helt 

överens. Resultatet blev då Samling 68 med två valsedlar. Mittenpartierna 

bildade sin samlingskombination med udden riktad mot Samling 68. Du 

tog konsekvenserna och accepterade inte en andraplacering på folkpartilistan. 

Samlingsrörelsen är för övrigt inte något självändamål. Om det hade 


03-09-22, 15.44 

211

212 


blivit total trepartisamling i Fyrstadskretsen, hade nämligen MbS’ lokala 

uppgift varit slutförd och något MbS-deltagande i valet hade inte längre 

blivit aktuellt.” 14 

Liberal Ungdom i Helsingborg bestämde sig för att föreslå ännu en ren 

folkpartilista i Fyrstadskretsen inom Mittenpartiernas ram. Denna skulle 

toppas av Sten Sjöholm. Helsingborgsavdelningen beslöt den 1 juli att stödja 

Liberal Ungdoms aktion för att ge Sten Sjöholm en egen lista. Skulle 

Folkpartiets valkretsförbund vidhålla sin tidigare inställning med endast en 

folkpartilista under beteckningen Mittenpartierna, skulle helsingborgarna 

kunna tänka sig att placera Sjöholmslistan under Samling 68. 15 Olof Wahlgren, 

Samling 68:s ordförande och valledare, hade också redan i ett uttalande 

räckt Sten Sjöholm handen trots dennes fräna angrepp några månader 

tidigare mot den av Wahlgren ledda samlingsrörelsen. 16 Den gemensamma 

förhoppningen om ett optimalt valresultat borde kunna ge plats åt en sjöholmslista 

inom ramen för Samling 68. Då folkpartiets valkretsstyrelse avslog 

förslaget blev Liberal Ungdoms alternativ ”Samling 68” aktuellt. 17 

Sten Sjöholm övervägde i denna situation att kandidera på en lista som 

konkurrerade med det officiella folkpartiets och kom att ha en annan partibeteckning 

än den folkpartiet i Fyrstadskretsen under Sjöholms medverkan 

hade bestämt sig för. Detta Sjöholms ställningstagande som nämnts tidigare 

fann folkpartiledaren Sven Wedén märkligt och visst blev situationen 

underlig. Sjöholm var ordförande i Helsingborgs folkpartiavdelning, vilken 

avdelning formellt var bunden till Mittenpartierna, samtidigt som ordföranden 

nu placerades på en lista under beteckningen Samling 68. Trots 

detta hoppades Sjöholm att flertalet valarbetare nu med entusiasm skulle gå 

in för honom och Samling 68. Helsingborgsfolkpartiet representerades 

samtidigt på den officiella folkpartilistan under Mittenpartierna med bl a 

Ewy Troedsson, tredje namn på valsedeln och första helsingborgsnamn, 

landstingsledamot och ordförande för folkpartiets fyrstadskvinnor. Trots 

Sten Sjöholms tidigare hårda kritik blev han ändå tagen till nåder både av 

Olof Wahlgren och Samling 68, troligen för att minimera risken att förlora 

värdefulla röster i kampen om det tolfte mandatet i kretsen. Valresultatet 

redan 1966 skulle ha gett samlingen, med hjälp av 100.000 röster, socialdemokraternas 

sjunde mandat, om det varit riksdagsval, även utan hjälp av 

mittenpartilistans 10.000 röster. 18 

Sten Sjöholm beklagade att han tidigare under våren så fränt angripit 

den samlingsrörelse till vilken han nu anslutit sig, och han menade det vara 

dumt att han ställt upp på mittenpartilistan. Sten Sjöholm var nämligen 

personligen besviken på den brist på förtroende som ledningen för fyrstadsfolkpartiet 

visat honom. Han hade i det längsta hoppats på att väljarna med 

hjälp av två folkpartilistor, med Sigfrid Löfgrens namn överst på den ena 

och hans överst på den andra, skulle avgöra vem som skulle få representera 


03-09-22, 15.44


folkpartiet i valkretsen. Andra platsen på en Löfgrenvalsedel skulle inte 

kunna ge väljarna den möjligheten. Därför kunde Sten Sjöholm aldrig 

acceptera valkretsledningens beslut om endast en folkpartivalsedel. 19 Att 

Sjöholm kom tillbaka till samlingen, hade Rubin svårt att acceptera. 

När Sten Sjöholm bestämt sig fanns det fem olika valorganisationer för 

väljarna inför valet den 15 september i Fyrstadskretsen att välja mellan. Det 

fanns flera listor med olika toppnamn under samma partibeteckning. De 

fem organisationerna som ställde upp var Mittenpartierna med två listor, en 

centerpartilista med Bertil Fiskesjö, Lund, Alma Olsson, Helsingborg, och 

Herry Johansson, Malmö, och en folkpartilista med Sigfrid Löfgren, 

Malmö, Bo Edvardsson, Lund, och Ewy Troedsson, Helsingborg, som de 

tre första namnen på de två valsedlarna. Samling 68 ställde upp med tre 

listor, en Höger-MbS-lista med Carl Göran Regnéll, Lund, Mårten 

Werner, Malmö, och Rolf Clarkson, Helsingborg, en Mitten-MbS-lista 

med Bertil Rubin, Malmö, Gösta Rooth, Lund, och Ragnar Gelander, 

Landskrona, som toppnamn och slutligen en Folkparti-MbS-lista med Sten 

Sjöholm, Helsingborg, när han lämnat Mittenpartilistan, Marie Nordström, 

Lund, och Bertil Hallberg, Malmö, som de första namnen. I övrigt 

deltog Kristen Demokratisk Samling och Arbetarpartiet -Socialdemokraterna 

med vardera en lista i valet och slutligen Vänsterpartiet-Kommunisterna, 

som antagit detta nya partinamn föregående år, med två listor. 

Efter det att Bertil Rubin uteslutits ur centerpartiet var det inte lätt för 

honom att finna en ny plattform för politiskt arbete. Han tillhörde dem 

som kunde tänka sig att utveckla valorganisationen Medborgerlig Samling 

till ett parti, något som Olof Wahlgren motsatte sig. Rubin hade personligen 

både tur och otur i sin strävan att få en riksdagsplats i 1968 års val. Om 

Wahlgren inför 1968 års val hade lyckats att samla de tre officiella partiorganisationerna 

i Fyrstadskretsen under gemensam beteckning hade Rubin 

knappast haft chans att placeras på valbar plats på Samling 68:s valsedlar. 

Nu sade centerorganisationerna i valkretsen nej till trepartisamverkan och 

därmed var det inte helt omöjligt för honom. Rubin placerades senare på 

grund av sina insatser inom Medborgerlig Samling och sin centerbakgrund 

överst på en mittenbetonad lista vid sidan av den officiella högervalsedeln 

under den gemensamma beteckningen Samling 68. 

En annorlunda valrörelse 

Valrörelsen inför 1968 års val blev både lång och intensiv på grund av det 

allvarliga bakslag regeringen drabbats av i kommunalvalet 1966. Socialdemokraterna 

var chockade, partiets regeringsinnehav var allvarligt hotat 

och den borgerliga oppositionen hyste stora förhoppningar om att gemensamt 

få överta regeringsmakten. Målmedvetenheten på båda sidor var inte 


03-09-22, 15.44 

213

214 


att ta miste på. Socialdemokraterna satte in stora propagandaresurser för att 

om möjligt kunna behålla regeringsmakten, och de borgerliga kämpade 

med gemensamma insatser för att få möjlighet att kunna ersätta 

socialdemokraterna i regeringsställning. Regeringspartiet kom över valchocken 

1966 och bestämde sig ganska snabbt för en extra partikongress för 

att samla de partiaktiva och dra upp riktlinjerna inför 1968 års val. 20 

Redan i mitten av september 1967, ett år före valet, genomfördes ca 200 

valdebatter under några dagar över hela landet mellan socialdemokrater och 

borgerliga. Dessa massdebatter var ett nytt grepp mellan valrörelserna. En 

viss radikalisering ideologiskt hade skett på den politiska vänstersidan, medan 

den borgerliga oppositionen planerade för samverkan som tidigare. Den 

opinionsbildande verksamheten, som hittills till stor del skötts av pressen, 

hade försvagats genom nedläggning av många tidningar av olika politisk 

färg. Det var svårt att avgöra om det politiska budskapet härigenom blivit 

mera ensidigt, men socialdemokrater och centerpartister ansåg en förbättring 

av den politiska opinionsbildningen vara motiverad och genomdrev 

därför i riksdagen efter en viss utredning ett statligt partistöd, som var tänkt 

att även kunna användas som presstöd för partitidningar i kris. Beslutet 

genomfördes trots motstånd från högern och folkpartiet, vilkas representanter 

inte uppskattade ett statligt finansierat partiväsende, eftersom det kunde 

finnas viss risk för otillbörlig påverkan. 21 

Initiativet i den politiska debatten var inte längre förbehållet partiernas 

valledningar. Nya inslag i debatten hade aktualiserats genom att journalistinsatserna 

hade blivit mer aktiva. Massmedierna, press, radio och tv refererade 

inte längre passivt partiledningarnas utspel, utan genom att journalisterna 

kritiskt bedömde de politiska uttalandena, blev partierna inte längre 

ensamma om opinionsbildningen. Denna blev inte längre partiernas ensak, 

utan massmediernas påverkan blev allt mer påtaglig. Denna tog sig bl a 

uttryck i en utvidgad nyhetsbevakning i 1968 års valrörelse, samtidigt som 

SIFO från och med mars 1967 varje månad publicerade partisympatimätningar, 

som presenterades i pressen och i andra massmedia och väckte ytterligare 

intresse för partierna och partipolitiken. Ett annat exempel på aktiva 

journalistinsatser var att partiledarintervjuerna i 1968 års val sköttes av professionella 

utfrågare och inte längre av partierna. Televisionens egna journalister, 

som de tre O:na, Gustaf Olivecrona, Åke Ortmark och Lars Orup, 

svarade för den delen av valrörelsen i tv, vilket samma journalister gjorde i tv 

redan under valrörelsen 1966. 22 

Den ”skjutjärnsjournalistik” som utfrågarna använde sig av förekom 

redan i början av sextiotalet i radion med Åke Ortmark och Herbert Söderström 

som pionjärer. 23 Ett annat trendbrott var radions telefonväkterier, i 

vilka program vanliga väljare fick ställa frågor till partiledarna. Massmedierna 

tog alltså allt flera egna initiativ till olika valprogram och bestämde även 


03-09-22, 15.44


innehållet i dessa. Denna utveckling blev påtvingad de politiska partierna, 

och massmedierna kom i detta avseende att få ett ännu större inflytande i 

slutet av 60-talet och framöver. Som motvikt till massmediernas allt mer 

dominerande roll började partierna att anordna presskonferenser, till vilka 

representanter från alla medier inbjöds relativt regelbundet. På dessa konferenser 

kommenterade politikerna aktuella frågor i valrörelsen och presenterade 

nya utspel. Även vid dessa tillfällen tog aktiva journalister chansen att 

ställa frågor till partiledarna och kunde därmed påverka opinionsbildningen 

vid dessa konferenser. 24 

Men med hjälp av broschyrmaterial, begränsad mötesverksamhet och 

arbetsplatsbearbetning försökte partierna fortfarande direkt påverka väljarna. 

I synnerhet arbetsplatsbearbetningen prioriterade socialdemokraterna 

efter 1966 års svåra valförlust. Därför utbildade Landsorganisationen och 

partiet gemensamt ett tusental funktionärer inför valet 1968 och broschyrmaterial 

sändes ut i stor omfattning till de förtroendevalda. Dessutom 

genomförde LO stora annons- och affischkampanjer. Bearbetningen av 

arbetsplatserna var enligt Tage Erlander en oerhört viktig del av socialdemokraternas 

valrörelse för att kunna balansera borgerlighetens pressöverlägsenhet. 

Detta blev mer aktuellt efter nedläggningen av Stockholms-Tidningen, 

ägd av LO. Efter nedläggningen 1966 hade varken Stockholm eller Göteborg 

någon socialdemokratisk morgontidning. 25 

Partiledarna försökte i denna valrörelse variera sitt kampanjarbete och i 

detta spelade debatterna fortfarande en stor roll. På en speciell debattdag 

över hela landet genomfördes närmare 300 debatter mellan borgerliga och 

socialdemokratiska politiker. Av partiledarna var det högerns Yngve Holmberg, 

som bedrev det mest intensiva kampanjarbetet under valrörelsen med 

omväxlande ”mötesanföranden och debatter med presskonferenser, studiebesök 

och mer spektakulära framträdanden som handskakningsturnéer och 

möten med mannekänguppvisning.” 26 Samtidigt var 1968 den mest mediaanpassade 

valrörelsen. För att skapa en enligt amerikansk valrörelsemodell 

röstdragande partiledarimage, fordrades det en krävande tv-träning med 

insatser av reklambranschen. Yngve Holmberg blev utsatt för en sådan 

behandling, men om insatserna påverkade partiets röstresultat kunde nog 

diskuteras. 

Gustaf Olivecrona, en av de tre O:na, är inne på samma sak i sin bok 

”Hur väljarna vanns”. Han säger ordagrant i detta sammanhang: ”Samtliga 

de tio valkretsar där högerpartiet ansåg sig ha vinstchanser fick besök av 

Holmberg. Det är lätt att göra sig lustig och ställa frågan om högerns möjligheter 

att vinna mandat i dessa kretsar ökade genom att Yngve Holmberg 

kom dit. Troligen kunde inte Holmberg själv vinna några väljare till sitt 

parti genom att visa sig eller hålla tal. Valturnéer av amerikansk handskakningstyp 

passar inte Yngve Holmberg. Han har uppenbara svårigheter att få 


03-09-22, 15.44 

215

216 


kontakt med människor och saknar spontanitet och värme när han 

konfronteras med folk som han inte känner. Effekten av hans turnéer blev 

därför inte att röster vanns.” 27 

Sven Wedén försökte också att variera sin valkampanj, som var snarlik 

högerledarens. Höger- och folkpartiledarnas valkampanjer 1968 var unika 

efter svenska förhållanden och uppfattades ha amerikanska förebilder, liknande 

Medborgerlig Samlings i Fyrstadskretsen under de två senaste valen, 

1964 och 1966. De tre andra partiledarna, Tage Erlander, Gunnar Hedlund 

och C H Hermansson, hade däremot inte förändrat sina valkampanjer i 

någon större utsträckning från tidigare valrörelser. Visserligen hade de som 

de övriga partiledarna presskonferenser, men i övrigt hade de avstått från 

mera spektakulära möten. 

Även om valrörelsen 1968 var annorlunda på många sätt, så var det speciellt 

en utrikespolitisk oförutsebar händelse som kom att påverka valdebatten 

under de sista veckorna före valet och troligen även valresultatet. Det var 

Warszawapaktsarméernas inmarsch i Tjeckoslovakien i slutet av augusti. 

Väljarnas reaktion på en sådan storpolitisk händelse ökade stödet för den 

sittande regeringen, eftersom väljarna i ett sådant läge inte vågade satsa på 

något oprövat, i synnerhet som regeringsfrågan redan fanns i fokus. 28 

I den hårda kampen om regeringsmakten utnyttjade Erlander det utrikespolitiska 

läget genom ett utfall mot folkpartiledaren Sven Wedén. Denne 

hade den 26 juli gjort ett uttalande mot den pågående ryska militära 

uppladdningen mot Tjeckoslovakien och uppmanade regeringen att göra 

ett liknande, eftersom den sovjetiske regeringschefen Kosygin vid ett officiellt 

besök i Sverige några veckor tidigare uttryckt respekt för länders territoriella 

integritet. Detta resulterade i hårda angrepp i riksdagen först från Erlander 

och därefter från Olof Palme, som ansåg folkpartiledarens agerande 

vara ”det klumpigaste politiska inhopp som gjorts”. 29 

Invasionen genomfördes och Kosygin var inte att lita på. Wedén hade 

fått rätt. För att tysta oppositionsledaren Wedén överlämnade regeringen 

några veckor senare en hemlig rapport som ett bevis på olämpligheten med 

ett uttalande vid det aktuella tillfället. Genom hemligstämplingen blev Sven 

Wedén handikappad i den fortsatta diskussionen, men efter att ha läst rapporten 

ansåg Wedén, att rapporten inte hade någon betydelse för frågan. 

Carl Bildt har senare som statsminister upphävt hemligstämpeln och samtidigt 

slagit fast, att rapporten ”saknar varje värde för det syfte i vilket den 

utnyttjades. När den dåvarande regeringen påstod att den hemligstämplade 

rapporten innehöll ’direkta bevis’ på det olämpliga i ett svenskt uttalande 

till stöd för Tjeckoslovakiens självbestämmanderätt, gav den en felaktig 

bild av vad rapporten faktiskt innehöll. Angreppet på Sven Wedén i 1968 års 

valrörelse är enastående i modern svensk politik. Det har aldrig förekommit 

att en svensk regering sökt skada oppositionsledaren genom en ohållbar 


03-09-22, 15.44


tolkning av ett dokument som gjorts oåtkomligt för kritisk granskning 

genom hemligstämpling.” 30 

Valresultatet blev radikalt annorlunda än vad det såg ut att bli under 

första hälften av augusti. För socialdemokraterna blev det ett rekordval, men 

folkpartiet som enligt opinionssiffror i början av augusti borde gå mot ett 

segerval, gjorde sitt sämsta val under efterkrigstiden. Konflikten mellan 

regeringen och oppositionsledaren satte sina spår i valresultatet. 31 

Valresultatet 1968 

Valresultatet i hela riket 

Under valrörelsen spekulerades det mycket i hur många mandat socialdemokraterna 

skulle förlora, innan regeringsmakten lämnades över. Statsministern 

blev allt mer irriterad på journalisternas ständiga frågor och gav olika 

besked vid olika tillfällen. Oppositionen räknade med framgångar med tanke 

på valresultatet vid 1966 års val. Men den var inte lika säker på att socialdemokraterna 

skulle lämna regeringsmakten, även vid förlust av väljarmajoriteten 

på grund av den stabila socialistiska majoriteten i första kammaren. 32 

Mandatperioden var denna gång endast tvåårig. Därefter avskaffades 

första kammaren. Redan vid den preliminära sammanräkningen kunde 

dock konstateras, att alla spekulationer var onödiga. Socialdemokraterna 

segrade och fick 50,1 procent av väljarnas röster, vilket var den 

största framgången för regeringspartiet i ett riksdagsval sedan 1940. Slutresultatet 

blev 125 andrakammarmandat, dvs en ökning med 12 mandat sedan 

förra riksdagsvalets 113 mandat. Procentuellt ökade socialdemokraterna 

med 7,9 procent jämfört med kommunalvalen 1966 och jämfört med 1964 

års val 2,8 procent. 

Socialdemokraternas stora valseger var mot slutet av valrörelsen förutsebar 

genom en av Statistiska Centralbyrån gjord undersökning, som överensstämde 

väl med det slutliga valresultatet. Några faktorer hade odiskutabelt 

påverkat slutresultatet, som invasionen i Tjeckoslovakien, statsministerns 

popularitet och regeringsdiskussionerna, som gjorde det lättare för socialdemokraterna 

att få valskolkarna från 1966 till valurnorna denna gång, då 

regeringsinnehavet stod på spel. För kommunisterna blev valet rena katastrofen 

med förlust av fem av de tidigare åtta andrakammarmandaten. 

Den borgerliga oppositionen fick stanna i opposition även efter valet 

trots de stora förhoppningar den hade före valet. Centerpartiet blev genom 

valet det största och högern det minsta borgerliga partiet. Valet blev för 

högern en stor besvikelse, eftersom partiet hade räknat med vinstmandat i 

en del av de tio valkretsar, där röstmarginalerna var små mellan partierna. I 


03-09-22, 15.44 

217

218 


stället blev det en mandatförlust. Folkpartiet drabbades hårdast med förlust 

av nio riksdagsmandat och platsen som största borgerliga parti. Centerpartiet 

blev det största borgerliga partiet fram till valet 1979. 

Tabell 16 

Valresultatet 1968 i hela riket i jämförelse med riksdagsmannavalen 

1960 och 1964 

Valår 1960 1964 1968 

Parti Röster % Röster % Röster % 

Högerpartiet 704.365 16.5 582.609 13.7 670.478 13.9 

Centerpartiet 579.007 13.6 559.632 13.2 778.818 16.1 

Folkpartiet 744.142 17.5 720.733 17.0 724.899 15.0 

Kristen Demokratisk 75.389 1.8 72.411 1.5 

Samling 

Medborgerlig Samling * 64.807 1.5 14.800 0.3 

Mittenpartierna ** 13.557 0.3 

Socialdemokraterna 2.033.016 47.8 2.006.923 47.3 2.420.242 50.1 

Kommunisterna 190.560 4.5 221.746 5.2 145.172 3.0 

Källa: Allmänna val. Riksdagsmannavalen 1960–1968 

* Under Medborgerlig Samling har i tabellen redovisats de röster, som tillföll Samling 

68:s Rubinlista. Jämförelsetal 1964 omfattar den lista, som toppades av trion Regnéll, 

Sjöholm och Rubin, vilken lista fick 3 mandat i Fyrstadskretsen 

** Mittenpartierna är beteckningen på den lista som 1964 förekom på Gotland 

1968 redovisas inte mittenlistornas röster under denna beteckning utan rösterna delas 

upp på centerpartiet resp folkpartiet liksom rösterna på Samling 68:s Regnéll- och Sjöholmslistor 

förts till h och fp 


03-09-22, 15.44

Tabell 17 

riksdagsvalet 1968 och utvecklingen därefter 

Mandatfördelningen i Riksdagens Andra kammare efter valen 1958, 

1960, 1964 och 1968. 

Mandat 

Valår 1958 1960 1964 1968 

Parti 

Högerpartiet 45 39 32 32 

Centerpartiet 32 34 34 39 

Folkpartiet 38 40 41 34 

Socialdemokraterna 111 114 113 125 

Kommunisterna 5 5 8 3 

Medborgerlig Samling (Fyrstadskretsen) 3 

Mittenpartierna (Gotland) 2 

Summa 231 232 233 233 

Källa: SOS. Allmänna val. Riksdagsmannavalen 1958–1968 

Valresultatet i Fyrstadskretsen 

Som sagts tidigare erhöll vid valet 1966 Samlingarna, Samling i Malmö och 

motsvarande valorganisationer i de andra städerna ingående i Fyrstadsvalkretsen, 

sammantaget över 100.000 röster. Om det i stället hade varit val till 

riksdagen, hade socialdemokratin tvingats lämna ett av sina andrakammarmandat 

till Samlingsrörelsen, även utan stöd av Mittensamverkans röster. 

Borgerlighetens förhoppningar var stora inför 1968. 33 Fem betydelsefulla listor 

fanns på den borgerliga sidan. 

Av tabellen nedan framgår röstfördelningen mellan valsedlarna. 


03-09-22, 15.44 

219

Tabell 18 

220 


Valresultatet i riksdagsmannavalen 1964 och 1968 till Andra kammaren i 

Fyrstadskretsen 

Valår 1964 1968 

Parti Röster % Mandat Röster % Mandat 

Högerpartiet 17.687 7.6 1 Samling 68 

Centerpartiet 5.382 2.3 - Regnéll 49.531 18.8 3 

Folkpartiet 13.394 5.8 1 Rubin 14.800 5.6 - 

Medborgerlig 64.782 27.8 3 Sjöholm 17.749 6.7 1 

Samling 

Mittenpartierna 

Löfgren 15.272 5.8 1 

Fiskesjö 11.138 4.2 - 

Social- 125.369 53.9 7 148.467 56.3 7 

demokraterna 

Kommunis- 6.153 2.6 - 4.644 1.8 - 

terna 

Källa: SOS. Allmänna val. Riksdagsmannavalen 1964–1968 

Valresultatet i de olika fyrstadskretsstäderna framgår av nedanstående tabell. 

Tabell 19 

Valresultatet i riksdagsmannavalet 1968 till Andra kammaren i Fyrstadskretsens 

4 städer 

Stad Malmö Lund Helsingborg Landskrona 

Parti 

Röster % Röster % Röster % Röster % 

Samling 68 45.667 30.6 9.843 33.6 14.483 29.8 3.577 18.8 

Mitten- 13.026 8.7 3.864 13.2 5.086 10.5 2.065 10.8 

partierna 

KDS 1.026 0.7 179 0.6 437 0.9 234 1.2 

Socialdemo- 87.008 58.2 14.941 51.0 27.678 56.9 12.917 67.7 

kraterna 

Kommunisterna 2.679 1.8 476 1.6 972 2.0 280 1.5 

Källa: SOS. Allmänna val. Riksdagsmannavalen 1968 


03-09-22, 15.44


Utvecklingen därefter 

Mittensamverkan 

Samarbetet mellan de båda mittenpartierna var inte fullgott. Partierna gjorde 

många gånger ensidiga utspel utan att mittenbrodern var förvarnad. 

Kommunikationerna mellan de båda partiledningarna var bristfälliga. Det 

var framför allt centerpartiet, som profilerade sig i sina speciella frågor inom 

ramen för samarbetet, vilket folkpartiet inte uppskattade. Detta gällde i synnerhet 

centerns agerande under 1968 års valrörelse. 

Bertil Ohlin brännmärkte i en artikel 1969 centerns agerande 1968: ”Det 

visade sig under fjolåret att centerpartiet inom ramen för mittensamverkan 

ansåg sig ha en betydande frihet att utforma en egen profil och att ’kasta 

fram’ genomgripande förslag, vilkas presentation inte i förväg omnämnts 

för folkpartiet”. 34 Även om folkpartiet visade starkt missnöje med 

centerpartiets agerande under valrörelsen 1968, gjorde även folkpartiledaren 

sina utspel utan konsultationer med mittenbrodern. 35 

Folkpartiledaren Sven Wedén förordade efter valnederlaget 1968 en 

sammanslagning av mittenpartierna före 1970 års val med Gunnar Hedlund 

som partiordförande. Hedlund var positiv till en sammanslagning men var 

tvingad att avböja på grund av växande motstånd inom de egna leden, men 

på sina håll även av övriga centerväljare. Ytterligare ansträngningar gjordes 

före 1970 men med negativt resultat. Det var av valstrategiska skäl som folkpartiet 

förordade en sammanslagning. Partiledningen insåg nämligen att det 

inte längre gick att samarbeta som hittills, då mittenpartierna numera konkurrerade 

om samma väljare. Centerpartiet och Gunnar Hedlund uppfattades 

förhala frågan om samverkan, men då Gunnar Hedlund tre år senare 

lämnade partiordförandeposten, avslöjade han att motståndet mot föreslagen 

fusion med folkpartiet var mycket stort. Hade partiledningen trots allt 

genomfört sammanslagning vid det tillfället hade centerpartiet spruckit. 36 

Mittensamarbetet utsattes för en allvarlig påfrestning. Folkpartiet beslöt efter 

lång tvekan att fortsätta samarbetet med centerpartiet, vilket dock inte kom 

att fungera som tidigare. Kontakten förbättrades något efter Gunnar Heléns val 

till folkpartiordförande. Eftersom båda mittenpartierna hade röstframgångar i 

1970 års val ansågs tiden äntligen mogen för en sammanslagning, men centerpartiet 

delade inte heller denna gång folkpartiets uppfattning. Centerledaren 

var fortfarade positiv till sammanslagning av mittenpartierna, men han kunde 

inte agera på grund av medlemmarnas negativa inställning. Då Hedlund öppnade 

centerstämman 1971, vid vilken Thorbjörn Fälldin blev ny partiordförande, 

möttes den avgående centerledaren av stort bifall vid deklarerandet, att ”det 

inte var aktuellt med någon sammanslagning.” 37 


03-09-22, 15.44 

221

222 


I början av 1970-talet märktes en viss stagnation i mittensamarbetet. 

Sammanslagningsdiskussionerna, tidigare mycket livliga, hade mattats av 

betydligt och något gemensamt valprogram inför 1973 presenterade partierna 

inte. Valutgången blev denna gång en chock för folkpartiet, vars röstandel 

sjönk till 9,4 procent från 16,2 procent vid 1970 års val, medan mittenbrodern 

ökade sin väljarandel till 25,1 procent från 19,5 valet innan. Detta 

valresultat kunde naturligt bli en påfrestning för mittenpolitiken. 

Thorbjörn Fälldin, positiv till mittensamarbete, kommenterade valutgången 

inför sin partistyrelse. Med tanke på det parlamentariska läget (175– 

175 mellan de båda blocken ) och den växande oppositionen mot mittensamverkan 

inom folkpartiet föreslog Thorbjörn Fälldin sin partistyrelse att 

undersöka om tidpunkten var lämplig att föreslå folkpartiet en sammanslagning 

eller någon annan form av fördjupad samverkan. 38 Centerns partistyrelse 

var positiv och frågan gick vidare till Gunnar Helén, som blev förvånad 

av centerinitiativet. ”För folkpartiet var ju saken alldeles ovanligt lite 

aktuell – nästan bortglömd.” 39 

Om nu Gunnar Helén allvarligt ville överväga erbjudandet efter den 

första överraskningen, så var Per Ahlmark, som skulle efterträda Helén några 

år senare som partiordförande, helt emot förslaget. Han yttrade bl a att ett 

”parti med 9 procent kan inte gå samman med ett parti på 25 procent utan 

att kapitulera” 40 Avgörandet låg hos centerns förtroenderåd, som sammanträdde 

den 19 november 1973. 

Någon sammanslagning blev inte aktuell och ej heller någon fortsatt 

diskussion om partisammanslagning. 41 Någon slutgiltig söndervittring av 

mittensamarbetet var det inte tal om, eftersom riksdagssamarbetet fungerade, 

dock i minskad omfattning. Inom överskådlig tid blev en organisatorisk 

sammansmältning icke aktuell. Den traditionella svenska partistrukturen 

kom alltså att bestå. 42 

Idealtidpunkten för sammanslagning var troligen i samband med 1968 

års val. Bertil Ohlin ändrade attityden till samverkan redan omedelbart efter 

1966 års val och visade allt mer intresse för trepartisamverkan. Enligt honom 

var en författningsändring nästan en förutsättning för att sätta stopp för den 

socialdemokratiska dominansen. 43 

Samling för Framsteg 

I en Aftonbladet-intervju efter valet ansåg Rubin att nederlaget var för honom 

en stor personlig framgång, om man gör vissa jämförelser. Rubinlistan 

fick under Samling 68 inklusive poströster 14.800, vilket skulle betyda att 

den hade fått be tydligt flera röster än Mittenpartiernas centerpartilista med 

11.138. Mittenpartiertiernas Löfgrenlista med 15.272 hade endast ca 400 röster 

mer än Rubinlistan. 


03-09-22, 15.44


Oavsett dessa jämförelser besegrade Sjöholm med sina 17.749 röster 

Rubin, som blev utan riksdagsmandat. Rubin var imponerad över att Sjöholm 

efter alla turer det senaste året lyckats komma ner på benen och hävda 

sig så bra i konkurrensen med sina medtävlare. På en direkt fråga från reportern, 

om han skulle, som han hotat med tidigare, bilda ett eget parti, nämnde 

Rubin att det skulle komma ett nytt parti, om det inte blev sammanslagning 

av mittenpartierna. Men han hade inte själv tänkt att ta några initiativ. 

44 Trots detta Rubins yttrande i anslutning till höstens val hade Rubin 

tillsammans med avhoppare från mittenpartierna bildat ett nytt parti, 

framstegspartiet, som enligt tidningen Arbetet inte var något borgerligt 

parti, utan ideologiskt placerade Rubin partiet mellan socialdemokrater 

och borgerlighet. 

Enligt Bertil Rubin hade partiet bildats formellt först den 8 november, 

men förberedelserna hade pågått sedan våren samma år. Partiprogrammet 

var redan tryckt, partiet höll på att inregistreras och kanslilokaler var redan 

ordnade. Ett märkligt dubbelspel gentemot samlingsrörelsen Samling för 

Framsteg avslöjades samtidigt. Kanslichefen i denna organisation Gunnar 

Börjesson, en av de aktiva krafterna bakom det nybildade partiet, meddelade 

först vid konstitueringen, att han lämnat SFF-befattningen och blivit 

heltidsanställd av framstegspartiet. Centerns partisekreterare Gustaf Jonnergård 

ansåg vid intervju projektet vara alltför blåögt och trodde inte på partiets 

framtid. 45 

Den 9 november 1968 hade Samling för Framsteg extra stämma i Stockholm 

och deklarerade, att organisationen trots andra signaler före mötet 

tänkte att fortsätta sin verksamhet att försöka ena den borgerliga oppositionen. 

Det nya framstegspartiet fick inte direkt stöd av SFF, men organisationen 

gav ändå uttryck för en viss sympati. Det nya partiet hade nämligen i 

sitt programförslag tagit upp punkter, som utgjorde väsentliga inslag i den 

egna samlingorganisationens målsättning. Gustaf Petrén avgick som ordförande 

av tidsbrist och ersattes av vice ordföranden Helge Kristersson, fil dr 

och centerpartist. 46 

Redan den 12 september 1968 hade Olof Wahlgren aviserat sin avsikt att 

vid lämplig tidpunkt lämna 2. vice ordförandeskapet i SFF. I brevet till styrelsen 

nämnde han bl a att tidpunkten för hans formella lämnande av SFF:s 

presidium var beroende på de syften som samlingsrörelsen efter 1968 års val 

tänkte arbeta för. I ett nytt brev i november 1968 konstaterade Olof Wahlgren 

att han inte längre kunde stanna kvar på sin presidiepost , då krafter 

inom SFF beslutat bilda ett nytt parti och troligen därmed öka splittringen 

politiskt. Syftet med SFF hade förfuskats. 47 

Då både riksdagsman Sten Sjöholm och hovrättsrådet Gustaf Petrén behandlat 

samlingsproblematiken i Dagens Nyheter den 21 oktober respektive 

den 9 november 1968 var Olof Wahlgren intresserad av att bidraga med någ- 


03-09-22, 15.44 

223

224 


ra kommentarer, vilka var införda i Dagens Nyheter den 29 november samma 

år under rubriken ”MbS och Samlingen”. Samtidigt kan sammandraget 

uppfattas som en koncentrerad sammanfattning av Olof Wahlgrens envisa 

kamp för en borgerlig samling genom de officiella partierna under 60-talet i 

Fyrstadskretsen och inte utanför dessa. Enligt Sjöholms debattartikel återstod 

”det för samlingsvännerna att intensfiera arbetet för en trepartisamling 

inom de existerande partierna med målet att av dem skapa ett enda stort liberalt 

parti.” Den tidigare orföranden i SFF Gustaf Petrén hade en annan uppfattning 

och ansåg att Sten Sjöholms förtröstan att de tre liberala partierna 

skulle åstadkomma den nödvändiga förändringen inte omfattades av någon. 

Ambitionen att förvandla Medborgerlig Samling till ett parti fanns redan 

efter de första valframgångarna. Inkörsporten till ett profilbetonat partitänkande 

i MbS-termer blev bildandet av MbS-föreningen i Lund efter 

det framgångsrika MbS-valet. Redan 1966 uppträdde MbS-föreningen i 

Lund och högerföreningen under Samling i Lund som undantaget i Fyrstadskretsens 

övriga samlingar. Det mest väsentliga resultatet av MbS:s ursprungliga 

framträdande var ändå enligt Sjöholm, med instämmande av 

Wahlgren, mittensamarbetet på riksplanet och borgfreden. Bildandet av 

Samling för Framsteg förstärkte centralt dessa strävanden, och organisationen 

uppfattade inte samlingsrörelsen som ett parti. På styrelsesammanträden 

och stämmor märktes förvisso en stark minoritet med partiambitioner. 

Bertil Rubin och en del representanter från Lunds MbS-förening var pådrivande. 

SFF:s kanslichef Gunnar Börjesson startade nya SFF-föreningar ute 

i landet, vilket kunde utgöra en naturlig grogrund för partitänkande. SFF – 

MbS ursprungliga uppgift höll på att snedvridas enligt Wahlgren och 

Carl Göran Regnéll och Sten Sjöholm, presidiet i SFF-distriktet MbS i Fyrstadskretsen, 

delade hans uppfattning. Folkpartiets göteborgsmodell utan 

gemensam beteckning, presenterad på SFF-distriktets årsmöte i februari i 

Landskrona, hade enligt Wahlgrens debattartikel inte gett Rubin en chans 

att placeras på en egen lista. Utan samlingsbeteckning fanns risk att förlora 

överskottsröster, men ett eget organiserat valframträdande från t ex Rubin, 

vilket inte var orealistiskt, skulle helt ändra förutsättningarna. 48 

Då förutsättningarna för samlingsrörelser förändrats enligt den nya författningen 

inför 1970 års val, ansåg Olof Wahlgren därför att hans mångåriga 

kamp om olika samlingsbeteckningar för att rädda överskottsröster var 

avslutad för hans del i och med årets val. Han hade före valet meddelat SFF- 

MbS-ledningen, att även samlingsorganisationens organisatoriska uppgift 

av samma anledning borde vara avslutad. Årsmötet hade förvisso beslutat 

att fortsätta verksamheten. 

Men Olof Wahlgren lämnade i alla fall sin presidiepost i viss mån i protest, 

eftersom Rubin bildat ett fjärde parti vid sidan av de tre redan existerande 

borgerliga partierna. 49 Motivet för den nya partibildningen var inte 


03-09-22, 15.44


att försöka ena de tre oppositionspartierna utan genom att bilda ytterligare 

ett parti ersätta dem. I en understreckare i Sydsvenskan med rubriken ”En 

förfelad partibildning” menade Sten Sjöholm att man hade anledning att bli 

förvånad och en aning bestört över iakttagelsen att personer, som utgav sig 

för att vara samlingsvänner och tidigare också visat prov på detta, beslutat 

sig för att starta ett nytt parti. ”Det nya partiet har fötts ur defaitismens djup 

och bär desperationens stämpel” enligt Sten Sjöholm. 50 

Sammanfattning 

Det kunde bero på många faktorer, att valdeltagandet blev 89,3 % i 1968 års 

valrörelse. Regeringsfrågan och utrikespolitiken skapade odiskutabelt stort 

intresse, inte minst under de tre sista veckorna före valet. Men andra faktorer 

var också bidragande till ett större politiskt engagemang hos väljarna och 

därmed även en större röströrlighet mellan partierna. Intresset hade denna 

gång väckts genom en utökad mediabevakning med kritiska journalister, 

professionella månatligen publicerade opinionsmätningar, ovanligt varierande 

partiledarframträdanden, vid vilka partiledarna agerade på torgmöten 

och mindre appellmöten samt som omväxling sysslade med arbetsplatsagitation 

och med större jippobetonade möten med kringaktiviteter av olika slag. 

Allt detta sammantaget måste skapa ett större intresse för politik och därmed 

större valdeltagande. Under tidigare årtionden dominerades valen av 

klassröstande väljare, som var mer partitrogna än de röstberättigade var under 

sextiotalet, då väljarna åsiktsröstade mer än tidigare. Eftersom banden 

mellan parti och väljare verkade bli lösare krävdes av partierna i fortsättningen 

mera attraktiva och informerande valkampanjer. 

De borgerliga partierna bar självfallet ett ansvar för resultatet, eftersom 

de, som många gånger tidigare, inte kunde presentera ett acceptabelt och ur 

väljarsynpunkt trovärdigt alternativ för att snabbt kunna överta ansvaret. I 

sitt analyserande av valresultatet kom högerpartiet med de radikalaste förslagen 

för sin egen del om nytt partinamn, nytt partiprogram och kanske ny 

partiledare. En ny författning med enkammarsystem, en ny socialdemokratisk 

partiledare och omöjligheten för socialdemokraterna att på nytt kunna 

effektivt mobilisera den socialdemokratiska väljarkåren borde dessutom enligt 

högerpartiet kunna ge de borgerliga partierna större möjlighet att överta 

regeringsmakten. Men de borgerliga måste också samverka så effektivt, att 

de gemensamt kunde presentera ett acceptabelt handlingsalternativ till den 

förda socialdemokratiska regeringspolitiken. 

Enligt det nya enkammarsystemet fick varje val konsekvenser för regeringens 

sammansättning. Under den gamla konstitutionen kunde socialdemokraterna 

även efter valmotgångar stanna kvar i regeringsställning tack 


03-09-22, 15.44 

225

226 


vare en eftersläpande socialistisk förstakammarmajoritet, som utnyttjades så 

länge man kunde räkna med majoritet vid gemensamma voteringar. Författningsändringen 

resulterade enligt Peter Esaiasson i att ”Sverige hade fått 

en regeringsmakt utan skyddsnät.” 51 

Det var inte endast konstitutionen som ändrades inför valet 1970. Det 

skedde även andra politiska förändringar. Två partiledare avgick, dels socialdemokraternas 

Tage Erlander efter 23 år som partiledare och statsminister, 

och dels folkpartiledaren Sven Wedén efter tilltagande ohälsa och efter att 

ha blivit hårt kritiserad för valnederlaget 1968. Olof Palme efterträdde Tage 

Erlander och Wedén ersattes av Gunnar Helén. Däremot tänkte centerledaren 

Gunnar Hedlund avgå först efter valet. Som partiledare var Holmbergs 

ställning undergrävd dels genom högerpartiets finansiella problem, ca 5 miljoner 

i underskott genom jättesatsningen på valet 1968, och dels genom 

öppna konfrontationer med partiets vice ordförande Gösta Bohman, som 

efterträdde Yngve Holmberg först strax efter valet 1970. 52 Däremot reviderades 

programmet, och partiets namn ändrades till Moderata Samlingspartiet 

efter långa debatter. 53 


03-09-22, 15.44

12. Riksdagsvalet 1968 och utvecklingen därefter

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?