De tre ideologierna

De tre ideologierna
Stig-Björn Ljunggren
Reviderat 2000-02-28
Vi kan utgå från att de tre stora ideologierna är liberalismen, konservatismen och socialismen. I
fortsättningen ska vi ställa dessa tre ideologier mot väggen och bombardera dem med frågor. Efter bästa
förmåga får de svara för sig.
Fråga 1: Vad betyder ni?
Liberalismen:
Liberalism kommer från det latinska ordet liber som betyder "fri".
Vi känner ordet från meningar som:
"Hon förespråkar en liberalisering av alkoholpolitiken genom att tillåta att mellanöl säljs i
livsmedelsbutikerna" - vilket betyder att någon önskar ta bort regleringar av alkoholförsäljning och
etablera försäljningsfrihet;
eller:
"Han är en riktig libertin" - vilket innebär att någon ohämmat ägnar sig åt njutning (inte minst erotik).
Ordet "liberalism" användes första gången i Spanien 1812 och kom senare - under 1840-talet - att
spridas som uttryck för en viss sorts politiska idéer.
Den enklaste definitionen på liberalismen är att den är en frihetslära, som hävdar att den enskilde
individen har rätt att göra vad hon vill så länge hon inte skadar någon annan. Vi äger själva vår kropp och
har denna rättighet oavsett var i världen vi befinner oss och oavsett i vilket historiskt sammanhang.
Konservatism:
Konservatism kommer från det latinska ordet conservare som betyder "bevara".
Vi känner ordet från meningar som:
"Hon var mycket konservativ och önskade inte ändra i skolans undervisning"
- konservatismen ligger således i en ovilja att ändra på arbets-
rutiner, en slags psykologisk konservatism eller personlig konservatism som vi alla ibland känner inför
barndomsminnen, uppväxtmiljöer och liknande, som i följande mening:
"Jag vill inte att du ska såga ner äppelträden som morfar planerade. Vi måste försöka bevara dem
istället";
Eller så kan konservatismen vara något man tar till för stunden:
"Jag är konservativ i den meningen att jag inte vill förändra de mål som svensk arbetarrörelse uppnått
genom välfärdsstatens trygghetssystem. Folkhemmet måste bevaras"
- konservatismen betyder här att ett genomfört radikalt program kan leda fram till en strategiskt
betingad vilja att bevara. Vi kan se det som en taktisk konservatism; exempelvis brukar de gamla
makthavarna i Ryssland ibland kallas för "konservativa" därför att de var mot Sovjetstatens upplösning.
Men det som konservatism i allmänhet avser är en politisk konservatism. Den hävdar att vi ska vara
mycket försiktiga med att ändra på samhället. Vi bör bara ändra sådant som måste ändras för att behålla
samhällsordningen. Den som vill förändra har bevisbördan.

Socialism:
Socialism kommer från det latinska ordet socialis som betyder "sällskaplig".
Vi använder ibland ordet i meningar som dessa:
"Han är en mycket social person"
- vilket betyder att personen i fråga talar med alla och är sällskaplig.
eller så talar vi om att:
"Bankerna måste socialiseras"
- och då menar vi att staten ska ta över bankväsendet.
När vi använder beteckningen socialism så menar vi i allmänhet en politisk rörelse som vill stöpa om
det kapitalistiska samhället till en samhällsordning där "folket" har makten över näringsliv och
samhällsutveckling så att alla klasskillnader avlägsnas och alla får möjlighet att utvecklas.
Fråga 2: Varifrån kommer ni?
Liberalismen:
Liberalismen vill gärna räkna sina rötter så långt tillbaka som möjligt.
Som den förste liberalen har utnämnts den grekiske filosofen Diogenes som levde på 300-talet f Kr och
predikade en asketisk, cynisk filosofi. Diogenes bodde i en tunna och skall ha blivit uppsökt av den store
härföraren Alexander som frågade filosofen om det inte fanns något han kunde göra för honom. Diogenes
lär ska ha svarat:
- Stig åt sidan så att solen kan lysa på mig.
Där har vi också liberalismens budskap till staten:
- Låt oss vara i fred så att vi kan göra vad vi själva önskar!
Fast egentligen kom liberalismen att bli liberalism först under 1700-talet. Då blommade
upplysningstiden upp. Upplysningen hävdade att människan borde röja undan alla de självpåtagna - eller
ibland påtvingade - begränsningar i friheten som höll tillbaka hennes utvecklingsförmåga.
Man kan säga att den franska revolutionen 1789 var en slags första höjdpunkt på upplysningstidens vilja
att förändra det existerande samhället och i grunden omforma människans villkor. Folket skulle frigöras.
Det gamla skulle rivas bort. Den nya människan skulle födas.
Konservatismen:
Konservativa vill också räkna sina rötter så långt tillbaka som möjligt.
Den förste konservative har faktiskt sagts vara Adam i lustgården. Denne försökte stå emot den radikala
Evas experimentlusta och nekade först att smaka på den förbjudna frukten. Adam ville bevara Guds
ordning, Eva hade frestats att vilja rucka en smula på förhållningsreglerna. Och att ormen i denna
beskrivning ansågs vara Karl Marx inser vi lätt.
Konservatismen bör dock i första hand betraktas som en motståndslära till upplysningstiden och den
franska revolutionen. Konservatismen är en reaktion på liberalismens frihetslära. När de liberala hävdade
att människan var fri att skapa ett nytt samhälle utifrån sin uppfattning om vad som var rätt och fel,
varnade de konservativa för att sådana nyskapelser skulle släppa loss krafter som kunde vara svåra att
kontrollera.
Genom att konservatismen skapades som en motståndslära kom också dess politiska program att ibland
bygga uppå en nejsägartradition. Konservatismen ställde sig skeptisk till möjligheten att skapa
heltäckande ideologier som förklarade och förändrade allt. Tvärtom har de konservativa betonat en sund
skepsis till alla stora projekt, program och skrivbordskonstruktioner. Men detta har lett fram till att

konservatismen tidvis funnit sig passerad av utvecklingen.
Socialism:
Socialismen hävdar också självfallet sitt ursprung så långt tillbaka som möjligt.
Exempelvis har det sagts att Jesu bergspredikan är första gången som den socialistiska förkunnelsen
framställs. I Matt 5-7 ger Jesus ett radikalt budskap om rättfärdigheten.
Men framförallt finner vi socialismens rötter betydligt senare i historien. Det är på 1800-talet som
socialismen formas. Vi kan tala om fem utvecklingsstadier för socialismen:
Icke-marxistisk socialism - den ofta anti-industriella och utopiska socialism som ofta formulerade sig
på ett ganska osystematisk och vidlyftigt sätt.
Marxistisk socialism - bygger på lärofadern Karl Marx försök att göra socialismen till en vetenskap.
Marx försökte systematisera sin lära, såg kapitalismen som ett nödvändigt ont i utvecklingen, samtidigt
som han vände sig mot utopismen. Märkesåret är här 1867 - det år då Marx Kapitalet publicerades första
gången.
Socialdemokrati och kommunism - i lärofadern Marx fotspår delar socialister upp sig i två
huvudsakliga inriktningar. Några menade att det var nödvändigt att justera det i Marx läror som ansågs
felaktigt - de kallas revisionister - och många av dem valde att förespråka reformer istället för revolution.
Dessa kallas socialdemokrater och hänvisar gärna till 1930-talets krisbekämpning och sociala
reformprogram som sin stora stolthet. De som kritiserade revisionisterna för att avvika från den sanna
läran - och dessutom förespråkade någon form av revolutionära åtgärder - kallas kommunister och har
1917 som märkesår.
Nymarxismen - på 1960-talet växte det fram en ny slags socialistisk samhällskritik, som ofta var
negativt inställd till såväl kommunismen i dess stalinistiska öststatsskepnad som den socialdemokratiska
förvaltningen av det kapitalistiska samhället. Nyvänstern kritiserade kommersialismen, förespråkade
självförverkligandet som livsstil och har 1968 som sitt stora årtal.
Efter-muren-socialism - efter murens fall har den faktiskt existerande socialismen försvunnit som
såväl ideal som skräckexempel. En ny vänstervåg, som verkar vara en generös blandning av radikalism,
ekologism, feminism har vuxit fram. Den har ofta en kritisk inställning till globalisering, till
etablissemanget och experimenterar med livsstilar. Var denna trend tar vägen återstår att se. Låt oss gissa
att några kommer att ta till sig ett planekonomiskt ideal - medans andra kommer att stå mer utanför
organiserade sammanhang och luta sig mot anarkistiska idéer…
Således. Precis som de andra två ideologierna bör socialismen främst betraktas som ett barn av den
franska revolutionen. Den del av den franska politiken som motsatte sig förändringar och försvarade
staten, kungen och adelns privilegier satt till höger om nationalförsamlingens ordförande - det var där de
konservativa har sitt historiska fäste. De som satt till vänster däremot var motståndare till statens
regleringar och önskade avskaffa kungens och adelns privilegier. Och i vänstern hittar såväl liberaler som
socialister sina rötter.
Det är i diskussionen om hur samhället bör förändras för att människorna ska kunna frigöra sina inre
krafter och skapa ett lyckligare liv som socialismen utgår från. När liberaler har hävdat behovet av
juridiska förändringar och ställt stort hopp till olika reformer, har socialister betonat mer radikala
förändringar av samhället. Socialister vill åstadkomma genomgripande förändringar av människors
livsbetingelser, liberaler är i allmänhet lite återhållsamma. Bägge tror på upplysningen av människorna
och har i grunden en mycket positiv människosyn. Men liberaler är mer försiktiga, socialister mer
långtgående. Liberaler betonar friheten som sådan, socialister försöker lyfta fram de förändringar som
behövs för att ge förutsättningar för frihet. Därmed får också socialister betydligt fler punkter i sitt
program än vad liberalen får.

Fråga 3: Har ni något bra valspråk eller slagord?
Liberalismen:
Liberalismens paroll är "Frihet, Jämlikhet, Broderskap". Ursprungligen formulerades denna under den
franska revolutionen och var då "Frihet, Jämlikhet, Äganderätt". En annan slogan har varit svaret som
franska näringsidkare enligt sägnen ska ha givit den franske kungen när denne frågade vad han kunde göra
för att hjälpa dem på bästa sätt:
- Laissez faire!
("Låt gå!" uttolkat "Låt oss vara i fred!")
Konservatismen:
Konservatismens valspråk är flera, exempelvis:
"Vi ska förändra för att kunna bevara".
Eller:
"Om det inte är nödvändigt att förändra, är det också nödvändigt att inte förändra."
Eller:
"En katedral tar ett århundrade att bygga, men den brinner ner på en natt."
Det konservatismen håller som viktigt är att ett samhälle växer fram som en trädgård. Det skapas inte
vid skrivbord eller stormöten, utan är summan av många generationers ansträngningar och erfarenheter.
Det är mycket lätt att genom drastiska åtgärder få detta långsamt framvuxna samhälle att komma ur
balans. Och när det väl tappat sin naturliga konsistens är det mycket svårt att återfå den. Bevisbördan
ligger hos den som vill förändra, inte hos den som försvarar den existerande ordningen.
Det är dock viktigt att understryka att konservatismen inte motsätter sig förändringar. Dessa kan
accepteras, men bara under villkor att de sker stegvis och under stor försiktighet, samt att huvudsyftet inte
är att underminera det traditionella samhället, utan snarare att stödja och vitalisera det existerande.
Förändringen är till för att bevara. Det finns inget egenvärde i att skapa nytt.
Socialismen:
Socialismen har flera valspråk. Ett är:
"Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov."
Vad socialisterna önskar är ett samhälle där alla människor får en möjlighet att utveckla sina
inneboende möjligheter. Socialister hävdar att samhällsordningen hämmar våra potentialer. Människor är
kapabla att åstadkomma fantastiska saker med sig själva och för sin omgivning bara de rätta
omständigheterna är vid handen. Får alla barn en chans att växa upp under goda betingelser - och får de
sedan som vuxna möjlighet att utveckla sina talanger - kommer de också att kunna ge mycket mer i fritt
utbyte med sina medmänniskor. Det som behövs är en god pedagogik, omsorg och respekt. Alla måste få
del av framstegsmöjligheterna - och hela samhället kommer därmed att bli rikare. Om alla får sina
grundläggande behov tillgodosedda - och det gäller kläder, mat och en plats där man verkligen bor -
kommer också en rikare och mer fullödig kultur att växa fram. Därmed skapas också positiva spiraler - om
fler får chansen att ge sitt bästa, blir det också ett rikare samhälle, som i sin tur kan avsätta fler och bättre
livschanser till alla, vilket skapar ytterligare resurser att investera i människors utveckling.
Fråga 4: Vilka filosofer räknar ni till era?

Liberalismen:
Det är mest gubbar. Den store liberalen genom tiderna är John Stuart Mill, som det skrivs om i denna boks
tredje del. En annan gubbe som är värd att nämna är Adam Smith.
Finns det således inga kvinnor hos liberalismen?
Svaret är nej. Fast några finns det, kanske. En sådan skulle kunna vara Ayn Rand, som tas upp i bokens
tredje del.
Liberalismens syn på kvinnofrågan då?
Liberaler utgår från att kvinnan ska betraktas som alla andra individer, som bärare av vissa rättigheter i
egenskap av människa. Dessa rättigheter är universella. Människor ska behandlas likvärdigt och därför är
privilegier i form av kvoteringar och liknande förkastliga. Det är inte misshandlade kvinnor som ska ha
skydd, utan män som misshandlar som ska utsättas för statens uppmärksamhet.
Liberaler ställer sig tveksamma till en del feministers påstående om att "det personliga är politiskt",
eftersom det tyder på en önskan att öka statens inflytande över det privata och personliga.
Konservatismen:
Även här gäller att det är mest herrar. En stor konservativ tänkare är Edmund Burke. Om honom finns mer
att läsa i den tredje delen. Två andra konservativa, som dock ibland omnämns som liberalkonservativa, är
F. A. Hayek och Alexis de Toqueville. Även de tas upp i tredje delen.
Och finns det några kvinnor hos konservatismen? Svaret är nej. Någon enstaka, kanske. Men i stort sett
är det tomt.
Vilken är konservatismens syn på kvinnofrågan?
Konservativa håller på traditionerna och tror inte att dessa ska rubbas hur som helst. Människor gör
klokt i att följa sina i sina förfäders spår. Förvisso accepterar modern konservatism att kvinnor har samma
rättigheter som män, men de varnar för konsekvenserna av vad som händer om inte familjen sätts i
centrum. Kvinnans roll som mor kan inte upphävas av politiska program eller statliga reformer. Den är
naturlig, familjen är naturlig, den nära gemenskapen mellan mor och barn är naturlig.
Jämlikhetsambitionerna får inte rubba dessa fundament, utan familjen ska vara utgångspunkt för politiken,
snarare än jämlikhetsambitioner.
Socialismen:
Mest herrar även här. Den främste socialisten genom tiderna är naturligtvis Karl Marx. I den tredje delen
finns en närmare beskrivning av Marx och dennes politiska gärning. Och finns det några kvinnor bland
socialisterna då? På svensk mark har vi Alva Myrdal som behandlas tillsammans med maken Gunnar i
bokens tredje del.
Vilken syn har socialismen på kvinnofrågan?
Socialismen har i huvudsak sett kvinnans frigörelse som en fråga om arbetarklassens frigörelse. När det
klasslösa samhället börjar växa fram, finns också möjligheter för kvinnorna att lösgöra sig från förtrycket.
Kvinnans ställning är således främst beroende av samhällsordningen i övrigt. Det är inte möjligt att få en
total frigörelse för bara kvinnorna, så länge som samhället i övrigt binds av klassmönster och dominans
från borgarklassen. På senare år har dock frågan om jämställdhet kommit att bli allt viktigare för
socialismen.
Fråga 5: Vilken samhällsklass anses ideologin utgå från? Vilken är samhällets grundsten? Och
vem är hjälte?

Liberalismen:
Liberalismen anses vara medelklassens ideologi.
I takt med att samhället har förändrats har dock klassuppdelningen av samhället blivit lite tillkrånglad.
När ideologierna växte fram för drygt hundra år sedan var klassernas läge annorlunda än nu. Dagens
arbetarklass har i hög grad kommit att bli som dåtidens medelklass. Den västerländske arbetaren har
utbildning och hus, åker på semester, lever på en standard som dåtidens överklass knappt hade. Arbetaren
har mat för dagen, vattenklosett och gör utlandsresor. Arbetarklassen har medelklassifierats.
Liberalismen undviker dock helst att tala om klasser. Dess huvudfigur är snarare den enskilde
individen. Vi kan inte förstå samhällsutvecklingen om vi inte utgår från individen, eftersom det är
individer som i grunden agerar och inte klasser, nationer eller raser. Liberaler uppfattar försöken att tala
om annat än individen som försök att på olika sätt hävda kollektivism.
Om det finns en hjälte i den liberala berättelsen om vårt samhälle så är det entreprenören. Entreprenören
är en person som utnyttjar möjligheterna i ett samhälle. Det finns många goda historier om hur
entreprenörer upptäcker att en företeelse har en fantastisk potential som kan utnyttjas kommersiellt eller
på annat sätt. Bröderna McDonalds effektiva hamburgerrestaurang upptäcktes av en entreprenör som
köpte etablissemanget och grundlade den berömda hamburgerkedjan. Andrew Oldham hörde ett bra band
spela på en klubb och tog med dem till det skivbolag som nyss nobbat The Beatles. Och Rolling Stones
fick strax sitt genombrott. Entreprenören kan också vara en politisk entreprenör - kanske en Hjalmar
Branting eller Ian Wachtmeister. Därmed sagt också att entreprenörens lycka kan vara kort eller lång.
Poängen är att denne hittar en möjlighet att utnyttja före alla andra - men får strax finna sig i att andra
följer efter. Steg för steg för dessa genialiska personer utvecklingen framåt. Ett samhälles historia är dess
entreprenörers.
Konservatismen:
Konservatismen lyfter fram en samhällsklass i centrum - aristokratin. Det är något annat än "socialgrupp
1" eller "överklassen". Aristokratin är inte de rikaste eller förmögnaste, utan de är bärare av ett
kulturkapital som består i att de förvaltar en lång släkttradition, gärna symboliserad i en stor jordegendom,
med gamla byggnader och möbler som gått i arv från generation till generation. Släktporträtt och historik,
gärna krönt av att namnet finns i adelskalendern, minner om tider som varit och utgör en god plattform för
att ta aktiv del i nutidens politiska frågor med en hälsosam distans.
Det är lätt att föreställa sig att ett politiskt uppdrag får en extra dimension om det finns en vana i
familjen att diskutera statens angelägenheter vid middagsbordet på samma sätt som andra familjer talar
om att plantera ett äppelträd eller hälsa på mormor. Många medborgare vet inte ens vad deras farfars far
hette. Och de som har en susning om släkten så långt bakåt, har ofta tagit reda på det via släktforskning.
Men få har en levande släktberättelse längre till-
baka än till sina mor- och farföräldrar, och ibland knappt detta.
Konservatismen gillar inte heller för mycket snack om samhällsklasser, även om de erkänner dem på ett
helt annat sätt än vad liberaler är beredda att göra. Såväl konservatismen som socialismen är nämligen en
smula kollektivistiska i den meningen att de motsätter sig liberalismens individualism.
Konservatismens grundsten är kommuniteten. Det är ett krångligt ord som kan symbolisera lite av varje
- det kan vara familjen, släkten, klanen, församlingen, hembygden, nationen, kulturkretsen, och så vidare.
Kommuniteten är något som står över individen, det handlar om en grupp där individen hör hemma.
Men det är samtidigt en naturlig grupp, ingenting som bildats tillfälligt eller bygger på människors fria
val. Kommuniteten är ett nätverk som hålls samman spontant och av tradition.
Kommuniteten är således någonting som står över liberalismens individualism, men vid sidan om

socialismens klassläror. Konservatismen varnar för att renodla vare sig det ena eller andra synsättet.
Individen måste höra hemma någonstans, säger den konservative, ingen människa är nämligen en ö. Men
klasstänkandet är någonting som skapats av industrisamhällets missförhållanden, det är ett tankesätt som
hålls till liv av socialistiska agitatorer och politiska partier. Fackföreningar kan vara bra och viktiga, så
länge de bygger på den naturliga samvaron vid en arbetsplats. Människor ska organisera sig gemensamt,
men den konservative ser i så fall hellre att hela arbetsplatser samverkar, eller att man bygger på gamla
tiders skråsamverkan.
Vem är då hjälten i den konservativa förkunnelsen?
Det finns förvisso en beundran för "stora män" i den konservativa världsbilden. Det kan vara
framstående statsmän, kungar eller filosofer. Men kanske är det ändå en annan hjälte som ska lyftas fram,
nämligen den flitige, kyrksamme och trofaste bonden, borgaren eller arbetaren, som bliver vid sin läst,
försöker ge ett blygsamt men ärligt bidrag till samhällets utveckling, utan att för den skull förhäva sig. Det
är människor som odalbonden konservatismen ser upp till, de som accepterar att de är en länk i en lång
kedja och inte försöker bryta denna på grund av infall eller nycker.
Socialismen:
Socialismen utgår från arbetarklassen, proletariatet.
Socialismen utgår från ett klasstänkande. Människor tillhör en bestämd samhällsklass beroende på
vilken plats de har i produktionen. Arbetaren är en person som säljer sitt arbete på marknaden - till
arbetsköparen. Arbetsköparen kontrollerar fabriker och andra arbetsplatser, de har besittningsrätten till
kapital, och utgör därför makthavarna i samhället. Marx kallar detta borgarklassen, eller bourgeoisin.
Det tillhör en stridsfråga bland socialister hur klassbegreppet egentligen ska definieras. Några menar att
det är något som bestäms av objektiva faktorer som roll i produktionen, utbildning, inkomst och liknande.
Det går genom en undersökning att sluta sig till vilken klass en viss person tillhör - och därmed sannolikt
även uttala sig om vederbörandes politiska intressen.
Andra menar att klassbegreppet är subjektivt - man är den klass man identifierar sig med. Den
välutbildade läraren kan exempelvis ställa sig på arbetarklassens sida och trots sin relativt priviligierade
ställning verka för socialismens sak. Det finns till och med de som menar att arbetarklassen i västerlandet
blivit en smula bortskämd, varför kampen för socialism främst drivs av de socialt utstötta och folken i
tredje världen.
Det finns i alla fall ett ganska uppenbart ställningstagande bland socialister för "folket",
"arbetarklassen" eller "underklassen". Det riktar sig mot makthavarna, mot den härskande klassen, eller
"överklassen".
Insikten om att vårt samhälle behärskas av en elit - en överklass - och att underklassen är utsugen, samt
att det finns ett alternativ till denna ordning, socialismen, är ingenting som arbetarna automatiskt inser.
Det krävs en politisk aktivism för att klargöra detta förhållande. Arbetarna måste organiseras, skolas och
härdas i kampen mot kapitalismen. När detta sker - och arbetaren blir medveten som klassamhället -
förvandlas han och hans kamrater till arbetarklass.
En arbetare är alltså en omedveten kugge i det marknadsekonomiska maskineriet. Arbetarklass är den
som lärt sig att bekämpa tjyvsamhället.
Fråga 6: Hur uppkommer ordning i samhället?
Liberalismen:
Ordningen i samhället uppkommer genom den osynliga handen. I grunden handlar det om en

prismekanism som ställer allt tillrätta. Liberalismen utgår från att människor är rationella (se fråga 8 om
kunskapssyn nedan), att de vet vad de vill och har idéer om hur de ska uppnå sina mål. Människor väger
samman sina olika strävanden, frågar sig vad som är värt kostnaden och försöker ständigt hitta nya vägar
att förbättra sin tillvaro. Att människan är rationell innebär inte att hon är en perfekt kalkylerande maskin.
I rationaliteten ingår också att vi ibland struntar i att ta reda på alla fakta eftersom en sådan process också
"kostar". På så sätt får allt "sitt pris" i den meningen att vi ständigt väger för- och nackdelar mot varandra.
Därmed fungerar prismekanism i huvudsak på olika marknader där varor och tjänster prissätts genom
efterfrågan. Om konsumenterna gillar Roxettes musik så kommer de att köpa deras skivor och gå på deras
konserter. Är efterfrågan tillräckligt stor kan Roxette ta rejält betalt trots att de säljer mycket. Andra
popband kommer att försöka härma Roxettes musik för att också göra sig en slant. Det skapas en
diffussionseffekt - roxettemusiken sprider sig som ringar på vattnet. Men därmed blir också Roxette
kanske mindre intressanta och måste nyskapa sin musik för att bibehålla efterfrågan. Konkurrensen
stimulerar således alla parter.
Vi människor bjuder ut vad vi kan på marknaden - arbetsmarknaden - och får betalt för detta. Är vi mer
efterfrågade på marknaden höjer vi lönen. Och sedan handlar vi i vår tur med andra människor. Genom en
lång rad kontrakt etableras en balans mellan tillgång och efterfrågan, en komplicerad väv av uppgörelser
som skickar signaler om vad som är värt att göra och vad som inte är speciellt lönsamt.
Liberalismen betonar att marknadsekonomin, den osynliga handen, inte alltid har rätt. Tvärtom
misslyckas marknaden ofta. Men det är också skälet till att man ska ha en marknad - den har en oerhörd
förmåga att rätta till sina egna fel. Nya idéer uppkommer ständigt, prövas och är de dåliga så försvinner
de, är de bra så växer de. På så sätt blir samhället ett slags läraktig organisation som utnyttjar människans
resurser bäst av alla kända system.
Man kan säga att liberalismen har en linjär utvecklingssyn. Samhällsutvecklingen går efter en linje,
framåt och åter framåt, samhället befinner sig i rörelse.
Liberalismen är optimistisk, men hävdar sällan att samhällsutvecklingen har ett slut. Den går istället
fram efter en linje som pekar rätt in i soluppgången. Men liberaler är - till skillnad från socialister -
mycket noga med att påpeka att denna utveckling måste vara naturlig, man får inte skuffa på folk och
samhälle, utan låta utvecklingens inre krafter gå av sig själva. Man kan inte planera framsteg,
utvecklingen får inte styras eller skyndas på.
De dynamiska krafterna i samhället måste dock frigöras, därefter klarar de själva att hitta vägen framåt,
det behövs inga pekpinnar.
Liberalismen ansluter sig till den uppfattning som hävdar att samhället utvecklas, att det finns en slags
grundläggande rörelse, att människorna upplever en utveckling från fas till fas, att samhället och folken
förkovrar sig. Den historiska utvecklingen kan ritas efter en linje, ungefär så här:
A B C
Den stora händelsen i mänsklighetens utveckling var upptäckten av den enskilde individens rättigheter
(A). Därefter följer land efter land (B) som etablerat en samhällsordning byggd på dessa principer,
exemplifierat ovan. Slutligen kan liberalismen möjligtvis tänka sig att något nytt av värde upptäcks, men
det är inte sannolikt. Det centrala i mänsklighetens utveckling är redan upptäckt - nu gäller det bara att se
till att hela världen ansluter sig till liberalismens idéer (C).
Konservatismen:
Enligt konservatismen upprättas samhället genom en spontan ordning. En spontan ordning är en ordning

som ingen avsiktligt planerat eller skapat. Den växer successivt fram genom århundraden av mänskliga
aktiviteter. Ta ett exempel, språket. Ingen har uppfunnit svenska språket. Det är ingenting som snidats
fram av forntidens lärde, av professorerna i Uppsala eller Svenska Akademien. Språket och grammatiken
har istället prövats fram genom generationer.
Konservatismens utvecklingssyn är att det sker ständiga pendelslag. Den hävdar dessutom att de som
tror att vi upplever en rörelse framåt, från fas till fas har fel. Och om det finns en sådan rörelse, så bör den
inte skyndas på, utan bromsas.
Konservatismen betraktar samhällsutvecklingen med viss pessimism. Den talar hellre om det goda i
gångna tider, om den guldålder som varit, snarare än allt det goda som utvecklingen kan föra med sig.
På sätt och vis kan man säga att konservatismens idé om spontan ordning och liberalismens teorier om
den osynliga handen är likartade. De betonar bägge behovet av att ordning inte kan upprättas av
människor, oberoende av hur smarta dessa tror att de är. Spontan ordning är motsatsen till konstruerad
ordning. Marknadsmekanismen är motsatsen till kommandoekonomi (planekonomi).
Socialismen:
Enligt socialismens utvecklingssyn så sker denna genom evolution. Grundmekanismen i utvecklingen är
människan och hennes inneboende strävan att bevara livet. Människan är från början utkastad i naturen
och kämpar för att överleva. I kampen för överlevnad lär hon sig successivt att bemästra naturen. Hon
skapar bostäder som skydd mot vädrets vindar och odjur. Hon skaffar sig vapen för jakt och försvar av den
egna avkomman. Hon lär sig att hålla boskap och odla jorden. Hon kommer på arbetsdelningen som gör
att alla kan specialisera sig på vissa produkter och sedan byta med varandra. Steg för steg växer hennes
kontroll över sin omgivning. Människan befriar sig från naturens bojor och blir till slut herre över sin egen
tillvaro.
Det som människan har att tillgå - förutom sig själv - är det som naturen ger, samt de verktyg som hon
tillverkar (tillsammans kallas det produktionsmedel). För vi samman produktionsmedlen och människan
så får vi produktivkrafter - människan står i ett ständigt dynamiskt förhållande till sin omgivning och med
nya verktyg skapar hon fler möjligheter att försörja sig. Detta påverkar i sin tur hennes medvetande.
För socialister handlar detta om en grundläggande teori om produktivkrafternas tillväxt. I sina
strävanden att överleva kommer människan ständigt på nya metoder att producera sådant hon behöver.
Och varje produktionssätt som mänskligheten passerat har också haft sin politiska ordning. Under
stenåldern (urkommunismen) befann man sig i ett klasslöst men mycket primitivt samhälle. Därefter kom
slavsamhället, som innebar att livegna fick arbeta åt sina herrar. I detta samhälle fanns en primitiv stat som
upprätthöll den ordning som slavägarna behövde för att kunna bibehålla makten. Sedan kom feodalismen
och kapitalismen, vilka byggde på samma system med härskare och behärskade, fast på olika nivåer. För
varje steg i utvecklingen förbättras människors livsvillkor. Till slut kommer man fram till ett stadium när
vi människor fått full kontroll över natur och samhällsliv, och då kan vi återvända till det klasslösa
stadium som inledde mänsklighetens historia, fast på en mycket högre nivå. Först därmed inleds en epok
när vi verkligen får veta vad mänskligheten kan åstadkomma.
Detta kan illustreras i följande enkla figur:
Socialismens utvecklingssyn är progressiv, den tror på framsteget. Socialismen kan sägas idealisera
"rörelsen" i samhällsutvecklingen. Den konservative ställer sig skeptisk, men den liberale gillar också
"rörelsen", men varnar för att skynda på den.
7: Vilket ekonomiskt system bör vi då ha?

Liberalismen:
För liberalismen är en marknadsekonomi det bästa alternativet.
Det finns två slags argumentationslinjer för marknadsekonomin - och frihet överhuvudtaget - hos
liberalerna.
Den ena argumentationslinjen tar fasta på individens rättigheter och hävdar att varje enskild person har
rätt att sluta kontrakt med andra individer. Det är helt i sin ordning så länge det handlar om frivilliga
kontrakt som inte kränker människors rättigheter. Därav följer också en marknadsekonomi. Försvaret
utgår således från rättigheter, inte från vad som är lönsamt, nyttigt eller bra.
Den andra argumentationslinjen hävdar dock att det främsta argumentet för marknadsekonomin är att
det är överlägset alla andra system.
Konservatismen:
Konservatismen vill ha en fri handel inom de ramar som ett lands näringsliv och traditioner bjuder. De har
ansett att vissa delar av näringslivet bör skyddas, att överdrivna profitsträvanden måste hållas i schack.
Det måste finnas områden i samhället där penningen inte får råda. Dessutom har konservativa ansett det i
sin ordning att staten försöker utveckla ett lands naturresurser på bästa sätt.
Exempelvis har konservativa gärna medverkat till att sådant som gruvor och järnvägar förs över i statlig
ägo. Ett förnuftigt och planerat utnyttjande av samhällets resurser för gemensam välfärd står inte
konservatismen främmande. Men man har därmed inget till övers för planekonomi. Det konservatismen
eftersträvar är snarare nationella satsningar för att skapa möjligheter åt människor att finna en hederlig
bärgning.
För konservativa har jordbruket varit "modernäringen", och i många länder finns en speciell
allmogekonservativ inriktning som ibland hamnat i konflikt med de delar av konservatismen som
försvarar den nationella industrins intressen.
Konservatismen ser gärna att människor skaffar sig en mindre egendom. Om alla har en egen gård - ett
litet jordbruk, en villa eller ett radhus, en liten butik eller liknande - så kommer också samhället att bli
välbalanserat och rikt. Exempelvis har konservatismen varit med och initierat "egnahemsrörelser" som
syftat till att låta även enkla och fattiga människor att under gynnsamma villkor skaffa en egen bostad.
Genom en sådan politik har man föreställt sig att kunna skapa en befolkning som är såväl vaccinerad mot
socialism som ivrig att förkovra sig och sitt omgivande samhälle.
Socialismen:
Socialister tror på planekonomi. Genom att staten erövras av arbetarklassen får denna också en möjlighet
att rationellt och förnuftigt styra den ekonomiska utvecklingen så att den gynnar folkflertalet, snarare än
en liten grupp kapitalister och rentierer.
En kritik som socialister riktat mot kapitalismen är att dess utveckling är så ryckvis och oordnad. Den
slösar på resurser när den låter människor gå arbetslösa bara därför att "efterfrågan" inte är tillräckligt hög
på arbetskraft. Genom att tilldela människor arbetsuppgifter som vi vet skulle vara nyttiga kan man
undvika detta slöseri. Det finns massor av behov och massor av resurser. Ett välordnat samhälle kan se till
att sammanföra dessa på ett förnuftigt sätt. De brister som marknadsekonomin skapar genom sin
kortsiktighet kan en planerad ekonomi överbrygga genom att skapa en långsiktig utveckling byggd på
människors verkliga behov.
Fråga 8: Vilken kunskapssyn har ideologierna?

Liberalismen:
Liberalismen tror på människans rationalitet. Om en människa är rationell bestämmer hon sig för vad hon
önskar och letar sedan efter det bästa sättet att uppnå detta mål. Hon prövar olika alternativ och letar sig
med förnuftet fram till det bästa.
Ta ett exempel: När vi går in i mataffären så följer vi inte den skrivna matlistan uppifrån och ner, utan
vi plockar varorna allteftersom vi passerar dem. Vi spar på stegen. Eller ett annat exempel. När vi ska åka
utomlands samlar vi på oss resekatalogerna och börjar leta efter passande resemål. Ibland är det priset som
bestämmer. Ibland är det vilket land man vill resa till som styr. Sedan ringer vi och tar reda på vilka hotell
som är lediga, när man kan resa och så vidare.
Självfallet klarar vi inte av att ständigt vara rationella. Vi skapar oss tumregler. Vi går till affären och
plockar på de varor vi tror oss vilja ha, ibland handlar vi sådant som vi inte skrivit upp på listan. Vi skriver
inte upp mjölk och kvällstidningar, för det kommer vi ihåg automatiskt. Ibland bryr vi oss inte om att
bläddra i resekatalogerna, utan vi åker till samma ställe som förra året, för det var ju bra.
Enligt liberalismen har vi människor en förmåga att i rationalitetens tecken titta på hur andra människor
gör och lära oss av dem. Det kallas för diffussion. Om ett lyckat beteende kan observeras av andra
människor kommer de snart också att lära sig.
Konservatismen:
Konservatismens kunskapssyn utgår från en idé om tyst kunskap. Alla kunskaper går inte att skriva ner
eller definiera. Vi har intuition och en känsla för vad som är rätt och riktigt att göra. Dels finns det en inre
kompass i alla människor som måste odlas genom en moralisk och normativ uppfostran - människor föds
inte goda utan måste ges en kulturell fernissa för att fungera. Dels kan inte alla kunskaper föras över
exempelvis via skolutbildning. Såväl i yrkeslivet som på livets andra områden behöver i praktisera för att
kunna ta till oss kunskaper. De tysta kunskaperna traderas på ett nästan osynligt sätt. Ingen blir
bilmekaniker genom att läsa hundra böcker om bilreparationer utan det krävs massor av praktik för att bli
duktig.
Konservativa kan mobilisera ett försvar av fördomar. Det finns mycket som vi tror oss veta utan att
rationellt kunna argumentera för det. Fördomar har vi ärvt av våra förfäder och dessa baseras ofta på
mänskliga erfarenheter som ligger djupt inbäddade i vår natur. Att kräva av människor att de rationellt ska
kunna motivera alla sina ståndpunkter och uppfattningar är en farlig väg att gå, eftersom det utplånar ett
mänskligt arv som kan vara av värde även om det inte kan underbyggas av statistik och modern forskning.
Exempelvis: Att barn inte ska ta emot karameller av främmande vuxna är en fördom. I 99 fall av 100 är
det säkert fullständigt irrationellt att predika denna regel. Men vi gör det ändå, därför att vi vill vara på den
säkra sidan.
Socialismen:
Socialismens kunskapssyn varvar teori med praktik. Människan prövar sig ständigt fram till nya
kunskaper. För sin överlevnad lär sig människan med hantverk och praktisk verksamhet en lång rad olika
färdigheter, vilka i sin tur leder fram till teorier om hur saker hänger samman. Utifrån dessa teorier kan
människan sedan försöka hitta nya utvecklingsvägar. Sakta men säkert förbättrar hon sina kunskaper
genom en växelverkan mellan teorin och praktiken. Men i vissa situationer leder nya praktiska
uppfinningar till nya revolutionerande insikter, som exempelvis när naturvetenskapen börjar förklara
världen utan att Gud behövs. Vid sådana tillfällen tar utvecklingen språng framåt, de gamla
uppfattningarna rivs undan av de nya uppfinningarna.
Synsättet är inte helt olikt liberalismens rationella teorier. Men socialismen tror att människor måste

frigöras från sina ärvda uppfattningar och traditioner för att kunna skåda ljuset. Liberalen tror att denna
förmåga tillkommer alla som haft turen att födas någorlunda smarta. Men socialismen betonar att
samhällsförhållandena kan låsa in människor i oförstånd och hämmande strukturer. Dessa band måste
lossas - och då kommer människorna att kunna utnyttja sitt förstånd på ett fritt och blomstrande sätt.
Fråga 9: Vilken syn har ideologierna på staten?
Liberalismen:
Liberalerna anser att staten är ett nödvändigt ont vars främsta syfte är att skydda individerna. Staten har
inga rättigheter gentemot individerna som inte individerna har mot varandra. Staten står inte över de
enskilda människorna, utan är snarare ett slags företag som människorna i ett land anlitat för att få skydd
mot inre och yttre fiender. Staten är resultatet av ett kontrakt mellan medborgarna och ingenting som kan
tvingas på dem av traditionen. I princip innebär det att alla medborgare har rätt att nyteckna ett
samhällskontrakt, eller åtminstone måste få utträda ur det system de fötts in i.
Liberalismen faller alltid tillbaka på grundantagandet att varje människa är suverän över sitt eget liv. Vi
har inga förpliktelser mot vår omgivning annat än dem vi själva tagit på oss. Förvisso kan liberaler
argumentera för att vi av naturen är generösa och medmänskliga - att vi gärna hjälper andra och samverkar
för det gemensamma bästa. Men liberalen hittar ingenting i detta som gör det möjligt för några människor
att tvinga andra att leva på ett visst sätt.
Konservatismen:
De konservativa betraktar staten som något som har vuxit fram genom århundraden av samhällsbyggande.
Varje stat och nation har sina egenheter. Frågan om kungahuset exempelvis, är ingenting som kan
avskaffas genom att hänvisa till olika doktriner om människors lika rättigheter, eftersom det som är rätt
inte kan utgå från universella idéer, utan kommer ur ett land och en kulturs traditioner. Likaså accepterar
inte konservatismen att vi med hänvisning till ett valresultat avskaffar monarkin. Ty, säger den
konservative, om vi verkligen ska rösta om kungahusets framtid så ska alla generationer få vara med och
säga sitt. De gångna generationerna har - kan den konservative hävda - faktiskt sagt sitt genom att de inte
avskaffat monarkin. Och vad de kommande generationerna tycker vet vi förvisso inte, men vi har inga
skäl att anta annat än att de tycker lika som de tidigare. Den nu levande generationen är i vart fall i
minoritet och har ingen rätt att bestämma över alla andra generationers livsvillkor.
Socialismen:
Socialisterna betraktar staten blott som ett utskott som sköter den härskande klassens affärer. Olika
produktionssätt skapar olika typer av statsapparater. På samma sätt som maskinen behöver någon som
sköter dess funktioner, så måste också samhället ha operatörer som ser till att allt fungerar enligt
makthavarnas intressen. Under industrialismen har exempelvis makthavarna - kapitalismen - sett till att
skapa en välfärdsstat som en slags kompromiss mellan arbete och kapital. Via välfärdsstaten kan
kapitalismen använda överskottet i produktionen till att hålla sig med en frisk och välutbildad arbetskraft.
Skolor, sjukhus och vårdinrättningar är tillsammans med klassiska företeelser som polisen, militären och
domstolarna ytterst ingenting annat än instrument för att hålla industrins hjul rullande.
Välfärdsstaten är enligt detta sätt att se saken ingenting annat än en variant på kapitalismen. Det är inte
så att välfärdsstaten brett ut sig på kapitalismens bekostnad, utan tvärtom kapitalismen som köpt sig tid
genom sociala reformer.
Därvidlag ser socialisterna lika krasst på staten som de liberala. Men socialister ser inte staten som ett

kontrakt, vilket ingåtts av medborgarna i ett land, utan som en påtvingad institution, inrättad för att hålla
underklassen i schakt. Varje stat har således sin klass-karaktär. Det innebär att arbetarklassen, när den tar
makten, gör om staten till sitt instrument, för sina syften. Men eftersom socialismen ska innebära att
klasserna gradvis försvinner, kommer också staten att gradvis sjunka undan. Staten avskaffas inte, den dör
bort.
Fråga 10: Vilken utopi har ideologierna?
Liberalismen:
Liberalismen säger sig sakna en utopi.
Men om vi ändå försöker hitta ett ideal hos liberalismen, vilket skulle det i så fall vara?
Kanske är den stora staden, City, liberalismens ideal. Där finns alla möjliga livsstilar och möjligheter
företrädda.
Problemet med den stora staden - våldet och misären - är också i så fall det som den konservative skulle
peka på som nackdelen med den liberala utopin. I staden saknas den sammanhållande kommunitet som
konservativa efterlyser. Människor betraktar varandra som främlingar.
För socialisten så är den stora staden exemplet på klassförtryck och det moderna samhällets indelning
av människor i fattiga och rika.
Konservatismen:
För den konservative framstår också utopier som något skadligt. Vi ska inte sträva efter ett nytt samhälle,
utan försöka förbättra det vi har.
Om den konservative likväl tvingas peka ut ett exemplariskt samhälle blir det den lilla köpingen,
Småstaden. Där finns en överblick och gemenskap mellan olika samhällsgrupper som den stora världen
saknar. I småstaden lever människor sida vid sida, respekterar varandras egenheter och visar vördnad inför
de gemensamma traditionerna. Den värld som exempelvis skildras i historierna om Tant Grön, Farbror Blå
och de andra är ett exempel. Sven Delblancs historier om kan också sägas lyfta fram den värld
konservativa gärna drömmer sig tillbaka till - men som också tycks vara försvunnen en gång för alla.
Om det finns något utopiskt drag hos konservatismen kan det närmast hämtas ur kristendomen. En
viktig idéströmning inom konservatismen är kristdemokraterna.
Den politiska inriktningen är, enkelt uttryckt, en blandning av kulturkonservativa och
socialkonservativa idéer. De betonar omvårdnaden av de socialt utsatta, kristendomens positiva betydelse
för civilisationen och ställer sig kritisk till liberala ytterligheter och marknadsekonomins avarter.
Kristdemokraternas paroll skulle kunna sägas vara "kristendom och kapitalism". De är positiva till
såväl företagandet som socialpolitiken.
Detta gör det lite svårt att positionsbestämma kristdemokratin. När det gäller den socialpolitiska biten är
denna rörelse titt som tätt väl så inriktad på välfärdsstatliga åtgärder som någonsin social-
demokrater eller andra. Men i frågor som gäller företagandet så står ofta småföretagaren och
entreprenören i centrum - och de upplevs snarare som marknadsliberala eller i vart fall borgerliga.
Det finns flera förklaringar till att kristdemokraterna uppkommit som politisk rörelse.
• Efterkrigstiden krävde ny konservatism
En är att de konservativa krafterna ute i det kontinentala Europa drogs med "på fel sida" under tjugo- och
trettiotalen. De kom i mer eller mindre högre grad att förknippas med nazism och fascism. I vart fall fanns
det på den konservativa kanten inte så stort självförtroende strax efter kriget. De konservativa

värderingarna fick därför härbärgeras av nya politiska organisationer, ledda av personer som hade ett mer
oklanderligt förflutet.
Dessutom visade krigets fasor på behovet av att balansera extrema krafter på såväl höger- som
vänsterflanken med gammal hederlig humanism och människokärlek. Efterkrigstiden krävde helt enkelt
såväl en nyordning för konservatismen - liksom en nytändning av agitationen för kristna värderingar.
• Kulturkonservatismen söker fristad
En annan förklaring till kristdemokratins uppkomst är att liberala värderingar stegvis kommit att tränga ut
kulturkonservativa idéer ur högerpartierna. I det svenska fallet är det av intresse att notera att
Kristdemokraterna bildades av några personer med politiskt förflutet inom moderata samlingspartiet.
När kulturkonservatismen sattes på undantag kom den så småningom att kräva en fristad någon
annanstans.
• Återupptäckt samband kristendom-det goda livet
Ytterligare en förklaring till den ideologiska strömning som krist-demokratin står för, att det egentligen
handlar om ett återupptäckt samband mellan ett bra samhälle och de värderingar som detta baseras på. Det
kan hävdas att kristendomen betytt mycket mer för att uppfostra människor till moraliskt högstående
individer än vad vi kanske velat föreställa oss.
Allt fler har insett att det inte enbart är statens ingrepp som skapar lycka - och att marknadsekonomin
inte utan vidare ger oss meningen med livet. Det behövs en smula kristendom för att skapa en rimlig
balans. I synnerhet när de gamla ideologierna upplevs som misslyckade.
För kristdemokratin är det oerhört viktigt att lyfta fram männis-kans ofullkomlighet. Detta gör också att
kristdemokrater knappast kan betraktas som utopiska. Men samtidigt finns det i kristendomen en
förkunnelse som går ut på att vi människor en vacker dag skall kunna försonas och skapa en bättre värld
att leva i. Är konservatismen utopisk så är det således en kristen utopi vi talar om.
Socialismen:
Socialister har haft svårt att bestämma sig om de ska ha någon utopi eller inte. Det finns inom socialismen
en utopisk fora, som starkt påminner om den kristna traditionens dröm om ett kommande lyckorike. Det
klasslösa samhället kan ses som ett sådant paradis. Tankegången har förts över från kristendomen till
socialismen av Hegel, den store tyske filosof som påverkat socialismens syn på historien. Att detta
betraktelsesätt har rötter ner i kristendomen har påpekats av många.
Enligt det hegelianska synsättet - här kraftigt tillspetsat - inleds mänsklighetens historia med att
världsanden "vaknar" och befinner sig förvirrad. Han börjar söka efter sig själv. Världshistorien blir
därmed som kapitel i världsandens försök att skriva sin egen självbiografi. Och när världsanden till slut
finner sig själv - och blir klok - befinner vi oss i den stora dramatiska final som kallats "historiens slut".
Socialister har ungefär samma bild av hur människlighetens historia utvecklats. De hävdar att vi
ursprungligen befann oss i ett primitivt samhälle där alla tvingades bidra till gruppens välstånd. Det fanns
inga klasser, bara en hård kamp för överlevnad. Så småningom kom produktivkrafterna att utvecklas så
långt att människor började dela upp sig i klasser. En epok av klassvälden inleddes. Denna leder så
småningom till sitt slut när kapitalismen omvandlas till ett socialistiskt samhälle - vilket sägs sluta med att
allt förtryck upphör och mänskligheten inträder i det klasslösa samhället.
Dessa tankegångar om att mänskligheten en gång befunnit sig i en slags okunnig ursprungssituation -
som sedan fallit samman och omvandlats till en kamp om brödfödan, samt att allt detta skall nå en
slutpunkt då de stridande parterna förenas med varandra i en högre insikt - är naturligtvis ingenting annat
än en kalkering av den kristna mytologin.

Detta kan illustreras i ett enkelt schema:
Hegel Marx Kristendomen
Världsanden Urkommunism Paradiset
Vaknar
Världsanden Klassamhällen Jämmerdalen
Söker
Världsanden Klasslöst Himmelriket
Sätter sig samhälle
Men samtidigt som vi kan se detta utopiska drag, denna dröm om ett Nytt Jerusalem hos socialisterna,
bekämpade Karl Marx allt vad utopier hette. Han hävdade att han vägrade skriva ut recept för
morgondagens soppkök.
Det finns egentligen bara en riktigt utopisk formulering av Marx, som handlar om att det goda samhället
tillåter människor att fiska på förmiddagen, hantverka efter lunch och poesikritik efter kvällsvarden. Det
ska inte tolkas bokstavligt, utan istället ses som ett sätt för socialister att lyfta fram den mångsidiga
människan, hon som inte blivit bunden vid en tradition eller ett förhållningssätt. Människan ska ha många
strängar på sin lyra och ett välordnat samhälle låter henne utveckla dessa.