Febebladet nr 1-2012

-BLADET 

Föreningen FEBE - Nätverk för föräldrar som mist barn 

Mycket väcks till liv… men inte allt! 

Läs om Olle Bergmans tankar på sidan 11 

Nr 1-2012

-BLADET 

Föreningen FEBE 

- Nätverk för föräldrar som har mist barn 

Postadress: Box 1127, 164 22 KISTA 

Kontakttel. 0736-237 551 

Fax: 08-444 84 11 

Hemsida: www.febe.net 

E-mail: stockholm@febe.net 

Plusgiro: 94 17 14-8 

FEBE:s Huvudstyrelse: 

Ordförande: 

Jonas Skiöldebrand 

Tel. 073-078 79 12 

Vice ordförande: 

Catrin Jilert 

Tel. 0708-55 88 90 

Sekreterare: 

Gertrud Ersson 

Tel. 070-797 47 59 

Vice sekreterare: 

Suzanne Hermansson 

Tel. 070-208 30 65 

Kassör: 

Willy Eriksson 

Tel. 08-87 81 18 

Ledamöter: 

Jan Leva 

Olle Bergman 

Ingrid Degerman 

Birgitta Nordström 

Redaktör för FEBE-bladet: 


Manus kan sändas till 

medelpad@febe.net 

Manusstopp för nästa nummer är 

den 31 oktober 2012. 

2 

Lokalföreningar/Kontaktpersoner: 

FEBE Dalarna 


E-mail: dalarna@febe.net 

FEBE Gotland 


E-mail: gotland@febe.net 

Frågor och svar! 

FEBE Jämtland 

Kontakttel. 0738-166 Var finns kundvagnarna? 

358 

E-mail: jamtland@febe.net 

Kundvagnar hittar du längre in i varuhuset på ned 

de lite större flakvagnarna finns på Tag Själv lagre 

FEBE Landskrona Var finns toaletterna? 

Kontakttel. 0738-333 I entrén, på 393 övre plan vid restaurangen samt unde 

E-mail: landskrona@febe.net 

pan vid kundvagnarna. 

FEBE Medelpad Var kan jag förvara mina betalda varor när 

Kontakttel. 0703-814 vill gå till 616 Restaurangen och äta? 

E-mail: medelpad@febe.net 

Har du en kasse så går det bra att förvara betalda 

förvaringsskåp som du hittar i entrén. Har du hela 

med betalda varor kontaktar du Byten & Återköp s 

FEBE Skellefteå du, i mån av plats, förvara dom i vårt transportrum 


E-mail: skelleftea@febe.net 

Var köper jag presentkort? 

I kassan eller på Byten & Återköp. 

FEBE Skåne 

Vem kan använda snabbkassan? 


När du handlar max 15 varor och betalar med kon 

E-mail: skane@febe.net 

kredit kort, IKEA HANDLA kort eller presentkort gå 

bra att scanna dina varor i snabbkassan. 

FEBE Västmanland 

Kontakttel. 0768-049 Hur blir jag 749 IKEA FAMILY medlem? 

E-mail: vastmanland@febe.net 

I entrén finns en IKEA FAMILY kiosk, med dator, dä 

du gå med i IKEA FAMILY. Ett tillfälligt kort skrivs u 

du visar upp i kassan. Hemma kan du gå med via 

sidan, www.IKEA.se 

Varuhusets öppettider: 

Måndag - Fredag 10.00-20.00 

Lördag - Söndag 10.00-19.00 

Lekrummet SMÅLAND: 

Måndag - Fredag 

Lördag - Söndag 

Du har väl inte missat att 

Febe finns på facebook! 

© Inter IKEA Systems B. V. 2012. 

12.00-19.00 

11.00-18.00 

Restaurangens ö 



Frukost kl 09.00-1 

Frukost på IKEA 9 

Stor frukostbuffé 2 

Varm mat servera 



Fru 

Du missar väl inte IKEA Su 

på facebook 

Gå in och “Gilla” oss så tar du del av de 

som händer på varuhuset 

Febe, ett nätverk för föräldrar som mist barn 

Grillad fläskytterfilé 

kycklingfilé med bea

Kära vänner! 

Ordföranden har ordet... 

När diakonen Ylva Edholm-Johansson, som 

också sitter i FEBEs valberedning, ringde mig 

i början av januari och frågade om jag ville 

bli ordförande i FEBE, var frågan verkligen 

som en blixt från en klar himmel. Jag hade 

inte upplevt mig själv som speciellt aktiv i 

FEBE, förutom att jag varit på måndagsträffarna 

lite då och då. Jag har också hållit fin 

kontakt med Olle under åren eftersom jag 

bor i Stockholm. Jag tackade med glädje ja 

till detta hedervärda uppdrag och känner mig 

varmt engagerad. 

Nu har det gått drygt sju år sedan min älskade 

dotter Andréa (20 år) gick bort i en 

bilolycka utanför Luleå 17 februari 2005. 

Andréas mamma ringde och berättade det 

som man aldrig tror ska hända och kan hända, 

i alla fall inte i ens egen närhet. Det var 

helt overkligt, och så är det nästan fortfarande. 

Jag tycker Andréa borde kommit hem 

för länge sedan... Med denna katastrof förändrades 

allt i ett slag – ja, Ni vet precis hur 

jag menar... 

Efter Andréas olycka hade jag stor hjälp av 

mina nära vänner Tony och Catrin (vice ordförande 

i FEBE) som hade förlorat sin dotter 

Therése 10 år tidigare. Catrin berättade 

om FEBE, och snart var mitt möte med Olle 

bokat. Det blev ett oerhört fint samtal. Som 

följts av många fler fina, viktiga och inspirerande 

samtal med Olle och många andra på 

FEBE. 

FEBE har en mycket betydelsefull stödfunktion 

att fylla, speciellt i början då livet plötsligt 

har förändrats från himmel till helvete och 

allting känns oerhört skört och meningslöst. 

Släktingar och vänner har förstås en viktig 

roll, men med tiden ebbar engagemanget ut 

och man står ensam kvar. Kanske försöker 

man hitta någon bra terapeut att tala med. 

Jag hitttade till slut en som var till hjälp, hon 

var psykosyntesterapeut och mycket inkännande. 

Ett år efter Andréas bortgång uppstog möjligheten 

att åka till Hawaii för att dyka med 

delfiner och valar. Jag kände starkt att jag 

skulle fara, jag hade ju hört om delfinernas 

förmåga att vara ”terapeuter”! Och inte nog 

3 

-BLADET 

med det, de ordnade också så jag träffade 

min nuvarande hustru Ewa och hennes två 

barn, som har blivit ”mina” bonusbarn. 

Förutom att FEBE är en oerhört viktig mötesplats 

för gemenskap med andra föräldrar som 

mist barn, så har vi också en viktig roll att 

hjälpa varandra att se livet på ett nytt sätt, 

dela erfarenheter och perspektiv. Då jag sett 

detta som en livsavgörande utmaning, har 

jag tidigare omsatt dessa frågor i praktiken 

genom att leda ett antal retreathelger, med 

dialoger och samtal om döden. 

Att komma till en balans, till en mening, sker 

ju ofta gradvis och av sig själv med tiden. 

Men jag tror det är viktigt att FEBE aktivt kan 

finnas med och stödja i denna svåra process. 

Jag hoppas FEBE kan bli mer känt ute i samhället, 

via kyrkan, via instutitioner och de 

som kommer i kontakt med drabbade föräldrar. 

Detta måste vi jobba på. 

Jag är övertygad om att våra barn vill att vi 

ska leva vidare fullt ut, finna nya perspektiv 

med mening och glädje. Enligt min mening är 

det fel att säga liv och död; det handlar om 

födelse och död. Livet inbegriper allt. Redan 

i tidig ålder blev det klart för mig att Livet är 

ett evigt mysterium och våra sinnen ger oss 

bara ett mycket litet spektrum att uppfatta 

tillvaron. 

Våra barn finns med oss, här och nu. För mig 

är det också en tröst att tänka - Vi skall ju alla 

vandra precis samma väg en dag. På andra 

sidan, i ljuset, är jag helt övertygad om att 

vi ses igen. 

Med varma vårhälsningar 

Jonas Skiöldebrand

-BLADET 

Hej FEBE vänner! 

Som nyvald vice ordförande i FEBE, vill 

jag skriva en kort presentation av mig 

och min historia. 

Min pappa och min dotter Therese omkom i 

en bilolycka 1995, strax utanför Skellefteå. 

Min andra dotter som också var med i bilen 

klarade sig mirakulöst. Hur ska jag börja med 

denna obeskrivliga och traumatiska händelse, 

som jag delvis har minnesluckor från. 

Barnen var hos morfar i Skellefteå (min födelseort) 

på sportlovet. De frontalkrockade med 

en långtradare som kom över på fel sida. 

Jag vaknar på morgonen, ca 05:00 av att min 

dåvarande man och pappa till barnen sitter 

på sängkanten och säger; ”din pappa är död 

och Therese är död men Emelie lever”. Hon 

ligger i koma på Umeå sjukhus och vi vet inte 

om hon kommer att klara sig. Jag ber min 

man att ta det lugnt och ber honom att gå 

och lägga sig, för att han förmodligen är utarbetad… 

Nere i hallen står två poliser och en präst. Jag 

ber dem vänligen men bestämt att lämna vårt 

hus. ”Vad har ni här att göra?”, skriker jag. 

Efter chockbeskedet hände många saker som 

jag har blandat ihop och delvis förträngt. Vi 

fick hjälp av en god vän, som också är präst, 

med en del praktiska saker. 

Hon ordnade med flygbiljetter från Stockholm 

till Umeå, hon körde oss till Arlanda, följde 

med oss in i planet och t.o.m. satte på oss 

säkerhetsbältena. Vi var helt handlingsförlamade. 

Väl framme i Umeå möttes vi av någon 

(som jag inte kommer ihåg) som tog oss till 

sjukhuset där Emelie låg. Synen av Emelie 

på intensiven med tusen slangar och lampor 

som blinkade var mardrömslik. 

Efter ca: tre och en halv vecka kunde man ta 

bort respiratorn. Den dagen glömmer jag aldrig. 

Skulle hon klara sig? Skulle hon bli normal 

igen? Vad hade hon fått för skador och 

men efter olyckan? 

I dag är Emelie 27 år och återställd, efter 

år av rehabilitering. Gå, läsa, skriva, cykla… 

Ny vice ordförande 

4 

Allt fick hon lära sig igen. Jag skulle kunna 

skriva sida upp och sida ner om henne och 

det mirakelbarn hon är. 

Min eller vår yngsta lilla flicka, var då precis 

fyllda ett år när olyckan hände. Hon fick 

lära sig att gå i korridoren på intensiven i 

Umeå. Hon har vuxit upp med mycket sorg 

och många tårar. Snart tar hon studenten 

och sommarjobb på Sandhamn väntar. Hon 

är en glad tjej med nära till skratt, trots alla 

tårar hon har sett. 

Vår äldsta son, som då var tretton år, fick 

en tonårings uppväxt också med mycket sorg 

och tragik. Han lever ett bra liv, jobbar med 

ekonomi och har en flickvän sedan många år 

tillbaka. 

Min profession är röntgensköterska och jag 

jobbar sedan många år på Sophiahemmet i 

Stockholm, specialist inom MR. 

En uppväxt med mycket gråt och sorg. Ja, 

hur upplever syskonen egentligen när en familj 

drabbas av en stor tragedi? När ett syskon 

dör, hur behandlar de sorgen och saknaden? 

Hur är det att se sina föräldrar jämt 

och ständigt ledsna? Hur präglas de av det i 

vuxen ålder? 

Jag undrar ibland, hur skulle livet ha varit om 

olyckan inte hade hänt? Och hur skulle mitt 

liv vara i dag om inte FEBE fanns? 

Ny vice ordförande 

Catrin Jilert

Det är redan sommar i Skåne, solen lyser 

som aldrig förr. Detta är den bästa tiden på 

året både för mig men även för mina flickor, 

Mattias systrar. 

Linda och Sara är stora nu, 23 och 25 år. När 

vårt liv gick i spillror var de bara 13 resp. 15 

år, en svår ålder när allt dras omkull. I början 

(då menar jag de första åren) var allt ett 

stort mörker. 

Flickorna har alltid varit väldigt olika och 

i sorgen var det en enorm skillnad. Även i 

deras skolgång var allt olika, Linda fick all 

hjälp hon ville ha i skolan medan Saras skola 

tyckte att allt skulle vara ”normaliserat” efter 

2 månader. Det har varit svårt för dem att 

mötas eftersom de reagerat och bearbetat 

sorgen och saknade så olika. Med åren har 

de kommit närmare varandra och nu känns 

det som de kan mötas i sorgen. 

Nu när det är drygt 10 år sedan Mattias 

dog, så är allt annorlunda. Flickorna har rest 

mycket, behovet att klara sig själv och inte 

bli ”fast” har de haft med sig båda två. De har 

Mattias syskon 

5 

Underbara minnen. 

zå 

-BLADET 

tagit vara på livet, de är ju fullt medvetna om 

att vad som helst kan hända när som helst. 

Vem vet, kanske hade det varit så ändå. 

Vi pratar ofta om Mattias, inte så mycket om 

döden, men alla underbara minnen vi har. 

Mattias har satt spår, underbara spår. 

Mattias vi älskar dig in i evigheten. 

Jag heter Anita, jag har skrivit en bok om hur det är att 

mista sitt barn. Min son blev 17 år. Han dog den 15/2 2002. 

Du kan beställa boken genom postgiro 167 08 85-1. 

Texta noga namn och adress. Boken kostar 120:- + 20:- frakt. 

Titel: ”Att Leva med Blödande Hjärta” 

Baksidetext: 

När det händer som absolut inte får hända… När katastrofen 

är ett faktum. Den här boken är skriven av mig, Anita. Jag 

förlorade min son i februari 2002. Följ med mig och Mattias 

systrar genom fyra år av sorg och saknad… Läs om hur vi 

planerat begravning. Hur vi bemöttes av folk i vår närhet. 

Läs om vårt hårda jobb att ”gå vidare”. 

Störst av allt är kärleken. 

/Mamma Anita

-BLADET 

Jag vill gärna berätta min historia när 

min son Mikael dog. 

Min äldsta son Peder och hans yngre bror Mikael 

var på fest fredagen den 20:e maj 2005. 

På natten fattade dom det ödesdigra beslutet 

att köra in till Umeå, 4 mil från där vi bor, för 

att hälsa på sin lillasyster. Hon var inte hemma 

så då fortsatte dom till sin kusin men då 

inte heller hon var hemma så vände dom tillbaka 

till Vännäs. Klockan var ungefär 05.00. 

Efter ca: en mil så observerades dom av en 

polis och dom kom upp jämsides med mina 

söner, men då dom såg att det var polisen så 

ökade dom farten. I en svag kurva så åkte 

dom av vägen. 

Klockan 13.30 kom det två personer hem till 

mig och dom presenterade sig som poliser 

och frågade om jag hade två söner som heter 

Mikael och Peder. Min första tanke var 

att vad har dom nu hittat på. Då berättade 

dom att en av dom var död och den andra 

hade livshotande skador efter en bilolycka 

Dom visste inte säkert vem av dom som hade 

dött så dom ville att jag skulle följa med till 

sjukhuset för att identifiera honom. Hela min 

värld rasade samman och jag fick uppbåda 

alla mina krafter för att ta mig till polisbilen 

för vidare färd till sjukhuset. När vi satt i 

polisbilen så frågade han om jag ville att dom 

skulle peka ut olycksplatsen. Först sa jag nej 

men med deras erfarenhet sa dom att man 

skulle vilja veta var det hände så då fick dom 

peka ut platsen. Han förvarnade mig om att 

det var lite skum kvar efter att bilen hade 

brunnit litegrann. Bilen hade dom redan fraktat 

bort som tur var. Nu är jag tacksam för 

att dom pekat ut platsen. Vi åkte dit sen och 

la ner blommor. 

Vi kom fram till sjukhuset och strax innan vi 

gick in så fick polisen ett samtal om att min 

ena son just hade kommit upp från operation 

När vi kom fram mot dörren så var det en 

präst som kom och mötte oss. Han frågade 

om min son hade stora tatueringar och då 

visste jag att det var Mikael. Från den stunden 

så minns jag inte så mycket, men jag 

hade ringt till min familj och berättat om vad 

som hade hänt. Dom kom allihop till bårhuset, 

hans mormor, morfar, syster och kusiner. 

Det blev trots allt ett fint avsked med 

prästens ord och sång. Jag kände då att Mikael 

var i rummet med oss. 

Min son Mikael 

6 

Sen var det bara att gå till Peder på intensiven 

och se hur det var med honom. När 

jag såg honom ligga på intensiven med alla 

slangar så trodde jag inte att jag skulle orka 

mer, det blev för mycket att ta in allt som 

hänt. När vi satt i anhörigrummet så kom en 

ur personalen och sa att det var en journalist 

utanför som frågade om jag ville prata med 

honom och berätta allt som hade hänt men 

det ville jag inte. 

Vi tillbringade naturligtvis mycket tid med 

Peder och hade möten med läkaren om hans 

tillstånd (han låg nersövd). På en direkt fråga 

från mig om vi riskerade att mista honom 

också så sa han ja. Då visste jag inte om jag 

skulle orka mer, men på nåt konstigt sätt så 

gick det också. Jag och Mikaels sambo började 

ordna med begravningen, vi kunde bara 

sätta ett preliminärt datum då vi inte visste 

om Peder skulle klara sig. I så fall måste vi 

förbereda oss på att det skulle finnas två kistor. 

Men tiden gick och Peder blev bättre för 

varje dag så vi kunde bestämma datum för 

begravningen. Han visste inget om vad som 

hade hänt och vi kunde inte berätta för honom 

förrän han var så pass medveten att han 

skulle förstå. Några dagar före begravningen 

fick han veta vad som hade hänt hans lillebror. 

Läkaren rådde oss att låta Peder se Mikael 

i kistan så att han skulle förstå att han 

var död. Jag, hans pappa och syster följde 

med och jag kunde inte låta bli att titta på 

honom, men det var inte Mikael som låg där 

utan bara ett tomt skal. Man såg på Peder att 

han började förstå men inte kunde ta in allt. 

Hans syster, Susanne, bröt ihop alldeles och 

gick och satte sig vid gravplatsen och grät. 

När begravningen var över var jag tvungen 

att gå till banken och avsluta hans konton 

och ta ut dom pengar han hade där. Eftersom 

Peder låg på sjuhuset i tre månader så 

hjälpte jag honom med att betala hans hyra, 

sjukskrivning o.s.v. Jag fick ingen krishjälp 

under den här tiden trots att allt var så traumatiskt 

och så kaotiskt. Deras syster skulle 

ju också tas om hand och tröstas. Hon var 22 

år när detta hände, Peder 31 år och Mikael 

nyss fyllda 25 år. 

Nu har ännu en jul varit och jag överlevde i 

år också, dom sista två jularna har känts lite 

bättre. Jag fick ett barnbarn som nu är två år 

och hon förgyller dagarna för mig.

Jag tycker att tiden har gått så fort sedan 

Mikael dog och ibland är det som om tiden 

stått stilla. Jag kan känna samma klump i 

magen idag som jag gjorde för snart sju år 

sen. Ibland är det bara en knippe kläder som 

går omkring, känner mig inte riktigt närvarande. 

Jag har drömt flera gånger att Mikael 

står utanför dörren alldeles blodig och frågar 

Lyssna 

När jag ber dig lyssna på mig 

och du börjar ge mig råd 

så har du inte gjort det jag bad dig om. 


och du börjar berätta för mig varför 

jag inte borde känna så, 

trampar du på mina känslor. 


och du känner att du måste gör något 

för att lösa mina problem, 

har du svikit mig, hur konstigt det än kan 

verka. 

Lyssna! Allt jag ber dig om är att du lyssnar, 

inte pratar eller gör - bara hör på mig. 

Och jag klarar mig själv. 

Jag är inte hjälplös. Kanske modfälld och 

bristfällig, men inte hjälplös. 

7 

-BLADET 

om han får komma in och be om förlåtelse för 

att han varit borta så länge. Dom dagar jag 

har drömt så här är det extra jobbigt. Men 

livet går på nåt konstigt sätt vidare. Det kändes 

skönt att få skriva av mig litegrann. Vad 

synd att ni inte finns i Umeå längre. 

Många hälsningar Bente Andersen 

Bussolyckan i Måbödalen, 

Norge 1988. 

Rapport - Omsorgsarbetet i Kista 

Ylva Edholm Johansson, 

Thomas Wohlin & Yvonne Nobert 

Pris 100:- kr + porto. 

Kan beställas direkt från FEBE. 

Adresser finns på sidan 2. 

När du gör något för mig, 

som jag kan och behöver göra själv, 

så bidrar du till min ångest och svaghet. 

Men när du accepterar att jag känner vad jag 

känner, oavsett hur irrationellt det är, 

så kan jag försöka sluta övertyga dig 

och du kan börja arbetet med att 

förstå vad som ligger bakom denna känsla. 

Och när det är klart, är svaren uppenbara 

och jag behöver inte längre några råd. 

/Anonym

-BLADET 

Jag läser i mina fem Sorgeböcker, skrivna 

efter Fredriks död. Det är först nu 

som jag ”kan” läsa vad jag skrivit sedan 

sept 2010. Jag vet att jag läser för att 

jag vill att min sorg ska ”se” annorlunda 

ut. Gör den det? 

Fredrik var svårt sjuk i två år. Under den tiden 

har jag bara sporadiska anteckningar. Varför 

var jag aldrig så ledsen då? Jag trodde han 

skulle överleva! Jag var fullständigt klar med 

att jag skulle hjälpa honom, ge honom tröst, 

att han aldrig skulle känna sej övergiven av 

mej och Anna, hans syster. Men det är först 

efter Fredriks död man förstår skillnaden. Att 

ha ett svårt sjukt barn. Att ha ett barn som 

inte finns längre. Det finns ingen skillnad, för 

det finns ingen jämförelse. 

Gömmer undan sorg, genom att hela tiden 

tänka förbi........ det jag hela tiden tänker. 

I sorgeböckerna där jag skriver om strömbrytaren: 

av o på, av o på. Glömmer bort 

att Fredrik är död. Kommer på att Fredrik är 

död! Av o På , AV o PÅ. Tänd o Släck! 

Jag har skrivit om målningen av Fredriks kista. 

Att Fredriks syster Anna, en god vän och 

jag åker till Fonus vid Skogskyrkogården och 

Marmorerar! 

Fredrik dog på sjukhuset. Jag såg att Fredrik 

höll på att dö. Skriker till alla: ser Ni inte! 

Ring till Fredriks syster! Anna hinner komma! 

Mina barns bästa kusin säger till Anna: 

”FREDRIK LA SITT HJÄRTA I DIN HAND” Det 

kommer alltid att vara min Eviga Tröst! 

Sept 2010 

Sitter på tåget och knaprar Sobril, så att jag 

inte flyger upp och skriker, som den korp jag 

en gång bestämt att bli! 

Oktober 2010 

Det kommer ett flygplan rakt här över. Du, 

Fredrik var glad och lycklig och berättade för 

alla vänner att jag inte satt i det planet som 

störtade i Madrid 2008. Jag skulle åkt och 

hade biljett! Men nu sitter jag - din mamma 

här utan Dej! Den omvända oordningen! Livet 

stämmer inte. Inget stämmer! 

Jag har svårt för att laga mat för då vill jag 

att du ska sitta med i köket. Du finns överallt 

Mina sorgeböcker 

8 

och saknas överallt. Fredrik, du och jag har 

levt så nära varandra. Du är min son som 

gått bort! Vart?? Du får Smaska lite så jag 

hör var du är!!!! 

December 2010 

Anna och jag (även du Fredrik) går på teater 

”Det Sitter någon på vingen” Så himla 

bra! Allan Edvalls texter och sånger, Kristina 

Lugns dikter. 

Det är ett sorgearbete att Leva! Om man inte 

förstår det blir man aldrig Glad! 

Citat: Kristina Lugn. 

Januari 2011 

Nytt År. Ny Sorgebok! Har bestämt att försöka 

ta tag i människor jag känner. Tvinga 

mej på dom! Som en vampyr! Ta energi eller 

se till att dom ger mej lite energi för att överleva! 

Suga blod! Letar efter dödsannonser. 

Efter dom som är födda -67. Jag vill att min 

sorg ska jämna ut sej!???? 

Det är Du som väljer. Så var noga med ditt 

val. Det är du som väljer vem du är. Och vem 

du vill vara och vad du vill göra med resten av 

ditt liv! Detta har jag skrivet ner till min älskade 

dotter Anna och mina tre älskade barnbarn. 

Dom fyra som Fredrik Älskade mest!

Augusti 2011 

Eleanor Coppolas installation Circle of Memory. 

En cirkel uppbygd av 500 halmbalar, där 

man fick sticka in egna minnen och önskningar. 

Lukten av halm och så många instuckna 

lappar! Det gick lätt att gå där och gråta. 

16 September 2011 

Anna skickar ett sms efter att vi varit på 

Fredriks urnsättning: Hej mamma! När jag 

kom hem var det en otrolig dubbel regnbåge 

som gick över hela vårt hus. Den var så stark 

och vacker att jag fylldes med kärlek när jag 

såg den. Jag tänkte med en gång att det var 

Fredrik som skickat den till dig och mig. Jag 

vet också att dubbel regnbåge betyder dubbel 

kärlek! 

Jag har ”alltid” vant mej vid att säga: Fredrik 

och Anna. Jag vill vara mamma med två 

barn: Fredrik och Anna. Sen! Så! Vill jag inte 

bli ett offer. Hon som hade två barn: Fredrik 

och Anna. Hon som man ska tycka synd om! 

Hon som inte har! Hon som hade! NEJ. Jag 

har två barn: Fredrik och Anna. AMEN! 

9 

-BLADET 

”Kom Änglar Och Räck Mig En Hand. Ge Mej 

Ett Leende, Se Nu Vem Jag Är. Skänk Mej Ett 

Segel Gör Molnen Till Mina Vingar” 

Ur Boken: Korparna Tomas Bannerhed. 

”Det är ett Sorgearbete att Leva. Om man 

inte förstår det Blir man aldrig Glad.” Varför 

skriver jag Kristina Lugns rader om och om 

igen i mina sorgeböcker! Antagligen för att 

jag kanske ska tro att jag en dag: Blir lite 

glad! 

Man kan bete sig som om man vore lycklig! 

Siktar in mej på Lyckoforskaren Filip Fors 

förslag: Låtsas att Du är lycklig! Plocka fram 

ditt Extroverta jag, så att min lyckokurva ska 

peka UPPÅT!! 

Pernilla / mamma till Fredrik 

Nästan 9 år efter sin son Svantes död, kom Olle med en ny bok 

där han berättar om sina erfarenheter under dessa år. 

Boken kostar 150:- kr + porto, 

och kan beställas direkt från 

Olle Bergman, tel. 0707 389 189 

eller mail aobergman@hotmail.com 

Denna bok ger en djup inblick i hur det är att 

mista sitt barn. Den vänder sig dels till dig som 

drabbad förälder, men även till personer som i 

sin yrkesutövning möter drabbade föräldrar. För 

den som inte har mist barn, kan det som jag 

försöker beskriva, förefalla att gränsa till det 

osannolika. 

Man kan tycka att så fruktansvärt kan det väl 

ändå inte vara att mista sitt barn... och åtminstone 

inte så länge! 

Boken tar även upp vad du som ”hjälpare” 

kan stötta med, för det finns mycket som du kan 

göra! En bra början är att läsa denna bok, för 

ju mer du förstår, desto bättre förutsättningar 

för att kunna stötta. Det är viktigt att komma 

ihåg, att det är inte mina medmänniskor som 

har förändrats, utan det är jag, som genom förlusten 

av mitt barn, kan ha kommit att få ett 

annat förhållningssätt... ett liv utifrån helt andra 

värderingar! 

Om du är en drabbad förälder, kommer du 

förmodligen att känna igen dig i många av situationerna! 

Olle Bergman

-BLADET 

Stjärnan som försvann 

När en ung människa dör finns det alltid 

eller oftast föräldrar som sörjer och som 

behöver stöd i sin förtvivlan. 

Rasmuss dog på ön Gili Trawanga, Bali den 27 Mars 

2011 på grund av metanolförgiftning. 

Inget kan vara mer förödande än att se sina 

föräldrar mista sin älskade son. Se dem försvinna 

mer och mer. Jag är inte mamma och 

inte pappa men jag är ett så kallat syskon. 

Och var finns vi syskon i all sorg? Jag var 

ett av fem syskon. I en stor barnaskara har 

alla sin plats, om någon inte är där märks det 

utan tvivel. 

För snart ett år sedan låg jag på soffan hos 

min bästa vän i Oslo och sov gott efter en 

härlig lördagkväll. Telefonen ringer och jag 

ser att det är min far. Jag svarar och hör de 

orden som för all framtid förändrade mitt och 

min familjs liv. Jag skriker ut min smärta och 

det finns inget slut. Än i dag vill jag skrika och 

få världen och inse att det inte kan stämma 

att ett liv bara ska slockna utan anledning 

och förstöra så mångas framtid. 

Min lillebror dog på vår pradisö. En ö som vi 

båda älskade och hade goda minnen ifrån. 

Alla ens syskon har en speciell plats i hjärtat. 

Som storasyster har jag alltid känt ett stort 

ansvar för mina småsyskon. Den här gången 

fanns jag inte där vid min lillebrors sida och 

jag kunde inte rädda min levnadsglada bror 

10 

som inte ville något annat än att fånga dagen 

och leva livet fullt ut. Jag skulle ha offrat 

mitt eget liv för honom och för mina andra 

syskon. Önskar att jag höll hans hand den 

dagen och kunde säga ”va inte rädd allt kommer 

bli bra”. Men allt kommer aldrig att bli 

bra igen. Han var inte bara en bror han var 

även en riktig vän och en viktig pusselbit i 

familjen. Och vårt pussel kommer aldrig att 

bli helt igen utan vårt charmtroll. 

Många säger att man vet inte vad man har 

förrän man förlorar det. Detta stämmer inte 

för jag visste vad jag hade och är medveten 

om vad jag förlorade. 

Min lillebror försvann och med det en stor del 

av mig, jag kommer aldrig att bli den personen 

igen som jag var innan jag fick dödsbeskedet. 

Att flyga till andra sidan jordklotet för att 

säga hejdå till någon som är en del av dig är 

inget någon någonsin ska behöva uppleva. Vi 

har gråtit ihop, skrattat ihop, slagits och inte 

minst har vi tjugoett år av minnen tillsammans. 

Det gör så ont att veta att han inte 

kan komma tillbaka. Jag har själv tagit hans 

puls och hållit i hans kalla hand. Fast jag har 

sett med egna ögon är det svårt att ta in att 

jag aldrig mer kommer att få en varm kram 

eller ett leende där man ser hans fina smajlgropar. 

Tårarna rinner ner för min kind när jag tänker 

på allt vi skulle hinna med du och jag. Vi hade 

stora planer. Det där företaget som vi skulle 

starta - det går ju inte utan dig! Hur ska jag 

nu kunna skratta så mycket så jag gråter? 

Vem ska jag nu få samtal av klockan tre på 

natten? Vem ska jag nu låna ut pengar till? 

Och vem ska kunna vara Bill med Bull? Vem 

ska vi gå ut och festa med? Vem ska hålla din 

flickväns hand? Vem ska vara stolt över mig? 

Vem ska lära småbarnen alla hyss? 

Jag förstår inte och tror aldrig jag kommer 

att acceptera att du inte finns i mitt liv längre. 

För i mitt hjärta lever du för all framtid 

och det finns inte en timme, inte en minut, 

inte en sekund som går utan att jag tänker 

på dig. Det finns ingen som kan ta just din 

plats i mitt hjärta och familjen kommer aldrig 

att bli hel utan dig! 

Mikaela Lindholm, syster 28 år

En fantasifylld kvällsstund 

Mycket väcks till liv… men inte allt! 

Det är söndagseftermiddag i början på maj. 

Den efterlängtade vårsolen har generöst 

slösat sina värmande strålar över oss hela 

dagen, och man tycker att man riktigt kan 

se hur träd, blommor, småkryp och mycket 

annat väcks till liv igen, efter en lång vinterdvala. 

Grönskan återuppstår och även de 

små flugorna och fjärilarna gör sig påminda, 

medan det bland fåglarna råder full aktivitet 

för att samla pinnar och grässtrån till bobyggen. 

Anita och jag sitter vid köksbordet och äter 

middag hemma i Kälvesta, och vi tittar ut 

över gräsmattan… tittar på öppningen i ärtbuskhäcken 

där Svante vinkade farväl till 

oss, den sista gången vi såg honom i livet. 

Blundar… och förpassas i tanken tillbaka till 

den 13 augusti 1997… 

Det har nu gått snart femton år sedan den 

kvällen. Föga anade vi hur våra liv skulle förändras. 

Det har verkligen varit, och är fortfarande, 

en resa i sorgen. Resan innehåller så 

många olika aspekter och tankar, vid olika 

tillfällen i resan. Just denna söndagseftermiddag 

stannar jag upp i tanken om ett återseende… 

Var det verkligen den sista gången 

som jag såg Svante, den där kvällen? Visst 

har jag honom i mina tankar hela tiden, men 

kommer det en gång att bli det där stora 

återseendet som jag önskar? 

Jag öppnar mina tankar för Anita, och frågar 

henne: Tänk om Svante kom gående här 

över gräsmattan; vad skulle vi då säga till 

honom? Anita blir alldeles tyst och jag ser 

på henne hur hon försöker ta sig in i själva 

tanken, och jag gör mitt bästa för att följa 

henne. 

Vi hänger oss till vår fantasi, och låter den, 

och kärleken till Svante, få övertaget och 

känslor och tankar flödar fritt i köket… ”Är 

du hungrig Svante”, frågar Anita? Vi sitter ju 

och äter och det faller sig naturligt att fråga 

om han också vill ha mat. Vi äter pasta med 

räksås och det skulle han säkert gilla. Han 

tyckte ju om all mat. ”Ska jag åka och köpa 

skagenröra”, frågar jag, för det var ju en av 

hans absoluta favoriter. 

11 

-BLADET 

Anita föreslår att hon skall baka kokosrutor, 

ifall han skulle ha några kompisar med sig. 

Ännu har vi inte fått några svar från Svante. 

Anita fortsätter…”Var har du varit, varför har 

du inte ringt eller hört av dig?” Både Anita 

och jag tystnar, precis som om vi väntade på 

att han skulle komma med ett svar… 

Plötsligt känns det som om jag blir Svante, 

och att jag vill ge Anita hans svar. ”Svårt att 

förklara var jag har varit, men det finns inga 

telefoner där, på det sätt som det finns här 

hos er. Men varför säger ni att jag inte har 

hört av mig? Jag har ju hört hur ni har pratat 

både med mig och om mig. Jag känner hur 

jag är med er i varje stund, och jag är ju med 

er när ni gråter i längtan och saknad. Det är 

ju då som jag hör av mig. Har ni inte förstått 

att det är jag som ropar på er… Jag finns i er. 

Där jag befinner mig, vet jag ju att vi kommer 

att mötas igen. Jag behöver inte tvivla… 

bara längta… för det är faktiskt som pappa 

säger… kärleken är starkare än döden.” 

Vi söker varandras händer, Anita och jag, 

och våra ögon tåras. Känner hur vi uppfylls 

av den värmande kärleken från Svante. Och 

så tonar denna enorma fokusering ut, och vi 

inser att vi var med om en oerhört fin stund, 

som gav oss ny kraft att orka leva i sorgen 

och kärleken. 

Men vad vi längtar… 

Erfarenheten 

är en bra lärare, 

men hon skickar 

svinaktigt 

dyra räkningar. 

Minna Antrim 

/Olle

-BLADET 

Samtalskväll med Tommy Wadebeck 

Vid en av våra föräldraträffar i Medelpad 

bjöd vi i in Tommy Wadebeck till en samtalskväll. 

Tommy Wadebeck har under sitt yrkesliv arbetat 

som präst, teolog, filosof, författare, 

psykolog, konsult och föreläsare i ledarskap 

och etik. Han säger sig vara pensionär men 

kommer under detta år att vara verksam som 

präst i Timrå församling. 

De existentiella livsfrågorna ligger honom 

extra varmt om hjärtat. Han har stora kunskaper 

inom psykologi, endokrinologi, teologi 

och filosofi. Vi var runt 20 personer som hade 

samlats i S:t Johannesgården denna tisdagkväll 

i slutet av mars för att ta del av Tommys 

kunskap. 

Tommy berättade för oss om den stress som 

kroppen utsätts för när man drabbas av stor 

sorg. Det är nämligen så, att när vi mister 

någon som står oss nära, så upplever vi en 

väldig ensamhet och det är lika stor risk för 

hjärt- och kärlsjukdomar med den stress 

man utsätts för vid ensamhet som om man 

röker 2 paket cigaretter om dagen. 

Under kvällen frågade han bl.a oss, som var 

där om vi tyckte att vårt minne hade blivit 

sämre efter att vi förlorat barn och alla nickade 

igenkännande. Likaså om vi hade fått 

några fysiska besvär efteråt och även där var 

det många som tyvärr fick bekräfta att så var 

fallet. 

Han påtalade också om hur viktigt det är att 

vi jobbar med glada och positiva tankar, därför 

att de mörka, negativa tankarna är nämligen 

5 gånger så starka. 

Även när det har gått väldigt många, många 

år kan det för vissa människor vara svårt att 

Fler FEBE-grupper... 

FEBE finns idag på 9 ställen i Sverige med föräldrar som förlorat barn. 

Om du är intresserad att bli kontaktperson eller kanske starta upp en lokal FEBE-grupp 

i din hemtrakt, är du välkommen att höra av dig till FEBE, så får vi berätta mera. 

12 

tänka på något annat än det jobbiga man har 

varit med om och hela ens liv kretsar kring 

förlusten. Tommy liknar det med, om man 

har något som t.ex. har fastnat i en tand så 

är tungan ständigt där och känner efter. Och 

om man under alltför lång tid känner att man 

”fastnat” i sin sorg så bör man söka professionell 

hjälp för att komma vidare i livet. 

Tommys visdomsord: 

”Gör det du är rädd för och du får kraft 

– låt bli och kraften tas i från dig”. 

/Birgitta Nordström

Syskon - mina levande barn 

Det har nu gått strax över 8 år sedan vi 

förlorade en innerligt älskad son, bror, 

pappa och vän. Det hörs som en lång tid 

men det känns ibland som om det var 

igår... 

Det som smärtar mig allra mest, bortsett från 

själva saknaden efter min älskade son Daniel 

Kuré, är att se hans syskons saknad. 

Att vara syskon till en älskad bror som gått 

före är inte lätt - det är en livslång smärta, 

precis som för oss föräldrar, men syskonen 

skall bära denna börda så många fler år. 

De kommer alltid att ha oron i sig när de hör 

en ambulans, hör om en trafikolycka (som 

i vårt fall) på radion, känna sig tvungen att 

meddela mamma att det inte gäller dem... 

det smärtar mig mer än jag kan beskriva. 

LäKEBOKEN - FRåN KRiS TiLL KRAFT 

Boken kostar 200 kr + frakt. 

För Febe-medlemmar 150 kr 

Beställ på tel. 070-537 96 64 

eller sara@ork-ide.com 

13 

-BLADET 

Mina levande barn gör mig samtidigt mycket 

lycklig varenda dag - de bär sin bror i hjärta 

och sinne med en självklarhet. Han är älskad 

- han är med! 

Hur beskriver man det bättre än genom ett 

sms jag fick av min dotter samma morgon 

jag skulle köra till Daniel på hans födelsedag. 

Min dotter var sjuk och kunde inte följa med 

men skrev: ”Hälsa bror min att jag minsann 

hälsade på honom på min födelsedag - han 

får gärna hälsa på mig idag på sin. Hi hi...” 

Så självklart, eller hur? Kärleken hindras inte 

av tid eller avstånd. Det är som Shakespeare 

uttryckte det ”Kärleken ser inte med ögonen, 

utan med själen...” 

Tacksam Mamma till Daniel Kuré 

och 4 levande barn 

Detta är en bok om hopp - hoppet om att överleva, läkas och bli hel trots smärt- 

samma förluster som drabbar oss i livet. Syftet med läkeboken är att bli medveten 

om sina överlevnadsstrategier och erbjudas fungerade redskap med lång hållbarhet. 

Nu har det gått många år sedan jag miste mina 

två söner och jag har specialiserat mig på att 

arbeta med sorg och andra förluster via mitt 

företag SARA DE - ork-idé. 

Ork-idé erbjuder ett program för sorgbearbetning 

vars syfte är att hjälpa människor som sörjer. 

Vi träffas i grupp för att få kunskap, dela varandras 

historia och uttrycka det som behövs för att bearbeta 

och ”fullborda” sorgen. Du får hjälp att stressa 

av samt att tillföra mer energi. 

Vill du hjälpa andra? En utbildning till Kriscoach 

kommer att hållas under hösten 2012 i Härnösand. 

Den omfattar 4 delmoment á tre dagar spridda över 

ett läsår. Kontakta mig för mer information. 

Sara Dahlberg Eriksson 

www.ork-ide.com

-BLADET 

Vi fortsätter att träffas varannan tisdag, 

klockan 18.30 i S:t Johannesgården vid 

Timrå kyrka. 

Är det något speciellt ämne som ni gärna vill 

prata om på våra träffar så berätta det för 

oss. Vi försöker anpassa oss efter det behov 

som finns hos er föräldrar. 

Vi har vår sista träff innan sommaruppehållet 

tisdag den 5 juni och startar med våra 

träffar igen tisdag den 28 augusti 2012. 

Måndagsträffarna pågår som vanligt i 

Kista kyrka, med start kl. 19.00 

Sista måndagsträffen före sommaruppehållet 

blir måndagen den 11 juni 2012. Träffarna 

återupptas måndagen den 20 augusti 2012. 

FEBE Medelpad 

FEBE Stockholm 

Om när det ofattbara händer 

I januari 2004 miste vi vår yngste son och livet ramlade 

på ända. Förlusten av min älskade lille unge skapade 

kaos och förvirring som krävde omstrukturering 

på många plan. Skrivandet blev ett sätt att hantera det 

obegripliga. Det är med goda formuleringar som med 

vackra bilder; de måste fångas i flykten. 

Jag vill dela med mig av en oerhört smärtsam erfarenhet 

och mitt syfte är att öka förståelsen för något, som 

många tycker är så svårt att prata om. Jag vill att ni ska 

se smärtan och paniken men också hoppet. Det går att 

skapa ett nytt liv om man måste. Det har vi gjort. Vi 

värderar det inte i bättre eller sämre; bara annorlunda. 

Mia Martens 

Köp boken på http://www.litenupplaga.se/. 

Eller fråga hos din lokala bokhandel om de 

har lust att ta hem den. 

Lyckas du inte får du gärna kontakta mig på: 

rallymia2003@yahoo.se 

14 

Vi hade en samtalkväll med Tommy Wadebeck 

under vårterminen som ni kan läsa om 

i en separat artikel här i tidningen. Vår förhoppning 

är att vi ska kunna ordna en till sådan 

kväll under höstterminen. Håll utkik på 

vår hemsida under fliken Medelpad för mer 

information. 

FEBE Medelpad 

Kontakttelefon: 0703-814 616 


/Birgitta Nordström 

Sommarträffar är ännu ej planerade. 



E-mail: stockholm@febe.net

Under våren har det uppkommit större 

behov av Febe Landskrona, därför har vi 

nu ändrat tiderna till varannan vecka. På 

måndagar ojämna veckor träffas vi i församlingshemmet 

i Landskrona med början 

klockan 18:00. 

Hösten 2007 startade jag en grupp för sörjande 

föräldrar, och då var vi många som 

träffades. Under dessa träffar visade det sig 

att många hade förlorat sina barn genom 

suicid. Dessa mammor kände en större samhörighet 

med varandra och beslöt sedan att 

bilda en egen grupp. 

Efter denna delning tog vi steget in i Febe 

som kändes helt naturligt. Eftersom det var 

just Febe Skåne som var mitt stora stöd ganska 

tidigt i mitt liv efter Mattias död. 

Februari 2008 startade vi som Febe Landskrona. 

Antalet besökare har skiftat under 

åren, oftast är vi mellan 3-6 personer. En 

ganska behaglig grupp där man snabbt kommer 

in och känner gemenskap. Jag har under 

hela tiden varit ensam kontaktperson, men 

nu har jag ställt frågan till Susan Kure Qvarnstöm 

som med glädje svarade JA. 

Välkommen som kontaktperson i 

Febe Landskrona Susan. 

FEBE Landskrona 

/Anita Mäntyniemi 

15 

-BLADET 

Jag heter Susan Kure Qvarnström och 

har precis accepterat det ärofulla uppdraget 

att, tillsammans med Anita M. 

vara kontaktperson i Febe Landskrona. 

Jag förlorade min innerligt älskade son Daniel 

Kuré i en trafikolycka den 11 februari 2004. 

Han blev endast 23 år gammal, var nybliven 

pappa och en människa som levde sitt liv som 

han vore mitt i ett äventyr. Han var familjens 

energiknippe och alltid full av glada upptåg. 

Det har varit en stor tröst för oss att han var 

lycklig när han togs ifrån oss. Han hann uppleva 

sitt livs stora kärlek och han hann själv 

känna kärleken till ett barn. Det är små gåvor 

som vi värdesätter i vår familj, ja i allas våra 

familjer kan jag tro. 

Mitt liv kretsar naturligtvis mycket omkring 

mina barn och numera många barnbarn som 

fortsätter välsigna och förgylla vår familj. 

Fyra levande barn har jag samt 11 barnbarn, 

det 12:e är på väg, men vår familj blir aldrig 

mer komplett även om den är fin nu också. 

Det fattas den ena gossen som gör livet perfekt. 

Jag hoppas jag kan vara till stöd och inspiration 

för nya medlemmar till Febe, såväl som 

för föräldrar som kommit en bit på vägen och 

inte minst för Anita M, som är eldsjälen bakom 

Febe Landskrona. 

Jag önskar er alla en så fin dag ni kan ha. 

Susan Kure Qvarnström 

Stolt mamma till Daniel Kuré 

Pappa- respektive mammagrupp jämna veckor 

I FEBE Kista fortsätter vi att dela upp oss i pappa- respektive mammagrupp varje jämn 

vecka. 

Det har visat sig mycket uppskattat bland såväl mammorna som papporna, och det 

kommer ibland upp lite annorlunda ämnen än vid de gemensamma diskussionerna. 

Ojämna veckor fortsätter vi med de gemensamma grupperna. 

Varmt välkomna!

-BLADET 

FEBE Karlstad avslutat 

Jag vill berätta om min tid som kontaktperson 

här i Karlstad. Varför jag startade 

och nu lägger ner verksamheten. 

2004 förlorade vi vår son, Jonas 20 ½ år, i en 

trafikolycka och som ni vet vänds hela livet 

upp och ner. Min man, Anders, sökte febrilt 

efter tröst och svar på alla frågor vi hade på 

internet och där dök Febe upp. Vi tog kontakt 

och det mynnade ut i att jag ville bli kontaktperson 

eftersom det inte fanns en aktiv 

avdelning här i vårt område. Vår grupp fick 

då heta Febe Karlstad. 

Vi anordnade träffar 1-2 ggr per vecka. Det 

kom några nya medlemmar och någon lämnade 

oss, men det kändes bra att vi fanns 

där för varandra. Efter en del lokalbyten hit 

och dit, medlemmar som inte kom, samt att 

ingen direkt ville vara med och dela på arbetssysslorna 

inom gruppen så började det 

kännas tyngre och tyngre att gå dit, nu pratar 

jag för mej själv. 

Jag bad uttryckligen om lite mer hjälp och 

stöd men ingen var villig att ställa upp. Idéerna 

om vad vi ska hitta på framöver rann 

bara ut i sanden då allt hängde på mig. Jag 

har ju trots allt ett heltidsarbete utöver detta. 

Min man försökte hjälpa till och stötta mig så 

mycket som möjligt. Det var inte så lätt när 

han hade ett chefsjobb på annan ort. 

Jag vill absolut inte peka ut någon eller säga 

att alla var ovilliga, men av olika anledningar 

kunde/ville ingen hjälpa till. Det blev för 

mycket för mig och jag kände ingen annan 

utväg än att lägga ner avdelningen. Personligen 

höll jag ännu en gång på att bränna ut 

mig för att hjälpa andra och så fick inte ske. 

Det har gett mig otroligt mycket att ha varit 

kontaktperson och jag ser verkligen behovet 

av det samtidigt som jag ser svårigheterna 

med att vara ensam gruppansvarig. Man ses 

inte som en drabbad, utan som en person 

som ska hjälpa andra. 

Kanske, kanske, en dag tar jag åter tag i 

detta men nu ska jag och Anders tillåta oss 

att njuta av att vara morföräldrar till en liten 

August som kom i februari och bor i USA 

med sin mor Jenny och pappa Andrew. Det 

16 

blir resor till USA minst en gång per år numera. 

Tack för allt, jag kommer aldrig glömma er! 

Kram 

Anna-Lena Lönnstam 

Jonas mamma 

Ni som bor här omkring och vill komma i kontakt 

med Febe kan vända er till Febe Stockholm 

eller Febe Dalarna. 



E-mail: stockholm@febe.net 

FEBE Dalarna 


E-mail: dalarna@febe.net 

FEBE-lyktan är handgjord av keramiker 

Leif Lind på Fjärderholmarna. 

Eftersom den är just handgjord, så tar 

det ibland lite tid att hinna tillverka 

nya, men nu har vi fått en ny leverans, 

så det går bra att beställa. Den eldas 

med vanlig lampolja. 

Pris 250:- kr + ev. frakt

I Skellefteå fortsätter vi med våra samtalskvällar 

en gång per månad och under det år 

som gått har flera nya föräldrar tillkommit i 

vår grupp. Det känns ändå bra, trots att man 

önskar att ingen fler skulle behöva drabbas, 

att vi kan nå ut till nya föräldrar. En önskan 

vore att alla föräldrar som mist ett barn skulle 

ha möjlighet och ork att dela sina upplevelser 

med andra i samma situation, men vi vet 

också att det kan vara svårt att ta ett första 

steg till kontakt med en förening som vår. 

Under en av samtalskvällarna pratade vi om 

hur vi fått reda på att Febe finns. Pengar till 

annonsering, eller tid för att dela ut broschyrer 

om vår förening, finns inte alltid. Det visade 

sig att de allra flesta fått vetskap om 

Febe genom sjukhuskyrkan eller genom artiklar 

i vår lokaltidning. Någon hade också 

sökt sig fram på nätet och hittat föreningen. 

På Skellefteå lasarett arbetar Mats Björk, 

sjukhuspräst och med ett stort engagemang 

för Febe. Han får ofta ta första kontakten 

med nyligen drabbade föräldrar och brukar 

berätta för dem att vi finns. 

Vi har diskuterat känslan under den första tiden 

efter att man mist sitt barn. Stunderna 

av förnekelse, motståndet att tillhöra en förening 

med något så otrevligt förenande som 

att man förlorat sina barn. En sådan förening 

vill man i ett skede inte tillhöra. Inte jag. För 

det här kan väl inte ha hänt, det måste ordna 

upp sig på något vis. Just den här känslan 

FEBE Skellefteå 

17 

-BLADET 

kunde många känna igen sig i. Därför kan jag 

tycka att det är mycket starkt den dag man 

lyfter luren, eller skickar ett mejl, för att ta 

reda på vad Febe är och om det skulle kunna 

vara en hjälp för mig i min sorg. 

Veckan innan jul ordnade vi en ljuständning 

med musik i Sankt Olovs kyrka i Skellefteå. 

Vi hade skrivit ner personliga önskemål om 

musik, förknippad med våra barn, som spelades 

upp i kyrkan. Var och en med sina egna 

minnen, lyssnade till de vackra tonerna och 

tände ljus den här mörka vinterkvällen. Det 

blev en fin plattform att ta sig vidare mot den 

högtid som julen är i ett hem där inte alla kan 

delta i firandet. Även syskon var med den här 

kvällen. 

Efter sommaruppehållet planerar vi att fortsätta 

med träffar en gång per månad, sista 

tisdagen i varje månad och i samma lokal, 

Sankt Olovsgården. Vi kommer också att 

påbörja ett samarbete med landstinget och 

sjukhuskyrkan som innefattar syskon. Än så 

länge är de tankarna bara i planeringsstadiet 

men då vi vet mer kan ni läsa mer om det på 

vår hemsida: www.febe.net/skelleftea. 

Från oss i Skellefteå önskas en fin sommar 

till er alla! 

Febe Skellefteå/ 

Ingrid Degerman 

Pappa! Svante är död! 

En personlig skildring om hur det kan vara 

att mista sitt barn. Boken speglar mina 

reaktioner och tankar de första åren. 

Olle Bergman 

Boken finns att köpa direkt från FEBE. 

Pris 100:- kr + porto. 

FEBE, Box 1127, 164 22 Kista 

stockholm@febe.net

-BLADET 

Vi fick våra barn med drygt 2 års mellanrum 

och många gånger var det väldigt 

jobbigt under småbarnsperioden. Men 

vi tänkte att det blir bättre när de blir 

lite större och då kommer de att ha stor 

glädje av varandra. Och under några års 

tid fick de leka, bråka och retas som nog 

alla syskon gör. Men en lördag i september 

2005 så tog allt det slut... När vi 

miste vår 6-årige son så miste även vår 

dotter sin 2 år yngre lillebror. 

Efter att olyckan hade hänt så kände jag att 

jag ville försöka göra allt jag kunde för att 

hjälpa dottern med hennes sorg så fort som 

möjligt. Jag var lite orolig att den annars kunde 

bli undantryckt och kanske komma fram i 

tonåren istället och under den perioden i livet 

är det så mycket annat som händer som kan 

vara nog så jobbigt. 

Jag sökte på nätet efter allt som kunde hjälpa, 

bl.a. efter böcker som handlade om barn 

och deras sätt att sörja. Jag pratade även 

med kuratorn på skolan som hon fick gå och 

prata med under en period. Men hon hade 

inte så stort behov av att prata om det, varken 

med oss eller med någon utomstående 

och att försöka tvinga någon att prata hjälper 

inte någon. Hon kanske lekte, ritade eller uttryckte 

sina känslor på något annat sätt som 

vi inte alltid var medvetna om. 

Något som alltid har känts viktigt för mig är 

att vi alltid har pratat öppet om Jonathan, 

både om allt vi gjorde tillsammans innan 

olyckan men även om det som hade hänt. 

Han fick inte glömmas bort av någon!! Samt 

att hans rum inte skulle bli till någon ”helig 

plats” där ingen fick vara, utan dörren till 

hans rum skulle alltid stå öppen för alla. 

Jag sa också många gånger till dottern att 

han fortfarande var hennes lillebror likväl 

som att hon för alltid kommer att vara hans 

storasyster. Jag kommer speciellt ihåg vid ett 

tillfälle när de i skolan skulle rita sin familj. 

Caroline ritade sig själv och oss föräldrar 

samt vår katt, men inte Jonathan. Jag frågade 

om inte han kunde få vara med oss på 

ett moln i alla fall eftersom han fortfarande 

tillhörde vår familj, men nej, han skulle inte 

vara med på den teckningen. 

Jonathans syskon 

18 

Det måste bli ett väldigt tomrum när man under 

många år alltid varit två och helt plötsligt 

så blir man ensamt syskon kvar. Det är ju något 

som jag som förälder inte kan förstå hur 

man som syskon känner, utan det är andra 

syskon som gått igenom något liknande som 

kan förstå det bättre. 

Jag minns att jag tyckte det var väldigt jobbigt 

för hennes skull att varje gång vi skulle 

iväg på något fick vi nu ringa och höra om 

någon kompis skulle följa med, där syskonen 

tidigare alltid haft varandra som sällskap. 

Men jag vet inte riktigt hur hon upplevde det 

själv eftersom hon varken då eller nu pratar 

så mycket om det. 

Eftersom hon inte berättade hur hon kände 

så fick jag fokusera på andra saker för att 

veta om hon mådde ok. Det jag tänkte lite 

extra på den första tiden efter olyckan var 

om hon kunde sova bra på nätterna, att hon 

fick i sig någon mat samt att det fungerade 

bra i skolan. Det kändes inte som om jag 

kunde göra så mycket mer utan bara visa att 

jag fanns där ifall hon någon gång ville prata. 

Innan olyckan sa min man och jag att det 

räckte med de två barn vi hade och tyckte 

det var skönt när de hade blivit lite större och 

klarade sig mer själva. Att vi bara fick knappt 

6 år med Jonathan innebar dock att vi inte 

hade hunnit bli så gamla utan hade möjlighet 

att försöka skaffa fler barn om vi ville. 

Jag lyckades bli gravid igen och två år efter 

olyckan blev Jonathan storebror i himlen och 

Caroline blev storasyster till ännu en bror. 

Caroline var/är väldigt lik sin pappa, blond 

och blåögd, medan Jonathan var mörkhårig, 

brunögd och mer lik mig. Nu fick vi en 

liten pojke som är lite mer en blandning av 

oss båda, mellanblond och brunögd. Vi döpte 

honom till Oliver och senare såg jag vilket 

väldigt passande namn det är. För mitt i det 

namnet finns ordet LIV. Och efter det vi varit 

med om kändes det som om det var hoppet 

till ”livet” vi verkligen behövde och lite av det 

fick vi tillbaka med vår lille Oliver. 

Första småbarnsåren tyckte jag var otroligt 

tuffa för mig personligen. Jag kände mig inte 

så stark varken fysiskt eller psykiskt. Att då

En underbar bild på Caroline och Jonathan 2005, deras sista sommar tillsammans. 

ta hand om ett litet barn och inte få sova så 

mycket som jag egentligen behövde, det tärde 

verkligen på mig och i förlängningen även 

på resten av familjen. Just då kändes det 

inte som om det fanns någon tid att tänka på 

mig själv och min sorg, men när han blev lite 

större fick jag ta tag i det jag behövde för att 

må lite bättre. Och i efterhand kan jag tänka 

att om jag inte hade tagit tag i mitt ”mående” 

så är det inte säkert att jag och min man fortfarande 

hade varit gifta idag... 

Till hösten ska Oliver fylla 5 år och Jonthan är 

med oss hela tiden! Jag tycker det är så fantastiskt 

att han som aldrig har träffat sin storebror 

ändå pratar om honom i stort sett varje 

dag. Vi har alltid pratat om att han har en 

storebror i himlen och han tittar på kort och 

filmer med honom ibland, han har ju även 

ärvt hans kläder och många leksaker också. 

Han är så spontan och naturlig som bara barn 

kan vara när han pratar om sin bror som om 

han finns precis bredvid honom ibland. 

Ibland när han har ritat en teckning, byggt 

lego, pysslat eller något annat och vi frågar 

något om det han har gjort, då kan Oliver 

säga: ”Jonathan har visat mig hur jag skulle 

göra”. Så det verkar som om Jonarthan är här 

och tar hand om sin lillebror och det gör mig 

så varm inombords. Inget syskon kan ersätta 

ett annat, men att vi fick ett till barn innebar 

trots allt att vi fick något mer att glädjas åt i 

livet och det har verkligen hjälpt mig vidare. 

19 

-BLADET 

Han frågar ofta mig om hur Jonathan dog 

och jag berättar samma sak om och om igen. 

Ibland försöker jag ta den korta versionen, 

men det går inte, då säger han bara att han 

vill höra mer. Och för bara någon dag sedan 

berättade jag återigen om hur olyckan gick 

till och efteråt så sa han att det var ”bra” 

att Jonathan dog så att han själv fick komma 

ner hit till jorden. Jag svarade honom att jag 

hade så gärna velat ha er båda här hos mig. 

”Men mamma, det går ju inte förstår du väl!” 

svarar min son på 4,5 år... Jag blev alldeles 

ställd och funderar fortfarande på vad han 

egentligen menar, vad vet han som inte vi 

vet...?? Ser han något som inte vi ser...?? 

//Birgitta Nordström 

Mamma till 3 underbara barn 

Slösa inte med orden, 

säg ett som betyder mycket! 

Jan-Erik Thoft

-BLADET 

FEBE-Dagen 

Samtliga FEBE-medlemmar inbjudes till den 

traditionella FEBE-dagen i Kista kyrka. 

Lördagen den 13 oktober 2012 

Vi vill redan nu göra er uppmärksamma på denna dag där vi har 

bokat in Sara Dahlberg Eriksson som årets föredragshållare. 

Sara Dahlberg Eriksson är socionom och studievägledare, hon är också addiktolog 

med gestalt- terapeutisk fördjupning och har arbetat på Korpbergets behandlingshem. 

Idag driver hon Sara DE-Orkidé där hon har specialiserat sig på att arbeta med sorg och 

andra förluster. Ett konsultföretag som erbjuder föreläsningar, sorggrupper, individuella 

samtal, handledning av arbetsgrupper, samt konsultation till krisgrupper. 

Hon har själv förlorat två söner och säger så här: - Jag har en dyrköpt historia att berätta 

som jag hoppas kan förmedla kunskap och hopp till andra. Det finns ett meningsfullt liv, 

till och med en glädje bortom den bottenlösa sorgen som drabbar vid katastrofer. Men 

vägen är lång och det är ett hårt arbete. 

- Jag kan aldrig få mina pojkar tillbaka och visst saknar jag dem, men... idag har livet 

fått en ny mening och jag hindras inte i mitt dagliga liv. 

Preliminärt program: 

11.00 Samling till kaffe och smörgås, och då man också träffas 

och kan samtala med varandra. 

13.00 Föredrag av Sara Dahlberg Eriksson 

16.00 Konsert i kyrkan med Järva röster och ljuständning 

17.30 Buffé i församlingssalen 

19.30 Avslutning 

Boka in denna dag i almanackan redan nu. 

Välkomna! 

20

ämne till nästa Febe-blad 

Stort TACK till alla föräldrar och syskon 

som har skickat in bidrag till detta nummer 

av Febe-bladet! 

Jag välkomnar alla bidrag till vår medlemstidning, 

långa eller korta texter, bilder och 

dikter. För er som vill ha lite hjälp med ett 

ämne att skriva om så har jag även denna 

gång ett förslag till nästa nummer. 

Ämnet är: åRSDAGAR & FöDELSEDAGAR 

Det finns säkert lika många olika sätt att 

hantera dessa dagar som det finns sörjande 

föräldrar. Vissa kanske fortsätter att fira födelsedagarna 

som tidigare med tårta tillsammans 

med släkt och vänner medan andra 

uppmärksammar det i all enkelhet med den 

allra närmsta familjen eller så kanske man 

känner att det är inget att fira när ”huvudpersonen” 

inte är med. 

Att skriva en bok om sorgen och saknaden efter min 

son, var en självklarhet. Jag ville att min son skulle 

leva vidare genom mig. Jag ville berätta för andra 

hur jag gjorde med min sorg. Jag ville få folk som 

inte mist ett barn att förstå att det inte bara är att 

GÅ VIDARE. 

Vi som mist våra barn vet vilket helvete det är att 

ta sig upp ett trappsteg och sen ramla ner två steg. 

Att lära sig att leva utan sitt barn är den svåraste 

uppgift jag någonsin ställts inför. 

Boken TILL MINNE AV MARCUS - en bok om att 

mista en älskad son, är också en bok som jag skrivit 

för att bearbeta min sorg och saknad över min 

äldsta älskade pojke. 

Det är nu gått många år och fortfarande kan jag 

känna det som det var i går. Tiden står still. 

21 

-BLADET 

Dela gärna med er av era tankar och känslor 

inför årsdagarna? Viktigt att poängtera i 

detta är att inget sätt är mer rätt eller fel än 

det andra... 

Kom ihåg att denna tidning är TiLL för oss 

föräldrar men den är också AV oss föräldrar. 

Får jag inte in något material så blir det tyvärr 

ingen tidning, och det finns många som 

ser fram emot att läsa vår medlemstidning. 

Skicka era texter och ev. bilder till mig senaste 

31 oktober 2012. 


Post: FEBE, Box 1127, 164 22 KISTA 

Med vänlig hälsning 

/Birgitta Nordström 

Min bok om sorgen efter min son Marcus. 

Den 7 oktober 2002 så miste jag min älskade son Marcus. 

Min son Marcus blev bara 20 år. 

Att mista sitt barn är varje förälders stora mardröm, och för 

mig blev mardrömmen sann! 

Boken kostar 150 kr + 20 kr i frakt om den skall skickas. 

Boken kan också köpas fraktfritt på Febe i Stockholm och Febe i Skåne. 

Eller mejla mig på marie-anne.t@tele2.se

-BLADET 

FEBE:s styrelse 

Jonas Skiöldebrand 

Ordförande 

Jag förlorade min dotter 

Andréa 20 år, i en bilolycka 

utanför Luleå 17 februari 

2005. 

Gertrud Ersson 

Sekreterare 

Min son Oskar 18 år, omkom 

i en motorcykelolycka den 22 

juli 2007. 

Willy Eriksson 

Kassör 

Jag miste min son Gustaf 25 

år, i en bilolycka den 

11 oktober 2001. 


Ledamot 

Jag miste min son Jonathan 

6 år, i en olycka hemma på 

gården den 3 september 

2005. 

ingrid Degerman 

Ledamot 

Mamma till Marcus som dog 

18 år gammal 2008. 

22 

Catrin Jilert 

Vice odförande 

Jag förlorade min dotter 

Therese 9 år och min 

pappa i en bilolycka 1995. 

Suzanne Hermansson 

Vice sekreterare 

Jag miste min son Simon 20 år, 

den 6 november 2006. 

Jan Leva 

Ledamot 

Min son Patrik 12 år, omkom i 

en bussolycka i Norge 1988. 

Olle Bergman 

Ledamot 

Jag förlorade min son Svante 

17 år, den 14 augusti 1997 i 

en bilolycka. 

Anita Mäntyniemi 

Kontaktperson mot febegrupperna 

i landet 

Jag förlorade min son Mattias 

17 år, i en hjärtmuskelinflammation 

den 15 februari 2002. 

(Denna post finns ännu inte i styrelsegruppen)

Lycka 

De lyckligaste människorna är inte 

de som har det som är bäst. 

Utan de som på bästa sätt 

använder det som de har. 

23 

-BLADET

Hjälp oss att stötta föräldrar som har mist barn! 

Bli stödmedelm i FEBE 

Medlemsavgift för stödmedlem är 150:- 

FEBE 

Box 1127. 164 22 Kista 

Tel. 0736-237 551. Fax 08-444 84 11. Plusgiro 94 17 14-8 

www.febe.net stockholm@febe.net

Febebladet nr 1-2012

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?