Läs nu - Yrkesförbundet Sveriges Socialarbetare

ur-sinnet
3
2000
Arbetstiden räcker
inte till
Dykning ger
självkänsla
Var inte så
ordentlig
Chokladsås och
självrespekt
Sidan 3
Sidan 4
Sidan 6
Sidan 7
Medlemstidning för
Yrkesförbundet Sveriges
Socialarbetare

2 ur-sinnet
YSS Styrelseledamöter
Anne-Lie Granroth, ordförande
Kulgränd 11, 137 56 Tungelsta
08-500 203 73 (b), 073-655 51 21
(mobil)
e-post
Hans Haker
Lycketorp Truve, 531 70 Lidköping
0510-54 63 93 (b), 0708-24 (mobil)
e-post
Haidi Knorring
Camillavägen 8, 213 63 Malmö
040-21 46 90 (b), 040-97 12 2 (a)
e-post
Lena Wahlgren
Sunnanväg 25 G, 216 17 Limhamn
040-15 82 03 (b), 040-34 58 67 (a)
e-post
Ulf Petersen
Götagatan 18, 432 42 Varberg
0340-67 58 42 (b), 0705-43 10 71 (a)
e-post
Raimond Carlsson
Hennings Bergsvägen 7 A,
291 75 Kristianstad
044-711 16 (b), 0708-68 22 70 (mobil)
Malin Johannesson
Dyröd 110, 442 92 Kungälv
0303-24 40 82 (b), 0705-88 84 11 (a)
–– –
Javisst är jag generös
Ansökan för YSS skickas till:
Lena Wahlgren
Sunnanväg 25 G, 216 17 Limhamn
040-15 82 03 (b), 040-34 58 67 (a)
e-post
Yrkesförbundet
Sveriges Socialarbetare
YSS:s kongresskommitté
Hans Haker, se t.v.
Margaretha Hård
Box 4075, 521 04 Falköping
0515-871 63 (a), 0515-200 08 (b)
Fax: 0515-871 47 (a)
Raimond Carlsson, se t.v.
Fredrik Gustafsson
Fjärilsvägen 4, 311 72 Falkenberg
0346-505 71 (a)
Fax: 0346-505 71 (a)
Den nordiska kommitté
Torun Oskarsdottir
Unglingaathvarf
Keilifell 5, IS-111 Reykavik
00 354 55 75 595,
e-post:
Askell Karason
Alfaheidi 8 B, IS-200 Kopavogur
00 354 55 41 543 (b)
Birger Hasvik
Åsebråten barnepsyk. klinik
Åsebråtveien 27, N 1605 Fredrikstad
00 47 69 38 31 60
Else Plesner
Thorshøjgård
Pedersborgvej 20, DK-2635 Ishøj
00 45 43 99 08 93
Ingrid Lange
SSBU Pav. 1
Sognsvannsveien 57, N-0372 Oslo
00 47 22 92 48 94
Ulf Petersen
Behandlingshem Knorpen
Träslövsvägen 132 A, 432 37 Varberg
0340-802 08, e-post:
Katarina Johansson
Behandlingshem Torpet
Torpagatan 20, 416 74 Göteborg
031-34 35 253,
e-post:
Elisabet Hakkola
Barnavårdsför. i Finland
Stenbäcksgatan 7,
FIN-002 50 Helsingfors
00 358 9 32 94 55 04
Jörgen Winther
Behandl.hjem Himmelbjerggården
DK 8680 Ry
00 45 86 89 82 66,
Kim Berglund
Lauste Familie rehabiliteringscenter
Mustiogatan 3, FIN-207 50 Åbo
00 358 2 27 42 233, e-post:
Solrun Jocobas
Færøernes Børnehjem
Pedda Ved Steinsgøta 10,
FR-100 Thorshavn
00 29 831 23 20
Susan Johansen
Gardsgóta 31, FR-160 ARGIR
00 29 31 89 14
YC$ Visst vill jag bli rik på erfarenheter och kunskap!
Det här vill jag inte missa!
Jag vill bli medlem i YSS och skickar in min ansökan till adresserna nedan. Medlemsskapet är gratis resten av året
och kostar sedan 240:–. Betala på postgiro 477 38-0 och skriv namn och adress på inbetalningskortet.
och talar med en vän om
detta erbjudande
Klart jag vill vara med!
Namn: ..................................................................................................
Adress: ..................................................................................................
Personnummer: ....................................................................................
Facktillhörighet: ....................................................................................
Datum: .................................................................................................
Namnteckning: .....................................................................................

Ledare:
Arbetstiden
räcker inte till
Nu ska vi reda ut vem eller vad
som brinner respektive är utbänt!
Vi som deltog på kongressen i
Skövde har vänt och vridit en del
på begreppet UTBRÄND. Personligen
får jag kalla kårar när jag
hör symtomen. Jag verkar vara
prototypen för att till och med dö
en för tidig död. Och även om jag
vet att det är det enda vi kan vara
helt säkra på, att vi ska dö alltså, så
vill i alla fall jag leva så länge som
möjligt.
Vad är då detta fenomen och
varför är det just nu ett fullständigt
utbrändhetssyndrom som
sprider sig som en löpeld över vårt
land? Är det likadant i andra länder
som har en kultur liknande
vår?
Jag skulle vilja dela några misstankar
med er. Jag tror nämligen
att det är de organisationer som
många av oss arbetar i som har
brunnit i alla ändar. Vi har slimmat
och plattat, delegerat och lagt
ut ansvar, samtidigt som vi har blivit
färre och fått mer att göra.
Varje sunt tänkande och reflek-
ur-sinnet
är medlemstidning
för
terande människa inser ganska
omgående att det blir väldigt ”enkelt”
för ett organisationssystem
att individualisera människors reaktioner
på en omöjlig arbetssituation.
Trots detta enkla resonemang förekommer
det dagligen att en ambitiös,
seriös, ekonomiskt medveten,
kompetent och ansvarsfull
människa upplever att hur man än
gör blir det för lite i förhållande
till vad som skulle behövas. Arbetstiden
räcker inte till. Det blir
för lite tid med familjen, det blir
för lite tid med släkt och vänner
och det blir ingen tid för en själv.
Jag tror att jag har varit med att
skapa detta fenomen. Tillsammans
med Er. Vi har i ivern att vara
duktiga anpassat, accepterat och
kanske till och med tagit initiativ
till den arbetssituation vi har. Hur
kan man bli så korkad att man
inte förstår att det är människa
man är och inte en maskin!
Det fiffiga med att komma på
hur idiotiskt man betett sig och till
och med skadat sin egen hälsa är
3 ur-sinnet
att man kan göra tvärtom! Vågar
Ni det? Läs artikeln om Gert Olsson!
YSS styrelse kommer att ha sitt
första möte den 10-11 november.
Då kommer vi bland annat att
utse årets arbetsplats och årets socialpolitiska
prestation till en person
eller organisation. Kom gärna
in med flera nomineringar. Hör av
er till Lena eller Heidi (se adresslistan
här bredvid). Vi kommer dessutom
att diskutera frågan om vår
organisations internationella engagemang.
Vi berättar i nästa nummer
hur det gick.
Från en ständigt stressad, pågränsen-till-utbränd
ordförande
som trots det faktiskt har det riktigt
bra!
Anne-Lie Granroth
Foto om inte
annat anges:
Lollo Brandt.
Ansvarig utgivare: Anne-Lie Granroth
YSS:s hemsida: http//www.yfb.se
Redaktör: Bernt Andersson, Kapitel 2, Frejgatan 62, 113 26
Stockholm, tel 08–33 08 42, e-post: bernt@kapitel2.se
Layout: Diana Reybekiel, Kapitel 2
Tryck: Federativ, Stockholm
Annonspriser: 1/4-sida 300:-, 1/2-sida 600:-, 1/1-sida 1.200:-
Foto: Anki Almqvist

4 ur-sinnet
Dykning och ishockey
ger självkänsla och jobb
Dykning ställer höga krav på
disciplin, ansvar och omdöme.
Konsekvenserna av fel och slarv
är obehagliga och farliga. Alla
måste ta ansvar för sina dykkamrater
och kunna lita på att
andra tar sitt ansvar. Ishockey
kräver samarbete, hänsyn och
flexibilitet. Gemenskapen blir
starkare, självdisciplinen stärks
och konditionen förbättras.
Dykning och ishockey är ingredienser
i behandlingsarbetet på
Västkustfamiljen.
Västkustfamiljens målgrupp är män
mellan 18 och 35 år med ett mångårigt
missbruk och som är kriminellt belastade.
Antalet platser är 25 i Marstrand,
25 i Lindesberg och 20 i Rävlanda.
Vårdtiden är ett år samt sex månaders
eftervård. Alla som genomgått behandlingen
på Västkustfamiljen, drygt två
hundra personer, lever idag utan droger
och kriminalitet och alla har arbete.
Personalen har plockat mycket av metodiken
från egna erfarenheter från militärtjänsten
som fjäll- och kustjägare.
Alla inskrivna betraktas som personer
med förmåga att ta ansvar och
som det kan ställas krav på. Tydlig
gränssättning, fysiskt krävande aktiviteter,
utbildning och ett stort individuellt
ansvar påverkar de intagnas
självkänsla positivt. Ingenting är gratis
på Västkustfamiljen, undanflykter
och dåliga ursäkter godtas inte. Dykningen
i sig kräver ingen speciell fysik,
man kan dyka som 12-åring eller
som 65-åring. De intagna får hjälp
att utbilda sig till dykare, men de får
göra jobbet själva, både teoretiskt och
praktiskt. Dykningen följer alla inskrivna
på Västkustfamiljen under
hela inskrivningstiden och blir suc-
Foto: BerntAndersson
Tre drivande personer i Västkustfamiljen: fr v Ulf Oredsson, Tord Eriksson och
Mikael Lehner.
cessivt alltmer avancerad. I dykningen
ställs de dagligen inför praktiska
och teoretiska utmaningar.
–De första sex månaderna är en
grundutbildning i allt, såväl dykning
som att uppföra sig, säger Tord Eriksson,
chef för Västkustfamiljens verksamhet.
Det är ren barnuppfostran ibland,
fast grabbarna är vuxna, att gå
upp på morgonen, bädda sängen etcetera.
Efter dessa sex månader förväntar
vi oss att de har anammat normerna
och reglerna. Klockan sju på morgonen
ska de stå på bryggan för att simma 400
meter innan de får käka frukost. Kommer
de en minut för sent måste de simma
en extra runda, två minuter för sent
två extra rundor och så vidare. Anledningen
är att om de inte kan passa tider
kan de heller inte behålla ett jobb. Därför
är vi så hårda. De har stor frihet
också. De får gärna titta på TV till
klockan fem på morgonen, bara de är
beredda att stå på bryggan klockan sju.
Det är deras ansvar. En sak vi inte gör är
att medicinera. Det starkaste vi har är
treo.
–De här grabbarna har aldrig litat på
någon tidigare. Dyker gör man alltid i
par och i hockeyn är det fem lagkamrater
på plan och dessutom resten av laget
i båset. Det gör att de måste hitta sin
plats i laget. De måste samarbeta. Vi är
inte ute efter individen när vi tacklar
dem på plan, vi gör det för att ta pucken.
Det förstår de efter ett tag. Och att
domaren dömer.
Skolan, där grabbarna kan läsa in
högstadiet, innebär studier i basämnena
utifrån individens egna behov.
Kopplingen till dykning skapar förutsättningar
för ett ökat teoretiskt intresse,
eftersom kunskaper i svenska,
engelska och matematik är nödvändigt
för att kunna tillgodogöra sig
dykutbildningen. Många fortsätter
sedan på gymnasiet när de är färdiga
på Västkustfamiljen.
Behandlingen är indelad i fyra huvudfaser.
Under inledningsfasen är tempot
högt, dagliga rutiner och aktiviteter
ställer krav på ett eget ansvarstagande,
samtidigt förväntas killarna komma in i
livet och tempot i gruppen. Många av
de intagna har svårt att uppfatta gränser,
de har problem att överblicka verkligheten
och vilka regler som gäller. Personalen
är tillräckligt stark för att visa på kla-

a gränser där disciplin tillsammans
med dagliga rutiner skapar den trygghet
som är nödvändig för att tillgodogöra
sig skola, dykutbildning och hockey.
–I inledningsfasen tänker grabbarna
bara på sig själva, att ta dykarcertifikat,
säger Mikael Lehner, grundare av Västkustfamiljen.
När det är dags för räddningskursen
sätter vi griller i deras huvuden.
Vi lär dem hur andra människor
känner, det har de aldrig lärt sig förut.
–Vi är bäst på de våldsamma killarna,
de som legat i spännbälte på kåken,
tillägger Ulf Oredsson, initiativtagare
till Västkustskolan. Vi har haft en hel
rad killar från MC-gängen och allihop
jobbar och sköter sig idag.
–I början är det många konfrontationer.
Vi lär oss var vi har varandra. Vi
säger att vill ni slåss så gör vi det, men
det förekommer inget våld på Västkustfamiljen,
personalen är för stark, men
hotet finns där. Vi tvingar grabbarna att
göra en massa misstag annars blir det
ingen förändring och det är förändring
de behöver. När vi pressar dem händer
det en massa saker i huvudena på dem,
det blir en utveckling.
Glädjen att lyckas
Stabiliseringsfasen bygger på skola,
dykutbildning och hockey. Dagliga
rutiner och aktiviteter fungerar som
ett stöd. Verksamheten är fortfarande
hårt strukturerad med disciplin och
höga krav, men med ett större personligt
ansvar. De intagna förväntas
själva känna ansvar för verksamheten
och för gruppen, kunna lösa mindre
konflikter på ett rationellt sätt och
klara av att visa respekt för sig själva
och andra.
Med grundutbildningen och påbyggnadsutbildningen
får de en upplevelse
som personalen tar tillvara för att förändra
och utveckla dem. De får känna
glädjen i att lyckas och de får efter examen
ett internationellt certifikat som är
giltigt i mer än 115 länder. Den intagne
blir dykare. Självkänslan blir starkare,
men fortfarande är det den egna säkerheten
och förmågan som är i fokus.
Dykutbildning kan erbjuda mer än att
stärka den egna självkänslan. I kontakten
med dykcentrets gäster upptäcker
killarna att de blir respekterade för sina
kunskaper och att de faktiskt kan någonting
som andra vill lära sig.
–De lär sig att de får respekt för det
de kan, inte som tidigare för det de gör,
säger Mikael.
Västkustfamiljen har en skyhög kostnad
för urinprov, men den bästa kollen
är grabbarna själva. De kollar varandra.
Grupptrycket är stort.
–Vem vill dyka med någon som tar
droger, säger Tord. Ett par stycken ertappades
påverkade en gång. Vi beslöt
att de skulle skrivas ut, men de ville
göra vad som helst för att få stanna
kvar. De fick simma runt Marstrandsön
som straff. Det tog elva timmar. Och de
fick stanna.
–Om exempelvis någon med köksansvar
inte håller rent och snyggt blir
han tillsagd, fortsätter han. Är det inte
rent efter det kanske han måste simma
som straff. Blir det fortfarande inte ordning
kanske han får stå på båten och
titta på när kamraterna tvingas simma
och sedan får han diskutera saken med
dem. Grupptrycket är viktigt. Vi får kritik
från många håll inom vården och
från myndigheter för våra bestraffningar,
att vi skulle vara ett macholäger. Det
är först det senaste året vi har fått erkännande
för det vi gör.
I dykutbildningen ingår grundutbildning,
påbyggnadsutbildning, räddningsdykarutbildning
med första hjälpen,
hjärt- och lungräddning, dykledarutbildning
samt utbildning till instruktörsassistent.
Därefter utbildning till
dykinstruktör.
Ta ansvar för andra
Marstrands dykcenter och dykskola
drivs i direkt anslutning till Västkustfamiljen.
Intagna som kommit tillräckligt
långt i sitt förändringsarbete
och med dykutbildningen, har möjlighet
att agera dykledare för gästande
dykare.
– Dykledarutbildningen och utbildningen
till instruktörsassistent kräver
förmåga att ta ansvar för andra människor,
säger Mikael. Dykledarutbildningen
är det första professionella steget
inom dykning och ställer krav på att
kunna ansvara för andra dykare och
agera utifrån för hur andra människor
påverkas i olika situationer.
Eftervården är sex månader. Den viktigaste
kontaktformen för Västkustfamiljen
är hembesök och besök på arbetsplatsen
eller skolan. Alla klienter
som genomgått behandlingen uppmuntras
till att fortsätta delta i dykning
och övriga gemensamma aktiviteter.
Bernt Andersson
5 ur-sinnet
Närkontakt
med udda
personligheter
Har du nån gång mött en
människa som tigger? Har du
stött på nån som undviker dig
aktivt? Det är svårt att beskriva
ett utanförskap annat än i
materiella och fysiska termer.
I boken ”The Outsider – a journey into
my father´s struggle with madness” försöker
författaren Nathaniel Lachenmeyer
komma underfund med den mentalsjukdom
som drabbade hans pappa,
som var universitetslärare i sociologi,
blev schizofren och dog som hemlös.
($ 20 Brodway Books 2000).
De flesta kan aldrig göra sig en uppfattning
om hur det är att vara utanför
samhället, utanför familjen och kamratkretsen,
innesluten i sig själv och ändå
utan att våga tro på sitt eget förnuft.
Inuti och utanför på samma
gång; hemlös i flera bemärkelser.
Populära spelfilmer som
”Matrix” och ”the Truman
show” och aktuella dokusåpor
visar mänskor som lever i
fiktiva världar, där varje person
kan vara en skådespelare
eller där tillfälliga yttranden
kan vara kodord för en sammansvärjning
mot den enskilde. Det
behövs en stor del viljestyrka och mycket
självkontroll för att klara sig i en sån
värld, som alltså var pappan i bokens
verklighet under många år.
Jag tror att boken kan vara utmärkt
för den som vill gå i närkontakt med
udda personligheter. Den används redan
som kurslitteratur i USA - inom
vården, på socialhögskolor, psykiatrikurser
och psykologutbildningar. Det är
en bok som fått väldigt bra kritik från
läsarna (se www.amazon.com).
Vi är omgivna av genier och unika
varelser.
Vi är själva gudar!
Problemet är att våga lära sig samspela
och påverka verkligheten.
Peter Lamming

6 ur-sinnet
Var inte alltid så ordentlig
Kreativitet och humor är två
vapen mot utbrändhet. Men
det viktigaste är att komma
till insikt och kunna ”bo i sin
kropp”, i alla fall enligt före
detta riksspelmannen Gert
Olsson.
Att ägna sig åt ett kreativt
arbete som man trivs med,
där det alltid finns nya
projekt att kasta sig in i
kan i värsta fall vara inkörsporten
till utbrändhet.
Gert Olsson vet. Han arbetade
som riksspelman på
fiol och nyckelharpa och
engagemanget tog i princip
aldrig slut, all tid gick
Gert Olsson
åt till musiken, konserterna,
evenemangen... Vändpunkten
blev en bil- olycka där han
”velade i gränslandet” mellan liv och
död, men överlevde. Vid olyckan skadades
Gert så att han inte kunde spela
mer. Han insåg att han hade minst två
decennier kvar att leva och vände den
utbrännande kreativiteten till en positiv
kreativ spontanitet.
–Utbrända har svårt att prioritera,
när man möter sin död blir det lätt att
prioritera, berättar Gert Olsson.
Idag arbetar han som terapeut i en
form som kallas uttryckande konstterapi,
som innebär att patienterna får uttrycka
sig via musik, målning, dans och
andra kreativa former.
För Gert Olsson är den centrala, och
självklara, frågan när det gäller utbrändhet:
”Varför jäktar folk när de vet att de
blir sjuka av det?”
Han tar exempel ur olika forskningsrapporter
på faktorer som utlöser utbrändhet
på arbetsplatsen och/eller hos
individen.
På arbetsplatsen är de viktigaste faktorerna
oklara mål och otydligt ledarskap.
Andra faktorer är förbud, ointresse
för nya idéer, ingen uppmuntran eller
uppföljning, dolda bestraffningar eller
att arbetstagaren har dålig överblick
över verksamheten.
Individuella karaktärsdrag som främ-
jar utbrändhet är dåligt självförtroende
och att ha svårt att sätta gränser för sig
själv och mot andra. Helst vill man göra
flera saker samtidigt, men då blir man
lätt ett offer eller en martyr. Den mest
utpräglade formen kallar Gert ”hjälpterrorister”,
dvs att man har ett överdrivet
behov av att ha kontroll, ”om inte jag
sköter allt så kommer ingenting att
fungera, jag är oumbärlig”.
På en arbetsplats där många av dessa
faktorer sammanfaller är ofta inställningen
”Nu är det mycket, det blir
bättre sen. Här ska det lidas!”
– När lidandet får hög status är hela
arbetsplatsen sjuk, säger Gert. Det anses
vara ett tecken på ansvarskänsla om
man lider. Om man däremot har roligt
är man oansvarig.
Orimliga krav
För att undvika att bli utbränd bör
man, enligt Gert, fundera över framför
allt två begrepp:
Tid: Han talar om ”fortvärlden”, allt
ska gå fortare, men vad är poängen?
Det enda som händer är att stressen
”bygger bo i kroppen”. Han tar ett exempel:
Om jag använder ett modem
som skickar mig ett mejl inom tio sekunder
så säger någon att jag borde skaffa
ett snabbare modem som kan ta
emot samma mejl inom fem sekunder
istället, en tidsrymd jag knappt hinner
märka. Skillnaden är att jag får mejlet
nu istället för... nu.
Krav: De största kraven ställer jag på
mig själv, ofta orimliga både privat och
i arbetslivet. Man har svårt att prioritera.
Man blir ett offer, ibland till och
med en martyr, ”hela arbetsplatsen ramlar
ihop om inte jag fixar allt”.
Att välja, att prioritera och att bestämma
själv, är Gert Olssons främsta
recept mot utbrändhet.
– Lär dig sätta gränser, ta över ansvaret
för kraven på dig själv. Bestäm dig
vad du vill göra, låt inte andra styra.
Det är vad man inte får gjort som man
blir trött av. Det som man gör blir man
inte lika trött av.
Gert tar familjen som exempel: Det
viktigaste är att föräldrarna mår bra, då
mår också barnen bra. De vuxna ska
vara barnens förebilder. Att föräldrarna
sliter ut sig för att barnen ska få mat
och få skjuts till ishockeyträningen håller
inte i längden.
Han säger skämtsamt: – Vi måste
värna om svälten, den skapar kreativitet
och behov. Om inte mamma störtar
hem och lagar mat till barnen så blir de
hungriga efter säg tre dagar och tröttnar
på chips och börjar laga mat själva. Likadant
med leken. Om barnen alltid
blir underhållna när de säger att de har
tråkigt, så slipper de ju tänka ut något
själva.
Den andra sidan är barn med sönderstressade
magar, där föräldrarnas orimliga
krav på sig själva sprids till barnen
som slits mellan träning, balett, ja allt.
Sedan har vi de dödas krav, sommarstugan
som du känner kravet att sköta
om som farföräldrarna lämnat efter sig,
fast du egentligen inte vill? Och vilka
krav lämnar du efter dig själv när du
dör?
–Det är viktigt att kunna prata om
det här, säger Gert sammanfattningsvis.
Att ha ett öppet samtal om den psykiska
hälsan, att man sätter gränser och
lyssnar på kroppens varningssignaler
och söker hjälp i tid.
Humorn viktig
Så här gör Gert själv för att må bra:
–Jag tycker om att göra det gott för
mig, till exempel med ”bara vara-dagar”.
Tidigare började jag med att fylla
varje ny almanacka med uppdrag, nu
fyller jag den först med ”egna” dagar.
Det är min tid och min almanacka.
Ostörd tid är vår tids stora bristvara.
–Jag bor i min kropp.
Gert åskådliggör detta begrepp med
en episod när han och hans kamrater
”fastnade” på en flygplats i USA:
–Medan kamraterna sprang omkring
och räknade den tid de förspillde
när flyget försenats nio timmar, satt jag
och njöt av att ha fått nio timmar
ostörd tid. ”Om jag bor i min kropp
spelar det ingen roll var jag har den”.
Men det viktigaste knepet är ändå
humorn: Det är viktigt att ha roligt i
livet och inte vara så präktig och ordentlig.
–Vi behöver flippa ut mer helt enkelt,
säger Gert. Jag är själv jätterädd för
att bli för ordentlig. Men min fru säger
att det inte är någon risk!
Anna Rask

På Roslagens elevhem i Täby
är naturligtvis barnen i centrum.
Men även föräldrarna
får behandling. Ett viktigt
redskap i terapin är chokladsås.
I stora mängder.
På Roslagens elevhem är målet med behandlingen
är att möta varje barns och
förälders speciella behov av att bli sedd
och respekterad utifrån sin specifika situation
och erfarenhet med hjälp av individual-
och miljöterapi på psykodynamisk
grund.
– Kan vi inte nå föräldrarna kan vi
inte heller nå barnen, säger vårdchef
Christine Román.
På hemmet finns 20 platser för pojkar
och flickor i åldern 12-18 år. Majoriteten
är tvångsomhändertagna. Ofta har
barnen varit på andra institutioner tidigare
där behandlingen har misslyckats.
–Det är ingen som orkar med dem,
förklarar Christine Román.
Trasiga familjer
Barnen ser sig själva som värdelösa
och har ingen tillit till vuxenvärlden.
Erfarenheter av fysisk eller sexuell
misshandel, fattigdom, drogmissbruk,
svek och övergivenhet är inte ovanligt.
Ofta har de utvecklat en egen ”överlevnadsstrategi”
som kan innebära att
provocera bråk med vuxna istället för
att på nytt bli ett utsatt offer. De
kommer från ”trasiga familjer”, ofta
med en ensam mamma. Den biologiska
pappan är vanligtvis försvunnen,
till exempel efter en skilsmässa. Det är
vanligt med flera olika styvpappor.
Målet med behandlingen av föräldrarna
är att ge dem upprättelse och ökad
självrespekt. Att ens barn tas in på behandlingshem
upplevs ofta som det definitiva
nederlaget och beviset på ett totalt
tillkortakommande i föräldrarollen.
Deras livssituation är oftast kantad av
negativa erfarenheter och konflikter med
dagis, skola, PBU och sociala myndigheter.
Behandlingspersonalen vill lätta föräldrarnas
skuldbörda, visa dem att de
har gjort så gott de har kunnat.
I första hand vänder man sig till
mammorna, de är enklast att nå. En av
grundtankarna är att ”freda” barnets
behandling, eftersom föräldrarna ofta
blir avundsjuka på barnet som får all
uppmärksamhet, något som föräldrarna
behöver lika mycket.
I mammagruppen får mammorna
träffa andra mammor i samma situation.
–Det blir en lättnad att inse att man
inte är konstig eller annorlunda och
framför allt att den uppkomna situationen
inte är deras fel, berättar Christine
Román.
En viktig del i terapin är att ge kvinnorna
självrespekt. Efter en tid kan de
se mönster i sina relationer till partner
och barn och därigenom få möjligheter
att göra nya val i sitt liv.
7 ur-sinnet
När chokladsås ökar självrespekten
Varje mamma som kommer till elevhemmet
får en kontaktperson. Dennes
första uppgift är att locka mamman till
gruppen, vilket inte alltid är lätt. Ofta
är mamman lika ”trasig” som sitt barn,
med samma negativa självbild. Kontaktpersonen
ska vara en medmänniska
som ger uppmärksamhet och bli en
länk mellan mamman, elevhemmet
och barnet.
För närvarande ingår fem, sex kvinnor
i mammagruppen. De träffas två
gånger i månaden på Hotell Royal Viking
i Stockholms city. Poängen är att
kvinnorna ska känna att de får uppskattning,
att de är värda en eftermiddag
i lyx, långt från sin vardagliga miljö.
Resan är betald och träffen inleds
med lunch. I början är kvinnorna blyga
och oroliga, men efter bara några
träffar har terapeuterna noterat positiva
förändringar.
–Det är underbart att se när dessa
kvinnor börjar ta för sig, som i något så
enkelt som att de tillrättavisar servitö-
ren och säger: ”Du har glömt salladsskålen
idag”, berättar Christine Román.
Ett annat exempel är kvinnan som,
när hon fick huvudrätten framför sig,
direkt ringde upp sin partner på mobiltelefonen
och berättade vad hon skulle
få att äta.
Lunchen avslutas med att mammorna
beställer efterrätt som ska serveras till
eftermiddagskaffet, som en paus i eftermiddagens
gruppsamtal. Mest populärt
är glass med chokladsås. Och det ska
vara mycket sås, den serveras numera i
tillbringare. För en gångs skull får
mammorna chansen att frossa. Tidigare
har de trott att de måste sätta barnets
behov och önskningar i första rummet.
Nu får de möjlighet att tänka bara på
sig själva, att unna sig något själva.
–De lär sig att även de får ta plats.
De känner att ”jag kan, jag duger också”.
Det leder i sin tur till att de kan
börja ställa krav på sin omgivning, som
till exempel att säga nej till barnet eller
andra.
Paddla kanot
Så sakteliga har även en pappagrupp
kommit igång. Papporna är svårare
att nå än mammorna, eftersom de
ofta tidigt har försvunnit ur barnens
liv. Men terapeuterna har noterat att
det faktiskt är barnen som i flera fall
har påverkat sina fäder att gå med i
gruppen.
–Ett barn kan till exempel berätta för
ett annat barn att ”min pappa är med i
en pappagrupp.” Och detta barn kan
då fråga sin pappa ”Varför är inte du
också med i pappagruppen?”, berättar
Christine.
Hittills har manlig personal haft ett
par träffar med några fäder. Syftet är
detsamma som i mammagruppen, att
ge papporna egenvärde och självrespekt.
Aktiviteterna skiljer sig dock åt.
Männen har velat flyga sportflygplan,
köra gocart, fiska och paddla kanot
snarare än att sitta och prata. Än så
länge har inga samtal förts. Men den
senaste gången var det faktiskt två pappor
som hade synpunkter på programmet,
de ville ha mer tid för att prata
med varandra.
Anna Rask

Posttidning B
Mer kongessvimmel
Här är fler
ögonblicksbilder från
kongressen. Fler följer
efter kongressen
2002. Missa
inte den.