right livelihood award - IKFF

Fred och Frihet 

Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet 

The Right Livelihood Award 

Nummer 4, december 2007 

FRED OCH FRIHET, NUMMER 4, DECEMBER 2007 1 

Fred&Frihetnr42007supercyan.indd 1 2007-11-27 13:06:00

2 

Fred och Frihet är redigerad 

och utgiven av: 

Internationella Kvinnoförbundet 

för Fred och Frihet 

Norrtullsgatan 45 

113 45 Stockholm 

Tel: 08 702 98 10 

E-post: info@ikff.se 

Hemsida: www.ikff.se 

Ansvarig utgivare: 

Anna Lisa Eneroth 

Redaktionsgrupp: 

Alexandra Sundberg 

Pia Johansson 

Layout: 

Pia Johansson 

Omslagsfoto: WILPF arkiv, 

bearbetning Sidsel Hval 

Mira Grebäck 

Tryck: Federativ Tryckeri AB 

Internationella Kvinnoförbundet 

för Fred och Frihet 

(IKFF) är den svenska sektionen 

av Womens International 

League for Peace and 

Freedom (WILPF). WILPF 

grundades i Haag 1915 och 

är världens äldsta internationella 

fredsorganisation med 

medlemmar i ett 40-tal länder. 

I Sverige finns ca 1000 

medlemmar fördelade på nio 

lokala kretsar. Läs mer om 

vårt arbete på www.ikff.se 

FRED OCH FRIHET, NUMMER 4, DECEMBER 2007 

INNEHÅLL: 

TEMA “RIGHT LIVELIHOOD AWARD” 

Kärnvapen - ormen i paradiset 3 

Kenyanska 

- mottagare av 2007 års Right Livelihood Award 5 

Fina fredspriser, men till vem och för vad? 8 

Vad är The Right Livelihood Award? 9 

Vem får priset och varför? 9 

IKFF-NYTT 10 

WILPF INTERNATIONELLT 

Gender Equality Architecture Reform 

- Kommer kvinnors roll i FN att främjas? 12 

Genusperspektiv på WILPFs databas om 

Export Processing zones 13 

Europeisk fredspolitik - Säkert! 14 

Steg mot ett starkare WILPF i Europa 15 


Vad skall belönas? 

RIGHT LIVELIHOOD AWARD 

I 

det här numret av Fred och Frihet som ges ut den 10 december och också är Internationella dagen för 

Mänskliga Rättigheter samt dagen då nobelpriset delas ut i Sverige, har vi valt att sätta fokus just på 

detta: utdelning av pris för insatser för mänsklighetens bästa. 

Nobelpriset har alltmer kommit att ges till en utsökt minoritet bestående av 96 % högavlönade, vita, 

vetenskapsmän som forskar på universitet i Nordamerika eller Västeuropa. Deras forskning är ofta till 

glädje först och främst för transnationella företag, t ex läkemedelsföretag eller företag som behöver nya 

modeller för att maximera sina vinster. Det är inte heller ovanligt att just sådana företag samtidigt är de 

som sponsrar själva den forskningen som leder till den nobelprisvärda upptäckten. Hur detta kommer 

vanliga människor till godo är sedan oklart. T ex så förvägras miljoner människor tillgång till livräddande 

mediciner pga. att ett visst läkemedelsföretag har tagit patent på den. I flera länder har man sedan inte 

råd att betala för rätten att producera medicinen till en kostnad som är överkomligt för merparten av 

befolkningen. Vilken glädje har då dessa människor av den vetenskapliga upptäckten som motiverade ett 

nobelpris? 

Bortsett från Nobelpriset i Litteratur och Nobel Fredspriset så är det dessutom ytterst ovanligt att priset 

tilldelas en kvinna eller en person från den så kallade tredje världen d.v.s personer som tillhör majoriteten 

av världens befolkning. Hur kommer det sig? Gör inte de någonsin något för mänsklighetens bästa som är 

värt att uppmärksammas och premieras? 

Problemet ligger inte där. Problemet ligger i vem som definierar vad som är mänsklighetens bästa. När allt 

kommer omkring vad har vi för glädje av t ex Milton Friedmans ekonomiska teori? Vem har glädje av hans 

modell för att pressa ner statens utgifter maximalt genom att privatisera all grundläggande välfärd och göra 

grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till sjukvård, bostad och utbildning till en handelsvara, 

åtkomligt bara för dem som har råd att betala vad vinstdrivande affärsidkare begär? Vad har vi för glädje av 

alla utsökta nobelprisbelönta upptäckter samtidigt som vinstjagande transnationella företag skövlar halva 

Amazonas skog, producerar massförstörelsevapen (och underblåser fientlighet och konflikter för att hålla 

uppe efterfrågan på sina ”produkter”) eller förgiftar grundvattnet för hela regioner? 

Det finns tack och lov människor över hela världen som varje dag, med minimala resurser ofta i motvind 

och i det tysta gör avgörande insatser för att värna om mänsklighetens och jordens överlevnad. De bedriver 

inte sin verksamhet i laboratorier inne på ett universitet, deras dagliga umgänge består inte endast av en elit 

av forskarkolleger. Nej, dessa kvinnor och män finns inte i exklusiva skyddade miljöer, de finns ute bland 

vanligt folk. De ser, de reagerar på lidande och orättvisor, de uppmärksammar hoten mot människans 

framtid och värdighet. Och de tar ställning, tar risker och ger sig hän. Kosta vad det kosta vill. Utifrån en 

grundläggande känsla av rätt och fel, av personligt ansvartagande, av rättvisa och solidaritet, går de till 

handling. De tror på sig själva och sina medmänniskor, det ger av sig själva och handlar i kärlekens tecken. 

De bygger upp freden och inger hopp. 

Vilka är de? Hur kan man veta vad de gör? Turligt nog för Moder Jord och för oss människor som lever 

i hennes famn har en svensk man vid namn Jakob von Uexkull haft huvudet och hjärtat på rätt ställe 

samt haft mod att tänka själv och stå för det. Han grundade Right Livelihood Award som sedan 1980 

belönar människor som på ett osjälviskt och klartsynt sätt, över allt i världen, jobbar varje dag mitt bland 

gräsrötterna för mänsklighetens bästa. Dag ut och dag in arbetar de och de ger aldrig upp. 

När du känner att hoppet och modet sviker dig, gå in på www.rightlivelihood.org och läs pristagarnas tal. 

Där hittar du dina själsfränder. Där hittar du kraften att fortsätta att arbeta för fred. 

Maria-Pilar Reyes 



4 


Kärnvapen - ormen i paradiset 

Källa: Green Peace 

“C`est magnifique” utropade 

de Gaulle när bomben detonerade 

över Moruroa 

Franska Polynesien är enligt 

resebolagens broschyrer det 

närmaste paradiset man kan komma 

på jorden, men dess folk kan berätta en 

annan historia – en historia som har sin 

början den 11 september 1966. Vinden 

blåser åt fel håll. Charles de Gaulle 

hör varningarna men är otålig och 

låter 120 kiloton plutonium explodera 

i ett magnifikt fyrverkeri över atollen 

Moruroa. Inom loppet av några timmar 

täcks hela Tuamotu och Sällskapsöarna 

(inklusive Tahiti) av radioaktivt nedfall. 

Några dagar senare når det radioaktiva 

nedfallet Samoa, Cooköarna och Fiji. 

Under de kommande 30 åren ska 

historien upprepas närmare 200 gånger. 

Ansvariga för kärnvapenproverna är 

både Frankrike och USA. 

Marie-Thérèse Danielsson och 

den nedtystade historien 

1991 tilldelades Marie-Thérèse och 

Bengt Danielsson Right Livelihood 

Award för sin outtröttliga kamp mot 

franska kärnvapenprover på atollerna i 

den polynesiska övärlden. Tillsammans 

med de polynesiska folken berättade 

de fortsättningen på den historia som 

började 1966 och som fortsätter än 

idag även om Frankrike gjorde sin sista 

provsprängning 1996. Tillsammans 

med de polynesiska folken berättade 

de en berättelse som helst tystats 

ner av den franska regeringen. 


Bland död, sjukdom och svält känns 

turistbroschyrernas paradis fjärran. 

Odlingsbar jord har ockuperats av 

militärbaser eller kontaminerats av 

radioaktivitet. Havet och fiskarna är 

förgiftade, och folket har svårt att hitta 

oförorenat vatten och mat. Radioaktivt 

nedfall förorsakar sjukdomar hos 

både levande och ofödda. Kvinnor 

får missfall; barn föds deformerade 

eller döda. Antalet insjuknade i hud-, 

bröst-, sköldkörtel- och blodcancer är 

skyhögt. Fram till 1996 förnekade den 

franska regeringen en koppling mellan 

den katastrofala folkhälsosituationen 

i regionen och provsprängningarna. 

Idag är man fortfarande mycket 

förtegen, både om de tekniska 

detaljerna kring provsprängningarna 

och dess efterverkningar på människor 

och natur i området. 

Konsekvenser – från biologi till 

politik 

Marie-Thérèse Danielsson grundade 

den franskpolynesiska sektionen av 

Women’s International League for Peace 

and Freedom och kämpade genom 

WILPF och andra organisationer mot 

den franska kärnvapenkolonialismen 

och för att tydliggöra dess konsekvenser 

för omvärlden. Hon jobbade med 

kvinnor och tog specifikt fasta på 

kvinnors situation. Marie-Thérèse såg 

längre än till det som fanns i hennes 

omedelbara närhet. Hon pratade ofta 

om effekterna av kärnvapenproverna 

på kommande generationer: 

“We are only beginning to see the effects of 

the atmospheric testing, only the tip of the 

iceberg. When will we begin to suffer from 

the underground tests? Ten years, twenty? 

The government says everything is safe for a 

thousand years. Even if that were true, which 

it isn’t, what legacy do we leave the future 

generations?” 

– Marie-Thérèse Danielsson, 1987 

Vid sidan om de uppmärksammade 

biologiska konsekvenserna av 

kärnvapenproverna lyfte Marie-Thérèse 

fram ett ofta förbisett sociopolitiskt 

problem. Polynesien annekterades av 

Frankrike redan på 1800-talet. Den 

franska kulturen underminerade 

kvinnornas traditionella status i 

Polynesien och framtvingade en 

obekant könsmaktsordning. Med den 

utländska militärnärvaron stärktes 

dessa mönster. De franskpolynesiska 

kvinnorna är aktiva i gräsrotsrörelser, 

men kraftigt underrepresenterade i 

regeringen och formella beslutsfattande 

församlingar. Medan många 

franskpolynesier resignerat och ser 

Källa: Right Livelihood Award 

relativt välstånd och goda förbindelser 

med Frankrike som ett rimligt utbyte 

mot självständighet, uppfattar andra 

självständighet som en förutsättning 

för ett återupprättande av kvinnors 

traditionella status i samhället. 

Juridiska aspekter 

1995 skapade de sista franska 

provsprängningarna stora rubriker 

och upprörde människor världen över. 

Dåvarande president Jacques Chirac 

hävdade att proverna var nödvändiga 

för utvecklingen av ett franskt 

datorsimulationsprogram. Med detta 



Weeramantry vidhöll under hela processen kategoriskt att kärnvapen 

måste anses som illegala ”under alla tänkbara omständigheter”. 

skulle riktiga provsprängningar bli 

överflödiga och den franska arsenalen 

ändå kunna hållas operationell. I 

september 1996 antogs det fullständiga 

provstoppsavtalet (CTBT), som 

juridiskt binder medlemsstaterna att 

avstå från kärnvapenprovsprängningar. 

Totalt 177 stater är medlemmar i 

avtalet. 

Tillsammans med CTBT finns ett antal 

fördrag som reglerar olika aspekter 

av nedrustning och ickespridning av 

kärnvapen. Ickespridningsavtalet från 

1968 är det enda avtal som juridiskt 

binder kärnvapenmakterna att 

nedrusta sina arsenaler. I ett historiskt 

yttrande från 1996 slår internationella 

domstolen i Haag fast att användande 

eller hot om användande av kärnvapen 

är ett brott mot folkrätten. 

Christopher Weeramantrys 

kamp 

2007 emottar Christopher Weeramantry 

priset för sitt livslånga arbete 

för att stärka folkrätten, inte minst när 

det gäller det globala kärnvapenhotet. 

När internationella domstolen 1996 

avgav sitt rådgivande yttrande om 

användande eller hot om användande 

av kärnvapen som ett folkrättsligt 

brott, rådde viss oenighet. En majoritet 

av domarna ansåg sig inte kunna ta 

ställning till huruvida nyttjande av 

kärnvapen även skulle ses som ett 

lagbrott i extremfall av självförsvar där 

en stats existens står på spel. Christopher 

Weeramant r y 

förde en mer 

r a d i k a l 

linje än de 

flesta. Han 

Källa: Right Livelihood Award 

uppmärksammade att om användande 

av kärnvapen i självförsvar undantogs 

från vad som anses bryta mot folkrätten, 

skulle detta undantag i hög grad 

missbrukas av kärnvapenmakterna. 

Weeramantry vidhöll under hela 

processen kategoriskt att kärnvapen 

måste anses som illegala ”under alla 

tänkbara omständigheter”. 

”Hotet från kärnvapnen motsäger den 

fundamentala principen om värdighet och 

värde hos den mänsklighet som alla lagar 

bygger på. Den bryter mot de grundläggande 

folkrättsliga principerna och representerar 

det humanitära tänkande som ligger till 

grunden för humanitär lagstiftning” skriver 

Weeramantry. * 

Bindande avtal och fredspris – 

vad mer krävs? 

Under årens lopp har många fredspris 

– både Nobels fredspris och det 

alternativa Nobelpriset – delats ut för 

insatser för kärnvapennedrustning 

och icke-spridning. Kärnvapenstater 

och icke-kärnvapenstater har skrivit 

under juridiskt bindande avtal om 

nedrustning. Haag-domstolens 

yttrande slår, som ett ytterligare 

förstärkande av kärnvapenstaternas 

åtaganden enligt ickespridningsavtalet, 

fast att artikel VI i avtalet innebär 

en juridisk förpliktelse att nedrusta. 

Många av de förändringar som under 

senare år gjorts av bland annat USA: 

s och Rysslands kärnvapendoktriner 

kan därmed ifrågasättas ur ett 

folkrättsligt perspektiv. Likväl håller 

sig kärnvapenstaterna krampaktigt 

fast vid sina arsenaler. Likväl vägrar 

dessa erkänna kopplingen mellan en 

kärnvapenfri värld och fred. 

Marie-Thérèse Danielsson gick ur 

tiden 2003, men vi måste – världen 

över – hålla liv i hennes arbete. Det 

fullständiga provstoppsavtalet har 

förvisso resulterat i att franskpolynesiska 

paradisöar och de flesta områden på 

jorden framöver får vara ifred för 

nya kärnvapenprovsprängningar. 

Men alla länder är inte anslutna 

till avtalet, och radioaktivt nedfall 

drabbar lika hårt var det än faller. 1998 

provsprängdes kärnvapen i Indien och 

Pakistan. 2006 gjorde Nordkorea en 

provsprängning. I Irak och på Balkan 

ses fortfarande tydliga spår hos både 

vuxna, barn och foster av användandet 

av utarmat uran – en radioaktiv 

restprodukt av kärnenergibränsle. Den 

yrande ökensanden i Niger och det 

svallande isblå vattnet i kanadensiska 

Saskatchewan är idag så förgiftade 

av närliggande uranbrytning att rent 

vatten och matförsörjning är ett minne 

blott. 

Människor som Marie-Thérèse 

Danielsson, hennes make Bengt och 

Christopher Weeramantry har fått 

fredspris för sitt mod och sin kamp för 

rättvisan. Men så länge barn föds utan 

armar och ben; så länge människor inte 

kan dricka vattnet i sina brunnar; och så 

länge nya länder ser kärnvapen som ett 

åtråvärt alternativ är attitydförändringar 

viktigare än fredspris. 


* Fritt översatt av artikelförfattaren 



6 


Kenyanska mottagare av 2007 års Right Livelihood 

Award 

Intervju med Dekha Ibrahim Abdi 

Dekha Ibrahim Abdi, en kvinna 

från den kenyanska landsbygden, 

är en av mottagarna av årets Right 

Livelihood Award. Hon fick priset med 

motiveringen att ”hon visat hur man i 

olika etniska och kulturella sammanhang 

kan försonas över religiösa och andra 

gränser, också efter en våldsam konflikt, 

och hur människor kan gå samman i en 

gemensam process som leder till fred 

och utveckling”. 

Marknadsplatsen en fredszon 

Hennes insatser för fred tog sin 

början på en marknadsplats i i norra 

Kenya i början på 1990-talet. En 

grupp av kvinnor var trötta på det 

ständiga våldet i distriktet Wajir, som 

sedan början av 1960-talet befunnit 

sig i konflikt och undantagstillstånd 

på grund det sk. Shifta kriget mellan 

somaliska grupper och kenyanska 

regeringstrupper. I efterdyningarna av 

kriget blossade nya konflikter upp och 

1500 människor miste livet, vilket ledde 

till ett starkt hat mellan olika klaner. 

Dekha Abdi och en grupp kvinnor 

höll ett möte där de bestämde att alla, 

oavsett klantillhörighet, skulle kunna 

gå säkert till marknadsplatsen och 

handla det de behövde till sina familjer. 

Kvinnorna bildade en kommittée som 

övervakade marknaden. Om det blev 

några konflikter på marknadsplatsen 

tog kvinnorna omedelbart itu med 

dessa. Marknadsplatsen i Wajir hade 

blivit en fredszon. 

Minoriteter medlade i konflikten 

Stärkta av framgångarna började 

kvinnorna att försöka samla de olika 

parterna i konflikten för att medla 

mellan dem. Representanter från olika 


minoritetsgrupper agerade medlare. 

Men medlingsförsöken stötte snart på 

motstånd. När jag talar med Dekha 

Abdi över en knastrig telefonlinje i 

Kambodja, där hon för tillfället befinner 

sig, berättar hon att klanledarna, som 

samtliga var äldre män, till en början 

såg med stor misstänksamhet på de 

unga kvinnor som sade sig vilja medla 

mellan klanerna. - Endast äldre män 

Källa: European Centre for Conflict Prevention 

förväntades arbeta med konfliktlösning. 

Om du inte var en man, och helst en 

äldre sådan, trodde ingen att du kunde 

bidra till det arbetet. Många tittade på 

oss och frågade sig; vilka är de här unga 

människorna? Man såg mig bara som 

en ung kvinna från civila samhället som 

inte kunde göra någonting. Så det var 

en stor utmaning till en början. Därför 

är priset jag mottagit är ett erkännande 

för alla kvinnor som arbetar för fred, 

menar Dekha Abdi. 

Medlarna lyckades dock överbygga 

misstänksamheten och uppmuntrade 

de äldre att skapa the Council of 

Elders for Peace. De övertygade också 

en del av de unga att lägga ner sina 

vapen och bilda Youth for Peace. När 

parterna i konflikten kommit överrens 

om ett avtal bildades the Wajir Peace 

and Development Commitee, en 

kommittée som snabbt kunde svara på 

konflikter på en lokal nivå och där alla 

parter fanns representerade; klanerna, 

regeringsrepresentanter, muslimska 

och kristna religiösa ledare och civila 

krafter. Kommittéens uppgift var 

att verka för en implementering av 

fredsavtalet och Dekha Abdi valdes 

till dess samordnare. Idag består 

the Wajir Peace and Development 

Committee av 27 statliga och ickestatliga 

organisationer, representerade 

av en brokig samling av bland andra 

äldre klanledare, affärskvinnor och 

religiösa ledare. Den kenyanska 

regeringen stödjer kommittéens arbete 

och har även inrättat en särskild budget 

för initiativ som bidrar till fred, enligt 

Dekha Abdi. 

Dekha Abdi som själv är muslim 

har alltid försökt att skapa en dialog 

mellan olika religiösa grupper så att 

de kan finna en förståelse för varandra 

och minska risken för konflikt. När 

nya våldsamheter bröt ut i Wajir 1998 

ordnade Dekha Abdi tillsammans med 

andra muslimska kvinnor gemensamma 

bönemöten med kristna kvinnor 

där båda sidorna fick tala om sina 

upplevelser och lära känna varandra 

och en inter-religiös grupp bildades 

inom the Wajir Peace and Development 

Committee. 

Att snabbt släcka ”elden” 

Inom kommittéen har Dekha Abdi 

även utvecklat the Rapid Response 

Fund, ett team som med hjälp av 

tidigare ihopsamlade medel kan rycka ut 

omedelbart vid begynnande konflikter. 


Dekha Abdi menar att konflikter ofta 

byggs upp under lång tid, men när 

de blossar upp är det viktigt att ha 

människor som vet vad det är som 

händer ute på fältet och som är redo 

att omedelbart försöka att skapa en 

dialog med parterna. Helst ska detta ske 

inom 48 timmar från det att konflikten 

blossat upp. - För att detta ska fungera 

måste vi samla ihop pengar och andra 

resurser innan konflikten har brutit ut. 

Rapid Response Fund är en fond med 

medel för mat, bensin och fordon för 

att omedelbart kunna ge oss iväg när 

en konflikt blossar upp. Det fungerar 

som en brandkår. Konflikten är elden 

som vi måste släcka! Ingen brandkår 

kan göra utryckningar utan bensin och 

brandbilar, på samma sätt måste vi se 

till att vi alltid har drivmedel och fordon 

för att omedelbart kunna ge oss iväg till 

en konflikthärd i vårt område, förklarar 

Dekha Abdi. 

Om man kan stoppa en konflikt redan 

i ett inledningsskede kan man också 

förhindra att människor tvingas på 

flykt eller mister sina liv i konflikten. 

Ibland kan det räcka med ett enkelt 

samtal med parterna i konflikten, andra 

gånger krävs det mer. Teamet består 

av fredsförhandlare, journalister, civila 

aktörer och regeringstjänstemän, vilket 

också gör det möjligt med omedelbara 

insatser från regeringen när det behövs. 

Idag finns sexton olika Rapid Response 

Team som arbetar i Kenya. Dekha 

Abdi är noga med att påpeka att alla 

som arbetar i de lokala kommitéerna 

själva är en del i konflikten, det finns 

inga neutrala parter, däremot går 

det att skapa en neutral zon. Det tar 

tid att bygga upp det förtroende för 

varandra som är nödvändigt för att 

kunna lösa konflikter tillsammans. The 

Rapid Response Fund vilar på att alla 

som deltar själva investerat i arbetet, 

ekonomiskt eller med sin medverkan. 

Därigenom känner de ett ansvar för 

att finna en lösning på konflikten. 

Dekha Abdi menar också att vi inte 

får vara rädda för att begå misstag.; -Vi 

måste vara ödmjuka inför våra misstag, 

erkänna dem och rätta till dem. 1993 

gjorde jag mitt största misstag hitentills, 

men det var också min största lärdom. 

Vi nekade två regeringstjänstemän 

att delta i våra fredsförhandlingar 

eftersom människorna i det lokala 

samhället inte litade på dem. Misstaget 

vi gjorde var att vi inte berättade för 

regeringen varför samhället inte ville 

att de skulle delta, vi kommunicerade 

inte med dem som vi borde ha gjort. 

Kommunikation är verkligen nyckeln 

till all konfliktlösning! 

Kvinnor mer synliga i arbetet för 

fred 

Dekha Abdi tror att det internationella 

samfundet alltmer börjar förstå att 

konfliktlösning inte handlar om ”hard 

power” som militär och ekonomisk 

makt, utan att det handlar om att nå över 

gränser och att nå minoritetsgrupper. -Vi 

letar hela tiden efter snabba lösningar 

och militären är en sådan snabb lösning. 

Men i arbetet för fred finns det inga 

snabba lösningar. Det handlar istället 

om att gå långsamt framåt. Konflikter 

blir trauman för flera generationer i 

ett samhälle och därför tar det tid att 

arbeta med konfliktlösning, menar 

Dekha Abdi. Men Dekha Abdi menar 

också att mycket har hänt inom det 

internationella samfundet de senaste tio 

åren. Man har börjat inse att det finns 

mer långsiktiga sätt att lösa konflikter 

och man har börjat att lyssna på kvinnor, 

på unga och på människor från det 

civila samhället. På min direkta fråga 

om varför hon tror att så få kvinnor 

fått motta Nobels Fredspris, trots 

stora insatser av kvinnor på området, 

svarar Dekha Abdi lugnt; - Du kan 

bara belöna något om du ser det och 

värdesätter det. Jag tror att man tidigare 

inte sett kvinnors bidrag till arbetet för 

fred. Dekha Abdi tror också att ett pris 

som The Right Livelihood Award – ofta 


kallat det Alternativa Nobelpriset – kan 

öka kvinnors chanser att även få Nobels 

Fredspris. Ett exempel är Wangari 

Maathai, den första afrikanska kvinnan 

som 2004 fick Nobels Fredspris för sitt 

arbete för hållbar utveckling, fred och 

kvinnors rättigheter i Kenya och i hela 

Afrika. Wangari Maathai kallas ibland 

”Afrikas trädmoder” efter att hon låtit 

fattiga kvinnor plantera 30 miljoner 

träd över hela Kenya för att motverka 

jorderosion. Tjugo år innan Wangari 

Maathai mottog Nobels Fredspris 

tilldelades hon även Right Livelihood 

Award 1984. 

Själv ser sig Dekha Abdi dock främst 

som en utdelare av pris, inte en 

mottagare. Sedan 1995 hålls en årlig 

fredsfestival i Wajir, Kenya då ett lokalt 

fredspris delas ut, the Wajir Peace Prize, 

berättar Dekha Abdi. Hennes metoder 

att lösa lokala konflikter har använts på 

flera håll i Kenya och även i Uganda, 

Etiopien, Sudan och i Sydafrika. Hon 

har också undervisat i konfliktlösning i 

ett flertal länder i Afrika och i Europa. 

Dekha Abdi bor i Mombasa, Kenya 

och fortsätter att arbeta med unga 

människor i Wajir samtidigt som hon 

deltar i styrelsearbetet i en mängd 

olika nationella och internationella 

fredsorganisationer. 

Shanna Löfgren 

Källor: Telefonintervju med Dekha Abdi 

den 8 november 2007 samt följande 

websidor; 

www.rightlivelihood.org/abdi.html 

www.peacedirect.org/latest-news/ 

Mandera.html 

http://conflict-frontiers. 

beyondintractability.org/essay/bystanders/ 

http://www.crinfo.com/action/searchportal.jsp?pid=2795&nid=2523 



8 


Fina fredspriser, men till vem och för vad? 

December månad. Det är dags att 

belöna forskare och eminenta 

personer för deras arbete för fred. 

Den 10 december delas Nobels 

fredspris ut i Oslo. Dagen innan, den 

9: e december utdelas Right Livelihood 

Award, även kallat det alternativa 

nobelpriset i Sveriges Riksdag. Den 

stora internationella uppmärksamhet 

som en utnämning ger innebär ofta 

en ökad framgång för pristagarna och 

utgör ett erkännande för deras viktiga 

arbete. Men vems berättelser anses vara 

värda att berätta? Vems erfarenheter 

ges utrymme? Vilka fredsbevarande 

insatser är det som premieras? 

Vad belönas? 

Enlig Alfred Nobels testamente delas 

fredspriset ut till den som verkat mest 

och bäst för fred. 

Mycket av de avsatta resurser som 

är ämnade för fredsarbete har dock 

gått till annan verksamhet än till just 

fredsarbete och i vissa fall kan man 

definitivt fråga sig om inte ett slags 

anti-fredsarbete belönas. 2005 utsågs 

exempelvis IAEA som mottagare av 

fredspriset. IAEA, som misslyckats i 

Iran och Nordkorea och som bidragit 

till spridning av kärnkraft till nya länder 

under förutsättning att de skriver på 

NPT avtalet och tillåter en inspektion av 

vapenarsenaler. Kärnkraft som faktiskt 

är en teknologi som kan användas till 

produktion av kärnvapen kan därmed ej 

anses vara förenligt med ett erkännande 

för fredsarbete. 

I år handlar Nobels fredspris om 

jordens klimat. FN: s klimatpanel 

IPCC och Al Gore får dela priset för 

sin insats att skapa och sprida större 

kunskap om de av människan skapade 

klimatförändringar och för att lägga 

grunden för de åtgärder som krävs för 

att motverka dessa förändringar. 


Mycket pekar på att miljö spelar in som 

en orsak till konflikt, men frågan är om 

inte Fredspriset börjar tappa fokus? 

Nobel avsåg att med sitt testamente att 

främja fredsarbete. Är årets pristagare 

de bästa representanterna för det 

arbetet? Kanske borde de fått ett 

miljöpris i stället? 

Varför så få kvinnor? 

Shirin Ebadi, Jane Adams, Emely 

Greene Balch, Aung San Suu Kyi, 

Alva Myrdal, Dekha Abdi. Dessa 

namn är exempel på personer som 

hör till en mycket exklusiv och sällsynt 

skara människor. De har alla erkänts 

internationellt för sitt arbete för fred 1 

och de är kvinnor. Denna kombination 

är ytterst ovanlig. Tittar man på 

statistiken över pristagare, skulle man 

kunna tro att det mest är män som 

arbetar för en fredligare värld. Endast 

14% av dem som mottagit Nobels 

fredspris sedan 1901 är kvinnor 2 . 

När det gäller Right Livelihood Award 

ser det annorlunda ut. Där har man 

nästan varje år lyckats föra fram en 

eller flera kvinnor som man ansett vara 

värda att belönas med ett pris för sitt 

arbete för fred. Detta är en ljusglimt. 

Men varför ser det ut så här? Arbetar 

inte kvinnor med fredsfrågor? Absolut. 

Men många får fortsätta i det fördolda 

och på gräsrotsnivå. När professor 

Wangari Muta Maathai 3 som första 

afrikanska kvinna belönades med 

nobels fredspris år 2004 för sitt arbete 

för miljö, utveckling och kvinnors 

rättigheter i Kenya uttryckte hon i sitt 

tacktal en önskan om att detta skulle 

inspirera och bidra till ett utvidgat 

utrymme för kvinnligt ledarskap 4 . Hon 

satte fokus på en ytterst viktig fråga. 

Världen behöver fler kvinnliga ledare 

på alla nivåer. Kvinnorepresentationen 

inom alla samhällsområden är låg. Så 

även inom forskning. Detta återspeglas 

naturligtvis även när det gäller vilken 

sorts arbete som är värt att premiera. 

För att nå en hållbar fred behöver 

kvinnors situation tas på allvar. För att 

detta skall ske behövs mer jämställda 

samhällen. Ett steg på vägen är att lyfta 

fram och premiera kvinnor för det 

arbete som de faktiskt gör. 

Man kan inte bygga en hållbar och 

långsiktig fred i världen utan kvinnors 

medverkan. Men hur skall detta lösas 

om de fortfarande blir betraktade som 

andra gradens fredsarbetare? 

December är en tid vi förknippar med 

uppmärksamhet till de människor 

världen över som med sitt arbete 

bidrar till fred och försoning. Det är 

en tid då vi lyfter fram fredskämpar 

som ofta strävar i det fördolda. Det 

är en tid då bortglömda konflikter 

åter förs in i rampljuset. Låt denna tid 

också inkludera en rättvis värdering 

av och uppmärksamhet för kvinnors 

arbete för en bättre framtid. Ett val av 

pristagare som görs utan maktanalys 

och utan mångfaldsperspektiv skapar en 

hierarkisk och elitistisk världsbild som 

är både konservativ och konserverande. 

Detta är inte förenligt med arbetet för 

en hållbar världsfred. 

Pia Johansson 

1. De har alla fått Nobels fredspris eller 

The Right Livelihood Award 

2. http://nobelprize.org/nobel_prizes/ 

lists/women.html 

3. grundare och ledare av organisationen 

The Green Belt Movement 

4. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly. 

jsp?d=148&a=353605 

Länkar: 

http://nobelprize.org/nobel_prizes/ 

http://www.rightlivelihood.org 


Vad är The Right Livelihood Award? 

Marianne Andersson är före detta 

ordförande för Kvinna till Kvinna 

och var tidigare riksdagsledamot för 

centerpartiet. Idag sitter hon både i 

styrelsen och juryn för Right Livelihood 

priset. Marianne gav en intervju till 

IKFF för att tala om urvalsprocessen 

och hon berättade entusiastiskt om 

Right Livelihood priset och hur viktigt 

det är att föra fram människor som 

annars inte hade fått uppmärksamhet 

och erkännande för sitt arbete. Hon 

betonade den oerhörda vikten av att 

kvinnor får priset och genom sitt arbete 

i Right Livelihood har hon möjlighet 

att föra fram betydelsefulla kvinnor. 

Alla kan nominera en person eller en 

organisation vilket innebär att de varje 

år får in mellan 80-90 nomineringar från 

hela världen. Det finns inga speciella 

kategorier utan generellt kan man säga 

att pristagarna kämpar för att ”främja 

mänskligheten”. 

Marianne berättar vidare att grundaren 

Jakob von Uexkull försöker resa runt 

till de olika nominerade för att samla in 

bakgrundsinformation. Av geografiska 

skäl kan det ibland vara omöjligt och 

man måste då förlita sig på synpunkter 

och referenser från andra. Juryn är 

Vem får priset och varför? 

Intervju med Marianne Andersson 

inte konstant utan ändras från år till år 

men man försöker att få en geografisk 

spridning på jurymedlemmarna samt 

en jämn fördelning mellan män och 

kvinnor. Juryn träffas en helg i september 

och går igenom de nominerade 

och det skall vara total konsensus 

när pristagarna väljs. Om det är en 

organisation som får priset så måste 

både en kvinna och en man närvara i 

riksdagen för att ta emot priset. Right 

Livelihood delar även ut hederspris 

varje år till människor som inte behöver 

det ekonomiska stödet men som man 

ändå vill hedra. Astrid Lindgren har 

bland annat fått hederspriset. Årets 

pristagare blev utvalda för att det de 

jobbar med är väldigt aktuellt; som 

folkrätten, fredsbyggande arbete och 

hur man skyddar våra grödor och 

klimat, förklarade Marianne. Man 

försöker att ge priset till människor 

ifrån hela världen, i alla fall över tid, men 

det kan vara svårt då nomineringarna 

måste komma först. Jag frågade om 

Right Livelihood får statligt stöd men 

det markerar Marianne att de inte får. 

Right Livelihood får istället donationer 

från privatpersoner och företag vilket 

är viktigt ur självständighetsynpunkt. 

I år har en kvinna som arbetar inom 


Jakob Von Uexkull ansåg att Nobelstiftelsen inte uppmärksammade människor som arbetar för 

mänskligheten. Han menade att det inte fanns ett pris till människor som arbetar för att främja social 

rättvisa och hållbar ekologisk utveckling. Han föreslog därför att Nobelstiftelsen skulle inrätta två nya 

priser; ett i ekologi och ett som skulle ha betydelse för fattiga människors liv. Han erbjöd även ekonomiskt 

bistånd men Nobelstiftelsen avvisade Uexkulls förslag. Uexkull grundade då Right Livelihood Award 

och det första priset delades ut 1980. De två pristagarna var Plenty International och grundaren Stephen 

Gaskin, för sitt arbete med utsatta både i USA och utomlands, samt Hassan Fathy från Egypten som 

arbetade med att bygga hus för fattiga människor. Sedan 1980 har 128 personer från 56 länder tilldelats 

Right Livelihood priset och idag delas det ut varje år i riksdagen till 4 pristagare. Den totala prissumman 

är två miljoner kronor. 

sjukvården skänkt pengar till tre 

prisutdelningar. 

För att avrunda intervjun frågar 

jag varför hon själv tycker att Right 

Livelihood är så viktigt och vad 

det egentligen är för skillnad på 

Nobelstiftelsen och Right Livelihood. 

Marianne anser att Nobelpristagarna 

har uppnått ett resultat men Right 

Livelihood pristagarna är människor 

som arbetar med en pågående 

verksamhet och för framtida lösningar. 

Marianne tycker även att det är oerhört 

stort att Right Livelihood var före 

Nobelstiftelsen om att uppmärksamma 

Wangari Maathai ifrån Kenya. Maathai 

fick Right Livelihood priset 1984 för 

sitt arbete med att upplysa allmänheten 

om att skydda miljön genom att bland 

annat plantera träd och inte förrän 20 

år senare fick hon Nobels fredspris. 

Karin Björnberg 



10 

IKFF - NYTT 

NR 4 2007 

Ordföranden har ordet 

Under den 

senaste tiden 

har NATO varit 

aktuella i flera 

sammanhang. 

Vi i IKFF har 

ju sedan länge 

hävdat att 

NATO borde 

ha lagts ner när Warszawapakten 

upplöstes och att Europas samarbete 

om säkerhet borde ske genom OSSE. 

Så blev det dock inte. I stället såg sig 

NATO om efter nya uppgifter och 

hittade nya fiender och så småningom 

en ny doktrin. 

När FN-stadgan antogs 1948 slog 

man fast att anfallskrig är förbjudna. 

Medlemsländerna i NATO förändrade, 

trots detta, 1999 sin stadga och antog 

tre nya principer: rätten att göra ett 

väpnat ingripande utanför NATOs 

territorium, rätten att ingripa utan FN- 

mandat, samt rätten att kunna använda 

kärnvapen utan att ha blivit angripen. 

Trots detta har Sveriges samarbete med 

NATO blivit alltmer intimt under senare 

år, då vi gått med i Partnerskap för fred. 

En svensk styrka arbetar under NATObefäl 

genom Afghanistan i ISAF där 

högste befälhavaren är en amerikansk 

general, som dessutom tidigare stridit 

i den amerikanska styrka som anföll 

Afghanistan. Nu har den svenska 

regeringen och försvarsledningen också 

uttryckt intresse av att medverka i 

Natos snabbinsatsstyrka förutom detta 

att leder EU:s Nordic Battle Group. 

Några hävdar att Sverige även formellt 

borde gå med i NATO, eftersom vi i 

praktiken är med. I en artikel i Svenska 

dagbladet den 7 november menar 

bl a Bo Pellnäs att ”Sveriges dubbla 

bokföring och dubbelmoral skadar 

vår säkerhetspolitik”. Och det har han 


onekligen rätt i, men det är inte genom 

medlemskap i NATO som vi ska 

bekämpa dubbelmoralen, utan genom 

att dra oss ur samarbetet. 

Steingrimur Sigufsson framförde 

betydligt friskare idéer vid Nordiska 

rådets möte nyligen. Han menade 

att Island, Danmark och Norge skall 

gå ur NATO eftersom NATOs 

huvudintresse tycks vara militära 

aktioner i avlägsna länder för att främja 

USA:s militära intressen. I stället kunde 

de nordiska länderna komma överens 

om neutralitet, bilda en kärnvapenfri 

zon och inleda en ny era i Europas 

säkerhetspolitik. Där, en man med 

goda idéer! 

Vi har ju faktiskt en organisation som 

arbetar förebyggande med fredliga 

medel, nämligen OSSE. OSSE 

bildades ur ESK, den europeiska 

säkerhetskonferensen, som startade på 

1970-talet, när några ljushuvuden kom 

på att öst och väst kanske borde sätta 

sig ner och förhandla med varandra i 

stället för att kapprusta. 

Tanken med OSSE är att t ex identifiera 

spänningar och slitningar mellan etniska 

grupper, som skulle kunna utvecklas till 

konflikter, samt hitta på sätt att undvika 

dessa. Genom samtal och diskussioner 

med båda parter kan man komma långt. 

Utöver detta arbetar OSSE också med 

mänskliga rättigheter, övervakande av 

val samt utbildning av poliser. 

I avsnittet om Right Livelihoodpriset 

i detta nummer finns ett mycket 

intressant exempel på fredlig lösning 

av konflikter, nämligen intervjun med 

Dekha Ibrahim Abdi, en kvinna från 

den kenyanska landsbygden. Det känns 

upplyftande att läsa om hennes metoder 

för att medla i konflikter. Detta har 

hon gjort mycket framgångsrikt med 

idén Rapid Response Fund, som är en 

ekonomisk fond för att kunna rycka ut 

omedelbart vid begynnande konflikter 

och medla mellan parterna. 

Det är på det här sättet man kan nå en 

varaktig framgång med konfliktlösning. 

Eftersom OSSE arbetar i den andan är 

det OSSE vi borde använda. Om man 

måste sätta in militär styrka, borde det 

vara FN som, med ett starkt reformerat 

Säkerhetsråd utan vetorätt för någon 

stat, beslutade om insatsen. Låt oss inte 

ge upp våra idéer! Låt oss tjata om dem 

tills många lyssnar! 

AnnaLisa Eneroth 

Internationella 

klusterkampanjen 

IKFF och WILPF kommer att vara på 

plats i Wien den 4-8 december 2007, 

då ytterligare steg i den så kallade 

Osloprocessen om ett internationellt 

förbud mot klustervapen ska tas. 

Den Svenska kampanjen har varit 

mycket lyckad och vi har tillsammans 

inom Klusternätverket samlat ihop 

7000 namnunderskrifter sedan våren. 

Uppropet ska vi skicka till den svenska 

regeringen för att de skall verka för ett 

totalförbud mot klustervapen, något de 

tyvärr motsatt sig att göra hittils. Tack 

till de IKFF kretsar som hjälpt till med 

namninsamlingen till uppropet. 

Vill du veta mer om klusternätverkets 

arbete gå in på www.ikff.se / se projekt 

klustervapen. 

Theresa Höghammar 


Förbundssekreteraren funderar 

Hösten brukar bli en 

tid för reflektioner 

och återblickande. 

Ofta behövs det bara 

en blick ut genom 

fönstret för att man 

ska vilja fly in i 

minnen av långa ljusa 

sommardagar. Den 

här hösten reflekterar jag mer än något 

annat över min tid på IKFF. I förra 

numret av Fred och Frihet skrev jag min 

första kolumn som generalsekreterare. 

Idag är det redan dags för den sista. När 

jag i maj tillträdde vikariatet förstod 

jag inte att ett halvår kunde passera så 

fort. I januari kommer Petra Tötterman 

Andorff tillbaka som IKFF: s ordinarie 

generalsekreterare och jag själv fortsätter 

mot nya utmaningar. 

Jag tänker på de ett och ett halvt år som 

jag jobbat för IKFF, på alla kvinnor 

jag mött och alla idéer vi förverkligat: 

Filmfestival; informatörsutbildning; 

seminarier; möten med skolklasser; 

manifestationer; artiklar; politikermöten 

och lobbybrev. Jag minns alla möten 

med de lokala kretsarna och hur jag varje 

gång åkt hem med ny inspiration och 

en förvissning om IKFF: s kapacitet. 

Men man kan aldrig leva på gamla 

meriter. IKFF måste röra sig framåt och 

vara en del av vår samtid. Högaktuellt 

inom svensk försvarspolitik är det 

svenska ledarskapet för Nordic Battle 

Group januari-juni 2008. IKFF kan 

ägna perioden åt att bevaka, rapportera 

och ifrågasätta. Resolution 1325 om 

kvinnor, fred och säkerhet firade sju år 

under hösten. Den svenska regeringen 

och försvaret har handlingsplaner för 

implementeringen av resolutionen. Arbetet 

är, som Försvarsmakten säger, 

påbörjat men långt ifrån klart. På 

andra håll i världen är intresset för att 

efterleva 1325 betydligt mer eftersatt. 

IKFF kan verka genom WILPF och 

den svenska regeringen för att påskynda 

arbetet världen över. IKFF bör även 

hålla ögonen på Sveriges agerande 

i internationella fredsprocesser, exempelvis 

kräva kvinnligt deltagande 

i fredsförhandlingar som Sverige 

sponsrar. 

Den 5 november på Global Day 

of Action stod IKFF: are runtom i 

landet och frös fingrarna av sig vid 

insamlingen av namnunderskrifter på 

uppropet för ett internationellt förbud 

mot klustervapen. När fingrarna tinat 

upp kände jag att det är det här IKFF 

behöver mer av: att finnas där ute, 

bland stressade människor som har så 

fullt upp med att hinna med vardagen 

att freds- och säkerhetsfrågor inte får 

plats i deras liv. Hos de flesta som rusar 

runt i ekorrhjulet finns känslan av att 

”man borde göra något”. IKFF kan bli 

organisationen som visar hur! 

Nu saktar verksamheten ner för i år. 

Njut av ledighet och julfirande, så ses 

vi för ett nytt år med nya krafter. Tack 

för den här tiden, för allt ert jobb och 

allt ert stöd! 


Manifestation mot 

våld mot kvinnor 

Söndagen den 25 november var 

det Den internationella dagen för 

avskaffande av våld mot kvinnor. IKFF 

var medarrangör till en manifestation 

som ägde rum på Sergelstorg. Årets 

tema var våldtäkt. Lise Bergh från 

Amnesty inledde manifestationen med 

att tala om hur våldtäkt som vapen är 

ett extremt uttryck för de könsroller 

som även finns i fredstid. Katarina 

Edlund från Operation Kvinnofrid 

som driver ungdomsprojekt okejsex, 

betonade att sexuella handlingar måste 

vara ömsesidiga och att det idag finns 

allt för många unga tjejer som inte vet 

var gränsen mellan sex och våldtäkt går. 

Anija Johansson från Alla Kvinnors 

Hus talade om de våldtagna kvinnor i 

Sverige hon möter och om hur vanligt 

det är att dessa kvinnor känner skam. 

Annelie Ericsson från Läkare utan 

gränser berättade om organisationens 

arbete med våldtagna kvinnor på fält 

(främst i Afrika) samt hur man bör 

betrakta dessa kvinnor inte bara som 

offer utan även som oerhört starka. 

Avslutningsvis talade Ulrika Karlsson 

riksdagsledamot på justitieutskottet 

om situationen i Sverige och om hur 

vi måste återupprätta rättsväsendet. 

Skulden skall läggas på förövaren 

och inte på offret. Moderator Maria 

Appelbom avslutade manifestation 

med att tala om hur viktigt det är att ha 

en dialog med unga män om våldtäkt 

och att arbeta förebyggande. 

Karin Björnberg 



12 


Om ovanstående citat är ett 

faktum, hur kommer det sig då 

att FN fortfarande saknar en effektiv 

mekanism för att leverera de löften 

som under de senaste drygt sextio åren 

har getts till världens alla kvinnor? 

FN ses av många som den mest 

betydelsefulla aktören i kampen för 

kvinnors jämlikhet. Det går inte att 

bortse ifrån att FN har bidragit till 

att få regeringar att förbinda sig att 

främja gender equality. Vi kan se att 

de normativa ramverken för gender 

equality och kvinnors rättigheter har 

förbättrats avsevärt i flertalet länder 

så väl som inom FN-systemet. Bristen 

på implementering och ansvarstagande 

underminerar dock dessa åtaganden 

gång på gång. Framsteg har gjorts men 

var är resultaten? 

FN är troligen den enda globala 

institution som har legitimitet nog 

att förbättra kvinnors rättigheter i 

stor skala. Frågan många ställer sig är 

dock hur FN kan leda denna process 

när inte det ”egna huset” är i ordning. 

För närvarande har FN ett flertal 

splittrade enheter som hanterar frågor 

som rör kvinnor. Deras budgetar är 

minimala i förhållande till andra FNorgan 

och enheter och de är dessutom 

underbemannade. Ett stort problem 

är att ingen representant sitter med 

på högsta beslutsfattande nivå, vilket 

medför att gender equality och kvinnors 

rättigheter marginaliseras när resurser 

fördelas. 

Ett steg i rätt riktning för en förbättring 


”Study after study has taught us that no tool for development is more 

effective than the empowerment of women.” 

Före detta Generalsekreterare Kofi Annan 1 

Gender Equality Architecture Reform 2 - Kommer kvinnors roll i FN att främjas? 

av dessa problem togs i februari 2006 

då FN: s dåvarande Generalsekreterare 

Kofi Annan utsåg en högnivåpanel 

kring System-Wide Coherence, för att 

”fräscha upp” FN. Den femton man 

starka panelen bestod av tungviktare 

som regeringsöverhuvud, före detta 

toppolitiker och FN-tjänstemän. Den 

nionde november 2006 levererade 

panelen en rapport som bland annat 

fastslog att FN-systemet är svagt 

och fragmenterat. En av panelens 

djärvaste rekommendationer var 

förslaget om etablerandet av en 

oberoende kvinnospecifik enhet som 

ska kombinera Office of the Special 

Adviser on Gender Issues 3 (OSAGI), 

UN Division for the Advancement of 

Women 4 (DAW) och UNIFEM. 

Tanken är dessutom att denna enhet 

både ska ha normativt och operationellt 

ansvar, ha större resurser samt ledas 

av en Undergeneralsekreterare. Dessa 

rekommendationer innefattar flertalet av 

de förslag som civilsamhället och olika 

kvinnoorganisationer har efterfrågat, 

däribland WILPF: s PeaceWomen 

projekt som är och har varit väldigt 

aktiva med att föra denna process framåt. 

Panelens rekommendationer var ett 

stort steg i rätt riktning och påbörjade 

en lång process för medlemsländerna i 

Generalförsamlingen att bestämma sig 

för huruvida man ska anta Panelens 

rekommendationer eller inte. 

De engagerade organisationernas 

främsta mål just nu är att panelens 

rekommendationer gällande gender 

1. Generalsekreterarens anförande till Commission on the Status of Women (CSW), 

FN:s pressmeddelande 2005-02-28 

2. Reform inom FN-systemet för skapandet av ett nytt FN-organ för att främja 

jämställdhet mellan könen 

3. OSAGI – kan beskrivas som Kansliet för sakkunnig i genusfrågor 

4. DAW – kan beskrivas som FN:s avdelning för främjandet av kvinnors utveckling 

equality antas, oavsett vad som händer 

med resten av panelens rapport. Denna 

nya enhet skulle kunna möjliggöra 

en intensifiering av FN: s arbete 

med att infria de löften som getts till 

kvinnor under de senaste drygt sextio 

åren. Dock finns det inget fastställt 

tidsschema för denna process och det 

går enbart att spekulera i hur länge vi 

kommer att få vänta innan retorik blir 

handling. Under tiden kommer flertalet 

organisationer, inklusive PeaceWomen, 

att arbeta helhjärtat för att regeringar 

och inflytelserika beslutsfattare förstår 

vikten av detta nya FN-organ och vad 

som står på spel för världens kvinnor. 

Begreppet gender equality skulle på 

ett förenklat sätt kunna översättas till 

jämställdhet oavsett kön eller genus. 

Med detta menas att det inte enbart 

rör sig om jämställdhet baserat på 

biologiskt kön utan även jämställdhet 

baserat på socialt konstruerat genus. 

Med det senare menas att det som anses 

vara ”manligt” respektive ”kvinnligt” 

är beroende av historiska och sociala 

omständigheter vilket därmed också gör 

det möjligt att förändra. Då det engelska 

begreppet gender equality innefattar fler 

dimensioner än en svensk översättning 

kan göra rättvisa väljer vi att använda 

oss av den engelska versionen. 

Hanne Johansson 



Genusperspektiv på WILPFs databas om 

Export Processing zones 

Arbetet med att uppdatera 

WILPFs databas om Export 

Processing Zones (EPZs) är en del av 

mitt huvudansvar som praktikant på 

WILPFs internationella sekretariat i 

Genève. Självklart har jag frågat mig 

själv vad som egentligen är nyttan med 

det jag gör. Vilken typ av information 

ska läggas upp för att ge databasen en 

tydlig genusprofil? Vilka länkar finns 

det mellan EPZ-projektet och andra 

projekt som WILPF arbetar med? Är 

det verkligen någon som använder sig 

av informationen vi lägger upp och hur 

ska vi som arbetar för WILPF kunna få 

igenom några förändringar på det här 

området? 

Kvinnor i Export Processing 

Zones 

När man närmar sig frågan om export 

processing zones är genusdimensionen 

tydlig. Dels för att så många kvinnor är 

anställda i dessa zoner, men även för 

att arbete i EPZs påverkar kvinnor på 

andra sätt än män. Tendensen inom 

många Export Processing Zones är att 

majoriteten av arbetskraften utgörs av 

kvinnor, speciellt unga ogifta kvinnor. 

Det finns flera anledningar till det. För 

det första spelar genusfördomar en 

viktig roll. Många arbetsgivare föredrar 

kvinnlig arbetskraft eftersom kvinnor 

anses vara fogligare och mindre benägna 

att ställa krav än manliga arbetare. 

Stereotyper om att kvinnor skulle ha 

”flinka fingrar” och av naturen vara 

mer lämpade än män att utföra vissa 

sysslor spelar också in. 

Självklart finns det också en ekonomisk 

aspekt. Kvinnor får mindre betalt då de 

traditionellt sett inte har ansetts ha det 

huvudsakliga försörjningsansvaret för 

en familj. Detta stämmer dock inte med 

verkligheten då många kvinnor får bära 

hela försörjningsbördan för sin familj. 

Eftersom kvinnors anställning anses 

vara ett komplement till det obetalda 

omsorgsarbetet i hemmet erbjuds de 

dessutom ofta osäkra korttidskontrakt 

och betraktas som en naturlig buffert 

av arbetskraft som kan tas in vid behov. 

Feminiseringen av arbetskraft kan på 

så sett ses som en strategi för att öka 

flexibiliteten på arbetsmarknaden 

generellt sett. 

Kvinnor upplever ofta specifika 

problem på sina arbetsplatser, förutom 

de problem med usla löner och dålig 

arbetsmiljö som drabbar alla anställda. 

Kvinnor riskerar att råka ut för sexuella 

trakasserier eftersom en arbetande 

kvinna i vissa patrialkala kulturer 

anses vara lösaktig och ses därför som 

lovligt byte. Många problem är även 

förknippade med kvinnors reproduktiva 

funktion och problem med att få 

ledigt före och efter en förlossning är 

vanligt förekommande. Könsrelaterad 

diskriminering i form av lägre lön och 

sämre möjligheter till att få utföra mer 

kvalificerade arbetsuppgifter är vardag i 

EPZs precis som på arbetsmarknaden i 

stort. För att ge databasen en trovärdig 

genusprofil tror jag att det är nödvändigt 

att lägga in fler uppgifter om den här 

typen av problem i individuella EPZs. 

Över lag finns ett behov av att lägga till 

mer verklighetsnära information om de 

specifika villkoren i olika zoner. 

Export Processing Zones och 

mänskliga rättigheter 

Att Export Processing Zones är ett 

fenomen som länkar samman många 

olika aspekter av WILPF:s arbete är 

en av de insikter jag fått under min 

tid som Economic Justice praktikant. 

Starka kopplingar finns till arbetet för 

att främja mänskliga rättigheter. 

Det som är typiskt för EPZs är att 

de använts som en strategi för ett 

främja export genom att erbjuda 

”förmånligare” villkor för de företag 

som vill etablera sig där. Regeringarna 

konkurrerar med varandra genom 

att bjuda under varandra i krav på 

anständiga löner och arbetsvillkor för 

de anställda. Ett verktyg för att komma 

åt dem som försöker slippa undan 



14 


nationell lagstiftning skulle kunna 

vara att åberopa den internationella 

lagstiftning som finns för att skydda 

arbetares rättigheter generellt sett 

och de avtal som kommit till för att 

förhindra diskriminering av kvinnor. 

Ett exempel på ett sådant avtal är The 

convention on the Elimination of all 

forms of discrimination against women 

(CEDAW), som bland annat kräver att 

kvinnor ska ha samma rättigheter som 

män att få en anställning och att kvinnor 

inte heller får diskrimineras i samband 

med barnafödande. Ytterligare ett 

exempel är The International Covenant 

on Economic, Social and Cultural 

Rights som menar att alla ska ha rätt 

till en säker och hälsosam arbetsmiljö, 

skälig betalning för utfört arbete och 

rätt att organisara sig i fackföreningar. 

Medlemmar i International Labour 

Organization (ILO) måste även följa 

en rad konventioner som skyddar 

kvinnliga arbetares rättigheter. 

Genom att uppdatera databasen med 

information om vilka konventioner och 

internationella avtal olika regeringar har 

skrivit under skapas ett underlag för att 

ifrågasätta villkoren i dessa zoner. Vi 

skapar därmed också ett verktyg för 

att ställa de ansvariga regeringarna till 


svars och tvinga dem att leva upp till 

sina egna löften. 

Vad är databasen bra för? 

Ett stort problem är att kunskapen om 

Export Processing Zones är begränsad. 

De existerar i en eller annan form i de 

flesta länder i världen och ett första 

steg i projektet har varit att lägga upp 

information om var i världen de finns, 

vad de heter, hur många zoner som finns 

i varje land, vilka länder som investerar 

i zonerna, vilka typer av industrier det 

rör sig om och vilka företag som är 

verksamma i zonerna. Det finns helt 

klart ett behov av att samla så mycket 

information som möjlig om EPZs på 

ett och samma ställe. 

Är det då någon som använder sig av 

den information som finns i databasen? 

Ärligt talat så vet jag inte, men jag 

hoppas att de ansträngningar som 

tidigare praktikanter, jag själv och 

kommande praktikanter lagt ner och 

kommer att lägga ner på databasen 

kommer att göra den så pass bra att 

den motiverar till handling. En av 

grundförutsättningarna för det är 

tillräckligt med bakgrundsinformation 

om villkoren i dessa zoner och vilka 

genomslag i den europeiska 

säkerhetspolitiska debatten 

och i de förändringar 

som genomförs eftersom 

organisationer inom det 

civila samhället spelar en 

roll som sträcker sig från 

lokalt engagemang och 

konfliktlösning till bistånd 

och utveckling. Sverige 

D 

Foto: Saba Nowzari kommer dessutom att vara 

en europeiska säkerhetspolitiken ordförandeland för EU hösten 2009 

står inför en rad utmaningar. vilket ställer extra stor krav på den 

Kvinnors och mäns jämlika deltagande svenska regeringen vad gäller EU: s 

i arbetet för fred och säkerhet har genom krishanteringsförmåga. 

FN: s resolution 1325 om kvinnor, fred Mot bakgrund av detta arrangerade 

och säkerhet blivit en allt viktigare IKFF tillsammans med Sällskapet 

fråga och borde komma upp på EU: s Riksdagskvinnor mot Krig (SÄRK) och 

dagordning. Samtidigt är det viktigt att Folkpartiet Liberalerna ett seminarium 

det civila samhällets roll får ett tidigt i Riksdagen den 7 november för att 

som är de ansvariga för att det ser ut på 

det här sättet, men det krävs fortfarande 

mycket arbete för att databasen ska 

bli riktigt användbar. EPZs-projektet 

har pågått under en ganska lång tid 

och det är många som har arbetat på 

databasen och bidragit med idéer. 

Det jag skulle vilja göra under resten 

av min praktikperiod är att stimulera 

till en diskussion i Arbetsgruppen för 

Internationell Ekonomisk Rättvisa 

och i WILPF:s sektioner runt om i 

världen om hur vi ska kunna ta EPZsprojektet 

vidare till nästa nivå och 

göra den mer användbar. Jag har i 

den här artikeln kommit med några 

förslag på information och perspektiv 

som behövs i databasen, men det här 

projektet kan inte enbart drivas av 

praktikanter i Genève. Så delta gärna 

i diskussionen om hur vi kan utveckla 

projektet vidare genom att kontakta 

mig direkt eller genom att lägga till er 

på mailinglistan för arbetsgruppen för 

Economic Justice. 

Sara Arvidsson 

Mer information om EPZs inklusive 

databasen kan hittas på: http://www.wilpf. 

int.ch/economicjustice/EPZ/basic%20 

info.htm 

Europeisk fredspolitik –Säkert! 

redan nu skapa debatt om hur EU kan 

effektivisera sin krishanteringsförmåga 

och då speciellt se över den ojämna 

resursfördelningen mellan civila och 

militära insatser. 

Inbjudna talare var Charlotte 

Isaksson, jämställdhetsrådgivare på 

Försvarsmakten, Ingela Mårtensson, 

SÄRK, Kerstin Grebäck, WILPF: s 

internationella ordförande, Birgitta 

Ohlsson, Folkpartiet Liberalernas 

utrikestalesman, Eva Zillén, 

kommunikationschef på Kvinna 

till Kvinna samt Bengt Axelsson, 

Brigadgeneral inom Försvarsmakten. 

Vill du läsa mer om seminariet? Gå in 

på IKFF: s hemsida och läs rapporten! 

Saba Nowzari 



Foto: Saba Nowzari 

Steg mot ett starkare WILPF i Europa 

Under helgen 17-18 november 

samlades ett 30-tal WILPF 

medlemmar från Sverige och andra 

sektioner i Europa för att fördjupa 

ett internationellt samarbete kring 

WILPF: s roll i Europa. Detta möte 

arrangerades för att skapa en plattform 

för samarbete. De centrala frågorna 

som diskuterades och bearbetades 

under helgen var: Varför finns det 

ett behov av ett starkare europeiskt 

samarbete? Vad skall vi samarbeta om? 

Och hur skall vi framförallt strukturera 

upp vårt samarbete? 

Kerstin Grebäck och Anne-Lise Ebbe, 

som båda delar WILPF: s internationella 

ordförandepost, höll ett tal om WILPF: 

s framtid. I sitt tal poängterade Kerstin 

att det är viktigt att vi har förtroende 

för varandra samt att ett internationellt 

initiativ baseras på ett bra och kollektivt 

samarbete. 

Utgångspunkten för ett starkt WILPF är 

att bygga upp det med fler medlemmar 

och fler sektioner samt mer offentliga 

framträdanden. Våra fokusområden 

måste ytterligare synliggöras genom fler 

aktioner och mer material tillgängligt för 

våra medlemmar och den intresserade 

allmänheten. 

En av de viktigaste frågorna på mötet 

var den europeiska säkerhetspolitiken 

som mer och mer börjar att ta 

form, inte minst genom det nya 

reformfördraget som förmodligen 

kommer att gå igenom alla nationella 

parlamenten i början av år 2009. Detta 

betyder dock inte att det är för sent 

att reagera mot den och ifrågasatta de 

delar som tar upp den gemensamma 

utrikes- och säkerhetspolitiken inom 

EU. Reformfördraget tar upp ett 

antal nya formationer som t.ex. en 

solidaritetsklausul, ett europeiskt 

försvarsmaterielverk samt 13 sk Battle 

Groups som alla leder till en direkt 

upprustning i Europa men som också 

kan ha fruktansvärda följder för resten 

av världen. På mötet utformades därför 

ett första WILPF Europa uttalande om 

detta reformfördrag. För att WILPF 

Europas gemensamma arbete skall 

kunna vara effektivt utformades även en 

policy gällande viktiga fokusområden. 

Policypappret behandlade bl.a. WILPF: 

s ställningstagande till EU: s förhållande 

till Afrika och Mellanöstern, nya hot 

som trafficking, miljöhot, internationell 

kriminalitet mm. Vidare bestämde alla 

närvarande sektioner att bli delaktiga 

i projektet Politics for Peace som 

den nederländska sektionen och den 

svenska sektionen tagit initiativ till. I 

början 2008 kommer de europeiska 

sektionerna att för första gången arbeta 

tillsammans för att skapa opinion om 

olika freds- och säkerhetsfrågor inför 

Europaparlamentsvalen i Europa år 

2009. 

Under söndagen diskuterades olika 

samarbetsformer och hur WILPF 

Europa på bästa sätt kan förverkliga 

sina projektidéer. Några av de idéer 

som föreslogs var en elektronisk 

tidning som skall distribueras varje 

kvartal, en gemensam hemsida med 

kontaktinformation, information 

om aktuella händelser i respektive 

sektion samt en plats där man kan 

ladda ner uttalanden och material för 

olika framträdanden. Hemsidan skall 

framförallt locka nya medlemmar men 

också fungera som en kontaktkanal för 

de europeiska sektionerna. 

För att kunna stödja svagare sektioner 

och hjälpa dem att komma igång, 

beslutade samtliga sektioner om att 

framtida möten skall arrangeras i de 

svagare sektionernas hemländer. Nästa 

möte planeras att hållas antingen i 

Italien eller Frankrike, vilket IKFF ser 

fram emot. 

Personligen ser jag detta första möte 

som väldigt lyckat med många viktiga 

beslut som kommer att påverka WILPF 

i en positiv riktning. Vill ni läsa mer om 

alla uttalanden och beslut från mötet 

är ni välkomna att ladda ner dessa från 

IKFF: s hemsida. 

Med dessa ord hoppas jag att jag kunnat 

inspirera er till ett fortsatt kämpande för 

freden och friheten och är övertygad om 

att allas underbara arbete reflekteras i 

IKFF: s visioner om framtiden. 

Saba Nowzari 



16 

I nästa nummer av Fred 

och Frihet: 

Feministisk säkerhetspolitik 

kommer att vara temat för 

Fred och Frihet nummer 1, 

2008. 

Vi ser idag en utveckling 

där FN: s säkerhetsråds 

resolution 1325 allt mer 

används för att öka kvinnligt 

deltagande i militären. 

Därmed missar man målet 

att öka det aktiva och jämlika 

kvinnliga deltagandet på 

alla nivåer av fredsarbete. 

Fredsförebyggande är en 

ytterst viktig aspekt som inte 

får komma i skymundan. 

Den feministiska säkerhetspolitiken 

ifråga-sätter 

och utvidgar säkerhetsbegreppet. 

Nationell 

säkerhet uppfattas av allt fler 

som för snävt, och många 

pratar idag om vikten av 

ett mänskligt säkerhetsperspektiv. 

Den feministiska 

säkerhetspolitiken ser att 

även det mäsnkliga säkerhetsbegreppet 

misslyckas 

med att inkludera kvinnors 

specifika upplevelser av 

säkerhet, i och med att 

även detta grundar sig på 

patriarkala normer. 

Fred och Frihet nummer 

1/2008 utkommer i samband 

med Internationella Kvinnodagen 

den 8 mars 2008. Vi tar 

gärna emot färdiga bidrag 

senast den 4 februari. 


Kära läsare av Fred och Frihet! 

Många av er har varit trogna läsare av vår skrift under årens 

lopp. Inför 2007 beslutade vi att ge Fred och Frihet en 

ansiktslyftning och ett annorlunda format. Vi har fått brev 

och samtal från många nöjda läsare, som precis som vi på 

redaktionen hoppas se en fortsättning på Fred och Frihet 

även nästa år. 

För att kunna ge ut fyra nummer av Fred och Frihet under 

2008 behöver IKFF ditt bidrag. Se det som en julklapp till 

dig själv som räcker hela året. 

Vi tackar dig varmt för din hjälp för att ge Fred och Frihet 

en framtid! 

Du kan betala in valfri summa till IKFF eller använda vår 

nya SMS-donationstjänst: 

Bankgiro: 5491-7166 

Postgiro: 57910-2 

SMS-donation: Skriv IKFF, mellanslag och summan som du 

vill donera ex (IKFF 20) och skicka detta till nummer 72550. 

Du kan välja mellan följande belopp 5, 20, 50, 100 och 200 

kronor.

right livelihood award - IKFF

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?