Handbok i överlevnad - Suomen Syöpäpotilaat ry

BERÄTTA SANNINGEN FÖR BARNEN
"Lilla Lisa får säkert trauman om jag berättar att
jag har cancer. Det repar hon sig aldrig från. Eller
lille Lasse blir säkert en odåga som inte går ut
skolan och börjar stryka omkring med suspekta
kompisar. Och vad händer om jag berättar och
han börjar gråta, vad säger jag då? Jag börjar
också gråta! Det här är verkligen alldeles för svårt.
Men underligt nog är lilla Lisa och lille Lasse av starkare
virke än vi vuxna tror. Dessutom har de rätt att få veta
att mormor eller farfar är sjuk, eller när pappa eller
mamma eller syster inte mår bra.
Det går lätt så att man berättar så lite som möjligt om
cancer för barn eller så gör man det i mycket allmänna ordalag.
Man vill skydda dem för det svåra och tänker att det
är bättre om de är lyckligt ovetande. Men ett barn hör att
något är på tok fast ingenting sägs, det anar sig till stämningen
i familjen. Ett barn uppfattar sorg, bekymmer och
ångest och drar själv sina slutsatser. Barnet tror att det är
skyldigt till sådant som man inte tar upp med det. Fantasierna
kan bli mer hotande och skrämmande än verkligheten.
Därför lönar det sig att tala klarspråk, men naturligtvis
med beaktande av barnets ålder och utvecklingsgrad.
Att tala ut är ett steg mot öppenhet. Det ger en
känsla av trygghet. Barnet kan sedan komma med sina frågor
i lugn och ro och senare få svar på dem. Då blir de
inte kvar och gnager i sinnet. Det viktigaste budskapet till
barnet är ändå att man älskar det och tar hand om det oberoende
av sjukdomen och vad som än händer.
Ett barn har rätt att i god tid få veta när en nära anhörig
har cancer. Det ger barnet möjlighet att småningom
anpassa sig till det som skett. Barnets första reaktion är
-35-