Bortom standardavvikelsen
Bortom standardavvikelsen
Bortom standardavvikelsen
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
<strong>Bortom</strong><br />
<strong>standardavvikelsen</strong><br />
Elisabeth Nilsson<br />
Boksidan
Förord<br />
Alla personer och de flesta händelser i denna berättelse är helt uppdiktade. Tyvärr gäller<br />
emellertid inte detsamma för de hemska händelser som skedde den 11 september och de<br />
ännu hemskare konsekvenserna av dessa.<br />
Stockholm i maj 2007<br />
Elisabeth Nilsson<br />
Copyright: Förlaget Boksidan 2007<br />
Box 558<br />
146 33 Tullinge<br />
<strong>Bortom</strong> <strong>standardavvikelsen</strong>, ISBN-nummer: 978-91-86199-21-0<br />
Du får gärna kopiera denna bok, men sätt då in 5 kronor per kopia på boksidans plusgirokonto: 199 84<br />
51-7, eller bankgirokonto: 5459-3074. Skriv på inbetalningskortet att det gäller boken ”<strong>Bortom</strong><br />
<strong>standardavvikelsen</strong>”.<br />
2
Jag vet inte vad som är den första händelsen i mitt liv som jag fortfarande kommer ihåg.<br />
Kanske var det när mamma, pappa och jag tältade i Norrland, eller var det när vi åkte segelbåt<br />
med pappas kompis. Men det har ingen betydelse för det som skulle komma att ske senare, så<br />
jag tänker inte spekulera mer i den saken. Det första som har betydelse för vad som hände<br />
sedan var förmodligen när de skulle lägga ner fabriken där min pappa arbetade. Det var på<br />
våren, jag var tio år gammal. Vi bodde i en lite ort med ett litet centrum, några affärer, en<br />
bensinstation, en skola och fabriken. Fabriken gjorde papper. Jag hade varit på fabriken<br />
många gånger, det hade alla i min skola varit. Kanske med sina föräldrar, eller så hade de<br />
varit där på den stora familjedagen som företaget höll varje år.<br />
Jag kommer ihåg hur han satt i soffan och tokstirrade in i väggen. Han verkade inte ha märkt<br />
att jag kommit hem eller ens in i rummet.<br />
– Pappa kan jag få en glass?<br />
Han hörde inte, eller i vart fall såg han inte ut att reagera.<br />
– Pappa kan jag få ta en glass?<br />
– Va, vad sa du?<br />
– Får jag ta en glass, vad är det med dig förresten?<br />
– Öh, visst givetvis.<br />
Man sa att bruket gick bra. Alla var upprörda. Hela skolan demonstrerade. Dom pratade om<br />
det flera gånger på Rapport. Jag kommer ihåg en gång då de intervjuade en av dom högsta<br />
cheferna, han var från Finland, tror jag. Han sa att de måste lägga ner bruket för det var inte<br />
lönsamt. Någon frågade om de inte brydde sig om alla dom som arbetade där. Killen svarade:<br />
– Visst gör vi det, men tycker ni att vi ska lägga ner i Finland istället och göra människorna<br />
där arbetslösa, är det bättre?<br />
Sen kommer jag inte ihåg vad som sades mer. Jag kommer däremot ihåg hur pappa led när<br />
han såg inslaget. Mamma var ju så klart också ledsen, alla i hela byn var ju jätteledsna, men<br />
pappa var nog ledsnast av alla. Från att ha varit världens gladaste blev han som en blöt jacka.<br />
Som alla andra barn vill man ju vara stolt över sina föräldrar. Och min pappa var verkligen<br />
något att vara stolt över. Han brukade leka väldigt mycket med mig och min bror. Om någon<br />
av oss hade kompisar hemma brukade han tittade in och fråga vad vi gjorde. Ibland frågade<br />
han om han fick vara med och då var han inte sådär pappig. Han föreslog ibland ännu värre<br />
bus än vad vi hade kunnat hitta på själva. Dessutom var han någon sorts chef på bruket. Fast<br />
han var ingen sån där chef som folk tycker illa om, för att de håller på och bestämmer vad<br />
andra ska göra. Han var någon slags ekonomisk chef, så jag slapp att bli tråkad, som en del av<br />
de andra chefernas barn blev.<br />
En dag, några veckor senare, råkar jag höra när pappa säger till mamma att han fått order om<br />
att han skulle köpa pappersmassan till ett mycket högre pris än vad han brukade göra tidigare.<br />
Pappersmassan köptes från samma företag fast en annan del av det. Han sa att finnarna ville få<br />
bruket att se mindre lönsamt ut. Han hade fått en ganska stor lönehöjning och något som jag<br />
senare fattat var ett fallskärmsavtal, bara han lovade att inte säga något.<br />
Dum som jag var berättade jag det där till min bästa kompis. Han lovade att inte säga<br />
något, men sen visade det sig att han sagt det till någon annan ändå och bara någon dag<br />
senare när jag kom till skolan blev jag stoppad på skolgården av en kille i<br />
parallellklassen.<br />
– Det var din djävla farsa som fixade det här.<br />
– Vaddå, vad menar du med det?<br />
– Vaddå. Han plutade med munnen och förställde rösten. Som för att härma mig. Fast jag inte<br />
alls lät sådär. Det var nu inget som jag tänkte på då. Då när det skedde tänkte jag inte alls. Det<br />
bara snurrade i huvudet på mig. Helst hade jag velat springa. Men det kom fler killar, polare<br />
till honom. Dom stod runt mig nu.<br />
– Hörde du inte vad jag sa. Nu var det nästan så att han skrek.<br />
Jag bara mumlade något, vet inte vad. Tittade mig omkring för att se om det var några mina<br />
polare där som kunde hjälpa mig. En bit bort invid trappan stod Palle och Tomas.<br />
3
De bodde på samma gata som mig och vi hade varit polare sen vi var små. Men nu såg det ut<br />
som om de inte ville känna mig, de bara stod där vid trappan och tittade.<br />
Sen blev det bara värre. Ingen talade mig på hela dan och på lunchrasten fick jag mera stryk<br />
av några andra killar. Det var en lärare som såg det och han blev jätte arg. Han tog med mig<br />
till skolsköterskan. Hon torkade bort blodet runt munnen och sa att hon skulle ringa min<br />
mamma. Det hoppade till i magen när hon sa det. Då skulle pappa bli ännu mera ledsen. Jag<br />
bad henne flera gånger att hon inte skulle säga något. Jag sa till och med att det var jag som<br />
börjat slagsmålet. Det verkade som om hon trodde mig. Men sen när jag kom hem då visste<br />
mamma om det. Hon såg väl kanske också att jag hade blåmärken i ansiktet. Fast jag hade<br />
tänkt säga att jag ramlat av cykeln. Nu hann jag inte säga det för hon stod och väntade på mig<br />
och hon började trösta mig innan jag ens hunnit säga hej. Hon sa att vi måste flytta ifrån byn<br />
så snart som möjligt. Jag skulle inte behöva gå i skolan mer, hon hade pratat med rektorn. Det<br />
gick någon vecka. Jag låg hemma och läste böcker. Sen sa mamma att hon fått tag på en<br />
lägenhet i Stockholm. Vi skulle flytta direkt och pappa skulle komma efter så fort han kunde.<br />
Dagarna innan vi flyttade var helt fruktansvärda. En gång vaknade jag på natten av att<br />
någon kastade stenar på fönstren i köket och vardagsrummet. Dessutom förstörde de<br />
däcken på min cykel och på pappas bil. Sedan vet jag inte så mycket mer, men jag tro att<br />
det var mer som hände. De hemska dagarna slutade med att min farbror kom och<br />
hämtade mig, mamma och min bror i sin bil och körde oss till Stockholm.<br />
En kompis till min farbror var journalist. Han ringde mig och frågade en massa om vad det<br />
var som hände mig i skolan. Han sa att han skulle skriva om det och om hur företaget<br />
manipulerat ekonomin för att kunna lägga ner bruket. Han skulle berätta om hur orättvist det<br />
var att vi fick skulden för det. Han sa att han pratat med min pappa och fått hela historien av<br />
honom. Han sa att han lovat pappa att skriva om det så att det inte verkade som om det kom<br />
från honom. Men det gjorde han inte, han skrev inte en rad om det. Jag vet inte varför, det<br />
kanske inte var intressant för det gällde ju ett privat företag.<br />
4
Istället för att börja nian i Sverige uppfyllde jag min största dröm och åker till USA för att bo<br />
hos en familj och gå i deras skola. Familjen bodde i Austin, som ligger i Texas, vilket ju bara<br />
det var en höjdare för jag hade redan kommit dithän att jag inte gillade vintern. Visst var det<br />
en hel del som var konstigt och annorlunda, men jag vande mig förvånansvärt snabbt och<br />
därefter kändes dagarna ganska lika varandra. Mamman väckte mig på morgonen, genom att<br />
knacka på dörren. Det dröjde inte så länge faktiskt, förrän jag svarade ”yes” trots att jag<br />
knappt ens hunnit vakna. För att visa min goda vilja gick jag upp så fort hon knackat. Trots att<br />
jag älskar att dra mig på morgonen. Hemma brukar jag börja med att duscha, men familjen<br />
uppskattade inte att jag gick till badrummet i bara kalsonger. Dessutom gick jag upp så fort att<br />
mitt morgonstånd inte hann lägga sig. Detta gjorde att jag istället duschade på kvällen när<br />
mamman och pappan tittade på TV och inte såg att jag gick i bara kalsongerna. Dessutom sov<br />
redan deras små barn då, varför det fanns någon att skrämma. Sålunda började jag dagarna<br />
med att klä mig, kissa och sätta mig vid frukostbordet. Pappan hade som regel redan ätit och<br />
åkt. Den minsta pojken petade i sin äggröra och den lite äldre tittade på TV. Mamman satt<br />
med en kopp kaffe. På min plats stod det alltid en tallrik med äggröra, bacon och en stekt<br />
tomat. De första dagarna började jag äta precis som man brukar hemma. Snart lärde jag mig<br />
dock att be först. Det var faktiskt inte så konstigt egentligen. Det gjorde min mormor också.<br />
Dessutom hade dom skrivit om det i ett av breven som jag fick innan jag kom dit. Ingenting<br />
annat var konstigt heller. Mamman skjutsade mig och den äldre pojken till skolan. I skolan<br />
lärde jag mig saker som konversation, amerikansk historia och hur man håller föredrag. Mitt<br />
första föredrag höll jag om Småland. Alla sa att det var bra, fast egentligen var det nog uselt.<br />
Det var en stor skillnad emot Sverige förresten. Alla sa alltid hur bra man var. I Sverige<br />
berömmer man ju bara någon för maten, men då gör vi ju i och för sig det nästan oberoende<br />
av om det är gott eller inte. Jag vet inte om jag tycker att det var så bra, det sättet som de har i<br />
USA. För jag tappade ganska snart tron på att de någonsin tyckte att någonting jag gjorde var<br />
bra.<br />
På kvällarna åt vi middag och tittade på TV. I början tyckte jag att det var jättekul att sitta<br />
med och titta. Det fanns så mycket program att välja på. Fast det var bara pappan som fick<br />
välja och jag insåg ganska snart att vi inte hade samma smak. I början tänkte jag dock typ<br />
såhär ”okej nu tittar han på amerikansk brottning, men sen vill han kanske se en riktig<br />
långfilm”, men så blev det nästan aldrig. Efter brottningen böt han till någon predikan eller till<br />
nyheterna. Det var nu inte vilka nyheter som helst utan det var helt vidriga nyheter på ett<br />
nyhetsprogram som jag tror hette Fox-news. Allting som sades var extremt vinklat. Som att<br />
textilarbetarna på en fabrik i Boston nästan tvingat den stackars företagaren i konkurs på<br />
grund av att de krävt så mycket pengar ersättning för att han la ner fabriken och flyttade<br />
tillverkningen till Kina. Det fanns en TV i köket också, efter några veckor vågade jag titta på<br />
den istället. När jag satt där och kollade kom mamman in då och då, för att liksom kolla vad<br />
jag tittade på. Det hördes så väl när hon kom så jag hann nästan alltid i god tid slå över från<br />
någon häftig film eller TV serie till någon sportkanal. Ganska snart insåg jag att det bästa med<br />
att bo hos dom var maten. Den var jättegod och det var mycket, inte som hemma i Småland.<br />
Åt vi pizza så var det enorma pizzor med massor av pålägg och ett heltäckande osttäcke<br />
ovanpå. Var det pannkakor, så fick vi alla var sin jättehög med en smarrig söt sås på. Och<br />
dessa enorma muggar med Coca-cola. Överallt, i plugget, på bowlingen och hemma fick vi<br />
jättemuggar med Coca-cola.<br />
Varje söndag åkte vi till kyrkan. Det var inte som att gå i kyrkan i Sverige. Den här kyrkan<br />
såg ut som en korsning mellan biograf och kyrka. Det bästa med det var att stolarna var<br />
ganska bekväma. Eller det var åtminstone inte trehundra år gamla träbänkar som hemma.<br />
Innan gudstjänsten började gick pappan och mamman runt och hälsade på en massa folk. Den<br />
första gången tog dom med mig runt, men senare fick jag sitta med dom andra barnen i nått<br />
som förmodligen var en söndagsskola.<br />
Det var inte så kul, men bättre än att gå runt och hälsa på folk. Sen plingade en gammal<br />
farbror i en klocka och vi skulle ställa oss på kö för att gå in. Längst fram på scenen brukade<br />
det stå två män i kostym. Den tjockaste av dem brukade prata.<br />
5
Då och då läste den andre någon text ur bibeln. Däremellan sjöng vi olika sånger. Sedan tog<br />
den smale upp kollekt och därefter tog vi nattvard. Dom sa att det var frivilligt och jag hade<br />
helst sluppit, men mamman sa att hon ville att jag skulle göra det. Efter nattvarden bjöds det<br />
på läsk och kaffe, sen fick vi åka hem.<br />
En lördag var det familjedag på det oljebolag där pappan arbetade. Det var nästan lika dant<br />
som att åka på gudstjänst. Först minglade vi och åt snittar. Därefter fick vi gå in ett stort rum<br />
med en massa stolar, det såg också ut som en biograf. Längst fram stod det en kille och<br />
pratade om hur bra företaget är och alla jublade då och då. Efter det bjöds det på en massa mat<br />
och läsk. Dom bjöd på öl också på den där familjedagen. Visst hade jag sett pappan dricka öl<br />
förut, men tills nu hade jag aldrig sett honom berusad. När vi kom hem tar han fram några öl<br />
till och en jättepåse med chips. Så bjuder han mig på en öl. Det var nog min första starköl tror<br />
jag. Det var inte sådär jättegott, men jag blev ändå glad och lite full också, tror jag. Han<br />
bjuder på ett par öl till och sen var jag definitivt full. Jag hade aldrig vågat ifrågasätta något av<br />
det som hände på gudstjänsterna, men nu med ett par öl i kroppen så vågar jag åtminstone<br />
fråga lite om det som den där killen sa. Hemma brukar alla jämt klaga på cheferna och det är<br />
liksom okej att göra det. Så jag tänkte att det borde väl vara likadant här. Men så var det inte.<br />
Jag frågade bland annat varför det är så viktigt för bolaget att se till att alla har så enorma<br />
bilar. Han svarade att det är viktig för att dom ska kunna få sälja olja. Jag sa då nått i stil med<br />
att ju mindre bilarna drar desto längre räcker ju deras olja och desto längre finns företaget<br />
kvar. Han såg kanske att jag inte riktigt gillade den där killen. Det verkade till och med som<br />
om blev sur över det, för han bara skakade på huvudet som om diskussionen var över. För att<br />
riktigt markera det höjde han ljudet på TV:n.<br />
En annan lördagskväll när pappan bjöd på några öl och mamman gått och lagt sig, frågar jag<br />
honom om hur det kom sig att dom bjöd dit mig, han ser inte alls på något sett sur ut över att<br />
jag frågar. Istället berättar han glatt:<br />
– För att sprida guds budskap.<br />
– Vad är guds budskap?<br />
– Love.<br />
– Lever ni efter det då?<br />
– Ja absolut, det ser du väl.<br />
– Ja visst ni ber ju och sånt, men varför gillar du att ni dödar människor.<br />
– Det gör jag väl inte.<br />
– Men du är ju glad varje gång någon avrättas.<br />
– Men dom som avrättas, det är ju bara avskum.<br />
– Så vissa människor är det rätt att döda.<br />
– Ja och jag tro bestämt att du fått i dig lite för mycket öl. Du ska nog gå och lägga dig tror<br />
jag.<br />
Det märktes att han blev arg på mig för det jag sa och jag ångrar att jag sa det, för sen var han<br />
inte lika snäll mot mig. Visst är det konstigt vad folk kan vända fort, bara för att man säger en<br />
liten grej. Men å andra sidan stannade jag inte så länge till för bara några dagar senare ringde<br />
mamma. Hon grät i telefonen. Hon grät i flera minuter, trots att hon alltid annars brukade vara<br />
så kortfattad på grund av den höga telefonkostnaden. Till slut fick hon fram att pappa hängt<br />
sig och hon ville att jag skulle komma hem. Jag blev givetvis väldigt ledsen och jag övergick<br />
från att längta hem ganska mycket till att längta hem fruktansvärt mycket. Mamman och<br />
pappan sa att dom förstod att jag ville åka hem, men att dom var väldigt ledsna över att jag<br />
skulle lämna dom. Jag tror inte att dom egentligen tyckte det. Den enda som verkade<br />
uppriktigt ledsen var deras minsta son. Han började gråta när han fick höra det och kom sen<br />
springande till mig och kramade om mig. Sen klängde han på mig hela kvällen.<br />
Det var väldigt jobbiga dagar fram till dess att jag kom hem. Jag ville så gärna prata om<br />
varför han gjorde som han gjorde. Visst kunde jag prata i telefon med mamma, men det<br />
var bara stressande för hela tiden tänkte jag på att mamma kanske var orolig för den<br />
höga telefonkostnaden. Istället låg jag mycket på min säng och funderade. Jag tror att<br />
pappa led väldigt mycket av att vara arbetslös.<br />
6
Han som brukade säga att den som inte arbetar skola icke heller äta. Eller att det var<br />
dags att göra lite nytta efter att han vilat en stund på soffan efter middagen. Fast vad var<br />
det för verklig nytta med att han vaxade bilen eller putsade på häcken.<br />
Det är väl inte som att skapa mat eller värme eller något annat livsnödvändigt.<br />
Merparten av det verkligen viktiga arbetet, såsom att ge oss vatten, värme och<br />
elektricitet, görs ju av maskiner. Jag försökte säga det till pappa innan jag åkte till USA.<br />
Jag sa att han inte behövde ha något dåligt samvete för om han inte arbetade för han<br />
levde ju inte på någon annans slit ändå. Han levde ju mest på det som alla generationer<br />
före honom byggt upp i form av vägar och allt möjligt och på alla de maskiner som<br />
jobbar för oss. Dom är ju våra slavar.<br />
Men pappa ville skapa något bestående, något han kunde vara stolt över. Fast istället<br />
dog han och jag tror inte att någon utom hans bror, min mamma, min bror och jag<br />
kommer att komma ihåg honom, eller något han åstadkommit. Varför kunde han inte<br />
släppa tanken på att skapa något bestående. Det hade han ju ändå inte haft någon glädje<br />
av när han dött. Och eftersom han hela tiden strävade efter att skapa det, istället för att<br />
leva hade han ju sannerligen ingen nytta av det under livet. Han levde liksom inte så<br />
mycket, han levde för att bli odödlig i form av det han skapat. Fan pappa, tänk om jag<br />
hade kunnat förklara det här för dig.<br />
7
I slutet av sommarlovet efter sista året i gymnasiet började jag mitt första riktiga jobb. Det var<br />
på McDonald’s, fast det varade inte så länge. För efter några dagar ser chefen hur det kommer<br />
fram en uteliggare till disken precis då jag går förbi. Uteliggaren frågar mig om jag kan ge<br />
honom något att äta. Jag var för feg, jag vågade inte. Samtidigt ville jag inte göra honom<br />
ledsen. Jag försökte förklara på ett vänligt sätt att jag inte fick ge honom någon mat. Men<br />
samtidigt som jag sa det kom jag på att vi just då hade en kampanj som gick ut på att alla som<br />
köpte en meny till lunch fick en kopp kaffe. Då vore det väl inte så farligt. Det var ju inte ens<br />
alla som köpte en meny som ville ha kaffe, så det blev ju liksom en massa kaffe över.<br />
Uteliggaren blev jätteglad, men chefen blev förbannad.<br />
– Vad gör du? Stjäl du vårt kaffe?<br />
– Men alla som handlar en meny bjuder vi ju på kaffe.<br />
– Det är en väldig skillnad, det är ju våra kunder.<br />
Jag blev tyst, jag ville komma på något att svara. Jag visste att det fanns svar, de fanns bara<br />
inte i min hjärna, inte där och inte då. Jag har tänkt mycket på det efteråt. Jag förstår att dom<br />
kanske inte vill bjuda alla uteliggare på kaffe för dom är kanske inte är så kul att ha därinne.<br />
Men samtidigt är det ju verkligen de som skulle behöva kaffet. Dessutom tror jag att de<br />
känner sig oönskade av alla och då är det ju ingen idé att försöka. Om alla istället vore lite<br />
snälla emot dom, kanske dom skulle börja bry sig lite om hur de luktar. Sen tänkte jag att vad<br />
fan håller jag på med? Varför ska alla gå omkring och lukta ”beauty care body lotion” och<br />
sånt. Det är ju för fan inga mänskliga dofter. Tänk om alla gick runt och luktade människa<br />
istället, det skulle säkert vara ett viktigt steg på vägen till att vi skulle våga vara oss själva. En<br />
annan grej som jag tänkte på i samma veva var att man säger att alla som lever av smulorna i<br />
samhället är antisociala och dom som har alldeles för mycket, utan att dela med sig anses vara<br />
sociala. Fast det borde väl vara tvärtom.<br />
Senare samma dag sa chefen att jag skulle slänga några hamburgare som hade legat för länge.<br />
Jag var hungrig, så jag åt upp en av dom samtidigt som jag stod vid stekbordet och stekte nya.<br />
Hon såg det och kom fram till mig. Det såg ut som om hon ville slå mig.<br />
– Vad i helvete gör du? Du skulle slänga dom inte äta upp dom.<br />
Jag tror att alla hörde vad hon sa, men ingen reagerade. Jag tror till och med att det kanske var<br />
några kunder som hörde. Fast att chefen dragit iväg med mig emot fikarummet.<br />
– Men jag är hungrig.<br />
– Din rast är halv tre.<br />
– Men jag tog ju ingen rast, jag åt ju burgaren samtidigt som jag stod vid stekbordet.<br />
– Du stal hamburgaren.<br />
– Det gjorde jag väl inte, du sa att jag skulle kasta den.<br />
– Ja om jag säger att du ska göra något. Då ska du också göra det, förstått!<br />
– Jag gjorde ju det. Jag kastade alla hamburgare utom den som jag åt upp.<br />
– Fattar du taskigt. Kasta alla hamburgare, betyder att du ska kasta alla hamburgare.<br />
– Men det är ju helt sjukt. Det är väl bättre att vi äter upp dom, så att de kommer till nytta. Är<br />
det bättre att de kastas och du har en hungrig och sur personal.<br />
– Kanske det. Fast nu är det så att du måste lyda mig annars får du sparken.<br />
Det var droppen för mig. Jag var hungrig och hennes arroganta attityd gjorde mig vansinnig,<br />
så jag sa:<br />
– Okej du kan dra åt helvete, men först vill jag ha min personalmåltid.<br />
Det där sista, det skrek jag så att alla i hela restaurangen måste ha hört det. Gjorde dom inte<br />
det så såg dom nog i alla fall när jag rykte åt mig två quarterpounder cheese, hällde upp en<br />
cola och tog en paj. Jag var så stressad att jag bara skakade. Att sätta sig i fikarummet var bara<br />
inte att tänka på. Jag gick och böt om, gick iväg, satte jag mig på en parkbänk och åt. När jag<br />
sitter där på parkbänken och äter ser jag nog ganska ledsen ut faktiskt. För det kommer en tjej<br />
och sätter sig bredvid mig.<br />
Inte precis bredvid, hon sitter längst bort på andra änden av bänken. Fast det verkar som om<br />
hon vill säga något eller få kontakt. För hon tittar på mig. När jag tittar på henne öppnar hon<br />
munnen, som för att säga något.<br />
8
Men hon gör inte det, istället stänger hon munnen och tittar lite sådär blygt ner i marken. Vi<br />
tittar bra länge på varandra, lite som i smyg. Hon är ganska söt, fast hon verkar ganska<br />
gammal. Hon är kanske över trettio år. Konstigt att någon som är så gammal är blyg. Jag<br />
tuggar väldigt försiktigt på min hamburgare för at jag inte ska tappa något på jackan och<br />
tänker febrilt på vad jag skulle kunna säga till henne. Det enda jag kommer på är att erbjuda<br />
henne något att äta. Fast tänk om hon är vegetarian eller inte gillar hamburgare. Hon kanske<br />
känner sig tvingad att äta bara för att hon inte vågar säga nej. Till slut tar jag upp pajen och<br />
håller den emot henne.<br />
– Här vill du ha en äppelpaj?<br />
Hon ler och skakar på huvudet.<br />
– Tack, men jag är inte hungrig, men du verkar vara det, så ät du.<br />
När hon svarade så hörde jag att hon hade en dialekt som liknar den jag har, därför kom jag<br />
direkt på något mer att säga:<br />
– Kommer du också från Småland.<br />
– Ja från Jönköping du då?<br />
– Silverdalen.<br />
– Silverdalen, fint namn, var det inte där pappersbruket låg?<br />
Minnena stack till i mig när hon sa det.<br />
– Precis, min pappa jobbade där.<br />
– Där har jag nästan varit en gång. I alla fall tror jag att jag åkt igenom det. Finns den orten<br />
kvar överhuvudtaget?<br />
– Jag vet inte vi flyttade därifrån, sen har jag inte åkt tillbaka.<br />
– Vart flyttade ni då?<br />
– Till Stockholm. Du då bor du kvar i Jönköping?<br />
– Nä, jag pluggade i Göteborg och sen dess har jag bott där.<br />
Nu stod jag i valet och kvalet om jag skulle fråga vad hon pluggade och därmed få ett tråkigt<br />
karriär-jobb samtal eller fråga om hon var här på semester. Det sista vore roligare, men hon<br />
kanske ville att jag skulle fråga henne om vad det var som hon pluggade. Folk brukar ju prata<br />
om sånt. Jag chansade och frågade om hon var här på semester. Hon nickade och sa att hon<br />
nästan aldrig varit i Stockholm förut, så nu skulle hon vara här i en vecka och åtgärda det. Vi<br />
pratade vidare och efter ett tag kom vi i alla fall in på hennes utbildning och något senare kom<br />
vi in på vad hon jobbade med. Hon var civilingenjör och hon konstruerade maskiner.<br />
– Vad då för maskiner?<br />
– Såna som flyttar saker.<br />
– Varför finns det såna?<br />
För att om man har en sån, så behöver man inte ha personal som gör det jobbet.<br />
– Jaha men då kommer ju en massa människor att bli arbetslösa.<br />
– Men en sen då. Det är väl bra att sådana jobb försvinner.<br />
– Jamen en del vill ju faktiskt ha sådana jobb.<br />
– Men är det verkligen något som dom drömt om tror du. Tror inte du att man kanske<br />
snarare drömde om att göra något annat men bara hamnat där.<br />
– I vilket fal som helst så finns det de som vill stå vid en maskin. Det sa i alla fall min<br />
pappa.<br />
– Ja men då är det nog så att de från början bara hamnade där, kanske för att det var det<br />
enda jobb som fanns. Sen, ju längre tid man står vid maskinen, desto mindre tror man<br />
sig klara av något annat jobb.<br />
– Men tror du inte att dom blir ledsna av att förlora jobbet då, dessutom blir dom ju<br />
arbetslösa och det är inte roligt?<br />
– Visst, dom som är arbetslösa har det nog inte så kul, mest för att det anses så skamligt,<br />
tror jag. Men för samhället är det inte så farligt för om en maskin med en maskinskötare<br />
producerar lika mycket som fyra arbetare gjorde förut, så skapas ju den nyttigheten som<br />
dom gjorde i alla fall. Och om bara en av dom skulle få ett nytt jobb så har Sverige,<br />
totalt sett, tjänat på det. Dom enda som förlorar på det är de som blev arbetslösa.<br />
9
Men om de arbetslösa istället gjorde något som de tyckte var kul, så skulle ju de också<br />
vinna på det. Problemet är väl i sådana fall mest att de får så mycket mindre pengar när<br />
dom är arbetslösa. Dessutom får man ju bara A-kassa under en viss tid, sen är det inte så<br />
fett. Som grädde på moset får dom gå omkring och skämmas över att de är arbetslösa.<br />
– Fan va tokigt. Att vissa av oss blir lidande av att vi gör saker som egentligen är<br />
förbättringar.<br />
– Håller med. Framstegen är ju bra, men det är synen på arbetslösa som är tokig. Tänk<br />
om vi uppfann maskiner som gjorde alla tråkiga jobb. Det vore väl egentligen bra, men<br />
sen om alla dom som slipper göra jobben prompt ska jobba ändå. Då blir det kanske<br />
ännu mer onödiga saker gjorda.<br />
– Men dom skulle väl kunna jobba med sånt som att göra det fint på gatorna eller med<br />
att ta hand om gamla eller nått.<br />
– Håller med, fast det ska man ju spara in på.<br />
– Men Sverige tjänar ju en massa pengar på alla maskiner och sånt.<br />
– Fast det ger inte samhället några pengar.<br />
– Dom som jobbar kvar i företaget betalar skatt och företaget betalar ju skatt.<br />
– Men hallå, om dom som jobbar i företaget blir färre så blir det färre som betalar skatt<br />
och företagsskatten kan dom komma runt med avskrivningar och sånt.<br />
– Det är ju också tokigt. När vi gör något som egentligen är bra, så är det många som<br />
förlorar på det.<br />
– Det är väl egentligen mest vårt synsätt som är tokigt. Och det här med att vissa jobbar<br />
så in i helvete. Där jag jobbar är det två killar som jobbar varje kväll. Först jobbar de<br />
hela dagen, sen fortsätter dom på kvällen. Dom är där till nio varje kväll.<br />
– Varför då?<br />
– Dom verkar tycka att det är ballt, fast när jag frågar så säger de att maskinen måste bli<br />
klar. För mig verkar det mest som om de inte har något annat liv. En av killarna säger att<br />
han sparar till en ny bil. Knäppt va? Jobba hela den vakna tiden bara för att ha en ny bil.<br />
– Det låter lite sorgligt tycker jag. Får dom verkligen jobba så mycket?<br />
– Jag tror inte det, men chefen säger inget. Fast det måste ju kosta firman jättemycket<br />
pengar i övertidsersättning.<br />
– Tänk folk skulle våga bli arbetslösa ibland. Då skulle de kunna prova på lite olika jobb<br />
och dessutom skulle någon annan få chansen att prova deras jobb. Alla skulle ju vinna<br />
på det. Dom som annars jobbar som fan skulle få vara lite arbetslösa och få ta det lugnt<br />
ett tag eller prova något de drömt om och dom som inte har något jobb skulle…ja du<br />
vet.<br />
– Vi är nog helt fixerade vid arbete i det här landet. Det är säkert någon slags kvarleva<br />
från den tiden då alla var tvungna att slita som fan för att vi överhuvudtaget skulle<br />
överleva.<br />
– Precis. Fast folk har inte fått in det i själen att den tiden är över.<br />
– Men det är ganska orättvist. Vissa har roliga jobb som dessutom är välbetalda medans<br />
andra fortfarande har jättetråkiga jobb, som dessutom är dåligt betalda. Alla borde kunna<br />
få ha lite roliga jobb, nu när vi har det så bra, eller hur?<br />
10
– Visst jag håller med. Jag kom ihåg mitt första jobb, efter det att jag blev klar som<br />
ingenjör. Jag fick inget ingenjörsjobb så jag började jobba på en fabrik som packade<br />
ansjovis i konservburkar. Inte nog med att det var hur tråkigt som helst och vi förstörde<br />
händerna eftersom vi var tvungen att ha gummihandskar på oss hela tiden. Dessutom var<br />
man verkligen tvungen att jobba hela tiden. Så är det inte alls som ingenjör, nu kan jag<br />
snacka i telefon med mina väninnor, ta längre fikaraster och surfa på nätet ibland och<br />
dessutom har jag mycket högre lön.<br />
När jag hörde det så tänkte jag att jag minsann ska bli ingenjör eller något annat fint<br />
jobb. Det verkar ju helt taget jämfört med knegarjobb. Visst har jag funderat över det<br />
förut, men dessa argument hade jag aldrig hört. Fast de lät trovärdiga. McDonald’s var<br />
nog ganska likt en fiskfabrik. Men pappa hade det inte så, jag tror att han hade ganska<br />
långa fikaraster. Han brukade förresten läsa Dagens Nyheter på jobbet. Det kunde jag<br />
inte gärna göra på McDonald’s.<br />
Det känns som om vi tömt ut ämnet. Jag var dessutom lite less på att prata politik. Jag<br />
skulle så gärna prata om någonting mer personligt, eller kanske visa henne stan. Först<br />
tvekar jag lite, hummar och ler. Sen frågar jag om hon skulle vilja ha lite personlig<br />
guidning. Hon ser glad ut och jag tror att hon nickar. Jag reser mig och går emot<br />
soptunnan. Hon reser sig också och kommer ifatt mig invid den. Där tar hon min hand,<br />
som ett litet barn. Konstigt det är ju ändå hon som är äldst. Vi går gatan ner emot city.<br />
På Hötorget stannar jag och ser mig omkring. Det borde ju finnas något att berätta om<br />
denna plats, men jag kommer på att det nog inte är så mycket som jag vet om den. Jag<br />
pekar lite lamt på Konserthuset och säger ”konserthuset”. Sen pekar jag på varuhuset på<br />
andra sidan och säger ”Pub”. Hon däremot pekar på Kungshallen och säger ”drinkar”.<br />
Sen tittar hon mig i ögonen, nej hon tittar på min mössa. Sen ler hon ännu mer och tar av<br />
den utan att säga något. Men jag förstår vad hon menar. Vi ställer oss i den första bar vi<br />
ser och hon beställer två drinkar. Jag blir lite orolig när jag hör henne beställa. Jag tror<br />
inte att jag skulle ha råd att ens köpa en av dom. Men under tiden bartendern gör i<br />
ordning dem lutar hon sig emot mig och säger:<br />
– Oroa dig inte jag betalar.<br />
Vi står där och smuttar lite på drinkarna och småpratar om vad vi kan göra i Stockholm.<br />
Det kändes nästan lite som jag var en turist också. Jag kom på saker som jag skulle vilja<br />
se, som jag aldrig tagit mig för att titta på tidigare. Vi skulle åka färja till Djurgården.<br />
Där skulle vi gå på Skansen och titta på Wasa. På kvällen skulle vi gå på Gröna Lund.<br />
Vi höll oss till att bara planera morgondagen, men det lät på henne som om hon ville<br />
planera hela sin vecka med mig. När varken hon eller jag kom på något mer som vi<br />
kunde fylla morgondagen med kom hon in på politik igen. Hon hade röstat flera gånger<br />
sa hon. Den första gången hade hon röstat på sossarna sen hade hon röstat på<br />
Miljöpartiet i två val. Ja sa, som det är, att jag inte röstat alls, för jag hade glömt bort<br />
det. Då blev hon lite sur. Jag vet inte om det var på riktigt, men det verkade nästan så.<br />
Det är en kille som står bredvid henne. Han smålyssnar lite på oss och när han hör vad<br />
hon röstar på, då börjar han blanda sig i.<br />
– Jag röstar på Moderaterna.<br />
Hon vänder sig om emot honom och säger ”jaha” på ett uppenbart irriterat sätt. Som<br />
vem som helst borde förstå betyder ”och vem har frågat dig egentligen”. Men han<br />
förstod inte det, han bara fortsatte:<br />
– Jag vill ha sänkt skatt!<br />
Hon ser nu ännu mer irriterat på honom, men hon frågar ändå:<br />
– Varför då?<br />
– För jag betalar så himla mycket i skatt, orättvist mycket, minst tjugotusen i månaden.<br />
Jag måste försörja andra människors som sjukskriver sig bara för att de är för lata för att<br />
gå till jobbet.<br />
– Men du tjänar ju orättvist mycket.<br />
11
– Vaddå rättvisa. Det finns väl ingen rättvisa. Vissa är snygga, friska och smarta,<br />
medans andra är fula, sjuka och korkade.<br />
– Fast det viktigaste är väl om man är lycklig. Man kan ju vara snygg, frisk och smart,<br />
men ändå vara olycklig. Den sjuke, fule och korkade killen kanske är mycket lyckligare.<br />
Förresten så är det ju inget som samhället kan göra så mycket åt. Förutom genom att ha<br />
bra utbildning och sjukvård förståss. Men det jag ville komma till är att samhället kan ju<br />
inte gärna göra snygga människor fulare men det kan åtminstone ta lite mer av dom som<br />
tjänar mer. Även om dom betalar mer i skatt så har dom ju i alla fall mer kvar än den<br />
som tjänar lite. Det är ju inte ens givet att den som tjänar mer arbetar mer, eller bidrar på<br />
ett bättre sätt. Dessutom tror jag att många till stor del vill tjäna mycket pengar bara för<br />
att det ger mer prestige.<br />
– Nä jag vill tjäna mycket pengar för att köpa balla prylar.<br />
– Precis och det handlar väl om prestige, inte sant?<br />
– Nä jag tycker att det är kul med prylar.<br />
Hon ville liksom inte sluta prata med honom fast det syntes så tydligt att hon var<br />
irriterad. Jag blev ganska arg på honom men jag kom inte på något att säga. Istället<br />
drack jag upp drinken och tuggade på isbitarna så att det krasade jättehögt. Till slut<br />
vänder hon sig i alla fall helt emot mig och frågar om vi ska gå.<br />
”Vart?” sa jag, ”mitt hotell”, sa hon. ”Visst”, sa jag, ”taxi”, sa hon. Vi sa inte så mycket<br />
i taxin. Hon satt mest och verkade irriterad på killen som hon pratade med. Fast jag<br />
minns att hon sa en grej: ”Om man har vissa jobb, som mitt, är det lätt att aldrig<br />
sjukskriva sig eller smita ifrån”. För dom är inte särskilt ansträngande och dessutom<br />
ganska roliga för man får bestämma ganska mycket själv. Men på andra jobb, som till<br />
exempel då jag packade ansjovis, hade jag ingen chans att ta det lugnt och jag fick inte<br />
bestämma ett dugg. Då är det inte så konstigt att jag sjukskrev mig ibland.” Jag nickade<br />
och sa något grymtande till svar för jag förstod inte riktigt vad hon menade. Jag tror att<br />
jag hade för lite erfarenhet av att jobba.<br />
Hennes hotell låg på Kungsholmen. Inte för att jag kände igen mig på något sätt, men<br />
sen dagen efter när vi åkte tunnelbana, såg jag på tunnelbanekartan att vi var på<br />
Kungsholmen. Jag hade knappt varit på något hotell förut. Förutom såna där turisthotell<br />
i Spanien. Men det här var ett riktigt hotell. Rummet var jättelyxigt. Det fanns till<br />
exempel ett litet kylskåp. I det fanns det godis, öl och små spritflaskor. Jag fick välja vad<br />
jag ville, så jag tog en burk öl och en flaska whisky. Hon tog samma sak, tror jag. Som<br />
tur var fanns det bara en stol i rummet, så vi la oss på sängen. Jag ville så klart hemskt<br />
gärna kyssa henne, men jag vågade inte. Det gjorde hon. Vi hann inte ens dricka upp<br />
whiskyn. Det var inte mitt första samlag, men definitivt det bästa. Bara det att jag kunde<br />
hålla mig så länge att jag faktiskt han tränga in i henne.<br />
Dagen efter gjorde vi nästan som vi hade planerat. Vi åkte i alla fall båt till Djurgården<br />
och gick på Skansen. Men vi stannade inte så länge och vi gick definitivt inte på Gröna<br />
Lund för vi var båda väldigt angelägna om att komma tillbaka till hotellet. Vi va med<br />
varandra hela veckan. Hon stod för allting, förutom frukostarna för dom bjöd ju hotellet<br />
på. Vi hann se både Wasamuseet och Gröna Lund, fast kanske inte så mycket mer. Jo vi<br />
gick ju runt en hel del i stan, men jag vet inte riktigt var. Ingen av oss pratade om<br />
framtiden, det var bara här och nu. Hon hade sitt liv nere i Göteborg och jag tror inte att<br />
hon ville blanda in mig i det. Fast jag frågade väl egentligen aldrig heller. Jag vet inte<br />
om jag var kär eller bara kåt, men det var hur som helst en underbar vecka. Sista dan var<br />
det mest romantiska dan jag varit med om. Det var som om vetskapen om att vi skulle<br />
skiljas gjorde att det blev som i en film. Hela veckan var förresten lite som en film. Jag<br />
tänkte överhuvudtaget inte på det riktiga livet. De vanliga sakerna som att jag borde<br />
ringa mamma eller söka jobb, var bara borta.<br />
Mamma ringde i och för sig en gång, men hon frågade inget speciellt. Hon var hos sin<br />
kille i Umeå och ville väl bara ringa för att säga ”hej”.<br />
12
Jag snackade förståss med brorsan också, men han var nog bara glad för att jag inte var<br />
hemma. Det märktes förresten när jag kom hem för det var hur stökigt som helst. Och<br />
allt ätbart var borta ur kylskåpet. Till och med senapsflaskan var tom, trots att han inte<br />
ens gillar senap. Han var inte hemma när jag kom. Det kanske var synd för honom, för<br />
då när jag kom hem var jag fortfarande uppfylld av henne. Jag blev inte alls upprörd<br />
över små världsliga saker som att han struntat i allt vad hushållsarbete heter. Sen när han<br />
väl kom hem hade jag hunnit bli jättehungrig och jag var inte alls lika uppfylld av henne,<br />
så han fick en riktigt rejäl utskällning. Det hjälpte nu inte för han hade ändå inga pengar<br />
att köpa mat för och det hade inte jag heller.<br />
13
Hungern drev mig åtminstone till att ta tag i tillvaron och gå till arbetsförmedlingen.<br />
Men först åt jag lunch på det gymnasium där brorsan går. Jag hade ju inte så mycket<br />
erfarenhet av arbetsförmedlingen så jag blev inte ens förvånad över att jag nästan på en<br />
gång fick träffa en kille som skulle hjälpa mig. Innan jag träffade honom hann jag i alla<br />
fall bläddra i och nästan kräkas över ett inredningsmagasin som någon måste ha glömt<br />
där. Varenda sida i magasinet handlade om att beundra eller konsumera. Konstigt att<br />
man kostar på sig ett inredningsmagasin när man inte har något jobb. Eller att man<br />
överhuvudtaget funderar över att konsumera extremt dyra brödrostar och sånt. Jag hann<br />
inte fundera så mycket mer än att jag jag hann tänka att det är himla sorgligt att så<br />
många använder sitt överskott till dyrare prylar som egentligen gör precis samma sak<br />
som de gamla grejorna. Istället för att ta ut överflödet i tid. Men det är väl så samhället<br />
vill att det ska vara. Ju mer alla jobbar desto bättre för landet. Och ju mer folk<br />
konsumerar desto bättre för företagen. Staten och kapitalet sitter den nya tidens lyxbåt.<br />
Jag tror nog att det är en ganska ny företeelse för det var ju inte så länge sedan som folk<br />
bara konsumerade det allra nödvändigaste plus pytte lite till.<br />
Som jag satt där och funderade kom det ut en kille som tittade på mig och vinkade in<br />
mig till honom. Han sa åt mig att sätta mig på en stol, sedan började han fråga:<br />
– Vad vill du göra då?<br />
– Vet inte.<br />
– Vad gillar du då?<br />
– Datorspel, ishockey och sånt.<br />
– Visst det gillar väl alla i din ålder, men du måste arbeta också. Du går väl inte hit bara<br />
för att få pengar va?<br />
– Nä jag vill ut och jobba. Förresten så får jag inga pengar av er, men jag tänkte att jag<br />
kunde få det nu.<br />
Killen börjar skratta. När han har skrattat en stund säger han:<br />
– Det kan du glömma, först måste du ha jobbat i minst sex månader, men du får väl<br />
pengar av socialen. Pengar som till exempel jag har slitit ihop, så att du kan sitta och<br />
spela dataspel hela dagarna.<br />
– Men va fan tror du. Det är klart att jag vill ha ett jobb. Förresten vaddå leva på andra.<br />
Vad gör du själv då? Det är ju inte direkt så att du är ute i skogen och jagar eller vaktar<br />
flocken, hämtar mat eller något annat livsavgörande. Du lever ju också på andras arbete.<br />
Förresten lever väl alla som inte är helt självförsörjande mer eller mindre på andras<br />
arbete. Och det är ju inte många som är det, förutom dom vilda djuren och växterna.<br />
Men i vårt samhälle som vi byggt upp i generationer, här hjälps vi åt. Vissa fixar mat<br />
och andra sitter och bestämmer och jag är arbetslös, så att lönerna kan hållas nere.<br />
Förresten så görs det mesta riktiga arbetet av maskiner faktiskt och det mesta som<br />
behövs är ju redan byggt.<br />
Killen mitt emot mig satt som förstummad. Alternativt var han så inne i att bläddra<br />
bland jobben på sin datorskärm att han inte hörde mig. Jag blev ganska irriterad över att<br />
det verkade som om han inte hörde mig så jag fortsatte.<br />
– Jag har faktiskt ingen lust att börja jobba. Jag tror att jag gör bättre nytta genom att<br />
utveckla mitt tänkande och kanske hitta på något stort och bra som mänskligheten<br />
verkligen behöver. Istället för att göra något helt onödigt, som någon kommit på bara för<br />
att jag ska vara nöjd, hålla käften och konsumera.<br />
Killen reagerade fortfarande inte. Men när jag inte sa något på en stund, så vände han<br />
sig emot mig med en min som för mig betydde ”okej är du klar med din bulshit, så vi<br />
kan snacka jobb”.<br />
När han hade suttit en stund med den blicken öppnade han munnen:<br />
– Okej, jag har ett jobb här som kanske skulle kunna passa dig. Han till och med log när<br />
han sa det. Jag sa inget och gjorde inte ens en min.<br />
– Det är ett företag i Kista. Dom heter ”Game Wizard”. Dom söker trainees som<br />
spelprogrammerare.<br />
14
– Men jag kan inte programmera.<br />
– Oroa dig inte för det, du lär dig nog snabbt. Dom behöver massor av folk som<br />
färglägger landskapet, lägger in stenar och vägar och sånt. Jag vet för jag har skickat dit<br />
folk som verkligen kan programmera. Dom höll på att kräkas.<br />
– Men trainee, det är väl jättefint?<br />
– I teorin ja, men här betyder det bara att du blir en lågt betald programmeringsslav, men<br />
det är en bra början. Och det är säkert ett kul gäng, med många grabbar och tjejer i din<br />
ålder. Och jag hoppas verkligen att du åker dit och inte håller på och lever på det sociala.<br />
– Jag får inte några pengar av socialen faktiskt och det är väl klart som fan att jag vill<br />
prova. Hur ska jag göra?<br />
Han gick iväg till en skrivare. Tog ett papper, satte sig vid sitt skrivbord igen och tog<br />
fram en gul överstrykningspenna. Han strök över några rader och gav mig papperet.<br />
– Ring den här killen. Han pekade på en av överstrykningarna.<br />
Jag svarade något menlöst.<br />
– Okej lycka till nu!<br />
Jag nickade och började resa mig ur stolen. Innan jag hann lämna rummet sa han:<br />
– Du, jag håller med dig om det du sa. Det där om att det är maskiner som gör allt det<br />
nyttiga. Men om jag vore du, så skulle jag inte gå omkring och prata om det.<br />
15
Det var som han sa. Han som jag pratade med i telefonen frågade lite om vem jag var,<br />
sen sa han att jag skulle komma dit. Intervjun gick snabbt den också. Jag träffade två<br />
killar. Den jag pratat med i telefon skötte allt snack. Han nästan började med att säga att<br />
de tillämpade ett traineekoncept med projektanställning och progressiv lönetrappa. Han<br />
kollade på mina betyg och frågar om vilka spel jag brukar spela. Därefter frågade han<br />
om jag gillar krigsfilmer. Jag nickade och försökte se väldigt entusiastisk ut, för jag<br />
förstod att det säkert är viktigt i det här jobbet. Sen frågade han om jag gillar att tävla.<br />
Det var nog en ännu viktigare fråga för det verkade nästan som om han höll andan under<br />
tiden som han väntade på mitt svar. Det kändes i alla fall så och som tur var svarade jag<br />
att jag älskar att tävla. Det är nu inte direkt sant, fast det kanske vore sant om det var en<br />
tävling i något som jag var bra på. För mig har annars tävlingar mest inneburit att någon<br />
annan blivit glad på min bekostnad, men det jag ju inte till dom. När jag svarat på den<br />
frågan var det som om det var klart. När jag slutligen berättade lite om mitt liv och sa att<br />
jag bott i USA, då var det definitivt klart. Den andra killen, han som skulle bli min chef<br />
och tydligen hette Håkan, sa:<br />
– Perfekt då sätter vi dig i prat-gruppen.<br />
Sen reste han sig och gjorde något tecken och jag förstod att jag skulle följa honom. Vi<br />
gick ett tag tills vi kom till ett ganska litet rum med en massa skärmväggar överallt.<br />
Mellan skärmväggarna stod skrivbord med datorer på. Det satt någon vid varje dator<br />
utom en. Först såg det ut som om det var tre stycken, men senare märkte jag att det satt<br />
en kille längst in också. Han var så tyst av sig att han knappast märktes. Jag tro knappt<br />
att jag märkte honom under hela den tid som jag jobbade där. Visst hälsade han på mig<br />
och han kom också ut ibland och drack en cola, men inte mycket mer. Håkan stannade i<br />
dörröppningen och sa med hög röst, samtidigt som han pekade på mig, ”det här är<br />
Anders han ska jobba i den här gruppen”.<br />
Jag blev lite förvånad för han hade inte sagt det till mig rakt ut, att jag hade fått jobbet<br />
alltså, men jag blev ju mest glad förståss. Han presenterade dom andra som satt i<br />
rummet, utom han längst in. Jag skakade hand med dom och en av dom frågade när jag<br />
skulle börja. Jag tittade frågande på Håkan och han tittade frågande på mig. Sedan<br />
frågade han om jag kunde börja på en gång. ”Visst”, sa jag, sen var jag igång.<br />
Introduktionen gick till så att chefen pekade på min stol och min dator. Sen visade han<br />
var toaletten låg och därefter tog han med mig till en kille som skulle ge mig ett<br />
användarnamn och ett lösenord. Jag fick det på en gång, sen var det visst dags för mig<br />
att göra nytta. Men jag kände mig tveksam om huruvida jag skulle hitta tillbaka till mitt<br />
rum. Ännu mindre visste jag vad det var jag skulle göra. Och Håkan såg ut att vara<br />
upptagen i ett möte så jag frågade mig fram till mitt rum. Det gick inte sådär himla lätt<br />
för jag hade glömt bort vad de andra hette som satt där. Och att beskriva dom visade sig<br />
vara ganska meningslöst för min beskrivning innefattade nästan alla som jobbade där.<br />
Tre unga killar, en som är ganska lång och två vanliga. Alla tre har vanliga kläder och en<br />
hade skägg. Jag insåg lönlösheten i att fråga ganska snabbt. Istället gick jag runt överallt.<br />
Det såg ganska lika ut. Större och mindre rum med datorer, killar och skärmväggar. Här<br />
och var stod det en skrivare och lite skåp. Det verkade finnas tre fikarum. Alla<br />
fikarummen hade läsk-, kaffe- och godisautomater stående bredvid varandra. Väggarna<br />
var mer eller mindre klädda med posters som gjorde reklam för olika spel.<br />
Till slut hittade jag rummet. När jag kom in där såg det ut som tiden stått stilla. Visst jag<br />
hade inte varit borta länge, men det var som om killarna inte ens rört sig. Han som satt<br />
närmast mig, Tomas, tittade upp när jag kom. Sen tittade han på sin skärm igen. Det<br />
verkar jobba som galningar. Jag knäppte på min dator och tittar på det som hände på<br />
skärmen. Jag hann inte ens komma till skrivbordsbilden förrän Tomas skrek rakt ut:<br />
– Fikadags!<br />
16
Jag hörde ljudet av hörlurar som landade på skrivbord, stolar som gnisslade och<br />
människor som reste sig. Det närmaste fikarummet låg precis utanför vårt rum. Det satt<br />
några killar där redan. Tomas och Fredrik gick till läskautomaten. Johan gick till<br />
kaffeautomaten och jag stod bara på golvet och var villrådig. Jag hade inte en krona.<br />
Tomas frågade om jag inte skulle ha nått.<br />
– Nä.<br />
– Gratis.<br />
– Okej, cola.<br />
Efter att detta var det tydligen meningen at ta godis. Tomas tog en dammsugare, Fredrik<br />
en cocosboll och jag en kexchoklad. Vi satte oss runt det närmaste bordet.<br />
– Så, vad tycker du om det här då?<br />
Det var Fredrik som frågade och frågan var riktad till mig.<br />
– Det verkar skitbra. Man får skapa dataspel och så får man läsk och dessutom lön, helt<br />
otroligt.<br />
Dom andra nickade, men jag vet inte om dom höll med mig om att det var så fantastiskt.<br />
Jag tror att Tomas och Johan tycker det, men det var tveksamt om Fredrik var så<br />
entusiastisk. Fredrik sa att han kom från Umeå, fast han kände inte min mammas kille.<br />
Tomas sa att han var från Enköping, sedan pekade han på Johan och sa ”Vallentuna”.<br />
Jag hade inte hört talas om varken Enköping eller Vallentuna. Fast å andra sidan hade<br />
ingen av dom heller hört talas om Silverdalen. Men det tyckte dom inte var så konstigt,<br />
däremot tyckte Tomas att det borde vara obligatoriskt att veta var Vallentuna och<br />
Enköping låg, oavsett varifrån man kom.<br />
– Okej ska vi surfa in på nån amerikansk chatsida och fråga hur många som känner till<br />
Enköping då, svarar jag.<br />
Dom skrattade faktiskt lite åt det. Sen frågade jag vad det var meningen att jag skulle<br />
göra. Tomas svarade att vi ska lägga in allt bakgrundssnack.<br />
– Vad då snacket, eller förresten vad är det för spel vi gör?<br />
– Det heter ”Terror Mission”. Det var Johan som sa det. Det är nog det första jag hör<br />
honom säga. Jag tittade på honom och frågade vad det är.<br />
– Det är ett spel där man ska styra en kommandogrupp som slåss mot olika terrorister.<br />
– Amerikaner?<br />
– Givetvis, Navy Seals.<br />
– Special unit?<br />
– Typ.<br />
– Terroristerna då? Araber?<br />
– Givetvis, fast dom kallas inte för det i spelet, dom kallas bara terrorister. Han var helt<br />
allvarlig när han sa det. Tomas sa:<br />
– Let’s go and get them bastards.”<br />
– Yeah go for it man, sa Fredrik.<br />
Dom lät lite som datorröster, särskilt Tomas. Ganska snart kom jag att förstå att det var<br />
liksom en grej i den här gruppen att försöka låta som rösterna som vi la in. Vidare så<br />
förstod jag med en gång att det var signalen till att fikapausen var över. När vi kom<br />
tillbaka till rummet rullade Tomas över sin stol till mitt bås, pluggade in sina hörlurar i<br />
min dator och visade mig hur jobbet gick till. Det var inte så svårt. Man gick in i något<br />
som jag tror han kallade spelets pseudokod, sen använde man ett program som hette<br />
”Verbal manager”. I verbal manager plockade man ihop meningar. Dom kodsträngarna<br />
man skapade kopierade man sedan bara över i pseudokoden. Tomas sa att vi fick<br />
bestämma själva om vad som ska sägas och vem som skulle säga det. Detta så länge det<br />
bara är amerikanska filmkommentarer, som ”go for it man” eller ”well done boy”.<br />
Tomas satt med mig i flera timmar. Sen fick jag en alldeles egen del av spelet att jobba<br />
med. Den var ett uppdrag som utspelade sig i något som verkade vara ett djungelland.<br />
Kommandot skulle spåra upp knarkligor och eliminera dom. När vi hållit på i några<br />
timmar frågade han om jag är hungrig.<br />
17
Jag kollade på klockan och insåg att den var över åtta på kvällen. Men det verkar inte<br />
vara någon som brydde sig om det, så jag sa inget mer än ”ja”. Han reste sig och tog<br />
med mig ut i fikarummet. Där satt redan Fredrik och några andra.<br />
Dom åt såna där små pizzabitar. Tomas öppnade en frys och plockade fram några bitar,<br />
vände sig mot mig och frågade vilka smaker jag ville ha. Han väntade inte på svaret<br />
istället släppte han dörren så att jag kunde kolla själv.<br />
Dom måste trott att jag aldrig sett en mikrovågsugn förut, för när det var min tur att<br />
värma pizzabitar råkade jag ta i lite väl mycket när jag skulle vrida tidsvredet. Jag bara<br />
vred, sen hördes det ett krasch-ljud som när plast går sönder. Sen stod jag med vredet i<br />
handen. Tomas sa lite surt, fast jag tror inte att han var sur på riktigt:<br />
– Va, förstör då våran mikrovågsugn.<br />
Fredrik reagerade:<br />
– Vaddå våran, det är väl företagets och du äger väl inga aktier i det?<br />
En annan kille svarade:<br />
– Det är inte firmans, det är hyresvärdens mikrovågsugnar, dom fanns här när vi flyttade<br />
in.<br />
– Men då är det ju min mikro, för huset ägs ju av Vasakronan och det är ju statens<br />
fastighetsbolag. Alltså är det min mikrovågs ugn. Det var Tomas som sa det, han såg<br />
ganska nöjd ut. Jag tror inte att det var för insikten om att han ägde en niomiljondel av<br />
mikrovågsugnen utan för att han fått rätt i slutändan. Fredrik ville nog få ner honom lite<br />
på jorden, eller ville han bara fortsätta tjafset:<br />
– Du äger en niomiljondel ja, det är ju inte så mycket.<br />
– Ja men det är mer än vad jag gör i Ericsson, även om jag har aktier där.<br />
– Kanske det men då kan du ju åtminstone gå på bolagsstämman och bestämma lite.<br />
– Kanske det, men jag kan ju faktiskt rösta om AB Sverige också.<br />
Dom fortsatte vidare med resonerandet, men jag hör inte det för jag gick iväg för att leta<br />
efter något att vrida vredet med. För säkerhetsskull tog jag med pizzabitarna, ifall jag<br />
skulle hitta en annan mikrovågsugn. Under tiden som jag gick runt och letade funderade<br />
jag över det där med ägandet. Resonemanget gav mig liksom en tankeställare om att det<br />
är ganska mycket som man kanske betraktar som sitt fast det inte är det. Och det finns<br />
annat som man betraktar som andras fast det egentligen är ens eget. Ta lägenheter till<br />
exempel. En hyreslägenhet kan ju kännas mycket mer som ens egen än alla de<br />
lägenheter som finns i de hyreshus som ägs av kommunen och därmed av mig. Även om<br />
ens egen hyreslägenhet ligger i ett hus som ägs av någon annan. Eller dom aktier som<br />
jag ärvde av farfar. Dom som gör att jag är delägare i Atlas Copco. Jag känner ju inte ett<br />
dugg att jag äger Atlas Copco. Jag vet knappt vad dom gör. Men jag lovade farfar att<br />
aldrig sälja dom för dom hade han viss fått när han jobbat femtio år i företaget. Han<br />
däremot måste ju verkligen ha känt att Atlas Copco var hans företag, även innan han<br />
fick dom där aktierna. Jag tror att dom flesta aktieägare känner ungefär som jag. Det är<br />
inte deras företag, fast det egentligen är det. Men dom som jobbar i företagen, för dom<br />
blir det nog verkligen deras. Det är ju inte så konstigt då att de som äger aktier inte bryr<br />
sig så mycket om företaget egentligen. Förresten är det väl så att dom största aktieägarna<br />
oftast är fonder och sånt och då är det ju liksom ingen som äger dom. Jag menar dom<br />
som jobbar på fondbolagen dom äger ju inget. Och dom som har pengar i fonderna dom<br />
lär ju inte bry sig om vad dom äger bara det ger pengar. Till slut hittade jag en<br />
mikrovågsugn, men när jag kom tillbaka med dom varma bitarna var dom andra redan<br />
borta. Jag tog med mig bitarna till mitt skrivbord och åt under tiden som jag började<br />
prova mig fram själv på datorn. Det gick väl sådär, lite tomatsås på<br />
skrivbordsunderlägget och ett par kommentarer inlagda. Det kändes lite läskigt att lägga<br />
in dom allra första. Tänk att människor över hela världen kommer att höra det. Lite<br />
högtidligt liksom, fast den känslan tappade jag ganska snart. Vi jobbade till en sådär tio<br />
på kvällen, sen kom det en securitasvakt och sa att det är dags att gå hem för nu skulle<br />
han larma.<br />
18
Nästa arbetsdag började med att jag såg att jag fått ett mail från Håkan. I mailet fanns<br />
det en liten ljudfil. Jag klickade på den och hörde en röst som skrek på kommando<br />
engelska, eller amerikanska kanske ”save women and children”. I mailet stod det att jag<br />
skulle lägga in det lite här och där i spelet, varje gång kommandot kommer till ett hus<br />
som terroristerna sprängt. Jag lyssnar på texten en gång till. Sen lyssnar jag igen. Fan det<br />
är ju inte klokt. Får man säga så. Det är ju som att det inte spelar någon roll hur många<br />
män som dör bara kvinnorna blir räddade. Jag går in till chefen och säger det:<br />
– Men vi män då? Varför ska inte vi bli räddade är vi liksom mindre värda eller?<br />
– Vad fan snackar du om?<br />
– Jag snackar om kränkande särbehandling. Jag blev ganska stolt över mig själv där<br />
faktiskt. Att jag kom på vad det hette. Men det hjälpte inte för chefen hade visst aldrig<br />
hört talas om det han sa bara:<br />
– Ta ditt skitsnack och stoppa upp, sen när du är klar med det så lägger du på den här<br />
rösten.<br />
Precis innan jag går ut ur hans rum säger han:<br />
– Förresten så säger man ju så överallt. Har du aldrig kollat på nyheterna på TV och<br />
dom kan väl inte säga kränkande saker i TV va, den är ju statlig.<br />
Jag kände mig lite ledsen över det han sagt. Jag hade ju liksom bara försökt tänka ut<br />
något bra. Något som gjorde att vi inte skulle riskera att få skit efteråt, fast det hade väl<br />
han inte fattat. Bara för att hämnas letar jag upp det ställe i spelet där jag la mina allra<br />
första meningar. På det stället är det några civila som kommer ut ur ett hus som har<br />
blivit sprängt av en knarkliga. Huset brinner och två killar hoppar ifrån taket. Först la jag<br />
in det där med ”save women and children”, sen lät jag in en av soldaterna säga: ”But<br />
they are men”. Då säger gruppchefen: ”Then kill the bastards”. Om spelaren skjuter ner<br />
dom säger gruppchefen: ”Good boy, if you can’t rape them, kill them.” Först tänkte jag<br />
att jag skulle ta bort det när jag väl blivit på gott humör igen. Fast jag glömde bort det,<br />
eller kanske var det så att jag innerst inne ville att kommentarerna skulle vara kvar.<br />
Tunnelbanestationen hemmavid var alldeles tom sånär som på en tjej som stod och<br />
väntar på tåget in till stan. Hon verkade vara ganska söt och i min ålder så jag tittade lite<br />
extra noga när jag passerade. När jag kom några meter ifrån henne tittade hon på mig<br />
och jag såg att det var Ninni. Hon gick i samma klass som mig i sjuan och åttan alltså<br />
innan jag åkte till USA. Hon kände igen mig också, det syntes på henne. Jag stannade<br />
mitt emot och tittade på hennes ögon. Det såg ut som om hon var glad att se mig. Hon<br />
log med både munnen, ögonen och kinderna. De känslor som jag en gång hade för henne<br />
fyllde mig och jag kände en intensiv lust att göra något av det där som jag en gång<br />
drömt om att göra med henne. Mina armar sträcktes ut emot henne och hon stiger in i<br />
min famn. Men istället för den innerliga kram jag hoppats på blev det en snabbkram,<br />
som för att få det överstökat. Det kändes på hennes andedräkt och syntes på hennes<br />
tänder att hon druckit rödvin.<br />
Jag ville att min mun skulle ta kommandot och fråga henne om vi kunde ta en öl eller<br />
kanske lite mer rödvin på pizzerian. Men den lydde hjärnan och frågade om hon ville gå<br />
på bio. Det ville hon och det passade henne att göra det redan nästa dag. Vi böt nummer<br />
och bestämde plats. Och det var himla tur att hon inte kunde den kvällen för jag hade<br />
fortfarande inga pengar, men nu var mamma hemma så jag kunde låna ett par hundra.<br />
Den dagen blev lång, trots att jag gick därifrån redan innan sex. Jag gjorde ungefär<br />
samma saker som tidigare. Fast mina tankar var nästan hela tiden hos henne, så det gick<br />
inte lika bra. Jag blev tvungen att göra om en del för jag blandade ihop vem som var<br />
vem i spelet. När dom andra satt och åt pizza ute i fikautrymmet, tog jag med mig min<br />
bit och satt och surfade om biofilmer. Det gick inte heller så bra.<br />
Jag velade så mycket mellan olika filmer att jag blev som tokig. Jag hann dock inte vela<br />
så länge, för dom andra kom in och började jobba.<br />
19
Jag kom i tid till vår mötesplats, men hon var ännu mer i tid för hon stod redan där.<br />
Kramen är betydligt längre och liksom varmare. Vi står en stund omfamnade innan hon<br />
släpper mig och vänder sig om. Vi går på måfå och jag tror att vi bägge väntar på frågan:<br />
”Vad ska vi se då?” Det var hon som sa det. Jag svarar dröjande:<br />
– Vet inte, kanske…<br />
Jag tänkte säga att vi kanske skulle se något romantiskt, men sen tänkte jag att det<br />
kanske vore att vara lite för het på gröten, så jag fortsatte inte meningen.<br />
Hon föreslog, utan att vänta på mitt svar, ”Tomb Raider”.<br />
Jag sa: ”Visst gärna.” Fast jag anade att jag inte skulle tycka om den.<br />
Vi var inte så lång ifrån bion på Hötorget och vi hade tur. Det fanns biljetter och det var<br />
bara en timme kvar tills den skulle börja. Vi tog var sin pizzabit och pratade om vad som<br />
hänt i våra liv. Hon verkade lite intresserad av vad som hänt mig faktiskt, särskilt vad<br />
som hände i USA. Hon berättade om gymnasiet och om sitt jobb. Hon hade gått på<br />
turistgymnasiet i Vilhelmina, vilket förklarar varför jag inte sett henne sen gymnasiet.<br />
Nu jobbade hon på ett hotell på Östermalm. Jag försökte säga något trevligt för varje<br />
grej som hon berättade. Samtidigt som jag nästan bad till gud om att hon inte skulle säga<br />
typ ”sen träffade jag Pelle och nu bor vi ihop”. Hon gjorde inte det heller. Hon nämnde<br />
faktiskt ingenting om killar och jag vågade inte fråga. Hon frågade inte mig om tjejer<br />
heller. Jag tänkte att det förhoppningsvis var för att hon tänkte på samma sätt som jag.<br />
Filmen var som amerikanska filmer brukar vara och jag kände att det kanske inte riktigt<br />
var min grej. Tråkigt nog, för när jag var yngre älskade jag amerikanska filmer. Det var<br />
en viktig anledning till att jag ville åka dit. Nu satt jag mest och irriterade mig på alla<br />
omöjliga saker som hände och på att alla var så duktiga på allting. Dessutom irriterade<br />
jag mig på att jag satt och irriterade mig på det istället för att fundera över det viktigaste.<br />
Eller var det kanske så att jag satt och irriterade mig för att slippa att tänka på det<br />
viktigaste. Det att hon satt bredvid mig. Ibland tittade jag på henne och några gånger<br />
verkade det som om hon tittade tillbaka och log. Hon hade sin högra hand på sätet. Som<br />
redo för att gripa min, men det vågade jag inte. Laura Croft är givetvis bäst på allting<br />
och dessutom är hon jättesnygg och hon har på sig jättesexiga kläder. Varför är det alltid<br />
så? Vill halvfeta och halvmisslyckade genomsnittsamerikaner känna sig ännu mer<br />
misslyckade. Eller vill dom leva i en drömvärld för ett tag? Mig får dom i alla fall att<br />
känna mig ganska misslyckad. Det spelar ingen roll hur duktig och snygg jag vore, för<br />
jag kommer ju aldrig att bli lika snygg och duktig som dom. Och jag säger definitivt inte<br />
lika perfekta kommentarer. I den verkliga världen där jag lever, där misslyckas saker. Är<br />
det så att företagen vill att vi ska sträva efter att bli sådär perfekta. Amerikanska<br />
filmbolag verkar i alla fall vilja det och för att inte tala om amerikansk reklam. Som jag<br />
minns det så var allting i amerikansk reklam perfekt, lyckligt och alla var vackra. Det är<br />
som en företagens komplott för att få oss att tro att det finns människor som är helt<br />
perfekta. Och bara vi konsumerar ännu mer och dyrare saker så blir vi det också. Gör<br />
inte det att vi hatar oss själva som vi är, eller ännu värre, i att vi föraktar dom som är<br />
ännu mer misslyckade än vi?<br />
På tal om misslyckande, så var hela dejten ett misslyckande, för nästan direkt efter att<br />
hon sagt hur bra hon tyckte filmen var så sa hon ”tack för mig nu måste jag nog hem,<br />
annars blir min kille sur.”<br />
Jag blev så ledsen, men jag försökte att verka glad. Som om jag tyckte att det var kul att<br />
träffas, men utan att det betydde något för mig. Jag hoppas inte att hon såg det, för det<br />
unnar jag henne inte. Som en hämnd liksom, tänkte jag att alla djävla företag som säljer<br />
på oss en massa dyra saker med glassig reklam. Dom ska minsann få. Redan på en gång<br />
när jag tänkte det visste jag hur jag skulle göra.<br />
När jag kom till jobbet nästa dag började jag med att checka ut några sekvenser av spelet<br />
ur databasen och öppna dom med ritprogrammet. Sedan letade jag upp loggan för<br />
McDonald’s på Internet. Därefter förminskade jag den och la in den på en terrorists<br />
jacka. Det såg väldigt snyggt ut faktiskt. Det syntes sådär lagom lite.<br />
20
Man var tvungen att titta ordentligt för att se den och det visste jag att ingen på företaget<br />
skulle ha tid att göra. Förresten la jag in den i en sekvens som redan var godkänd och<br />
klar. Det var ganska kul faktiskt så jag fortsatte med att lägga in Nikes logga på en<br />
annan terrorists tröja. Det vart också bra och jag fortsatte med Coca Cola och Ford samt<br />
en del andra amerikanska märken som jag glömt.<br />
Just som jag höll på som bäst, helt inne i det jag gör. Hörde jag ljud bakom mig. Som<br />
om det är någon som står bakom min rygg. Förskräckt vänder jag mig om. Där står<br />
Tomas. Han ler lite, men verkar ändå allvarlig.<br />
– Vad gör du?<br />
– Inget.<br />
– Varför använder du grafikprogrammet då?<br />
– Leker lite bara.<br />
– Men det är väl inte meningen, du ska lägga på texter.<br />
– Ville ta en paus bara.<br />
– Kom bara ihåg att inte checka in dom sekvenserna bara, för då blir det kanske fel.<br />
– Visst, ska vi käka snart?<br />
– Kanske, men du får käka när du vill.<br />
– Väntar på er.<br />
Sen när vi satt och åt våra kvällspizzor frågade Tomas om vi kanske skulle gå ut och ta<br />
en bira efter jobbet. ”Gärna” sa jag och dom andra sa nått liknande. Alla var nog ganska<br />
sugna på att ta en bira för redan vid niotiden reste sig Fredrik och sa med hög röst ”bira,<br />
bira”.<br />
Alla sa efter honom som i kör, sedan gick dom innan jag ens hunnit stänga av datorn.<br />
Vi gick till stället mitt över gatan. Vi pratade om lite allt möjligt som handlade om<br />
jobbet. Dom berättade till exempel om hur länge dom jobbat där. Jag gick på toaletten.<br />
När jag kom tillbaka var Tomas borta. Fredrik och Johan satt framåtlutade emot<br />
varandra. Det verkade samtala ivrigt. Jag hörde Fredrik säga:<br />
– Det viktigaste är ideologin. Moderat ideologi säger att det finns dom som är hjärnor<br />
och dom som är händer. Om man låter dom som har hjärnor styra så blir det bäst för<br />
alla.<br />
– Men det låter ju helt sjukt.<br />
– Jag vet inte det. Det har väl sina poänger. Om alla bestämde skulle det ju bara bli kaos.<br />
– Men det är väl ingen moderat som verkligen tycker så. Jag känner flera moderater och<br />
dom är ju schyssta människor.<br />
– Viss det är klart att dom är, men det där är grundideologin.<br />
– Men den gäller väl inte idag?<br />
– Jo se på deras politik. Enligt den så ska vissa få allt. Dom ska få lägre skatter så att<br />
vissa får mer pengar kvar. Sen ska dom ha privata sjukvårdsförsäkringar, så att om dom<br />
hamnar på sjukhus får dom bättre vård. Sen ska dom få finnare skolor till sina barn. Sen<br />
vill dom ju att dom ska få dra av pengar för att dom har hemhjälp.<br />
– Men vad är vitsen med det hur skulle det gagna samhället?<br />
– Jo det är väl klar. Om man har många förmåner av att vara duktig, så kommer det att<br />
vara fler som vill vara duktiga. Och då får vi alla, även vi som inte är så duktiga det<br />
bättre.<br />
– Det låter ju vettigt, men alla kan väl inte ha duktighetsjobb heller.<br />
– Precis, det är det som är problemet. Alla andra kommer bara att känna sig mer<br />
värdelösa och då får dom ingen lust att bidra alls. Dessutom är det ju många fler som<br />
kommer att känna sig som loosers och det är väl ingen bra samhällsstrategi, även om det<br />
säkert är bra för dom som känner sig som vinnare. Dessutom så är det ju inte direkt<br />
optimalt, för det är ju inte säkert att dom barn som går i dom fina skolorna är dom som<br />
är bäst lämpade för dom fina jobben. Dom kanske hellre skulle vilja bli till exempel<br />
hantverkare.<br />
21
–Ja sen måste det ju bli en massa jättesmarta människor som går i dåliga skolor som<br />
aldrig får chansen.<br />
– Precis.<br />
Johan såg ut som om han tänkte så det knakade, efter ett tag sa han:<br />
– Förresten behöver man väl inte så mycket uppmuntran i form av högre löner och lägre<br />
skatter för att få folk till dom fina jobben. Det lär väl finnas hur mycket folk som helst<br />
som skulle vilja bli läkare och direktörer och sånt. Det borde ju vara svårare att få tag i<br />
folk som vill stå i en fabrik eller sopa gatorna.<br />
Fredrik nickade och svarade:<br />
– Det borde ju vara så, men ändå är det inte så av någon anledning.<br />
Sen satt dom tysta, så jag tog chansen.<br />
– Kanske, sa jag ivrigt, kanske är det så för att det finns för lite utbildningsplatser.<br />
– Visst det förklarar väl en del. Till exempel att det är svårt att få tag i läkare. Men för<br />
dom flesta fina jobb räcker det inte med en utbildning. Där handlar det om kontakter.<br />
– Om det handlar om kontakter, då är det väl inte så att det blir rätt man på rätt plats. Då<br />
är det ju mer av: Rätt polare ger bra plats.<br />
– Ja så är det nog.<br />
Johan verkade inte vilja fortsätta. Han lämnade liksom över till mig. Jag frågade lite<br />
trevande:<br />
– Men vad säger din ideologi då Fredrik?<br />
– Den säger att alla ska få samma chans, men det är upp till var och en att ta den.<br />
– Vad betyder det då?<br />
– Hörs inte det?<br />
– Jo kanske, men det gör ju ändå att det finns en massa människor som inte får vara<br />
med. Alla dom som inte visste att dom hade en chans eller dom som inte orkade ta den.<br />
– Ja det är sant, men vår ideologi säger också att alla kan bidra på sitt sätt och alla bidrag<br />
behövs. Sverige blir liksom bättre om varenda en har en morot att göra sitt bästa i det<br />
den håller på med.<br />
Nu vaknade liksom Johan och säger:<br />
– Men det förklara ändå inte varför vi ska ha en A-kassa. Visst det är väl bra om det<br />
hjälper folk som förlorar jobbet. Men det finns ju dom som utnyttjar den och det tjänar<br />
vi inget på.<br />
Fredrik satt tyst en stund innan han svarade:<br />
– A-kassan gör att folk blir tryggare. Då vågar man utmana lite och det behövs.<br />
– Hur då?<br />
– Ja det finns en massa exempel på hur viktiga uppfinningar kommit från dom som har<br />
tänkt annorlunda och vågat stå på sig. Om dom inte skulle vågat stå på sig skulle…<br />
– Nämn någon sån uppfinning?<br />
– Ja som Nokias mobiltelefoner. Dom skulle nog aldrig ha haft några mobiltelefoner om<br />
det inte vore för en kille som, emot ledningens vilja, drev ett litet projekt med digitala<br />
telefonväxlar. Sen har vi ju en massa pundiga beslut som tas för att ingen vågar säga<br />
emot. A-kassan gör kanske att folk vågar lite mer…<br />
Där blir han avbruten av att Tomas kom tillbaka och sa något som jag inte kommer ihåg.<br />
Vi återgick till att prata om datorspel och sånt. Efter ett par timmar åkte jag hem.<br />
Dagen efter hörde jag hur Tomas sa något till Fredrik. Fredrik sa något tillbaka och<br />
rullade över till Tomas bås. Jag kände mig lite less och dessutom lite utanför, så jag la<br />
ifrån mig hörlurarna och gick in innanför Tomas skärmväggar.<br />
Fredrik sa:<br />
– Bara för att man är framgångsrik behöver man väl inte tro att Sverige blir<br />
framgångsrikast av att alla dom som har det bra får det bättre.<br />
Jag förstår att han anspelar på det som Håkan sa när han kom in och pratade med oss för<br />
en stund sedan.<br />
22
– Jo, fast Tomas log när han sa det. Kanske som för att visa att han inte var helt<br />
allvarlig. Fast jag vet inte.<br />
– Men det är väl olika saker. Du vill väl vara framgångsrik för att det ger dig en kick,<br />
eller hur?<br />
– Ja, men jag vill ju gärna få ut något ekonomiskt av det också.<br />
– Det förstår jag med och det får du väl också. Men om bara dom framgångsrika hade<br />
det bra, då skulle det väl inte vara så bra. Tänk om ingen ville hålla på med vanliga jobb<br />
för att de gav så dåligt tillbaka. Utan alla utbildade sig till sånt som läkare och<br />
programmerare. Då skulle det inte vara så kul för dig. Dessutom skulle ju allt bli<br />
jättedyrt. Sen skulle vi få en massa arbetslösa programmerare. Då är det väl bättre för<br />
Sverige att folk kan klara sig även på dom mindre fina jobben.<br />
– Precis och det är just det som moderaterna vill, att folk ska klara sig på sina jobb utan<br />
en massa extra bidrag.<br />
– Och hur får du ihop det? Om dom sänker skatterna så måste dom rimligen dra ner på<br />
något eller hur? Och om dom sänker skatterna mest för dom rika, så blir dom rimligen<br />
gynnade på de fattigares bekostnad, eller hur?<br />
– Fast dom har faktiskt valt det själva. Dom kunde också ha utbildat sig och sett om sitt<br />
hus.<br />
– Det är sant och dom får så klart till viss del sota för det. Men politikens uppgift är att<br />
göra samhället så bra som möjligt med de förutsättningar som är.<br />
– Det är vi som jobbar i näringslivet som drar in alla pengar. Pengar som dom som<br />
jobbar åt samhället eller får bidrag lever på. Men jag tycker att det är okej, så länge vi<br />
bara får mer än dom.<br />
– Men det väl orättvist om bara vi som jobbar i näringslivet och dom som äger det får en<br />
del av alla de effektiviseringar som skett. Eftersom hela samhället har bidragit till dom.<br />
Och med effektiviseringarna har dessutom en massa jobb försvunnit från näringslivet.<br />
Jag blev så glad över att höra det han sa. Det är precis det jag har gått och tänkt på. Men<br />
när jag flikade in mina tankar gjorde jag det så fort och komprimerat, bara för att inte ta<br />
upp så mycket av deras tid, att jag tror att dom inte ens förstod vad jag menade. Men<br />
mitt inhopp gjorde att dom tystnade. Så jag gick tillbaka till mitt bås och satte igång med<br />
arbetet.<br />
Det var tur att jag gjorde det för straxt efteråt kom Håkan in och sa att vi ska gå till<br />
konferensrummet för VD:n har något att säga:<br />
Jag har aldrig varit i konferensrummet tidigare, men jag följde de andra. Vi spekulerade<br />
lite i vad det kan handla om, men ingen verkade ha någon klar idé. Konferensrummet<br />
var ett ganska stort rum fyllt med stolar. Först nu såg jag alla på företaget på en gång.<br />
Mannen bakom talarstolen antar jag var vår VD. Han bad oss sitta. Sedan sa han med<br />
allvarlig röst:<br />
– Som ni alla säkert har hört så har två flygplan flugit in i World Trade Center.<br />
Som ni alla vet tänkte jag, det visste i alla fall inte jag. Det verkar som om flera andra är<br />
förvånade också. Först trodde jag han menade World Trade Center i Stockholm. Då blev<br />
jag väldigt orolig för min farbror arbetar där. Men snart förstod jag att han menade i<br />
New York.<br />
VD:n fortsätter efter en stunds tystnad:<br />
– Det lär vara arabiska terrorister. Sen är han tyst en stund igen. Som för att det ska<br />
sjunka in. Låt oss hedra offren med en tyst minut. När minuten var över sa han med ett<br />
litet leende på läpparna.<br />
– Nu måste ni verkligen jobba på, för att vi verkligen ska kunna utnyttja den här<br />
chansen. Alla måste verkligen ligga i, inget mer halvtidsjobb. Den som går hem innan<br />
tio på kvällen är en slöfock eller hur?<br />
Han håller ut armarna och vrider handflatorna uppåt, sen lyfter han händerna sakta.<br />
Precis som pastorn i baptistkyrkan. Där var det ett tecken för att vi skulle jubla.<br />
23
Det var det tydligen här också för några började försiktigt att jubla. Först jublade<br />
cheferna, och snart följer alla andra efter. Han lät oss jubla en stund innan han manade<br />
till tystnad.<br />
– Och bara för att vi ska visa er hur mycket ni betyder så kommer vi utöka matsedeln<br />
med härliga pajer från Frödings och glass från GB. Men sen är det upp till er. Kom igen<br />
nu! Är ni med oss eller? Vi ska klara det på fyra veckor va. Klarar ni det så lovar vi er<br />
en bonus, det ni. En fet bonus lagom till julklappsinköpen ska börja.<br />
Alla jublade jättemycket, alla utom jag som bara småjublade lite för att det inte skulle se<br />
ut som om jag bangade.<br />
Det hände inte så mycket mer i mitt liv de följande veckorna. Det var mest jobb hela<br />
tiden. En dag fick jag lön. Jag tyckte att jag jobbat hela tiden men jag fick inte ens en hel<br />
månadslön. Visst hade det hunnit gå några dagar i september innan jag började. Men jag<br />
hade ju jobbat en massa övertid. Det stod ingenting om det och i rutan för<br />
övertidstimmar var det en nolla. Jag frågade Tomas och han skrattade. Det lät lite<br />
smårått. Han sa att jag inte får någon övertidsersättning för att jag har så bra lön. Men<br />
jag trodde att det bara var chefer och sånt som inte fick övertidsersättning. Föresten<br />
tjänade jag sämre än flera av mina kompisar som jobbade som säljare och dom hade<br />
ändå övertidsersättning, tror jag. Jag tappade med ens lusten att jobba tills tunnelbanan<br />
slutar gå. Jag bestämde mig för att aldrig gå hem efter nio. Precis som Fredrik gjorde,<br />
fast det höll inte ens den dan. För när klockan var nio hade jag inte ens hunnit hälften av<br />
det jag hade tänkt göra. Som en liten kompensation la jag in att gruppchefen sa ”fight to<br />
the end, to secure freedom and income for American companies”, när dom stormade en<br />
byggnad med en massa araber i.<br />
När jag kom till jobbet en dag i början på oktober får jag höra av Tomas att jänkarna<br />
anfallit Afghanistan. Då började jag nästan skaka av ilska. Dom bombar ett helt land<br />
bara för att några personer, som eventuellt kommer därifrån, kört i några flygplan i ett<br />
par amerikanska hus. Varför är det okej att göra så? Det handlar väl egentligen om att<br />
den som är starkast får göra som den vill och de svagare är tvungna att foga sig. Så har<br />
det väl alltid varit. Det starkaste landet erövrar omkringliggande länder. Dom starkare<br />
grupperna i samhället, vilket nuförtiden väl oftast är samhället självt, bestämmer<br />
villkoren. Fast det är väl i alla fall bättre än som det var för när det var de rikaste som<br />
bestämde, oavsett hur galna dom var.<br />
Det tokigaste med det är väl det att man får lära sig att det är tvärtom. Som när min lillebror<br />
gjorde något dumt, då kanske jag slog honom lite. Men det var oftast ingen bra idé, för det<br />
slutade nästan jämt med att han sprang in till mamma eller pappa och sedan skällde dom på<br />
mig och sa att jag inte skulle slå någon som var mindre än mig. Fast dom få gånger jag slogs<br />
med någon som var större än mig, slutade det ju bara med att jag fick en massa stryk. Jag kom<br />
ihåg en gång när en kille som gick några klasser över mig tog min cykel som jag precis ställt<br />
ifrån mig. Jag sa åt honom att han skulle kliva av den. Då fick jag en smäll på käften. Först<br />
blev jag jätteförvånad. Sen slog jag tillbaka. Då klev han av cykeln, slängde den på marken<br />
och började boxas på mig. Han slog så hårt att det började blöda. Sen sparkade han till<br />
bakhjulet på cykeln så det blev skevt. När jag sa det till pappa, så blev han så klart arg. Men<br />
när jag tog upp det där med att jag gjort precis som dom sa att jag skulle göra. Alltså att jag<br />
bara skulle ge mig på dom som var större än mig, då verkade det som om han skämdes.<br />
Men nu har jag faktiskt en liten chans att slå tillbaka, tänkte jag. Nu ska jag fan ge dom.<br />
Nu skiter jag i det här och lägger in alla elakheter jag kan komma på. Jag tror, dock, att<br />
jag tänkte att jag aldrig skulle spara ner ändringarna, men att jag sen glömde bort det.<br />
Jag menar att jag tänkte göra ändringarna utan att checka in de ändrade sekvenserna i<br />
databasen.<br />
Jag kom på en lite kul grej som jag la in i den sekvens som jag höll på med. Den<br />
sekvensen handlade om att USA gått in och ”befriat” ett land ifrån deras ledare och nu<br />
”hjälpte” deras polis med att upprätthålla ordningen.<br />
24
Kommandots uppgift var att spåra upp och döda dom onda terrorister som försökte<br />
skrämma bort dom amerikanska soldaterna med bomber.<br />
Det kändes skönt att busa lite med den för jag hade ganska mycket samvetskval när jag<br />
jobbade med den. Jag menar vad är logiken i att dom som bor i landet är terrorister och<br />
dom som anföll är dom goda. Den grej som jag kom på var att jag ändrade lite i<br />
poängräkningsprogrammet så att man fick poäng varje gång man sköt en amerikansk<br />
soldat utom dom i det egna kommandot. Det var till och med så att man fick tio gånger<br />
mer poäng om man sköt en amerikansk soldat än om man sköt en ”terrorist”. Den som<br />
sköt ett amerikanskt befäl fick ända upp till hundra gånger mer poäng. Jag tänkte inte på<br />
det då, men det gjorde att jag införde världens enklaste genväg till att uppnå guldpoäng<br />
och därmed bli världens bäste terroristbekämpare. Vilket renderar en medalj ur<br />
presidentens hand.<br />
Jag satt ett tag och kände mig nöjd över det, sen laddade jag ner tre sekvenser som jag<br />
inte jobbat med och la in att någon säger: ”We got to fight to defend our freedom to<br />
exploit the whole world” lite här och där. Sen la jag in: “We defend our freedom to over<br />
consume the natural resources of the world.” I några andra sekvenser la jag in: “I love<br />
the smell of burning islamists.” Sen la jag nog dit en hel del andra också som jag inte<br />
kommer ihåg. Efter några timmar kände jag på mycket bättre humör. Då ringde det<br />
något på min mobil och försökte kränga på mig ett nytt telefonabonnemang. Jag<br />
nobbade honom ganska bryskt och fick en väldig lust att slänga på luren, så som man<br />
gjorde förr när det fanns vanliga telefoner. Nu fick jag nöja mig med trycka på den röda<br />
knappen och från lagom låg höjd släppa telefonen på bordet. Samtalet påminde mig om<br />
det där med att vi skall välja allting nuförtiden och det gjorde mig återigen inspirerad.<br />
Jag ville häckla det på något sätt. Jag menar att jag ville häckla det här med att vi<br />
numera har tio grundskolor där det förr fanns tre. Och att eleverna luras att välja mellan<br />
en massa konstiga utbildningar, som till exempel media-strateger, efter vilka det inte<br />
finns en chans till att få jobb. Som den utbildning som jag gick, den hette PRkommunikationslinjen.<br />
Ärligt talat så vet jag inte riktigt vad den gick ut på.<br />
Eller att det nu kommer två brevbärare efter varandra i min portuppgång. Eller att det<br />
finns tre mobiltelefonnät som täcker samma område. Det kan ju bara inte vara vettigt<br />
samhällsekonomiskt sett. Det bara måste ju bli dyrare för samhället. Vore det inte bättre<br />
att lägga de resurserna på något där det inte gör något om man vore flera, som fler läkare<br />
till exempel. Tyvärr kom jag inte på något riktigt bra så det fick bli:<br />
“Defend the poor people’s freedom of choice between Coke and Pepsi.”<br />
Den dagen gick jag hem bland de sista, så jag passade på att sno med mig lite godis och<br />
ett par pizzabitar. Jag tyckte att det kunde vara lite rätt faktiskt. Jag menar vad kostar det<br />
för företaget, jämfört med att jag suttit där hela kvällen och jobbat gratis.<br />
Det gick ett par dagar. Jag tror att jag la in lite fler småelaka texter. Till exempel i en<br />
sekvens vid ett tillfälle då det går en kvinna med en barnvagn framför kommandot. Den<br />
som skjuter på henne får minuspoäng, men jag la in att chefen säger: ”Shoot that bitch!”<br />
En av dom meniga i gruppen svarar: ”But it is a woman with a child.” Chefen svarar:<br />
”Newer mind, a dead Muslim is a good Muslim.” Om spelaren skjuter henne får han så<br />
klart fortfarande minuspoäng, men då säger chefen: ”You killed her you jerk.” En av<br />
dom meniga svarar: ”But you told us tot do so.” Chefen svarar: ”It was a joke.”<br />
Bara några dagar innan spelet ska släppas ringer chefen på min mobil och ber mig<br />
komma in på hans kontor. Jag blir med ens väldigt nervös. När jag ser chefens min blir<br />
jag inte mindre nervös. Först ber han mig sitta ner, sen börjar han prata om att spelet<br />
snart är klart. Därefter pratar han lite allmänt om att vi har gjort ett bra jobb. Sedan<br />
kommer han till att det inte finns något jobb till mig efter att deadlinen för att checka in<br />
sekvenser är passerad. Deadlinen skulle vara på torsdagen, men han skulle se till att jag<br />
fick lön även för fredagen. Då skulle alla få smörgåstårta och VD:n skulle hålla tal för<br />
oss. Men sen var det tack och hej. Han sa att jag givetvis var välkommen till det stora<br />
releasepartyt veckan efter.<br />
25
Jag hade hoppats att han skulle vara klar i och med att han sagt med det, men det var han<br />
inte. Han frågar lite trevande om varför jag varit inne i färdiga och godkända sekvenser<br />
av spelet och gjort ändringar.<br />
Han hinner inte ens säga hela frågan förrän jag börjar skaka. Jag försöker nonchalant<br />
släppa ner händerna i knäet, så det inte ska synas så mycket. Sedan säger jag ”Vaddå<br />
vad menar du?” Bara för att vinna lite tid.<br />
Håkan svarar:<br />
– Systemavdelningen har mailat mig en lista på dom som har varit inne i dom färdiga<br />
sekvenserna och ändrat och du är en av dom.<br />
Sen lutar han sig fram över skrivbordet, tittar mig i ögonen och säger:<br />
– Du vet väl att man inte får göra det?<br />
– Nä, jo. Jag vet inte. Jag tror inte att någon har sagt det till mig. Förresten så tittade jag<br />
bara lite jag ändrade inget.<br />
– Konstigt för i mailet står det att du har lagt till flera kilobyte i flera olika sekvenser.<br />
Vad är det som du har gjort?<br />
Jag tänker så det knakar. Vad fan ska jag säga. Jag håller på och säga att något flummigt<br />
om att jag såg några felaktiga uttryck. Jag är ju trots allt ganska bra på engelska, så det<br />
kanske skulle kunna funka. Men då kommer jag på en ännu bättre variant:<br />
– Jag gick in för att se om det fanns några ställen där jag kunde lägga in ”Save women<br />
and children”, som du bad mig om. Men då hittade jag lite olämpliga uttryck som jag<br />
ändrade. Som du vet är jag ju rätt bra på amerikanska.<br />
Håkan ser först lite misstänksamt på mig. Sedan lutar han sig tillbaka och ler.<br />
– Bra jobbat det hade jag glömt. Ja då var det väl inget mer då tror jag. Vi kontaktar<br />
givetvis dig när vi behöver folk i nästa projekt.<br />
Vi hinner inte riktigt klart med att lägga prat på alla sekvenser, så vi blir tvungna att<br />
hoppa över långa perioder för att lyckas hinna lägga åtminstone lite prat i här och där<br />
innan deadlinen.<br />
Smörgåstårtan var ganska god och vi fick ta hur mycket vi ville. Jag märkte dock att det<br />
är ganska lätt att det går över till kräkkänsla om man äter för mycket lax, leverpastej och<br />
majonnäs på en gång. Fast det var i alla fall lätt att spy upp det. Inte för att jag ville spy,<br />
men dom bjöd på väldigt mycket bubbeldricka också, så jag blev rejält full. Jag blev så<br />
full att jag kom på mig själv med att stå och antyda en massa saker om mitt lilla bus.<br />
Någon frågade vad fan jag menade. Då insåg jag att det var dags att dra. Jag kollade en<br />
sista gång in på min arbetsplats. Det verkade inte som om jag glömt något. Varför skulle<br />
jag förresten ha gjort det? Jag hade ju aldrig tagit med mig något dit. Sen tog jag ett par<br />
burkar cola ur automaten. Sa hej då till dom andra i min grupp, inklusive Håkan. Han sa<br />
några om ord om att jag var välkommen tillbaka när dom behövde folk till nästa spel<br />
och Fredrik sa att det var tråkigt att jag skulle sluta. Sedan var det över. Visst jag gick på<br />
releasepartyt också och det var ungefär likadant fast då bjöd dom på hamburgare och öl.<br />
VD:n höll tal och snackade om hur duktiga vi varit. Sen stod fanskapet och log emot oss<br />
som en predikant. Efter att ha stått så ett tag sa han:<br />
– Tyvärr missade ni ändå fyraveckorsgränsen för att få den feta bonusen. Men vi tycker<br />
att ni varit väldigt duktiga, så vi har faktiskt ordnat en gåva till var och en av er. En gåva<br />
som ett tecken på vår uppskattning.<br />
Alla applåderade och några till och med jublade. Men det hade de nog inte gjort om dom<br />
sett att gåvan bestod av en presentförpackning med alla spel firman gjort och ett kuvert<br />
med biocheckar.<br />
26
Det blev helg och därefter arbetslöshet. Fast den helgen kändes det inte som om jag var<br />
arbetslös. Det kändes bara som om jag blivit fri. Jag hade flera kompisar som också var<br />
fria och dom hjälpte mig att fira. Min mamma var i Umeå igen så vi bodde hela gänget<br />
hemma hos oss. En av mina kompisar hade en hel del filmer, vi kollad igenom minst tio<br />
stycken. Först kollade vi seriöst. Men efter en fyra-fem filmer effektiviserade vi det hela<br />
genom att snabbspola igenom alla tråkiga scener. Eftersom han inte gjorde så mycket<br />
annat än kollade på filmer, var han expert på att välja ut dom bästa scenerna och<br />
däremellan berätta handlingen som vi missade. Vi drack öl också och bakade pizzor. Vi<br />
hade tänkt gå ut, men det kändes så hopplöst långt till stan. Dessutom skulle vi säkert<br />
ändå inte komma in, så vi såg ännu fler filmer. Sen ville mina kompisar lira mitt spel, så<br />
det gjorde vi resten av helgen. Jag lärde dom en hel om taktiken i spelet, sådant som jag<br />
snappat upp då och då. Jag hade bara en kontroll så vi fick turas om. Efter ett tag började<br />
vi hela tiden spela som en och samma spelare. Det var som att vi jobbade i skift med att<br />
sköta spelet. Det gick väldigt bra för oss. Efter den helgen hade vi nog bland dom bästa<br />
poängen i hela världen, bara det var ju lite balt så ingen ville sluta. Varje gång det var<br />
min tur var spelet bara svårare och svårare. Efter bra lång tid kommer jag på det där med<br />
att skjuta amerikanare i sekvensen i arablandet. Det fungerade verkligen. Det var<br />
faktiskt skitkul och poängen blev enorm. Vi behövde inte alls hålla på länge förrän vi<br />
fick träffa presidenten. Det var väl kanske lite väl bra för alla andra gnetiga uppdrag<br />
blev liksom helt värdelösa. Vilket gjorde att vi backade tillbaka till förra sparningen och<br />
körde som vanligt istället. Någon gång på måndagen kom jag på att jag hade tänkt åka<br />
till arbetsförmedlingen. Anton och Emil hängde på men Jonas stannade kvar och skötte<br />
spelet. Killen jag pratat med tidigare fanns inte där och ingen annan hade tid. Jag kollade<br />
i en av datorerna som stod där istället. Det fanns en hel lista på jobb, men när jag kollade<br />
närmare var det nog inte så många som jag hade en chans att få. För att göra någonting<br />
skrev jag i all fall ut lite annonser, tog deras tidning och åkte hem. Det gick några dagar<br />
och några veckor. En morgon ringde det på dörren. Jag låg och sov. Det ringde flera<br />
gånger. Till sist öppnade jag. Därutanför stod fyra gubbar. Dom sa att dom var ifrån<br />
polisen och att jag skulle följa med dom. Jag fick klä på mig, men inte borsta tänderna.<br />
Dom sa åt mig att ta med tandborsten och lite kläder. Jag gjorde som dom sa, som i<br />
trance liksom. Utan att tänka plockade jag ihop lite vad jag hittade. Det kändes som en<br />
stor boll i huvudet, som om det bara inte gick att tänka. Dom frågade mig en massa,<br />
låste in mig i ett rum. Låste upp, kom in med mat, låste, låste upp, frågade mer, låste. Så<br />
höll dom på ett bra tag. Jag fick inte prata med någon annan än dom och dom tog min<br />
telefon. Sen, jag tror det var några dagar senare, kördes jag till ett häkte i Södertälje. Där<br />
var det precis likadant. Jag visste inte om mamma eller brorsan eller någon annan heller,<br />
visste var jag var.<br />
En gång när dörren öppnades stod där en kille med en bokvagn. Jag hade så tråkigt att<br />
jag tänkte att jag nog borde klara av att läsa en bok. Jag plockade några jag kände igen<br />
och tittade på honom. Han reagerade inte så jag tog några fler. När han ändå inte<br />
reagerade tog jag några till. Då sa han ”max fem, det ska räcka till alla vettu.” Jag tror<br />
jag höll minst femton böcker i handen. Fem av dessa, det kändes som ett svårt beslut.<br />
Dum som jag var valde jag de allra tjockaste, bara för att jag tänkte att då har jag att<br />
göra längst. Men det resulterade bara i att jag inte orkade mer än ett par sidor i någon av<br />
dom. En bidragande orsak till min brist på läslust var förståss alla tankar som snurrade<br />
runt i huvudet. Oftast handlade det om min framtid, eller snarare om oro inför framtiden.<br />
Men ibland tänkte jag faktiskt på annat, som det här med valfrihet. Vad är det för bra<br />
med denna djävla valfrihet? Den ger en ju bara en massa ångest. Om man har en himla<br />
massa alternativa skolor, telefonabonnemang, sjukhus, dagis med mera som man kan<br />
välja emellan, så gynnar det vissa smarta som fixar det för sig. Resten kommer bara att<br />
få en massa ångest och tro att de valt fel. Fast förmodligen kommer alla prata om hur bra<br />
val de gjort bara för att försöka övertyga sig själva om att dom trots allt är vinnare.<br />
Vilket kommer att göra att lyssnarna känner sig ännu mer som förlorare.<br />
27
Fast att det i slutändan handlar om minimala skillnader. Eller ta det här med individuella<br />
löner. Man kan nog ta vilken arbetsplats som helst.<br />
Folk går och känner sig orättvist behandlade för att den eller den får mer i lön fast den<br />
inte gör mer. Så går säkert många omkring och känner det. Det är säkert till och med så<br />
att dom kan vara avundsjuka på varandra. Den som får dom där extra hundralapparna<br />
känner sig kanske lite utfryst för att den tror att dom andra tycker att han eller hon<br />
smörar för chefen eller nått. Eller då så kanske den känner att den hela tiden måste vara<br />
duktigast eller smartast bara för att liksom göra rätt för pengarna. Sen finns det ju en<br />
massa andra system för att få folk att känna sig som vinnare. Betygen, till exempel, de<br />
gör så att dom som är duktiga i skolan känner sig ännu bättre (fast de säkert kände sig<br />
rätt bra redan från början). Och dom som är dåliga kommer att känna sig ännu sämre och<br />
kanske till och med ge upp. Och vad har vi vunnit då? Ingenting, men vi har skapat ännu<br />
en människa som kommer att känna sig som och bete sig som en förlorare. Som grädde<br />
på moset har vi sånt som reklam som hela tiden hetsar oss till att drömma om att bli<br />
vinnare. Till och med staten håller ju på med sånt. Dom har spelbolag som vill att vi ska<br />
bränna våra sista pengar på olika spel och deras reklam skryter om alla de fina vinsterna,<br />
vägen till lyckan.<br />
Med tiden vande jag mig ändå lite vid att sitta där. Efter ett tag sa någon att de hävt mina<br />
restriktioner. Vilket tydligen betydde att jag fick träffa min mamma, läsa tidningar och<br />
se på TV. Mamma var så klart upprörd, men jag trodde det skulle vara värre. Jag hade<br />
verkligen bävat för vad hon skulle säga. När jag träffade henne, då pratar hon mest om<br />
praktiska saker, som vem som ringt och sånt. Sedan visade hon en massa tidningsurklipp<br />
om mig.<br />
I en tidning, jag tror det var Expressen, beskrivs jag som en ovanlig kille, lite av en<br />
enstöring. Det är en massa bilder. En på vårt hus, en på datafirman och en på häktet där<br />
jag satt. Dom har tagit reda på ganska många saker om mig faktiskt. Som att min pappa<br />
tagit livet av sig och att jag bott i USA. Dom hade intervjuat en psykolog också. Han sa<br />
att mitt beteende är ovanligt eftersom det var genomtänkt och raffinerat trots att jag inte<br />
föreföll ha gjort det i någon organiserad form eller i vinstsyfte. Han sa att beteendet är<br />
bortom <strong>standardavvikelsen</strong> för subversiva beteendemönster. Jag förstod inte vad det<br />
innebar, blev tvungen att fråga mamma. Hon förstod inte heller, men hon lovade att<br />
kolla med min farbror. Hon hade med sig en artikel ur Dagens Industri också. På den<br />
satt en klisterlapp med en hälsning från farbror. Där stod det ”Lycka till Anders, jag<br />
tycker att det var modigt och bra gjort av dig!” Det värmde verkligen att läsa det för jag<br />
har alltid sett upp till honom. Han är liksom alltid så klok jämt. Han vet svaren på<br />
allting, har en så fin bil och allt sånt. I artikeln står det att Game Wizard blivit stämda av<br />
amerikanska staten och en rad företag för smutskastning av deras varumärken.<br />
En av dom som jobbade i häktet frågade om jag vill ha lite samsittning. Jag frågade vad<br />
det var och han sa att man kan få sitta någon timme om dagen med någon annan och<br />
prata lite. Jag tackar ja och han släppte in en gammal snubbe som verkade vara knarkare.<br />
Knarkaren sa att han hette Roger, sträckte fram handen och frågade vad jag hette. Sedan<br />
började han berätta om sitt liv samtidigt som han rökte jättemycket. Han frågade inte<br />
mig om lov eller om jag hade en askkopp, han bara rökte. Men ändå var det rätt kul att<br />
höra om hans liv även om det kändes lite obehagligt att vara inlåst med honom. Det var<br />
också lite jobbigt att han hela tiden antydde att jag var en skurk, genom att säga sånt<br />
som oss tjuvar emellan och så vidare. När han väl frågade varför jag satt där kunde han<br />
inte fatta vad det är jag hade gjort eller varför jag gjorde det. Han blev lite obehaglig,<br />
började antyda sånt som att jag fått en massa pengar för att göra det.<br />
Jag försöker förklara att jag tycker det väldigt farligt att amerikanerna bara anfaller alla<br />
som de inte gillar. Och att jag inte gillar att det är en massa storföretag som håller på att<br />
ta över världen och våra känslor. Att vi blir lurade in i att arbeta mer och mer, fast vi inte<br />
behöver det, bara för att sen slösa bort alla pengarna på dyra märkesprylar.<br />
28
Han fattade ändå inte, men så klart han var väl inte direkt inne i den svängen. När han<br />
väl gått och pliten kom in och frågar om jag vill ha mer samsittning så tackar jag nej.<br />
Efter ett par månader blev det rättegång. Min advokat sa att jag ska vara glad att det blev<br />
rättegång så snabbt för sen slipper jag att sitta i häktet. Han sa att han kämpat väldigt<br />
mycket för att få ut mig ur häktet och att det var lagvidrigt att jag tvingats att sitta i<br />
häkte, eftersom det inte ansågs föreligga någon risk för att jag skulle kunna förstöra<br />
några bevis. Vilket ju givetvis är helt självklart eftersom spelet finns ute i flera miljoner<br />
kopior över hela världen. Advokaten sa att det förmodligen var amerikanerna som låg<br />
bakom både häktningstiden och den snabba rättegången.<br />
Jag minns inte så mycket av rättegången faktiskt. Det var flera personer från mitt jobb<br />
som kom dit och blev utfrågade, bland annat Tomas och Håkan. Dom sa båda två att<br />
dom inte hade en aning om det som jag gjort och att dom minsann hade instruerat mig<br />
precis enligt företagets regler. Men Tomas nickade i alla fall åt mig, som en hälsning<br />
liksom. När rättegången var över fick jag åka hem, men mamma sa att det nog inte är<br />
någon bra idé, så jag fick följa med henne till Umeå istället. I Umeå hände det inte så<br />
mycket förutom att hennes kille hade jättemycket gamla videofilmer som jag kollade på<br />
hela dagarna. Min bror ringde efter någon vecka och talade om att jag fått ett brev där<br />
det stod att jag dömts till ett års fängelse för något som kallades ”trolöshett emot<br />
huvudman”, vilket såvitt jag förstod i praktiken betydde att man inte lytt sin chef. Så nu<br />
sitter jag här.<br />
– Vad ska du göra sen då, när du kommer ut?<br />
– Vet inte, nått med media kanske, du då?<br />
– Vad fan tror du? Jag är så klart helt körd på arbetsmarknaden. Det är väl bara till att<br />
fortsätta knarka, så man slipper inse att man inte har en chans även om man skulle<br />
försöka.<br />
Jag svarade inte för jag anade att han kanske hade rätt. Eller var det för att jag var rädd<br />
att jag såg mig själv om en sådär fem-tio år.<br />
29