Bortom standardavvikelsen

Men hon gör inte det, istället stänger hon munnen och tittar lite sådär blygt ner i marken. Vi
tittar bra länge på varandra, lite som i smyg. Hon är ganska söt, fast hon verkar ganska
gammal. Hon är kanske över trettio år. Konstigt att någon som är så gammal är blyg. Jag
tuggar väldigt försiktigt på min hamburgare för at jag inte ska tappa något på jackan och
tänker febrilt på vad jag skulle kunna säga till henne. Det enda jag kommer på är att erbjuda
henne något att äta. Fast tänk om hon är vegetarian eller inte gillar hamburgare. Hon kanske
känner sig tvingad att äta bara för att hon inte vågar säga nej. Till slut tar jag upp pajen och
håller den emot henne.
– Här vill du ha en äppelpaj?
Hon ler och skakar på huvudet.
– Tack, men jag är inte hungrig, men du verkar vara det, så ät du.
När hon svarade så hörde jag att hon hade en dialekt som liknar den jag har, därför kom jag
direkt på något mer att säga:
– Kommer du också från Småland.
– Ja från Jönköping du då?
– Silverdalen.
– Silverdalen, fint namn, var det inte där pappersbruket låg?
Minnena stack till i mig när hon sa det.
– Precis, min pappa jobbade där.
– Där har jag nästan varit en gång. I alla fall tror jag att jag åkt igenom det. Finns den orten
kvar överhuvudtaget?
– Jag vet inte vi flyttade därifrån, sen har jag inte åkt tillbaka.
– Vart flyttade ni då?
– Till Stockholm. Du då bor du kvar i Jönköping?
– Nä, jag pluggade i Göteborg och sen dess har jag bott där.
Nu stod jag i valet och kvalet om jag skulle fråga vad hon pluggade och därmed få ett tråkigt
karriär-jobb samtal eller fråga om hon var här på semester. Det sista vore roligare, men hon
kanske ville att jag skulle fråga henne om vad det var som hon pluggade. Folk brukar ju prata
om sånt. Jag chansade och frågade om hon var här på semester. Hon nickade och sa att hon
nästan aldrig varit i Stockholm förut, så nu skulle hon vara här i en vecka och åtgärda det. Vi
pratade vidare och efter ett tag kom vi i alla fall in på hennes utbildning och något senare kom
vi in på vad hon jobbade med. Hon var civilingenjör och hon konstruerade maskiner.
– Vad då för maskiner?
– Såna som flyttar saker.
– Varför finns det såna?
För att om man har en sån, så behöver man inte ha personal som gör det jobbet.
– Jaha men då kommer ju en massa människor att bli arbetslösa.
– Men en sen då. Det är väl bra att sådana jobb försvinner.
– Jamen en del vill ju faktiskt ha sådana jobb.
– Men är det verkligen något som dom drömt om tror du. Tror inte du att man kanske
snarare drömde om att göra något annat men bara hamnat där.
– I vilket fal som helst så finns det de som vill stå vid en maskin. Det sa i alla fall min
pappa.
– Ja men då är det nog så att de från början bara hamnade där, kanske för att det var det
enda jobb som fanns. Sen, ju längre tid man står vid maskinen, desto mindre tror man
sig klara av något annat jobb.
– Men tror du inte att dom blir ledsna av att förlora jobbet då, dessutom blir dom ju
arbetslösa och det är inte roligt?
– Visst, dom som är arbetslösa har det nog inte så kul, mest för att det anses så skamligt,
tror jag. Men för samhället är det inte så farligt för om en maskin med en maskinskötare
producerar lika mycket som fyra arbetare gjorde förut, så skapas ju den nyttigheten som
dom gjorde i alla fall. Och om bara en av dom skulle få ett nytt jobb så har Sverige,
totalt sett, tjänat på det. Dom enda som förlorar på det är de som blev arbetslösa.
9