“Nej, du skall rikta blicken mot dina lärare och lyssna på dina ...

...forts fr. s. 5
för att få införseln godkänd. Och så ska
man deklarera sina pengar och växla till
sig Ukrainsk valuta. Har man tur fungerar
tullens datorer, som är till stor hjälp, annars
måste tullarna sitta och skriva för
hand. Efter tre-fyra timmar är vi på väg in
i Ukraina och har cirka 65 mil kvar att åka.
Vi har under årens lopp hittat allt kortare
och bättre vägar att köra, men de håller
ändå långt ifrån västerländsk standard.
Det är stora hål här och där, och ibland
saknas kanske en bit av körbanans kant, så
det gäller att den som kör är pigg och alert.
Klockan blir bortåt elva på söndagskvällen
innan vi kommer till Belaya Tserkovs
stadsgräns.
Nu är det så att efter klockan tio på kvällen
är det inte tillåtet att köra med tung lastbil
genom staden. Vi kan stanna tuanför en
stor park och sova, men det är riskfyllt.
Rånrisken är rätt stor. Trötta efter två dygn
i en lastbilshytt tar vi chansen att köra och
hoppas att ingen polis ser oss. Så vi brakar
på. Efter en stund ser vi en polisbil med
besättning vid gatukanten. Vi tycker att
vi ska ta tjuren vid hornen, så vi stannar.
Bengt tar stadskartan med sig och går för
att låtsas fråga efter vägen till pingstkyrkan
på Golubinaya gatan. Själv stannar
jag kvar i bilen och knäpper mina händer
och börjar be till vår Herre om hjälp.
Jag ber med slutna ögon. Det är ju lite
spännande så jag tittar ut och ser en ambulans
komma emot oss och försvinna.
Efter några sekunder kommer den tillbaka,
svänger in och stannar framför vår
bil och föraren springer fram till poliserna
och Bengt.
Vi har fått bönesvar!!! För jag ser vem
ambulansmannen är - en av ungdommar-
8
na i pingstförsamlingen. En pojke jag lagt
märke till under tidigare resor. Han höll
sig alltid framme. Slet med avlastningarna
och var alltid hjälpsam. Dessutom var han
nyfiken på de svenska motortidningar vi
haft med oss ibland. Nu körde han tydligen
ambulans.
Det dröjer inte länge förrän Bengt och han
kommer tillbaka och jag går ut och hälsar
och får pussar på östeuropeiskt vis. Vi får
klart för oss att han ska köra före oss till
kyrkan, så vi klättrar in i vår bil och följer
efter ambulansen. Det går rätt fort, och
han kör med blåljusen på. Då vi närmar
oss en stor rondell, mitt i centrum, hör vi
att han sätter på sirenen också.
Den får sedan vara på ända tills vi kommer
fram till kyrkan. Väl framme vid kyrkan
går han före oss in. Där väntar oss två av
församlingens många kvinnor. Valentina,
som Astrid L länge brevväxlat med och
som varit hos oss två gånger, och en annan
kvinna vars namn jag inte minns, men hon
är alltid med i kyrkans verksamhet. Hon är
sjuksköterska och ser naturligtvis att jag
är trött, så hon ger mig en tablett, som jag
tar tillsammans med te och smörgåsar som
vi bjuds på, och snart är tröttheten borta.
Ambulanskillen har gett bud till pastor
Misha att vi har anlänt, så han dyker upp
efter några minuter och vi har en kort bönestund
innan vi går ut i det Ukrainska
mörkret och Bengt backar in hela vårt långa
ekipage genom grindhålet till kyrkans
uppfart. Ett verkligt precisionsarbete.
Vi följer med Misha hem för några timmars
sömn innan vi nästa dag, måndag,
skall möta en tullgubbe som skall kolla
avlastning och lagring av alla de 90 m 3
kläder m.m. som vi har med oss och
plombera lagerlokalen. Alla papper ska