Enbogen o Enkroken 1954-55

TVÅ FJÄLLBÖNDER
De väntades hem vid femtiden, så vi blev ombedda sitta ner, de
kunde komma när som helst. De hade tagit traktorn och farit till
Storlien för att hämta vinterproviant, dit var bara något över mi­
len. Vi ringde Storlien, jo, de hade gett sig av hemåt för en bra
stund sedan. Timmarna gick. Klockan nio kom de, trötta och blöta.
Byvägen hade varit så sur och slirig så traktorn hade inte kunnat
ta sig uppför en av backarna med lasten. De hade varit tvungna
att bära upp sjuhundra kilo potatis.
Det var Max Fuchs på Rundhögen och Karl Hansson i Enkro-
ken. Den förre en energisk, explosivt livlig, svarthårig man i fyrtio-
femårsåldern, österrikare född, berättar dramatiskt och gärna och
sticker inget under stol. Den senare, urjämte i folkpensionsåren,
med en hög panna på väg upp mot en flint och ett mjukt och lugnt
sätt, talar lågmält och tycker sig inte ha något märkvärdigt att be­
rätta. Självmant åtminstone. Han skulle varit enkelt förnäm som en
skotsk lord, om han inte vore självfallet värdig som en gammal
jämtlandsbonde.
- Traktorn orkade inte, men jag gjorde det, sade Fuchs seger-
glatt, och potatisen kom hem innan frosten tog den.
— Jag orkar inte som förr, jag har så ont i ryggen, sade Hansson
stilla, tog en potatissäck i famnen och bar den lätt som vore den ett
spädbarn in i källaren.
Transportbesvär är vardagsmat häruppe.
Två fjällbönder 15
De bor närmaste grannar, bara någon f järdingsväg från varann.
Fuchs arrenderar en fjällägenhet och Hansson har egen gård på
en fjärdedels mantal, det vill säga etthundratjuguen hektar mark,
mest myr samt litet fjällskog och fyra hektar odlad jord. De repre­
senterar två typer fjällbor och två sorters fjällbebyggelse.
Hansson bor just där två älvar forsar samman. Snasahögarnas
krön tar bort en del av södersolen, och när kölden däruppe rinner
utför fjällsidan, lägger den sig till ro under ett mjölkglastak av isig
dimma runt hans gamla gård. Här kan man ha femti grader kallt.
Här är varken lönt att odla potatis eller havre, men det finns gott
om hö på vallarna och gott om gamla ängslador runt gården. De
ligger även nära ladan och visar därigenom hur fjällbonden måste
hushålla med sin arbetskraft. Slåttertiden är kort och bråd, och
man hinner få in tre lass hö i en ängslada, medan man får in bara
ett i lagårdsbyggnaden. Sen körs höt fram på vinterföret, då är det
inte så jäktigt.
Huset är minst etthundrafemti år, av vridet kådbrunt fjälltim­
mer, rummen är kalla, även köket, fast det är panelat för dragets
skull, kakelugnar finns inte, man har norska järnspisar i stället.
Golven är slitna och kvistiga, gulmålade för renlighetens skull.
Allt är bevarat, prydligt och vårdat. Mellan fönsterrutorna ligger
rönnbärsklasar på renlav, rönnbären för färgglädjens skull, mos­
san för fuktens, den drar åt sig vatten så att frostrosorna inte växer
ut över hela glaset.
Nästan allt är gammalt. Lagården lider av ålderdomssvaghet
under nävertaket. Mittgången är stensatt med stora hällar, på ena

16 Två fjällbönder
sidan har vi vagnbod med tusen ting, slädar och kärror på golvet,
handgjorda räfsor och lieorv på väggarna, kontar och korgar i hör­
nen och virke på spärrarna, på andra sidan gången ligger stall och
lagård eldstadslösa. En väldig gödselstack grönskar saftigt på ut­
sidan, gårdens härbre lutar, och gamla kärrhjul murknar bak tunets
slipsten. Det syns att de börjar bli gamla, Karl Hansson och hans
hustru Kerstin, de har så mycket att göra med att hålla i stånd det
som finns, så de räcker inte till för något nytt, de har fått finna sig
i att ha det som det är och som de alltid haft det. Den förnöjsam­
heten är något annat än slöhet, den ger plats åt lågmäld förfining
och är intelligent i tonen, den är vad man brukar kalla kultur.
— Vi får dra oss fram på många vis, säger Hansson, ena gången
kryper vi, och andra gången springer vi.
För sexti år sen hade Enkroken cirka tjugufem personer på
fyra gårdar. Nu har man fem på två. Var det för jaktens och fiskets
skull som folk en gång slog sig ner här, så inte är det mycket att
leva av i dag, nu lever man på kor och turister. Hanssons har slutat
med turisterna och nöjer sig med de lugnare korna och orkar ej
med många sådana heller, nu sedan reumatismen tog i. Sin hjäl­
pare i nöden, den nordsvenska hästen, oöverträffad i skog och fjäll
har de emellertid kvar. De tre kulliga fjällkorna ger på sommaren
dagligen cirka tretti liter mjölk, som ger smör och ost, som per år
ger en inkomst på fem-sexhundra kronor, som skall räcka till mjöl,
socker, salt, kaffe, potatis m. m. m. m. Skogsarbete har inte Hans­
son, men sköter på vintern eldning m. m. i den delikata sportstugan
på älvbrinken ovanför hans gamla gård. Den ligger förtjusande,
den är som en liten villa, ny, varm och ombonad med alla moderna
bekvämligheter. När den fick sina elektriska ledningar fram-
¥
Rundhögens turiststation sedd mot Snasahögarna. Vem kan tro att byggnaden i
mitten är samma hus som den förfallna fjällägenheten på bilden inunder?

Studio Rundhögen. Karl Hansson i Enkroken intervjuas om en fjäll­
bondes tillvaro, Max Fuchs hör på, och Fritz Wahlgren drar veven
på bandapparaten.
Två fjällbönder 17
dragna, då först fick Hanssons och de andra i byn ljus och kraft.
Det är nästan — förlåt överdriften — som om det vore sportstugan
som höll gården uppe. Den är även en kontakt med ett ekonomiskt
lyckligare lottat Sverige, och den ger ju några kronor i inkomster.
Det är lätt att inse vad folkpensionen betyder i en så penning-
knapp hushållning som Hanssons, den dag den kommer.
— Men vi använder ju litet mjölk och smör själva till hushållet,
och så har det varit prima hälsa tills jag nu fick reumatisk värk
för ett och ett halvt år sedan. Men den skall väl bli bättre.
När man hör om de osäkra älvarna och vad som hänt, när man
måste över dem, och om olyckstillbud eljest, när man hör om me­
tervis av blöt snö som skall forceras, eller snöstormar, när man hör
om normala ryggbördor på sexti-sjutti kilo från stationen (att de
känns som hundra när man kommer fram innebär ingen vinning),
när man hör om de kalla husen och arbetsförhållandena, då undrar
man inte över reumatismen.
Jag frågade Hansson varför han stannat kvar, varför han inte
tagit någon av de många möjligheter som funnits att få, t. ex. en
gård nerigenom landet.
— Ja, inte är det så mycket som är bra häruppe, men när man
är född här och inte vet av något annat, då är det bäst att stanna
på ett ställe och inte fara neråt landet och se hur de har det. Då blir
man avundsjuk. Har vi bott i Enkroken i femti år, så lär det bli så
länge vi lever. Får vi landsväg nu, så kan man åka härifrån, när
man dör.
Man håller fast vid sin gård. Bottnar den inställningen i det
gamla självhushållets oberoende av andra och känsla av eget
värde? Hur som helst den har en ödmjuk stolthet.
3 — Modsen

18 Två fjällbönder
När man talar om förnöjsamhet i gången tid, säger man ofta:
de visste inte bättre. Och kanske var det sant ibland, fast den slut­
sats vi vanligen självbelåtet drar därav, att vi skulle ha bättre för­
stånd än fädren, troligen är felaktig. Var har vi ärvt vårt förstånd
ifrån, om inte från dem som levde före oss?
Den förnöjsamhet man möter i våra dar, går emellertid sällan att
förringa på det viset, så okunnig är ingen om våra moderna be­
kvämligheter. I denna gård i varje fall vet de väl så bra, vad de sen
säger själva. För nöjsamheten är här en karaktärsegenskap. Ärvd
eller förvärvad den är i alla fall vårdad — liksom alla andra gam­
maldags ting i gården.
Man brukar också säga att det är missnöjet, som driver fram
utvecklingen. Det är väl sant på många sätt. Det positiva, ska­
pande missnöjet med ofullkomliga förhållanden är alltid värde­
fullt, det negativa kvirrande missnöjet har ibland, om det varit
starkt och högljutt nog, kunnat förbättra förhållandena för den
som klagat, fast missnöjet inte säkert försvunnit för det. Men säg,
varför skall det vara så svårt för den förnöjsamme att få gehör för
sina önskemål? Han kan ha långt större svårigheter än den som
skriar i högan sky! Måste man bråka?
Här har den lilla fjällbygden dragit sig fram i väntan på att myn­
digheterna skulle ge den väg. Man väntade undergivet i Hanssons
fars och farfars tid. Hansson själv har varit något mer aktiv, han
har en gång för ett par år sen rest till Östersund och uppvaktat
landshövding och vägnämnd i vägfrågan. Det var andra gången
i sitt liv han besökte staden och det var tjugo år mellan första och
sista gången. Man kan förmoda att han utnyttjade tillfället grund­
ligt-
Två fjällbönder 19
— Jag åkte hem samma dag. Jag hade bråttom hem och tyckte
inte jag hade något att göra i stan, sen vi hade gjort det vi skulle
göra.
Kanske är Max Fuchs orsak till att Karl Hansson kom till
Östersund för andra gången i sitt liv. Han har nämligen samlat
bygdens mummel till taktfasta rop på väg. Han är företagsam och
envis, han kan bearbeta inte bara en kärv natur — det kan många
fjällbor — utan även bearbeta människor och myndigheter. Det
kan de flesta inte, ty så hopplöst efterblivna är de ännu här och var
i fjällen, att det anses ofint och påfluget att klaga, och myndighe­
ter, ja, det är något ouppnåeligt avlägset. Att få dem att förstå fjäll-
borna ter sig för dessa så hopplöst omöjligt, att de tiger. Språksvå­
righeter. Fuchs, som bryter på tyska, har inga sådana språksvårig­
heter. Han och hans hustru Irma har på Rundhögen utfört den
dubbla bragden att få både natur och nymodigiheter att verka för
sina syften.
Han har varit skidlärare vid turisthotell, hon är stadsflicka, född
i Stockholm. De träffades, och när de började drömma om en ge­
mensam framtid tog den form av en egen liten turiststation. En­
tusiasm och romantik fanns, men pengar saknades att överta någon
upparbetad station. En ljus aprilkväll på en skidtur stannade de
vid Rundhögen och beundrade Snasamassivet och Getryggen. Här
skulle jag vilja bo. Jag också. När f jällägenheten blev arrendeledig
och de begärde att få den, såg de inte så mycket på förfallet som
på vad gården skulle kunna bli, trots ruttna hus utan vatten, lyse
och framkomlig väg.
När de flyttat in, anmälde sig verkligheten.

20 Två fjällbönder Två fjällbönder
— Det kändes ju litet bittert, sade fru Irma, att på morgonen,
när man vaknade, få börja skotta snö inne i huset. Då tänkte man,
hur det skulle bli, när det blev ändå kallare. En natt blåste taket av.
Första hösten och de små besparingarna gick åt att göra huset
beboeligt. Snickarn, som hjälpte dem, ansåg att de tagit på sig vad
de aldrig skulle klara upp. Folk skrattade öppet åt de två tokarna,
tog dem inte på allvar. När Max och Irma kände sig alltför ned­
slagna, gick de ut och såg på naturen.
I februari hade de rucklet så pass i stånd att de kunde ta emot
de första turisterna, skolgrupper, men med det enkla kök som fanns
var detta ett konststycke. En snöstorm drev huset fullt i folk, man
låg över golven, och maten tog slut. Det var för Max bara att i
ovädret skida till Storlien och hämta mer. På sommaren grävde
han brunn, sex meter ner i jorden började den rasa, med nöd kom
han upp. När brunnsringen på fyrahundra kilo kördes hem, råkade
hästen i sken, ringen for av, häst och åkdon välte, och det var på
ett hår att både häst och körkarl strukit med o. s. v.
— Att leva i fjällen, säger Fuchs, det är varenda dag något nytt.
Varenda dag är verklig kamp för tillvaron. Det är människans tro
att det blir bättre som håller henne uppe.
Fuchs gick vidare. Han lyckades få lägenheten antagen som
norrländsk f jällägenhet, d. v. s. att kronan genom lantbruksnämn­
den svarar för byggnadsskyldigheten av hus och lagård. Men lant­
bruksnämnden var klok nog att ställa ett villkor utöver det höjda
arrendet: Fuchs måste själv bli entreprenör vid ev. nybyggnad.
Han fick pengar anvisade och satte igång.
Men Fuchs ville ju inte ha jordbruk och inte heller djur, han
ville ha turister. Därför ville han ha ett hotell i stället för en la-
gård. Men det tillät varken pengarna eller bestämmelserna. Med
myndigheternas goda minne satte han trots allt igång. Så här me­
nade han att det skulle gå.
Han hade köpt fjällskog på rot, trehundra träd för tvåhundra­
sjuttiofem kronor. Skiftet ansågs omöjligt att avverka, det låg av­
sides och saknade väg. Efter tre höstar och vintrar hade han av­
verkat, kört fram, skaffat en gammal råoljemotor och en cirkelsåg
och sågat råvirke till ett värde av tolvtusen kronor. Han menade
vidare att många av de största utgiftsposterna skulle bli ungefär
desamma, om han planerade för ett eller två hus, både körslor, folk
och materiel kunde utnyttjas bättre för två. Det ena, ett fint bo­
stadshus — dock endast för eget bruk! — fick han ju genom lant­
bruksnämnden, det andra skulle alltså bli turisthotellet. Men han
kunde ju inte gärna erbjuda sina gäster det gamla bostadshuset,
som ej var människovärdigt, nybygge fick han varken anslag eller
tillstånd till. Alltså renoverade han det gamla och renoverade det
så grundligt, att man nu har svårt att se var det är.
På den lilla gårdsvägen körde han fram etthundraåttifem ton
byggnadsmateriel. Men det regnade så ovanligt mycket den som­
maren, vägen förstördes, och man fick ibland bära fram. Hela byg­
get blev så försenat att slutet blev en enda kapplöpning med vin­
tern, som ju kunde spoliera allt, om man ej hann få tak, fönster
och värmeledning klara. När det började bli kallt och hösten kom
med mörkret och det inte gick att fiska laxöring på kvällarna, då
fick hantverkarna lappsjuka och ville ge sig av. Muraren stack,
och varje dag sade målaren: i morgon reser jag. Men när frosten
blev hård, då var kulvertledningen mellan husen klar ifrån värme­
centralen. Och till jul kunde man ta emot första gästen.

22 Två fjällbönder
Turiströrelsen utökades efter hand, överskottet gick till bygget,
folk var vänliga med behövliga krediter, ty de såg vad Fuchs ut­
rättade och han skötte affärerna oklanderligt.
På tal om kapital säger f. d. skidläraren:
— Vi har inte sett de senaste biograferna, inte tagit ut ransonen,
inte rökt. Vi vet inte vad söndag eller helgdag eller semester är.
Min hustru stod på skidor tre gånger i vintras, själv gjorde jag två
små promenader. Vårt kapital är ett arbetskapital, det är oss själva
vi släpper till.
Nu ligger turiststationen där praktisk och modern, enkel och
rejäl, inredd speciellt med tanke på den ungdom som så sällan hit­
tar en plats i fjällvärlden, där den har råd att vara. Man kan ta
emot upp till etthundratjugufem gäster på en gång, under hela
den senaste vintersäsongen var de bra mycket över femhundra.
Reklam har Rundhögen aldrig behövt kosta på sig, den går från
mun till mun. Och hustru Irma gläder sig nu åt ett lättarbetat kök,
elektricitet o. s. v.
— Elektriciteten ja, den var ett riktigt Krångel-Sverige, säger
Max. Vi ville ju ha statsbidrag, och då kom en man från elföre-
ningen i Östersund hit för att titta var linjen skulle gå. Och han
tittade. När han rest tog vi kompassen och gick linjen. Karl Hans­
son, en till och jag började hugga, och från slutet av augusti till
början av oktober hade vi gjort en bred linje genom vildmarken,
över myrar och mossar och genom tät skog. Så högg vi stolpar och
körde ut på plats. Min gamla trogna fjällhäst hjälpte mig mycket.
Men elföreningen hade bara tittat. När jag ringde Östersund och
sa, att nu är linjen färdig och att jag ville ha elektricitet i den in­
nan höstmörkret, då fick jag till svar att det var inte meningen, de
Två fjällbönder 23
hade bara tittat ännu. Nu har jag väntat på elektricitet i tre år, sa
jag, och nu har vi slitit ont för att få linjen färdig och nu vill jag ha
ström till hösten. Nej, det går inte, för det var papper och papper,
som inte var rätt. Vi hade ju bara telefonerat, inte lämnat in någon
skriven ansökan. Elektrikern kom i alla fall upp och avsynade led­
ningen. Då hängde det upp sig på att vi inte fick någon bra jord­
ledning, fast vi letade på fem, sex ställen, det fanns ingen lera i
jorden. Men elektrikern gav mig elektrolytsalt och jag grävde i en
myr. Då hade det hunnit bli november och jag stod halva jag i
vatten och grävde. När vi sen stjälpte i saltet, gav instrumenten
utslag, och jag fick min elektricitet. Vad det betyder att få ljus, det
kan man inte återge.
Och nu är det vägfrågan. Vägen skulle betyda fantastiskt myc­
ket för oss här uppe. Det ger en sådan osäkerhetskänsla detta, att
när man mest behöver någonting, då kan man inte komma någon­
stans. En väg har länge varit planerad och det har länge diskute­
rats var den skall gå. Vi hävdar bygdens intresse. Den skall gå
söder om järnvägen, där det bor sju-åtta gånger fler bofasta än
norr om. Vi har gjort utredningar i nätter och dagar, jag är ord­
förande i vägkommittén, myndigheterna har blivit förstående. Vi
hade tänkt oss en mindre väg, nu har vår vägfråga blivit en riks­
vägsfråga och det ser ut som storpolitiken skulle hjälpa oss till en
stor väg. När den blir klar, då blir här paradiset, sammanfattar
Fuchs.
Det är en fin sorts missnöje, där den missnöjde själv sätter till
alla klutar för att göra förhållandena bättre. För bygden har Fuchs
varit en vitaminspruta. Hans station fyller ett behov i den jämt­
ländska turistvärlden och ligger väl till för fjällvärldens räddnings-

24 Två fjällbönder
tjänst. Det är en modern nybyggarbragd han och hans Irma ut­
fört. Nu är det ingen som skrattar åt tokarna på Rundhögen.
Men hon säger så här:
— Jag vill absolut inte ha tillbaka den första tiden. Om vi skulle
bli erbjudna ett sådant här stationsbygge till, så skulle vi inte orka
ta det. En sådan här sak gör man bara en gång i livet. Men det är
en stor tillfredsställelse att ha gjort den och att kunna se fram mot
en utveckling till något ännu bättre.
Han säger så här:
— Man kan inte bo i fjällen för att tjäna pengar. För att kunna
bo här måste man älska fjäll och natur. Man skall känna att man
måste bo här för att kunna leva sitt eget liv.
Vad säger lantbruksnämnden i Östersund, under vilken fjäll­
lägenheterna närmast sorterar? Direktör Vilhelm Wessén svarar:
— Detta är inte en norrländsk f jällägenhet i vanlig mening. Vi
gick först efter den traditionella uppfattningen att eftersom här är
ett jordbruk, så ska här bo en jordbrukare och han ska ha lagård
och leva på sina kossor. Men när vi diskuterade igenom fallet, så sa
vi helt enkelt så, att han tjänade ju mycket mer på att ha tvåbenta
kor i det hus som skulle vara lagård. Slutligen fann vi på en form,
som gjorde att vi kunde klara av det hela, och nu har vi byggt
bostad åt honom, och så har han sina tvåbenta djur, turisterna, att
ta in pengar av. Våra överordnade myndigheter vet nog om detta,
och de har gått med på det.
Fuchs var så in i vassen envis. Han låg efter oss, varje gång hade
det alltid hänt något nytt på Rundhögen. Han hade brädfodrat,
han hade ordnat med spis, han hade organiserat gruppresor, och
det gick framåt. Alla som han hade att göra med, uppskattade hans
Två fjällbönder 25
arbete. Han skötte sin affärer på ett strålande sätt. Varför skulle
vi då vara sämre? Vi måste ju hjälpa karln, så han kunde komma sig
ändå bättre tillrätta däruppe. Vi har satsat på människan, helt en­
kelt, på en enastående duktig familj.
Men det hade inte gått om han inte bråkat?
— Nej, absolut inte.
Den väglösa bebyggelsen är av fyra huvudtyper, de under lant­
bruksnämnderna sorterande fjällägenheterna, de under domän­
verket sorterande kronotorpen och skogsbolagen tillhöriga gårdar,
alla dessa tre grupper är arrendeställen, den fjärde gruppen bildas
av de självägande.
Jämtlands f jällägenheter är — det är värt att minnas — gamla
självägande ställen, som kronan förvärvat för lapparnas och ren­
skötselns behov och nu arrenderar ut, ofta till de gamla ägarnas
avkomlingar. Lägenheterna löd under länsstyrelsen (lappväsen­
det) till 1947, då de lades under egnahemsnämnden, för att 1948
överflyttas under lantbruksnämnden. Kontrakten är olika, i regel
utgöres arrendet av underhålls- och byggnadsskyldigheter. Sko­
gen förvaltas av domänverket. Antalet var etthundrafemtiåtta år
1948 med niohundrafyrtinio innevånare.
På hösten 1949 framlade direktör Wessén en utredning om Jämt­
lands fjällägenheter. Den avsåg att vara en grund vid bedöm­
ningen av vilka som skulle överföras till norrländska fjällägenhe­
ter.
Utredningen är förträfflig, klar och åskådlig och ger, så vitt jag
förstår, en rätt verklighetsbild. Den rör ju speciellt fjällägenhe-
ternas förhållanden, men slutsatserna gäller i stora delar även

26 Två fjällbönder
de övriga grupperna, gårdar av alla sorterna kan ligga grannar.
Dessa jämtländska f jällägenheter indelar Wessén i tre grupper
med litet olikartade betingelser. Den södra gruppen återfinnes
inom Härjedalen, den mellersta ligger i södra och mellersta Jämt­
land den norra inom Frostvikens stora socken. Jag ber att få citera
följande:
»Vid en sammansyn av lägenheterna inom norra området fram­
kommer, att lägenheterna där huvudsakligen ligga enskilt, avsides
från väg och skola. Någon nybildning har ej skett de senaste tret­
tio åren, antalet hushåll har minskat väsentligt. De unga kvin­
norna söka sin utkomst på annat håll, männen stanna oftare kvar
på lägenheterna. Arrendatorernas medelålder är relativt hög.
Ur skoglig synpunkt föreligger dock stort intresse för bibehål­
lande av ett antal lägenheter inom detta område. Likaså utgöra
lägenheterna replipunkter för turister på vandring. Inkvarterings­
möjligheterna äro emellertid mycket små och härigenom kunna
arrendatorerna icke i någon högre grad räkna med inkomster från
turismen. För postföring, trafiken å sjöarna, meteorologiska och
hydrologiska rapporter äro lägenheterna ävenledes värdefulla.
Arrendatorernas huvudsakliga inkomster härröra sig från skogs­
arbete. Från jordbruken erhållas huvudsakligen endast produkter
för eget behov. Getskötseln lämnar dock vissa inkomster. Arrenda­
torernas sammanlagda inkomster äro relativt goda.
Inom mellanområdet ligger det största antalet lägenheter vid
väg. Nybildning av lägenheter har ej skett efter 1918 med undan­
tag av de lägenheter, som ligga efter vägen till Vålådalen, där även
antalet hushåll har ökat. På övriga platser har en minskning av an­
talet hushåll skett. Den procentuella minskningen av invånaran-
Två fjällbönder 27
talet de sista trettio åren är dock mindre inom detta område än
inom det norra. Detta torde till en del sammanhänga med att tu­
ristintresset här gör sig starkt påmint. Ett flertal arrendatorer driva
här pensionatrörelse i sådan utsträckning, att de erhålla sin hu­
vudsakliga inkomst av denna. Jordbrukens produkter förbrukas i
eget hushåll eller också säljas produkterna till angränsande turist­
anläggningar. I vissa fall sker leverans av mjölk till mejeri. Ur
skoglig synpunkt är lägenheternas bibehållande önskvärt. God
tillgång till skogsarbete finnes.
Det södra området visar en helt annan bild än de båda föregå­
ende. Tre stora brukningscentra dominerar bilden. Det stora fler­
talet lägenheter ligger vid väg; skolor, handlare, poststation m. m.
finnas inom lägenheternas område. En icke obetydlig ökning av
lägenheternas och hushållens antal har skett under de sista trettio
åren. Antalet innevånare har ävenledes ökat under samma tid.
Kvinnounderskottet är ej heller lika markerat som i de båda övriga
områdena.
Husdjursantalet per arealenhet är mycket stort. Getskötseln är
nära nog dominerande. Inkomstläget är lågt, vilket till en del torde
bero på att tillgången till skogsarbete synes vara mindre här.
En mindre minskning av antalet arrendatorer skulle kunna ske
dels därigenom att vissa arrendatorer friköpte sina arrendeområ­
den, dels genom en sanering av förhållandena i Bruksvallarna och
Ljusnedal genom tomtupplåtelse.
I runt tal torde omkring 120 lägenheter böra omföras till norr­
ländsk fjällägenhet, omkring 30 lägenheter t. v. vara kvar som
jämtländsk arrendelägenhet och omkring 10 under de närmaste
åren av en eller annan anledning nedläggas. En upprustning av

28 Två fjällbönder
beståndet torde i medeltal kunna uppskattas till 12- å 15.000: —
kronor per lägenhet eller i runt tal till 2.000.000: — kronor för
samtliga lägenheter.»
Ur utredningen kan vidare framhållas att lägenhetsinnehavarna
anlitar socialhjälp i mycket liten omfattning, under inga förhål­
landen mer än i riket för övrigt och att utflyttningen från hela
området är procentuellt större än från svensk landsbygd i allmän­
het. Vägens roll framhålles på flera ställen, där det finns väg, ökar
befolkningen, längs vägarna kommer arbetsmöjligheterna och tu­
rismen, i de väglösa områdena måste barnen sändas bort till skol­
hem, vilket inte gör tillvaron lättare.
Utredningen är förtroendeingivande, men gjord ur allmännyt­
tans och lönsamhetens synpunkter. Helt naturligt i en lantbruks­
nämnd. De värden dessa gårdar representerar för sina innehavare
utöver inkomsterna, kan man inte göra statistik av. Icke desto
mindre är dessa värden en huvudpost, som försvinner i denna äm­
betsverkets bokföring.
Södra delen, Härjedalen, kom vi aldrig till, det är i den mellersta
vår resa börjat och nu skall fortsätta.