Dikter

Saknad Ingrid Arvidsson
Så liten plats en människa tar på jorden
mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.
Så litet en människas hjärta är,
inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.
Det underliga Bo Bergman
Rymden brinner middagsklar, skuggorna stå korta.
Underligt att allt blir kvar, när man själv är borta.
Eller tänk om det är vi som blir kvar och världen
blott en syn som drar förbi över huvudgärden.
Skog och äng och berg och sjö, skyarna som välva
intet märker att vi dö, märka vi det själva?
Äro vi som leva här bränsle eller flamma?
Liv och död, kanhända är det i grunden detsamma?
Var inte rädd för mörkret Erik Blomberg
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.
I rörelse Karin Boye
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
- men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp. Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Höst Stig Dagerman
Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.
Hur smal blir den gyllene strimman,
som bådar att dagen skall randas.
Det klämtar en spårvagn i dimman,
och luften är tung att andas.
Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten.
Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten.
Hur snart står popplarna höga
och nakna med svärta i strecken.
Att dö är helt enkelt att snöga
som löv i den muntra bäcken.
Konduktörens dikt V Dahlqvist
Jag har köpt min biljett
och står på perrongen.
Ett underligt tåg…
Det är sista gången
jag reser, men vet inte
vart eller hur.
Jag frågade om det fanns
retur.
Då log han i luckan och
stack ut sin näsa
och sa, att det var en
enkel resa.
Så ofantligt enkel.
Så går jag in i min
sovkupé.
Tänk, något bagage har
jag ej me´
Allt verkar så underligt.
Här är konduktören.
Men han bär ej uniform
med knappar och snören.
Han bär på en lie.
Jag vet han är döden.
Han som vet slutet
på människors öden.
Märkvärdigt att jag
är rädd. Jag ligger så stilla i min bädd.
Han ler så vänligt.
Han klipper biljetten
för sista resan till
himmelska rätten.
Han mumlar faderligt
”Det blir inte värre.
Sov gott och lugnt.
Jag skall väcka
min herre.”
1

Slutstrof Johannes Edfeldt
Ett långt liv når sitt slut. Snart är det färdigt.
Snart upphävs det som heter rum och tid.
Allt som var skönt, allt som var vedervärdigt
förintas. Kvar står evigheten.
Så stilla B Edin
Så stilla nu i denna vrå av världen
en liten stund som oron inte når.
Vi hör varandras sång, vi lär den, är den,
och vet i evighet hur orden går.
Vi ska åt samma håll en bit på färden.
Vi går tillsammans några vackra år.
Vi känner ängslan, men är två som bär den.
Vi känner ömhet, den är också vår.
Och alltid, alltid ska vi minnas orden
i vänskapens förunderliga sång
som svävar som en blomdoft över jorden
när allting annat suddas ut en gång.
Inte ens en grå liten fågel Nils Ferlin
Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan.
Och det tycker nog jag blir trist.
Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.
Grubbel Nils Ferlin
Det är så erbarmligt lite
en människa kan förstå.
Man skulle ej grubbla och tänka
men tänker och grubblar ändå.
Och dagarna fogas till veckor
och veckorna fogas till år.
Man skulle ej snärjas av grubbel
så hastigt som livet går.
Snart går jag bort, sa lille Per Nils Ferlin
Snart går jag bort, sa lille Per
snart går jag bort från livet.
Jag hade det så lustigt här
att jag blev nästan populär
- ja, det är sant, sa lille Per
som det är tryckt och skrivet.
Men hur det var och hur det är
så tar det slut med lingonbär
och ledsnan kommer allom när
då det blir kallt och rivet.
Bort går jag då, sa lille Per
i lite lä för livet.
Barfotabarn Nils Ferlin
Du har tappat ditt ord
och din papperslapp
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord?
Var det långt eller kort?
Var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dig bort
du barfotabarn i livet.
Lån från evigheten Nils Ferlin
Ett år, en tid, en dag i sänder
så tyst och stilla glider bort.
Om litet eller mycket händer
är tiden alltid lika kort.
Det nyttjar ej att se sig om –
den tid som var, som är, som kom,
var blott ett lån från evigheten.
Så går mitt liv till intets dalar
men när var livets middagshöjd?
Jag undrar, spörjer, hofsamt talar –
men blir av svaren alltmer böjd.
Det nyttjar ej att se sig som,
den tid som var, som är, som kom,
var blott ett lån från evigheten.
Med många kulörta lyktor Nils Ferlin
Med många kulörta lyktor
jag gick mig i världen ut.
De slocknade – ljudlöst och oförmärkt
och så tog det roliga slut.
Jag stannade - högst förlägen
- allt hade ju mist sin glans.
Men nu har jag gått den vägen
som kommer från ingenstans
och ringlar till ingenstädes
i många de långa år.
Förutan kulörta lyktor.
Det är ganska svårt –
men det går.
2

Tröst K Hed
Nej, du skall inte falla som du tror.
Du somnar blott som barnet hos sin mor.
Det liv, där du har gömt allt som var ditt
blir som ett blad, ett tomt och hjälplöst vitt.
All skuld skall också strykas ur din bok.
Du skall ej bära boja eller ok.
Din tomma hand skall bära mjukt till sist
en liljas vita knopp, en rosenkvist.
Stöd ej längre vad du fåvitskt byggt.
Lägg från dig allt. Finns något mera tryggt
Och mera ljuvligt än att vila hos
Ett ömt farväl, en lilja och en ros.
Det är om aftonen Pär Lagerkvist
Det är om aftonen man bryter upp,
vid solnedgången.
Det är då man lämnar allt.
Tanken tar ner sina tält av spindelväv
och hjärtat glömmer varför det ängslats.
Ökenvandraren överger sin lägerplats
som snart skall utplånas av sanden
och fortsätter son färd i nattens stillhet,
ledd av gåtfulla stjärnor.
Allting finns. Pär Lagerkvist
Allting finns, blott jag ej längre finns
Allt är kvar
Den lukt av regn i gräset
som jag minns
och vindens sus i träden,
molnens flykt och människohjärtats oro.
Blott min oro finns ej längre.
En gång skall Du vara Pär Lagerkvist
En gång skall Du vara en av dem som levat för längesen.
Jorden skall minnas Dig
såsom den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Såsom myllan minns och såsom bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig såsom havet.
Livsbåten Pär Lagerkvist
Snart är du död och vet ej att du glider
på livets båt bort mot de andra landen
där morgon väntar dig på dolda stränder.
Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimman.
En vänlig hand lugnt ordnar båtens segel
som för dig bort från kvällens land till dagens.
Gå utan ängslan ner i strandens tystnad,
den mjuka stigen genom skymningsgräset.
Det är vackrast när det skymmer Pär Lagerkvist
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus –
över jorden, över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.
Allt är mitt, och allt
skall tagas från mig, inom kort
skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra –
ensam utan spår.
Arioso Erik Lindegren
Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly.
Någonstans, ja någonstans har alla tågen gått
och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö. Ja,
någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly,
någonstans, ja, någonstans.
Gråt inte för att jag är död – Barbro Lindgren
Gråt inte för att jag är död
Jag finns inom dig alltid
Du har min röst
Den finns i dig
Den kan du höra
När du vill
Du har mitt ansikte
Min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig
När du vill
Allt som finns
Av mig
Är inom dig
Så är vi jämt tillsammans
Sång Christina Rosetti
Sjung ingen psalm när jag är död
Ni som jag håller av.
Sätt ingen skuggande cypress
ej rosor på min grav.
Grönt gräs må spira över mig
i regnets friska ström.
Och om ni vill – så minns mig,
och om ni vill – så glöm.
3

Avskedet Bo Setterlind
Livets högsta glädje
du berett min själ.
Därför vill jag säga
dig ett ljust farväl.
Inte för att sörja
står jag vid din grav.
Men för att jag gärna
minns den tröst du gav.
I mitt hjärta lever
du som jag har kär.
Där står tydligt skrivet,
vem du var – och är.
Till fjärilens minne B Setterlind
Säg inte, att ingenting blir kvar
av den vackraste fjärilen livet gav
Säg inte, att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft som stoft.
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande flykten kvar.
Döden tänkte jag mig så B Setterlind
Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden
För livets början och livets slut, sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång.
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Var rädd om livet B Setterlind
Var rädd om livet
Det skall glädja dig
Var rädd om ljuset
Det skall leda dig
Var rädd om mörkret
Det skall skydda dig
Var rädd om slutet
Det skall rädda dig
Döden betyder ingenting H Scott Holland
Döden betyder ingenting
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum
Jag är jag och ni är ni
Allt vi var för varandra - det är vi fortfarande
Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn
Tala till mig på samma sätt som ni alltid brukade
Ändra inte ert tonfall
Håll sorgen borta från er röst
Skratta tillsammans med mig
så som vi alltid brukade skratta åt vardagens småting
Var med mig, le mot mig
tänk på mig, bed för mig
Låt mitt namn fortsätta att vara en del av er vardag
Livet betyder detsamma
Ingenting har skett som förändrar det
Livet går vidare
därför att det måste gå vidare
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt
avbrott i vår gemenskap
Varför skulle ni sluta tänka på mig
för att ni inte längre kan se mig
Jag väntar på er,
För en kort stund alldeles i närheten
Allt är bra
Solen har dalat okänd
Solen har dalat
dagen är slut
stilla är klappande hjärtat.
Skönt är att vila
från lidandet ut,
somna från allt som har smärtat.
Den dagen jag går okänd
Den dagen jag går för att
ej vända åter
jag vill att ni minns mig
precis som jag var.
Det är helt naturligt
mina kära, om ni gråter.
Men inget kan ändra det
öde vi har.
Den dagen ni står här
och när ni mig saknar
Jag vill att ni lever och
livslusten har.
Mina älskade kära,
jag vill att ni vaknar
”och lever” de dagar, den tid
ni har kvar.
Så kom en afton okänd
Så kom en afton
en stilla vind
och smekte ömt
din trötta kind.
Liksom ett ljus
som släcktes ut
din levnad nu
har nått sitt slut.
4

När jag dör är jag alls inte borta okänd
När jag dör är jag alls inte borta
fast min kropp blivit aska, min vän.
Ty med allting som susar och sjunger
skall jag komma tillbaka igen.
Genom fåglarnas kvitter i träden.
Genom fjärilars fladdrande slag.
Genom flingornas dans på din ruta
skall jag ge dig en hälsning var dag.
Och när björklöven spricker om våren
och du känner en varmare vind
skall du ana min själs odödlighet
när jag dunlätt kysser din kind.
Och då vet du, jag är inte borta.
Nej, mer nära än du kan förstå.
Genom allting som susar och sjunger
skall min hälsning med kärlek dig nå.
Skogsstenen Solveig von Schoultz
Den är hela tiden där
fast man inte ser den.
Granarna gömmer den
under sitt gråa mummel
rönnarnas fingrar
ritar vilsamma skuggor.
Den är ett med sin skog.
Men just före solnedgång
stiger den plötsligt fram
helt och hållet belyst:
tung, med sin trotsiga topp
säger den: jag är här.
Så gör också sorgen.
Vågen Carl August Nicander
Mitt liv är en våg,
som röres en tid
i svallande tåg,
vid vindarnes strid.
När lugn blir på hav,
och vinden är tyst,
då somnar hon av
vid stranden hon kysst.
Hon lägger sig ner
till ro i det blå.
hon synes ej mer;
men finns där ändå.
Av världshavet ju
en droppe hon är,
och solen ännu
kan spegla sig där.
5