Artikel i Lokaltidningen den 18 juli - Örträsk

16
Personligt
Livet som skogshuggare har skänkt Sigge Westerlind en särskild kärlek till skog och mark. Det bästa han visste
som ung var att slänga ryggsäcken över axeln och ge sig ut i jaktmarkerna med bössan. Foto: PONTUS NYMAN
När Sigge Westerlind var liten arbetade han som getarpojk på somrarna. Då bodde han ensam uppe på berget
i en sådan här getarkoja och höll koll på djuren. Sigge gillade arbetet som getarpojk.
VARGTRÄSK. Sigurd ”Sigge”
Westerlind, 80 år, är uppvuxen
som skogsarbetare i Vargträsk.
Som barn kunde han flotta timmer
36 timmar i sträck, och han minns
hur eländigt det blev när andra
världskriget bröt ut.
Att komma tillbaka till Vargträsk är
det bästa Sigurd ”Sigge” Westerlind
vet. Även om han bor i Vännäs, så är
han en av de mer flitiga besökarna
i byn, både vinter som sommar. Att
komma hem innebär känslor som är
svåra att beskriva enligt Sigge.
– Det är paradiset, jag har mina
rötter här och det är mitt hus. Man
känner sig hemma i markerna och ju
äldre man blir, desto mer känslor får
man för byn.
Han föddes i Vargträsk 1932. Föräldrarna
skiljde sig och Sigge växte upp
med sin pappa. Han var en snäll karl
som enbart ägnade sig åt skogsarbete.
Redan som litet barn fick Sigge följa
med och jobba i skogen. Ett arbete som
kunde vara tungt och ansträngande,
inte minst när det skulle flottas timmer.
– Jag gillade det ändå, det kändes
roligt och jag mådde bra.
För att dra veden dit man ville, var
man tvungen att dämma av och skapa
egna vattenvägar. Då fick man passa på
när vattenståndet var högt, och det
fanns inte mycket utrymme för vila.
Det hände faktiskt att Sigge jobbade
36 timmar utan att sova.
– Du började känna dig konstig och
kunde inte se riktigt klart. Det var
såklart en säkerhetsrisk, men du var
tvungen att köra medan det fanns
flottvatten, för annars blev man
tvungen att avbryta och vänta i någon
vecka tills regnet kom igen.
Det bästa han visste som barn var att
fiska i bäcken och jaga småvilt
i skogen. Det blev mest ekorrar och
skogsfåglar, då salongsgeväret inte
klarade så mycket mer. Allt som sköts
åts upp.
– Det fanns inget roligare än att ta
ryggsäcken och geväret och fara ut
i skogen.
När Sigge gick i skolan bröt andra
världskriget ut. Många av skogsarbetarna
som var tio år äldre än Sigge
hade redan packat flyttlasset på grund
av helårsarbete, men även kriget
utarmade byn. Alla unghästar och alla
män i rätt ålder blev inkallade. Hela
Vargträsk påverkades.
– Fruarna i de små jordbruken fick
ju ett elände då karlarna blev inkallade.
Dessutom var det många av de yngre
soldaterna som aldrig kom tillbaka till
byn efter tjänstgöringen.
Sigge flyttade från Vargträsk som
16-åring, och efter att ha jobbat några
år med timmerbogsering från Seskarö
till Husum var det dags att ge sig ut på
äventyr.
Det var på 50-talet då chocken efter
andra världskriget fortfarande inte
hade lagt sig. På båten till Frankrike
fick han bland annat vara med om
någonting synnerligen osannolikt.
Prins Bertil klev på båten i Stockholm
och kaptenen fick ansvara för
hans bil. När Sigge stod och inspekterade
den från avstånd satte sig plötsligt
den nyfikne kaptenen i bilen.
18 juli 2012
Sigge Westerlind är uppvuxen med sågen I hand. Livet som skogsarbetare har format
honom som person och gett honom en stark relation till Vargträsk.
Här syns några av de enkla redskap som Sigge Westerlind använde i skogen som ung.
Fotot är taget i Vargträsks ekomuseum.
Uppvuxen med timmersvans i skogskojan
Skogsarbete
✔ Skogshuggarna i Vargträsk bodde ofta
i timmerkojor ute i skogen.
✔ Sigges generation av skogsarbetare
använde såg, men tidigare var yxan
vanligare. Problemet med yxan var att
man var tvungen att hugga av träden
högre upp, och därför började sågen ta över
mer och mer.
✔ I slutet av 1940-talet kom de första
motorsågarna och 1960 hade de i princip
tagit över yxan och sågen helt.
✔ Många av timmerhuggarna i Vargträsk
som bara ägnade sig åt skogsbruk gick ofta
arbetslösa under våren. Väderförhållanderna
medförde långa perioder av väntan.
✔ På vintern drogs timret på snön och under
sommaren och hösten flottades det som på
bilden till höger.
1
och ett halvt
dygn i sträck
kunde Sigge
tvingas jobba
när timret
skulle flottas.
– Han var ju sjöman, så hade inte så
stor koll på bilar, och på något vis
lyckades han släppa handbromsen eller
få ur växeln.
Bilen rullade över luckan och blev
hängande. Det var ingen förutom Sigge
som såg händelseförloppet och varken
han eller kaptenen sa ett knyst när
bilen drogs upp igen.
– Han var helt röd om kinderna. Han
visste ju att jag visste, men ingen av oss
sa någonting.
När så bilen var på rätt plats igen och
ingen skada hade skett vände sig kaptenen
mot Sigge och sa, ”du vaktar prins
Bertils bil”.
– Ingen i Vargträsk skulle ha trott på
det om jag berättade det då.
Han träffade sin fru Rakel Westerlind
i Sörfors på 60-talet, och de är fortfarande
tillsammans. Livet som skogsarbetare
har skänkt honom en kärlek
för skog och mark.
En kärlek som ständigt kallar honom
tillbaka till rötterna i Vargträsk,
oavsett årstid.
PONTUS NYMAN
✔ För att flotta timret dämde man av och
skapade egna farvatten. Det var viktigt att
passa på när det kom mycket regn. Om
vattnet hann sjunka undan kunde man få
vänta i en vecka på att nästa regnperiod
skulle komma.