pdf-format. - Lunds domkyrka

Jag har så länge jag kan minnas
varit intresserad av musik. Jag
har alltid tyckt att det är fascinerande
hur man kan få folk
att gråta, skratta, dansa och
skrika bara genom att spela toner
och ackord i en viss rytm och sjunga
vad man tycker och tänker om olika
saker och ting. Att människor kan
förenas och känna saker tillsammans
är inte så vanligt som man hade kunnat
hoppas på.
men ibland så kommer det där magiska
ögonblicket. När man står där i
publikhavet bland många tusen, alla
hoppar och klappar i takt till musiken
och är så lyckliga! Och plötsligt
känns det som att sångaren tittar en
rätt i ögonen och sjunger ”Kom ihåg
mig”. När ytan inte går att nå. När
allt är ljust vart än du ser. Kom ihåg
mig då.
Ni som har samma musiksmak
som jag och är lika nördiga vad gäller
texter vet säkert att det är Lars
Winnerbäck jag pratar om. När detta
skrivs är det ganska precis ett dygn
sedan jag ställde mig i kön för att
se honom på Sofiero slott, det var
nio timmar innan han skulle gå på
scen. Men han har varit min idol och
musikaliska förebild sedan jag var
liten, så det kändes självklart att jag
skulle stå där, längst fram vid kravallstaketet
och hoppa och skrika.
Ändå kunde jag inte ana hur mäktigt
UNG KRÖNIKÖR
Hjalmar Freij är musiker och konfirmandledare i Lunds domkyrkoförsamling.
Här berättar han om en av de där sekunderna i livet när allt blir självklart.
DET MAGISKA ÖGONBLICKET
det skulle bli. För det första fick jag
skaka hand med självaste Lars Winnerbäck
innan konserten och fick
både biljett, väska och hatt signerad
av denna, för mig, enorma förebild!
Och sedan mot slutet av konserten,
ungefär tio och en halv timme
efter att vi ställt oss i kön, så kom
det där magiska ögonblicket. Kanske
kände alla att han tittade på just dem
(vilket bara gör det ännu häftigare),
men just där kändes det som att han
sa det rakt till mig. Kom ihåg mig.
Oavsett tid eller plats, glädje eller
sorg, kom ihåg att jag finns här.
jag har hört människor som säger
att de träffat Gud. Att de känt
honom/henne fysiskt närvarande
när de tar nattvard, när de ber eller
vad som helst. Jag upplevde det. Jag
har under ett antal år nu trott på att
det finns någonting runt oss och i
oss, som jag kallar Gud och som för
världen samman om vi låter honom/
henne göra det. Jag har aldrig vetat,
men jag har trott. Och just där
och då kändes det så självklart som
ingenting annat. Många skulle nog
kalla det inbillning, men jag kände
något. Om det bara var eufori över
den fantastiska musiken, visst. Men
det kändes större. Och det är allt jag
behöver veta för att våga kasta mig
in i trons skrämmande, häftiga och
förtrollande mysterier.
Hjalmar Freij
FINN 27