Desanterna – spionerna från skyn - Krigsmyter

svenskt militärhistoriskt bibliotek presenterar
överraskande krigshistoriska fakta
januari 2012
Desanterna – spionerna från skyn
Under andra världskriget försökte Röda armén gång på gång
infiltrera Finland genom så kallade ”desanter” – fallskärmshoppare
som i civila kläder skulle spionera och sprida förödelse
i det finska samhället. De bestraffades med döden så
fort man fick tag i dem.
I Finland 1939–1944 föranledde fel klädsel dödsstraff, och detta
helt i överensstämmelse med folkrättsliga konventioner som
också Sverige hade skrivit under. Då det gäller krigföring är
det IV Haagkonventionen 1907 som sätter gränserna för krigförandes
rättigheter och skyldigheter. Det sätts upp fyra krav
Av Sune Sahlstedt
De sovjetiska infiltrationsförsöken hade ingen som helst inverkan på krigsförloppet i stort, men den psykologiska betydelsen var
desto större. Finland tvingades avdela dyrbara resurser för ökad bevakning långt bakom fronten. Här håller några finska luftbevakningslottor
vakande ögon på himlen.
1
för att en tillfångatagen skall få status som krigsfånge. Kort
sagt så bör han stå under befäl av någon, bära utmärkande
kännetecken, bära vapnet öppet och dessutom iaktta krigets
lagar och bruk. Just frågan om klädseln kom sedan att vara
avgörande i fältkrigsrätternas ställningstaganden.
Med fallskärm nedskuffade desanter och över frontlinjen
infiltrerade spioner kunde visserligen få status som krigsfångar
ifall de gav sig omedelbart. Så skedde dock ganska sällan, varför
just klädseln bestämde gränsdragningen mellan legala och
illegala kombattanter.
Här gäller det att hålla i minnet att Finlands motståndare

Två desanter avrättas
vid olika tillfällen.
De här bilderna låg
länge bakom lås och
bom och gav upphov
till en debatt i Finland
när de släpptes
för ett tag sedan.
Sovjetunionen inte hade undertecknat de centrala konventionerna,
i vilka lojaliteten mot det egna landet ges ett mycket
starkt skydd.
Vinterkrigets överlöpare
Utmärkande för de avrättningar – ett tjugotal – som verkställdes
under vinterkriget var att det oftast gällde egna medborgare
som hade bytt sida och som kom tillbaka som spioner. En
stor del av dessa fall inträffade i Kajanaland, där invånarna ofta
hade släktingar på andra sidan gränsen med vilka de umgicks.
Samtidigt som de legendariska striderna vid Suomussalmi och
Raate pågick utspelades en rad dramatiska händelser i samma
område. En del av gränsbygdens invånare hade skyndat de
sovjetiska trupperna till mötes då de överskred gränsen den
sista november 1939. Flera av dem började längta tillbaka och
fick löfte om att återvända bara de först utförde några mindre
spaningsuppdrag. Här var det ofta fråga om unga pojkar som
inte förmådde uträtta mycket innan de blev fast på grund av
sin klumpighet. Samtidigt opererade långt skickligare kunskapare
i samma terräng utan att upptäckas.
Ett mycket speciellt fall, och kanske också typiskt beträffande
avslöjandet, gäller soldaten och överlöparen Paul Suomela.
Han var aktiv inom fackföreningsrörelsen och hade till
och med varit på kurser utomlands. Under motanfallet på Karelska
näset den 23 december 1939 gav han sig tillfånga, lät sig
utbildas till spion och kom tillsammans med två kumpaner i
slutet av februari 1940 tillbaka för att spionera.
När de väl hade gömt fallskärmarna begav de sig iväg på
sitt uppdrag i mellersta Nyland. Vad de egentligen hade tänkt
göra är oklart, ty de hann inte med så mycket innan de blev
fast. Februarikylan fick spionerna att knacka på i en stuga där
2
de uppträdde som skogsarbetare och blev bjudna på kaffe.
Värdfolkets misstankar väcktes redan då en av dem visade sig
ha en tjock bunt sedlar i andra valutor än mark. När sedan
värdinnan frågade om de skulle ha socker till kaffet drog en av
dem fram ett sockerpaket med rysk text.
När sedan sällskapet hade avlägsnat sig förstod paret att
allt inte stod rätt till, så mannen begav sig för att alarmera
skyddskåren. Sällskapet kunde gripas ganska fort och samtliga
avrättades i Tusby den 29 februari 1940.
Fortsättningskrigets fallskärmstrupper
De första månaderna av fortsättningskriget sommaren 1941
förde med sig en livlig trafik av ”desanter”, fallskärmshoppare
som kom för att utföra spanings- och sabotageuppdrag.
Många av dessa var ester som – oftast mot sin vilja – hade
värvats och snabbutbildats och sedan utförde sitt livs första
fallskärmshopp över finskt territorium. I motsats till de partisaner
som senare terroriserade gränsbygderna i norr tycks
dessa inte ha haft i uppdrag att angripa civilbefolkningen, även
om de lyckades skrämma upp den ordentligt. Tyngdpunkten
i verksamheten låg i södra Finland med inriktning på östra
Nyland och Kymmenedalen.
Desanterna medförde handeldvapen, sprängladdningar
och proviant. Ofta var dessa tillbehör inpackade i tuber som
dalade ned samtidigt. Härvidlag hände det att både gruppens
medlemmar och tuberna kom ifrån varandra vid nedslaget
och dolda av sommargrönskan kunde varken kumpanerna eller
ammunitionen hittas. Detta bidrog till de klena resultaten,
fastän själva verksamheten band mycket trupper på hemmafronten.
Vid ett tillfälle denna sommar gick långt över 1 000
man ur luftskyddstrupperna i en fem kilometer bred kedja och

En minnessten i utkanten av Borgå begravnings
plats, där sexton skjutna eller avrättade
desanter fått sin sista vila. Texten på stenen är
vilseledande. Där står på finska, ryska och
svenska att här vilar okända ryska åldringar från
ett ålderdomshem. Det är fråga om unga ester,
ingermanländare och judar från Sovjetunionen.
sökte några desanter i närheten av Lovisa. Senare
övergick man till en mindre manskapskrävande
taktik.
Som mest landsattes över tjugo man från
ett bombflygplan, men också här kom de ifrån
varandra och greps på olika platser. Eldstrider
mellan fallskärmsmän och luftskyddstrupper krävde förluster
på båda sidor. Likaså torde det ha hänt att desanter skjutits av
sina egna. I ett fall började ett bombflygplan med en last av
desanter brinna, varvid politruken ombord låste in mannarna
och hoppade själv. Som genom ett under kunde flygplanet
nödlanda och då mannarna konfronterades med politruken
i förhören försökte de döda honom.
Ingen nåd gavs
Enligt Haagkonventionen var dessa fallskärmsmän illegala
kombattanter och kunde inte vänta sig någon pardon då de
ställdes inför fältkrigsrätt. För att få status som krigsfånge,
vilket en del faktiskt fick, krävdes att de var klädda i Röda
arméns uniform eller att de gav sig tillfånga genast. Å andra
sidan var tröskeln till laglig kombattant inte så värst hög. En
sovjetisk löjtnant iklädd civilt blåställ fick krigsfångestatus, eftersom
de översta knapparna var öppna och gradbeteckningarna
kunde skönjas. I ett annat fall, påstås det, räckte det med att
en del av underkläderna av armémodell hade varit synliga. För
rättvisans skull bör sägas att efter det att Sovjetunionen hade
biträtt vissa konventioner år 1943 fick en finsk patrullman, som
hade öppnat eld i bara underskjortan och utan mössa, status
som krigsfånge.
Som exempel kan nämnas två ståndrättsprocesser i Hyvinge
i juli 1941. Först gällde det en fallskärmshoppare där
3
I detta buskage söder om
Hyvinge ligger ett tiotal
avrättade unga – främst
ester – begravda, utan att
platsen är utmärkt i terrängen.
Den desant som just har
gripits torde ligga begravd
på någondera platsen.
Tidningsbilden anger inte
namnet på honom
rätten kom till den slutsatsen
att mannen var krigsfånge.
En vecka senare satt
samma ståndrätt och behandlade
åtalet mot sju ester
som hade gripits i Mäntsälä och Orimattila. Samtliga var
mycket unga och domen blev döden för samtliga. De avrättades
omedelbart och begravdes i en närbelägen sandgrop. När
man behandlade följande fall en vecka senare så nöjde man
sig med vanlig fältkrigsrätt, men resultatet var detsamma för
de åtalade.
Under de första krigsmånaderna sommaren 1941 nedsläpptes
cirka 140 fallskärmsmän i södra Finland. Några få lyckades
ta sig tillbaka och kom sedan på nytt. Ett femtiotal dödades i
strid eller omkom på annat sätt, medan närmare 80 ställdes
inför krigsdomstol. Resultatet var att 66 dömdes till döden och
i sjutton fall underställdes domen Krigsöverdomstolen. Inte en
enda dom mildrades, medan dock två livstidsdomar skärptes
till dödsstraff.
Jurij Andropov skymtade i bakgrunden
Sedan tyskarna hade erövrat Estland ändrade denna infiltration
karaktär. Det var inte längre lika lätt att skicka större
grupper med flygplan till södra Finland, så spioner och andra
sabotörer kom oftast landvägen genom fronten. Visserligen
landade enstaka fallskärmsmän också i fortsättningen, men
luftskyddstrupperna hade inte längre lika mycket att göra.
Många gånger gick larmet på grund av andra orsaker och
oftast var överdrifterna stora angående antalet fallskärmsmän.
Då sovjetiska bombflygplan besköts av luftvärnet kunde kre-

vaderna lätt förväxlas med fallskärmar och en gång hette det
att hundratals desanter hade hoppat ner strax väster om Helsingfors.
En annan gång drabbades en höåker av en mindre
tromb och kringflygande hötappar uppfattades som fallskärmar
och åter blev det stort alarm.
Våren 1944 vaknade kvinna i ett hus i Orivesi av att hunden
skällde tidigt på morgonen. Hon tittade ut genom fönstret,
men inget syntes och hon gick tillbaka för att sova. Då uppfattade
hon dock lukten av rysk mahorka-tobak och det hördes
ilskna ryska svordomar från andra sidan huset. Och där syntes
en figur hängande i ett äppelträd och intrasslad i fallskärmens
linor. Vid förhören framkom det att han och många andra till
Finland skickade desanter hade utbildats av en NKVD-officer
vid namn Jurij Andropov, senare KGB-chef och Brezjnevs efterträdare
i Kreml.
Att gripna desanter visste vad straffet skulle bli var ett effektivt
medel att få dem att samarbeta. Många av dem fick ett
erbjudande som inte kunde motstås. Tack vare detta kunde
Helsingfors räddas från förstörelse vintern 1944. En infångad
spion gick med på att via radio skicka falska uppgifter om resultatet
av bombningarna, varpå följande bombanfall riktades
mot samma plats och huvuddelen av bomblasterna släpptes på
isen sydost om staden.
Konsekvent linje
Någon kanske antar att domstolarna mot slutet av kriget var
mindre stränga. Linjen påverkades emellertid inte av att krigslyckan
hade vänt. Ännu den 15 september 1944 avrättades i
Joutseno tre desanter, som just hade dömts av III armékårens
4
fältkrigsrätt, trots att vapenvilan hade varat i tio dagar och
fredsförhandlingar pågick i Moskva.
Ett av de allvarligaste brotten mot krigets lagar är missbruket
av den vita flaggan. I juli 1944 då strider rasade vid
Vuosalmi kom fem sovjetiska soldater över Vuoksen med en
roddbåt och viftade med en vit flagga och ropade att de kapitulerade.
III armékårens fältkrigsrätt tolkade detta som en
uppenbar krigslist och samtliga avrättades. På den finska sidan
visste man mycket väl att något vitt tyg inte tilläts bland Röda
arméns soldater, så tricket var alltför genomskinligt.
Den enda helt entydigt svenska medborgaren som dömdes
till döden och sköts i Finland under krigen var sjömannen
Karl Hallén (född i Madesjö församling i Kalmar län den 10
juni 1915), som landsteg iklädd sovjetisk matrosuniform och
gav sig tillfånga i Terijoki den 24 september 1941.
Desanterna begravdes omedelbart där de hade stupat eller
avrättats. Därför finns det i Finland mängder av okända
gravar utspridda lite varstans. En del har fått minnesvårdar –
några på kyrkogårdar – medan de flesta har begravts anonymt
i skogsbryn och sandgropar. Sammanlagt kom det långt över
sjuhundra desanter och illegala kombattanter.
Det är okänt är hur många som lyckades ta sig tillbaka till
den egna sidan.
Vill du veta mer om Finlands krig mot Sovjetunionen? Nu
har du chansen att välja något av de paket jag erbjuder på nästa
sida när du blir medlem i Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek.
Totalt värde upp till ca 1 065 kr.
Gå in på www.krigsmyter.nu/google-vinterkriget.php för
att läsa mer.

Ryska kannibaler
i Finland!
För några år sedan, 2006, frisläpptes ett stort antal unika bilder från krigsåren.
Jag har själv varit och studerat de finska bildarkiven på den tiden som den finska
Försvarsmakten hade hand om dem. Nu har det finländska Krigsarkivet hand om bildskatterna,
totalt över 200 000 bilder.
År 2006 släppte huvudstaben ett stort antal bilder av den gräsligare sorten. De
hölls gömda för mig när jag för tio år sedan studerade arkiven, men togs nu fram.
Man motiverade sitt beslut med att offentlighetslagstiftningen krävde att de släpptes,
men också att de inte hörde till de råaste. De visade vilken typ av bilder som
Finland tvingats gömma i sextio år. Rädslan för grannen i öster gjorde att det utvecklades
en självcensur som väl matchade den undfallande politik som fördes, inte
minst under Kekkonens tid som president.
Vad föreställer då bilderna? Först och främst visas de sovjetiska s.k. partisanernas
härjningar med skändade kvinnor och brutalt ihjälslagna bebisar. Men även bilder på
ryska soldater med avgnagda revben. De hade ätits upp av sina kamrater sedan förbandet
omringats av finländska styrkor. Också bilder från avrättningar av såväl finländska
soldater som desanter finns med. Så även i dag fångar andra världskriget med
sin dramatik vårt intresse.
Vill du läsa mer om Finlands krig mot Sovjetunionen så erbjuder jag dig nu tre olika
bokpaket med spännande läsning om vinterkriget. Som bonus får du den mycket omtyckta
fältmössan ”Olles brorsa” när du blir medlem i Svenskt Militärhistoriskt
Bibliotek. Jag har satt ihop tre speciella paket åt
dig och kallar dem Brons, Silver och Guld. Bronspaketet består
av Gunnar Johanssons prisbelönade frontskildring Vi ville inte
dö och ”Olles brorsa”, detta för ynka 59 kr (värde ca 445 kr).
I Silverpaketet ingår dessutom Bertil Nelssons General Vinter
– Vinterkrig genom tiderna. De två böckerna och mössan får
du för 98 kr (värde ca 755 kr). Beställer du Guldpaketet får
du förutom ”Olles brorsa” och dessa två böcker även den dramatiska
berättelsen om det svenska frivilligkompaniet vid Svirfronten,
Svenskarna vid Jandeba. Rubb och stubb blir
ditt för ringa 149 kr (värde ca 1 065 kr) när du blir
högt ärad medlem i SMB. Alla paket får du självklart
portofritt. Ditt välkomsterbjudande gäller bara fram
till fredagen 27 januari kl. 23.00, så till handling!
Som medlem får du dessutom det militärhistoriska
medlemsmagasinet Pennan & Svärdet fjorton gånger per
år helt kostnadsfritt (värde ca 588 kr per år). Se
till att bli medlem i klubben för den verkligt militärhistoriskt
intresserade. Ingen medlemsavgift
och inget köptvång. Gå in på www.krigsmyter.nu/
google-vinterkriget.php för
att läsa mer.
Bästa hälsningar
Per-Anders Lundström,
styresman för SMB
+
BRONSPAKETET: 59 kr
(värde 445 kr)
SILVERPAKE-
TET: 98 kr
(värde 755 kr)
GULDPAKETET: 149 kr
(värde 1 065 kr)