Den sociala tryggheten i Finland - Tela

omfördelades nästan dubbelt mer mark än genom torparlagen (1918). För evakuerade och
frontmän grundades mer än 100 000 småbruk.
Det fanns inte längre ekonomiska förutsättningar för att utveckla den sociala tryggheten,
men trots det reviderades folkpensionssystemet från 1937 och ett barnbidragssystem
infördes 1948. Barnbidraget kan betraktas som en betydande socialpolitisk reform, eftersom
det omfattade alla barnfamiljer. År 1950 var antalet familjer som uppbar barnbidrag
592 000 och det sammanlagda antalet barn i dessa var 1 262 000. I och med att
barnbidragen betalades till mödrarna, fick många kvinnor för första gången egna pengar.
Eftersom folket på landsbygden delvis levde i självhushållning, utgjorde barnbidragen där
en betydande del av familjens inkomster. År 1948 utvidgades också olycksfallsförsäkringen
till att omfatta även tjänstemän, och år 1949 började moderskapsunderstöd beviljas alla
kvinnor som födde barn.
Folkpensionslagen från 1937 grundade sig på sparförsäkringsprincipen. Närmast till
följd av den av kriget förorsakade inflationen vittrades denna grund sönder. Efter kriget
blev det aktuellt med tilläggspensioner enligt försörjningsprincipen, enligt vilken pensionsförmånerna
finansieras genom skatter utan krav på försäkringsavgifter. Även om det
gamla folkpensionssystemet inte hade stor betydelse före systemets sista tider, spelade
dess finansiering en stor roll när den statligt ledda grundenergiindustrin skapades under
återuppbyggnadstiden.
Efter folkpensionsreformen 1956 var folkpensionen inte längre inkomstrelaterad utan blev
dels behovsprövad, dels jämnstor. Fonderingen övergavs till förmån för ett fördelningssystem
där pensionerna i huvudsak finansieras genom de försäkringsavgifter som årligen inflyter.
Införandet av jämnstora pensioner kan betraktas som ett tecken på landsbygdsbefolkningens
starka ställning, som dessutom stärktes av generalstrejken 1956. Arbetsmarknadsorganisationerna
såg folkpensionsreformen som landsbygdens och småbrukarbefolkningens seger,
eftersom de ansåg att reformen innebar en inkomstöverföring till landsbygdsbefolkningen.
Folkpensionsreformen 1956 var 1950-talets viktigaste politiska reform, och år 1957 blev
den totala pensionsutgiften 2,5-faldig jämfört med 1956. När folkpensionen började betalas
ut månatligen, började många ålderstigna kvinnor på landsbygden för första gången
regelbundet få egna pengar.
Från fattigvård till socialvård
Samma år som folkpensionslagen reformerades genomfördes också en reform av fattigvårdslagen,
när lagen om socialhjälp antogs 1956. Det hade beretts länge. Enligt lagen var
medellöshet inte längre en förutsättning för att få socialhjälp, såsom i fattigvårdslagen från
1922, utan socialhjälp kunde ges på grund av att sökanden tillfälligt saknade disponibla
medel för sin försörjning. Det innebar att förebyggande hjälp också kunde ges till mindre
bemedlade personer, inte endast till medellösa. Utöver tryggandet av nödvändig försörjning
och vård inbegrep socialhjälpen även övrigt stöd som främjade hjälpmottagarens och hans
familjs uppehälle, hälsa och välbefinnande. Lagen om socialhjälp innebar en lösgörning från
fattigvården, även om principerna för beviljande av socialhjälp inte ändrades mycket.
Den sociala tryggheten i Finland | Utformningen av den sociala tryggheten
11