osmanska-riket-redigerad-del

Sid 41 i kartboken
I väst nationalstatsbyggande, strävan efter homogenitet i
religion, i öst imperiebyggande
Mellan Vilka makter står kampen i Europa under 1500 – 1800talet?
Turkiet mellan öst och väst, mellan de kristna och araberna
Landet mitt emellan
Turkiet med 97 % muslimer och en bef på 75 miljoner om de är
med i EU för mer makt än Frankrike.
Turkiska folk bor från Turkiet ända bort till Kina
Kristendomen vagga
Ett komplext land där många är religiösa men staten är
sekulariserad där kvinnor inte får bära slöja på universiteten
Mötet med turkarna
Det osmanska riket upphörde 1920. I över 600 år hade turkarna då satt skräck i Europa. Under denna period
uppstod en klyfta mellan islam och väst – ett förhållande som bidrog till skapandet av en stark europeisk identitet.
Arvet från osmanerna lever i dag vidare på gott och ont, vilket märks inte minst i före detta Jugoslavien.
Drömmen om Europa
Turkiets dröm om att vara en del av Europa har levt länge. Men det är arvet från sultanerna, snarare än Atatürk,
som bäddat för att den ska gå i uppfyllelse.
Legendomspunnet grundande
Det osmanska riket började som en liten europeisk stat omkring 1280 och slutar – efter 600 år – med fall:
riket började utvecklas med Osman I och nådde sin höjdpunkt på 1500-talet under Suleiman I (den store), vars
styrkor hotade Wien. När den siste sultanen, Mehmed VI, efter första världskriget tvingades underteckna
fredsfördraget i Sèvres 1920, återstod bara ett litet område i centrala Anatolien.
Osmanerna och Europa
Under glansperioden i mitten av 1500-talet var imperiet ofantligt: det sträckte sig från österrikiska
gränsen i väster till Persien i öster, från västra Ukraina i norr till Jemen och Nordafrika i söder. Dess
betydelse för Balkan och Centraleuropa, men också indirekt för resten av den europeiska civilisationen, kan inte

värderas högt nog. Faktum är att den europeiska föreställningen om Europa uppstod i kraft av osmanernas
expansion. Hotet skapade en stark europeisk identitet.
Författaren Claudio Magris har beskrivt förhållandet mellan Europa och det osmanska riket som ”ett typexempel
på hur två världar som angriper varandra och sliter varandra i stycken till slut ändå omärkligt blandas och berikar
varandra.”
Redan de första osmanska sultanerna hade siktet inställt på Europa och de betraktade sitt välde
som efterföljare till det romerska riket. Efter erövringen av Anatolien kallade de det följaktligen för
Mamalik-i-Rum. Sultanerna hade således samma politiska drömmar som de tyska och frankiska kejsarna.
Skillnaden var att de ville återerövra och återupprätta det tidigare romerska imperiet österifrån.
Lojal krigsmaskin
Sultanerna skapade en effektiv, ekonomisk och lojal krigsmaskin, och de förklarade för varje intresserad
europeisk ambassadör att de hade tre mål: först att erövra det östromerska rikets huvudstad,
Konstantinopel, därefter det västromerska rikets nya huvudstad, Wien, och slutligen det
västromerska rikets gamla huvudstad, och den kristne stormuftins säte, Rom. Så skulle Europa
erövras.
Problemen var få. Religionen hörde definitivt inte hit, för osmanerna såg islam som fulländningen av
kristendomen. Sultanerna var också toleranta och egentligen rätt likgiltiga för vilken religion deras undersåtar
praktiserade, bara de betalade skatt utan knot.
Konstantinopel erövrades 1453.
Konstantinopel fick efter erövringen 1453 epitetet ”det andra Rom” och staden
gavs ett grekiskt namn, Istanbul, från eis ten polin, ”till staden”. Mehmet erövraren,
som intog denna, blev keysar-i-Rum, romersk kejsare, och de europeiska delarna av väldet kallades för
Rumelien.
För sultanerna var Wien ”det gyllene äpplets stad” som man förgäves försökte erövra för att göra till huvudstad i
ett eftersträvansvärt romerskt-muslimskt imperium.
Uppblandningen med den inhemska befolkningen, och sedan med invandrare och flyktingar från Balkan och
Kaukasus, bidrog genom århundradena till att skapa en etnisk blandning och unik symbios av västerländsk och
österländsk kultur. Religionstillhörigheten var därför ovidkommande, så länge undersåtarna
betalade skatt.
Den tolerans som det osmanska riket visade mot oliktänkande är ett av de första exemplen i historien på
pluralism och kan tjäna som ett exempel för dagens Europa.
Det osmanska riket, som officiellt var muslimskt, bestod av folk som tillhörde fyra trosriktningar – muslimer, judar,
ortodoxa kristna (slaver, greker, rumäner och araber) samt armeniska kristna. Så sent som 1910, när
stora delar av väldet på Balkan redan gått förlorade, var bara femtio procent av
befolkningen muslimer medan de ortodoxa uppgick till 41 procent och katolikerna till
sex procent. Tre procent var druser, nestorianska kristna och judar. Under större delen av sin historia var det
osmanska riket en viktig faktor i den europeiska politiken, ofta som erövrare i likhet med alla kontinentens
stormakter, men ibland i nära allians med viktiga europeiska aktörer.
”Det andra Rom”

eteckningen ”Det andra Rom” på huvudstaden. Konstantinopel var grekiskt, grundlagt av den romerske kejsaren
Konstantin 330 e Kr. Nu ändrades namnet till Istanbul. Sultanen fattade pennan, skrev till påven i Rom och krävde
att bli erkänd som legitim härskare över hela kristenheten. Han blev djupt förolämpad då påven tog det som en
utmaning och förklarade korståg mot turkarna.
Efter Konstantinopels fall följde en mäktig erövringsvåg. Mehmet II tog 1459 hela Serbien, med undantag för
Belgrad; 1464 erövrade han Bosnien, 1467 Hercegovina. Erövringen gick lätt eftersom den
lokala överklassen, antingen den var ortodox eller bogomilsk, föredrog de
religiöst toleranta turkiska härskarna framför det katolska alternativ som det
habsburgska väldet stod för. Bland bondebefolkningen var erövringen också
populär. De betalade hellre skatt till turkiska skatteindrivare än till de egna
lynniga feodalherrarna, som ständigt ökade sina krav för att kunna föra krig
mot turkarna.
Ingen aktiv mission
Nu grundlades Bosniens muslimska befolkning. Varför konverterade många till islam? Osmanerna bedrev ingen
aktiv mission. De föredrog helst att de underkuvade folken förblev kristna så att de kunde beskattas.
Muslimerna var undantagna från sådant. Orsaken var alltså inte främst religiös utan praktisk: den bosniska
adeln behöll helt enkelt sina privilegier genom att gå över till islam.
På längre sikt kom denna islamisering att skärpa motsättningarna mellan balkanländerna. Trots samma språk,
serbisk-kroatiska, kom de som konverterat att skilja sig mer och mer från den omgivande kristna befolkningen i
vanor och livssyn. Muslimerna utgjorde till nyligen över 50 procent av stadsbefolkningen i Bosnien, ett betydligt
större antal än andelen av den totala befolkningen. Skillnaden mellan en kosmopolitisk stadsbefolkning och en
eftersatt landsbygdsbefolkning kan enligt många iakttagare vara en bidragande orsak till det så grymma kriget i
det forna Jugoslavien.
Milletsystemet
I det osmanska riket var det så kallade milletsystemet utbrett. Det innebar att ortodoxa, armenier och
judar bildade självstyrande ”nationer”, som var förpliktade att betala skatt till Höga porten, den
osmanska regeringen. Patriarkerna och rabbinerna styrde sina grupper närmast suveränt men var
ansvariga inför sultanen. Detta enligt Koranens lära om ”bokens folk”, som innebär att judar och kristna
ska vara skyddade men underordnade.
Utöver sedvanliga skatter och pålagor krävde sultanen också vart femte år en ”blodstull”, som
bestod av ett ansenligt antal pojkar i åldrarna 10–18 år. Denna tull infördes på 1400-talet, eftersom
sultanen behövde folk. De infödda turkarna räckte inte till när de övriga folken blev fler och fler. Med jämna
mellanrum reste sultanens ämbetsmän runt i de kristna landsortsstäderna, samlade ihop alla pojkar och tog
var femte med sig.
Dessa pojkar fördes bort för alltid. De omskars och fostrades i den muslimska tron och utbildades till krigare enligt
ett strikt regelsystem, fastän detta egentligen var emot islamisk lag. Sedan ingick de i sultanens administrativa
och militära här – janitsjarerna (”de nya krigarna”). Dessa utgjorde ett elitförband, fullständigt lojala mot
sultanen. Janitsjarerna hade också sin egen särpräglade musik, som introducerades i Europa på 1700-
talet och återfinns i till exempel Haydns ”Militärsymfoni” och Mozarts opera ”Enleveringen ur Seraljen”. De
intelligentaste av pojkarna kunde gå långt och sluta på samhällets högsta poster.

Wien hotas
I enlighet med visionen tog osmanerna så småningom itu med Wien, det västromerska rikets nya huvudstad.
Staden belägrades med jämna mellanrum mellan 1529 och 1683.
En man som Martin Luther upprördes av turkarnas angrepp. Han såg det hela som en religiös fråga och skrev
och bad: ”En kristen ska vara den förste att gå med i denna här (Karl V:s). Han måste i sanning börja denna strid
med botgöring, och vi måste bättra vårt leverne; eljest kommer vi att kämpa förgäves. Hur gärna skulle jag inte
önska att Karl sloge turkarna till marken! Därom beder jag med största iver. Men när jag beder, så faller min bön
tillbaka på mig, ty våra synder är stora.”
Karl V lyckades – med eller utan refomatorns böner – slå tillbaka turkarna 1529 och 1532.
Kristen koalition segrade
Men alla kristna var inte lika negativa till turkarna som Luther. När den osmanska hären på 140 000 man år 1683
belägrade Wien var 32 000 soldater kristna, härav minst 20 000 frivilliga ungrare, som föredrog det turkiska styret
framför det habsburgska. Detta hjälpte nu inte. Osmanerna led ett kraftigt nederlag mot en kristen koalition under
den polske kungen Jan Sobieski.Denna motgång skulle visa sig bli början till slutet för det osmanska riket.
Grymheter kännetecknar alla stora imperier, så också det osmanska, men detta är inte karaktäriserande
för alla de 600 åren. Fram till 1700-talet var det osmanska riket på många sätt den mest moderna
och toleranta staten i Europa.
Det var till det osmanska riket som spanska och portugisiska judar flydde, då de efter 1492 blev fördrivna – först
från den iberiska halvön, sedan från den spanske kungens besittningar i Nederländerna. Bara här kunde judar
under islam räknas till ”bokens folk” tillsammans med kristna och därmed få skydd av statsmakten.
Osmanska riket som en Europeisk stormakt
I kampen om överhögheten över det heliga romerska riket, mellan Karl V av Spanien och Frans I av
Frankrike, träffade den senare redan 1536 en överenskommelse med Höga porten (osmanska rikets
regering) om en gemensam attack mot de italienska småstaterna.
År 1588 föreslog drottning Elisabet av England en allians med sultanen Murad II mot den spanske kungen
Filip II, med motiveringen att Spanien var en
nation av avgudadyrkare och att de båda, som företrädare för en strikt monoteism, borde ingå en allians
mot de otrogna katolikerna.
Under Krimkriget 1853–56 stoppade en koalition bestående av Storbritannien, Frankrike, Sardinien och det
osmanska riket Rysslands strävanden att utnyttja det senares svaghetstillstånd och hotande sönderfall.
I det fredsfördrag som undertecknades i Paris 1856 blev det osmanska riket – kallat ”Europas sjuke man” -
en del av den så kallade europeiska konserten (en diplomatisk samverkan i syfte att förhindra krig), och
var där med om att bestämma Europas framtid tillsammans med Österrike, Frankrike, Storbritannien,
Preussen, Sardinien och Ryssland. I Parisfördraget erkändes osmanska riket som en del av den
europeiska maktbalansen.
Idag är Turkiet en del av EU:s Battle Group koncept

Svenska kungar sökte stöd hos sultanen
Gustav II Adolf misslyckades
1555 hade Gustav Vasa då ville han få hjälp av de muslimska krimtatarerna, som lydde under sultanen, mot
Ryssland.
Barnbarnet Gustav II Adolf skickade ett sändebud till Konstantinopel 1631 för att dra in osmanerna i kampen mot
det habsburgska huset. Försöket misslyckades emellertid.
Under Karl X Gustavs krig i Polen upprättades en temporär beskickning i Turkiet.
Kalabaliken i Bender
En fast svensk beskickning blev etablerad 1735. Först nu reglerades Karl XII:s efterlämnade skulder. De båda
nyanlända svenska chargé-d’affaireserna fick tillstånd att bygga en protestantisk kyrka. År 1757 inköptes en tomt
för ändamålet, som Sverige fortfarande äger och som är svenska statens äldsta egendom utomlands. Här
uppfördes ett legationshus med tillhörande gudstjänstlokal.
Tjugo år tidigare hade ett handelsavtal slutits och 1739 en försvarsallians, vars udd var riktad mot Ryssland. Detta
blev den första alliansen som Turkiet ingick med en kristen stat.
Misslyckad modernisering
Man kan alltså med visst fog säga att det osmanska riket under större delen av sin era var mildare och mera
rättfärdigt än de europeiska stater som det kämpade mot. De ständiga upproren och grymheterna som hör
1800-talet till, var primärt orsakade av den turbulens som europeiska nationalistiska föreställningar förde
med sig, samt av de misslyckade försöken att modernisera imperiet.
Stora massakrer ägde bland annat rum i samband med ungturkiska revolutionen 1908–09, då sultanen
Abdülhamid II avsattes till förmån för sin bror Mehmed V. Makedonierna blev då blodigt undertryckta och
armenierna utsattes för pogromer, som kulminerade i ett folkmord 1915, som på allvar bekräftade
Europas fördomar om det osmanska riket. Över en miljon armenier och 100 000-tals andra kristna
dödades.

Det ligger alltid nära till hands att överta en gammal fiendebild, att frukta en fiende som inte längre finns. Så
kommer bilden av det hotande muslimska Turkiet fram också i dag, inte minst när islamisterna vinner terräng och
Islamiska välfärdspartiet blivit största parti och tills nyligen ingick i en koalitionsregering. Sedan det osmanska
rikets fall – Atatürk drev den siste sultanen Mehmed VI i exil 1922 – har sekularismen varit helig i Turkiet. Men
islamisterna har kritiserats för att driva Turkiet mot det osmanska idealet, det vill säga en stat där makt och
religion är i symbios. När militären – som ser sig som sekularismens försvarare – ansåg att denna princip var
hotad ställde den krav som ledde till regeringens fall i somras. För att riktigt förstå hettan i konflikten bör man ha
den historiska bakgrunden i minnet.
Det bästa av det osmanska arvet kunde till för ett antal år sedan upplevas i det civiliserade samliv som fanns
mellan serber, kroater, muslimer, judar och turkar i Sarajevo. Därför är ödeläggelsen av det multikulturella
Sarajevo inte bara en lokal tragedi utan också en europeisk. I dag har till exempel nästan alla judar utvandrat till
Israel, de etniska gränserna är fastare, hat och intolerans mer cementerat än någonsin.
Sören Wibeck är journalist på Sveriges Radios religions- och livsåskådningsredaktion. Han skrev om profeten
Muhammed i Populär Historia 2/97.
Innan dess hade dock stora ansträngningar gjorts för att reformera och förvästliga imperiet. Dessa reformer ledde
till att en rad osmanska institutioner avskaffades, armén moderniserades, den statliga administrationen
centraliserades, ett postväsende grundades, en obligatorisk grundskola infördes, samtidigt som ett franskspråkigt
gymnasium byggdes upp och en ny civil- och strafflag antogs.
Reformpolitiken gick dock i stå och som en reaktion betonades åter den islamiska karaktären av imperiet till
förfång för västifieringspolitiken.
Reformperioden (Tanzimat) under åren 1839–1876 hade dock djupt förändrat imperiet, även om alla dess mål
inte uppnåddes.
Under slutet av 1800-talet sökte den ungosmanska rörelsen återigen inspiration från Europa, då särskilt från
Frankrike och Storbritannien. Den förespråkade en konstitutionell regering och diskuterade öppet frågor om
medborgerliga fri- och rättigheter. Efter stark motreaktion från sultanen drog sig dock ungosmanerna tillbaka från
den politiska scenen, men deras frihets- och moderniseringsideal överlevde och togs upp av ungturkarna.
En av denna grupps bestående gärningar var att den påbörjade en turkisk nationsbyggnadsprocess, kombinerad
med ett förvästligande, som medlemmarna betraktade som ofrånkomligt för en turkisk nations överlevnad.
Dessa ansträngningar tjänade som en inspirationskälla för de reformer som Turkiets förste president Mustafa
Kemal Atatürk genomförde efter osmanska rikets sammanbrott och för hans strävanden att ur det osmanska
imperiets ruiner skapa ett modernt Turkiet med de europeiska nationalstaterna som förebild. Atatürk var tydlig i
sin inriktning:
”Civilisation, det är västvärlden, den moderna värld som Turkiet måste bli en del av om det skall överleva.
Nationen är fast besluten att exakt och fullständigt både till innehåll och form anta den livsstil och de metoder som
vår tids civilisation erbjuder alla stater.”
Redan för åttio år sedan var därmed Turkiets europeiska väg klart utstakad. Atatürk ville skapa en modern,
homogen och sekulär nationalstat. Han såg Turkiets osmanska och islamiska arv som det största hindret för sitt
projekt. Han vidtog därför drastiska åtgärder.
Kalifatet avskaffades liksom de religiösa domstolarna, söndag blev helgdag i stället för fredag, böneutropen fick
bara ske på turkiska, det latinska alfabetet och en ny kalender infördes liksom efternamn, en ny klädedräkt
föreskrevs där fezen ersattes med en cylinderhatt och kvinnorna gavs rösträtt. Schweiz fick stå modell för en ny
civillagstiftning samtidigt som den italienska straff-och den franska förvaltningslagen övertogs.
Detta nya system, kemalismen, var dock bara västerländskt till sin form men auktoritärt och dogmatiskt i sin
substans. Reformerna dikterades uppifrån och anpassningen till väst hängdes i mycket upp på symboler, medan
västerländska koncept som representativt styre, pluralism och yttrande- och tankefrihet kom i bakgrunden.
Genuint demokratiska reformer såg snarast som opassande för Turkiet. Bara genom ett starkt centraliserat
system skulle visionen om ett europeiskt Turkiet kunna bli verklighet. Det nya Turkiet blev en enpartistat fram till
1946.
Republikanismen sattes över demokratin, en konstruerad etnisk och religiös homogenitet över mångfalden,
militären över det civila samhället och staten över samhället. Försöken att radikalt omskriva turkisk kultur, historia
och identitet ledde till en permanent ”Kulturkampf” som i sin tur blev ett hinder för den övergång till en
västerländsk liberal demokrati som var den uttalade målsättningen.
Grundpelarna i detta projekt var sekularism enligt den franska modellen, och nationalism. Religionen betraktades
som en vidskepelse som måste hållas under kontroll och även det osmanska rikets stora kulturella arv sågs som

ett hinder eftersom det påminde om en Orient som Turkiet definitivt skulle lämna bakom sig. Ett statligt religiöst
direktorat – Diyanet – inrättades för att hålla de religiösa yttringarna under kontroll. Genom att den nya
generationen inte fick lära sig det arabiska alfabetet blev de totalt avskurna från den osmanska kulturen och dess
värderingar.
Imperiet skulle ersättas av en nationalstat, vilket i sin tur krävde att alla medborgare skulle omfatta samma kultur,
identitet och syn på världen. Som en historisk ironi byggdes den nya turkiska nationen på det osmanska
nationsbegreppet där religionen utgjorde basen.
Efter det turkisk-grekiska kriget 1921 skedde ett befolkningsutbyte där turkisktalande ortodoxa kristna från
Anatolien byttes ut mot grekisktalande muslimer från de tidigare europeiska delarna av det osmanska väldet. De
enda undantagen från denna på religion baserade assimilering var de religiösa minoriteter som erkändes av
Turkiet i Lausannefördraget, det vill säga judar, armenier och grekisk-ortodoxa.
De folk som kommit som flyktingar, eller som i tidigare generationer flyttat in från Kaukasus och Balkan: albaner,
bosniaker, makedonier, pomaker, bulgarer, tatarer, lazer, tjerkesser, tjetjener med flera, skulle nu bli turkar – ett
begrepp som under den osmanska tiden haft en starkt nedsättande karaktär och närmast haft betydelsen
”bondlurk”.
Många hade, som Atatürk själv, med en makedonisk mamma och en turkisk pappa, en blandad etnisk bakgrund
och dessa anammade lättare den nya identiteten, medan kombinationen av påtvingad sekularisering och
turkifiering var betydligt mera svårsmält för kurderna.
1925 utbröt den första av många kurdiska revolter som kulminerade i det inbördeskrig som på 1990-talet krävde
över 30 000 människoliv.
Ända fram till 1995, när det islamistiska välfärdspartiet började växa sig starkt, tilläts inga jämförelser mellan
arabisk och turkisk kultur i geografi- eller historieböcker. Nu började dock frågan om var Turkiet hörde hemma
väckas på nytt. Välfärdspartiet var öppet kritiskt mot ett närmande till EU.
Om Turkiet i stället återanknöt till den muslimska världen skulle man slippa förödmjukelsen att stå som en tiggare
framför den europeiska dörren, eller för att citera partiledaren Necmettin Erbakan:
”Istället för att 65 miljoner skall ha en turkisk identitet som alla avskyr föredrar vi en miljardstor muslimsk identitet.”
När Erbakan blev premiärminister 1996 gick hans första utlandsbesök till arabvärlden, men Egyptens president
Mubarak vägrade ta emot honom och i Libyen blev han av Khaddafi uppläxad för den turkiska politiken i
kurdfrågan.
I arabvärlden var Turkiet förknippat med osmansk imperialism, och försöken att skifta lojalitet till den muslimska
och arabiska världen slutade med en ansiktsförlust för de turkiska islamisterna, som snart tvingades från makten
efter militärens påtryckningar, i vad som kallats den första postmoderna kuppen.
När Recep Tayyip Erdogan blev premiärminister efter valet 2002 fruktade många att denna process skulle
upprepas och att Erdogan och hans parti AKP skulle följa en dold agenda med syftet att gradvis islamisera den
sekulära republiken.
De som hade sett Turkiets väg mot Europa som ett sätt att undertrycka den muslimska identiteten har nu i stället
fått bevittna hur ett islamistiskt parti bedrivit en reformpolitik som öppnat vägen för medlemskapsförhandlingar
med EU.
Efter militärkuppen 1980 infördes en tioprocentsspärr i parlamentsvalen för att förhindra att islamistiskt färgade
partier skulle kunna komma in i parlamentet och sätta några käppar i hjulet på Atatürks europeiska
moderniseringsprojekt. Just på grund av denna spärr fick AKP nu med drygt 32 procent av rösterna en
betryggande egen majoritet i parlamentet, som i sin tur var en förutsättning för de reformpaket som ledde fram till
att EU i december 2004 gav grönt ljus för medlemskapsförhandlingar med Turkiet.
På två år gjorde Erdogan mer än alla tidigare turkiska efterkrigspartier för att föra in Turkiet på den europeiska
väg som Atatürk stakat ut. Dennes nationalstatsbygge visade sig vara för sekulärt för sunniterna, som i ett EUmedlemskap
ser en garanti för att de ska kunna utöva sin religion utan statens kontroll.
Det var vidare för turkiskt för kurderna och för sunnitiskt för aleviterna. De senare, som kanske uppgår till 15–20
miljoner, och som består av både turkar och kurder, kräver nu en officiell status för sina bönehus, cemevi, där de
vill utöva sin religion som kan betecknas som en synkretism av shia och centralasiatisk shamanism.
Även andra grupper vill göra sin stämma hörd och ge uttryck för sin identitet och särart, som azerier, tjerkesser,
de georgisktalande lazerna, araberna i Hatay och assyrier/syrianerna. Man kan därför säga att reformprocessen
innebär att det osmanska riket slår tillbaka. De grundpelare som detta byggde på: religion, etnisk mångfald och ett
imperialt arv som kemalismen försökte göra rent hus med, gör sig på nytt påminda.
Utvecklingen går från turkarnas republik till en republik där man kan känna sig välkommen och hemma som

sunnit, alevit eller kurd och där de olika religiösa och etniska identiteterna kompletterar varandra. Detta är något
som de renläriga kemalisterna och de sekulära fundamentalisterna ser som ett hot mot Atatürks nationsbygge.
Dessa båda institutioner, som Atatürk byggde sitt moderniseringsprojekt på, är nu – tillsammans med det parti
han skapade, det demokratiska folkpartiet (CHP) – de inhemska krafter som starkast spjärnar emot på Turkiets
väg mot EU. Som en historisk ironi är det istället just den rörelse som Atatürk försökte krossa för åttio år sedan
som är i färd med att fullborda hans vision om ett i västerlandet förankrat Turkiet.
Ingmar Karlsson är generalkonsul i Istanbul och författare. I vår utkommer han med boken Europa och turken –
betraktelser kring en komplicerad relation (Wahlström & Widstrand).
Ur populär historia nr11 2006