Öppet brev till Svenska Volleybollförbundet

Recommendations

Info

Lennart Neovius Simon Dahl diskuterar ledarskap och ledarskapsstil inom Svenska Volleybollförbundet. I en dynamisk organisation får man förvänta sig starka viljor, heta känslor och en och annan konflikt. Det som krävs för att nå framgång är att det hela tiden bygger på stor respekt för varandra och att man efteråt kan jobba på enligt de överenskomna riktlinjerna. Det är möjligt att jag själv inte alltid varit Guds bästa barn i detta, men jag har som de flesta vet till exempel förutsett mycket av dator- och internetutvecklingen långt innan många var mottagliga för vad det innebar och framför allt alltid haft volleybollens bästa som drivkraft. Det jag sett på nära håll, tidigare försökt att undvika att blanda mig in i på fel sätt, själv fått uppleva har gett mig en känsla av att det inte alltid varit drivkraften från de som nu pekas ut för ett ledarskap som inte uppfyller SVBF:s grundläggande värderingar. Under de senaste fyra-fem åren har vi haft ett antal episoder som dessvärre belägger detta. Jag vet inte om min känsla från första kontakten med vår nuvarande ordförande Christer Malm är symtomatiskt för det som nu utspelar sig. Jag blev i alla fall mycket förvånad när jag presenterat mig och efter lite småprat fick skrivet på näsan hur viktig ordförande var i måttet av hans timfakturering i jobbet. En väldigt konstig attityd, fjärran från vad jag är van vid inom volleybollen, åtminstone från alla de som jag hyser stor respekt för. Det var inget jag hängde läpp för, men det kom för mig så fort jag läst Simons tankar om ledarskapet. Bilden av Christer har dock blivit avsevärt mer positiv efter att länge fördröjda omorganisationer kommit på plats, möten blivit mer effektiva och speciellt hanteringen av det brev som resultatservice skrev till styrelsen för drygt ett år sedan då vi reagerade när GS ytterligare försökte förhala och missbruka vårt engagemang. Christer presenterade och vi diskuterade den nya organisationen och om man bortser från att det inte fungerar i praktiken av skäl jag redogör för nedan så accepterade jag utan problem den modellen och satte igång att försöka hitta framkomliga vägar för fortsatt arbete utifrån denna dialog. Jag hoppas han hanterar Åkes brev prompt, de problem som detta blottar måste vara högsta prioritet att reda ut på motsvarande sätt som brevet från resultatservice halvtannat år tidigare. Den respekt jag känt för Bengt Wicksells arbete fick sig en kraftig törn i samband med det tafatta hanterandet av personaluppsägningarna för några år sedan då John Wammer fick gå och Carl Jonsson fick hans tjänst. Jag har inga problem att arbeta med Carl Jonsson, men det var en förolämpning både mot John och alla vi som kan datorsystem att ens låtsas att Kalle skulle klara av det jobbet. Om det var snålhet eller bara ren naivitet som var avgörande för hanteringen har jag inte fått svar på, men som vi skrev i vårt brev hade denna inkompetenta hantering en mycket negativ påverkan på vårt arbete. Det allvarligaste grundskottet har dock varit hanteringen av utvecklingsprojekten för hemsidor och resultatservice och hur man först utnyttjar Henrik Tingdahls välvilja under tio år och när vi kommer med konkreta, väl genomarbetade förslag, förhalar och sedan låter självkostnaden för servrar som är nödvändiga för vårt fortsatta engagemang fälla det fortsatta arbetet. Detta har jag för egen del dock lämnat bakom mig, men jag lider när jag ser alla brister och tillkortakommanden i kommunikationen och projektarbetet (styrning, redovisning och uppföljning) som jag upplever. Jag kan dessvärre inte lämna det helt eftersom jag ofta påminns om det i mitt föreningsengagemang. Men de missförhållanden som Åke Sandberg nu lyfter fram (och jag har flera centrala delar bekräftade) är av en helt annan dignitet, närmast att jämföra med ren mobbing och otroligt dumt eftersom han ändå varit inställd på att sluta och allt kunde gjorts på ett snyggt sätt där Åke med glädje fick ta emot den välförtjänta uppskattningen från exempelvis ett samlat årsmöte. Nu blir det tvärtom så att Åke inte med bästa vilja kan ta emot någon som helst uppvaktning eftersom den skulle kännas så falskt. Slutligen vill jag ta upp de problem som jag upplevt med SVBF:s nya organisationsmodell. I princip är jag för en projektmodell, har i stort sett alltid jobbat så både i professionen och inom volleybollen. Det som blivit fel i den nuvarande organisationen är att styrning med styrgrupp och referensgrupp inte fungerar, redovisningen lämnas ofta därhän och om den görs inte kommuniceras ut tillräckligt väl. En stor brist är att man utser styrgrupper som består av Bengt, Torbjörn (så länge han var kvar) och Paul, eller Torbjörn, Paul och Bengt, och så vidare eftersom det skulle vara personal och det inte finns så många att välja på. Referensgrupper som är externa från kansliet sett, skall tillfrågas vid behov. Detta händer bara vid enstaka tillfällen i de flesta fall, varken jag eller någon annan i referensgruppen för den nuvarande hemsidan blev kontaktade och en del av processen. Vid förfrågningar har vi inte heller fått ta del av något material. Den nuvarande hemsidan har fått mycket kritik eftersom den inte uppfyller grundläggande och välkända principer för hur kommunikation sker och en hemsida ska byggas upp. Detta tog Uno Zetterberg upp med den kommunikationsansvarige Annika Collin i höstas. AC som efter enkäten om hemsidan också bad mig vara med i referensgruppen för den nya hemsidan och profilen som skulle reda ut detta. Jag accepterade efter noga övervägande, eftersom jag varit kritisk och det i mitt nätverk finns oerhört mycket kompetens. Trist, men knappast förvånande har jag inte vid något tillfälle fått eller kunnat få fram någon information om det pågående arbetet. Konstaterade när jag läste tidningen Volleyboll att allt redan verkade bestämt och återigen skulle presenteras som nyhet i samband med årsmötet, uppenbarligen även denna gång utan interaktion med referensgruppen. Detta bekräftades också av det svar jag fick från AC då jag utifrån hennes tidigare brev med hälsning om motsatsen inte skulle få se något utan skulle sitta och vänta ”på något gott”. Efter att ha känt en positiv utveckling under ett antal år efter uppropet 1997 en bra bit in på 2000-talet har jag upplevt hur Svenska Volleybollförbundet återigen hamnat i en negativ spiral. Ledarskapet har en central roll i detta och dessvärre upplever jag och många med mig en mestadels osynlig ordförande och en generalsekreterare som inte väcker respekt hos dem som jobbar engagerat och med stor kompetens. Tvärtom blir det fler än vanligt som hoppar och med alldeles för mycket bitterhet helt i onödan.
Fd Landslagsspelare Med ilska, ledsamhet och besvikelse har jag läst och tagit emot tyckande från spelare, ledare och olika intressenter inom Svensk Volleyboll. Där har flera berättat hur illa de blivit behandlade av vårt styre inom Svensk Volleyboll, SVBF. En av anledningarna till att jag väljer att skriva dessa rader är att Svensk Volleyboll är på väg att driva bort eldsjälar, stora profiler och ideella krafter. Utan dessa så kommer vår älskade idrott att möta stora motgångar. Jag tycker också att vi behöver göra förändring och ta ett rejält krafttag kring Svensk Volleyboll, dess arbete och ledning. I mitt arbete som kundservicechef på en bank använder jag ledstjärnan – Tillsammans lyckas Vi! Då jag har 55 anställda är just samarbete nyckeln till framgång. Jag skulle gärna se den smitta av sig lite på Svensk Volleyboll och dess verksamhet. - 99 debuterade jag stolt i vårt A-landslag. Jag har fått vara med om diverse generationsskiften och tränarbyten. Det satsades inte mycket på landslaget under början av 2000-talet. Pengarna fanns inte var svaret. MEN året då SVBF anställde ny sportchef i Torbjörn Johansson blev det genast annorlunda. Torbjörn slet svett för att ge oss bästa möjliga förutsättningar efter rådande förhållanden. Allt blev, eller var självklart inte perfekt. Men det blev en positiv förändring. När Torbjörn ifjol ringde mig, och tackade för åren tillsammans så måste jag medge att det om något var och är en stor förlust för svensk landslagsverksamhet. Jag vet inte riktigt anledningen till varför TJ valde att gå vidare, men Mina misstankar kring hans arbetsförhållanden finns där. Detta är Min erfarenhet av Torbjörn. Den kanske inte delas av alla men för herrarnas landslagsverksamhet betydde han mycket. Flertalet personer jag talat med nämner missnöjet med Generalsekreterare Bengt Wicksell. Jag har personligen aldrig blivit lovad något av honom men känslan är ändå delad. Jag minns framför allt ett tillfälle då BW hade någon form av dragning för oss landslagsspelare då vi låg på läger i Sollentuna. Han presenterade hur stort volleyboll blivit i Sverige. Att vårt förbund var större än flera andra. Hela dragningen var ett stort frågetecken. Vi undrade varför han var där, vad gick det ut på? Han fick diverse frågor från oss spelare och svaret som BW levererade var aldrig ett riktigt svar. Jag kände arrogans, otydlighet och ovilja. Jag kan nämna ett 10-tal högt meriterade spelare som starkt ogillar BW. Om sporten tappar profiler som Simon Dahl gör vi oss en stor otjänst. Simon är ett av de största namnen i Svensk Volleyboll sedan spelare som Bengt Gustafsson. Vi måste ta vara på våra profiler, ideella krafter, spelare, ledare, tränare, föräldrar m.fl. Idag har vi har TRE, fortfarande aktiva stjärnor i Marcus Nilsson, Hannes Brinkborg och Stefan Gunnarsson. Hur ser de på SVBF:s ledning? Vill vi ha kvar dessa herrar inom Svensk Volleyboll då de väljer att lägga skorna på hyllan? Jag tror att om vi ska lyckas med att behålla kompetens och lust till fortsatt engagemang, Då krävs en snar förändring inom SVBF:s ledning och arbete. Volleyboll har alltid varit min stora kärlek. Efter åtta elitsäsonger, proffs sejourer och ett 90-tal A-landskamper så har jag hunnit skaffa mig erfarenheter och självklart en hel del synpunkter. Personligen tar jag nu en paus från volleyboll, detta då arbetslivet kräver det. Men på något vis vill jag komma tillbaka. MEN sker inte förändring, fortsätter människor och positiva krafter att drivas bort? DÅ kommer jag inte känna någon större lust att hjälpa sporten framåt. I samband med enkätundersökningen om volleybolltidningens kvarlevande på SVBF:s hemsida kan jag berätta att jag via Facebook kontaktade ”alla” Sveriges volleybollspelare. Mitt budskap till dem var: Svara på undersökningen. Lämna Din egen åsikt och bli hörd! Gensvaret var större än väntat. Jag fick 100-tals svar på Facebook där missnöjet till hela debatten var enorm. Vem har läst svaren och tyckandet från Volleyboll Sverige? Jag vet att sista frågan i undersökningen lämnade utrymme till eget formulerat svar och inte vidrigt valda alternativ som bara gav möjligheten att pusha fram ny form av media. Har styrelsen fått se dessa svar? Om inte så borde de bli presenterade undersökningen. Tack för din uppmärksamhet!
Page 1 and 2: Öppet brev till Svenska Volleyboll
Page 3 and 4: I Förbundsstyrelsens protokoll nr
Page 5 and 6: Åke Sandberg, mångårig redaktör
Page 7 and 8: Mattias Magnusson Vi övertygade tv
Page 9 and 10: Jens Ottosson Jag har varit engager
Page 11 and 12: Björn Berg Efter att ha represente
Page 13: Mika Koukkari, VB-Volley Redan för
Page 17 and 18: Ulric Svensson Jag är uppriktigt l

Öppet brev till Svenska Volleybollförbundet

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?