Öppet brev till Svenska Volleybollförbundet

Åke Sandberg, mångårig redaktör för tidningen Volleyboll, skrev detta brev till förbundsstyrelsen och dess ordförande
Christer Malm tidigare i år.
Åke Sandberg (2 sidor)
Ett dåligt ledarskap
Som många nu vet har jag efter 23 år som redaktör för tidningen Volleyboll sagt upp avtalet med förbundet. De rader
jag ber dig läsa är inte hastigt påkomna. Jag påbörjade dem redan 2003! Efter var och varannan tidning har jag tagit
mig en funderare om jag orkar fortsätta arbeta under det ledarskap som Bengt Wicksell (BW) står för. Men så har det
blivit en tidning till och en till....Jag tyckte ju att det var så roligt att göra tidningen liksom jag tycker att svensk
volleyboll behöver en tidning. Anledningen till att jag valt att sluta just nu är en serie händelser som till slut gjort det
omöjligt att göra ett bra jobb. Jag inser att detta är just vad BW har velat uppnå. Mina tillskyndare har peppat mig att
inte ge upp. Men det går till slut inte att göra ett vettigt jobb utan en fungerade kommunikation mellan uppdragsgivare
och uppdragstagare. Tidigare hade jag att välja mellan att säga ifrån eller göra tidning. Jag valde det senare. Nu när
jag inte längre behöver ta några taktiska hänsyn kan jag ta bladet från munnen.
För snart ett år sedan anställdes Annika Collin (AC) som kommunikationsansvarig. Jag applåderade från min kant.
Äntligen skulle jag få jobba med ett proffs. Sommaren gick, det var dags för nr 3. AC bidrog nästan inte med något
alls. Vilken klok kvinna var min tanke. Hon stövlar inte in och säger hur det ska vara det första hon gör.
Jag har jobbat för börsbolag. Så snart ett skifte skett på informationsposten har jag kallats till möte där vi
presenterats för varandra och kommit överens om hur vi ska jobba. BW initierade inte något möte när AC var
nyanställd. Jag tar då initiativet och föreslår att AC och jag ska ses. Jag förstår snabbt att hon inte vill. Inget rakt nej,
men heller inga försök att ses.
Så görs nr 4/2010. Även denna gång ligger AC lågt. I slutet av november blir jag inbjuden till kansliet för ett möte
med BW och AC. Då har det gått ett halvår och jag träffar AC för första gången. På mötet berättar BW att han
kommer att föreslå styrelsen att tidningen läggs ned. Jag förklarade att jag tyckte det var olyckligt, att en idrott som
vår i mediaskugga bör ha en tidning.
Så genomförs tidningsenkäten. När den är klar får jag hela resultatet i mailen. Jag blir bestört. Fattar inte hur det gått
till. Jag informerar några närstående att enkäten finns i min dator. Något mer varken kunde eller ville jag göra.
Den 7 mars kallas jag till kansliet för att få veta resultatet av enkäten. Jag tar med mig Åke Lager, som arbetat med
tidningen i säkert 40 år. När enkäten redovisats säger plötsligt BW mycket upprört: ”Detta har du vetat om hela tiden
Åke.” Jag svarar jakande. Då uppmanar han mig att berätta av vem jag fått materialet. Jag nekar. Då byter han fot
och vill att jag ska berätta hur och av vem jag fått materialet med omsorg om förbundets datasäkerhet. Jag nekar. Då
bryter han mötet och uppmanar mig att gå hem och fundera. ”Om du inte berättar hur/av vem du fått materialet kan
du räkna med en mycket dålig relation till oss på kansliet”. Vittne till detta var Åke Lager och AC.
Efter mötet säger Åke Lager: "Här försvann all lust att ha med Volleybollförbundet att göra. Det gick ju bara ut på att
få dig Åke att känna dig så obekväm att du inte står ut utan slutar." Åke Lager har lagt ned sin själ i svensk volleyboll
i decennier. Hans obetalda insatser kan inte mätas. Han har alltid lojalt ställt upp.
Efter en tid läste BW in ett meddelande på min telefon där han ville veta om jag tänkte berätta. Efter det fick jag två
mail. Nu är tonen en annan. Nu är frågan om jag vill hjälpa förbundet genom att berätta. Jag svarar att mitt klara nej
består och att jag utan att ha bett om det har hamnat i en Moment 22-situation. Berättar jag begår jag ett lagbrott,
berättar jag inte har jag att se fram mot en dålig relation till kansliet. Att BW också begick ett lagbrott är hans
problem.
BW nekar till att ha hotat. Ett av BW:s framträdande drag är att undandra sig ansvar. Att inte återkomma med svar på
frågor. Vara otydlig. Han ger sällan ett rakt ja eller nej. Han vill inte veta av skriftliga överenskommelser. När jag
påstår att han hotar mig svarar han symptomatiskt med luddiga formuleringar som ”Min känsla var....” ”Som jag
minns det.....
Så ska en chef inte uppträda. Denna typ av beteende har jag upplevt från BW i 12 år.
Så uppmärksammas jag av en kollega, ingen från förbundet informerar om detta, på att styrelsen i sitt
februariprotokoll beslutat att tidningen ska finnas kvar tills vidare, men att den bör utvecklas. Jag samlar då ett större
gäng tidnings- och mediakunniga människor med ambitionen att arbeta fram förslag till en ny tidning. Då relationen
till AC vid detta stadium var spänd hade vi två möten utan henne. Sedan bjöd jag in henne till nästa möte för att ta
del av vårt förslag till ny tidning. Svaret blev: ”Rör inte tidningen”. Först då informeras redaktören om att man arbetar
på en ny kommunikationsplan där tidningen ingår. Under arbetet med nr 2 planerar jag att flytta ledaren längre bak i
tidningen och redovisar det i korrespondensen med redaktionsrådet och AC. Vi ville rivstarta tidningen med något
intressant/spännande. Ett vanligt grepp. Från AC kommer då en order: ”Ledaren ska ligga längst fram i tidningen”.
Ingen motivering. Då sade tyvärr ett par av mina trogna medarbetare att de inte ville vara med längre. Då blev jag
arg, upprörd och ledsen. Skulle inte bara jag utan svensk volleyboll tappa dessa lojala entusiaster? Det var ett
dråpslag.
Jag har efter 35 år inom svensk volleyboll ett stort och tätt kontaktnät. Jag kan inte träffa en ledare utan att BW
kommer på tal. Man har av någon anledning blivit sviken. Han slingrar sig. Han håller inte sina löften, han uppträder
med stor nonchalans mot dem som inte är med honom. Han intrigerar för att bli av med folk, han driver dem till att till
sist lämna förbundet. Jag har sett det flera gånger.