Ambulanssjuksköterskans upplevelser av problem på skadeplats
Ambulanssjuksköterskans upplevelser av problem på skadeplats
Ambulanssjuksköterskans upplevelser av problem på skadeplats
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap<br />
Vårdvetenskap<br />
<strong>Ambulanssjuksköterskans</strong> <strong>upplevelser</strong> <strong>av</strong><br />
<strong>problem</strong> <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong><br />
Författare: Handledare:<br />
Annika Vessgren D<strong>av</strong>id Stenlund<br />
Maria Wahlberg<br />
Examensarbete i Vårdvetenskap 15 hp Examinator:<br />
Sjuksköterskeprogrammet 180 hp Ulrika Pöder<br />
Vt 2010
SAMMANFATTNING<br />
Syfte: Att undersöka vad ambulanssjuksköterskor upplever kan finnas för <strong>problem</strong>områden<br />
vid arbete <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong> med maximalt fyra drabbade.<br />
Metod: Studien har en kvalitativ ansats. Nio ambulanssjuksköterskor i Uppsala, mellan 27<br />
och 53 år, intervjuades. Ett bekvämlighetsurval gjordes. Tillstånd för studien anskaffades hos<br />
ambulansstationens verksamhetschef. Intervjuerna var semistrukturerade och spelades in med<br />
ljudupptagning. Intervjuerna transkriberades sedan och analyserades med kvalitativ<br />
innehållsanalys. Resultatet g<strong>av</strong> 11 kategorier och 19 underkategorier.<br />
Resultat: Prehospitala <strong>problem</strong> <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong> är mörker, dåligt väder samt trafik. Prehospital<br />
sjukvårdsledning används inte i tillräcklig mån. Mental förberedelse är viktigt inför ankomst<br />
till <strong>skadeplats</strong>. Det nya radiosystemet fungerar inte optimalt och därmed försvåras<br />
kommunikationen mellan ambulans, räddningstjänst och polis. Samarbetet med<br />
räddningstjänst <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong> behöver förbättras. Mer interprofessionell övning och utbildning<br />
efterfrågas. De svåraste patientgrupperna är barn samt traumafall.<br />
Slutsats: Prehospital sjukvårdsledning används för lite vid arbetet <strong>på</strong> en mindre <strong>skadeplats</strong>.<br />
Radiosystemet fungerar inte optimalt och det försvårar kommunikationen och samarbetet<br />
mellan ambulans, polis och räddningstjänst. Mer övning och utbildning behövs kring barn<br />
samt trauma. Mer interprofessionell övning och gemensamma utbildningar efterfrågas.<br />
Nyckelord: Ambulanssjuksköterska, upplevelse, <strong>skadeplats</strong>, <strong>problem</strong>områden.
ABSTRACT<br />
Purpose: To study <strong>problem</strong>s that ambulance nurses experience at the scene of accident with a<br />
maximum of four affected persons.<br />
Methods: The study is qualitative. Nine ambulance nurses in Uppsala, between 27 and 53<br />
years, were interviewed. A convenience sample was chosen. The semi-structured interviews<br />
were sound recorded. Permission was acquired from the ambulance manager. After<br />
transcription a qualitative content analysis was performed. 11 categories and 19 subcategories<br />
were found.<br />
Results: Pre-hospital <strong>problem</strong>s are bad weather and traffic. Pre-hospital leadership is not used<br />
enough. Mental preparation is important before arrival at scene of accident. The new radio<br />
communication system is not working properly, which hinders interprofessional<br />
communication. Collaboration with the rescue service needs to be improved. The ambulance<br />
nurses request more training and education together with the other professions. The most<br />
demanding patient groups are children and trauma cases.<br />
Conclusions: Pre-hospital leadership is not used enough at a small scene of accident. The<br />
new radio system is not working properly which hinders the interprofessional communication.<br />
More training and education is needed when it comes to children and trauma. The ambulance<br />
nurses request more inter professional training and joint education.<br />
Keywords: Ambulance nurse, experience, scene of accident, <strong>problem</strong> areas.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING<br />
BAKGRUND………………………………………………………………….........................1<br />
Historik…………………………………………………………………………………………1<br />
Begrepp och arbetsmetoder inom ambulanssjukvården………………………………………..1<br />
Forskning om ambulanspersonals <strong>upplevelser</strong> <strong>av</strong> <strong>problem</strong> <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>……………………..2<br />
Problemformulering……………………………………………………………………………6<br />
Syfte……………………………………………………………………………………………6<br />
Frågeställningar………………………………………………………………………………...6<br />
METOD………………………………………………………………………………………..6<br />
Forskningsdesign………………………………………………………………………………6<br />
Kontext…………………………………………………………………………………………7<br />
Urval………………………………………………………………………………………........7<br />
Datainsamlingsmetod…………………………………………………………………………..7<br />
Tillvägagångssätt………………………………………………………………………………8<br />
Etiska överväganden…………………………………………………………………………...9<br />
Dataanalys……………………………………………………………………………………...9<br />
Tabell 1. Exempel <strong>på</strong> innehållsanalys………………………………………………………...10<br />
RESULTAT………………………………………………………………………………….11<br />
Tabell 2. Kategorier och underkategorier från kvalitativ innehållsanalys……....……………11<br />
Arbetsmiljö och säkerhet……………………………………………………………………..11<br />
Mental förberedelse…………………………………………………………………………...13<br />
Prehospital sjukvårdsledning…………………………………………………………………14
Radiokommunikation…………………………………………………………………………15<br />
Samarbete med polis och räddningstjänst <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>……………………………………..16<br />
Kommunikationssvårigheter vid arbete <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>………………………………………..17<br />
Övning och utbildning………………………………………………………………………..17<br />
Svåra patientgrupper………………………………………………………………………….18<br />
Etiska svårigheter och prioritering vid arbete <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>………………………………….19<br />
Utrustning……………………………………………………………………………………..20<br />
Delegering…………………………………………………………………………………….20<br />
DISKUSSION………………………………………………………………………………..21<br />
Resultatdiskussion…………………………………………………………………………….21<br />
Metoddiskussion……………………………………………………………………………...23<br />
Kliniska implikationer………………………………………………………………………...24<br />
Slutsats………………………………………………………………………………………..25<br />
REFERENSER………………………………………………………………………………26<br />
BILAGOR……………………………………………………………………………………32<br />
Frågeguide samt följdfrågor, bilaga 1………………………………………………………...32<br />
Missiv, bilaga 2……………………………………………………………………………….34
BAKGRUND<br />
Historik<br />
Ambulanser var fram tills slutet <strong>av</strong> 1960 – talet endast en transportverksamhet. Staten krävde<br />
vid denna tid att alla ambulanser skulle vara bemannade <strong>av</strong> två personer och att all personal<br />
skulle ha sjukvårdsutbildning. Sjukvårdsutbildning för svensk ambulanspersonal blev inte<br />
obligatorisk förrän 1978 och två år senare bestämdes det att all ambulanspersonal skulle ha<br />
minst en tvåårig gymnasial omvårdnadsutbildning som grundkompetens (Suserud &<br />
Rådestad, 2009). Först år 2005 fastslog Socialstyrelsen att varje ambulans måste vara<br />
bemannad med minst en legitimerad sjuksköterska. Detta beslut grundar sig i att det bara är<br />
sjuksköterskor som har rätt att iordningsställa och administrera läkemedel. Specialist –<br />
utbildningen inom ambulanssjukvård är idag <strong>på</strong> ett år och för att gå denna krävs en<br />
kandidatexamen i omvårdnad (Suserud, 2005).<br />
Begrepp och arbetsmetoder inom ambulanssjukvården<br />
Skadeplats är det ställe där en olycka sker och där de skadade befinner sig, till exempel där ett<br />
flygplan kraschar (Lennquist, 2007). En allvarlig händelse är en misstänkt eller redan<br />
inträffad händelse som både är så stor och svår att en sjukvårdsledning krävs för att rätt<br />
insatser ska kunna sättas in (Rüter, Nilsson & Vikström, 2006). Det antal som ska vara<br />
drabbade om det skall kunna kallas för en misstänkt allvarlig händelse är minst fem stycken<br />
personer (Landstinget i Uppsala län, 2009).<br />
Triage är ett hjälpmedel som ambulanssjuksköterskan använder i arbetet <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>. Syftet<br />
är att <strong>på</strong> ett snabbt och säkert sätt kunna bedöma patienternas vårdbehov genom att prioritera<br />
mellan dem (Rüter, Nilsson & Vikström, 2006; Jonsson, 2009).<br />
En struktur som används för att lättare kunna vårda patienten är PHTLS som står för<br />
PreHospital Trauma Life Support. Begreppet kom 1984 och ambulanspersonal har utbildning<br />
i detta. PHTLS – konceptet kom till Sverige 1997 (Chapleau, 2006). PHTLS består <strong>av</strong> fyra<br />
efterföljande delar; bedömning <strong>av</strong> <strong>skadeplats</strong>en, en första undersökning <strong>av</strong> patienten, en andra<br />
undersökning <strong>av</strong> patienten samt <strong>på</strong>gående övervakning och bedömning <strong>av</strong> patienten. I PHTLS<br />
används ABCDE – principen som grund (Salomone & Pons, 2007). De delar i det<br />
1
prehospitala omhändertagandet som har förbättrats sedan PHTLS infördes är kontroll <strong>av</strong><br />
luftvägar, spinal – samt blödningskontroll, stabilisering <strong>av</strong> frakturer samt att<br />
syrgasanvändningen ökade (Ali, Adam, Gana, Bedaysie & Williams, 1997).<br />
Prehospital Sjukvårdsledning (PS) använder sig ambulanspersonal <strong>av</strong> vid alla typer <strong>av</strong><br />
olyckor och är ett nationellt utbildningskoncept som baseras <strong>på</strong> föreskrifter och allmänna råd<br />
från Socialstyrelsen, enligt SOSFS 2005:13. Personalen har då olika roller, som antingen<br />
sjukvårdsledare, medicinskt ledningsansvarig eller rapporteringsansvarig. Samtliga i<br />
personalen har även ett dokumentationsansvar (Lennquist, 2007; Suserud & Svensson, 2009).<br />
Vid arbete <strong>på</strong> en <strong>skadeplats</strong> sker ofta ett samarbete mellan SOS, ambulanssjukvård,<br />
räddningstjänst samt polis (Jande – Waldau & Winarve, 2004). När prehospital<br />
sjukvårdsledning nämns i detta arbete kommer det ibland att benämnas med sin förkortning,<br />
PS.<br />
När ordet ”ambulanspersonal” används innebär det ambulanssjuksköterska. I arbetet nämns<br />
titeln ”ambulanssjukvårdare” som är en undersköterska som arbetar inom<br />
ambulanssjukvården. Ett annat begrepp som används i resultatet är ”perifer venkateter”. Det<br />
är en tunn typ <strong>av</strong> kateter som förs in via en kanyl i en ven och därmed ger tillgång till<br />
blodbanan (Handbok för hälso – och sjukvård, 2009).<br />
Forskning om ambulanspersonals <strong>upplevelser</strong> <strong>av</strong> <strong>problem</strong> <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong><br />
Faktorer som <strong>på</strong>verkar arbetsmiljön negativt <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong><br />
Faktorer som <strong>på</strong>verkar ambulanssjuksköterskan negativt är brist <strong>på</strong> resurser, för stor<br />
arbetsbörda och dålig relation till kollegor. Varmt eller kallt väder samt dåligt ljus <strong>på</strong><br />
<strong>skadeplats</strong>en är också faktorer som <strong>på</strong>verkar arbetet <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong> negativt (Helps, 1997).<br />
Ambulanspersonal arbetar i en svår och ofta riskfylld miljö. De exponeras för möjliga<br />
smittsamma kroppsvätskor, genom till exempel kontaminerade nålar. De är även exponerade<br />
för hot om våld, de utsätts för skador i samband med lyft eller fall och de arbetar inför<br />
annalkande trafik vid en trafikolycka (D<strong>av</strong>id & Brachet, 2005).<br />
2
SOS prioritering <strong>av</strong> patienter<br />
I Sverige är efterfrågan <strong>på</strong> ambulansvård större än det egentliga vårdbehovet hos patienterna.<br />
När någon ringer 112 är SOS den första instansen som bedömer patientens vårdbehov och<br />
prioriterar dessa., Det finns fyra prioriteringsnivåer, prioritet 1 till 4 och vid tillstånd som har<br />
prioritet 1 till 3 krävs det att en ambulans skickas till patienten. Prioritet 1 innebär ett<br />
livshotande tillstånd och ambulanspersonal ska vara <strong>på</strong> plats hos patienten inom 10 minuter<br />
(Hjälte, Suserud, Herlitz & Karlberg, 2007).<br />
I de fall där SOS hade satt prioritet 1 var det i drygt hälften <strong>av</strong> fallen som ambulanspersonalen<br />
bedömde lika. Detta visar <strong>på</strong> att SOS har en relativt stor säkerhetsmarginal. Dock stämde<br />
SOS prioritering överens med ambulanspersonalen vad gäller prioritet 2 till 4 och bara ett<br />
fåtal patienter hade blivit underprioriterade <strong>av</strong> SOS. En viss överprioritering sker också <strong>av</strong><br />
SOS, där framför allt patienter med prioritet 4 har fått en högre prioritet än så och därmed har<br />
ambulans tillkallats. Om SOS bedömningar var mer korrekta skulle ambulanspersonalens<br />
arbetsbörda minska betydligt. Det kan dock vara svårt då det inte alltid är patienten själv som<br />
ringer. Det kan göra att SOS får felaktig information vilket kan leda till en felprioritering<br />
(Hjälte, Suserud, Herlitz & Karlberg, 2007).<br />
Kommunikation <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong><br />
Kommunikation är grunden för att arbetet <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong> ska fungera. Något som kan vara bra<br />
vad gäller kommunikation är att ambulanspersonal får öva sig i radiokommunikation, till<br />
exempel i form <strong>av</strong> rollspel, vid svårare händelser, för att denna ska kunna fungera <strong>på</strong> ett bättre<br />
sätt när en sådan situation väl uppstår i verkligheten (McDaniel Hohenhaus & Boatright,<br />
2003).<br />
Bedömning <strong>av</strong> patienter <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong><br />
Det kan vara svårt att bedöma en persons behov <strong>av</strong> vård. Mer specifika metoder behövs därför<br />
som underlättar för ambulanspersonalen att fatta beslut om huruvida en person behöver vård<br />
<strong>på</strong> sjukhus eller inte. Risken finns att personen kan försämras och i ett senare skede behöver<br />
akut vård (Snooks, Dale, Hartley – Sharpe & Halter, 2004).<br />
Triagering <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong> innebär att ambulanspersonal bedömer patienterna <strong>på</strong> plats för att<br />
besluta vem som ska få åka till sjukhus först samt vilka livsuppehållande åtgärder som<br />
behöver göras <strong>på</strong> plats och <strong>på</strong> väg in till sjukhus. Vid prehospital triagering balanserar man<br />
3
mellan dilemmat att stanna och behandla patienten <strong>på</strong> plats, jämte patientens behov att<br />
komma in till sjukhus så fort som möjligt. Målet inom prehospital triagering är därför att<br />
snabbt identifiera de patienter som har svåra skador, framför allt om deras tid håller <strong>på</strong> att<br />
rinna ut. Arbete <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong> bör inte överstiga tio minuter, såvida inte patienten sitter<br />
fastklämd i ett fordon och måste komma loss (O’Connor, 2006).<br />
Sjuksköterskans första bedömning <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong> består <strong>av</strong> att leta efter synliga tecken <strong>på</strong><br />
skador. Dessutom observeras patientens generella beteende och ansiktsuttryck. Denna<br />
bedömning görs i syfte att snabbt kunna skilja <strong>på</strong> de som är i omedelbar fara jämfört med de<br />
som inte är lika skadade och därmed prioritera mellan dessa enligt triagemodellen (Edwards,<br />
2007).<br />
Det händer att folk blir underprioriterade och detta är framför allt vanligt hos äldre patienter<br />
samt patienter med hjärnskador. Även överprioritering förekommer i alla åldergrupper, men<br />
det är vanligast hos personer som har varit med om motorfordonsolyckor och vid olyckor med<br />
barn inblandade (O’Connor, 2006).<br />
Patientgrupper och olyckor som är svåra att hantera<br />
Endast tio procent <strong>av</strong> alla ambulanskörningar gäller barn och bara i hälften <strong>av</strong> fallen behövs<br />
någon form <strong>av</strong> återupplivning. Det innebär att ambulanspersonal sällan möter ett allvarligt<br />
sjukt barn och därmed får svårare att hantera en sådan situation (Jewkes, 2001). Det viktigaste<br />
för ambulanspersonalen är att de kan bedöma när barnet är akut sjukt (Jewkes, 2006). Det<br />
finns inte alltid anpassat material i ambulansen för att vårda barn i olika åldrar. Hur mycket<br />
erfarenhet personalen har <strong>av</strong> att jobba med barn varierar stort och det <strong>på</strong>verkar hur bra<br />
omhändertagandet blir. Hanteringen <strong>av</strong> ett svårt sjukt barn kan också försvåras <strong>av</strong> olika<br />
känslor, som till exempel rädsla att göra fel i behandlingen <strong>av</strong> barnet. Med tanke <strong>på</strong> att<br />
ambulanspersonal väldigt sällan hanterar akut sjuka barn så är regelbunden övning och<br />
utbildning oerhört viktigt (Jewkes, 2001).<br />
Intubering prehospitalt kan ses som kontroversiellt, men det finns studier som visar att<br />
endotrakeal intubering förbättrar utfallet hos kritiskt skadade patienter. Intubering med<br />
anestesi ger en betydligt säkrare överlevnad jämfört med intubering utan anestesi. Trots detta<br />
kan intubering utan anestesi vara värt ett försök, eftersom att hålla fria luftvägar är högsta<br />
prioritet hos traumatiserade patienter. Ambulanspersonal kanske inte har möjligheten att<br />
4
intubera med hjälp <strong>av</strong> anestesti prehospitalt, men möjligheten att patienten överlever ökar<br />
genom intubering och då kan riskerna ändå vara värda att ta (Brambrink & Koerner, 2004).<br />
Av de olika händelser som ambulanspersonal är med om anses trafikolyckor samt akuta<br />
medicinska situationer vara mest krävande emotionellt sett (Alexander & Klein, 2001).<br />
Etiska <strong>problem</strong> vid arbete <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong><br />
För att en situation ska anses vara ett etiskt dilemma måste det finnas en konflikt mellan<br />
lagliga värderingar och normer. En svensk studie har undersökt olika etiska dilemman som<br />
kan möta ambulanspersonal. Behovet <strong>av</strong> att diskutera olika etiska <strong>problem</strong> finns, men denna<br />
möjlighet saknas inom den prehospitala sjukvården. För att vara lite mer förberedd inför olika<br />
situationer, bör ambulanspersonalen fundera över möjliga argument för eller emot olika<br />
behandlingsalternativ och hur dessa argument vägs mot varandra i en autentisk situation. På<br />
en <strong>skadeplats</strong> kan det ibland finnas olika behandlingsalternativ och det är inte alltid tydligt<br />
vilket som är det bästa för patienten. Ett exempel är om man ska starta hjärtlungräddning eller<br />
inte. Även patientens självbestämmande kan komma i kläm, om till exempel patienten<br />
behöver vård men vägrar, eller vise versa (Sandman & Nordmark, 2006). Det ideala är att alla<br />
patienter ska få likvärdig vård, men detta kan ibland vara svårt när två patienters intressen<br />
vägs mot varandra. Detta kan också vara svårt med tanke <strong>på</strong> att ambulanspersonalen inte ska<br />
ta patientens ålder eller sociala situation i beaktande och detta kan ibland komma i konflikt<br />
med vårdarens ideal om att ge en effektiv vård respektive patientens bästa. Det händer även<br />
att anhöriga eller åskådare <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>en har åsikter om vad som är i patientens bästa<br />
intresse och detta kan komma i konflikt med vårdgivarens bedömning <strong>av</strong> patienten (Sandman<br />
& Nordmark, 2006).<br />
Mer övning och utbildning behövs<br />
Flertalet ambulanspersonal anser att de behöver mer praktisk och teoretisk utbildning för att<br />
känna sig mer förberedda för arbetet <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>. Detta skulle innebära att de upplever en<br />
bättre mental kontroll över situationen (Alexander & Klein, 2001).<br />
Mental ohälsa hos ambulanspersonal<br />
Alexander och Kleins studie (2001) visar att ambulanspersonal, till skillnad från annan hälso<br />
– och sjukvårdpersonal, tidigare går i pension <strong>på</strong> grund <strong>av</strong> en kombination <strong>av</strong> dålig fysisk och<br />
mental hälsa. Ambulanspersonal med lång erfarenhet är mindre benägna att erkänna att de<br />
mår dåligt över jobbiga händelser som inte bearbetats. Många får heller inte tillräckligt med<br />
5
tid för att återhämta sig känslomässigt efter en svår händelse. Ambulansverksamheten saknar<br />
rutiner för att se efter ambulanspersonalens välbefinnande efter en jobbig händelse. En<br />
stressig arbetsmiljö kan minskas genom att anställa fler personal, att ha ett rum där personalen<br />
kan vara ensamma efter en svår händelse samt möjlighet att samtala med sina kollegor om<br />
situationen (Helps, 1997).<br />
Problemformulering<br />
Det finns få studier om <strong>problem</strong> som ambulanssjuksköterskan upplever vid arbete <strong>på</strong><br />
<strong>skadeplats</strong>. De studier som finns tar oftast bara upp ett enskilt <strong>problem</strong>område. Denna<br />
föreliggande studie behövs för att undersöka vilka olika <strong>problem</strong>områden som enligt<br />
ambulanssjuksköterskan finns <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>.<br />
Syfte<br />
Syftet med denna studie är att undersöka vad ambulanssjuksköterskor upplever finns för<br />
<strong>problem</strong>områden vid arbete <strong>på</strong> en <strong>skadeplats</strong> med maximalt fyra drabbade.<br />
Frågeställning<br />
Vilka <strong>problem</strong> upplever ambulanssjuksköterskan finns <strong>på</strong> en <strong>skadeplats</strong> med maximalt fyra<br />
drabbade?<br />
METOD<br />
Forskningsdesign<br />
Denna studie har en kvalitativ ansats, den beskriver och tolkar <strong>upplevelser</strong> som<br />
ambulanssjuksköterskor har erfarenhet <strong>av</strong> från <strong>skadeplats</strong>.<br />
6
Kontext<br />
Vid olyckor, vanligast trafikolyckor, så arbetar ambulanssjukvården efter ett<br />
speciellt arbetsätt. Det kallas för PHTLS, PreHospital Trauma Life Support, och gör att<br />
ambulanspersonalen <strong>på</strong> ett strukturerat sätt kan identifiera och behandla kritiska patienter <strong>på</strong><br />
ett optimalt sätt. Det är främst vid en trafikolycka som det är flera drabbade och prioritering<br />
krävs. Det ambulanspersonalen alltid gör först när de kommer till en <strong>skadeplats</strong> är en<br />
vindruterapport till SOS. Det innebär att de sitter kvar i ambulansen och beskriver vad de ser<br />
genom vindrutan. Den struktur som alltid ska upprättas <strong>på</strong> en <strong>skadeplats</strong> när det är fler än en<br />
person som drabbats kallas för prehospital sjukvårdsledning (PS). Ambulansbesättningen har<br />
olika roller vid PS, ambulanssjuksköterskan ansvarar för prioritering och behandling <strong>av</strong><br />
patienterna och i vilken ordning dessa skall transporteras till sjukhus. Ambulanssjukvårdaren<br />
har ett sambandsansvar, vilket innebär att denne sköter radiokommunikationen med SOS,<br />
andra ambulanser, polis och räddningstjänst. PS gör att arbetet <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong> blir mer<br />
effektivt. När det är fem eller fler personer som är drabbade kallas det för en allvarlig<br />
händelse. Det är dock vid ytterst få tillfällen en allvarlig händelse sker, vilket gör att det är få<br />
ambulanssjuksköterskor Uppsala län som har erfarenhet <strong>av</strong> detta.<br />
Urval<br />
Undersökningsgruppen är ambulanssjuksköterskor, både med och utan specialistutbildning<br />
inom ambulanssjukvård, vid ambulansstationen i centrala Uppsala. På stationen arbetar 15<br />
kvinnliga och 39 manliga ambulanssjuksköterskor. Det urval som valdes till studien var<br />
bekvämlighetsurval där informanterna frivilligt fick anmäla sig via ett informationsbrev<br />
(Trost, 2005). Det totala antalet informanter är nio stycken, var<strong>av</strong> sex män och tre kvinnor.<br />
Målet var att få tio informanter men en kvinnlig informant föll bort <strong>på</strong> grund <strong>av</strong> inställd<br />
intervju. Informanterna är mellan 27 och 53 år med medelåldern 37 år. Antalet år som<br />
sjuksköterskorna arbetat som ambulanssjuksjuksköterska varierade från 1 till 33 år.<br />
Datainsamlingsmetod<br />
Materialet till resultatet samlades in med hjälp <strong>av</strong> semistrukturerade intervjuer med öppna<br />
frågor (bilaga 1). En semistrukturerad intervju användes för att författarna redan hade frågor<br />
förberedda men inte visste vad det skulle bli för svar <strong>på</strong> dessa. Öppna frågor karakteriseras <strong>av</strong><br />
7
att informanten kan utveckla sina svar och därmed kunna beskriva sina <strong>upplevelser</strong> fullt ut<br />
(Field & Morse, 1998). Alla informanter blev intervjuade <strong>av</strong> endast en <strong>av</strong> författarna,<br />
eftersom författarna tyckte att informanten skulle kunna känna sig besvärad om det var två<br />
intervjuare (Kýlen, 1994). Ytterliggare en orsak till detta var att arbetet skulle bli effektivare<br />
vad gäller tidsåtgång.<br />
Författarna förberedde sig inför intervjuerna genom att göra varsin provintervju med personer<br />
med erfarenhet <strong>av</strong> en <strong>skadeplats</strong> med maximalt fyra drabbade. Denna förberedelse var till för<br />
att författarna skulle ställa frågorna <strong>på</strong> rätt sätt, kunna sammanfatta informanternas svar <strong>på</strong> ett<br />
korrekt sätt samt kunna vara beredda <strong>på</strong> att ställa relevanta följdfrågor (Kýlen, 1994).<br />
Vid intervjun fick informanten först frågor om olika bakgrundsdata och sedan frågor kring de<br />
områden författarna ville undersöka, huvudfrågorna (bilaga 1). Bakgrundsfrågorna är till för<br />
att ge läsaren en indikation <strong>på</strong> i vilken grad resultatet är överförbart eller inte <strong>på</strong> resten <strong>av</strong><br />
populationen (Graneheim & Lundman, 2004). Utöver de fem huvudfrågorna ställdes cirka<br />
tretton följdfrågor (bilaga 1) för att klargöra eventuella oklarheter samt få mer specifik<br />
information kring de områden som informanten tog upp. Vilka följdfrågor som ställdes<br />
berodde <strong>på</strong> vad informanten nämnde i intervjun. Författarna intervjuade fem respektive fyra<br />
informanter var.<br />
Samtliga intervjuerna spelades in med hjälp <strong>av</strong> ljudupptagning för att underlätta<br />
transkriberingen. Intervjuerna transkriberades med hjälp <strong>av</strong> datorprogrammet ”Express<br />
Scribe” (NCH Software, 2010).<br />
Tillvägagångssätt<br />
Ett muntligt tillstånd från ambulansens verksamhetschef för genomförandet <strong>av</strong> intervjustudien<br />
anskaffades via handledare. Ett informationsbrev sattes sedan upp <strong>på</strong> ambulansstationen i<br />
centrala Uppsala för att få informanter, ambulanssjuksköterskor, till intervjustudien. I brevet<br />
stod det kort om vad studien skulle undersöka och vad informanten skulle ha för erfarenhet<br />
för att kunna delta. Det stod även tydligt att intervjun skulle spelas in med ljudupptagare och<br />
att materialet skulle raderas efter bearbetningen var färdig. Information g<strong>av</strong>s även om att<br />
deltagandet i studien var frivilligt och när som helst kunde <strong>av</strong>brytas (bilaga 2). Samtliga<br />
informanter blev informerade om att de i intervjun skulle ta upp situationer där maximalt fyra<br />
8
personer varit drabbade. Denna information g<strong>av</strong>s i både informationsbrevet och innan<br />
intervjun. Endast en informant anmälde sig via informationsbrevet, via e – post. Resten <strong>av</strong><br />
informanterna tillfrågades <strong>av</strong> examensarbetets handledare. Författarna fick namn och<br />
telefonnummer <strong>av</strong> denne till de ambulanssjuksköterskor som visat intresse för att delta och<br />
kontaktade sedan dessa. När en informant hade anmält sitt deltagande efter telefonkontakt<br />
bestämdes tid och plats för intervjun som passade informanten bäst. Intervjuerna var mellan<br />
20 och 50 minuter långa och författarna genomförde intervjuerna var för sig. Samtliga<br />
intervjuer genomfördes <strong>på</strong> ambulansstationen i Uppsala och spelades in med hjälp <strong>av</strong><br />
ljudupptagning (diktafon/kamera). Kameran spelade endast in ljudet under intervjuerna.<br />
Författarna genomförde varsin hospiteringsdag <strong>på</strong> ambulansstationen i Uppsala, vilket innebar<br />
att följa med en ambulans <strong>på</strong> uppdrag med olika prioriteringar. Syftet var att få en inblick i<br />
ambulanssjuksköterskans arbete för bättre kunna tolka resultatet.<br />
Etiska överväganden<br />
Praxis är att examensarbete/uppsats <strong>på</strong> grundläggande nivå inte granskas <strong>av</strong> en etisk kommitté<br />
(Sveriges Riksdag, 2010). Det etiska <strong>problem</strong> som var aktuellt var hur informationen från<br />
informanterna hölls konfidentiell <strong>av</strong> författarna. Detta garanterades genom att alla<br />
inspelningar raderades efter bearbetning. Alla informanter fick samma tydliga information om<br />
detta innan intervjun. Samtliga informanter blev även informerade om att deras deltagande var<br />
frivilligt och att det när som helst kunde <strong>av</strong>brytas (Dahlberg, 1997).<br />
Dataanalys<br />
Efter att intervjuerna genomfördes transkriberades de ordagrant. Kvalitativ innehållsanalys<br />
genomfördes sedan (tabell 1).<br />
Innehållsanalys kan delas upp i två kategorier, latent respektive manifest. Latent analys<br />
innebär att den underliggande meningen i texten tolkas. Manifest analys, å andra sidan, tolkar<br />
ordagrant det som står i texten (Graneheim & Lundman, 2004). I denna studie användes<br />
manifest analys, eftersom det är vad ambulanssjuksköterskorna anger ordagrant som<br />
författarna tyckte var relevant att analysera. Analysenheten, i detta fall en domän, som är <strong>av</strong><br />
9
intresse i studien, är informanternas <strong>upplevelser</strong> <strong>av</strong> <strong>problem</strong> vid arbete <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>. En<br />
domän är en del <strong>av</strong> en intervjutext som tar upp ett specifikt ämne, i detta fall <strong>problem</strong><br />
(Graneheim & Lundman, 2008).<br />
Samtliga intervjuer transkriberades i sin helhet. I den kvalitativa analysen <strong>av</strong> transkriberingen<br />
togs meningsbärande enheter ut ur intervjumaterialet, kondenserades samt kodades. Därefter<br />
skapades underkategorier och kategorier som passade bra för materialet. Meningsbärande<br />
enheter, det vill säga citat ur intervjuerna, redovisades för att styrka resultatet (Graneheim &<br />
Lundman, 2004).<br />
Tabell 1. Exempel <strong>på</strong> innehållsanalys.<br />
Meningsbärande enhet Kondenserad<br />
”Sen kan det vara alltså<br />
miljön, att det är kallt,<br />
mörkt, tid <strong>på</strong> dygnet, kan<br />
vara mycket trafik”.<br />
”Och då är det inte<br />
säkert, då kan ju liksom<br />
inte polis och räddnings-<br />
tjänst höra vad vi säger<br />
till varandra med våra<br />
nya radioapparater. Så<br />
att det kan ju bli lite<br />
rörigt/…/”<br />
meningsbärande<br />
enhet<br />
Det kan vara miljön,<br />
kyla, mörker, tid <strong>på</strong><br />
dygnet och mycket<br />
trafik.<br />
Eftersom polis och<br />
räddningstjänst inte<br />
kan höra vad vi säger<br />
med våra nya<br />
radioapparater kan det<br />
bli rörigt.<br />
Kod Underkategori Kategori<br />
Miljöfaktorer som<br />
<strong>på</strong>verkar<br />
<strong>skadeplats</strong>arbetet<br />
negativt.<br />
Kommunikations-<br />
svårigheter mellan<br />
professionerna <strong>på</strong><br />
grund <strong>av</strong> det nya<br />
radiosystemet.<br />
Negativa faktorer<br />
i arbetsmiljön <strong>på</strong><br />
<strong>skadeplats</strong>.<br />
Bristande radio-<br />
kommunikation<br />
<strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>.<br />
Arbetsmiljö <strong>på</strong><br />
<strong>skadeplats</strong>.<br />
Radio-<br />
kommunikation <strong>på</strong><br />
<strong>skadeplats</strong>.<br />
10
RESULTAT<br />
Innehållsanalysen resulterade i 11 kategorier och 19 underkategorier (tabell 2).<br />
Tabell 2. Kategorier och underkategorier från kvalitativ innehållsanalys.<br />
Kategori Arbetsmiljö och säkerhet Mental förberedelse Prehospital sjukvårdsledning<br />
(PS)<br />
Underkategori Miljöfaktorer som <strong>på</strong>verkar<br />
Prehospital sjukvårdsledning<br />
<strong>skadeplats</strong>arbetet negativt.<br />
används för sällan.<br />
Säkerhetsrisker för<br />
Försvårande faktorer för<br />
ambulanspersonalen vid arbete <strong>på</strong><br />
prehospital sjukvårdsledning.<br />
<strong>skadeplats</strong>.<br />
Ambulanssjuksköterskan i<br />
Svårigheter vid hantering <strong>av</strong><br />
rollen som sjukvårdsledare.<br />
patient <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>.<br />
Märkning <strong>av</strong> lednings –<br />
ansvarigas kläder.<br />
Kategori Radiokommunikation Samarbete med polis Kommunikationssvårigheter<br />
och räddningstjänst <strong>på</strong><br />
<strong>skadeplats</strong><br />
vid arbete <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong><br />
Underkategori Problem med digital<br />
Samarbete med polis. Kommunikationssvårigheter<br />
radiokommunikation.<br />
Samarbete med mellan kollegor.<br />
Problem med analog<br />
räddningstjänst. Kommunikationssvårigheter<br />
radiokommunikation.<br />
med patienter.<br />
Kategori Övning och utbildning Svåra patientgrupper Etiska svårigheter och<br />
prioritering vid arbete <strong>på</strong><br />
<strong>skadeplats</strong><br />
Underkategori Övning <strong>på</strong> den mindre olyckan. Arbete med barn <strong>på</strong><br />
Övning <strong>på</strong> och utbildning om <strong>skadeplats</strong>.<br />
patientfall.<br />
Traumafall.<br />
Övning och utbildning<br />
tillsammans med polis och<br />
räddningstjänst.<br />
Dementa patienter.<br />
Kategori<br />
Underkategori<br />
Utrustning Delegering<br />
Arbetsmiljö och säkerhet<br />
Miljöfaktorer som <strong>på</strong>verkar <strong>skadeplats</strong>arbetet negativt<br />
Det finns många <strong>problem</strong> med arbetsmiljön <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>. Exempel <strong>på</strong> faktorer som försvårar<br />
arbetet är stark vind, kyla, mörker och dåliga vägar. Ett annat <strong>problem</strong> är när trafikanter saktar<br />
in och tittar <strong>på</strong> olyckan. Om det är halka <strong>på</strong> vägen gör det att polisen måste spärra <strong>av</strong> ett större<br />
område och det tar då längre tid att komma fram till patienten. Oländig terräng och <strong>av</strong>stånd är<br />
allmänt besvärliga faktorer som också gör att det tar längre tid att ta sig till patienten.<br />
Om patienten behöver vårdas utomhus när det är mörkt upplever många<br />
ambulanssjuksköterskor att det är besvärligt att se vad de gör. Är det mycket oljud <strong>på</strong><br />
11
<strong>skadeplats</strong>en försvåras kommunikation med kollega, polis och räddningstjänst. Oljud kan<br />
även försvåra moment som lungauskultation och blodtrycksmätning.<br />
”Du står ibland högljudda fordon/…/du har svårt att höra, kommunicera”. Informant 5.<br />
Allmänt så är stora folksamlingar ett irritationsmoment i <strong>skadeplats</strong>arbetet. Det kan också<br />
vara jobbigt för ambulanspersonalen om det är människor som kommer fram och vill hjälpa<br />
till, de försvårar snarare arbetet. Oroliga anhöriga till skadade patienter kan också vara ett<br />
bekymmer.<br />
”/…/ de här lindrigt skadade kan förstöra, inom citationstecken, arbetet, för att de är väldigt måna om sin<br />
anhörig/…/”. Informant 2.<br />
Säkerhetsrisker för ambulanspersonalen vid arbete <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong><br />
Ambulanssjuksköterskorna nämnde att säkerheten är det viktigaste <strong>på</strong> en <strong>skadeplats</strong>. En typ<br />
<strong>av</strong> säkerhetsrisk är trafik, att bilar inte saktar in när de ser ambulanspersonalen.<br />
”/…/ miljön kan vara hotfull, det kan vara mycket trafik/…/ bilar som inte saktar in. Man känner sig otrygg då<br />
/…/”. Informant 2.<br />
Saker som ambulanspersonalen kan skära sig <strong>på</strong>, till exempel glassplitter, gör det mycket<br />
svårare att arbeta <strong>på</strong> en <strong>skadeplats</strong>. En annan sak som är svårt att hantera är upprörda<br />
människor som kan bli aggressiva. Ett annat exempel <strong>på</strong> en otrygg <strong>skadeplats</strong> är en bilolycka<br />
där det har varit en lastbil inblandad och det är oklart om den innehåller giftiga ämnen.<br />
Ytterligare ett exempel <strong>på</strong> en osäker arbetsplats är om det <strong>på</strong>går en brand.<br />
”Delvis så är man ju i en miljö som är farlig eller kan bli väldigt farlig. Och <strong>problem</strong>et där är ju sin egen<br />
säkerhet”. Informant 5.<br />
Svårigheter vid hantering <strong>av</strong> patient <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong><br />
Om perifer venkateter måste sättas <strong>på</strong> patienten i dennes bil innebär det en icke – ergonomisk<br />
arbetsställning för ambulanspersonalen. En annan sak som kan vara besvärlig är när<br />
ambulanspersonalen snabbt vill komma ifrån <strong>skadeplats</strong>en för att patienten är allvarligt<br />
skadad, men att det inte går, till exempel <strong>på</strong> grund <strong>av</strong> att patienten sitter fastklämd. Det gör att<br />
vården fördröjs och patienten har en mindre chans att överleva och det skapar en stress för<br />
ambulanspersonalen. Att inte komma åt att undersöka patienten <strong>av</strong> någon orsak vid en<br />
trafikolycka är en oerhört stressfylld situation. Det kan också vara besvärligt praktiskt sett om<br />
12
patienten har mycket kläder <strong>på</strong> sig och ambulanssjuksköterskan måste klippa upp dessa för att<br />
kunna undersöka.<br />
”Men om det är nån som man inte, ett bilvrak som ligger <strong>på</strong> taket och som man inte kommer åt riktigt och kunna<br />
undersöka /…/”. Informant 3.<br />
Mental förberedelse<br />
Det är oerhört viktigt med korrekt, fortlöpande information från SOS för att<br />
ambulanssjuksköterskan ska kunna förbereda sig mentalt innan denne kommer till en<br />
<strong>skadeplats</strong>. Ambulanssjuksköterskorna ang<strong>av</strong> att informationen från SOS ofta är bristfällig<br />
och inte alltid stämmer, vilket <strong>på</strong>verkar den mentala förberedelsen negativt. Ofta får<br />
ambulanspersonalen bara reda <strong>på</strong> att det är en trafikolycka och var den har inträffat. Viktig<br />
information för ambulanspersonalens mentala förberedelse är till exempel antalet skadade.<br />
Vid en trafikolycka är viktig information hur många fordon som är inblandade, vilken typ <strong>av</strong><br />
fordon och typ <strong>av</strong> väg. Vilken slags väg det är anger trolig hastighet vid trafikolyckan och ger<br />
därmed en indikation <strong>på</strong> vilka skador som kan ha uppstått.<br />
”Det är väldigt sällan vi får bra information. Väldigt sällan det man har hela bilden klar för sig innan man<br />
kommer fram. /…/ Och det är än mer sällan den bild man har målat upp stämmer när man kommer fram”.<br />
Informant 5.<br />
Andra saker som är viktiga för ambulanssjuksköterskan att få reda <strong>på</strong> är hur många<br />
ambulanser som är kallade till olyckan, om polisen ska komma och vilken del <strong>av</strong> Uppsala<br />
räddningstjänsten är <strong>på</strong> väg från. Om SOS har fått felaktig information kan det innebära att<br />
det tar tid innan rätt antal resurser kommer <strong>på</strong> plats eller att det är för många resurser som<br />
anländer. Det är främst SOS ansvar att kontakta ambulansen när de har fått ny information än<br />
tvärtom. Det är ovanligt att SOS ringer upp och informerar om eventuella uppdateringar.<br />
”Ja, att vi har bra kommunikation med SOS, att vi får reda <strong>på</strong> så mycket som möjligt när man kommer ut, att<br />
man kan förbereda sig då, att man får fortlöpande information från <strong>skadeplats</strong> /…/”. Informant 3.<br />
”/…/ jag tycker att det är SOS uppgift att ge oss all information så fort dem har ny information/…/”.<br />
Informant 4.<br />
Det är sällan den bild som ambulanssjuksköterskan har föreställt sig stämmer med vad som<br />
faktiskt hänt <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>en och det beror främst <strong>på</strong> knapphändig information från SOS.<br />
13
Ambulanssjuksköterskorna förstår att SOS inte alltid har lätt att tolka den information de får.<br />
Det ambulanssjuksköterskorna ang<strong>av</strong> är att de försöker tänka sig det värsta tänkbara scenariot,<br />
för att vara så förberedda som möjligt. Det skapar ett större lugn inför ankomsten till<br />
<strong>skadeplats</strong>en och en lättnad om det visar sig att det inte var så allvarligt.<br />
”/…/ fastklämda, eller vad det än är, man förbereder sig <strong>på</strong> det värsta och då blir det en bonus när det inte är så”.<br />
Informant 9.<br />
Prehospital sjukvårdsledning<br />
Prehospital sjukvårdsledning används för sällan<br />
Ambulanssjuksköterskorna nämnde att prehospital sjukvårdsledning (PS) ofta inte används <strong>på</strong><br />
en mindre olycka <strong>på</strong> grund <strong>av</strong> att den ofta känns överskådlig. När väl PS används så är det<br />
ändå inte alltid som strukturen följs som den ska. PS börjar med vindruterapporten och den<br />
fungerar bra, men ambulanssjuksköterskan använder sig sedan inte <strong>av</strong> PS – strukturen utan<br />
går direkt till patienten utan att upprätta en ledning. Speciellt <strong>problem</strong>atiskt blir detta, i form<br />
<strong>av</strong> dålig kommunikation, när det kommer många ambulanser till <strong>skadeplats</strong>en.<br />
”Västarna åker <strong>på</strong>, alltså utmärkningen, och hjälmarna har vi ju <strong>på</strong> oss, däremot så kanske vi inte följer<br />
strukturen/…/alltså jag tycker ändå inte att vi följer strukturen i alla lägen”. Informant 6.<br />
Ett <strong>problem</strong> som uppstår när PS inte upprättas är att två ambulanser går till samma patient,<br />
fast det finns fler drabbade. Om PS inte används tillräckligt ofta <strong>på</strong> en liten olycka blir<br />
<strong>skadeplats</strong>arbetet mindre effektivt, framför allt vad gäller kommunikation och prioritering.<br />
Dessutom är det viktigt att öva PS <strong>på</strong> en mindre olycka för att kunna hantera ledningen <strong>på</strong> en<br />
större olycka.<br />
”Vi behöver träna <strong>på</strong> dem här små olyckorna, överdriva kommunikationen”. Informant 4.<br />
Försvårande faktorer för prehospital sjukvårdsledning<br />
Den prehospitala sjukvårdledningen försvåras till exempel om det är många svårt skadade<br />
patienter att prioritera. PS försvåras också om alla inte följer de instruktioner som de<br />
ledningsansvariga ger. Ambulanssjuksköterskorna tog även upp att det inte är alla som känner<br />
sig bekväma med att ha en ledarroll och att det kan försvåra arbetet <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>.<br />
”/…/sen är vi alla bra eller mindre bra <strong>på</strong> att ta ledning. Och det kan bero <strong>på</strong> vad man har för dagsform, när man<br />
övade det här senast och så”. Informant 7.<br />
14
Ambulanssjuksköterskan i rollen som sjukvårdsledare<br />
Ambulanssjuksköterskan är ovan att vara sjukvårdsledare, eftersom den uppgiften vanligtvis<br />
är ambulanssjukvårdarens, men om det är två sjuksköterskor i ambulansen faller det <strong>på</strong><br />
sjuksköterskans ansvar. När ambulanssjuksköterskan blir sjukvårdsledare kan det därför bli<br />
stressigt ibland <strong>på</strong> grund <strong>av</strong> att kommunikation ska ske med många samtidigt; SOS, polis,<br />
räddningstjänst samt kollegor.<br />
”/…/många kommunikationskanaler att hålla reda <strong>på</strong> och kommunikationsmottagare”.<br />
Informant 3.<br />
Märkning <strong>av</strong> ledningsansvarigas kläder<br />
Sjukvårdsledaren och den medicinskt ledningsansvarige har för dåligt utmärkta kläder med<br />
för liten text <strong>på</strong> västarna som gör att det är svårt att se vem som är vem <strong>på</strong> håll. Dessutom har<br />
alla, både den prehospitala sjukvårdsledningen och resten <strong>av</strong> ambulanspersonalen, samma<br />
färg <strong>på</strong> hjälmarna och detta gör att arbetet blir mindre strukturerat.<br />
”/…/det kan vara jättesvårt att hitta sjukvårdsledaren och medicinskt ansvarig. Det skulle ju behöva vara,<br />
markeras ut mycket tydligare”. Informant 2.<br />
Radiokommunikation<br />
Problem med digital radiokommunikation<br />
Ambulansen har sedan två år ett nytt digitalt radiokommunikationssystem som heter Rakel.<br />
Detta system ska kunna användas för kommunikation mellan ambulans, räddningstjänst, polis<br />
samt SOS. Det finns dock flera <strong>problem</strong> med systemet. Till exempel har räddningstjänsten<br />
ännu inte Rakel och det skapar <strong>problem</strong> vid kommunikation. Polisen har Rakel men<br />
ambulansen kan inte prata med dem via detta system. Meningen är just att Rakel ska kunna<br />
skapa samtalsgrupper mellan professionerna vid en olycka men den funktionen fungerar inte<br />
för tillfället. Ambulansen har <strong>på</strong> grund <strong>av</strong> <strong>problem</strong>en med Rakel kvar sina analoga<br />
radioapparater. Det gör att det blir två radioutrustningar att hålla reda <strong>på</strong> och informationen<br />
mellan professionerna blir därför ofta bristfällig.<br />
”/…/ då kan ju liksom inte polis och räddningstjänst höra vad vi säger till varandra med våra nya radioapparater.<br />
Så att det kan ju bli lite rörigt”. Informant 1.<br />
”/…/ Rakel idag fungerar inte som det ska/…/och då blir kommunikationen bristfällig”. Informant 4.<br />
15
Problem med analog radiokommunikation<br />
Ambulanssjuksköterskorna nämnde att ett <strong>problem</strong> med det analoga radiosystemet är att alla<br />
använder samma radiokanal. Det innebär att allt som sägs <strong>på</strong> radion inte angår alla<br />
ambulanser vilket leder till att ambulanssjuksköterskan inte alltid lyssnar aktivt. Viktig<br />
information riskerar därför att missas.<br />
”Sen kommer det plötsligt något som har betydelse för dig och då hör du inte”. Informant 5.<br />
Samarbete med polis och räddningstjänst <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong><br />
Samarbete med polis<br />
Det finns inga större samverkans<strong>problem</strong> med polis, men det beror <strong>på</strong> att<br />
ambulanssjuksköterskorna inte samarbetar lika mycket med dem som med räddningstjänsten.<br />
Det som dock upplevs som <strong>problem</strong>atiskt är att det tar tid för polisen att komma till<br />
<strong>skadeplats</strong>en. Ibland kommer de så pass sent att ambulanspersonalen är <strong>på</strong> väg därifrån. Ett<br />
annat <strong>problem</strong> är att polisen inte alltid spärrar <strong>av</strong> så tydligt som ambulanssjuksköterskorna<br />
kunde önska. De upplever att det inte känns säkert att arbeta <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>en när det passerar<br />
bilar väldigt nära.<br />
”När det gäller polis så /…/ jag kan önska mig ibland /…/ att dem håller <strong>av</strong>, alltså spärrar <strong>av</strong> ordentligt så att vi<br />
har en säker plats att jobba <strong>på</strong>.” Informant 6.<br />
Samarbete med räddningstjänst<br />
Samverkan med räddningstjänsten fungerar inte alltid så bra. Räddningstjänsten kommenterar<br />
ibland att ambulansbilarna står fel när de kommer fram till <strong>skadeplats</strong>. Räddningsledaren<br />
vänder sig inte alltid till sjukvårdsledaren utan till någon annan ambulanspersonal, eftersom<br />
de saknar tillräcklig kunskap om prehospital sjukvårdsledning. De ifrågasätter ibland<br />
ambulanspersonalens beslut, eller så har de en annan åsikt om hur en viss sak ska genomföras.<br />
Det händer framför allt vid trafikolyckor när en patient ska tas ur en bil.<br />
”Man har väl lite olika viljor om hur man ska ta ur en patient till exempel”. Informant 5.<br />
16
Kommunikationssvårigheter vid arbete <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong><br />
Kommunikationssvårigheter mellan kollegor<br />
Ibland fungerar inte kommunikationen optimalt <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>. Det kan bero <strong>på</strong> att<br />
ambulanssjuksköterskan inte är tillräckligt tydlig med vad denne menar. När det är flera<br />
ambulanser som kommer till en <strong>skadeplats</strong> händer det ibland att det inte blir någon bra<br />
kommunikation innan alla går in <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>området.<br />
”Kommunikationen överlag/…/den är dålig <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>”. Informant 4.<br />
Kommunikationssvårigheter med patienter<br />
Det händer att det blir kommunikations<strong>problem</strong> mellan vårdare och patient <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>.<br />
Detta gäller framför allt psykiskt sjuka eller medicinskt sjuka patienter, till exempel om<br />
personen är medvetslös. En medvetslös patient går inte att kommunicera med och det kan vara<br />
svårt att bedöma denna patientens vitala parametrar <strong>på</strong> plats om andra saker stör runt omkring.<br />
En annan svårighet vad gäller att bedöma och behandla patienter är när ambulanspersonal och<br />
patient inte talar samma språk och därför inte kan kommunicera <strong>på</strong> vanligt sätt, vilket leder<br />
till en stor oro för patienten när det inte går att förklara vad som sker.<br />
”Det är nog mer medicinskt sjuka eller psykiskt sjuka patienter. Jag skulle vilja säga medvetslösa patienter i såna<br />
fall, där kommunikationen, den muntliga kommunikationen inte existerar”. Informant 5.<br />
Övning och utbildning<br />
Övning <strong>på</strong> den mindre olyckan<br />
Samtliga ambulanssjuksköterskor efterfrågade fler övningar <strong>på</strong> den mindre olyckan, både vad<br />
gäller prioritering och prehospital sjukvårdsledning. Genom att träna mer <strong>på</strong> en mindre olycka<br />
blir ambulanssjuksköterskan mer förberedd inför en stor olycka.<br />
”Det gäller ju att öva i det lilla för att kunna klara det lite större då”. Informant 6.<br />
Övning <strong>på</strong> och utbildning om patientfall<br />
Ambulanssjuksköterskorna anser att det behövs mer praktisk övning samt teoretisk utbildning<br />
kring traumafall. Övningar med markörer, alltså med riktiga personer som spelar olika<br />
patientfall, behövs.<br />
17
”/…/ jag skulle nog önska att vi hade mer traumautbildning”. Informant 6.<br />
Övning och utbildning tillsammans med polis och räddningstjänst<br />
Ambulanssjuksköterskorna uttryckte en önskan att få öva mer tillsammans med<br />
räddningstjänst och polis. Detta gäller framför allt övning med räddningstjänst. Det finns<br />
sådana övningar men de är få och alla får inte möjlighet att delta. Dessutom känner<br />
ambulanssjuksköterskorna ett behov <strong>av</strong> att föreläsa mer för räddningstjänsten om hur<br />
ambulansen arbetar och fungerar. En annan sak som uttrycktes var att det vore bra om polis,<br />
räddningstjänst och ambulans var stationerade i samma byggnad för detta skulle underlätta<br />
mycket för samarbete och gemensamma övningar.<br />
”/…/jag skulle vilja se en samverkansövning med brand och polis med /…/ en mindre olycka som är överskådlig<br />
/…/ för att lära känna dem andra”. Informant 4.<br />
Svåra patientgrupper<br />
Arbete med barn <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong><br />
Enligt ambulanssjuksköterskorna är det emotionellt svårare att arbeta med skadade barn än<br />
vuxna patienter. Det finns generella riktlinjer som anger hur patienter ska hanteras <strong>på</strong><br />
<strong>skadeplats</strong> men dessa är otillräckliga när barn är drabbade. Det beror <strong>på</strong> att<br />
ambulanssjuksköterskan blir mer emotionellt berörd när ett barn är inblandat. Ett annat skäl<br />
till att det kan vara svårare att arbeta med barn är att de som patientgrupp är en ytterst liten<br />
andel <strong>av</strong> de drabbade <strong>på</strong> en <strong>skadeplats</strong>. Det innebär att personalen inte har så stor erfarenhet<br />
<strong>av</strong> att arbeta med skadade barn. En annan svårighet som kan uppstå när<br />
ambulanssjuksköterskan arbetar med barn är att de verbalt inte alltid kan förklara vad som är<br />
fel. Barn är även mindre rent fysiskt och därför kan det vara svårt att ge dem adekvat<br />
behandling. Dessa anledningar gör att det vore bra att ha mer övningar med skadade barn så<br />
att ambulanspersonalen känner sig beredda när de väl träffar skadade barn i praktiken.<br />
Ambulanssjuksköterskorna vill ha mer utbildning i hur barn ska hanteras <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>. De<br />
tycker även att det skulle vara bra att ha en hel dag med både praktisk och teoretisk utbildning<br />
om barn. Det bästa vore dock att skaffa praktisk erfarenhet <strong>på</strong> en barn<strong>av</strong>delning.<br />
”Dem är mindre, det är pillrigare, det är svårare, dem har andra värden, dem har en annan anatomi än vad vi har.<br />
Dem är svåra <strong>på</strong> alla sätt och vis”. Informant 9.<br />
18
”/…/ jag har sån liten erfarenhet <strong>av</strong> svårt sjuka barn för det är ju inte så ofta vi träffar dem och då blir det ju, blir<br />
man ju mer orolig att man gör rätt”. Informant 8.<br />
Traumafall<br />
Ambulanssjuksköterskorna tycker att det är svårt att hantera patienter som har multipla skador<br />
för att det krävs mycket kunskaper och åtgärder. Om patienten har stora ansiktsskador eller<br />
halsskador där luftvägen kan vara blockerad kan det kan vara mycket svårt att skapa en fri<br />
luftväg. En annan svår patientkategori är patienter som har inre blödningar.<br />
”Femurfraktur är också stort men det är ändå enklare än om det både är en skallskada och bukskada och<br />
bäckenfraktur/…/Då kräver det ju mycket mer <strong>av</strong> mig som vårdare”.<br />
Informant 8.<br />
Dementa patienter<br />
Dementa personer är en svår patientgrupp att hantera. Det kan vara svårt att få svar <strong>på</strong> var<br />
patienten har ont. Det gör att endast objektiva värden, till exempel blodtrycksmätning, utgör<br />
grunden för behandlingen. Det innebär att patienten kanske inte får en helt optimal<br />
behandling.<br />
”/…/man kanske inte heller får vettiga svar/…/Man har bara parametrar”. Informant 9.<br />
Etiska svårigheter och prioritering vid arbete <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong><br />
I arbetet <strong>på</strong> en <strong>skadeplats</strong> stöter ambulanspersonalen ibland <strong>på</strong> etiska dilemman. Det finns<br />
allmänna riktlinjer om prioritering <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>, men att det inte alltid är så lätt att stödja sig<br />
<strong>på</strong> dessa i alla situationer. Om ett barn är skadat är det lätt att prioritera dem först, även om<br />
det finns vuxna som har värre skador. Ambulanssjuksköterskorna tycker att det är oerhört<br />
svårt att prioritera vilken patient som ska åka först när det är flera som har liknande skador.<br />
Det är mycket viktigt att våga ändra sin prioritering. Om patienten tillstånd förändras måste<br />
prioriteringen ändras. Det är känslomässigt svårt att hantera en situation där en eller flera<br />
patienter har <strong>av</strong>lidit.<br />
”Vilken <strong>av</strong> dem här, där alla är kritiskt skadade, behöver åka först? Det är jättesvårt”. Informant 4.<br />
”/…/två kritiskt sjuka patienter som är ungefär, ligger <strong>på</strong> samma prioritet, och man inte riktigt vet, hur man ska,<br />
komma, vem man ska ta först och sådär”. Informant 7.<br />
19
Utrustning<br />
Mer belysning efterfrågas i de fall där patienten måste få vård utomhus i mörker. Ett förslag är<br />
att en lampa ska finnas <strong>på</strong> hjälmarna som används vid <strong>skadeplats</strong>arbetet. Hjälmen har en för<br />
dålig passform och behöver bytas ut.<br />
”/…/om det är mörkt och man saknar lite lampor och såhär/…/”. Informant 7.<br />
En larynxmask efterfrågas för att <strong>på</strong> ett säkrare sätt kunna hålla en fri luftväg <strong>på</strong> svårt<br />
skallskadade patienter. Det känns ofta osäkert att bara använda en svalgtub till denna typ <strong>av</strong><br />
patient. Det skulle vara en stor fördel om alla ambulanser var utrustade med en speciell typ <strong>av</strong><br />
sax som kan användas för att lättare kunna klippa upp kläder med. Det finns inte några fästen<br />
för syrgasgrimmor <strong>på</strong> de ”speedblocks” (används för att stabilisera huvud samt nacke) som<br />
sätts fast <strong>på</strong> nackkragen, det skulle underlätta. En annan typ <strong>av</strong> ryggbräda efterfrågas<br />
eftersom den nuvarande har fästremmar som gärna hamnar under själva brädan när patienten<br />
ska spännas fast. Dessutom skulle det vara bra med ryggbräda som är utformad som en skopa<br />
vilket skulle underlätta när patienten ska tas upp från marken.<br />
”/…/Jag ser ett bekymmer vid svåra skallskador/…/det finns en larynxmask, skulle jag vilja ha/…/då har man i<br />
alla fall säkrat luftvägarna lite mer än med bara en svalgtub”.<br />
Informant 4.<br />
Delegering<br />
Det är ofta svårt att hålla en fri luftväg <strong>på</strong> en patient med en allvarlig skallskada. I en sådan<br />
situation skulle det vara bra att ha möjligheten att utföra prehospital intubering även om det<br />
medför en stor risk. Delegering <strong>på</strong> att sy ihop mindre sår är också önskvärt. Det skulle<br />
innebära en förbättring för patienten samt skapa en mindre belastning <strong>på</strong> sjukhuset.<br />
”/…/om vi skulle få sy småsår så behöver vi ju inte åka in till sjukhus med vissa patienter”. Informant 5.<br />
20
DISKUSSION<br />
Det finns många faktorer som försvårar det prehospitala arbetet. Några exempel är mörker,<br />
dåligt väder samt mycket trafik. Det viktigaste är säkerheten <strong>på</strong> en <strong>skadeplats</strong>. Mental<br />
förberedelse är oerhört viktig inför ankomst till <strong>skadeplats</strong>en och där spelar informationen<br />
från SOS en stor roll. Ett annat <strong>problem</strong> är att prehospital sjukvårdsledning inte används i<br />
tillräcklig utsträckning. Det nya radiosystemet fungerar inte optimalt och därmed försvåras<br />
kommunikationen mellan ambulans, räddningstjänst och polis. Samarbetet med<br />
räddningstjänst <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong> behöver förbättras. Mer interprofessionell övning och utbildning<br />
efterfrågas. De svåraste patientgrupperna är barn samt traumafall. Det kan vara värdefullt att<br />
ha delegering <strong>på</strong> att intubera skallskadade patienter.<br />
Resultatdiskussion<br />
Syftet med studien har uppnåtts väl anser författarna, tack vare att öppna frågor användes i<br />
intervjuerna. Det gjorde att informanterna tog upp många <strong>problem</strong> vad gäller arbetet <strong>på</strong><br />
<strong>skadeplats</strong>, vilket g<strong>av</strong> en bred bild <strong>av</strong> de svårigheter som finns. Ambulanssjuksköterskorna<br />
tog till största delen upp samma saker o<strong>av</strong>sett kön. Det är dock inte möjligt att se tydliga<br />
skillnader vad gäller detta eftersom urvalet var så pass litet.<br />
De <strong>problem</strong> som ambulanssjuksköterskorna nämnde vad gäller arbetsmiljö styrks <strong>av</strong> tidigare<br />
forskning (Helps, 1997; D<strong>av</strong>id & Brachet, 2005). De tyckte även att det var svårt att prioritera<br />
mellan två lika skadade patienter vilket också Sandman och Nordmarks (2006) studie visar.<br />
Den personliga säkerheten anser ambulanssjuksköterskan är det viktigaste <strong>på</strong> en <strong>skadeplats</strong>.<br />
Denna kan riskeras <strong>på</strong> många sätt, till exempel när ambulanssjuksköterskan blir utsatt för hot<br />
eller våld. I studierna <strong>av</strong> Svensson och Fridlund (2008) samt Suserud, Blomquist och<br />
Johansson (2002) tas just dessa otrygga situationer upp. Ambulanssjuksköterskan kan i arbetet<br />
även skada sig <strong>på</strong> vassa föremål vilket också nämns i en studie <strong>av</strong> Sterud, Ekeberg och Hem<br />
(2006).<br />
Ambulanssjuksköterskorna tyckte att det var oerhört viktigt med korrekt, fortlöpande<br />
information från SOS för att kunna förbereda sig mentalt innan ankomst till <strong>skadeplats</strong>. Denna<br />
information är tyvärr ofta bristfällig och felaktig. Det kan <strong>på</strong>verka arbetet <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong><br />
negativt då ambulanspersonalen inte har kunnat förbereda sig ordentligt mentalt. Samtliga<br />
21
informanter förstod dock att den bristfälliga informationen beror <strong>på</strong> att SOS ofta får<br />
andrahandsinformation. Problemet att SOS inte alltid får tillräcklig information och att deras<br />
bedömning därmed försvåras, tas upp i studien <strong>av</strong> Hjälte, Suserud, Herlitz och Karlberg<br />
(2007). Dessutom ang<strong>av</strong> ambulanssjuksköterskorna att det är viktigt att bygga upp en mental<br />
bild <strong>av</strong> vad som kan ha hänt. De tänkte då ofta <strong>på</strong> det värsta tänkbara scenariot. Detta<br />
diskuterar även Arbon et al (2008).<br />
Prehospital sjukvårdledning (PS) är grunden för ett effektivt <strong>skadeplats</strong>arbete och handlar till<br />
stor del om tydligt ledarskap. Ambulanssjuksköterskorna ang<strong>av</strong> att PS används i för liten<br />
utsträckning <strong>på</strong> den mindre olyckan och att detta delvis beror <strong>på</strong> att den känns överskådlig. En<br />
annan orsak som togs upp var att ledarrollen kan kännas svår att hantera för många. Detta<br />
<strong>problem</strong> tas även upp <strong>av</strong> Gunnarsson och Warrén Stomberg (2009).<br />
Ambulanssjuksköterskorna upplevde att samarbetet med räddningstjänsten ibland kan vara<br />
<strong>problem</strong>atiskt, speciellt vad gäller uttagning <strong>av</strong> patient ur en bil. Ambulanssjuksköterskorna<br />
upplevde att räddningstjänsten kan lägga sig i hur de gör detta. I Callands studie (2005) anses<br />
det viktigt med interprofessionell övning för att sådana konflikter ska kunna undvikas.<br />
Ambulanssjuksköterskorna tyckte att barn var den svåraste patientgruppen både vad gäller<br />
hantering och prioritering. De tyckte även att det var svårare att vårda ett barn än en vuxen,<br />
både emotionellt och praktiskt. Mer övning och utbildning om barn efterfrågades. Detta styrks<br />
<strong>av</strong> andra studier (Jewkes, 2001; Jewkes 2006). När ambulanssjuksköterskan ställs inför att<br />
prioritera mellan ett barn och en vuxen är det emotionellt svårt att inte skicka barnet först,<br />
även om barnet har mindre allvarliga skador. Detta resultat bekräftas <strong>av</strong> andra studier<br />
(O´Connor, 2006; Sandman & Normark, 2006).<br />
Delegering <strong>på</strong> intubering för svårt skallskadade patienter efterfrågades. Det finns studier som<br />
visar att endotrakeal intubering prehospitalt ger en ökad överlevnad, trots de risker som finns<br />
(Brambrink & Koerner, 2004).<br />
Ambulanssjuksköterskor ansåg allmänt att mer praktisk övning behövs. Detta är viktigt för att<br />
kunna effektivisera arbetet <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>. I Alexander och Kleins studie (2001) har de kommit<br />
fram till samma slutsats.<br />
22
Metoddiskussion<br />
Målet var att få tio informanter till studien men det blev nio stycken. Den tionde informanten<br />
föll bort <strong>på</strong> grund <strong>av</strong> inställd intervju. Författarna tror dock inte att detta <strong>på</strong>verkar resultatet<br />
nämnvärt. Det vill säga, det skulle troligen inte ha kommit fram någon ny information som<br />
skulle vara viktigt för resultatet, utan endast ge bekräftelse <strong>på</strong> det som redan nämnts.<br />
Författarna upplevde att den större delen <strong>av</strong> resultatet blev mättat efter ungefär hälften <strong>av</strong><br />
intervjuerna. Ingen <strong>av</strong> författarna kände någon <strong>av</strong> informanterna sedan innan. Det kan ha<br />
bidragit till ett bredare resultat, tack vare att informanterna då troligen vågade vara mer<br />
kritiska och ta upp fler <strong>problem</strong>.<br />
Författarna genomförde ett bekvämlighetsurval och detta föll väl ut. Det med tanke <strong>på</strong> att det<br />
blev ett brett urval med <strong>av</strong>seende <strong>på</strong> ålder, erfarenhet samt könsfördelning. Det resulterade i<br />
en vidare syn <strong>på</strong> de <strong>problem</strong> som kan uppstå <strong>på</strong> en <strong>skadeplats</strong>.<br />
Författarna genomförde varsin provintervju, en med en ambulanssjuksköterska och en med en<br />
ambulanssjukvårdare. Provintervjuerna bidrog till att intervjuerna som ingick i studien fick en<br />
bättre kvalitet. Intervjun med ambulanssjuksköterskan togs inte med i resultatet just eftersom<br />
den inte höll tillräckligt bra kvalitet. Att intervjuerna var semistrukturerade med öppna frågor<br />
gjorde att resultatet blev mer nyanserat tack vare att många <strong>upplevelser</strong> kunde tas upp.<br />
Författarna upplevde att två <strong>av</strong> informanterna var stressade under intervjun, mest troligt <strong>på</strong><br />
grund <strong>av</strong> att de var i tjänst. Det kan ha <strong>på</strong>verkat resultatet negativt.<br />
Eftersom författarna tog hjälp <strong>av</strong> ett transkriberingsverktyg, ”Express Scribe”, underlättades<br />
transkriberingen (NCH Software, 2010). Innehållsanalysen enligt Graneheim och Lundman<br />
(2003) hjälpte författarna att välja ut det resultat som var relevant för syftet och även att ge<br />
struktur till resultatet.<br />
Giltighet, tillförlitlighet och överförbarhet är begrepp som används när en kvalitativ studies<br />
trovärdighet ska bedömas. Med giltighet menas om det finns en variation i de <strong>upplevelser</strong> som<br />
informanterna angett. Författarna anser att eftersom det är en stor variation i<br />
ambulanssjuksköterskornas <strong>upplevelser</strong> är giltigheten för studien god. Därmed har syftet med<br />
studien uppnåtts väl. Tillförlitlighet innebär att författarna kontinuerligt kritiskt granskar sina<br />
resultat. För denna studie anses tillförlitligheten vara god eftersom författarna har läst och<br />
noggrant tolkat varandras transkriberingar samt gjort innehållsanalysen tillsammans.<br />
Överförbarhet innebär i vilken mån studiens resultat kan överföras till andra grupper. Urvalet<br />
23
för studien har en relativt stor variation med hänsyn till antalet ambulanssjuksköterskor vid<br />
ambulansen i Uppsala samt könsfördelningen. Dessutom är det en bred fördelning vad gäller<br />
informanternas ålder respektive erfarenhet. Denna studies överförbarhet kan därför till viss<br />
del garanteras. Dock kan resultatet variera beroende <strong>på</strong> var studien utförs. Det går alltså inte<br />
att överföra hela resultatet till populationen, det vill säga ambulanssjuksköterskor i Sverige,<br />
eftersom det är olika förutsättningar i olika delar <strong>av</strong> landet vad gäller till exempel <strong>av</strong>stånd,<br />
organisation och antal resurser (Graneheim & Lundman, 2004, 2008).<br />
Kliniska implikationer<br />
Denna studie visar <strong>på</strong> att ambulanssjuksköterskan upplever att prehospital sjukvårdsledning<br />
används i för liten utsträckning vid arbete <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong> <strong>på</strong> en mindre olycka. Om PS<br />
tillämpades oftare skulle samarbetet samt kommunikationen förbättras. Skadeplatsarbetet<br />
skulle därmed bli mer strukturerat och effektivt. Dessutom skulle prehospital<br />
sjukvårdsledning <strong>på</strong> den större olyckan bli mer organiserad.<br />
Den digitala radiokommunikationen, Rakel, fungerar idag inte optimalt. Det gör att två<br />
utrustningar behöver användas och det skapar därmed kommunikationssvårigheter. Det är<br />
dock ett tillfälligt <strong>problem</strong> som i sinom tid kommer att åtgärdas. Vad gäller kommunikationen<br />
med SOS är denna inte konsekvent. SOS kommer i vissa fall med uppdateringar, och i annat<br />
fall måste ambulanssjuksköterskan själv kontakta dem. Det skulle underlätta arbetet för<br />
ambulanssjuksköterskan om SOS alltid ringer upp när de har fått uppdaterad information.<br />
Mer utbildning och övning behövs kring barn eftersom skadade barn förekommer ytterst<br />
sällan <strong>på</strong> en <strong>skadeplats</strong>. Ambulanssjuksköterskan behöver därför uppdatera sina kunskaper<br />
regelbundet så att de kan ge barnet bästa möjliga vård. Kvaliteten <strong>på</strong> prehospital barnsjukvård<br />
skulle kunna förbättras om ambulanssjuksköterskan fick möjlighet att arbeta en längre tid <strong>på</strong><br />
en barn<strong>av</strong>delning. Traumapatienter ställer stora kr<strong>av</strong> <strong>på</strong> ambulanssjuksköterskans kompetens.<br />
Mer övning och utbildning behövs därför inom detta område. Något som författarna tycker<br />
vore bra är om ambulanspersonalen fick öva mer med riktiga personer, så kallade markörer,<br />
som traumapatienter. Det för att situationen ska bli så autentisk som möjligt.<br />
Studien har även visat <strong>på</strong> behovet <strong>av</strong> mer övning och utbildning för ambulansen tillsammans<br />
med polis och räddningstjänst. Det behövs framför allt vad gäller ambulans och<br />
räddningstjänst, eftersom ambulansen har ett större samarbete med räddningstjänsten. Om<br />
24
ambulansen och räddningstjänsten skulle ha gemensamma lokaler skulle även det underlätta<br />
samarbetet.<br />
Slutsats<br />
Det kan konstateras att prehospital sjukvårdledning behövs användas oftare vid arbete <strong>på</strong> en<br />
<strong>skadeplats</strong> med maximalt fyra drabbade. Det faktum att radiokommunikationen inte fungerar<br />
optimalt idag försvårar kommunikationen och samarbetet mellan ambulans, räddningstjänst<br />
och polis. Det behövs mer interprofessionella övningar och utbildningar. Mer övning och<br />
utbildning behövs även inom områdena barn samt trauma.<br />
25
REFERENSER<br />
Alexander, D. A. & Klein, S. (2001). Ambulance personnel and critical incidents; Impact of<br />
accident and emergency work on mental health and emotional well – being. British Journal<br />
of Psychiatry, 178, 76 – 81.<br />
Ali, J., Adam, R. U., Gana, T. J., Bedaysie, H. & Williams, J. I. (1997). Effect of the<br />
prehospital trauma life support program (PHTLS) on prehospital trauma care. The Journal<br />
of Trauma; Injury, Infection and Critical Care, 42 (5), 786 – 790.<br />
Arbon, P., Zeitz, K, Ranse, J., Wren, H., Elliott, R., & Driscoll, K. (2008). The reality of<br />
multiple casualty triage: putting triage theory into practice at the scene of multiple casualty<br />
vehicular accidents. Emergency Medicine Journal, 25, 230 – 234.<br />
Brambrink, A.G. & Koerner, I.P. (2004). Commentary. Prehospital advanced trauma life<br />
support: how should we manage the airway, and who should do it? Critical Care, 8, 3 – 5 .<br />
Calland, V. (2005). Extrication of the seriously injured road crash victim. (2005). Emergency<br />
Medicine Journal, 22, 817 – 821.<br />
Chapleau, W. (2006). Prehospital trauma life support; A history of 25 years of PHTLS on the<br />
release of its sixth edition text. EMS – Emergency Medical Services, 35 (9), 42.<br />
Dahlberg, K. (1997). Kvalitativa metoder för vårdvetare. Lund:Studentlitteratur.<br />
D<strong>av</strong>id, G. & Brachet. T. (2009). Retention, learning by doing, and performance in emergency<br />
medical services. Health Services Research, 44 (3), 902 – 925.<br />
Edwards, B. (2007). Walking in – initial visualization and assessment at triage. Accident<br />
and Emergency Nursing, 15, 73 – 78.<br />
Field, P. A. & Morse, J. M. (1998). Nursing research: the application of qualitative<br />
approaches (2. uppl.). Cheltenham: Stanley Thornes Ltd.<br />
26
Graneheim, U.H. & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research:<br />
concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education Today,<br />
24,105 – 112.<br />
Graneheim, U., Lundman, B. (2008). Kvalitativ innehållsanalys. I M. Granskär., & B.<br />
Höglund – Nielsen (Red.), Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso – och sjukvård (ss.<br />
159 – 172). Lund: Studentlitteratur.<br />
Gunnarsson, B. – M., & Warrén Stomberg, M. (2009). Factors influencing decision<br />
making among ambulance nurses in emergency care situations. International Emergency<br />
Nursing, 17, 83 – 89.<br />
Handbok för hälso – och sjukvård. (2009). Perifer venkateter: Allmänt. Stockholm: Handbok<br />
för hälso – och sjukvård. Hämtad från<br />
http://www.1177.se/handboken/06_article.asp?CategoryId=4969&ParentId=4959&Chapter<br />
Id=4969&Preview=<br />
Helps, S. (1997). Experiences of stress in accident and emergency nurses. Accident and<br />
Emergency Nursing, 5, 48 – 53.<br />
Hjälte, L., Suserud, B. – O., Herlitz, J., Karlberg, I. (2007). Initial emergency medical<br />
dispatching and prehospital needs assessment: a prospective study of the Swedish<br />
ambulance service. European Journal of Emergency Medicine, 14, 134 – 141.<br />
Jande-Waldau, C. & Winarve, B. (2004). Prehospitalt akut omhändertagande enligt principen<br />
L-ABCDE. Karlstad: Räddningsverket.<br />
27
Jewkes, F. (2001). Prehospital emergency care for children. Archives of Disease in Childhood,<br />
84, 103 – 105.<br />
Jewkes, F. (2006). Prehospital management of the acutely ill child. Archives of Disease in<br />
Child, 91, 462 – 464.<br />
Jonsson, L. (2009). Ambulansorganisationen. I B.-O. Suserud & Svensson, L. (Red.),<br />
Prehospital akutsjukvård (ss. 91 – 95). Stockholm: Liber AB.<br />
Kýlen, J.-A. (1994). Fråga rätt: vid enkäter, intervjuer, observationer och läsning.<br />
Stockholm: Kýlen Förlag AB.<br />
Landstingsstyrelsen i Uppsala län. (2009). Landstingsdirektörens rapport februari 2009.<br />
Uppsala: Landstinget i Uppsala län. Hämtad från Landstinget i Uppsala län,<br />
http://www.lul.se/upload/19724/%C3%84rende%2037.pdf.<br />
Lennquist, S. (2007). Olyckor med många skadade. I S. Lennquist (Red.), Traumatologi (ss.<br />
483 – 499). Traumatologi. Stockholm: Liber AB.<br />
McDaniel Hohenhaus, S., Boatright, J. R. (2003). Emergency nurse on board: Tips on<br />
preparing for ambulance transport. Journal of Emergency Nursing, 29(2), 147 – 149.<br />
NCH Sotfware. (2010). Express Scribe, version 5. 01. Hämtad den 29, 2010, från<br />
28
http://www.nch.com.au/scribe/.<br />
O’Connor. R.E. (2006). Trauma Triage: Concepts in Prehospital Trauma Care. Prehospital<br />
emergency care, 10, 307 – 310.<br />
Parahoo, K. (2006). Nursing research: Principles, Process and Issues (2. uppl.) Basingstoke:<br />
Palgr<strong>av</strong>e McMillan.<br />
Rüter, A., Nilsson, H. & Vikström, T. (2006). Sjukvårdsledning vid olycka och katastrof:<br />
Från <strong>skadeplats</strong> till vårdplats. Lund: Studentlitteratur AB.<br />
Salomone, J.P. & Pons, P.T. (2007).Patient. I J.P Salomone & P.T. Pons (Eds.) PHTLS:<br />
PreHospital Trauma Life Support (ss. 90 – 115). St Louis, MO: Elsevier Mosby.<br />
Sandman, L. & Nordmark, A. (2006). Ethical conflicts in prehospital emergency care.<br />
Nursing ethics, 13 (6), 592 – 607.<br />
SBU. (2004). Ordlista: Förklaringar <strong>av</strong> termer för utvärdering <strong>av</strong> medicinska metoder.<br />
Stockholm: SBU. Hämtad den 28 januari, 2010, från<br />
http://www.sbu.se/sv/Om-SBU/Ordlista/.<br />
Sharma, B. R. (2005). Development of pre-hospital trauma-care system – an overview. Injury-<br />
29
International Journal of the Care of the Injured, 36, 579 – 587.<br />
Snooks, H. A:, Dale, J., Hartley – Sharpe, C. & Halter, M. (2004). On – scene alternatives for<br />
emergency ambulance crews attending patients who do not need to tr<strong>av</strong>el to the accident<br />
and emergency department; A review of the literature. EMJ – Emergency Medicine<br />
Journal, 21, 212 – 215.<br />
Sterud, T., Ekeberg, Ø., & Hem, E. (2006). Health status in the ambulance services: a<br />
systematic review. BMC Health Service Research, 6 (82), 1 – 10.<br />
Suserud, B.-O. (2005). A new profession in the pre-hospital care field – the ambulance nurse.<br />
Nursing in Critical Care, 10 (6), 269 – 271.<br />
Suserud, B – O., Blomquist, M., & Johansson, I. (2002). Expericne of threats and violence in<br />
the Swedish ambulance service. Accident and Emergency Nursing,10, 127 – 135.<br />
Suserud. B.-O., & Rådestad, M. (2009). Högskoleutbildningar inom prehospital akutsjukvård.<br />
I B.-O. Suserud., & L. Svensson ( Red.), Prehospital akutsjukvård (ss. 60 – 63).<br />
Stockholm: Liber.<br />
Svensson, A., & Fridlund, B. (2008). Experiences of and actions towards worries among<br />
ambulance nurses in their professional life: A critical incident study. International<br />
Emergency Nursing, 16, 35 – 42.<br />
Sveriges Riksdag. (2010). Svensk författningssamling (SFS). Lag (2003:460) on etikprövning<br />
30
<strong>av</strong> forskning som <strong>av</strong>ser människor. Stockholm: Sveriges Riksdag. Från<br />
http://www.riksdagen.se/webbn<strong>av</strong>/index.aspx?nid=3911&bet=2003:460<br />
Trost, J. (2005). Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur.<br />
31
Bilaga 1. Intervjufrågor<br />
FRÅGEGUIDE<br />
Bakgrundsfrågor<br />
Man/Kvinna:………………..<br />
Ålder: …………….<br />
Antal år som ambulanssjuksköterska:…………<br />
Specialistutbildning till ambulanssjuksköterska: Ja / Nej<br />
• När du är utlarmad till en <strong>skadeplats</strong> med maximalt fyra drabbade, vad anser du<br />
är viktigt för att arbetet <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong> ska fungera?<br />
• Vad upplever du kan finnas för <strong>problem</strong> vid arbete <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>?<br />
• Hur upplever du organisationen <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>? (kommunikation, ledning, kontakt<br />
med AKM, SOS, 1177)<br />
• Hur upplever du samverkan mellan polis, räddningstjänst, kollega <strong>på</strong><br />
<strong>skadeplats</strong>? (olika uppfattningar <strong>av</strong> situationen, inkräktande <strong>på</strong> varandras mark,<br />
fungerar samarbetet?)<br />
• Hur upplever du det medicinska omhändertagandet <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>?<br />
(handlingsplan, riktlinjer, triage, prioriteringar, resurser, <strong>av</strong>saknad <strong>av</strong> utrustning,<br />
läkemedel)<br />
Exempel <strong>på</strong> följdfrågor<br />
• Får ni bra information från SOS?<br />
• Hur <strong>på</strong>verkas ditt/ert arbete <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong> <strong>av</strong> (ev) knapphändig information<br />
från SOS?<br />
• Vad kan det specifikt uppstå för <strong>problem</strong> i samarbetet med polis och<br />
räddningstjänst?<br />
32
• Hur ofta behöver prehospital sjukvårdsledning användas <strong>på</strong> en <strong>skadeplats</strong> med<br />
max fyra drabbade?<br />
• Finns det några etiska svårigheter som kan uppstå vid arbete <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>?<br />
• Om samarbetet inte fungerar mellan dig och din kollega, vad kan det bero<br />
<strong>på</strong>/finnas för orsaker till det?<br />
• Hur ofta händer det att det saknas resurser för att ta hand om fyra drabbade?<br />
• Vad tycker du kan vara svårt med att prioritera <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong> (med maximalt<br />
fyra drabbade)?<br />
• Är det några prioriteringar som är extra svåra att göra?<br />
• Något vad gäller prioritering som behöver övas extra <strong>på</strong> tycker du?<br />
• Är det någon patientgrupp som är extra svår att prioritera eller hantera <strong>på</strong><br />
<strong>skadeplats</strong>en?<br />
• Finns det svårigheter att hantera vissa läkemedel/utrustning. I så fall, <strong>på</strong> vilket<br />
sätt?<br />
• Saknas det läkemedel eller utrustning någon gång?<br />
33
Bilaga 2. Missiv.<br />
Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap<br />
Vårdvetenskap<br />
Hej!<br />
Vi är två studenter från Uppsala Universitet som studerar <strong>på</strong> sjuksköterskeprogrammet termin<br />
6 och under våren 2010 ska vi skriva C – uppsats. Den ska handla om<br />
ambulanssjuksköterskors arbete <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>.<br />
Vi önskar att få intervjua ett antal sjuksköterskor <strong>på</strong> ambulansen med syftet att undersöka<br />
sjuksköterskornas <strong>upplevelser</strong> kring arbete <strong>på</strong> <strong>skadeplats</strong>. Vi söker Dig som har arbetat <strong>på</strong> en<br />
<strong>skadeplats</strong> där maximalt fyra personer har varit drabbade.<br />
Intervjun beräknas ta cirka 30 – 60 min och planeras att utföras under veckorna 8 och 9, men<br />
vi kan komma överens om en tid som passar dig. Vi kommer gärna till din arbetsplats för<br />
intervjun, men föredrar du annan plats går det naturligtvis bra.<br />
Intervjun kommer att spelas in med ljudupptagare.<br />
Allt studiematerial kommer att behandlas konfidentiellt, vilket betyder att dina svar inte<br />
kommer att kunna kopplas till dig som person i den färdiga uppsatsen. Allt inspelat material<br />
kommer att raderas direkt efter bearbetning. Din medverkan i studien är helt frivillig och du<br />
kan när som helst <strong>av</strong>bryta ditt deltagande.<br />
Är du intresserad <strong>av</strong> att delta? Anmäl dig via någon <strong>av</strong> nedanstående kontaktuppgifter.<br />
Maria Wahlberg. Mobil: XXX. E-post: XXX.<br />
Annika Vessgren. Mobil: XXX. E-post: XXX.<br />
Handledare:<br />
D<strong>av</strong>id Stenlund, ambulanssjuksköterska. Mobil: XXX.<br />
34