Statsråden och dreven - Mediestudier

RAPPORT nr 1:2001 

Statsråden och 

dreven 

Rainer-affären 1983 och 

Freivalds-affären 2000 

LARS NORD

Statsråden och dreven 

Rainer-affären 1983 och 

Freivalds-affären 2000 

av 

LARS NORD

RAPPORT nr 1:2001 

Statsråden och dreven 

Text och analys 

Lars Nord, Demokrati-Institutet, Sundsvall 

Tidigare rapporter 

Nr 1 Mediernas roller i demokratin (febr 2000) 

Nr 2 Lokal mångfald I – Lika eller unika? (april 2000) 

Nr 3 Lokal mångfald II – Engagerade och blaserade läsarter (april 2000) 

Nr 4 Lokal mångfald III – Språkriktighet och begriplighet (april 2000) 

Nr 5 Lindström och Ahlenius (maj 2000) 

Nr 6 Kvinnor och Medier (juli 2000) 

Nr 7 Jesús Alcalá (oktober 2000) 

Nr 8 Lär känna Din nyhetskonsument (oktober 2000) 

Nr 9 Kroppar utanför fartyget (november 2000) 

Grafisk produktion 

MediaMontage AB, Stockholm 

Tryck 

Nykopia, Stockholm 

Utgiven av Stiftelsen Institutet för Mediestudier 

Stockholm 2001 

ISSN 1404-6598

Förord 

Stiftelsen institutet för mediestudier startade sin verksamhet i mars 

1999. Bakgrunden till etablerandet av stiftelsen var att personer från 

olika delar av det svenska samhällslivet under en tid diskuterat behovet 

av ett fristående institut för granskning av och forskning kring 

journalistiken i svenska medier. Institutet är sålunda helt oberoende av 

alla politiska och ekonomiska intressen i samhället. 

Tyngdpunkten för verksamheten inom institutet utgörs av beskrivningar 

och analyser av mediernas innehåll, funktion och utveckling. I 

fullgörandet av vår uppgift har institutet ett uttalat intresse av att samverka 

med andra institut och organisationer där detta främjar ökad 

kunskap om medierna och bidrar till en vital diskussion om mediernas 

roll och betydelse i ett demokratiskt samhälle. Vidare eftersträvar institutet 

att verksamheten ska vara tillgänglig för alla, presenteras på ett 

verksamt sätt i olika former och därigenom medverka till att en bred 

allmänhet kan vinna ökad förståelse och respekt för värdet av en vid 

yttrandefrihet. 

Ove Rainer, Mona Sahlin, Stig Malm, Björn Rosengren, Anna-Greta 

Leijon och Laila Freivalds är bara några ledande personer som tvingats 

avgå från sina poster i samband med politiska affärer. I samtliga 

dessa fall har de inblandade huvudpersonerna förklarat sin politiska 

sorti med att trycket från medierna blev för stort. Den politiska makten 

måste emellertid finna sig i en kritisk granskning och starka medier 

är en förutsättning för en väl fungerande demokrati. Givetvis kan man 

även fråga sig om en granskning till varje pris är av godo för demokratin. 

Det är mot denna bakgrund som föreliggande rapport ska ses. 

I denna rapport belyses frågan om mediernas roll i den politiska opinionsbildningen 

genom en jämförelse av mediebevakningen kring två 

justitieministrars fall; Ove Rainer 1983 och Laila Freivalds 2000. De 

3

frågor som diskuteras i rapporten är bl. a. vad som kännetecknar ett 

mediedrev och huruvida det rörde sig om ett sådant i de båda fallen. 

Undersökningen har genomförts av forskare vid Demokratiinstitutet 

vid Mitthögskolan i Sundsvall. Demokratiinstitutets föreståndare Lars 

Nord har varit projektansvarig och i forskargruppen har för övrigt ingått 

Anna Norling, Jonas Ohlsson och Jesper Strömbäck. Professor 

Håkan Hvitfelt har fungerat som vetenskaplig rådgivare i projektet. 

Det grafiska arbetet har utförts av Kristina Brink. 

Undersökningen bör ses som ett bidrag till den fortsatta diskussionen 

kring mediernas roll i den politiska opinionsbildningen; finns det fog 

för den hårda granskningen som ofta kallas för ett mediedrev, eller går 

medierna för långt i sin fokusering på det privata och personliga? 

Undertecknad vill rikta ett stort tack till författarna för deras bidrag. 

Gunilla Jarlbro 

Föreståndare, Stiftelsen Institutet för Mediestudier 

4

Innehåll 

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 

Undersökningens syfte och uppläggning . . . . . . . . . . . . . . . . 8 

Metod och material . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 

Då och nu – jämförelse 1983 och 2000 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 

Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 

Den politiska journalistikens nya villkor . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 

Från politik till affärer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 

Skandalen som nyhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20 

Dreven driver på . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25 

Händelseförloppen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29 

Rainer-affären 1983 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29 

Freivalds-affären 2000 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 

Resultatdel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 

Mediebevakningens omfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 

Mediebevakningens inriktning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 41 

Huvudsaklig tendens . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 41 

Journalistens förhållningssätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45 

Avgångskrav . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 

Huvudsaklig vinkling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50 

Trivialiserande inslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54 

Spin-off . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 

Sammanfattning (vinkling) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 56 

Huvudsaklig källa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57 

Får huvudpersonen komma till tals? . . . . . . . . . . . . . . . . . 59 

Analys och diskussion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61 

Litteratur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 66 

Bilagor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68 

5

”Vad vi ser i dag är ett gladiatorspel som är lika förnedrande för alla 

inblandade: deltagarna, arrangörerna och åskådarna. 

Du har journalisterna som säger att politikerna ska vara ett föredöme, 

och du har Mannen och Kvinnan På Gatan som säger att politikerna 

ska vara ett föredöme – trots att alla vet att ingen klarar av att 

vara ett sånt föredöme. 

Eller kanske just därför? 

För vi vet ju att någon förr eller senare faller igenom. 

Förr eller senare kan man hitta någon liten läckerhet, i form av någon 

som kört för fort eller hellre rattfull, eller ännu hellre struntat i pböterna, 

eller ännu mycket hellre använt tjänstebilen för privat bruk. 

Och då jagas politikern några varv runt arenan, sen stormar vilddjuren 

in och sen släpas de blodiga resterna iväg till något landshövdingeresidens 

i Närke och memoarer på Tidens förlag.” 

Bengt Ohlsson 

Dagens Nyheter

I september 2000 avgick justitieminister 

Laila Freivalds efter debatten kring hennes 

köp av den egna bostaden i samband 

med att denna omvandlades från hyresrätt 

till bostadsrätt. Diskussionen gällde 

främst det moraliskt försvarbara i att ett 

socialdemokratiskt statsråd på detta sätt 

agerade i strid mot socialdemokratins 

officiella bostadspolitik. I november 

1983 avgick justitieminister Ove Rainer 

efter debatten kring hans köp av privatobligationer 

i syfte att minska sin taxerade 

inkomst. Inte heller Rainers agerande 

var olagligt men ansågs privatmoraliskt 

förkastligt inom socialdemokratin. 

Fallen Freivalds och Rainer är bara 

två i raden av politiker eller andra offentliga 

personer som de senaste decennierna 

lämnat sina poster efter så kallade 

politiska affärer. En bidragande orsak 

till deras avgång har enligt dem själva 

varit mediernas intensiva och enligt 

huvudpersonerna överdrivet närgångna 

rapportering där inga klara gränser dragits 

mellan offentligt och privat. Medierna 

har kanske inte skapat affärerna i 

sak, men mediernas bevakning har i flera 

fall ansetts vara droppen som fått 

bägaren att rinna över. 

Förre centerledaren Lennart Daléus 

avgång den 19 januari 2001 är det senaste 

exemplet i raden. Daléus ansåg sig 

Inledning 

7 

knappast förföljd av medierna, men de 

var enligt honom själv en bidragande 

orsak att dra sig tillbaka från politikens 

maktcentrum. I botten för beslutet låg 

enligt den dåvarande centerledaren partiets 

låga opinionssiffror, men skriverierna 

om Daléus taxiresor hade också bidragit 

till att göra det mindre attraktivt 

för honom att stanna kvar. 

Många är de som skyllt på medierna 

i samband med sin avgång. Listan 

mellan fallen Rainer och Daléus kan göras 

lång: Stig Malm, Anna-Greta Leijon, 

Per-Anders Örtendahl, Jacob Palmstierna, 

Björn Rosengren, Mona Sahlin, 

Sigvard Marjasin och Laila Freivalds. 

Därtill kan läggast ett stort antal politiker 

på lokal nivå som funnit medieuppmärksamheten 

kring den egna personen 

alltför närgången och därför hoppat av 

sitt uppdrag. 

Frågan om mediernas bevakning av 

politikens personer kan man förhålla sig 

till på olika sätt. Ett perspektiv är att den 

politiska makten måste finna sig i en kritisk 

granskning, och att starka medier är 

en förutsättning för en väl fungerande 

demokrati. God journalistik handlar, 

sägs det ibland, om att berätta om det 

som någon inte vill ska berättas. I den 

meningen måste därför politiker som är 

inblandade i tvivelaktiga affärer eller 

vars moral ifrågasätts finna sig i en hård

granskning. Det går inte att automatiskt 

skylla på medierna så fort man hamnar i 

rubrikerna. 

Samtidigt är det relevant att fråga sig 

om kritik till varje pris är av godo för demokratin. 

Om det finns skiljelinjer 

mellan det offentliga och det privata 

finns det rimligen också gränser för vad 

medierna i allmänt intresse bör berätta. 

Om den kritiska granskningen ersätts av 

en kritik utan granskning blir de demokratiska 

effekterna av mediernas rapportering 

snarast kontraproduktiva – de 

spär på politikermisstroende och ökar 

klyftan mellan folket och de folkvalda. 

Automatiska skandalrubriker så fort en 

politiker gör en utlandsresa i tjänsten är 

knappast ett exempel på en självständig 

och professionell journalistik. 

Tveklöst är det så att nästan all politisk 

debatt i Sverige i dag förs via medierna. 

Samtidigt kretsar allt mer av denna 

debatt kring personerna i politiken. Mot 

denna bakgrund är det kanske inte så 

underligt att svart-vita perspektiv ibland 

slår igenom. Politiker skyller allt på medierna, 

och uppfattar inte längre deras 

granskande uppgift som relevant. Journalister 

ser politiker som potentiella 

skurkar, och glömmer att de också är 

människor med såväl förtjänster som 

brister. 

En utgångspunkt för den här studien 

är därför att försöka stimulera till en mer 

nyanserad diskussion kring relationen 

mellan medier och politik i samband 

med så kallade affärer eller skandaler. 

Om ingenting sägs är det förmodligen 

skadligt för demokratin, men att alla 

överdrifter vidareförmedlas är knappast 

8 

heller det demokratiskt bästa. I så fall 

återstår den väsentliga uppgiften att 

granska vad som är relevant och rimligt 

att rapportera och hur medierna bör 

fungera i samband med dessa händelser. 

Undersökningens syfte 

och uppläggning 

I fallen med de avgående justitieministrarna 

kan konstateras att både Rainers 

och Freivalds avgång föregicks av en 

stundtals intensiv debatt i medierna. 

Syftet med föreliggande studie är därför 

att undersöka och jämföra mediebilderna 

av dessa två fall med varandra. 

Vilka likheter och vilka skillnader finns 

och vad beror de på? Hur utvecklas ”affärerna” 

i medierna? Vilka aktörer kommer 

till tals och vilken uppfattning företräder 

de? Är medierna både aktör och 

arena (domare och skådeplats)? Är det 

befogat att tala om ”mediedrev” i dessa 

båda fall eller följer rapporteringen andra 

mönster? 

I denna rapport följer närmast ett 

kapitel som introducerar några olika 

tidsbilder. De aktuella åren 1983 och 

2000 jämförs här med avseende på politik– 

och mediesituationen och de skillnader 

som finns i dessa system vid de 

olika tidpunkterna. Avsikten är att dessa 

två tidsavsnitt ska spegla typiska drag i 

medie- och politiksystemen vid dessa 

tidpunkter och underlätta förståelsen av 

hur dessa båda affärer beskrivits i den 

offentliga debatten. 

Därefter följer ett teorikapitel kring

medieutvecklingen som diskuterar den 

politiska journalistikens förändrade 

villkor, nyhetskriterier och nyhetsperspektiv. 

Särskild uppmärksamhet ägnas 

i denna del relationen mellan medier 

och politiska skandaler liksom det för 

denna studie centrala begreppet mediedrev: 

vad är ett mediedrev med avseende 

på tid, medier, omfattning, samspel 

och initiativ? Avsnittet refererar också 

till annan forskning på området, svensk 

och internationell. 

Resultatdelen inleds med att de båda 

händelseförloppen översiktligt beskrivs 

i syfte att introducera fallen och vad som 

särskilt kännetecknade varje affär. Resultatdelen 

omfattar sedan en genomgång 

av det studerade materialet, både 

med kvalitativa och kvantitativa redovisningar. 

I fokus för innehållsanalyserna 

står frågan om det rör sig om mediedrev 

i de båda beskrivna fallen. Studien 

avslutas med en analys av resultatet 

och diskussion kring mediedrevsbegreppets 

giltighet. 

Metod och material 

Mediematerialet i denna studie granskas 

genom en kvantitativ innehållsanalys, 

kompletterad med vissa kvalitativa observationer 

Denna metod är tveklöst 

den vanligaste vid studier av det journalistiska 

utbudet. En rad typer av innehållsanalyser 

nämns vanligen inom medieforskningen. 

Det gäller den rent deskriptiva 

innehållsanalysen som beskriver 

ett faktiskt medieinnehåll. En sådan 

analys skiljer sig från den normativa 

9 

innehållsanalysen, vilken relaterar 

innehållet till särskilda uppställda normer. 

En tredje variant av innehållsanalyser 

är de explorativa eller förklarande i 

vilka innehållet antingen utgör en oberoende 

variabel som kan förklara till exempel 

medieeffekter eller utgör beroende 

variabel i studier där de bakomliggande 

orsakerna till medieinnehållet 

undersöks (Johansson 1998, Shoemaker 

– Reese 1996 och Asp 1986). 

Den kvantitativa innehållsanalysen 

bygger på en kvantifiering av det synliga 

innehållet och en systematisering i syfte 

att kunna dra generella slutsatser. Strävan 

efter systematik kännetecknas av att 

allt relevant material studeras och att 

data är relevanta för de vetenskapliga 

problem eller antaganden som formulerats. 

En annan grundtanke är att forskaren 

med denna inriktning är skiljd från 

mätinstrumentet och att det således ska 

vara möjligt att tack vare precisa definitioner 

nå samma resultat oberoende av 

vem som gör analysen. 

Den kvantitativa innehållsanalysen 

har fördelen av kunna säkerställa att resultatet 

blir det samma under vissa klart 

angivna förutsättningar. Eftersom de 

olika kategorierna beskrivs noga och 

den studerade analysenheten är given är 

det sannolikt att andra som granskar 

materialet utifrån samma förutsättningar 

kommer till samma resultat. Kvantifieringen 

gör det i vart fall fullt möjligt för 

olika personer att göra en likartad bedömning 

av vad som varit typiskt i det 

studerade materialet. Ofta är det korrekt 

att beskriva metoden som en kvantifiering 

av data utifrån kvalitativa observa-

tioner (Asp 1986 och Hvitfelt 1985). Det 

analyserade medieutbudet är ursprungligen 

av kvalitativt slag, men kodas och 

tilldelas olika värden som sedan redovisas 

i tabeller och diagram. Det kan därför 

vara korrekt att säga att all kvantitativ 

analys börjar med någon form av 

kvalitativ analys, och att skillnaden 

mellan metoderna inte gäller frågan om 

tolkningen förekommer utan snarare 

hur tolkningen går till (Asp 1986). 

Ett problem med denna kvantitativa 

metod gäller vilka avvägningar forskarna 

gör innan artiklar och artiklar 

och inslag tilldelas olika värden. Vad avgör 

till exempel om en artikel eller ett inslag 

i sin helhet ska betraktas som kritiskt 

eller uppskattande? Får en tematisk 

tendens i rubrik och ingress större vikt 

än en helhetstendens i brödtexten? Får 

ett löp i TV-nyheterna med viss tendens 

ge vika för inslagets huvudsakliga innehåll? 

Görs det överhuvudtaget någon 

koppling mellan de analyserade delar 

publiken vanligen uppfattar och de värden 

artiklar och inslagna tilldelats? 

Förekomsten av eleganta tabeller i ett 

material kan leda in i en förrädisk tvärsäkerhet. 

Det är ingen lätt uppgift att 

kvantifiera kvalitativa iakttagelser. 

Kvantitativt inriktade forskare bör redogöra 

för de viktigaste principerna vid 

“kvantifieringen“ av medieutbudet. 

Innehållsanalyserna i denna rapport 

är kvantitativa, men har kompletterats 

med en sammanställning av vissa kvalitativa 

observationer i form av typiska citat 

ur artiklar och inslag. I den kvantitativa 

delen har varje artikel eller inslag 

studerats som en enhet, och kodats med 

10 

avseende på innehåll och inriktning. 

Kodningen av samtliga artiklar och inslag 

har gjorts efter ett på förhand konstruerat 

kodschema, som finns redovisat 

i bilaga. Principen vid kodningen har 

här varit att enheten tilldelats de värden 

som ansetts rimliga vid en total genomläsning 

enligt den s k huvudandelsmetoden, 

där den övervägande tendensen i 

varje analyserad enhet varit vägledande 

för kodningen. 

Parallellt med denna kvantitativa 

innehållsanalys har en noggrann granskning 

gjorts av allt analyserat material. 

Nyckelcitat och för varje enhet typiska 

satser har valts ut och redovisas i studiens 

resultatdel på ett tematiskt sätt. Valet 

av citat har gjorts för att öka förståelsen 

av det analyserade materialet och ge läsaren 

en bättre känsla för dess särart. 

Det material som omfattas av denna 

studie består av artiklar ur de fyra storstadstidningarna 

Aftonbladet, Dagens 

Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet 

samt nyhetssändningarna Aktuellt 

21.00, Rapport 19.30 och Nyheterna 

i TV4 22.00. Studien omfattar artiklar 

och inslag om Raineraffären 1983 (gäller 

ej TV 4 Nyheterna) samt Freivaldsaffären 

2000. Startpunkt för innehållsanalysen 

har varit den första publiceringen 

kring varje händelse och slutpunkt den 

dag då ministrarna tillkännagivit sin avgång. 

Det innebär konkret att Rainermaterialet 

omfattar perioden 1 november 

– 9 november 1983 och Freivaldsmaterialet 

25 augusti – 21 september 

2000. Värt att notera är att material som 

innebär artiklar och inslag efter det att 

avgången blivit känd inte har medtagits,

då syftet främst varit att studera mediernas 

roll då utgången av affärerna fortfarande 

varit oviss. Totalt sett har 89 artiklar 

och inslag analyserats 1983 och 66 

stycken 2000. I några fall redovisas i tabeller 

och figurer ett mindre antal artiklar 

och inslag då några av dessa ej gått 

att klassificera. 

Urvalet av tidningar och TV-nyheter 

har gjorts för att få med ledande rikstäckande 

medier med en stor allmän publik. 

Den relativa tyngdpunkten på breda 

medier som tabloidtidningar och TV 

motiveras också med att deras bild av 

politiken kan antas få större opinionsmässigt 

genomslag än mer specialiserade 

och elitorienterade medier, även 

11 

om de senare har en nog så viktig långsiktig 

och dagordningsskapande roll. 

Avslutningsvis kan frågan ställas om 

det överhuvudtaget är möjligt att jämföra 

två till det yttre liknande händelser 

med 17 års mellanrum. Förändringar 

när det gäller såväl politiken som journalistiken 

är väl värda att beakta och 

kommentera i detta sammanhang. Av 

den anledningen följer här närmast ett 

kapitel om politiker och medier i Sverige 

vid dessa båda tidpunkter. Avsikten är 

att ge en relief till de två politiska affärerna 

som här granskas, genom att ange 

några av de politiska och massmediala 

villkor som rådde 1983 och 2000.

Då och nu – 

en jämförelse mellan 1983 och 2000 

Världen såg radikalt annorlunda ut för 

17 år sedan. De största utrikespolitiska 

händelserna vid denna tid präglades alla 

av det kalla krigets logik. Natos beslut att 

placera ut medeldistanskärnvapen i Europa 

för att möta ett liknande sovjetiskt 

hot föranledde omfattande allmänna 

protester i väst och fick de sovjetiska diplomaterna 

att avbryta de pågående 

nedrustningsförhandlingarna i Genève. 

USA invaderade ön Grenada i Västindien 

för att stoppa en marxistisk revolutionär 

regim som tagit makten. Sovjetunionen 

sköt ner ett sydkoreanskt passagerarplan 

då det sades ha kommit in 

över sovjetiskt territorium. Efter tre års 

arbete avslutades 1983 den europeiska 

säkerhetskonferensen i Madrid med ett 

slutdokument som bland annat skulle 

göra det lättare för östblocksländernas 

invånare att få utresetillstånd. Den polske 

medborgarrättskämpen Lech Walesa 

fick Nobels fredspris, men tilläts inte 

åka till Norge för att hämta priset. 

Konflikternas tid 1983 

Det bistra internationella klimatet präglade 

också Sverige. Överstelöjtnanten 

vid flygvapnet, Bertil Ströberg, dömdes 

mot sitt nekande till sex års fängelse för 

spioneri efter att ha erbjudit polska am- 

12 

bassaden i Stockholm hemliga handlingar. 

Den svenska ubåtskommissionen 

under ledning av Sven Andersson pekade 

ut Sovjetunionen som ansvarigt för 

ubåtskränkningen i Hårsfjärden och regeringen 

framförde en skarp protest i 

ärendet. Kommissionsmedlemmen Carl 

Bildt kom att kritiseras hårt i den efterföljande 

svenska debatten efter att ha 

diskuterat ubåtsproblematiken med 

amerikanska försvarsexperter i Pentagon. 

De säkerhetspolitiska frågorna spelade 

en mycket större roll 1983 än de 

gör i dag. Den främsta anledningen var 

förstås det internationella politiska klimatet: 

kapprustningen och konkurrensen 

mellan det kapitalistiskt frihetliga 

väst och det kommunistiskt totalitära 

öst. Denna världsbild gav också nationalstaten 

en annan roll. Världen var 

uppbyggd kring existensen av nationalstater 

som antingen tillhörde något av 

de båda blocken eller, som Sverige, valde 

att ställa sig utanför dessa block. Men 

också detta var ett ställningstagande 

som påverkade möjligheten att forma en 

egen politik. Sverige var neutralt i förhållande 

till något, och förtroendet för 

den neutrala positionen var viktigt. 

Samarbeten mellan länder var på en 

väsentligt lägre nivå än i dag. Samarbetsorgan 

där Sverige fanns med – som Efta

eller ESK-processen för gemensam fred 

och säkerhet – hade mest till uppgift att 

se till de enskilda staternas intressen och 

hade inte några överstatliga ambitioner. 

Nato och Warszawapakten var de mest 

vitala organisationerna när europeisk 

politik skulle utformas från väst eller 

öst. De ekonomiska samarbetsorganen 

var svagare utvecklade än de militära. 

Dåvarande EG bestod 1983 av 10 

länder. Förutom de sex ursprungsländerna 

hade Irland, Danmark och Storbritannien 

tillkommit 1973. 1981 kom 

Grekland med. Sverige valde att inte gå 

med i EG men ingick 1972 i ett frihandelsavtal 

med EG. En viktig anledning 

var att många av Sveriges stora handelspartners 

var medlemmar. Den svenska 

neutralitetspolitiken var ett viktigt hinder 

mot att ansöka om medlemskap i 

EG. Under 1980-talet fanns i Sverige en 

debatt om hur man skulle förhålla sig till 

”det nya Europa” som man då tyckte sig 

se växa fram, även om det primära 

under 1980-talets början ändå var det 

kalla kriget och förhållningssättet till det 

som neutral stat. 

Som en följd av detta fanns också andra 

förutsättningar för de enskilda länderna 

att föra en självständig ekonomisk 

politik. Sverige kunde, likt de flesta andra 

länder, bedriva en effektiv konjunkturpolitik 

med åtstramningar och expansion 

allt efter den svenska konjunkturen. 

Blev kostnadsläget gentemot omvärlden 

för högt återställde en devalvering 

snart den svenska exportindustrins 

konkurrenskraft. Ränteläget kunde justeras 

i stort uteslutande efter förhållanden 

i den svenska nationella ekonomin. 

13 

Krisbranscher erhöll omfattande statligt 

stöd för att rädda jobben. 

Den svenska politiken uppvisade ett 

tydligare konfliktmönster än i dag. Den 

stora symbolkonflikten gällde införandet 

av löntagarfonder vilket riksdagen 

beslutade trots kraftiga protester från 

näringslivet och den borgerliga oppositionen. 

I konflikten om löntagarfonderna, 

som i hög grad bekräftade en ideologisk 

polarisering i svensk politik, 

ställdes vänsterpartiernas krav på ekonomisk 

demokrati mot högerpartiernas 

värnande om näringsfriheten. Konflikten 

förstärktes av att socialdemokraterna 

1982 övertagit regeringsmakten 

efter sex år av borgerliga regeringar. 

Perioden mellan 1982 och 1986 präglades 

av socialdemokratins återkomst 

till makten. Sverige befann sig i lågkonjunktur, 

med ökande skillnader i inkomst 

och växande underskott i budgeten. 

Inflationen utgjorde också ett hot 

mot ekonomin. Ett nytt skattesystem där 

sänkta marginalskatter var en viktig del 

drevs igenom. Som första åtgärd vid regeringsskiftet 

devalverades den svenska 

kronan med 16 procent och sammanräknat 

med den redan tidigare devalveringen 

på 10 procent, gjord av den borgerliga 

regeringen, devalverades den 

svenska kronan med 26 procent inom 

loppet av ett år. Vid rekryteringen till regeringen 

vid regeringsbildningen 1982 

rekryterades också flera ministrar från 

annat håll än via den traditionella vägen 

– riksdagen. Detta var möjligt efter de 

avbrott på sex år då socialdemokraterna 

varit i opposition. Bland dessa ”alternativt” 

tillsatta ministrar fanns Folkets

Hus-direktören Bengt Göransson, 

TCO-ordföranden Lennart Bodström 

och Postens generaldirektör Ove Rainer 

– ingen av dem hade en plats i riksdagen. 

Samförståndets tid 2000 

På många sätt har de politiska förutsättningarna 

förändrats kraftigt fram till vår 

tid. Det kalla kriget är slut efter kommunismens 

kollaps och Berlinmurens fall 

1989. Även det fortfarande kommunistiska 

Kina har anammat marknadsekonomiska 

principer. USA är världens enda 

kvarvarande supermakt, men landets 

globala dominans skapas numera mer av 

den överlägsna ekonomiska styrkan snarare 

än antalet kärnvapen. Under Bill 

Clintons åtta år vid makten växte den 

amerikanska ekonomin utan avbrott och 

gjorde USA till en motor i världsekonomin. 

Frihandelsprinciper och fritt flöde 

av varor och kapitel har blivit centrala 

element i 2000-talets världsekonomi. 

De största förändringarna har möjligen 

kommit på Europanivån, där EU 

och EMU står för ett djupgående politiskt 

och ekonomiskt samarbete mellan 

medlemsländerna. Utvidgningen av 

dessa institutioner till att omfatta flera 

stater är en central politisk fråga. Diskussioner 

om fördjupat utrikespolitiskt 

samarbete står på dagordningen i en nära 

framtid. Det folkvalda EU-parlamentet 

stärker gradvis sin ställning gentemot 

de fortfarande mest inflytelserika EUorganen: 

kommissionen och ministerrådet. 

14 

Sverige är medlem av EU sedan 1 januari 

1995, men har hittills valt att stå 

utanför EMU. I praktiken har ändå den 

svenska ekonomiska politiken underkastats 

internationaliseringens krav. Det 

har lett till avregleringar, ränteharmonisering, 

inflationsbekämpning och en sanering 

av statsfinanserna i syfte att minska 

budgetunderskott och statsskuld. 

Kapitalets ökade rörlighet har medverkat 

till en utjämning av skillnader i nationella 

skattesystem. 

Den svenska inrikespolitiken påverkas 

av EU på flera sätt. Gränsen mellan 

vad som är utrikespolitik och vad som är 

inrikespolitik är idag inte alls så tydligt 

som under tidigt 1980–tal. I politiken 

kan detta märkas på flera olika sätt. Frågor 

som tidigare hade en stark nationell 

prägel såsom jordbruksstöd och utrikespolitik 

är idag inte alls särkilt nationella. 

Det finns till och med diskussioner 

om vissa gemensamma beskattningsregler 

inom det europeiska samarbetet, 

för att inte nämna valutasamarbetet 

och försvarssamarbetet. EU har på 

många områden lämnat principen om 

mellanstatligt samarbete och övergått till 

samarbetsformer av mer överstatlig karaktär. 

Första halvåret 2001 är Sverige ordförandeland 

i EU. Sverige driver viktiga 

framtidsfrågor som utvidgning, miljö 

och sysselsättning. Möjligheten att påverka 

utvecklingen i Europa sker inom 

ett fördjupat och institutionaliserat organ 

där Sverige är medlem. Detta utgör 

en klar kontrast till det kalla krigets Europa, 

där Sverige många gånger hade 

ambitioner att spela en roll genom att stå

utanför befintliga allianser. Men Europa 

har förändrats från att vara en skådeplats 

för supermaktsrivalitet till att göra 

anspråk på att vara en enhet där de flesta 

av Europas stater i dag vill vara medlemmar. 

Inrikespolitiskt kan också en trend 

mot ökat samförstånd noteras. Socialdemokratin 

har vunnit de två senaste valen, 

1994 och 1998, och har i dag en solid 

parlamentarisk majoritet tillsammans 

med stödpartierna miljöpartiet 

och vänsterpartiet. Opinionsmätningarna 

visar inga tecken på att ett regeringsskifte 

skulle vara förestående vid ett nyval. 

En uppluckring av den forna blockpolitiken 

har skett på flera sätt framförallt 

för att folkpartiet, och i synnerhet 

centerpartiet, gjort upp med den socialdemokratiska 

regeringen vid olika tillfällen 

i centrala politiska frågor. Den tidigare 

givna konfliktdimensionen mellan 

höger och vänster i svensk politik är 

inte död på 2000-talet, men måste ses 

tillsammans med andra, nya konfliktmönster 

som mellan tillväxt och miljö 

eller internationalism och isolationism. 

Samhällsförändringarna är således 

påtagliga såväl internationellt som nationellt 

vid en jämförelse mellan åren 

1983 och 2000. Mot den bakgrunden är 

det inte märkligt om också betydande 

skillnader föreligger när det handlar om 

politiskt beteende och opinion. På flera 

väsentliga områden har de politiska villkoren 

förändrats. Det gäller till exempel 

valdeltagandet. Sverige har alltid haft ett 

internationellt sett högt valdeltagande. 

Under en tioårsperiod före 1983, var 

valdeltagandet hela tiden 90 procent el- 

15 

ler mer. Under en lika lång period före 

2000 låg valdeltagandet vid alla riksdagsval 

en bit under 90 procent. Notabelt 

är vidare allmänhetens förtroende 

visat samma sjunkande tendens för de 

politiska institutionerna i samhället. 

Den parlamentariska situationen har 

också förändrats kraftigt. Socialdemokraterna 

och vänsterpartiet hade 1983 

tillsammans 186 riksdagsmandat av totalt 

349. Centerpartiet var fortfarande 

ett relativt stort parti även om det under 

perioden från 1973 och fram till 1983 

minskade från 90 mandat till 56 mandat. 

Efter valet 1998 bildade socialdemokraterna 

minoritetsregering men 

med ett nära samarbete med vänsterpartiet 

och miljöpartiet. Tillsammans har 

dessa partier nu 190 mandat. Antalet 

partier i riksdagen är nu sju. Miljöpartiet 

har varit i riksdagen 1988-91 och 

1994 och framåt. Kristdemokraterna har 

varit i riksdagen sedan 1991. 

Sammanfattning 

I sin bok ”Bråka inte – om vår tids demokratisyn” 

presenterar statsvetaren 

Leif Lewin två olika demokratisyner, 

samarbetsdemokrati och majoritetsdemokrati 

(Lewin 1998). Lewin säger sig 

kunna se olika tendenser i den politik 

som förts i Sverige från det ”Oscarianska” 

väldet och fram till idag. Majoritetsdemokratin 

är en slags demokratisyn 

där motsättningarna är en viktig del i att 

kunna komma framåt, genom en öppen 

diskussion där argumenten presenteras 

och ståndpunkterna görs tydliga. Detta

idrar till att olika ståndpunkter kommer 

fram, ståndpunkter som ofta står 

långt ifrån varandra. Alternativen ställs 

mot varandra, och de alternativ som får 

bifall är de som genomförs. Detta gör, 

menar Lewin, underlättar ansvarsutkrävandet. 

I och med det kalla krigets slut 

och Berlinmurens fall finns inte längre 

något yttre hot mot demokratin och 

dess grundvärderingar. 

Samarbetsdemokratin kännetecknas 

av kompromisser, genom att ge och ta 

kan man på lång sikt uppnå delar av den 

politik man vill föra. De långsiktiga 

överenskommelserna ger en stabilitet i 

politiken, men till priset av färre valmöjligheter. 

Vidare har samarbetsdemokratin 

fördelen av att vara mer effektiv – 

med kompromisser kan man hela tiden 

driva politikern framåt, men resultatet 

kan bli beslut som ingen egentligen är 

riktigt nöjd med. Just 1990-talet kännetecknas 

av ett, enligt Lewins mening, 

tydligt ökat inslag av samarbetsdemokrati. 

Vi har haft krisuppgörelsen 1991 

mellan socialdemokraterna och de fyra 

borgerliga partierna liksom samarbetet 

mellan centern och socialdemokraterna 

kring sänkta ersättningsnivåer i sjukoch 

arbetslöshetsförsäkringarna (Lewin 

1998). 

Det är inte alldeles enkelt att schematiskt 

fånga alla typiska tendenser vid 

två olika tidpunkter i den moderna politiska 

historien. Det finns likheter och 

skillnader som inte har beaktats vid 

denna jämförelse. En central iakttagelse 

är emellertid att 1980-talets politiska liv 

16 

kännetecknades av tydliga konfliktmönster 

och stora ideologiska motsättningar 

jämfört med 20 år senare. 2000 

har marknadsekonomin segrat på de 

flesta håll runt om i världen och de flesta 

demokratiska länder styrs i praktiken 

av liberalt sinnade mittenregeringar 

även om de formella partibeteckningarna 

varierar. 

Det centrala för denna studie har här 

varit att visa upp två tidsbilder och reflektera 

över hur de kan ha sin betydelse 

för hur politiska affärer och skandaler 

skildras i medierna. När det gäller de 

politiska förutsättningarna kan konstateras 

att de kan ha sin betydelse för affärerna. 

1983 rådde ett konfliktklimat som 

sannolikt ganska snabbt partipolitiserade 

Raineraffären och gjorde den till ett 

inslag i den vanliga politiska striden. 

2000 fanns inte samma grundmurade 

politiska motsättningar och det skulle 

göra det rimligt att anta att Freivaldsaffären 

delvis utspelade sig mot en annan 

politisk bakgrund där nya konfliktmönster 

och perspektiv fick större genomslag. 

Hur bevakningen av affärerna såg ut 

beror naturligtvis inte bara på den politiska 

situationen utan också i hög grad 

på medierna själva. I nästa kapitel studeras 

därför hur den politiska journalistiken 

utvecklats, med särskild betoning på 

skildringen av medierade politiska 

skandaler, därefter följer en redogörelse 

för det empiriska materialet: Rainer-affären 

1983 och Freivalds-affären 2000 

och hur de bevakades av medierna.

Den politiska journalistikens 

nya villkor 

Politisk journalistik handlar till stora delar 

om att skildra den politiska verkligheten 

och det politiska skeendet. Uppgiften 

att informera medborgarna om 

detta skeende och ge dem relevant information 

om viktiga samhällshändelser 

brukar, tillsammans med granskningsuppgiften 

och forumfunktionen, framhållas 

som grundläggande för massmedierna 

i den moderna demokratin (SOU 

1995:37). Inte desto mindre brukar i 

journalistforskningen ofta framhållas att 

medierna av olika skäl ger en bild av politiken 

som aldrig kan bli en spegling av 

verkligheten (Strömbäck 2000, McNair 

1998 och Hvitfelt 1989). Detta kan bero 

på såväl faktorer utom som inom medierna. 

Till den förra kategorin kan kan 

nämnas samhällsekonomi, politik, konkurrenter, 

annonsörer, källor och publik 

och till de interna faktorerna journalisternas 

bakgrund och erfarartiklar 

och inslag, redaktionell organisation 

och företagsledning. Forskningsmässigt 

brukar studier av journalistikens produktionsvillkor 

framhållas som ett huvudområde 

för journalistikforskningen 

(Shoemaker-Reese 1991 och Nord 

2000). 

Flera svenska studier kring mediernas 

bild av den politiska verkligheten 

konstaterar att förekomsten av en medielogik, 

eller en dramaturgisk form som 

17 

uppmuntrar det avvikande, spekulativa, 

personliga och konfliktfyllda i stor utsträckning 

ger en bild av politiken som 

inte överensstämmer med verkligheten 

(Strömbäck 1998, Bergström 1994 och 

Asp 1990). Utvecklingen kan sägas ha 

lett till en samtidig personifiering och 

elitisering av allmänhetens bild av politiken, 

då allt färre medborgare har egen 

erfarenhet av detta område. Partiledarna 

är via TV väl bekanta för oss alla, 

medan få invånare känner igen det egna 

kommunalrådet som skyndar över Stora 

torget. Politiken har medialiserats. 

Från politik till affärer 

När det gäller den politiska journalistiken 

i Sverige kan först konstateras att 

den under stora delar av förra seklet var 

nära sammankopplad med det politiska 

systemet och föga självständig gentemot 

detta system. Flera av de första moderna 

dagstidningarna i Sverige var visserligen 

delvis grundade i syfte att driva en egen 

opinionsbildning för att driva på den 

politiska utvecklingen i landet i demokratisk 

riktning, men när demokratin 

och parlamentarismen väl var vunnen 

runt 1920 utvecklades den svenska 

dagspressen till en renodlad partipress, 

där olika tidningar stödde olika existe-

ande politiska uppfattningar, inte bara 

på ledarplats utan också i övrigt redaktionellt 

innehåll. Den svenska partipressen 

innebar inte bara ett innehållsmässigt 

politiskt färgat innehåll – partier 

etablerade sig också som ägare av dagstidningar 

och tidningsmarknaden formades 

efter politiska behov (Nord 

2000). 

Den politiska kopplingen till journalistiken 

förstärktes genom genombrottet 

för radio och TV, som båda formades i 

ett public service-system med breda 

samhällsintressen representerade i styrelsen 

och där programverksamheten 

reglerades i ett avtal med staten med krav 

på opartiskhet och saklighet i den politiska 

rapporteringen. Sveriges Radio och 

Sveriges Television hade inte som pressen 

ensidiga partipolitiska band, men väl 

en bred politisk förankring (Hadenius 

1998). Mångfalden i pressen garanterades 

genom många tidningar med olika 

partifärg, mångfalden i etermedierna 

upprätthölls genom att monopolliknande 

radio och TV utfäste sig att släppa 

fram olika politiska röster. Dagens etermedielandskap 

karaktäriseras dock av 

ett blandsystem, med både public service-verksamhet 

och en privat sektor, 

vilket har påverkat programinnehållet 

då utbudet av underhållningsprogram 

har ökat (Hadenius - Weibull 1999). 

I Sverige, liksom i flertalet andra 

västeuropeiska länder präglas emellertid 

utvecklingen under senare delen av 

1900-talet av en tilltagande avpartipolitisering 

av de nationella mediesystemen 

och ett ökat utrymme för journalistisk 

professionalism (McQuail - Siune 1998). 

18 

Idealet om en självständig journalistroll 

har förvisso alltid varit stark i en anglosaxisk 

medietradition där medierna som 

granskande motvikter till statsmakterna 

ofta framhållits. Den allmänna efterfrågan 

på journalistiskt material präglat av 

sakligt innehåll och relevant information 

kan emellertid sägas vara den avgörande 

förklaringen till att politiska värderingar 

i mycket hög grad ersatts av 

journalistiska förhållningssätt på de 

flesta redaktioner. En bidragande faktor 

som underlättat professionaliseringen 

har självklart också varit journalistutbildningens 

framväxt och stärkandet av 

den journalistiska yrkesidentiteten. 

Med professionaliseringen av mediesystemet 

har journalisterna som kollektiv 

mer blivit en självständig maktfaktor 

vid sidan av övriga maktgrupperingar 

i samhället (Patterson 1998). 

Det är emellertid knappast korrekt 

att schematiskt beskriva utvecklingen av 

den politiska journalistiken som en 

övergång från politiska till professionella 

ideal i det journalistiska arbetet. En 

förändringsprocess, minst lika stark som 

professionaliseringen och avpartipolitiseringen 

av mediesystemet, är en parallell 

kommersialisering och marknadsstyrning 

av journalistiken som till inte 

oväsentlig del också påverkar bevakningen 

och rapporteringen om den politiska 

utvecklingen (Hvitfelt 1999 och 

McManus 1994). En viktig förutsättning 

för kommersialiseringen kan spåras i en 

medveten strävan hos den politiska 

makten att av effektivitetsskäl avreglera 

befintliga mediesystem och öppna fältet 

för konkurrens. I de fall politiker inte

funnit en sådan utveckling ideologiskt 

önskvärd har de ändå i flera fall fått acceptera 

förändringen eftersom de teknologiska 

framstegen i princip omöjliggjort 

en mediepolitik med starka nationella 

särdrag. Digital överföring möjliggör 

en kraftig expansion av antalet tvoch 

radiokanaler. Samma teknik öppnar 

också upp för nya distributionsformer 

av dagstidningar. 

Samtidigt har konkurrensen mellan 

olika medier hårdnat väsentligt. Nya 

kommersiellt baserade radio- och TVkanaler 

konkurrerar om publiken. 

Internet har definitivt fått sitt genombrott 

och når redan en majoritet av de 

svenska hushållen. Nya medieformat 

som gratistidningar och frukost–TV förändrar 

medievanorna. Publiken splittras 

allt mer mellan olika medier och strävan 

efter att maximera den egna publiken leder 

inte sällan till ett journalistiskt utbud 

som präglas av en strävan efter att attrahera 

så breda publikgrupper och så 

många annonsörer som möjligt. 

Parallellt med detta kommersiella 

tryck mot medieutbudet finns en entydig 

utveckling mot ökad ägarkoncentration 

inom mediesystemet såväl internationellt 

som nationellt (Bagdikian 2000 

och SOU 1999:30). Vi har fått se att en ny 

typ korsvis ägande mellan etermedier 

och dagspress blivit vanligare. Under 

perioden 1975 - 1990 har dagstidningarnas 

ägarstruktur förändrats. Tidigare 

var dagstidningar främst lokalt ägda. 

Andelen stiftelseägda tidningar har ökat 

något. En del tidningar har börsintroducerats. 

Dagstidningsutgivning har i 

ökande utsträckning blivit en industri. 

19 

Tiden efter 1985 har utmärkts av att en 

del större tidningskoncerner skaffat intressen 

också inom andra medieföretag 

(Hadenius - Weibull 1999). 

Avregleringen har gjort att beroendet 

av omvärlden ökat. Nya internationella 

ägare inom etermedierna har etablerat 

sig i Sverige. Drivkraften i denna 

utveckling är strävan efter ökad lönsamhet 

och ägarnas krav på avkastning på 

satsat kapital. En mediebransch präglad 

av marknadsmässiga principer ger rimligen 

ett till stora delar annat journalistiskt 

utbud än om politiska eller professionella 

värderingar står i centrum 

(Hvitfelt 1999). 

Utvecklingen av den svenska politiska 

journalistiken ska inte självklart ses 

som en process där politiska, professionella 

och ekonomiska produktionsvillkor 

avlöst varandra enligt ett enkelt 

mönster. Snarare uppträder i dag en politisk 

journalistik där alla dessa aspekter 

fortfarande spelar en roll för hur journalistiken 

kommer till. Däremot är det 

knappast missvisande att hävda att de 

ekonomiska produktionsvillkoren i dag 

är mest grundläggande också för denna 

journalistiska genre och att de politiska 

produktionsvillkoren är de minst betydelsefulla. 

Den politiska journalistiken 

ska inte bara informera och granska, den 

måste i ökad utsträckning också sälja. 

Det innebär att innehållet i den politiska 

journalistiken måste tilltala en bred publik 

och i de allra flesta medier inte bara 

kan inriktas mot den lilla gruppen redan 

politiskt initierade. En sådan omständighet 

leder också till en särskild sorts politisk 

journalistik.

Skandalen som nyhet 

Flera studier av den politiska journalistikens 

innehåll visar att detta med tiden 

utvecklats i en allt mer dramatisk riktning. 

Sakinnehåll och idébaserat innehåll 

har ersatts av artiklar och inslag som 

framförallt skildrar det politiska spelet 

eller politikens personligheter och deras 

karaktär (Strömbäck 2000 och Patterson 

1993). Ett stort genomslag för opinions– 

och popularitetsmätningar och personskildringar, 

där inte sällan politikers 

icke-politiska aspekter blir belysta, brukar 

vara några ytterligare kännetecken 

för den moderna politiska journalistiken. 

Utrymmet för spekulation inför 

framtida händelser har också vuxit på 

bekostnad av redovisningar av vad som 

hänt. 

Ett annat utmärkande drag i den 

marknadsanpassade politiska journalistiken 

är att det dominerande konfliktperspektivet 

förändrats. Nu går inte den 

huvudsakliga motsättningen mellan olika 

politiska krafter eller maktgrupperingar 

i samhället, utan det vanligaste 

perspektivet i skildringen av politikens 

motsättningar förefaller i stället vara 

konflikten mellan medborgare och politiker, 

”vi-dom”, där avståndet mellan 

väljare och valda står i centrum för analysen 

snarare än skiljelinjen mellan olika 

politiska alternativ (Nygren 2000). 

En särskild typ av politisk-journalistiskt 

innehåll som faller in i detta mönster 

gäller den medierade politiska skandalen. 

Politiska skandaler, eller affärer, 

är förvisso inget nytt utan har präglat 

det politiska livet i alla tider (Thompson 

20 

2000). Vad som skiljer den moderna politiska 

skandalen från den klassiska är att 

skandalen inte längre huvudsakligen 

hämtar sin näring i diskussioner och 

samtal mellan människor utan framförallt 

förs i medierna. Därigenom påverkas 

utvecklingen av moderna skandaler 

i stor utsträckning av hur medierna fungerar 

i demokratin. Inte bara genom att 

medierna rapporterar om skandaler – 

skandaler formas också av förekomsten 

av medier, menar t ex den amerikanske 

sociologen John B. Thompson i boken 

”Political Scandal – Power and visibility 

in the Media Age”: 

Mediated scandals are not simply scandals 

which are reported by the media and exist 

independently of them: they are, in varying 

ways and to some extent, constituted by 

mediated forms of communication 

(Thompson 2000:31). 

Sambandet mellan medier och skandaler 

är på flera sätt intressant att studera. 

Den tidigare åberopade kommersialiseringen 

av mediesystemet och den 

ökade konkurrensen mellan medier är 

sannolikt en bidragande orsak till en 

mer omfattande publicering av skandalhistorier 

eftersom sådana kan tänkas 

locka en stor publik och ge medieföretaget 

ökade inkomster. I denna situation 

ligger därmed också en stor journalistisk 

utmaning, menar tre amerikanska medieforskare, 

Larry J. Sabato, Mark Stencel 

och S. Robert Lichter i boken ”Peepshow 

– Media and Politics in the Age of 

Scandal”:

Sorting fact from fiction, evidence from innuendo, 

is a vital journalistic function at a time 

when increased competition among different 

media sources is giving campaign gossip 

and rumor broader circulation than in 

the past (Sabato, Stencel & Lichter 2000: 30). 

Men intresset för skandaler behöver 

inte enbart bero på krasst lönsamhetstänkande. 

Detta intresse kan delvis också 

förklaras av att reportrars avslöjande 

av skandaler i samhället är en viktig del 

av många journalisters självbild och 

professionella ideal. Den undersökande 

journalistikens genombrott under 1900talet 

har här varit en starkt bidragande 

orsak till utvecklingen. De flesta journalister, 

inte minst i Sverige, delar uppfattning 

att en av journalistikens centrala 

uppgifter är att svara för en ”kritisk 

granskning” av andra maktgrupperingar 

i samhället (Strömbäck 1999). Den kritiska 

granskningen ställer vissa krav på 

de journalistiska yrkesutövarna i deras 

nyhetsvärdering och kunskaper. Ibland 

har påtalats risken för att den ofta tidsoch 

resurskrävande kritiska granskningen 

av mer komplicerade samband 

ersätts av en snabbare och mer sensationsinriktad 

journalistik och en allt för 

ensidig fokusering på enskilda personer 

och enstaka händelser (Hadenius-Weibull 

1990). Frågan om huruvida den kritiska 

granskningens ideal också omsätts 

i praktiskt journalistiskt arbete är och 

förblir dock central för de flesta studier 

av den moderna journalistikens produktionsvillkor, 

utbud och effekter. 

Det ökade journalistiska intresset för 

korruption av olika slag bland politiska 

21 

makthavare är en internationell trend. 

Enligt sociologen Manuel Castells beror 

detta inte på att den faktiska korruptionen 

har ökat, utan på strukturella förändringar 

och att politiken har flyttat in i 

medierummet: 

Den politiska konkurrensen och kampen 

för att påverka centrum av väljarkårens politiska 

spektrum har tonat ner de ideologiska 

kontrasterna när partier och koalitioner, 

efter att ha slagit vakt om sin supporterkärna, 

försökt stjäla motståndarens ämnen och 

positioner så långt som möjligt. Resultatet 

är en utsuddning av politiska ståndpunkter 

och en tendens hos medborgarna att bli 

mer mottagliga för partiers och politikers 

tillförlitlighet än för deras uttalade ställningstaganden 

i olika frågor. Politikens personalisering 

fokuserar också uppmärksamheten 

på ledarna och deras karaktär, vilket 

öppnar vägen för angrepp på just dessa 

egenskaper som ett sätt att vinna röster 

(Castells 2000:245). 

Utifrån detta, internationella kriminella 

ligors intresse av att penetrera 

statsmakterna, och att partier och politiker 

i ett flertal länder är beroende av privata 

bidrag för sin finansiering, hävdar 

Castells att ”skandalpolitik är ett privilegierat 

vapen för kamp och konkurrens i 

den informationella politiken” (Castells 

2000:247). Med informationell politik 

syftar han på en politik som har flyttat in 

i medierummet. Och han fortsätter: 

När väl korruptionen blivit utbredd, och 

några personer fått personlig del av de medel 

som strömmar in till politiken, anser al-

la inom politiken, och i medierna (eller tror 

sig veta), att man med tillräckligt noggrann 

och ihärdig granskning kan finna besvärande 

information om nästan vem som 

helst. Därmed startar drevet, av politiska 

rådgivare som samlar ammunition för anfall 

eller försvar, av journalister som för att 

fullgöra sitt undersökande uppdrag finner 

material för att öka sin publik och försäljning, 

av frilansare och skurkar som söker 

information som kan användas för potentiell 

utpressning eller försäljning till någon 

intresserad part (Castells 2000:247). 

Mycket av det Castells här skriver 

har i sina detaljer mer relevans för länder 

som Italien, Japan, USA eller mindre 

etablerade demokratier som Ryssland. 

Enligt alla bedömningar är Sverige förhållandevis 

fritt från politisk korruption 

i internationell jämförelse (Andersson 

1999). Strukturellt kan situationen i Sverige 

ändå vara likartad, och möjligen är 

intresset för politiska affärer hos journalistikens 

aktörer större nu än förr, just 

därför att man tror sig veta att det alltid 

går att hitta någon besvärande information 

bara man gräver tillräckligt. 

Men den politiska journalistikens 

innehåll påverkas också av förändrade 

samhälleliga värderingar och nya opinionsmönster. 

Det politiska livet i den 

moderna svenska demokratin kännetecknas 

i hög grad av en avpartipolitisering. 

Partier samlar allt färre medlemmar, 

partiidentifikationen minskar, 

röstsplittring blir vanligare och väljarna 

bestämmer allt senare i valrörelsen hur 

de ska rösta (Holmberg 2000 och Petersson 

m. fl. 2000). 

22 

De lösligare lojalitetsbanden mellan 

partierna och den allmänna opinionen – 

framförallt illustrerat av en minskad 

partiidentifikation där allt färre säger sig 

sympatisera med ett visst partis åsikter 

– har sannolikt minskat betydelsen av 

politiska förhandsinställningar i opinionsbildningsprocessen, 

och ökat betydelsen 

av personlig, men framförallt 

medierad kommunikation, inte minst 

med tanke på att den genomsnittliga 

svenska mediekonsumtionen ligger 

kring sex timmar per dygn, varav 

TV–tittandet utgör drygt två timmar 

(Hadenius - Weibull 1999). Under de senaste 

decennierna har press, radio och 

TV spelat en avgörande roll för medborgarnas 

möjligheter att hålla sig informerade 

om, och kunna ta ställning till, den 

politiska utvecklingen i ett allt mer komplext 

samhälle. En fråga som däremot 

ofta ställs inom såväl medievetenskap 

som statsvetenskaplig forskning är i vilken 

utsträckning de moderna massmedierna 

klarar av att uppfylla grundläggande 

demokratiska funktioner och om 

den mediecentrerade demokratin i 

huvudsak ger mer engagerade och initierade 

medborgare eller inte. Forskningsresultaten 

är delvis motsägelsefulla 

(t ex Norris 2000, Dautrich-Hartley 

1999 och Blumler-Kavanagh 1999). 

Dessa förändringar i politik- och 

mediesystem har hur som helst förändrat 

villkoren för politisk opinionsbildning. 

Politiker kan inte längre påräkna 

pålitligt stöd av kärntrupper utan måste i 

ökad utsträckning vinna stöd i opinionen 

med nya argument. Eftersom de 

flesta väljare får sin bild av politiken

från medierna har det blivit allt mer intressant 

för politiker att visa andra sidor 

än de rent politiskt-professionella i medierna. 

Samtidigt publicerar medierna 

fler artiklar och inslag som kretsar kring 

politikers privatliv. Det ger ett större intresse 

för politiska personers karaktär, 

vilket innebär både möjligheter och risker: 

By presenting themselves as ordinary individuals 

with their own values and beliefs, 

with their own personal lives and commitments 

and with their own reasons and motives 

for what they do, political leaders and 

others were giving character and integrity 

ever greater salience in public life. But character 

was an attribute by which they could 

just as easily be hung” (Thompson 2000:41) 

Vad bör då medierna ta upp när det 

gäller politiska skandaler? I allmänhet 

finns i grundlag eller annat centralt lagutrymme 

vissa principer för vad medier 

kan publicera utan att riskera åtal. 

Men inom dessa breda ramar återstår 

ganska komplicerade avgöranden. En 

position är att grundregeln innebär publicering 

och att det vore olyckligt för 

demokratin om fria medier kände en 

begränsning i sin granskning av makthavare, 

en annan hållning är att medierna 

utifrån ett på förhand accepterat regelverk 

från fall till fall avgör om en nyhet 

har ett allmänintresse eller inte. 

I Sverige finns, vid sidan av tryckfrihetsförordningen 

och yttrandefrihetsgrundlagen, 

av mediebranschen antagna 

etiska regler för publicering. Pressens 

Opinionsnämnd är ett organ för självsa- 

23 

nering och till vilken klagomål kan 

framföras. Det är dock ingen domstol. I 

övrigt pågår inte minst i samband med 

uppmärksammade händelser en diskussion 

– ibland offentlig, ibland mer inom 

medierna – om vilka principer som ska 

vara vägledande för publicering. 

I USA har flera medieforskare studerat 

denna fråga och också formulerat 

några principer till hjälp för journalister 

i bedömningen av när skandalhistorier 

är lämpliga att publicera eller inte. I botten 

ligger ett konstaterade att politiska 

skandaler i medierna numera tämligen 

sällan begränsas till det offentliga livet 

och till aktuella händelser: 

First of all, scandal coverage is no longer restricted 

to misuse of public office, incompetence 

in the exercise of public responsibilities, 

or some other inadequacy or malfeasance 

in a public role; it extends to purely 

private misbehavior, even offenses, some of 

the trivial, commited long before an individual´s 

emergence into public life”.(Sabato 

1991). 

Författarna betonar dock att deras 

sammanställning just ska ses som rekommendationer 

(Sabato 1991 och Sabato 

m.fl. 2000). De fall där forskarna 

finner en publicering motiverad gäller bl 

a politikers professionella och privata 

ekonomi, politikers hälsa om det påverkar 

deras politiska arbete, politikers 

brottsliga gärningar (oavsett brottets 

art), politikers sexuella förhållanden om 

dessa har politisk betydelse, sexuellt 

uppträdande av tvångsmässig eller indiskret 

natur, drogmissbruk som påver-

kar politikerns arbete, olagligt drogmissbruk 

i vuxen ålder samt privat missbruk 

av allmänna medel eller skattefinansierade 

verksamheter. 

Samtidigt avstyrker samma forskare 

generellt publicering i fall som rör interna 

familjeförhållanden och ickebrottsliga 

gärningar som rör medlemmar 

av politikerns familj, sexuella handlingar 

som inte är tvångsmässiga eller 

indiskreta och inte påverkar politikerns 

arbete, politikerns egen sexuella läggning 

och drogmissbruk i ungdomen (Sabato, 

Stencel & Lichter 2000). 

Politiska skandaler har på flera olika 

sätt lätt att bli stora nyheter i allt mer 

marknadsstyrda medier. Skandaler säljer 

(Thompson 2000, Hvitfelt 1996 och 

Hadenius-Weibull 1990). De kretsar i 

allmänhet kring en eller flera politiska 

personer, skeendet innehåller vanligen 

mer eller mindre dramatiska inslag och 

handlingen följer i de flesta fall ett mönster 

med en upptrappning och konfliktlösning 

där slutpunkten inte sällan blir 

politikerns avgång. Det mest kända 

internationella exemplet är förstås Watergate-skandalen 

på 1970-talet där ett 

till synes rutinmässigt inbrott i demokraternas 

partihögkvarter med tiden avslöjade 

allt större skandaler som ledde 

till dåvarande amerikanske presidenten 

Richard Nixons avgång. 

Den medierade politiska skandalen 

utmärks därför av en viss logik. Denna 

typ av skandal måste pågå under mer än 

en dag, i flera dagar, veckor eller till och 

med år. Skälet till att den medierade 

skandalen är längre än en dag är att de 

uppgifter kring en eventuell skandal 

24 

som inledningsvis framkommer måste 

kommenteras av andra aktörer för att 

det överhuvudtaget ska uppstå någon 

medierad skandal, ty denna bygger i stor 

utsträckning på reaktioner och kommentarer 

till händelsen och ett samspel 

med andra mediers bevakning av samma 

händelse (Thompson 2000). Det är framträdande 

politiska personer som står i 

centrum för händelserna och vars handlingar 

kan ifrågasättas. Det är vidare andra 

kända personer, inom och utanför 

politiken, som har skäl att offentligt 

kommentera skeendet och därför driver 

på händelseutvecklingen. Om inga nya 

händelser i sig finns att rapportera om 

kan därför medierna intressera sig för 

reaktioner kring det inträffade vilka 

också har ett betydande nyhetsvärde. En 

medierad skandal har i stort en given 

rolluppsättning där det förutom en 

huvudperson också finns anhängare till 

denne, kritiker, experter och kommentatorer 

och röster ur allmänheten. 

Den medierade skandalen utmärks 

vanligen av olika faser som antingen leder 

fram till ett avgörande – i form av 

bekännelse, avgång, domstolsutslag eller 

utredning – eller till att händelsen tonar 

ut ur offentligheten eftersom medierna 

inte längre bedömer att det finns 

något allmänt intresse för den. 

Sist, men inte minst viktigt, är att utgången 

av hela affären eller skandalen 

måste vara oviss. Detta föder intresset 

för nyheten, ger upphov till spekulationer 

och kommentarer och håller skandalen 

vid liv i medierna under en tid. 

Det är just detta som skapar den stora 

publiken:

One of the reasons why mediated scandals 

are of interest to readers and viewers is that, 

for those who are witnessing the unfolding 

events as they occur, the eventual outcome 

is intrinisically unclear. Hence the fule speculation 

and, like a good novel, they constantly 

test the capacity of readers and viewers 

to assess the veracity of the protagonists, 

to figure out the plot and to predict its 

resolution (Thompson 2000:73). 

Denna tid kan inte vara alltför kort, 

för då hinner frågan inte slå igenom i 

medierna, men inte heller för lång och 

händelsefattig, ty då övergår snart mediernas 

och publikens intresse i andra frågor. 

På flera sätt kan den medierade 

skandalen sägas motsvara de flesta av de 

kriterier som brukar anges för att definiera 

begreppet medielogik: den inbegriper 

personifiering, konkretisering, tillspetsning 

och polarisering. 

Den medierade politiska skandalen 

förefaller att följa vissa mönster, men det 

innebär inte att dessa skandalers innehåll 

behöver vara identiskt i sak. Snarare 

ryms en rad olika typer av skandaler i 

dessa sammanhang som egentligen inte 

har mycket mer gemensamt än att de 

passar utmärkt för den moderna politiska 

nyhetsjournalistiken. Vanligast i Sverige 

är tveklöst politiska skandaler i form 

av förtroendevaldas maktmissbruk där 

skattemedel använts på ett tvivelaktigt 

sätt, där allmänna kontokort använts för 

privata utgifter eller där politiker slarvat 

med att redovisa kvitton för sina utgifter. 

De mest kända affärerna här är förmodligen 

Mona Sahlin-affären 1995 och 

skandalerna kring kommunpolitiker i 

25 

Gävle och Motala 1995-96 (jfr. Citron 

1999 och Nord 1999). Men händelser 

som dessa tycks ha kommit för att stanna 

i svensk politik, och de får regelmässigt 

stor uppmärksamhet i medierna. De senaste 

exemplen är miljöpartiets riksdagsledamot 

Ywonne Ruwaida vars underlåtenhet 

att redovisa kvitton som styrkte 

kontokortsutgifter väckte stor debatt i januari 

2001 och debatten kring förre centerledaren 

Lennart Daléus taxiresor vid 

samma tidpunkt, som av denne uppgavs 

som en bidragande orsak till varför han 

lämnade sin post som partiledare. 

Med några få undantag har de medierade 

politiska skandalerna i Sverige 

också rört ekonomiska frågor, medan 

det i flera andra länder väckt större indignation 

och uppmärksamhet om politiker 

varit inblandade i sexuella affärer 

som ansetts moraliskt förkastliga. Det 

mesta kända exemplet från aktuell tid är 

förstås USAs förre president Bill Clinton 

och hans sexuella affär med Vita huspraktikanten 

Monica Lewinsky, men i 

såväl amerikansk som brittisk politik har 

sexskandaler varit ett mer dominerande 

inslag i den politiska journalistiken än 

ekonomiska skandaler 

Dreven driver på 

Ett begrepp som parallellt med en växande 

politisk skandalrapportering fått 

allt större betydelse i debatten är begreppet 

”mediedrev”. Exakt vad som 

formar ett mediedrev brukar vanligen 

sällan föranleda några ingående diskussioner, 

men en del journalister och ut-

omstående betraktare, liksom i synnerhet 

politiker brukar framhålla att mediedrevet 

är ett centralt fenomen i den 

medierade politiska skandalen 

Vad är då ett mediedrev? Vid en första 

betraktelse kan konstateras att begreppet 

snarast använts som en metafor 

för att beskriva mediernas agerande vid 

politiska skandaler. Likt drevkarlar vid 

jakten som går i grupp åt samma håll och 

med samma mål (att få bytet fällt) har 

medierna enligt denna beskrivning behandlat 

ämnet på samma sätt i syfte att få 

politikern att avgå. Ibland har också avgångna 

statsråd och kommunalråd för 

att fullborda liknelsen bland journalister 

betraktats som fällda tolvtaggare. 

I amerikansk medielitteratur har älgarna 

ersatts av pirayor eller hajar. Medieforskaren 

Larry S. Sabato har lanserat 

uttrycket ”feeding frenzy” och liknar 

mediedrevet vid den effekt det får för 

dödliga fiskar att stöta på ett sargat, blodigt 

offer: ”if it bleeds , try to kill it”. Sabato 

definierar stimmet/flocken/drevet 

som mediebevakningen av en händelse 

där en kritisk massa av journalister försöker 

beskriva samma skandal eller affär 

– intensivt, ofta överdrivet och några 

gånger ohämmat eller okontrollerat. 

Hur många journalister som utgör den 

kritiska massa som formar ett drev undviker 

författaren att precisera, och menar 

i stället att vi känner igen drevet när 

vi ser det, t ex i TV (Sabato 1991). 

En första faktor för att definiera ett 

mediedrev har därför att göra med antalet 

medier som agerar och hur de agerar. 

Blott en tidning ger inget mediedrev och 

många medier som beskriver en förete- 

26 

else på en rad olika sätt ger inte heller 

något drev. Mediedrevet kännetecknas 

av att ett stort antal medier uppmärksammar 

den aktuella affären och att de 

också beskriver den på ett likartat sätt: 

tar upp samma aspekter, prioriterar likartade 

infallsvinklar och ger uttryck för 

samma frågor. Ett mediedrev måste präglas 

av en omfattande medierapportering 

i många medier och med en tämligen 

ensidig rapportering kring den aktuella 

frågan. Därtill måste frågan behandlas 

under en viss tid: lagom lång tid 

för att spegla ett dramatiskt skeende 

med en oviss utgång. 

Ett mediedrevs ursprung behöver 

inte komma från mediesystemet. Ett 

uppsnappat rykte, ett initierat tips eller 

ett offentligt dokument kan mycket väl 

utgöra upprinnelsen till den kommande 

mediebevakningen. Men centralt för 

företeelsen mediedrev är att den vidare 

händelseutvecklingen i stort påverkas av 

mediernas agerande där dessa, mer eller 

mindre avsiktligt, samspelar med varandra 

och följer upp varandras uppgifter, 

går vidare med kompletterande intervjuer 

och för saken framåt genom egna 

spekulationer kring den kommande utvecklingen. 

Denna mediebevakning kan 

inte sällan leda till att andra frågor kring 

affären och maktspelet bakom kulisserna 

kommer i skymundan. Av vikt är 

vanligen att nyheten från början kommer 

från någon av de nationellt stora 

mediernas allmänna redaktioner (jfr 

Hadenius - Weibull 1990). Även om 

skandalen uppdagats av andra än storstadsmedier, 

är det dessa som sätter dramaturgin 

för fortsättningen.

Som tidigare konstaterats kan politiska 

skandaler vara av olika slag och 

följaktligen kan mediedrev också utbryta 

i olika ämnen. I mediedreven ligger 

vanligen en inbyggd kritik av makthavares 

uppträdande och av att de utnyttjat 

sin maktposition på ett otillbörligt 

sätt. Mediedrevsfrågor måste vara dramatiska 

och personliga med enkla konfliktmönster. 

Hittills har inga mediedrev 

startat för att ett parti inte uppfyllt ett 

vallöfte eller för att statsfinanserna inte 

kommit i bättre ordning. 

En avslutande fråga kring mediedrev 

är om flera drev kan pågå samtidigt. Det 

ligger dock snarast i drevets natur att ett 

enda drev pågår vid samma tillfälle. Det 

finns knappast motiv att journalistiskt 

och kommersiellt börja beakta nya frågor 

så länge en enda fråga fångar allas 

intresse. Däremot kan ett mediedrev 

kring en person leda till att andra personer 

uppmärksammas som gjort liknande 

misstag. Dessa nya personer blir dock 

sällan dramats huvudpersoner utan intresset 

för dem klingar av tämligen 

snabbt. Detta erfor Per Unckel i samband 

med Sahlin-affären och Björn Rosengren 

i samband med Freivalds-affären. 

Debatten om mediedrev är relativt 

ny och det finns inte särskilt många 

forskningsinsatser som belyser frågan. 

En svensk studie – Stig Hadenius och 

Lennart Weibulls ”Sensationsjournalistik 

eller nödvändig granskning?” (Hadenius 

- Weibull 1990) följde mediernas 

bevakning av tre så kallade affärer: Nytillträdde 

JO Per Anclows tidigare misshandelsdom 

som blev känd 1988, riks- 

27 

dagsledamoten Christer Nilssons rattonykterhet 

1988 och bankchefen Jacob 

Palmstiernas husaffär 1989. Författarna 

frågade sig i rapporten hur bevakningen 

av tre fallen såg ut (varifrån uppgifter 

kom, hur de presenterades och vilken 

bredd bevakningen hade), om bevakningen 

inriktade sig på sak eller person 

och om beskrivningarna skilde på privatliv 

och offentligt liv. 

Författarnas slutsats var att journalisterna 

på de studerade medierna (i 

princip de stora dagstidningarna och 

public service-medierna) ”jagat i flock” 

och i liten utsträckning lyckats finna egna 

nyheter eller självständiga vinklar i 

bevakningen. Författarna saknade avvikande 

ståndpunkter kring affärerna och 

ett resonemang i medierna om huruvida 

det var rimligt att alla medier bevakade 

en händelse på ungefär samma sätt. I 

studien görs också en skillnad mellan 

det inre och det yttre skeendet i dessa 

affärer. Det yttre skeendet, det vill säga 

mediebevakningen, gav intryck av att 

det var den intensiva uppmärksamheten 

som tvingade de tre huvudpersonerna 

att avgå. Samtidigt kan, menar författarna, 

frågan ställs om det inte också 

fanns ett inre skeende som inte gavs offentlighet. 

Der handlar om ursprunget 

till affärerna, det politiska spelet bakom 

kulisserna och om det faktum att alla 

medieinslag om personerna upphörde i 

det ögonblick de hade lämnat sina poster 

(Hadenius -Weibull 1990). 

I en nyligen utkommen bok om journalistik 

– ”Tankar om journalistik” (Rosenberg 

2000) – anknyter författaren 

och journalisten Göran Rosenberg till

denna diskussion om drevjournalistikens 

villkor. Rosenberg konstaterar att 

drevet har en egen drivkraft där alla medier 

genom att springa åt samma håll 

kan tillföra en affär några nya uppgifter 

som sedan återges av andra medier som 

i sin tur kommer med några fler detaljer 

och driver drevet framåt. Enligt Rosenberg 

skapas dreven bland annat av mediernas 

rädsla för att gå egna vägar och 

iver att konkurrera med varandra med 

ungefär samma typ av journalistiskt material 

som antas vara av intresse för den 

breda publiken. 

Sammanfattningsvis kan därför kon- 

28 

stateras att mediedrevet kännetecknas 

av en omfattande mediebevakning där 

storstadsmedierna spelar en viktig roll. 

Bevakningen är också ensidig och fokuserar 

kring en viss dramatik kring händelsen 

med särskilda aktörer och roller 

och konfliktmönster. Mediedrevet kan 

bara pågå under en begränsad tid, och 

det finns i de flesta fall bara utrymme för 

ett mediedrev åt gången även om parallella 

affärer kan få viss uppmärksamhet. 

Slutligen baseras mediedrevet på att det 

förlopp som skildras måste ha en oviss 

utgång: till exempel ett statsråd möjliga 

avgång till följd av affären.

Foto:Arne Jönsson/Pressens Bild 

Rainer-affären 1983 

Händelseförloppen 

”Min kärlek till massmedia är idag begränsad” 

var statsminister Olof Palmes 

kommentar efter den presskonferens den 

9 november 1983 där Ove Rainer, Sveriges 

dåvarande justitieminister, hårt pressad, 

meddelade att han på grund av familjehänsyn 

begärde att få bli entledigad 

från sin post. Bakgrunden till denna avgång 

var en häftig debatt som pågått i det 

svenska medierna under en dryg veckas 

tid. 

Den 1 november 1983 stod följande 

att läsa på Aftonbladets löpsedel: ”Var 

10:e är nolltaxerare”. Detta var resultatet 

29 

av en genomgång av de personer som i 

Stockholms län hade en inkomst på över 

1 miljon kronor, gjord av journalisten 

Göran Skytte. Utifrån den redogörelse 

som presenterades gick det att utläsa att 

Ove Rainer för inkomståret 1981 betalat 

10 procent i skatt på en inkomst på över 2 

miljoner kronor. Detta hade han uppnått 

genom att göra avdrag och omplaceringar 

som var juridiskt korrekt men, ansåg 

många, moraliskt fel av en socialdemokrat. 

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten 

Nancy Eriksson gick dagen efter 

till angrepp mot Rainer och det faktum 

att han bara betalat 10 procent i skatt. 

Ove Rainer avskedades som justitieminister den 10 november 1983 av statsminister Olof Palme 

efter Rainers skatteplanering. Beslutet meddelades vid en presskonferens där båda var närvarande.

Hon fick en hel sidas utrymme i Aftonbladet, 

en artikel som senare refereras till 

i andra medier. Ove Rainer förklarade att 

han sålt alla sina aktier och istället köpt 

obligationer, för att undvika att bli anklagad 

för att använda sin ställning till att göra 

vinster. Han gjorde dock inga tydliga 

redogörelser för detaljer i sin deklaration, 

vilket han motiverade med att säga att 

hans ekonomi var en privatsak. Detta var 

starten på en häftig debatt, om främst den 

moraliska aspekten av Rainers handlande, 

i alla medier. Bland kritikerna 

fanns förutom socialdemokratisk press 

också många socialdemokrater. 

Aftonbladet presenterar den 3 november 

1983 fler siffror om hur det kom 

sig att Rainer bara betalat 10 procent i 

skatt. Ove Rainer gav ingen kommentar. 

Palme menade att han hade fullt förtroende 

för Rainer och att denne säkert 

skulle ge en rimlig förklaring så snart detta 

lät sig göras. Den 5 november krävde 

Aftonbladet på ledarplats att Ove Rainer 

skulle redogöra sina affärer eller avgå. 

Detta var det första öppna kravet på avgång 

som snabbt följdes av flera krav i 

olika medier och av olika aktörer. 

Det stod tidigt klart att det inte rörde 

sig om ett juridiskt klandervärt agerande 

från Rainer sida utan mer om hur han 

som medlem i den socialdemokratiska 

regeringen kunde göra så här. Till viss del 

handlade debatten också om den dubbelmoral 

som fanns inom socialdemokratin. 

Från olika håll kom kravet att Rainer 

skulle förklara sitt agerande. 

Vad hade då Rainer gjort? Under taxeringsåret 

1981 var Rainer generaldirektör 

för Postverket. Han ansåg sin position 

30 

strida med de faktum att han var en betydande 

aktieägare och beslöt sig då för att 

i stället ha sina pengar placerade i statsobligationer 

då deras värde inte kunde 

påverkas av Rainers position. Avtalet 

träffades i november 1981. I avvaktan på 

en mera långsiktig placering av tillgångarna 

förvärvade PK-banken för Rainers 

räkning före årets slut räntebärande 

statsobligationer. Köpet av räntebärande 

statsobligationer omfattade ca 19 milj kr, 

varav merparten lånades i bank. Vid förvärv 

av sådana obligationer betalas uppsluppen 

ränta till säljaren. En sådan ränteutgift 

är avdragsgill vid taxeringen. 

Detta gjorde att Rainer kunde få ett avdrag 

på 2 miljoner kronor. Den skattepliktiga 

realisationsvinsten på aktieförsäljningar 

var ca 2 milj kr, vilket vid en 

omedelbar beskattning skulle ha medfört 

en skatt på 1.7 milj kr. 

Efter påtryckningar från medierna 

lämnade Rainer den 8 november en 

muntlig redogörelse som sedan också 

kom att publiceras på nyhetsplats i både 

Dagens Nyheter och Expressen. Redogörelsen 

innehöll en förklaring från Rainers 

sida där de bakomliggande faktorerna 

också togs upp. Rainer medverkade 

under kvällen både i Rapport och Aktuellt 

i studiointervjuer, där han återigen 

fick svara på frågor rörande sin låga skatt. 

Onsdagen den 9 november krävde 

socialdemokratiska Aftonbladet på ledarplats 

Ove Rainers avgång. Vid en 

presskonferens på kvällen samma dag 

meddelade Ove Rainer att han av personliga 

skäl valde att avgå från sin post 

som justitieminister och statsminister 

Olof Palme som också deltog vid press-

Foto: Pressens Bild 

konferensen meddelade att han accepterade 

och beviljade avskedsansökan, men 

att han fortfarande hade förtroende för 

Ove Rainer. 

Affären Rainer varade sammanlagt 

nio dagar, från det att första artikeln publicerades 

i Aftonbladet, där Rainer utpekades 

som en av flera miljonärer som betalade 

för lite i skatt, tills dess att Rainer 

på kvällen den 9 november meddelade 

att han avgick, av hänsyn till sin familj och 

av personliga skäl. 

Freivaldsaffären 2000 

Vi minns bilden på tidningarnas förstasidor. 

En stor bild i usel kvalitet – förmodligen 

tagen på en tv-skärm – förestäl- 

31 

lande en ursinnig Laila Freivalds i dörren 

till sin egen lägenhet. 

- Ni borde skämmas! röt hon upprört 

och pekade samtidigt på de tv-journalister 

som ringt på hennes dörr. 

Det var sent på kvällen den 20 september 

2000. Tidigare samma kväll hade 

hyresgästerna på Kronobergsgatan i 

Stockholm haft möte om det eventuella 

bildandet av en bostadsrättsförening. Raseriutbrottet 

i TV kom att bli kulmen i 

Freivalds-affären. Dagen efter meddelade 

statsrådsberedningen att justitieminister 

Laila Freivalds lämnat in sin avskedsansökan. 

Då hade medierna under knappt en 

månad publicerat artiklar och inslag om 

justitieministerns privata förehavanden. 

Det hela hade sin upprinnelse i en artikel 

i Aftonbladet den 25 augusti 2000. 

Kvällstidningen publicerade då nyheten 

(under vinjetten ”Aftonbladet avslöjar”) 

Laila Freivald avgick som justitieminister i september 2000. Ett avgörande moment för henne var sannolikt 

mötet med medierna utanför hennes bostad i Stockholm dagarna före avgången ur regeringen.

om att Laila Freivalds tänkte köpa sin allmännyttiga 

hyreslägenhet på fem rum 

och kök i centrala Stockholm. Därmed 

skulle hon kunna göra en miljonvinst vid 

en eventuell försäljning. 

Hon fick hård kritik från partikamraten 

Annika Billström, socialdemokraternas 

ledande politiker i Stockholm, för att 

handla tvärt emot partiets linje i frågan. 

Regeringen hade nämligen tidigare drivit 

igenom en ny lag som försvårar utförsäljning 

av allmännyttiga bostadsföretag. 

Frågan ställdes på sin spets; är det förenligt 

med god moral att som privatperson 

köpa sin allmännyttiga hyresrättslägenhet 

samtidigt som man som socialdemokratisk 

politiker försöka hindra utförsäljningen 

av allmännyttan? 

- Vi såg oss tvungna att köpa eftersom 

32 

en stor majoritet av hyresgästerna var för 

en ombildning, svarade Laila Freivalds 

Aftonbladet och uppgav att köpet kom att 

innebära en nästintill fördubblad boendekostnad. 

Hon sade också att det inte hade känts 

bra att vara hyresgäst till sina grannar, 

vilket alternativet hade kunnat bli. 

Tidningsartikeln blev starten för något, 

som i efterhand, kommit att benämnas 

som ett s.k. mediedrev. Men statsminister 

Göran Persson ville, trots sitt tidigare 

stöd åt Laila Freivalds, efteråt inte 

kritisera mediernas bevakning: 

- Jag har varit med så länge som politiker 

så att jag vet att det lönar sig föga att 

kritisera olika aktörer även om man skulle 

vilja, sade Göran Persson till TT den 21 

september 2000.

I detta kapitel redovisas resultaten av 

undersökningen. För överskådlighetens 

skull är redovisningen indelad i två avsnitt. 

I den första delen redogörs för i 

hur stor omfattning Freivalds- respektive 

Rainer-affären bevakades av medierna. 

I den andra delen koncentrerar vi 

oss på att beskriva på vilka sätt medierna 

valde att rapportera om de båda affärerna. 

I undersökningsmaterialet ingår 

således inslag ur de marksända TV-kanalernas 

nyhetsprogram (Rapport, TV2, 

Aktuellt, Kanal 1 och Nyheterna, TV4) 

och artiklar hämtade ur fyra rikstäckande 

dagstidningar (Aftonbladet, Dagens 

Nyheter, Expressen och Svenska 

Dagbladet). 

Mediebevakningens 

omfattning 

Som noterades i det tidigare resonemanget 

om vad som formar ett mediedrev 

kan omfattningen av bevakningen 

kan vara en av flera betydelsefulla indikatorer 

på denna företeelse. Enstaka artiklar 

eller inslag, eller rapportering i en 

enda tidning eller ett enda TV-program, 

kan visserligen vara aldrig så skandalpräglat 

eller känna så utpekande för 

huvudpersonen – något drev är det intge 

frågan om såvida inte flera medier tar 

Resultatdel 

33 

upp händelsen på ett likartat sätt eller 

om ett enda medieföretag driver frågan 

under längre tid. 

När det gäller att försöka beskriva affärernas 

omfattning på ett rimligt och 

relevant sätt kan först konstateras att det 

finns flera olika mått som är intressanta. 

Det medieutrymme affärerna fått, kan 

anges med flera olika mått och eftersom 

dessa mått har olika fördelar har vi valt 

att i denna framställning beskriva alla tre 

måtten på mediebevakningen omfattning. 

För det första redogörs för antalet 

artiklar och inslag totalt i samband med 

de två affärerna. För det andra, beskrivs 

den totala ytan som tidningsartiklarna 

sammantaget upptog. Detta för att enbart 

antalet artiklar inte ger en fullständig 

bild av omfånget. Ett material kan 

bestå av många korta artiklar, men också 

av några få större. För det tredje, redogörs 

för ett motsvarande mått för TV-inslagen. 

Här granskas den totala tiden 

som inslagen upptar. Det görs av samma 

anledning som med artiklarna: för att ge 

en bild av hur omfånget såg ut vid de båda 

analyserade affärerna. 

Totalt återfinnsi Rainer-fallet 89 artiklar/inslag 

år 1983, medan det år 2000 

publicerades 66 artiklar/inslag i Freivalds-affären 

(se fig. 1). Båda åren dominerar 

nyhetsartiklarna.

Figur 1. Mediebevakningens omfattning år 1983 och 2000.Totalt antal artiklar/inslag per år. 

(frekvens), total artikelyta per år (m2) och total längd för tv-inslag (minuter, sekunder) 

OLIKA MÅTT PÅ MEDIEBEVAKNINGENS OMFATTNING. Det första diagrammet visar antalet artiklar/inslag 

1983 och 2000 fördelat i olika kategorier.Totala antalet artiklar/inslag år 1983 är 89 

stycken, medan för år 2000 är siffran 66. Diagrammet i mitten utvisar den totala yta tidningsartiklarna 

upptar, uttryckt i kvadratmeter. Det grundas på antalet tidningsartiklar, som år 1983 är 73 

och år 2000 är 61. Diagrammet till höger visar tv-inslagens sammanlagda längd, uttryckt i minuter 

och sekunder.Antalet tv-inslag år 1983 är 16 och år 2000 är antalet 5. 

Då Rainer-affären i medierna utspelas 

under blott nio dagar (från första publiceringstillfället 

till justitieministerns 

avgång), innebär det att det i genomsnitt 

återfinns nästan 10 artiklar/inslag per 

dag i förloppet år 1983. Det kan jämföras 

med 2,3 artiklar/inslag per dag i Frei- 

34 

valds-affären, som utspelas under 28 

dagar. 

Om mediebevakningen granskas 

mer i detalj blir skillnaderna mellan de 

båda affärerna än större. Arean på den 

yta som de studerade artiklarna upptar i 

pressen har mätts, för att på så vis ytter-

ligare ge en blid av omfattningen av bevakningen. 

I denna yta inkluderas förutom 

själva artikeltexten, även rubriker, 

vinjetter, bilder, bildtexter, faktarutor 

och så vidare. Däremot ingår inte de 

texter som eventuellt publicerats på förstasidan. 

Resultaten visar att det under Rainer-affären 

totalt publiceras artiklar 

som motsvarar en yta på nästan fyra 

kvadratmeter. Kvantitativt är detta betydligt 

mer än publiciteten kring Laila 

Freivalds, som upptar en yta på 2,7 kvadratmeter 

(fig. 1). Det är ett inte helt 

oväntat resultat, då även antalet artiklar 

var fler år 1983 än år 2000. 

Även när det gäller tv-inslag, i nyhetssändningar 

som innefattar tidsperioden 

från det att första artikeln publiceras 

och fram till dess att personen avgår, 

märks en markant skillnad mellan de 

studerade åren. De inslag som sänds om 

Rainer-affären upptar en total tid av 31 

minuter och 32 sekunder. Det kan jämföras 

med 9 minuter och 18 sekunder, 

som är den totala tid de studerade tvprogrammen 

ägnar åt Freivalds-affären 

år 2000 (fig. 1). 

Skillnaden är betydande och kan 

förklaras på många sätt. En förklaring 

kan vara att antalet tv-program ökat (exempelvis 

frukost-tv och SVT24) och att 

det därför finns andra program som behandlar 

affären år 2000. 1983 fanns inte 

samma möjligheter att berätta om de politiska 

affärerna i TV vid sidan av de båda 

dominerande nyhetsprogrammen. 

Denna omständighet måste beaktas vid 

en jämförelse mellan de båda tidpunkterna. 

Å andra sidan existerade inte TV 4 

35 

1983 vilket snarare talar för att den totala 

bevakningen borde varit mer omfattande 

2000. 

Antalet inslag om de olika fallen varierar 

nu, precis som den totala längden, 

kraftigt. Under Rainer-affärens totala 

tid, alltså nio dagar finns det 16 TV-inslag 

totalt. Under Freivalds-affären 

finns däremot bara fem inslag under hela 

perioden som motsvarar 28 dagar. 

Genomsnittslängden för TV-inslagen 

under de båda mätperioderna blir för 

1983 en minut och 58 sekunder och för 

2000 blir det en minut och 52 sekunder. 

Detta ger inte en riktigt rättvis bild av 

materialet. I ett program förekommer 

nämligen ofta flera inslag. Om man i 

stället delar den totala tiden för inslagen 

med antalet inslagsdagar, får man bättre 

fram hur mycket tid av en sändning som 

upptas av respektive affär. Detta är intressant, 

då det kan ge en bild av hur 

mycket tid av en sändning en nyhet får. 

Det kan i sin tur vara relevant för att definiera 

ett mediedrev, som i viss utsträckning 

karaktäriseras av en helt dominerande 

nyhet kring en politisk affär 

tränger undan andra nyheter. De 16 inslag 

som finns under Rainer-affären är 

fördelade på fem dagar. De fem inslag 

som finns under Freivalds-affären är 

fördelade på tre dagar. Detta gör att 

genomsnittstiden för rapporteringen 

under Raineraffären blir 6 minuter och 

18 sekunder per inslagsdag och att 

genomsnittstiden för ett inslag under 

Freivalds-affären blir 3 minuter och 6 

sekunder per inslagsdag. Det här visar 

alltså att den tid som ägnas åt en nyhet 

minskat avsevärt.

Efter att ha studerat mängden artiklar 

och inslag och det utrymme som 

upptas, både i TV och tidningar, är fördelningen 

i tid ett viktigt mått. Hur perioderna 

ser ut, deras längd och intensiteten 

i bevakningen under de dagar som 

ingår är ett viktigt mått att beakta. För att 

ett mediedrev ska uppstå bör rimligen 

en skandal bevakas under en viss tid och 

med en viss intensitet. 

Till sin karaktär skiljer sig de båda fallen 

på flera sätt. Diagrammet ovan ger en 

tydlig bild, där flera inbördes avvikelser 

kan noteras. Variationerna i förloppens 

längd är en första viktig skillnad. 

Ove Rainer avgår den nionde dagen 

Figur 2. Antal artiklar/inslag per dag i förloppet. (frekvens) 

36 

efter att den första artikeln om honom 

publiceras i Aftonbladet, medan Laila 

Freivalds avgår den 28:e dagen efter första 

publiceringstillfället. År 2000 sker 

toppnoteringen i publiceringsintensiteten 

redan dag två. I Rainer-affären sker 

motsvarande toppnotering inte förrän 

nionde dagen, som för övrigt är samma 

dag som Ove Rainer avgår. 

En annan viktig skillnad gäller intensiteten 

i bevakningen. I Freivalds-affären 

går det att se en ökning i antalet artiklar/inslag 

dag 27. Det beror på att det 

under de dagarna hålls ett avgörande 

möte i dåvarande justitieministerns bostadsrättsförening. 

MEDIEBEVAKNINGEN UNDER HÄNDELSEFÖRLOPPET. Mediebevakningens omfattning fram till respektive 

ministers avgång år 1983 och år 2000 uttryckt i antal artiklar/inslag per dag. Det totala antalet artiklar/inslag 

år 1983 är 89 och för år 2000 är siffran 66.

I Rainer-affären är hela förloppet 

mycket mer koncentrerat och ökningen 

av antalet artiklar/inslag sker mycket 

kraftigare under förloppet än vad som 

är fallet i Freivalds-affären. Freivaldsaffären 

är mer utdragen, med endast några 

enstaka artiklar/inslag under en 

mellanperiod. 1983 exploderar affären i 

medierna inom en vecka, 2000 kan en 

mycket blygsam medierapportering 

konstateras under en ungefär tre gånger 

så lång tidsperiod. 

Både när det gäller artikelytans totala 

storlek och TV inslagens totala storlek 

är bevakningen mer omfattande 1983 än 

2000. Genom att se till fördelningarna 

Figur 3. Antal artiklar/inslag per medieföretag (frekvens) 

37 

uppdelat på de olika studerade medierna 

i dagspress och TV kan en än mer 

detaljerad bild ges av omfattningen av 

bevakningen. 

Av ovanstående tabell framgår att 

mönstret i hur intensivt de olika väljer 

att bevaka affärerna är detsamma de olika 

undersökningsåren, när det gäller 

samtliga granskade medier. Samtidigt är 

det viktigt att påminna om att en jämförelse 

mellan tidningar och TV-nyheter i 

det här avseendet påverkas av att utrymmet 

för nyheter i grunden varierar 

starkt. Det är därför rimligt att jämföra 

press och TV var för sig. 

Aftonbladet skriver flest antal artiklar 

DE OLIKA MEDIERNAS BEVAKNING AV AFFÄRERNA. Antal artiklar/inslag i olika medier år 1983 och 

år 2000. Det totala antalet artiklar/inslag år 1983 är 89 och för år 2000 är siffran 66. Observera att 

TV4 inte fanns år 1983.

såväl år 1983 som år 2000. Därefter följer 

(för båda åren) Expressen, Svenska 

Dagbladet och Dagens Nyheter. När det 

gäller TV-nyheterna har Rapport både 

1983 och 2000 har fler inslag än Aktuellt, 

(fig. 3). Eftersom TV4 inte fanns år 1983, 

har den jämförelsen inte kunnat göras. 

En markant skillnad finns när det gäller 

antalet TV-inslag 1983 respektive 

2000. Bevakningen i Rapport och Aktuellt 

ändras tydligt under de knappt tjugo 

år som skiljer händelserna. Aktuellt och 

Rapport hade var sitt inslag om Freivalds-affären 

år 2000 före Freivalds avgång 

medan man 1983 hade sju respektive 

nio inslag om Rainer. Politik verkar inte 

vara någon särskilt bra tv-nyhet längre, 

åtminstone inte om man ser till public 

service-kanalernas nyhetsprogram. 

Figur 4. Antal artiklar fördelade på kvälls- och morgonpress. (procent) 

38 

En annan slutsats utifrån det redovisade 

materialet är att kvällspressens bevakning 

generellt sett verkar vara mer 

omfattande och pådrivande än morgonpressens 

vid de båda studerade affärerna 

(fig. 4). Det kan ses en bekräftelse 

av tesen att sensations- och personsinriktat 

material är mest förekommande i 

de medier som är mest beroende av att 

dagligen vinna en helt ny publik. 

Den skillnad som kan redovisas är 

om man istället studerar tidpunkten när 

kvälls- respektive morgonpressen väljer 

att rapportera om affären. Undersökningen 

visar då att det finns en tydlig 

skillnad mellan åren 1983 och 2000. I 

Rainer-affären väljer morgontidningarna 

att komma in i bevakningen senare 

jämfört med 2000. 

ARTIKLAR I OLIKA TIDNINGSTYPER. Andel av tidningsartiklarna som återfinns i morgonpress respektive 

i kvällspress åren 1983 och 2000. Det totala antalet tidningsartiklar 1983 är 73 och samma 

siffra för år 2000 är 61.

En annan anmärkning är att morgonpressen 

i Rainer-affären har klart 

fler artiklar dag nio än de andra dagarna. 

Någon motsvarande toppnotering går 

inte att se i Freivalds-affären. 

För att ge en tydligare bild av händelseförloppet 

kan man till tidsaxeln 

lägga en tabell som visar den inbördes 

fördelningen för varje medium fördelat 

på dagar vid de två undersökta affärerna. 

Detta ger en information om dels 

när olika medier kommer in i bevakningen 

och dels om hur stor bevakningen 

var respektive dag hos de studerade 

medierna. För att åskådliggöra detta väljer 

vi att redovisa de båda affärerna var 

för sig (tab. 1 och 2). 

Av den ovan presenterade tabellen 

från 1983 framgår det att det under hela 

Rainer-affärens tidsförlopp, på sammanlagt 

nio dagar, finns en stegring i antalet 

artiklar och inslag. Man kan nästan 

se en trend hur nya medier kommer till 

Tabell 1. Antal artiklar/inslag per dag och medium för 1983 (frekvens) 

Dag Rapport Aktuellt Aftonbladet Expressen DN SvD Summa 

1 1 1 

2 3 1 4 

3 1 2 2 5 

4 1 2 3 

5 1 4 1 6 

6 3 1 1 1 1 7 

7 1 1 2 2 1 7 

8 4 4 3 2 2 2 17 

9 8 12 8 11 39 

Summa 9 7 24 21 13 15 89 

HUR OLIKA MEDIER FÖLJER VARANDRA. Antalet artiklar/inslag om Rainer-affären fördelat per dag i 

förloppet och medium. Det totala antalet artiklar/inslag år 1983 är 89. 

39 

allt efter som processen framskrider. 

Dagen innan Rainer avgick finns 17 inslag 

och artiklar, den nionde dagen då 

Rainer avgår finns det hela 39 artiklar. 

Värt att notera är att morgontidningarna 

har åtta respektive elva artiklar denna 

dag. Rapport och Aktuellt från den 9 november 

är ej med i undersökningen 

eftersom Rainer då redan hunnit avgå. 

Den allra första artikeln finns i Aftonbladet 

som den 1 november presenterar 

en undersökning, där Rainer finns med 

som en av de undersökta stockholmsmiljonärer 

som betalar för lite skatt i 

förhållande till inkomst. Hur det ser ut 

2000 visas i nedanstående tabell (tab. 2). 

Från det att Aftonbladet publicerar 

nyheten om Freivalds planerade bostadsrättsköp 

den 25 augusti 2000, dröjer 

det inte länge innan de andra medierna 

följer upp nyheten. Redan på kvällen 

samma dag har både Rapport och TV4 

var sitt inslag. Dagen därpå, när de an-

Tabell 2. Antal artiklar/inslag per dag och medium för 2000 (frekvens) 

Dag Aktuellt Rapport TV4 Aftonbladet Expressen DN SvD Summa 

Nyheterna 

1 1 1 2 4 

2 7 2 2 2 13 

3 1 1 2 1 5 

4 1 2 1 4 

5 1 2 1 4 

6 1 1 1 1 1 5 

7 3 1 1 5 

8 1 1 1 3 

9 1 1 

10 1 1 

11 1 1 

12 0 

13 0 

14 1 1 2 

15 1 1 

16 0 

17 0 

18 2 2 

19 1 1 2 

20 1 1 

21 0 

22 0 

23 0 

24 1 1 

25 0 

26 1 1 

27 1 2 1 4 

28 2 3 1 6 

Summa 1 1 3 22 15 12 12 66 

HUR OLIKA MEDIER FÖLJER VARANDRA. Antalet artiklar/inslag om Freivalds-affären fördelat per 

dag i förloppet och medium. Det totala antalet artiklar/inslag år 2000 är 66. 

40

dra tidningarna har en första möjlighet 

att publicera, förekommer nyheten i 

samtliga undersökta tidningar. 

Jämfört med förhållandena 1983 

märks här en markant skillnad. Raineraffären 

är kvällspressens historia under 

de första dagarna. Inte förrän fjärde dagen 

efter första publiceringstillfället 

återfinns nyheten i morgontidningarna. 

2000 kommer reaktionen från de andra 

medierna mer samfällt och vid samma 

tidpunkt. 

När det gäller Freivalds-affären, kan 

sägas att stormen bedarrar efter en 

vecka och då är det i princip ingen nyhet 

längre. Intressant är det faktum att det, 

trots avsaknaden av ny information i 

ämnet, ändå skrivs en och annan artikel. 

Notabelt är också att morgontidningarna 

under denna informationsfattiga 

period (dag 8 – 26) skriver fler artiklar 

än kvällspressen. 

Mediebevakningens 

inriktning 

Den hittills redovisade omfattningen av 

publiciteten kring affärerna är en aspekt 

vid granskning av mediedrev men säger 

nu inte allt mediebevakningen. Det är 

också väsentligt att analysera hur rapporteringen 

såg ut i olika medier och vid 

olika tidpunkter. Inriktningen av bevakningen 

är lika viktig som omfattningen 

när det gäller att analysera den eventuella 

förekomsten av ett så kallat mediedrev. 

I detta delkapitel undersöks vilka 

faktorer som kan sägas känneteckna bevakningen 

av de båda affärerna genom 

41 

en kvantitativ innehållsanalys och redovisningar 

av vissa kvalitativa observationer. 

Dessa utgörs av belysande citat 

som exemplifierar de viktigaste tendenserna 

i det studerade materialet. 

Huvudsaklig tendens (partiskhet) 

Varje artikel/inslag har bedömts i sin 

helhet utifrån värdeskalan positiv/negativ/neutral. 

Det gäller då frågan huruvida 

texterna eller inslagen är positiva eller 

negativa till affären som sådan, till 

huvudpersonens agerande, till kritiker 

visavi huvudpersonen eller till anhängare. 

Bedömningen grundas i första hand 

på de källor som kommer till tals och 

den grundläggande ton som finns i artikeln. 

Det är detta som ger den huvudsakliga 

tendensen. Det är intressant att 

studera, eftersom resultaten kan ge en 

indikation av hur och vad som fokuserades 

i nyhetsrapporteringen. Finns det 

till exempel en balans mellan artiklarnas/inslagens 

olika tendens, det vill säga 

en balans mellan artiklar som är positiva 

och negativa? Präglas mediebevakningen 

av förekomsten av en mångfald av 

aktörer och åsikter eller är rapportering 

ensidig och tendentiös? 

De olika alternativen kan behöva en 

preciseras, då det inte är helt självklart 

vad som menas. Positiv till affären är de 

analyserade artiklar och inslag där det 

finns en huvudsaklig tendens som går ut 

på att det är bra att affären kommer till 

stånd då den belyser någonting i samhället 

som är fel, dessutom ska de framgå 

att artikeln är skriven utifrån uppfatt-

ningen att det som hänt inte är någon 

stor sak. 

Positiv till huvudpersonen är artiklar 

och inslag som ger ett uttalat positivt 

stöd till det som huvudpersonen gjort 

eller förväntas komma göra. Negativ till 

affären är artiklar och inslag som är negativa 

till att affären överhuvudtaget tas 

upp som en skandal. Negativ till huvudperson 

är artiklar och inslag som är negativa 

till de som huvudpersonen gjort 

eller förväntas göra. Negativ till kritiker 

är artiklar och inslag där kritiker till huvudpersonerna 

kritiseras. (Ett exempel: 

om Ove Rainer kritiserar Yrsa Stenius). 

Neutrala artiklar är artiklar och inslag 

där någon tendens åt det ena eller andra 

hållet inte går att se, utan enheten är i 

huvudsak en presentation av fakta rö- 

Tabell 3. Artiklarnas/inslagens huvudsakliga tendens för 1983 (frekvens) 

42 

rande affärerna. Denna resultatredovisning 

görs årsvis med belysande citat i 

anslutning till tabellerna. 

Det som först kan konstateras är att antalet 

artiklar/inslag som är neutrala 

nästan är lika stort som antalet artiklar 

och inslag där inriktningen är negativ till 

Ove Rainers agerande (tab. 3). Detta tyder 

på viss mångfald i bevakningen där 

de negativa artiklarna om Ove Rainer 

åtminstone inte fått dominera rapporteringen 

kring händelsen helt. 

Av Aftonbladets 24 artiklar var 15 

artiklar i huvudsak negativa till huvudpersonen. 

Det representerar mer än 

hälften av Aftonbladets totala artiklar 

om Rainer. Bland Expressens artiklar 

ligger istället tyngdpunkten på artiklar 

med ett neutralt förhållningssätt. Sam- 

Positiv Positiv Negativ Negativ Negativ Neutral Summa 

till affären till huvud- till affären till huvud- till kritiker 

personen personen 

Aktuellt 2 3 2 7 

Rapport 2 2 1 1 6 

Aftonbladet 1 15 8 24 

Expressen 1 1 4 1 4 10 21 

DN 1 6 1 3 11 

SvD 1 4 2 4 11 

Summa 1 1 9 30 11 28 80 

MEDIEBEVAKNINGENS HUVUDSAKLIGA INRIKTNING. Antalet positiva, negativa respektive neutrala 

artiklar/inslag i olika medier år 1983, grundat på 80 artiklar/inslag.

mantaget kan sägas att rapporteringen 

från Rainer-affären kan delas in i två 

stora grupper av förhållningssätt: negativ 

till huvudpersonen och neutral, med 

30 respektive 28 artiklar eller inslag i 

varje grupp. 

I många fall är den kritik som riktas 

mot Rainer både hård och personlig. 

Från nyhetsmaterialet kan följande exempel 

belysa detta: 

- Men har han redan visat så dåligt omdöme 

så han kommer säkert att välja att sitta 

kvar. 

Nancy Eriksson i Expressen 3 november 1983 

Vi gick fram i valet under mottot: Framtiden 

i folkets händer. Då tänkte vi oss inte i händerna 

på miljonärer som lägger tillrätta sina 

egna skatteförhållanden, så att de slipper 

lämna sin tribut till folkets väl. 

Nancy Eriksson i Aftonbladet 2 november 1983 

Det finns dock en rad frågetecken i den redogörelse 

han lämnat. Han undviker att ta 

upp vissa obehagliga saker. Han förskönar 

och förtiger. 

Aftonbladet 9 november 1983 

Av den kritik som finns i artiklarna 

kritiseras i vissa fall inte Rainer personligen, 

utan snarare socialdemokratin 

som anses bära ansvaret för den skattepolitik 

som bedrivs och som när den 

kritiserar Rainer för någonting som enligt 

lag är tillåtet anklagas för dubbelmoral 

av kritiker, till exempel från den politiska 

oppositionen. De nedan presenterade 

exemplen kommer från nyhetsmaterial 

i kvällspressen. 

43 

För Ove Rainer som Sveriges justitieminister 

borde det vara betänkligt när debatten 

tar sig sådana uttryck att det som enligt lag 

ska vara hemligt inte kan vara hemligt därför 

att hans eget parti hela tiden försöker 

misstänkliggöra sådant som egentligen är 

korrekt. 

Ulf Adelsohn i Expressen 7 november 1983 

Men socialdemokraterna använder sig av 

avundsjuka som en grundpelare att bygga 

sin makt på. 

Ulf Adelsohn i Svenska Dagbladet 9 november 

1983 

Han förskönar och förtiger! Göran Skytte 

om Ove Rainers affärer: Aftonbladet har 

haft rätt hela tiden. 


Men trots att kritiken mot Rainers 

agerande många gånger är hård i enskilda 

fall finns ändå på det hela taget en balans 

mellan antalet artiklar/inslag som 

är neutrala och antalet som är negativa 

till huvudpersonens agerande. Affären 

ger upphov till opinionsyttringar med 

olika innebörd och inriktning. Mycket 

sägs i medierna under Rainer-affären på 

kort tid, men det är också olika meningar 

som uttrycks. 

Samma sak kan inte sägas om mediebevakningen 

av Freivalds-affären. Tvärtom 

finns en dominans av negativt orienterat 

material. Av 60 granskade artiklar/inslag 

är 32 negativa till huvudpersonens 

agerande, medan 16 är neutrala 

(tab. 4) . Här finns en klar förändring i de 

inbördes relationerna mellan de studerade 

åren. Resultaten tyder på en ökad

Tabell 4. Artiklarnas/inslagens huvudsakliga tendens år 2000 (frekvens) 

Positiv Positiv Positiv Negativ Negativ Negativ Neutral Summa 

till till hu- till till till hu- till anaffären 

vudper- kritiker affären vudper- hängare 

sonen sonen 

Rapport 1 1 

TV4 1 1 2 

Aftonbladet 2 13 5 20 

Expressen 9 1 4 14 

DN 1 1 1 5 2 2 12 

SvD 1 2 4 1 3 11 

Summa 1 5 1 1 32 4 17 60 

MEDIEBEVAKNINGENS HUVUDSAKLIGA INRIKTNING. Antalet positiva, negativa respektive neutrala 

artiklar/inslag i olika medier år 2000, grundat på 60 artiklar/inslag. 

konformism i medierapporteringen. Det 

rapporteras inte lika mycket om affären 

2000, men mediernas utbud är mer likriktat 

när det gäller den huvudsakliga 

tendensen i materialet. 

När det gäller affären 2000, kan vi 

också märka intressanta skillnader 

mellan medierna. Morgontidningarna 

uppvisar en större mångfald beträffande 

artiklarnas inriktning än vad de andra 

medierna gör. När det gäller de båda 

kvällstidningarna är hållningen att vara 

negativ till huvudpersonens agerande 

helt dominerande. Deras rapportering 

kring Freivalds-affären är något mer ensidig 

än vad som var fallet 1983. 

Kritiken mot Laila Freivalds förekommer 

främst i form av att negativt inställda 

personer fått stort utrymme. Exempelvis 

citeras oppositionsborgarrå- 

44 

det i Stockholm Annika Billström (s) flitigt: 

- Man kan inte ha en moral privat och en 

annan i sitt arbete. Laila Freivalds kunde i 

ett första skede ha markerat genom att säga 

nej till omvandlingen och när hon senare 

ställts inför fullbordat faktum ta ställning 

till om hon verkligen skulle köpa sin bostad 

eller ej. 

Annika Billström i Dagens Nyheter 21 september 

2000 

I nyhetsartiklarna beskrivs ibland 

kritiken mot Freivalds utan hänvisning 

till någon källa: 

Kritiken mot Laila Freivalds har varit massiv 

efter Aftonbladets avslöjande att hon 

medverkar till att omvandla en av allmän-

nyttans hyreshus till bostadsrätter 

Aftonbladet 21 september 2000 

Journalistens förhållningssätt 

Denna studie omfattar även en granskning 

av tidnings- och TV-journalisternas 

huvudsakliga förhållningssätt till affären. 

I detta sammanhang görs en skillnad 

mellan huruvida materialet är beskrivande 

eller tolkande. Till kategorin 

”tolkande” hör det material där journalistens 

egna slutsatser och åsikter uttryckligen 

framträder. De analyserade 

artiklar och inslag som saknar sådana 

inslag och som huvudsakligen refererar 

Tabell 5. Journalisternas förhållningssätt i nyheter (frekvens) 

45 

till olika skeenden och källor (andra än 

författaren själv), kategoriseras här som 

”beskrivande”. 

1983 är klart fler av det totala antalet 

artiklar/inslag av beskrivande än tolkande 

karaktär. År 2000 är förhållandet 

det omvända, med en majoritet av tolkande 

artiklar och inslag. Om vi enbart 

studerar nyhetsinslagen – vilket är mest 

intressant eftersom opinionsmaterial 

per definition har en värderande karaktär 

– finner vi även där att andelen tolkande 

artiklar och inslag är större år 

2000 än år 1983 (fig. 5). 

Flertalet av artiklarna/inslagen i 

samband med Rainer-affären är av be- 

TEXTFÖRFATTARENS FÖRHÅLLNINGSSÄTT. Antalet beskrivande respektive tolkande nyheter år 

1983 och år 2000. 

Det totala antalet nyhetsartiklar 1983 är 71 och samma siffra för år 2000 är 42.

skrivande karaktär. Av det totala antalet 

nyhetsartiklar/inslag, 71 stycken, finns 

20 fall där dessa kan betecknas som tolkande. 

Exempel på tolkningar i nyhetsmaterial 

är följande: 

Dessa uppgifter är naturligtvis besvärande 

för Ove Rainer. 


Det är nu helt klart att Rainers mångmiljonaffär 

blivit en politiskt sett mycket het potatis. 


Affären Rainer har redan rullat på i snart en 

vecka – och för varje dag blir den allt mer 

en belastning för regeringspartiet. 


Här är några argument som talar för att han 

fattar beslutet att avgå […] Affären Rainer 

utgör en farlig belastning för partiet. Om 

han kvarstår kommer regeringen och alla 

andra aktiva socialdemokrater att gång på 

gång få äta upp Rainers avdrag och skatter 

under lång tid framöver. 


I dag skall siffrorna bli offentliga. Sedan lär 

ekot i rörelsen avgöra om Ove Rainer kan 

sitta kvar eller inte. 

Expressen 8 november 1983 

Det är många åsikter och mycket upprörda 

känslor partiledaren Olof Palme måste fundera 

över och ta hänsyn till. 

Expressen 9 november 1983 

Det pågår en svekdebatt bland partiets 

46 

gräsrötter. Det står helt klart efter en rundringning 

till några partidistrikt. 

Dagens Nyheter 4 november 1983 

Precis som i fallet Rainer, är flertalet 

av nyhetsartiklarna i Freivalds-affären 

beskrivande. Av 42 granskade nyhetsartiklar, 

finner vi att 24 av dessa är beskrivande. 

Skillnaden jämfört med Raineraffären, 

är att andelen tolkande artiklar 

är större år 2000. Här finns det många 

exempel. På nyhetsplats i Svenska Dagbladet 

fastslår artikelförfattaren dels att 

Laila Freivalds har problem och dels vilket 

problemet är: 

Laila Freivalds har inte gjort några som 

helst formella fel, vare sig hon gör ett ekonomiskt 

klipp på sin lägenhet eller inte. 

Problemet för henne är att regeringen och 

förmodligen också hon själv är emot utförsäljningen 

av allmännyttans lägenheter. 

Svenska Dagbladet 27 augusti 2000 

Expressen drar sig inte för att på nyhetsplats 

tycka att det är ”enkelt” för 

Freivalds att säga nej. Dessutom anses 

hon ha en ”chans” att stoppa utförsäljningen: 

Justitieminister Laila Freivalds har nu 

chansen att med ett enkelt nej stoppa utförsäljningen 

av det hyreshus hon själv bor i. 

Expressen 8 september 2000 

Freivalds-affären beskrivs vid flera 

tillfällen som ett val Laila Freivalds har 

att göra mellan två tillspetsade alternativ. 

Indirekt argumenteras då enbart för 

den ena lösningen. Det framgår vilka

fördelar det skulle innebära för justitieministern 

att säga nej till bostadsrätten 

och vilka nackdelar som skulle bli följden 

av ett ja: 

Freivalds har två alternativ: 1. Pengarna. 2. 

Moralen. Skulle Freivalds följa sitt partis 

politik och därmed säga nej till omvandlingen 

blir det ingen bostadsrättsförening. 

Vidhåller hon sitt ja frontalkrockar hon 

med sitt partis ideologi. 


Nu har hon [Laila Freivalds] alltså ett gyllene 

tillfälle att rakryggat stå för sin politik, att 

visa att hon menar allvar när hon i radio, tv 

och tidningar argumenterar mot utförsäljningen 

av hyresrätter. 


2000 bedömer Expressen att Freivalds 

uttalanden inte är korrekta och 

skriver det i artikeln: 

Expressen har för tredje dagen i rad erbjudit 

justitieminister Laila Freivalds utrymme 

att förklara sina första – och som det i dag 

verkar vilseledande – uttalanden kring sin 

bostadsaffär. 

Expressen 28 augusti 2000 

En annan, kanske lite mer extrem tolkning, 

står Aftonbladets Lena Mellin för. 

Hon är en av de journalister som på nyhetsplats 

har möjligheten att friare kommentera 

och analysera aktuella skeenden: 

Varför är Laila Freivalds politiker? I handling 

går hon emot sitt eget parti. Och hon 

47 

hyser den egendomliga åsikten att politik 

inte har med verkligheten att göra. […] Frågan 

varför Laila Freivalds är politiker kvarstår. 

Det kan i alla fall inte vara det där med 

att leva som man lär. 

Aftonbladet 21 september 2000 

Andelen tolkande nyhetstexter har 

således ökat. Det tyder på en gradvis 

förskjutning av perspektivet i den politiska 

journalistiken, bort från den direkta 

händelserapporteringen och mot en 

mer subjektiv politisk journalistik också 

på nyhetsplats. 

Avgångskrav 

Något som i de här fallen, då två justitieministrar 

avgått, blir aktuellt att studera 

är naturligtvis om det i medierna förekommit 

några direkta avgångskrav. För 

att se varifrån avgångskraven kom gjordes 

i denna undersökning en indelning 

av möjliga avgångskrav med flera olika 

alternativ: Ja, av journalist/reporter, Ja, 

av politiker inom samma parti, Ja ,av politiker 

från annat parti, Ja, av företrädare 

för intresseorganisation, Ja, av experter 

(som uttalar sig i egenskap av sin profession), 

Ja, av allmänheten och Ja av andra 

aktörer (här namngavs dessa aktörer). 

Som framgår av nedanstående figur 

(fig. 6) visar på ett tydligt sett den markanta 

skillnaden mellan de två affärerna 

på denna punkt. 1983 finns 18 krav på 

avgång, år 2000 finns bara ett uttalat 

krav på avgång. 

Sammanlagt finns det under Rainer-

Figur 6. Avgångskrav i materialet (frekvens) 

AVGÅNGSKRAV I MEDIERAPPORTERINGEN. Antalet artiklar/inslag med uttalat avgångskrav år 1983 

respektive år 2000, fördelat efter texttyp. I urvalet ingår 89 artiklar/inslag år 1983 och 66 

artiklar/inslag år 2000. 

affären åtta fall där kraven på avgång 

kommer från annat håll än de tidigare 

redovisade alternativen. Det kan vara 

intressant att se närmare på dessa, då det 

faktiskt utgör den största gruppen. Exempel 

på dessa aktörer är : ”journalister” 

i klump, s-pressen eller Aftonbladets 

ledare. Källan som hänvisas till är 

alltså i många fall otydlig så till vida att 

till exempel ”s-pressen” inte ger någon 

konkret information om vem källan är. 

Det som är speciellt med Rainer-affären 

är att avgången redan i ett tidigt 

skede av affären diskuteras som en möjlig 

och ibland önskvärd väg ut för Rai- 

48 

ner. Avgången diskuteras, både på ledar 

och nyhetsplats. Redan den 5 november 

har Aftonbladet en ledare som uttryckligen 

kräver avgång. Men det kravet finns 

även med på nyhetsplats. Företrädare 

från (s) tillfrågas om huruvida de anser 

att Rainer bör avgå och listor presenteras 

med vad det finns för argument för 

och emot att Rainer bör avgå. Paralleller 

dras till andra tidigare ministrar i svensk 

historia som tvingats avgå på grund av 

”felsteg”. Det hörfel som hos TT leder till 

ett falskt telegram (se rubriken Massmedial 

vinkling), ger också upphov till avgångskrav:

Dalademokraten säger i sin ledare att det 

hade känts skönt om de första meddelandena 

om Rainers avgång varit riktiga. 

Svenska Dagbladet 9 november 1983 

Går man till det opinionsbildande 

materialet som i detta fall utgörs av ledarmaterial 

finns i fallet Rainer flera klara 

och många indirekta krav på avgång. 

Som exempel på direkta krav kan nämnas 

följande: 

Rubriken på Aftonbladets ledare den 

5 november 1983 lyder: ”Berätta eller 

avgå, Rainer”. Från samma ledarsida kan 

följande citat hämtas: 

Det finns bara två utvägar ur den här affären 

för Ove Rainer. Antingen ger han en 

komplett redovisning över sina skatteaffärer. 

Eller också lämnar han regeringen. 


Ove Rainer säger att han inte bestämt sig 

för om han ska avgå ur regeringen eller inte. 

Han bör avgå. 


- Rainer är en börda som partiet omedelbart 

måste göra sig av med. 

- Rainer är en ovärdig justitieminister, 

han bör ta konsekvenserna av sitt handlande 

och avgå. (skrivs med talstreck men 

källorna är ”Aktiva socialdemokrater” 


Den enda artikel med avgångskrav 

som förekommer i Freivalds-affären, 

finns i Svenska Dagbladet. I nyhetsartikeln, 

som handlar om att brevskörden 

på regeringskansliet ökat med anledning 

49 

av det inträffade, citeras allmänhetens 

brev. 

Statsminister Göran Persson får goda råd 

med posten. 

- Ni borde städa framför egen dörr och låta 

tvivelaktiga ministrar gå snarast möjligt, 

lyder en synpunkt från folkdjupet 

Svenska Dagbladet 31 augusti 2000 

Indirekta krav finns det fler exempel 

på, dessa är dock inte med i den kvantitativa 

undersökningen. Med indirekta 

menas krav som går att läsa ut mellan raderna, 

men som inte formuleras uttryckligen 

i artikel eller inslag. Som exempel 

från Rainer-affären kan nämnas: 

Andra socialdemokratiska omdömen menar 

att även om Rainer i sak handlat korrekt 

kommer skatteaffären framgent att vara ett 

hinder för den socialdemokartiska regeringes 

politik när det gäller skatteflykt och 

ekonomisk rättvisa. Därför är det en tidsfråga 

bara när justitieministern måste avgå, 

menar man. 


- Självklart gäller lagen och det finns ingen 

lag som kan kräva Ove Rainers avgång. 

Utan vad jag talar om är att hans position i 

Palmes regering förmodligen blir ohållbar 

därför att en regering står för en politik och 

den politiken måste ha någon form av trovärdighet 

också i form av att regeringens 

egna ledamöter måste stå bakom den. 

Yrsa Stenius i Aktuellt 8 november 1983

Tabell 6. Huvudsaklig vinkling 1983 och 2000 

Mora- Juri- Ekono- Politisk/ Mass- Triviali- Spin- Annan 

lisk disk misk parlamen- medial serande off 

tarisk 

1983 27 2 15 21 9 6 7 2 

2000 35 5 3 1 4 9 9 

Summa 62 2 20 24 10 10 16 11 

MEDIEBEVAKNINGENS FOKUS. Antal artiklar/inslag med olika huvudsaklig vinkling år 1983 respektive 

år 2000.Totalt antal artiklar/inslag år 1983 är 89 stycken, medan motsvarande siffra år 2000 är 

66 stycken. 

Huvudsaklig vinkling 

Grundläggande för att få ett grepp om 

hur mediebevakningen ser ut de båda 

åren, är att studera vilka olika perspektiv 

på affären som lyfts fram i texterna. Detta 

görs genom att den huvudsakliga vinkeln 

i varje artikel/inslag bedöms. 

Vissa av vinklingarna är självklara, 

medan andra kräver en viss förklaring. 

Den första vinklingen som kan vara intressant 

att kommentera är den moraliska. 

Flertalet artiklar/inslag kom att hamna 

här vid de båda rapporteringarna. 

Men i Rainerfallet är skillnaden mellan 

de två vinklingar som fått flest artiklar liten. 

I Freivalds-affären är de moraliskt 

vinklade artiklarna helt dominerande 

(tab. 6). 

Jämfört med 2000 är det främst andelen 

artiklar med politiskt-parlamentariskt 

fokus som klart skiljer sig åt. 1983 

finns 21 artiklar som har denna huvudsakliga 

vinkel. Med detta menas att det 

50 

främst är det politiska perspektivet som 

fokuserats. Det kan vara huruvida Palme 

ska göra om sin regering eller inte till 

följd av affären, eller olika oppositionspolitiker 

som kommenterar situationen. 

Med ”spin-off” menas artiklar och inslag 

som har viss (men inte huvudsaklig) 

anknytning till huvudpersonen, som enbart 

kan tänkas vara ett resultat av den 

pågående affären och som därför annars 

inte skulle blivit publicerade. Ett exempel 

är material som främst handlar om 

Björn Rosengrens fastighetsaffärer men 

i sammanhanget refererar till regeringskollegan 

Freivalds. 

Till kategorin ”Annan” förs de artiklar/inslag 

som inte passar i någon av de 

övriga vinklingarna. År 2000 handlar 

det om nio fall. Dessa har främst varit av 

bostadspolitisk karaktär, det vill säga artiklarna/inslagen 

diskuterar Stockholms 

bostadssituation generellt, men med anknytning 

till affären. 

Exempel på artiklar med olika vink-

ling presenteras i texten nedan under 

samma rubriker som används i tabellen 

ovan. Eftersom kategoriseringen inte 

självklart talar om vilken typ av artikel 

som skulle kunna tolkas in här, så redovisas 

ett antal artiklar där denna tendens 

varit den huvudsakliga. 

Moralisk vinkling 

Det moraliska i Ove Rainers agerande 

diskuteras tidigt. Redan tidigt är de flesta 

medier någorlunda överens om att 

Rainer rent juridiskt inte gjort något fel. 

Därefter går debatten i mångt och mycket 

över till att handla om dels huruvida 

Rainers eget agerande är moraliskt rätt 

eller fel, delvis om huruvida det är rätt 

eller fel att kräva ett visst moraliskt agerande 

från en socialdemokrat eller inte. 

Socialdemokratin anklagas av vissa för 

att vara dubbelmoralisk, när aktiva socialdemokrater 

som själva varit med att 

utforma skattreglerna fördömer Rainers 

agerande. 

Detta är hämtat från nyhetsmaterialet: 

- Av borgerligheten kan man förvänta sig 

vad som helst medan man som socialdemokrat 

måste ha en högre moral. 

Nancy Eriksson i Dagens Nyheter 4 november 

1983 

- Det är ett hån mot alla vanliga arbetare, 

som betalar mycket större skatt. Därför dömer 

jag Ove Rainer moraliskt. 

Nancy Eriksson i Expressen 3 november 1983 

51 

När det gäller Freivalds-affären diskuteras 

moralfrågorna inte på samma 

sätt som i fallet Rainer. Hennes moral 

”döms” inte ut i mediebevakningen (åtminstone 

inte lika explicit som när det 

gäller Rainer), utan istället spetsas alternativen 

till. På flera ställen nämns ”egenintresset” 

i samband med ”moralen”. 

I den ena vågskålen ligger hennes politiska 

trovärdighet. I den andra ligger grannsämjan 

- och en vinst på över en miljon kronor. 

[…] Det val justitieministern […] måste göra 

är inget man avundas henne: Egenintresset 

eller moralen? 


Justitieminister Laila Freivalds fortsätter att 

tiga om sitt lägenhetsklipp. Som politiker sa 

hon en sak. Som privatperson gjorde hon 

någonting helt annat. 

- Parallellen till Rainer-affären är oerhört 

tydlig. Egenintresset är så starkt att det slår 

ut ideologin, säger maktforskaren Gunnar 

Falkemark. 


Som redan nämnts går material från 

ledarplats och nyhetsmaterial inte att 

likställas. En tidnings politiska ställning 

framkommer vanligen på ledarplats och 

inte i nyhetsmaterial. Att ändå ta med 

kommentarer från ledarmaterial ger en 

bild av hur den moraliska vinklingen tar 

sig i uttryck inom denna journalistiska 

genre. 

Väljer han en öppen redovisning räcker det 

inte med att den denna visar att hans affärer 

är juridiskt oantastliga. De måste också

stämma överens med grundläggande moraliska 

krav som kan ställas på en socialdemokratisk 

regeringsmedlem. 


Lagstiftaren som bestämmer gränsen 

mellan skatteflykt och icke skatteflykt bör 

inte själv som skattebetalare och deklarant 

röra sig inom gränsområdet. 


För socialdemokratin är skadan redan 

skedd 


Även dessa två citat är hämtade från 

ledarplats, och kommenterar att Rainer 

ännu så länge sitter kvar på sin post: 

Så länge kommer emellertid de två värsta 

syndarna att sitta i orubbat bo: skattesystemet 

och det socialdemokratiska partiet. 


Kanske håller sig Den Gode Partibrodern 

sig så småningom för god både för Partiet 

och Sverige och väljer att avsluta sin karriär 

någon annanstans, i annat land där småaktigheten 

och avundsjukan är mindre utbredda 

företeelser än i det samhälle Rörelsen 

format. 


Kritiken på ledarplats kommer även 

från socialdemokratiska Aftonbladet: 

Socialdemokratin har inte råd med några 

affärer av det här slaget. 


52 

Däremot står det fullt klart att transaktioner 

Rainer genomfört för att undgå skatt strider 

både mot allmän rättskänsla och mot de 

krav som arbetarrörelsen har rätt att ställa 

på sina företrädare. 


När det gäller Freivalds-affären på 

ledarplats förekommer även där en moraldiskussion, 

som förs mer eller mindre 

uttalad: 

Vad säger en minister som ertappas med 

fingrarna i syltburken? Som inte lever enligt 

de lagar hon driver igenom? Jo, Laila 

Freivalds skyller faktiskt på grannarna i huset 

som vill köpa sina lägartiklar och inslag! 

Och så skyller hon på borgerliga politiker i 

Stockholm stadshus. 


Det finns även exempel där moralen 

diskuteras än mer uttalat: 

Göran Persson berömde hennes strävan att 

som justitieminister hindra ombildningar, 

och förklarade att han inte såg något som 

helst moraliskt problem i att hon som privatperson 

deltar i en ombildning. Statsministern 

säger därmed att statsråden helt befrias 

från samband mellan lära och leverne. 

De behöver inte alls följa de regler de utfärdar 

för andra. Statsråden står över den moral 

de predikar för andra. 

Dagens Nyheter 29 augusti 2000 

Politisk/parlamentarisk vinkling 

Att mediebevakningen i de båda affärer-

na har en politisk/parlamentarisk-vinkel 

kan antas vara värdefullt ur ett demokratiperspektiv. 

Medierna spelar en 

viktig roll i opinionsbildningen, eftersom 

deras bevakning ofta utgör underlag 

för den information utifrån vilken 

medborgarna har att fatta sina politiska 

ställningstaganden. Allt färre svenskar 

är med i politiska organisationer, allt fler 

får sin bild av politiken från medierna. 

Mot denna bakgrund är det slående 

att konstatera att den politisk/parlamentariska 

vinkeln är sällsynt 2000 jämfört 

med 1983. Det politiska perspektivet har 

fått ge vika för mer av personliga/moraliska 

artiklar och inslag. Den bild av politiken 

som förmedlas till allmänheten 

kring politiska affärer har allt mer sällan 

genuint politiska utgångspunkter. 

Artiklar från 1983 som kodats som 

att ha haft denna huvudsakliga vinkling 

har varit artiklar där främst Olof Palme 

varit källa. Det som diskuterats är huruvida 

Palme ansett det nödvändigt för 

Rainer att lämna en redogörelse, men 

också om han bör avgå eller inte. 

När den politiska oppositionen uttalar 

sig i frågan förekommer inte kritik av 

Rainer utan i stället kritik av socialdemokraterna 

och den skattepolitik de 

företräder. 

Adelsson poängterar också att detta måste 

vara en tankeställare för socialdemokraterna. 

- Vi moderater har alltid hävdat att 

det som står på sidorna två, tre och fyra i 

deklarationen måste vara hemligt. Nu har 

Rainer tvingats avslöja sig själv. 


53 

En av de få texter i Freivalds-affären 

som har politisk/parlamentarisk vinkel, 

publiceras samma dag som justitieministern 

avgår och däri spekuleras i en 

eventuell avgång: 

Justitieminister Laila Freivalds överväger 

att lämna regeringen. Det uppger källor inom 

regeringskansliet. Justitieministern är i 

obalans efter uppmärksamheten kring hennes 

bostadsaffär. 


Massmedial vinkling 

Den 8 november 1983 kom från TT ett 

prioriterat så kallat ”flash-telegram” om 

att Ove Rainer hade avgått. Den massmediala 

vinklingen i fallet Rainer kretsar 

främst kring denna händelse och är en 

diskussion om hur det kunde komma sig 

att TT under den 8 november kunde 

släppa ett TT meddelande klockan 17.20 

där det stod ”Rainer avgår” för att 19 minuter 

senare klockan 17.39 skicka ut ett 

nytt meddelande med lydelsen: 

F-telegrammet om Rainers avgång dras tillbaka. 

Det har sänts ut av misstag. Vi beklagar. 

TT telegram 17.39 den 8 november 1983. 

Medierna kommenterar inte denna 

händelse så mycket, bortsett från en kort 

intervju där chefen för TT Gunilla Smedaas 

beklagar de inträffade är det som 

kommer fram. Dock finns citatet med i 

alla undersökta tidningar den 9 november 

och i Rapport redan den 8 november.

Andra exempel på när huvudvinklingen 

har varit massmedial är när Svenska 

Dagbladet i en artikel refererar till 

Ove Rainer som själv blivit tillfrågad om 

han utsatts för en hetsjakt av medierna. 

Det har varit en klappjakt. Jag har tvingats 

offentliggöra mina privata affärer. 


När det gäller Freivalds-affären, 

förekommer en artikel där den huvudsakliga 

vinkeln är massmedial. Under 

rubriken ”Attacken mot Expressen” (20 

september 2000), beskriver tidningens 

reporter Ingvar Hedlund hur han, när 

han försökte ställa frågor till Laila Freivalds, 

anser sig blivit tacklad av hennes 

pressekreterare. 

Med målmedvetna tacklingar förhindrades 

Expressens reporter att ställa frågor till justitieminister 

Laila Freivalds om hennes bostadsaffär. 

Hennes pressekreterare Björn 

Lindh tillgrep fysiska metoder för att stoppa 

samtalet, till de närvarandes förundran. 

[…] Vid den tredje eller fjärde knuffen från 

pressekreterare Lindh ber jag honom sluta 

tackla mig, det här är ju trots allt inte någon 

ishockeymatch. 


Varken 1983 eller 2000 förs det alltså 

diskussion i medierna, om huruvida sättet 

som bevakningen sker på är rimlig 

och relevant eller inte. Den diskussionen 

kommer först senare, och då mer 

som en eftertänksam intern publicistisk 

debatt när dramatiken avklingat. Någon 

egentlig offentlig mediekritik under af- 

54 

färernas förlopp har inte kunnat märkas 

i de här analyserade medierna. När mediedreven 

går verkar det knappast finns 

tid eller lust bland medierna att reflektera 

över varför drevet går och om det 

sker i någons intresse. 

Trivialiserande inslag 

Det går inte att utifrån undersökningen 

dra några slutsatser om antalet trivialiserande 

inslag skulle ha förändrats 

mellan åren. Men om vi tittar närmare 

på innehållet, kan vi märka att sättet att 

trivialisera på inte är likadant. 

Det finns bara ett trivialiserande TV 

inslag när det gäller Rainer-affären. 

Hämtat från Rapport 6 november 1983. 

Inslaget kom efter ett ”seriöst” inslag om 

Rainer-affären. Det är en kommentar 

till den senaste Sifoundersökningen och 

en illustration visas i TV-rutan där ett 

antal politiker visas på en fotbollsplan 

spelandes fotboll. Varje spelare kommenteras. 

Detta är kommentaren om 

Ove Rainer: 

…jo det är Ove ”Blanketten” Rainer som leder 

den svenska avdragsligan. Han slår där 

en höjdare från halva planen, men den är illa 

riktad. Den går rakt mot det egna målet – 

och den går i mål. Oj, oj, det där måste vara 

årets självmål! Kanske kommer lagkapten 

Palme att ändra taktik eller byta ut någon 

spelare. Bollen är rund och allt kan hända! 

Rapport 6 november 1983 

I fallet Freivalds finns mer extrema 

varianter av trivialiserande material. Så-

dana artiklar finner vi inte enbart under 

de vinjetter tidningarna där dylikt material 

brukar publiceras. I princip verkar 

ingen zon i tidningarna vara fredad. 

Även ledarsidan, som en gång var ämnad 

för en seriös politisk diskussion, har 

trivialiserande inslag. Exempelvis gratuleras 

justitieministern av Expressens ledarredaktion: 

Expressen gratulerar Laila Freivalds, som 

fått en lägenhet billigt. Stark kandidat till utmärkelsen 

”Årets granne”. 


På en annan ledarsida, även den i Expressen, 

finns ett monopolspel avbildat. 

I mitten finns ett foto på Laila Freivalds 

ansikte. Och bredvid finns chanskorten 

utskrivna till det så kallade ”Bostad(s)spelet”. 

Här är några exempel: 

Stockholm säljer allmännyttan till hyresgästerna. 

Din partikamrat ringer och klagar 

och du skriver en lag för att stoppa försäljningen. 

Stå över ett kast och slipa på formuleringarna. 

Trots att du skrivit stopplagen, skriver du på 

för en bostadsrättslägenhet. Ett miljonklipp 

gör man inte varje dag. Lönsam dubbelmoral, 

hoppa tre steg bakåt. 

Tidningarna skriver om dina lägenhetsaffärer. 

Du skickar fram din pressekreterare, 

lovar honom kompledigt och låser in dig på 

rummet. Gå två steg tillbaka. 

Du förnekar att du vill bilda bostadsrättsförening, 

trots att du har anmält ditt intres- 

55 

se. Du tvinas gå en skattefinansierad kurs i 

medieträning och lär dig lägga fram alla 

papper på bordet. Börja om från början. 


Spin–off (annan uppföljning) 

Båda affärerna har resulterat i ett antal 

artiklar och inslag som inte har huvudsaklig 

anknytning till huvudpersonen, 

men som ändå är en uppföljning och 

därmed ett resultat av respektive pågående 

affär. 

Som exempel kan i Rainerfallet tas 

den artikel som Aftonbladet publicerar 

den 9 november 1983 med rubriken: 

”Han gick ända till Högsta domstolen”. 

Artikeln bygger på en genomgång av 

domstolsprotokoll av Göran Skytte som 

behandlar en tvist som Rainer haft med 

sin tidigare fru om underhåll. 

Ett annat exempel är rent ekonomiska 

artiklar på nyhetssidor, och i anslutning 

till Rainer-affären kan nämnas en 

artikel med rubriken ”Privatköp av 

statsobligationer ovanliga” (Svenska 

Dagbladet 9 november 1983). 

I samband med Freivalds-affären, är 

det främst med anledning av nyheten 

om Björn Rosengrens intresseanmälan 

om lägenhetsköp som artiklar och inslag 

hamnar i kategorin ”spin-off”. I en artikel 

(Aftonbladet 31 augusti 2000), som 

går under rubriken ”Rosengren gör miljonklipp”, 

görs anknytningen till den dåvarande 

justitieministern klar redan i 

underrubriken: ”Vill köpa sin hyresrätt 

– som Freivalds”. I upptakten refererar 

sedan tidningen till sitt tidigare ”avslöj-

ande” om Laila Freivalds planerade lägenhetsköp. 

Ett annat exempel är en artikel i Aftonbladet 

(28 augusti 2000), med rubriken 

”Så här bor våra ministrar”, som redovisar 

ministrarnas boendeform. Artikeln 

har sin utgångspunkt i Freivaldsaffären 

och intill finns faksimil med avbildade 

förstasidor som handlar om Laila 

Freivalds planerade lägenhetsköp. 

Sammanfattning 

(huvudsaklig vinkling) 

Tidigare i rapporten konstateras att konformismen 

i mediebevakningens inriktning 

ökat från 1983 till 2000. Med den 

huvudsakliga vinkeln förhåller det sig 

precis likadant. Mediebevakningen av 

Rainer-affären är mer balanserad och 

erbjuder publiken en betydligt större 

mångfald när det gäller vilket perspektiv 

som väljs, än vad som är fallet i rapporteringen 

av Freivalds-affären. 

Den vanligaste vinkeln i båda affärerna 

är den moraliska. Det är kanske inte 

något uppseendeväckande resultat med 

tanke på att just dessa två politiska affärer 

har studerats. Däremot är det anmärkningsvärt 

att den politisk/parlamentariska 

vinkeln är så pass sällsynt 2000. 

Uppenbart är också att politiken trivialiseras 

i medierna. Här går det inte att 

se någon större förändring i omfattningen 

mellan de studerade åren. Däremot 

ser vi att sådant material numera sprids 

även till andra sektioner i tidningarna än 

de som tidigare varit reserverade för sådana 

inslag. 

56 

Även om moralen är den huvudsakliga 

vinkeln i materialet, berörs även andra 

områden i artiklarna/inslagen. Det 

är sällan innehållet i dessa är helt enhetligt. 

Vid den kvalitativa granskningen 

har vid ett antal tillfällen funnits texter 

som klart stöder det sätt på vilket medierna 

agerat när det gäller rapporteringen 

av de båda affärerna. Någon självkritisk 

hållning har varit svårare att hitta. 

Det finns flera exempel på mediernas 

egen hållning. Medierna rättfärdigar 

sitt eget handlande, med att tona ner sitt 

eget ansvar. Ett exempel är då Aftonbladets 

politiska chefredaktör, Yrsa Stenius, 

intervjuas av Aktuellt. När hon får 

frågan om hon känner att Aftonbladet 

drivit klappjakt på enskild person, försvarar 

hon tidningens agerande: 

- Det blir alltid en sådan bismak när man 

går på person. Jag tycker det är tråkigt att 

det är oundvikligt. Men samtidigt tycker jag 

att det hör till vår journalistiska heder också 

att om vi upptäcker, får tag på, en sådan 

här historia så bör vi undersöka den oberoende 

av vem det är. 

Aktuellt 8 november 1983 

Efter det att journalister stått i trapphuset 

och tryckt utanför Laila Freivalds 

dörr (vilket resulterade i hennes utbrott), 

skriver Expressen: 

För Laila Freivalds var det en ny erfarenhet, 

det som för vissa andra politiker närmast är 

rutin: att bli kritiskt granskad av medierna. 

Expressen 21 september 2000

Huvudsaklig källa 

Det är knappast överraskande att Ove 

Rainer och Laila Freivalds är de två 

vanligaste personliga källorna i materialet 

(tab. 7). Vid granskningen framkommer 

även att statsministern vid de två 

tillfällena är en viktig uppgiftslämnare 

om affärerna, även om ”avståndet” 

mellan Rainer och Palme i detta avseende 

är större än mellan Freivalds och 

Persson. En annan viktig aktör är ”kritikern 

från de egna leden”, som vid ett 

drev har en betydande funktion som pådrivare 

av konflikten. 

Tabell 7. Källornas ”tre-i-topp” 1983 och 

2000 (frekvens) 

De vanligaste personliga källorna 1983 

1 Ove Rainer (25 artiklar/inslag) 

2 Olof Palme (8 artiklar/inslag) 

3 Nancy Eriksson (4 artiklar/inslag) 

De vanligaste personliga källorna 2000 

1 Laila Freivalds (14 artiklar/inslag) 

2 Göran Persson (7 artiklar/inslag) 

2 Annika Billström (7 artiklar/inslag) 

Ove Rainers egen förklaring publiceras 

i sin helhet i två tidningar, Expressen 

och Dagens Nyheter. Rainer får 

även större utrymme då han vid två tillfällen 

den 8 november 1983, både i Rapport 

och Aktuellt-sändningarna, intervjuas 

i studion i direktsändning. Även i 

de tidningsartiklar som skrivs är Rainer i 

många fall huvudsaklig källa. Av de 89 

57 

artiklar och inslag som finns under Rainer-affären, 

i både TV och tidningar, 

finns det i 59 fall en huvudsaklig källa. 

Av dessa 59 källor utgör Ove Rainer 

själv huvudkälla i 25 fall. Olof Palme är i 

åtta fall huvudsaklig källa och kommer 

därmed på andra plats. 

Statsminister Olof Palme tillfrågas i 

ett tidigt skede om sin kommentar till 

Rainers agerande. Den 2 november dagen 

efter att affären presenteras tillfrågas 

Palme om en kommentar. 

- Det här är inte principiellt. Det är en enskild 

fråga. Rainer ska väl komma med ett 

något uttalande nu, tror jag. 

Olof Palme i Aftonbladet 2 november 1983 

- I första hand vill jag att han lämnar en redogörelse 

till mig. Fram till dess har jag inga 

kommentarer. 

Olof Palme i Aftonbladet 5 november 1983 

Det finns också en kommentar från 

Palme med anledning att Rainer inte 

gjort något uttalande / svarat på de frågor 

som ställts: 

- Blir man uppringd, som jag förstår, mitt i 

natten så slår man ifrån sig. I en sådan situation 

blir man ganska så pressad och det är 

naturligt i en sådan situation att man slår 

ifrån sig. Det krav som allmänheten har det 

är att få en rejäl information, men inte det 

journalistiska kravet att stå till förfogande 

varje minut. 

Olof Palme i Rapport 7 november 1983 

Därefter ställer reportern Olle Söderlund 

frågan om varför det tagit så

lång tid för Ove Rainer att ge kommentarer, 

varpå Olof Palme svarar: 

- Jo, men det har ju varit helg och han har 

varit ledig över helgen och det tycker jag är 

rimligt. 

Olof Palme i Rapport 7 november 1983 

Nancy Eriksson är den tredje främsta 

källan och hon får i Rainer-affären en 

speciell betydelse. Nancy Eriksson 76årig, 

socialdemokratisk före detta riksdagsledamot, 

har i affären Rainer en 

viktig roll. Redan den 2 november, dagen 

efter att Aftonbladet publicerat den 

första artikeln skriver hon en lång artikel/analys 

i Aftonbladet där hon starkt 

kritiserar Ove Rainer. Andra medier refererar 

också till Nancy Eriksson som 

den som startade affären: 

Det var Nancy, som med den hetta och 

spontanitet hon är känd för, rev igång debatten 

om Rainers skattemoral som hon 

anser skadar partiets förtroende. 


För socialdemokratins bäst borde Ove Rainer 

ta konsekvenserna av det här och avgå. 

Nancy Eriksson i Dagens Nyheter 4 november 

1983 

…förtroendet är förverkat för honom [Ove 

Rainer] personligen och tyvärr får hela arbetarpartiet 

lida för hans privata ekonomiska 

historier. 

Nancy Eriksson i Aftonbladet 2 november 1983 

I Freivalds-affären är, förutom huvudpersonen 

själv, oppositionsrådet i 

58 

Stockholm Annika Billström (s) och 

statsminister Göran Persson de vanligaste 

källorna som refereras. Huvudpersonen 

är huvudsaklig källa i 14 av 52 

artiklar/inslag. 

I sju av 52 artiklar/inslag är Annika 

Billström den som huvudsakligen refereras. 

Hon är den som flitigast kritiserar 

Laila Freivalds planerade fastighetsaffär. 

Den interna s--kritiken 2000 framförs 

något mer nyanserat än vad som var fallet 

i Rainer-affären. 

- Jag hoppas att Laila Freivalds väljer att säga 

nej, för då blir det ju ingen ombildning. 

Då får hon ju, precis som hon själv sagt i 

media, bo kvar som hyresgäst i allmännyttan. 

Då kan hon leva som hon lär och allmännyttan 

får behålla en fastighet i innerstan, 

och det tycker jag är positivt. 

Annika Billström i Aftonbladet 19 september 

2000 

Göran Persson förekommer lika ofta 

som källa - i sju stycken artiklar/inslag. 

När statsministern får kommentera händelsen, 

uttalar han sitt förtroende för sin 

minister: 

Jag har stort förtroende för henne, sade 

Persson. 

- Som privatperson hade hon att fundera 

över vad hon skulle göra när fastigheten 

omvandlades till bostadsrätt. Jag kan förstå 

om hon inom de nya regler som satts upp 

köper sin lägenhet. 

Svenska Dagbladet 29 augusti 2000

Tabell 8. Utsträckning i vilken huvudpersonen får komma till tals (frekvens) 

Ja, - direkt eller indirekt Nej Tillfrågad, men ej intresserad Summa 

1983 22 49 5 76 

2000 24 34 2 60 

HUR HUVUDPERSONEN FÅR KOMMA TILL TALS. Antalet artiklar/inslag där huvudpersonen får och 

inte får komma till tals år 1983 respektive år 2000. I kategorin ”Ja” ingår även texter där ombud 

uttalar sig för huvudpersonens räkning (exempelvis pressekreterare).Analysen grundas på 76 artiklar/inslag 

år 1983 och 60 artiklar/inslag år 2000. 

Får huvudpersonen komma till 

tals? 

De båda huvudpersonerna i affärerna är 

alltså de som flitigast används som personliga 

källor de studerade åren. En annan 

aspekt på samma tema, är hur vanligt 

det är att huvudpersonerna överhuvudtaget 

får komma till tals i texterna. 

Eftersom huvudpersonens syn på respektive 

affär kan anses vara viktig för 

en saklig nyhetsrapportering, granskas 

här i vilken utsträckning huvudpersonen 

får komma till tals. 

Resultaten visar att Laila Freivalds 

kommer till tals i 24 av 60 texter. För 

Ove Rainers del, får han göra sig hörd i 

22 av 76 artiklar/inslag. Det innebär att 

Laila Freivalds kommer till tals i större 

utsträckning än Ove Rainer (tab 8). 

I Aftonbladet publiceras under denna 

period åtskilliga artiklar där Rainer 

personligen får komma till tals. Exempelvis 

finns fler intervjuer till stora delar 

utskrivna tillsammans med intervjuarens 

frågor. 

Ove Rainers kommentar till Nancy 

Erikssons anklagelser: 

59 

Hon dömer mej ohörd. En partimedlem 

som uppträder på det sättet borde partiet ta 

avstånd ifrån 

Expressen 3 november 1983, Aftonbladet 5 november 

1983 

Hon har uppträtt förödmjukande. Dessutom 

spelar det nog ingen roll i sak att försöka 

förklara för henne. 

Ove Rainer i Expressen 3 november 1983 

När Laila Freivalds uttalar sig, försvarar 

hon också sitt agerande. Hon säger 

sig inte finna någon annan utväg än 

att köpa sin hyreslägenhet: 

Eftersom en stor majoritet av hyresgästerna 

tyvärr var för en ombildning såg vi oss 

tvungna att köpa vår lägenhet. 

Laila Freivalds i Aftonbladet 26 augusti 2000 

Eftersom det fanns en majoritet för ombildning 

till bostadsrätt hade jag bara ett val, 

antingen att bli hyresgäst hos mina grannar 

eller att köpa min lägenhet, trots att det 

innebär nästan fördubblade boendekostnader. 

Laila Freivalds i Expressen 26 augusti 2000

Ove Rainers personliga redogörelse 

refereras till i fyra medier och publiceras 

på nyhetsplats i Dagens Nyheter och Expressen 

den 9 november 1983. Här får 

han möjlighet att helt oemotsagd själv 

redogöra för händelseförloppet. Han 

väljer en form där han trots den massiva 

mediebevakningen inte direkt går in på 

att bemöta detta, utan enbart från en 

ekonomisk ståndpunkt. Exempelvis: 

Min privata ekonomi har ådragit sig stor 

uppmärksamhet i massmedier. Trots att jag 

tidigare hävdat att min ekonomi tillhör mitt 

privatliv vill jag ändock offentligt lämna en 

redovisning för mina privata ekonomiska 

förhållanden. 

Sammanfattningsvis vill jag säga följande: 

Mina tillgångar har under lång tid förvaltats 

av PK-banken enligt de principer och metoder 

som är vedertagna och allmänt tillämpade 

av bankerna vid detta slag av förvaltning. 

PK-banken har beskrivit situationen på 

följande sätt: Hade den av Ove Rainer beordrade 

försäljningen av aktierna i Kjellberg 

& Co ej skett hade hans sammanlagda 

skatteinbetalning blivit väsentligt mindre 

samtidigt som hans förmögenhet varit avsevärt 

större än vad som nu blivit fallet. 

Det kritiserade avdraget på 2 miljoner 

kronor i min deklaration för 1981 har inneburit 

en uppskjuten beskattning som är en 

konsekvens av de regler som gäller i fråga 

om räntebärande statsobligationer. Sålunda 

har jag för åren 1981 och 1982 betalat sammanlagt 

1 miljoner kronor i skatt. 

Att låna till förvärv av statsobligationer är 

allmänt förekommande och torde vara en 

viktig förutsättning för att sådana obligatio- 

60 

ner skall kunna emitteras i den omfattning 

som sker. 

Åtgärderna med mina kapitaltillgångar 

har på intet sätt påverkat beskattningen av 

mina tjänsteinkomster. 

Samma möjlighet till bemötande på 

nyhetsplats ges inte Laila Freivalds. Däremot 

publicerar Aftonbladet en helsida 

den 1 september 2000 med ett inlägg där 

den dåvarande justitieministern försvarar 

sitt agerande, men det sker då på debattsidan. 

Om det här är resultatet av en generell 

policy att inte längre publicera 

partsinlagor från utomstående bland 

nyhetsmaterialet, är det intressant att vi i 

sammanhanget kan konstatera att tidningarna 

även år 2000 själva låter sina 

åsikter framgå på nyhetsplats. 

På Aftonbladets debattsida skriver 

Laila Freivalds att hon avhåller sig från 

partipolitiska markeringar gentemot sina 

grannar eftersom en sådan markering 

hade varit ett spel för gallerierna. 

Hon ifrågasätter också de krav på moraliskt 

handlande som väckts mot henne. 

Innebär kravet att leva som man lär att jag 

av principiella skäl ska fortsätta att betala 

samma höga skatt även om en borgerlig regering 

sänker skatten för höginkomsttagare 

på ett sätt som jag inte kan acceptera? Ska 

en moderat politiker avstå från att ta emot 

barnbidrag, eftersom moderaterna sagt sig 

på sikt vilja avskaffa barnbidrag? […] Den 

”moral” som en del nu efterlyser gör det 

omöjligt för vanliga normala människor att 

inneha politiska uppdrag. 

Laila Freivalds i Aftonbladet 1 september 2000

Analys och diskussion 

I inledningen till denna studie tecknades 

en bild av hur det politiska systemet och 

mediesystemet såg ut för snart 20 år sedan 

och hur de ser ut i dag. Det är ingen 

överdrift att påstå att stora förändringar 

har skett på båda fronter. Politiken har 

avpartipolitiserats, politikerförtroendet 

har sjunkit och valdeltagandet minskat. 

Medieutbudet har blivit större och mediepubliken 

allt mer splittrad. Förutsättningarna 

för ett fungerande offentligt 

samtal har på många sätt förändrats i 

grunden. Det finns här skäl att särskilt 

understryka att mediernas makt har 

ökat när det gäller att påverka den politiska 

dagordningen. Detta eftersom de 

allra flesta medborgare numera får sin 

huvudsakliga bild av politiken från medierna. 

Det är mot denna bakgrund mediernas 

bevakning av så kallade politiska affärer 

eller skandaler ska ses. Det ökade 

avståndet mellan väljare och valda har 

gjort det lättare för medierna att rapportera 

om politikers fifflande eller moraliska 

tillkortakommanden. En politisk 

journalistik med denna inriktning har av 

flera skäl blivit vanligare. Dels för att 

mediernas självständighet ökat och idealet 

om en kritisk granskning vuxit sig 

starkare, dels för att den allt hårdare 

konkurrensen mellan medierna om den 

stora publiken ställer krav på en journa- 

61 

listik som säljer. Att skandaler, eller 

misstankar om sådana, säljer har medieägare 

vetat i alla tider. 

Inledningsvis i denna rapport restes 

ett antal centrala frågor i samband med 

denna granskning av Rainer-affären 

och Freivalds-affären: Vilka likheter och 

skillnader fanns i mediebevakningen av 

dessa båda händelser? Hur utvecklades 

affärerna i de ledande medierna? Vilka 

aktörer och åsikter dominerade i rapporteringen? 

Var medierna både en arena 

och aktör? 

Den för denna rapport mest vitala 

frågan är emellertid om det vid något av 

dessa tillfällen rörde sig om ett mediedrev. 

Detta omdiskuterade, men sällan 

på allvar analyserade, begrepp är intimt 

förknippat med debatten om politiska 

affärer och skandaler. Det finns anledning 

att fråga sig vad som definierar ett 

mediedrev. En uppfattning som kommer 

till uttryck i denna studie är att mediebevakningen 

för att kunna liknas vid 

ett mediedrev bör ha en stor omfattning 

och ensidig inriktning. En absolut förutsättning 

för mediedrev är vidare att utgången 

av den affär som skildras måste 

vara oviss – annars skapas inte den dramaturgi 

som medierna kräver. Däremot 

behöver inte ett mediedrev härröra från 

mediernas egen granskning. Uppgifterna 

kommer troligen oftare från politiska

eller andra makten närstående källor, 

vilka sprider dessa uppgifter i eget intresse. 

Vad sammanställningen av resultaten 

från bevakningen av Rainer-affären 

och Freivalds-affären visar är att det 

finns stora skillnader i hur dessa båda 

händelser skildrades i medierna med 

avseende på såväl rapporteringens omfattning 

som inriktning. De stora dagstidningarna 

och nyhetsprogrammen i 

TV ägnade Rainer betydligt större intresse 

än Freivalds. Rainer-affärens förlopp 

var snabbt och händelsen utspelade 

sig i princip under en veckas tid. 

2000 behandlades Freivalds fastighetsaffärer 

sparsamt i medierna men under 

ungefär fyra-fem veckor. 1983 nåddes 

en kulmen efter en intensiv stegring dag 

för dag. 2000 kom en uppgång efter några 

dagar, därefter en period med mycket 

låg aktivitet och sedan en uppgång alldeles 

före Freivalds avgång. 

Flera möjliga förklaringar kan sökas i 

variationerna i mängden inslag och artiklar. 

En är att en politisk affär med ett 

statsråd i centrum var en mycket större 

nyhet 1983 eftersom den tiden inte sett 

särskilt många sådana händelser i 

svensk politik. 2000 var de stora kommunala 

skandalerna i Gävle och Motala 

historia, liksom en rad andra fall från 

hög politisk nivå. Framförallt hade då 

vice statsminister Mona Sahlin avgått 

1995 efter en mycket intensiv mediebevakning. 

Politiska affärer hör nu mer till 

den politiska vardagen, eller mer korrekt 

till den medierade politiska vardagen, 

eftersom merparten av alla folkvalda 

också i vår tid varken kunnat beskyl- 

62 

las för maktmissbruk eller myglande. 

Samtidigt kan frågan ställas om den 

politiska journalistiken överhuvudtaget 

förmått hålla ställningarna gentemot andra 

typer av journalistiskt utbud. I jämförelse 

med till exempel ekonomi- och 

nöjesjournalistik i vid mening förefaller 

i vart fall den politiska journalistiken ha 

förlorat terräng. I alla de medietyper 

som studerats i denna undersökning – 

morgonpress, kvällspress, konmersiell 

och public service-TV – har bevakningen 

av Freivalds varit mindre än av Rainer. 

Det kan bero på att politiska nyheter 

har ett sämre nyhetsvärde generellt nu 

än för 20 år sedan. Samtidigt är det viktigt 

att erinra om att flera nya programformer 

i TV i dag kan ha skildrat Freivaldsaffären 

vid sidan av de ordinarie 

nyhetsprogrammens huvudsändningar. 

Om fokus förflyttas från mediebevakningens 

omfattning till inriktning 

blir emellertid bilden annorlunda. Om 

rapporteringen kring Freivalds-affären 

var av mindre omfattning kan ändå konstateras 

att den hade en mer ensidig inriktning. 

1983 fanns två huvudsakliga 

kategorier av redaktionellt material av 

ungefär samma omfattning: de som var 

negativa till affärernas huvudperson 

och de som förhöll sig neutrala. 17 år senare 

var det dubbelt så många artiklar 

och inslag som var negativa till affärernas 

huvudperson som det fanns neutralt 

material. Fokus i rapporteringen hade 

fått en ökad tyngdpunkt på kritik av 

huvudpersonen. Det rapporterades mer 

om Rainers förehavanden, men det 

fanns en större samstämmighet i mediekritiken 

av Freivalds.

En liknande förändring över tid gäller 

bevakningens huvudsakliga vinkling 

och perspektiv. 1983 fanns två stora kategorier: 

de med moralisk vinkling och 

de med politisk-parlamentarisk vinkling. 

2000 återstod bara en helt dominerande 

vinkling: den moraliska. Politiska 

aspekter av Freivalds-affären förekom 

alltså i betydligt mindre utsträckning 

jämfört med i Rainer-fallet. 2000 dominerade 

ett medieutbud som handlade 

om politikers privatmoral och framställde 

deras val som ett dilemma: ”partiet 

eller plånboken?”. 1983 fanns betydligt 

fler artiklar och inslag som spekulerade i 

vilka effekter det inträffade skulle få för 

den politiska maktutövningen i stort; för 

regeringen och för socialdemokratin. 

Personen stod däremot i centrum i allt 

17 år senare. 

Dessa båda skillnader – i tendens 

och vinkling – fångar möjligen flera generella 

förändringar i den politiska 

journalistiken under de år som gått mellan 

dessa båda affärer. Ibland framförs 

uppfattningen att de ökade medieutbudet 

med fler medier inte givit en ökad 

mångfald innehållsmässigt. De i denna 

undersökning erhållna resultaten stöder 

till en del den tesen. Ty bevisligen fanns 

en något större bredd i rapporteringen 

kring Rainer-affären med flera uppfattningar 

företrädda, mer motbilder och 

mer repliker. Allt medan skildringen av 

Freivalds-affären i allt väsentligt dominerats 

av artiklar och inslag vars huvudsakliga 

tendens varit en kritisk hållning 

mot den dåvarande justitieministern. 

Självfallet ligger inget klandervärt i det 

granskande förhållningssättet i sig. Det 

63 

är och förblir en av journalistikens viktigaste 

uppgifter i samhället. Däremot kan 

frågan resas om bristen på öppen och 

förutsättningslös belysning av en stor 

politisk händelse som denna verkligen 

gagnas av att ett enda perspektiv på vad 

som är rätt eller fel slår igenom stort i 

mediebevakningen. 

Den framträdande skildringen av 

personen i stället för politiken 2000 speglar 

möjligen också mer djupgående 

förändringar av det politiska klimatet i 

Sverige. Det är en allmänt spridd uppfattning 

bland demokratiforskare att de 

försvagade ”partidemokratierna” i allt 

större utsträckning präglas av en personifiering 

av politiken, i synnerhet vid 

valkampanjer (Dalton - Wattenberg 

2000). I någon mån har denna utveckling 

i Sverige förstärkts av den gradvisa 

övergången till ett ökat inslag av personval. 

Denna politiska utveckling 

sammanfaller med en medierapportering 

där både medielogikens dramaturgiska 

krav och marknadsstyrningens avkastningskrav 

uppmuntrar till ett mer 

privat tilltal på de flesta journalistiska 

områden, så också på den politiska journalistikens. 

I detta samspel mellan politiska 

och massmediala strukturförändringar 

uppstår förutsättningar för en 

privatisering av den politiska offentligheten, 

så kan saken möjligen beskrivas. 

Därutöver kan några förändringar 

av medierapporteringen noteras som 

båda har att göra med det journalistiska 

förhållningssättet till den aktuella politiska 

verkligheten. För det första är förekomsten 

av tolkande artiklar och inslag 

relativt sett större 2000 än 1983 då de

utgör en blygsam del av det totala medieutbudet. 

Det har blivit betydligt vanligare 

bland journalister numera att värdera 

och komma med omdömen kring 

de aktuella affärerna på nyhetsplats 

2000 jämfört med 1983. För det andra 

förekommer nästan inga avgångskrav i 

medierna alls 2000, medan detta var relativt 

vanligt 1983 då sådana krav återgavs 

från flera olika håll. 

Sannolikt ser vi här en gradvis förändring 

av journalistiska ideal. På 1980-talet 

var ännu en granskande och avslöjande 

skjutjärnsjournalistik en tämligen 

ny företeelse i Sverige med ett mycket 

gott anseende bland verksamma journalister. 

Sakligheten var viktig och rapporteringen 

skulle skildra verkligheten som 

den var. Reportern gick nära sitt intervjuoffer 

med för denne obehagliga frågor, 

av vilka en av de mest obehagliga 

vanligtvis var om vederbörande skulle 

avgå eller inte. TV-mikrofonen uppkörd 

i partiledarens ansikte i den trånga riksdagshissen 

symboliserar väl denna 

journalistiks särdrag. 

Den tuffa rakt-på-sak-journalistiken, 

och inte minst det granskade journalistidealet, 

har förvisso fortfarande 

många anhängare bland yrkets utövare. 

Snart nog medietränades emellertid 

maktens företrädare och lärde sig svara 

klokt på de svåra frågorna. Ordväxlingarna 

blev till intetsägande verbala uppvisningar 

av ringa värde för publiken 

och nya, mjukare journalistideal fick 

ökat utrymme t ex genom personliga reportage, 

individuellt hållna krönikor 

och mer förutsättningslösa och öppna 

samtal. Samtidigt har en viss distans 

64 

mellan journalist och politiker etablerats. 

Journalisten reflekterar ofta på håll 

och kommer mer ofta med egna omdömen. 

Men det sker inte i en nära konfrontation. 

Det vore en smula löjligt att 

direkt skrika på politikerns avgång eller 

spekulera i detta. I stället vidmakthålls 

ett drama med en och annan antydning 

och spekulation, lite ironi eller mer renodlad 

populism med inslag av politikerförakt. 

TV-reportern i studion som 

svarar på en kollegas frågor om statsrådet 

gör rätt eller fel är ganska typisk för 

den nya tidens politiska journalistik. 

Förutsättningarna för medierna att 

bevaka politiken har alltså förändrats på 

bara några decennier, men det har också 

mediernas sätt att arbeta. Vilken faktor 

som påverkat vilken i störst utsträckning 

är inte möjligt att ge svar på i en så begränsad 

studie som denna. Klart är 

emellertid att medieskildringen av en 

politisk affär skiljer sig åt väsentligt 2000 

jämfört med 1983. 

Var det då mediedrev som fällde Ove 

Rainer och Laila Freivalds? Den här genomgången 

ger inget entydigt svar på 

den frågan med tanke på hur begreppet 

mediedrev här har definierats. När det 

gäller omfattningen av bevakningen utsattes 

Rainer onekligen för ett mediedrev. 

Alla ledande medier gav stor uppmärksamhet 

åt affären och trappade under 

kort tid upp bevakningen avsevärt. 

Genomslaget för denna nyhet och den 

ovissa utgången uppfyller väl de krav 

som här har ställts på ett mediedrev. 

Däremot var inte bevakningen särkilt 

ensidig. Olika tendenser i materialet 

kom fram och Rainer framställdes lika

ofta neutralt som negativt. Därtill blev 

olika perspektiv belysta: de allmänpolitiska 

lika ofta som de privatmoraliska. 

Det var inget typiskt mediedrev, därtill 

var bevakningen alltför mångsidig. 

Helt annorlunda förhåller det sig 

med Freivalds-affären. Till omfattningen 

var den tämligen långt från ett mediedrev. 

Under nästan en månad var detta 

en mycket liten nyhet i de stora medierna 

och rapporteringen nådde aldrig upp 

i Rainer-affärens nivåer. Med detta mått 

mätt utsattes inte Freivalds för något 

mediedrev. Däremot var rapporteringen 

kring hennes lägenhetsaffär betydligt 

mer ensidig, mer präglad av tolkande 

nyheter och kritik mot hennes person. 

Sett till mediebevakningens inriktning 

och den ovissa utgången av affären finns 

skäl att hävda att ett mediedrev gick också 

denna gång. I båda affärerna är det 

också viktigt att framhålla kvällspressens 

stora och oftast ensidiga bevakning. 

För att summera denna genomgång 

kan alltså konstateras att drag av mediedrev 

fanns i båda affärerna, men att ett 

verkligt mediedrev med en både ensidig 

och omfattande rapportering totalt sett 

knappast förekom i något av fallen. Men 

det är definitionen av begreppet mediedrev 

som är central i sammanhanget och 

65 

påverkar möjligheten att dra generella 

slutsatser. Samtidigt finns ett värde i att 

diskutera vad som formar ett mediedrev, 

inte minst för få bort överdrifter i 

debatten och stimulera till en nyanserad 

fortsatt öppen debatt i dessa för den moderna 

demokratin så viktiga frågor kring 

mediernas roll i den politiska opinionsbildningen. 

Oavsett om det i dessa båda fall rörde 

sig om ett mediedrev eller ej, kan ändå 

värdefulla frågor resas om huruvida 

den medierapportering som verkligen 

förkom var journalistiskt försvarlig eller 

onödigt överdriven. Här är en rimlig 

slutsats att bevakningen av både Rainer 

och Freivalds var motiverad i grunden 

eftersom det rörde sig om högt uppsatta 

offentliga personer vars privata handlande 

(eller i Freivalds fall avsikt att 

handla) på något sätt stod i strid med deras 

politiska övertygelse eller ideologi. 

Samtidigt är det svårt att frigöra sig från 

intrycket att den våldsamma omfattningen 

av Rainer-bevakningen och den 

ensidiga inriktningen av Freivalds-rapporteringen 

också hade sin grund i vissa 

journalistiska tillkortakommanden och 

att de innebar en förvriden bild av den 

politiska verkligheten.

Andersson, Staffan (1999) Hederlighetens 

pris – en ESO-rapport om korruption, 

Stockholm: Finansdepartementet Ds 

1999:62 

Asp, Kent (1986) Mäktiga massmedier, 

Stockholm: Akademilitteratur 

Bagdikian, Ben H. (2000) The Media Monopoly, 

Boston: Beacon Press. 6th ed. 

Bergström, Hans (1994) Hur medielogiken 

bidrar till den korta sikten, I 

Makten över framtiden, Stockholm: IVA 

förlag 

Blumler, Jay G. & Kavanagh, Dennis 

(1999) The third Age of Political 

Communication: Influences and 

Featutures, I Political Communication 

No. 3 

Castells, Manuel (2000) Identitetens makt, 

Göteborg: Daidalos 

Citron, Britt-Marie (1999) Sölve & Co., 

Stockholm: Norstedts 

Dalton, Russell J. – Wattenberg, Martin 

P. (2000) Parties without Partisans, Oxford: 

Oxford University Press 

Dautrich, Kenneth & Hartley, Thomas E. 

(1999) How the News Media Fail American 

Voters: Causes, Consequences & Remedies, 

New York: Columbia University 

Press 

Hadenius, Stig (1998) Kampen om monopolet 

- Sveriges radio och TV under 1900talet, 

Stockholm: Prisma 

Hadenius, Stig - Weibull, Lennart (1999) 

Litteratur 

66 

Massmedier, Stockholm: Bonniers 

Hvitfelt, Håkan (1985) På första sidan, 

Stockholm: Beredskapsnämnden för 

psykologiskt försvar Nr. 131 

Hvitfelt, Håkan (1989) Nyheterna och verkligheten, 

Göteborg: Journalisthögskolan 

1989:1 

Hvitfelt, Håkan (1999) Politik som såpopera, 

I Hvitfelt, Håkan - Karvonen, 

Lauri (red.): Den svala demokratin, 

Sundsvall: Demokratiinstitutet 

Johansson, Bengt (1998) Nyheter mitt 

ibland oss - kommunala nyheter, personlig 

erfarenhet och lokal opinionsbildning, 

Göteborg: JMG 

Lewin, Leif (1998) Bråka inte – om vår tids 

demokratisyn, Stockholm: SNS Förlag 

McManus, John H. (1994) Marketdriven 

journalism - let the citizen beware? Thousand 

Oaks: Sage Publications 

McNair, Brian (1998) The Sociology of Journalism, 

London: Arnold 

McQuail, Denis - Siune, Karen (eds.) 

(1998) Media Policy - Convergence, Concentration 

& Commerce, London: Sage 

Pulb. 

Nord, Lars (1999) När demokratin får börja 

om, Stockholm: Styrelsen för psykologiskt 

försvar 

Nord, Lars (2000) Vår tids ledare – en studie 

av den svenska dagspressens politiska 

opinionsbildning, Stockholm: Carlssons

Norris, Pippa (2000) A Virtuos Circle – Political 

Communication in Postindustrial 

Societies, Cambridge: Cambridge University 

Press 

Nygren, Gunnar (2000) Medier och 

kommuner i en digital brytningstid, I 

Hvitfelt, Håkan - Karvonen, Lauri 

(red.): Den svala demokratin, Sundsvall: 

Demokratiinstitutet 

Patterson, Thomas E. (1993) Out of order. 

New York: Knopf 

Patterson, Thomas E. (1998) Political Roles 

of the Journalist, I Graber, Doris - 

McQuail, Denis - Norris, Pippa (eds.) 

The Politics of News - The News of Politics, 

Washington D.C.: CQ Press 

Petersson, Olof - Hernes, Gudmund - 

Holmberg, Sören - Togeby, Lise - 

Wängnerud, Lena (2000) Demokrati 

utan partier? Stockholm: SNS Förlag 

Rosenberg, Göran (2000) Tankar om journalistik, 

Stockholm: Prisma 

Sabato; Larry J. (1991) Feeding Frenzy – 

How Attack Journalism Has Transformed 

American Politics, New York: The Free 

Press 

Sabato, Larry J – Stencel, Mark – Lichter, 

S. Robert (2000) Peep Show – Me- 

67 

dia and Politics in an Age of Scandal, 

Lanham: Rowman & Littlefield 

Shoemaker, Pamela J. - Reese, Stephen 

D. (1996) Mediating the Message - Theories 

of Influences on Mass Media Content, 

New York: Longman 

SOU 1995:37 Vårt dagliga blad - stöd till 

svensk dagspress. Betänkande av Pressutredningen 

-94 

SOU 1999:30 Yttrandefriheten och konkurrensen 

Strömbäck, Jesper (1997) Medielogik, demokratilogik 

och det öppna samhällets 

villkor, Sundsvall: Mitthögskolan 

Strömbäck, Jesper (1998) Medielogik och 

medialiserad politik, Sundsvall: 

DMI–rapport Nr. 7 

Strömbäck, Jesper (2000) Synen på medierna 

och deras uppgifter, I Hvitfelt, 

Håkan & Karvonen, Lauri (red.): Nygamla 

opinioner, Sundsvall: Demokratiinstitutet 

Strömbäck, Jesper (2000) Makt och medier, 

Lund: Studentlitteratur 

Thompson, John B. (2000) Political Scandal 

– Power and Visibility in the Media 

Age, Cambridge: Polity Press

Rainers egen förklaring till affären 

Den refereras till i fyra medier och publiceras 

på nyhetsplats i Dagens Nyheter 

och Expressen den 9 november 

1983. 

”Min privata ekonomi har ådragit sig 

stor uppmärksamhet i massmedier. 

Trots att jag tidigare hävdat att min ekonomi 

tillhör mitt privatliv vill jag ändock 

offentligt lämna en redovisning för mina 

privata ekonomiska förhållanden. 

Bakgrunden är i korthet följande: År 

1973 dog min far och jag ärvde vissa aktieposter. 

Aktierna har under åren stigit i 

värde. År 1981 ärvde jag efter en släkting 

en post aktier i Kjellberg & Co AB, ett 

förvaltningsbolag med i huvudsak börsnoterade 

aktier som tillgångar. I det 

sammanhanget förvärvade jag också 

återstoden av aktierna i bolaget. 

Vid denna tidpunkt var jag generaldirektör 

i postverket. Jag ansåg det inte 

lämpligt att samtidigt vara en betydande 

aktieägare i flera stora företag. Därför 

meddelade jag på hösten 1981 PK-banken, 

som sedan länge skött min kapitalförvaltning, 

att de skulle sälja såväl aktierna 

i Kjellberg & Co som övriga aktier. 

Mina tillgångar skulle istället placeras i 

statsobligationer. 

En omplacering av detta slag bör 

helst placeras och genomföras under re- 

Bilagor 

68 

lativt lång tid. Det visade sig emellertid 

att försäljningen av Kjellbergaktierna 

förutsatte en uppgörelse före utgången 

av 1981. 

Avtalet träffades i november 1981. I 

avvaktan på en mera långsiktig placering 

av mina tillgångar förvärvade PK-banken 

före årets slut för min räkning räntebärande 

statsobligationer. Vid förvärv 

av sådana obligationer betalas uppsluppen 

ränta till säljaren. En sådan ränteutgift 

är avdragsgill vid taxeringen. 

Till det sagda vill jag foga följande redovisning. 

Den skattepliktiga realisationsvinsten 

på mina aktieförsäljningar 

var ca 2 milj kr, vilket vid en omedelbar 

beskattning skulle ha medfört en skatt 

på 1.7 milj kr. 

Köpet av räntebärande statsobligationer 

omfattade ca 19 milj kr, varav 

merparten lånades i bank. Jag hade förväntningar 

om ett ytterligare stort tillskott 

till min förmögenhet som jag avsåg 

att placera i sådana obligationer. 

Räntekostnaderna för förvärvet var 

ca 2 milj kr. Som nämnts får vid beskattningen 

sådan utgift dras av från inkomsterna. 

När räntan på obligationerna – 

ca 2 milj kr – förföll till betalning året 

därpå togs dessa upp som inkomst. 

Under 1982 byttes de räntebärande 

obligationerna ut mot premieobligationer. 

När jag hösten 1982 inträdde i rege-

ingen träffade jag avtal med PK-banken 

i vilken jag helt överlät förvaltningen av 

mina medel till PK-bankens notariatavdelning 

utan möjlighet för mig att påverka 

besluten. 

Sammanfattningsvis vill jag säga följande: 

- Mina tillgångar har under lång tid 

förvaltats av PK-banken enligt de principer 

och metoder som är vedertagna 

och allmänt tillämpade av bankerna vid 

detta slag av förvaltning. 

- PK-banken har beskrivit situationen 

på följande sätt: Hade den av Ove 

Rainer beordrade försäljningen av aktierna 

i Kjellberg & Co ej skett hade hans 

sammanlagda skatteinbetalning blivit 

väsentligt mindre samtidigt som hans 

förmögenhet varit avsevärt större än 

vad som nu blivit fallet. 

- Det kritiserade avdraget på 2 milj kr 

i min deklaration för 1981 har inneburit 

en uppskjuten beskattning som är en 

konsekvens av de regler som gäller i fråga 

om räntebärande statsobligationer. 

Sålunda har jag för åren 1981 och 1982 

betalat sammanlagt 1 milj kr i skatt. 

- Att låna till förvärv av statsobligationer 

är allmänt förekommande och 

torde vara en viktig förutsättning för att 

sådana obligationer skall kunna emitteras 

i den omfattning som sker. 

- Åtgärderna med mina kapitaltillgångar 

har på intet sätt påverkat beskattningen 

av mina tjänsteinkomster. 

69 

Intervju med Ove Rainer i sin 

helhet (Rapport 1983) 

Ove Rainer intervjuas i studion av Olle 

Söderlund. Rapport 8 november 1983 

19.30. 

- Ja justitieministern, det har under eftermiddagen 

här cirkulerat rykten att du 

skulle överväga att avgå. Vad är den 

egentliga sanningen nu, kommer du att 

stanna kvar i regeringen? 

- Med den klappjakt som har varit 

under de senaste dagarna skulle det vara 

väldigt skönt att få avgå. 

- Har du övervägt att avgå under de 

här dagarna? 

- Självklart, det här är alltså en personlig 

sak. Det är frågan om hur mycket 

man som offentlig person får utstå när 

det gäller ingrepp i den personliga integriteten, 

i privatlivet. 

- Men ditt beslut nu att sitta kvar, är 

det ett bestämt beslut, blir det så? 

- Ja jag har inte fattat något beslut vare 

sig åt den ena eller andra riktningen. 

- Så det är alltså fortfarande en öppen 

fråga? 

- Ja det är en fråga som jag kommer 

att ta ställning till i fortsättningen. 

- När tar du ställning till det? 

- Ja det är en fråga som jag i första 

hand ska diskutera med statsministern 

och med regeringen i övrigt. Men det är 

inte någonting som är aktuellt. 

- Men det måste väl bli ett klart besked 

ändå inom den närmsta tiden, man 

kan väl inte ha ett oklart tillstånd om huruvida 

justitieministern ska sitta kvar eller 

inte? 

- Om jag avgår så är det av rent per-

sonliga skäl, att jag tycker att det får vara 

en gräns för vad en offentlig person ska 

behöva stå ut med. 

- Känner du nu att du liksom har 

hamnat på gränsen för vad du står ut 

med? 

- (svagt knappt hörbart) Ja 

- Vad är det i fortsättningen då som 

kommer att avgöra hur du ska göra här? 

- Det är min egen bedömning. 

- Och när gör du den bedömningen, 

och hur gör du den? 

- Den gör jag när jag tänkt igenom 

det här i lite lugnare sammanhang. 

- Men de måste ändå vara frågan om 

ganska kort tidsrymd? 

- Självfallet. 

- En vecka, eller vadå? 

- Pressa mig inte ytterligare. 

- Är det en hygglig gissning, en 

vecka? 

- Du får gissa. Det är så många som 

har gissat här, saker som sedan visat sig 

inte stämma, inte vara sanna. 

- Har du ingen förståelse ändå för 

om många i socialdemokratin tyckt det 

har varit stötande då de har sett din deklaration 

där du betalat 10 procent i 

skatt på en inkomst på över 2 miljoner 

kronor? 

-Jo, jag har förståelse för det om man 

inte bryr sig om att ta reda på det faktiska 

förhållandet, vilket det finns de som 

inte har gjort när man har gått ut med 

bestämda och ganska ärekränkande uttalanden. 

Då har jag ingen förståelse för 

det. 

- . Har du förståelse för att på ett sätt 

socialdemokrater inte får vara rika. Är 

det de som de här har visat? 

70 

- Det ligger en del i det. 

- Och är du rik? 

- Ja. 

- Hur rik? 

- Ja, jag är ganska rik och det har jag 

redovisat i dag. 

- Har du förståelse för att många kan 

tycka att du kanske inte är rätt justitieminister 

att leda socialdemokratins 

kamp just mot bland annat skatteflykten 

efter att ha läst om dina affärer i tidningarna? 

- Det har jag ingen förståelse för. 

Som justitieminister måste jag hävda att 

det som ska ske är att människor ska följa 

lagarna. De som ska ske är inte att en 

grupp som framträder med moraliska 

värderingar om hur lagarna ska se ut – 

att det som ska gälla att det är det som 

ska döma människor – det är det inte 

frågan om utan lagarna ska döma människor 

och inga andra. 

- Känner du dig dömd av annat här? 

- Jag känner mig lynchad. 

- Kan man säga att alla uppgifter har 

lagts fram i och med den redogörelse du 

gör här idag? 

- Ja 

- Det finns ingenting som återstår 

alltså? 

- (svagt) Nej 

- Så nu ligger papperen på bordet. Är 

det då reaktionen, närmast från partifolket 

som kommer att avgöra huruvida du 

ska stanna kvar eller inte eller vad är det 

nu? 

- Det inverkar naturligtvis mycket. 

Men dessutom så är det min rent personliga 

inställning till hur svårt det är att 

vara en offentlig person, hur svårt det är

att freda sig själv, sitt privatliv, sina släktingar, 

sina närmaste när man är en offentlig 

person. 

- Det låter närmast som att du fortfarande 

lutar åt att avgå, är det så? 

- Nej, det lutar inte åt något håll. Jag 

bara säger hur jag tycker att man rimligen 

bör kunna uppfatta hur jag känner 

mig just nu. 

- Ja, tack för det och åter till Bengt 

Öste. 

Intervju med Yrsa Stenius 

Aftonbladets chefredaktör 

8 november 1983 Aktuellt 

(inspelad intervju som sändes i Aktuellt 

21.00) 

- Självklart gäller lagen och det finns 

ingen lag som kan kräva Ove Rainers 

avgång. Utan vad jag talar om är att hans 

position i Palmes regering förmodligen 

blir ohållbar därför at en regering står 

för en politik och den politiken måste ha 

någon form av trovärdighet också i form 

av att regeringens egna ledamöter måste 

stå bakom den. 

- Samtidigt är det socialdemokraterna 

som ligger bakom de nuvarande 

skattesystemet i allt väsentligt, borde inte 

det ändras? 

- Jo, men här är vi fortfarande framme 

vid det att de lagar som gäller nog 

har förutsatt att folk handlat med annan 

moral än de gör. 

- Hur kan man säga då att ledande 

socialdemokrater kan icke utnyttja nuvarande 

skattesystem fullt ut när det 

gäller avdrag men däremot så kan stora 

71 

kapitalägare göra det? 

- Så paradoxalt som det låter, så är 

jag benägen att svara ja på det för jag 

tycker faktiskt att socialdemokrater kanske 

i motsatts till andra har fulla själ att 

försöka leva som de lär. 

- För dem gäller särskilda moralregler 

med andra ord? 

- För dem gäller den form av politisk 

heder som jag tycker att man kan ställa 

på alla människor. Och till socialdemokraternas 

politiska heder hör att leva 

upp till sina fundamentala krav när det 

gäller skattepolitiken. 

- Hur mycket skulle då Ove Rainer 

ha betalat i skatt, på sina 2 miljoner, 85 

procent som är mesta möjliga? 

- Ja, det borde han ha gjort. 

- Men vore det inte lätt ointelligent 

att betala mer än han behöver när lagen 

tillåter de avdrag han har gjort? 

- Det är en intressant fråga det där. 

Det är klart man kan fråga sig om socialdemokraterna 

har en väl idealistiska 

människouppfattning när de tror att 

människor ska skatta sig själva så högt 

de någonsin bara går. Men då får faktiskt 

den diskussionen föras inom socialdemokratiska 

partiet. Men den politik som 

har gällt inom de socialdemokratiska 

partiet handlar om att man ska skatta efter 

bärkraft. 

- Du har ingen känsla av att Aftonbladet 

har drivit klappjakt på enskild 

person? 

- Det blir alltid en sådan bismak när 

man går på person. Jag tycker det är tråkigt 

att det är oundvikligt. Men samtidigt 

tycker jag att det hör till vår journalistiska 

heder också att om vi upptäcker, får

tag på, en sådan här historia så bör vi 

undersöka den oberoende av vem det är. 

Inslag i TV4 Nyheterna 2000 

2000-09-20, 22.00 

Längd: 1,31 

Påa: 

- Ja, trots den hårda kritiken kommer 

justitieministern Laila Freivalds att 

genomföra köpet av sin hyresrätt i 

Stockholms innerstad. Enligt uppgifter 

till Nyheterna, inför ett informationsmöte 

med hyresgästerna i huset i kväll, 

håller Freivalds fast vid beslutet. 

Reporter (Joachim Sorbe): 

- Politikern Laila Freivalds kämpar emot 

en utförsäljning av Stockholms allmännytta. 

Men privatpersonen Laila Freivalds 

väljer ändå att köpa sin egen lägenhet 

i allmännyttiga Svenska bostäder. 

Något som fått hennes partikamrater att 

se rött. 

Annika Billström: 

- Jag tycker att det är viktigt att man, som 

jag har sagt tidigare, lever som man lär. 

Och jag har satt mig in i min… Alltså det 

är inte så att vi socialdemokrater är emot 

bostadsrätten som upplåtelseform; utan 

det är omvandlingen av allmännyttans 

hyresrätter då, till bostadsrätter, vi är 

motståndare till. Och hade jag själv befunnit 

mig i samma situation, så tror jag 

inte att jag med nån trovärdighet efter en 

sån här händelse hade kunnat uttala mig 

å partiets vägnar i bostadsfrågan. 

72 

Reporter (Joachim Sorbe): 

- Freivalds hade kunnat stoppa hela utförsäljningen 

av fastigheten genom att 

avböja att köpa sin lägenhet. Något som 

hade varit samma sak som att tacka nej 

till en väntad värdestegring på cirka en 

miljon kronor. Men enligt vad Nyheterna 

erfar, så framkom vid ett informationsmöte 

med hyresgästerna i kväll att 

Freivalds står fast vid sitt köp. Justitieministern 

själv var upprörd över mediernas 

belysning av affären, och ville inte 

kommentera. 

Laila Freivalds: 

- Nej. Du gör intrång i mitt hus. Du står 

utanför min port. Du kränker min familj. 

Detta är förnedrande. Framför allt 

för dig. (pekar) Och dig. Och dig. Ni borde 

skämmas! 

Okänd reporter: 

- Vad anser du själv om att du bryter mot 

en… (reportern avbryts av att Freivalds 

smäller igen dörren). 

/slut inslag/

MEDIEDREVSTUDIEN KODNINGSSCHEMA 

Rubrik:_____________________________________________________________ 

Variabel Position 

V1 Löpnummer 

V2 Mätperiod 1. 1983 

2. 2000 

V3 Dag i förloppet 1 – 30 

V4 Medium - Aktuellt 

- Rapport 

- TV4 Nyheterna 

- Aftonbladet 

- Expressen 

- Dagens Nyheter 

- Svenska Dagbladet 

V5 Förekommer i löp/förstasida - Ja 

- Nej 

V6 Artikeltyp 1. Nyhet 

2. Ledare 

3. Övrigt opinionsbildande material 

9. Övrigt ej tillämpbart 

5. _____________________________ 

V7 Journalistens/författarens förhållningssätt 1. Beskrivande 

i helhet 2.Tolkande 

V8 Antal olika namngivna källor, direkt eller 0 – 9 

indirekt citerade 

V9 Huvudsaklig ”källa” 001 Huvudpersonen 

100 Politiker 

I förstahand vad som förekommer mest 101 Annika Billström (s) 

I andra hand vad som prioriteras först/överst 102 Göran Persson (s) 

103 Kent Härstedt (s) 

104 Dag Larsson (s) 

105 Björn Rosengren (s) 

106 Bengt-Ola Ryttar (s) 

107 Widar Andersson (s) 

108 Lars Stjernkvist (s) 

109 Nancy Eriksson (s) 

73

74 

110 Olof Palme (s) 

111 Ing Marie Hansson (s) 

114 Eva Segerström (s) 

115 Bo Toresson (s) 

116 Jörn Svensson (s) 

117 Sverker Lindstöm (s) 

119 Ulf Adelsson (s) 

119 Aina Westin (s) 

120 Sten Nordin (m) 

Raimo Pärssinen (s) 

200 Journalister 

201 Lena Smesdaas (TT) 

202 Yrsa Stenius (AB) 

203 Bernt Ahlqvist 

204 Annika Hagstöm 

208 S-O Andersson 

5. (chefred Stockholmstidningen) 

300 Experter 

301 Gunnar Falkemark, docent statsvet 

302 Lars Johansson skattechef S-holm 

303 Sten-Olof Lodin Prof. i skatterätt 

304 Christer Jahrenius 

305 Anonym bostadsrättsexpert 

400 Allmänhet 

401 Christer Olsson, civilingengör, Sandviken 

500 Övriga 

999 Ej tillämpbar (ex om v8=0) 

V10 Huvudsaklig tendens 1. Positiv till affären som sådan 

2. Positiv till huvudpersonens agerande 

3. Positiv till anhängare 

4. Positiv till kritiker 

5. Negativ till affären som sådan 

6. Negativ till huvudpersonens agerande 

7. Negativ till anhängare 

8. Negativ till kritiker 

9. Neutral 

99. Ej tillämpbar 

V11 Får huvudpersonen komma till tals? 1. Ja, personligen direkt eller indirekt 

2. Ja, via ombud 

3. Nej 

4.Tillfrågad men ej intresserad 


V12 Huvudsaklig vinkling 1. Moralisk 

2. Juridisk

V13 Referens till andra medier 1. Ja, till det egna 

2. Ja, till andra 

3. Nej, inte alls 

75 

3. Ekonomisk 

4. Politisk/parlamentarisk 

5. Massmedial 

6.Trivialiserande 

7. Spin-off 

10. Porträtt 

9.Annan _____________________________ 

V14 Framförs krav på avgång? 1. Ja, av journalisten/författaren 

2. Ja, av politiker inom samma parti 

3. Ja, av politiker från annat parti 

4. Ja, av företrädare för intressegrupper 

5. Ja, av experter (som uttalar sig i egenskap 

5. av sin profession) 

6. Ja, av allmänheten 

7. Ja, av andra aktörer 

5. _______________________ 

8. Nej 


Kodningsanvisningar/ 

förklaringar: 

Löpnummer För att strukturera materialet 

på ett överskådligt sett har varje 

enhet försetts med ett löpnummer. 

Mätperiod Undersökningen är uppdelad 

i två olika mätperioder. Mätperiod 1 

är förloppet för Rainer-affären 1983 

och mätperiod 2 förloppet för Freivalds-affären 

2000. 

Dag i förloppet Varje enhet har kodats 

med ett nummer som motsvarar dagen i 

förloppet. Förloppet 1983 utgjorde 9 

dagar, förloppet 2000 utgjordes av 28 

dagar. 

Medium Varje enhet har kodats utifrån 

vilket medium de förekommit i. De sju 

alternativen har varit: Aktuellt, Rapport, 

TV4 Nyheterna, Aftonbladet, Expressen, 

Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. 

Förekommer i löp/förstasida Denna 

variabel anger huruvida artikeln eller 

inslaget förekommit i löp eller på första 

sidan. Dessa delar har inte utgjort separata 

artiklar och inslag. 

Artikeltyp Artiklarna och TV inslagen 

har delats in i olika artikeltyper. Nyhet 

är alla TV inslag, utom övrigt och alla artiklar 

publicerade på nyhetsplats.

Journalistens förhållningssätt Varje 

enhet har kodats efter den huvudsakliga 

hållning som journalisten anses ha haft. 

De två olika hållningar som varit möjliga 

har varit beskrivande och tolkande. 

Detta baseras på de totala intrycket av 

enheten. 

Antal namngivna källor Här anges de 

totala antalet namngivna källor i artikeln 

eller inslaget. Ingen hänsyn tas till hur 

mycket utrymme varje källa har. I vissa 

fall har antalet källor varit noll. 

Huvudsaklig källa Med huvudsaklig 

källa avses den källa som till största del 

varit källa för artikeln eller inslaget. I de 

fall där flera källor förekommit har den 

som förkommit flest gånger varit den 

som blivit huvudsaklig källa, personen 

behöver med andra ord inte vara den 

som först omnämns, artikeln eller inslaget. 

Det har inte funnits källor i alla artiklar 

eller inslag. Då kategorin övriga 

innehåller så få fall har vi valt att inte 

specificera dessa personer. 

Huvudsaklig tendens Varje enhet har 

bedömts i sin helhet utifrån värdeskalan 

positiv/negativ/neutral, i förhållande 

affären som sådan, till huvudpersonens 

agerande, till kritiker till huvudpersonen 

eller till anhängare. Bedömningen 

grundar sig i huvudsak på de källor som 

kommer till tals och den grundläggande 

tonen i artikeln eller inslaget. 

76 

Får huvudpersonen komma till tals? 

Huvudpersonens möjlighet att komma 

till tals i artiklarna har bedömts med fyra 

olika värden vid kodningen. Vid bearbetningen 

av materialet har Ja, personligen 

direkt eller indirekt och Ja via ombud 

slagits samman till ett värde. 

Huvudsaklig vinkling Med huvudsaklig 

vinkling menas de utifrån hela artikeln 

eller inslaget sett huvudsakliga perspektivet 

som lyfts fram. Där texten i sig 

inte varit tillräcklig för att göra bedömningen 

har en sammanvägd bedömning 

av bild, rubrik och ingress gjorts. 

Referens till andra medier Med referenser 

till andra medier menas ett det på 

ett uttalat sett framkommer att material 

är hämtat från andra medier eller att andra 

medier på annat sätt nämns vid 

namn. I de fall där det förkommer referenser 

både till det egna och till andra 

medier har vi valt att koda utifrån det 

medium som nämns flest gånger i de fall 

där det förkommit lika många gånger 

har kodningen gjorts efter det medium 

som nämnts först. 

Framförs avgångskrav? Avgångskrav 

måste för att beaktas vid kodning vara 

explicita. Krav på avgång kan komma 

från olika aktörer men också saknas 

helt. Varje enhet har kodats utifrån åtta 

olika alternativ.

Box 12811, 112 97 Stockholm • Tel. 08 656 78 30 

mediestudier@telia.com • www.mediestudier.a.se

Statsråden och dreven - Mediestudier

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?