Ersättning av järnsalter med magnesiumföreningar vid kommunala ...

2.2.4. Slamhantering
Slamhantering beskrivs ibland som det viktigaste steget i ett reningsverk. Gillberg, et al.,
(2003) belyser att av den totala kostnaden för ett reningsverk, går omkring 40-60 % till
slamhanteringen. I princip allt slam som bildas vid de olika reningsstegen kräver vidare
bearbetning. Slammet namnges som primärslam, sekundärslam samt tertiärslam beroende på
om det kommer ifrån det mekaniska, biologiska respektive kemiska reningssteget. Gillberg, et
al., (2003) påpekar vidare att slammet inte bara bör ses som avfall utan som en resurs
eftersom slammet innehåller både näringsämnen och energirika ämnen som skulle kunna
utnyttjas. Slammet bearbetas vanligtvis i en rad steg; koncentrering, stabilisering och
avvattning. I stegen minskas halten av mikroorganismer och organiskt material samt dess
vatteninnehåll. Detta sparar energi och minskar lukt och smittospridning.
Det vatten som bildas när slammet förtjockas kallas rejektvatten. Rejektvattnet recirkuleras
oftast tillbaka till det första reningssteget.
Den vanligaste stabiliseringsmetoden är den anaeroba processen, rötning (Gillberg, et al.,
2003; Naturvårdsverket, 2007). Rötning sker i flera delsteg och vid första nedbrytningen
hydrolyseras kolhydrater, fetter och proteiner med hjälp av enzymer till att bilda socker,
fettsyror och aminosyror. Dessa komponenter omvandlas sedan till alkoholer och fettsyror
och till slut till metangas och koldioxid. Denna gas kan sedan användas för att producera
värme, elenergi eller fordonsbränsle. Efter att slammet har stabiliserats finns det ett flertal
alternativ för vidarebehandling. Tekniska och ekonomiska resurser är det som avgör vad som
händer med slammet. De vanligaste tillvägagångssätten i Sverige för slutgiltig hantering av
slam är kompostering, förbränning, eller användning som gödselmedel (Naturvårdsverket,
2007).
9