I Rolandssången blir ett blodbad till stor konst - Skara Medeltidsgille
I Rolandssången blir ett blodbad till stor konst - Skara Medeltidsgille
I Rolandssången blir ett blodbad till stor konst - Skara Medeltidsgille
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
14 BÖCKER<br />
Vi har aldrig någonsin sålt<br />
så mycket av en svensk<br />
roman på så kort tid.<br />
Jonas Axelsson, Bonniers, om Lars Keplers<br />
”Hypnotisören”, som med 167 000 exemplar<br />
var den 19:e mest sålda boken under 2009,<br />
enligt Svensk Bokhandels sammanställning. Toppar<br />
gör Dan Browns ”Den förlorade symbolen”.<br />
RIDDARIDEAL I en eftertrupp <strong>till</strong> Karl den <strong>stor</strong>es återtåg mot Frankland år<br />
778 finns den ryktbare Roland, vars oblida öde skildras i ”<strong>Rolandssången</strong>”. På<br />
mindre än <strong>ett</strong> år har denna klassiker kommit i två svenska översättningar. Bäst<br />
är att läsa båda, menar Magnus Halldin.<br />
Roland och miraklet med de<br />
blommande lansarna; Roland<br />
mitt i stridsvimlet; Roland försöker<br />
slå sönder sitt svärd mot en<br />
sten; Roland blåser i sitt horn;<br />
Roland dör… På mitt arbetsbord<br />
ligger boken ”La Légende de Roland<br />
dans l’art du moyen âge” –<br />
två enorma volymer, utgivna i<br />
Bryssel 1966 av Rita Lejeune och<br />
Jacques Stiennon. Förundrad<br />
bläddrar jag bland hundratals<br />
återgivningar av medeltida manuskript,<br />
glasmålningar, skulpturer<br />
och tapeter. Överallt bilder av<br />
Roland – hjälte i en berättelse<br />
grundad på händelser som ägde<br />
rum för över 1 200 år sedan. Legenderna<br />
om hans hjältedöd<br />
hade <strong>ett</strong> <strong>stor</strong>t infl ytande på medeltidens<br />
tankevärld, inte bara<br />
inom litteraturen utan även <strong>konst</strong>en<br />
och religionen. Vad är det<br />
hos denna berättelse som så<br />
djupt berör mig?<br />
Den äldsta bevarade versionen<br />
av ”<strong>Rolandssången</strong>”, Oxfordhandskriften,<br />
nedtecknades på<br />
fornfranska under första hälften<br />
av 1100-talet. Litteraturhi<strong>stor</strong>iskt<br />
sorterar den under hjältesångerna,<br />
chansons de geste – en berättartradition<br />
som med varierande<br />
trovärdighet skildrar hi<strong>stor</strong>iska<br />
märkvärdigheter.<br />
Framvuxen ur kretsloppet av<br />
folkliga visor och legender har<br />
”<strong>Rolandssången</strong>” en synnerligen<br />
fri inställning <strong>till</strong> den hi<strong>stor</strong>iska<br />
verkligheten, och när den nedtecknades<br />
hade det redan gått fl era<br />
sekler sedan händelserna den<br />
skildrar. Olika textlager ryms<br />
inom samma dokument och vissa<br />
passager anses korrupta. Det<br />
textkritiska läget kan bara beskrivas<br />
som hopplöst, men kanske<br />
är det just därför som denna<br />
handskrift sysselsatt generationer<br />
av uttolkare.<br />
För första gången föreligger nu<br />
hela ”<strong>Rolandssången</strong>” på svenska<br />
– och d<strong>ett</strong>a i två versioner, utgivna<br />
under loppet av mindre än <strong>ett</strong><br />
år. För den ena svarar Jens Nordenhök,<br />
som för sin tolkning valt<br />
en rytmisk prosa, medan Leif<br />
Duprez och Gunnar Carlstedt<br />
gjort den första kompl<strong>ett</strong>a metriska<br />
översättningen.<br />
Trots <strong>stor</strong>a skillnader har versionerna<br />
var för sig kvaliteter<br />
som gör dem värdefulla, de berikar<br />
varandra och berättelsen<br />
djupnar när man samläser dem.<br />
Det är också intressant att se hur<br />
flera översättartemperament<br />
samlas kring samma källtext,<br />
drar olika slutsatser och väljer<br />
skilda vägar. Nordenhöks svenska<br />
text har en något större saklighet,<br />
den är i bästa bemärkelse<br />
rustik, och påminner om kraften<br />
i hans suveräna ”Don Quijote”översättning.<br />
Hos Duprez och Carlstedt fi nns<br />
helt andra egenskaper. Deras text<br />
känns ledigare och lyfter lättare,<br />
läshastigheten är därför en helt<br />
annan. Tolkningen har också utförligare<br />
fi lologiska kommenta-<br />
rer, där olika tolkningsmöjligheter<br />
diskuteras på mikronivå och<br />
händelseförloppet återges på<br />
prosa. Inför dessa tre översättares<br />
fantastiska arbete kan man<br />
bara känna en <strong>stor</strong> tacksamhet.<br />
Och den som intresserar sig det<br />
minsta för ”<strong>Rolandssången</strong>” måste<br />
förstås läsa båda versionerna,<br />
allt annat vore slarv.<br />
”<strong>Rolandssången</strong>” förfl yttar läsaren<br />
<strong>till</strong> Roncevaux – beläget i <strong>ett</strong><br />
pyreneiskt bergspass. Året är 778<br />
och Karl den <strong>stor</strong>e har med sina<br />
trupper länge härjat bland de<br />
moriska besittningarna på Iberiska<br />
halvön. Nu står man inför<br />
<strong>ett</strong> återtåg över bergen, hem <strong>till</strong><br />
”det ljuva Frankland”. Bland Karl<br />
den <strong>stor</strong>es tolv paladiner fi nns<br />
den ryktbare Roland, vilken <strong>till</strong>sammans<br />
med vapenbrodern<br />
Olivier utses att leda en eftertrupp<br />
som ska garantera återtågets<br />
säkerhet.<br />
Men eftertruppen överrumplas<br />
i <strong>ett</strong> blodigt bakhåll, arrangerat<br />
av förrädaren Ganelon, Rolands<br />
styvfar. Trots att eftertruppen<br />
far fram som mordänglar inser<br />
de snart att de är dödsdömda,<br />
och den medföljande ärkebiskopen<br />
Turpin <strong>konst</strong>aterar sakligt:<br />
”efter denna dag / är vi ej mera<br />
kvar i livet.” Saracenerna nedgör<br />
Rolands styrka <strong>till</strong> sista man.<br />
När jag läser mitt referat av handlingen<br />
ser jag att det låter som en<br />
konventionell medeltidssaga<br />
med hjältedåd och vapenskrammel.<br />
Så är det inte. ”<strong>Rolandssången</strong>”<br />
är <strong>ett</strong> betydande <strong>konst</strong>verk,<br />
och som sådant intressant ur fl er<br />
aspekter än bara för den hi<strong>stor</strong>ia<br />
som berättas.<br />
Till den intrikata kompositionen<br />
hör exempelvis de olika kon-<br />
SvD lördag 6 februari 2010<br />
I <strong>Rolandssången</strong> <strong>blir</strong><br />
<strong>ett</strong> <strong>blodbad</strong> <strong>till</strong> <strong>stor</strong> <strong>konst</strong><br />
PROSA<br />
Rolandsången<br />
Övers, företal<br />
och efterord: Jens<br />
Nordenhök<br />
Förord: Dick<br />
Harrison<br />
BRANDGUL FÖRLAG<br />
<strong>Rolandssången</strong><br />
Tolkad av Leif<br />
Duprez och Gunnar<br />
Carlstedt<br />
ALBERT BONNIERS<br />
FÖRLAG<br />
M Jonas Axelsson<br />
FOTO: STAFFAN LÖWSTEDT<br />
Det är också intressant<br />
att se<br />
hur flera översättartemperament<br />
samlas<br />
kring samma<br />
källtext. M<br />
En bok man får lust att gå in i<br />
Den 30 april öppnar British Library en <strong>stor</strong> kartutställning,<br />
där man bland annat kommer att kunna<br />
beskåda världens största bok, den 350 år gamla<br />
Klencke-atlasen, som aldrig tidigare förevisats uppslagen.<br />
Boken, som är 175 cm hög och 190 cm bred,<br />
<strong>till</strong>verkades som en gåva <strong>till</strong> Karl II när han efterträdde<br />
lordprotektorn Oliver Cromwell och den<br />
engelska monarkin återupprättades 1660. SVD<br />
Sång<br />
i många<br />
varianter<br />
De båda översättningarna<br />
av ”<strong>Rolandssången</strong>”<br />
skiljer<br />
sig inte bara i<br />
det att den ena<br />
(på Brandgul<br />
förlag) återger<br />
texten på rytmisk<br />
prosa,<br />
medan Bonniers<br />
har valt<br />
att göra den<br />
första kompl<strong>ett</strong>a<br />
metriska<br />
översättningen.<br />
Förlagen har<br />
också valt att<br />
stava titeln olika<br />
– Brandgul<br />
har valt att<br />
skriva ”Rolandsången”<br />
med<br />
<strong>ett</strong> s.<br />
Bland tidigare<br />
översättningar<br />
finns Hugo af<br />
Schulténs 1887<br />
på blankvers,<br />
Johan Visings<br />
1898 (femfotad<br />
jambisk vers<br />
med assonanser),<br />
och Frans<br />
G Bengtssons<br />
från 1929 (femfotad<br />
jambisk<br />
vers med växlanderimschema).<br />
fl iktnivåerna: främst motsättningen<br />
mellan de främmande saracenerna<br />
och den kristendom<br />
som Roland och hans mannar<br />
försvarar. Eller annorlunda uttryckt:<br />
den realpolitiska maktbalans<br />
som råder mellan emiratet<br />
och Karl den <strong>stor</strong>es rike.<br />
Världsliga riddarideal hamnar i<br />
konfl ikt med kristna ideal, och<br />
feghet ställs mot tapperhet.<br />
Ytterligare en konfl ikt understryks<br />
på <strong>ett</strong> sublimt sätt av landskapet:<br />
striden äger rum i det<br />
tunna skiktet mellan himlen –<br />
som väntar de kristna martyrerna,<br />
och helvetet – den ort där de<br />
dödade saracenernas straff expedieras.<br />
Sådan är den kristna<br />
världsbild som präglat tendensen<br />
i denna hjältesång.<br />
Det bittra nederlaget förutskickas<br />
med dramatisk fi ness redan i<br />
sångens öppning, då redogörelsen<br />
för Ganelons förräderi planterar<br />
en växande oro inför den<br />
kommande katastrofen, som sedan<br />
närmar sig med obönhörlig<br />
logik. Kraften hos d<strong>ett</strong>a nederlag<br />
har i sekler använts som propaganda<br />
i politiska orostider: Rolands<br />
martyrium blev redan vid<br />
nedtecknandet en anakronistisk<br />
symbol för den aggressiva korstågsandan.<br />
Och långt senare kom<br />
Roland att användas som nationalistisk<br />
galjonsfigur under<br />
Frankrikes konfl ikter med det<br />
framväxande Tyskland.<br />
Inarbetat i händelseförloppet<br />
fi nns även <strong>ett</strong> ifrågasättande av<br />
den krigiska tapperheten. Flera<br />
gånger uppmanas Roland av Olivier<br />
att blåsa i sitt stridshorn för<br />
att kalla på förstärkning från<br />
Karls trupper. Olivier vet att eftertruppen<br />
är förlorad, men Roland<br />
framhärdar i sitt övermod och lå-<br />
FOTO: BRITISH LIBRARY
SvD lördag 6 februari 2010<br />
Spanjorerna försöker skapa dagens Don Quijote<br />
I Sverige har vi partipolitik och<br />
kulturjournalistik, men politisk<br />
idédebatt och kritik sitter trångt.<br />
Av kritikdebatten <strong>blir</strong> det mest<br />
trams så länge alla förtiger skillnaden<br />
mellan kritik och kulturjournalistik.<br />
I väntan på en riktig litteraturdebatt<br />
bortom kultursidestjafs<br />
om textlängder kan man öppna<br />
datorns fönster mot världens<br />
korsdrag av röster. I El País 30/1<br />
samtalar Javier Cercas, Almudena<br />
Grandes och Agustín Fernández<br />
Mallo om sin tradition och<br />
de litterära strömningarna efter<br />
diktaturen. Spanjorerna försöker<br />
skapa dagens motsvarighet <strong>till</strong><br />
”Don Quijote”, på en mängd sätt,<br />
samtidigt som relationen <strong>till</strong><br />
Latinamerika vitaliseras. Här<br />
hörs början <strong>till</strong> en postnationell<br />
spansk litteratur, både traditionsmedveten<br />
och öppen utåt<br />
mot en mängd kulturer som alla<br />
förenas av samma språk.<br />
Ulf Eriksson<br />
Bilden visar flera episoder ur <strong>Rolandssången</strong>, bland annat Rolands död och den brutala avrättningen av förrädaren<br />
Ganelon. Ur ”Les Grandes Chroniques de France” från Filip III:s av Burgund samlingar (mitten av 1400-talet), nu i<br />
Nationalbiblioteket i St Petersburg.<br />
ter stoltheten bedra visheten. Till<br />
slut medger Roland att slutet är<br />
nära, och att eftertruppen förråtts<br />
av hans styvfar. Han blåser i hornet<br />
och en kuslig undergångston<br />
rullar genom bergspassen.<br />
Det moraliska inslaget är – förutom<br />
att man bör bekänna sig <strong>till</strong><br />
den kristna tron – att ordningen<br />
<strong>till</strong> slut återställs: Karls soldater<br />
hämnas Rolands död och Ganelon<br />
tas <strong>till</strong>fånga, döms och kvarteras.<br />
Senare i litteraturen möter<br />
vi honom <strong>till</strong>sammans med<br />
andra förrädare i Dantes helvete,<br />
infrusen <strong>till</strong> halsen i en väldig isvidd.<br />
Erich Auerbach gör i sin bok ”Mimesis”<br />
en mästerlig läsning av<br />
”<strong>Rolandssången</strong>”, där han belyser<br />
den effektfulla rytmen i scenväxlingarna,<br />
de repetitiva inslag<br />
som mättar och intensifierar<br />
händelserna. Hans läsning lyfter<br />
fram styrkan hos den parataktiska<br />
stilen, en teknik som låter verser<br />
följa på varandra utan sammanbindande<br />
adverb eller konjunktioner.<br />
Resultatet <strong>blir</strong> en ren och nedskuren<br />
text, befriad från ovid-<br />
kommande utsmyckningar. ”<strong>Rolandssången</strong>”<br />
äger inte alls samma<br />
förfining som man möter hos<br />
exempelvis Homeros eller Vergilius,<br />
ändå känner man starkt närvaron<br />
av en författare. Skrivaren<br />
Turoldus tar sig fram med kopis-<br />
Allt tycks för <strong>ett</strong><br />
ögonblick hålla<br />
andan under den<br />
oroliga sommarhimlen.<br />
M<br />
tens sinnelag, tålmodig men<br />
ibland glömsk av helheten – därav<br />
textens många inkonsekvenser<br />
och underliga <strong>till</strong>ägg.<br />
Avståndet känns särskilt långt<br />
<strong>till</strong> den välavvägde Vergilius som<br />
enligt en levnadstecknare brukade<br />
diktera några rader på morgonen,<br />
för att sedan under dagens<br />
lopp finslipa dessa – ”liksom<br />
björnhonan slickar sina ungar”.<br />
Så tycks det inte ha gått <strong>till</strong> i ”<strong>Rolandssången</strong>s”<br />
skriptorium.<br />
Möjligen överträffar ”<strong>Rolandssången</strong>”<br />
de antika eposen på en<br />
punkt: det förräderi som driver<br />
dramat framåt är så skickligt anlagt<br />
att dess verkan <strong>blir</strong> omtumlande.<br />
Den jämna diktionen hos<br />
Homeros – hans outgrundliga balans<br />
– är överlägsen ur <strong>ett</strong> estetiskt<br />
perspektiv, men den saknar<br />
”<strong>Rolandssången</strong>s” nervighet. Och<br />
i det utelämnade och oslipade<br />
ryms så mycket närvaro.<br />
Med stegrande fascination tar<br />
jag del av Rolands öde, som <strong>blir</strong><br />
särskilt levande i skarven mellan<br />
svävande helhet och konkreta detaljer.<br />
Över bergskammarna väller<br />
tusentals soldater fram, rusiga<br />
av närheten <strong>till</strong> död och förintelse.<br />
Allt tycks för <strong>ett</strong> ögonblick<br />
hålla andan under den oroliga<br />
sommarhimlen. Så vänder Roland<br />
sin lans mot himlen: ”strax<br />
under järnet / har han fäst en helvit<br />
vimpel, / vars tungor hänger<br />
ner / och slår honom på händerna.”<br />
Det är en augustidag år 778<br />
och <strong>blodbad</strong>et är oundvikligt.<br />
Magnus Halldin<br />
litteratur@svd.se
Change language