Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Lots- och fyrväsendets tillkomst och utveckling<br />
Esbjörn Hillberg<br />
I gamla skrifter nämns att det redan på<br />
1300-talet fanns skärgårdsbor och sjömän<br />
som mot betalning lotsade fartyg.<br />
Mer oorganiserad lotsning bör dock ha<br />
ägt rum även långt tidigare. De som<br />
lotsade hade alltid lokal kännedom om<br />
farlederna och grund vilket behövdes då<br />
det på denna tid varken fanns sjökort eller<br />
seglingsbeskrivningar. De äldsta nedtecknade<br />
generella reglerna för lotsens<br />
ansvar fanns i den allmänna stadslagens<br />
14 § av Skipmåla Balken (utarbetad<br />
1350 – 1357). Varje lots förhandlade alltid<br />
sin ersättning från gång till gång med<br />
det lotsade fartyget. Lotsen benämndes<br />
ledsagare efter det fornsvenska ordet<br />
ledhsagi (den som visar vägen). Mellan<br />
1550 – 1605 utfärdade konungarna<br />
Gustav I (Gustav Vasa), Johan III och<br />
Karl IX lotsbestämmelser för fartyg som<br />
antingen tillhörde <strong>Svenska</strong> Kronan eller<br />
som förde Konungens gods.<br />
Redan 1527 beordrade Gustav Vasa<br />
Strängnäs stad att utmärka segelleder<br />
i stadens farvatten. Då Finland var en<br />
del av Sverige utgav Gustav Vasa även<br />
instruktioner rörande sjömärkens utsättande<br />
i farleden till Helsingfors (år<br />
1550) och i vissa andra finska farleder<br />
(år 1555). Man uppdrog därmed åt<br />
skärgårdsbor att utmärka alla grund så<br />
väl inom- som utomskärs medelst stora<br />
qvastar och rysken (ruskor) på båda ändar<br />
av grundet. År 1606 utfärdade sedan<br />
Karl IX instruktioner om behovet<br />
av sjömärken ytterst bland klipporna<br />
utanför Elfsborg (Hisingen, Göteborg) i<br />
Sveriges västra skärgård så att sjöfarande<br />
kunde angöra hamnar även i mörker.<br />
Man monterade då märken och vetar<br />
(vägvisare) på öarna Vingh (Vinga) och<br />
Galterö. Alla märken skulle monteras<br />
”så att man lätt kunde hugga dem neder”<br />
om danskarna anföll. År 1660 gavs, i en<br />
kunglig resolution, en befallning om att<br />
lönngrund och skärs utmärkande skulle<br />
utföras längs landets alla kuster.<br />
När Sverige från mitten av 1500<br />
talet utvidgade sitt territorium erövrades<br />
bland annat delar av Estland och<br />
Lettland. Sverige blev då, fram till 1708,<br />
ägare av fyrarna Kopu (från 1563), Runö<br />
och Svalferort (från c:a 1645) samt Lyserort<br />
och Domesnäs (från c:a 1675).<br />
Vid freden i Brömsebro år 1645 erhöll<br />
Sverige fyren Nidingen och vid freden<br />
i Roskilde år 1658 fick Sverige fyrarna<br />
Kullen och Falsterbo. Den första svenskbyggda<br />
fyren på nuvarande svenskt territorium<br />
blev Landsort 1651 (reguljär fyrning<br />
från c:a 1670) och därefter byggdes<br />
Örskär (1684). Nästa svenska fyr Korsö<br />
uppfördes inte förrän 1750 och under<br />
resten av 1700-talet uppfördes: Holmögadd<br />
1760, Djursten 1767, Grönskär<br />
1770, Carlsten 1782 samt Ölands Södra<br />
Udde 1785. Amiralitetskollegium ansvarade<br />
för fyrarna från 1652.<br />
Lotsväsendet som statlig organisation<br />
grundades under Karl XI regering<br />
(1672-1697). I sjölagen från 1667 stadgades<br />
att ”sjöfarande vore skyldiga att betjena<br />
sig af lots och att denne skulle på eget<br />
ansvar kommendera fartyget samt vara<br />
berättigad att derför uppbära lotspenningar<br />
samt kost ombord”. År 1671 bestämde<br />
Amiralitetskollegium att lotsarna skulle<br />
vara skyldiga att underhålla utprickningen<br />
i sina skeppsleder samt att de<br />
skulle upprätta vårdkasar och remmare<br />
på nödvändiga ställen i farlederna. Den<br />
2 januari 1677 bestämdes att såväl fyrbåkar<br />
som lotsar skulle tillhöra amiralitetet<br />
och den 26 december samma år<br />
17
Change language