Blänket - Svenska Fyrsällskapet

Fyrsällskapet till följd av dessa artiklar.
Med all respekt för Magnus Rietz’ otroligt
värdefulla insatser för bevarandet av
svenska fyrar skulle jag önska mig en mer
konstruktiv ton i debatten. (Även om jag
i och för sig gillar raka puckar – annars
hade jag kanske inte triggats att skriva
denna artikel!)
Från ornitologernas sida är vi mycket
medvetna om att skarvens explosionsartade
beståndsutveckling orsakar konflikter
i skärgården, och också villiga att
hjälpa till med lösningar på detta som
inte innebär okontrollerad skyddsjakt
eller äggprickning. De skrämselanordningar
på Svängen och Revengegrundet,
som Magnus berättar om i artikeln i
Blänket 4/2006, är ett utmärkt exempel
på sådana alternativ till skyddsjakt som
vi ornitologer förespråkar. En mängd tips
och exempel finns på Sveriges Ornitologiska
Förenings hemsida, www.sofnet.
org (klicka vidare till Fågelskydd / Jaktfrågor
/ Alternativ till skyddsjakt). En av
många idéer kan vara rörliga örnattrapper
på vissa platser – havsörnen är ju en
av skarvens få naturliga fiender.
Det stämmer absolut inte att ”ansvariga
myndigheter” inte skulle bry sig
om de synpunkter som finns på skarvens
beteende. Länsstyrelser i flera län har
beviljat omfattande tillstånd till skyddsjakt
på storskarv, genom såväl jakt på
vuxna fåglar som punktering av tusentals
skarvägg. Sålunda dödades under år
2006 7.245 skarvar genom jakt och c:a
12.000 ägg prickades, varav 8.250 bara i
Stockholms län. En del av jakttillstånden
har kritiserats såväl av ornitologer som av
EU-kommissionen. Exempelvis har man
givit tillstånd att skjuta genom skarvbon,
något som strider mot den svenska jaktlagens
27§ om att inte utsätta djuren för
onödigt lidande. Vi ornitologer motsätter
oss också omfattningen av jakten och
menar att man inte gjort tillräckligt för
att först pröva andra alternativ. Skyddsjakten
har även den nackdelen att den
ofta splittrar skarvkolonierna och leder
till att fåglarna etablerar sig på fler öar.
Dessutom har man såvitt jag vet inte
kunnat påvisa någon större effekt på fisket
av skyddsjakten.
Skarvens expansion ska ses som en
återkolonisering av tidigare utbredningsområde.
Arten försvann successivt från
de svenska kusterna under 1800- och
första hälften av 1900-talet, till stor del
på grund av förföljelse. Enligt historiska
källor hade skarven dessförinnan varit
en allmän fågel. Att ökningen gått så
snabbt har förklarats av forskare med att
skarven fridlystes så sent som 1979 och
av den tilltagande övergödningen i våra
sjöar och skärgårdar, som givit mer fisk
för skarven att äta.
Vi får således vänja oss vid skarvens
närvaro i våra skärgårdar och större sjöar.
Fåglarnas effekter på vegetationen måste
ses som en naturlig dynamisk process,
inte konstigare än att träd blåser ned i
stormar ibland. Hade skarven varit en
vanligare fågel under 1900-talet och
inte expanderat så explosionsartat hade
vi kanske redan varit vana. För att ge
lite perspektiv kan man påminna sig om
att skarvkolonier finns på 24 av totalt
25 tusen öar i Stockholms skärgård. Det
finns tecken på att ökningen börjat plana
ut. Längs södra östersjökusten, dit skarven
återkom först, har beståndstillväxten
numera upphört.
Skarven ger också fördelar för andra
fåglar och för oss naturälskare i skärgården:
i skydd av skarvkolonierna kan arter
som tobisgrissla, tordmule och svärta
klara sig bättre. Det är fågelarter som
drabbats mycket hårt av minkens framfart
och i skarvkolonierna vågar sig färre
minkar och andra predatorer in. Naturguidningar
i skärgården har mycket att
hämta kring skarvkolonierna – tänk bara
33