Det omedvetnas lavaström

dre mystiska projekt, exempelvis det
torn som han låter bygga i Bollingen.
Anledningen till att han vill bygga
tornet är att han har ett (det kan tyckas
lustigt) behov av att framställa sina innersta
tankar och sitt eget vetande i
sten. Tornet påbörjas 1922 och avslutas
inte helt förrän 1955, strax efter
hans hustrus död. Byggandet av tornet
känns långt ifrån som en materiell process
för Jung. Detta är snarare en del i
hans själsliga utveckling. En gång råkar
ett stort fyrkantigt stenblock fraktas till
bygget. Det är fel form och fel storlek
på stenen, det irriterar byggarna men
Jung känner på en gång att det här är
hans sten. Först vet han inte vad han
ska göra med den men han bestämmer
sig senare för att gravera in en latinsk
vers skriven av alkemisten Arnaldus
Villanova (alkemi var, även det, något
som intresserade Jung). Han fortsätter
sedan att gravera in ytterligare texter på
stenen. Det är sådana här små detaljer
som får mig att fascineras av Jung. Han
har en andlig drivkraft som för honom
är så talande, naturlig och självklar. Det
som kommer denna väg, denna känsla
eller röst, eller hur man nu vill beskriva
den, är alltid rätt för honom och går
inte att bortse från. Stenblocket skulle
självklart finnas där vid hans torn. Och
när han förstår vad han ska göra med
det är även det en självklarhet. Dessa
självklarheter kanske kan vara en vägledning
men kan de inte lika gärna bara
vara väldigt förbryllande? Varför är det
just det eller det som känns rätt? Men
för Jung är det ingen idé att tvivla i de
här lägena. Han menar att människans
uppgift är att bli medveten om det som
tränger sig på från det omedvetna. Men
han skriver också att ”det finns även
skäl att tro att liksom det omedvetna
påverkar oss, så återverkar även stegringen
av vårt medvetna på det omedvetna.”
Med Jungs hyllning till det omedvetna
följer även en kritik av förnuftet.
Han menar att förnuftet begränsar oss.
Förnuftet kräver att vi ska leva inom en
viss ram och efter redan bekanta förutsättningar.
Men det är omöjligt att
känna livets verkliga utsträckning och
vi lever idag utöver vårt medvetandes
gränser, vårt omedvetna lever med utan
att vi vet om det. Jung går så långt i sin
kritik av förnuftet att han påstår att
”ju mer det kritiska förnuftet är förhärskande,
desto mer fattigt blir livet, men ju mer
omedvetet, ju mer myt som vi förmår göra
medvetet, desto mer liv integrerar vi. Det
överskattade förnuftet har detta gemensamt
8